Vanishing of the Bees

@@@
Vad skulle hända om alla bin dog ut? Inte så mycket kan man tänka. Visst några fåglar och andra mindre rovdjur som lever en del på att käka bina skulle få lite svårare att hitta käk. Björnar skulle inte få i sig honung längre. Faktum är att bina är betydligt viktigare för hela den ekologiska strukturen än man kan ana. Om bina dör ut dör i princip i alla bär, frukter, grönsaker och rotfrukter ut också. Alla dessa växter är nämligen beroende av att bina surrar runt och pollinerar dem. Sker inte det dör växterna. Dör växterna minskar vårt matförråd betydligt. Inget mer frukt och grönt. Rätt trist med andra ord. Den här intressanta filmen tar upp det faktum att det inträffat en plötslig massdöd av bin de senaste par åren. Biodlare och forskare har genast hissat varningsflagg för att detta är riktigt allvarligt. Till en början hade man ingen förklaring och bina droppade som...öh flugor. Men efter lite efterforskningar visade det sig snart att många stora jordbruk börjat använda en ny form av bekämpningsmedel. Dessa bekämpningsmedel är inte tänkta att döda bin, utan designade att döda skadedjur som äter upp och förstör böndernas grödor. Kruxet var bara att det påverkade bina också. Inte på en gång, men ett halvår, år senare. Vips höll hela bipopulationen på att dö ut helt. Snyggt gjort av oss människor som vanligt. Vi avrundar denna dokumentärfilmsmånad med att konstatera att vi kanske ska börja käka mer och mer ekologiskt och också kräva mer som konsumenter att allt vi petar i oss inte innehåller mängder med olika gifter och annan skit.
/Surskägget

Everything Or Nothing

@@@
En intressant och fascinerande dokumentärfilm om Bondfilmernas historia. Vi får följa med hela vägen bak i tiden till när Ian Fleming kom på karaktären och började skriva Bondböckerna till att producenterna Albert Broccoli och Harry Saltzman lyckas köpa rättigheterna till böckerna och därmed påbörjar den mest framgångsrika och långlivade filmserien i världen. James Bondfilmerna har hittat ny publik årtionde efter årtionde och det pumpas med stadiga mellanrum ut nya Bondrullar för fansen. För tillfället verkar Daniel Craig ha hittat sin egen nisch som den hittills kanske mest brutale Bond genom tiderna och förhoppningsvis får vi fler lysande rullar med honom som Bond bra många år framöver. Den här dokumentären gjordes för att fira film-Bonds 50-årsjubileum och lider väl lite väl mycket av klubben-för-inbördes-beundran för att lyfta hela vägen till en fyra i betyg, men med det sagt är detta ett måste för alla Bondfans.
/Surskägget

@@@
Undrar hur många gånger Kuntza har sett den här?

Ni har väl inte missat hans fenomenala gästinlägg om James Bond?

Pre-credits - tankar bakom och hörnstenarna i klassisk Bond
Del 1 - år 1962 till 1971 - The Connery and other guy years
Del 2 - år 1973 till 1985 - The Roger Moore years
Del 3 - år 1987 till 2006 med summering - The lots of actors year

/Vrångmannen

This Film Is Not Yet Rated

@@
Här hemma i Sverige har vi kära gamla Biografbyrån som sätter åldersgränser på filmer och då det begav sig back in the day fram till 90-talet ungefär klippte och censurerade i filmer som man ansåg "förråande" som det så fint hette. Med andra ord var alla sköna splatter- och actionrullar man ville glo på som tonåring alltid sönderklippta eller totalförbjudna. Tack och lov att vi inte har det så längre. I USA har man en liknande inrättning som dock inte censurerar eller klipper i filmer. Istället sätter de olika åldersgränser. Detta i sin tur leder till en intern censur från filmbolagen då inget filmbolag vill åka dit på en för hög åldersgräns för det leder till att man inte har chans att dra in de stora stålarna. Det som är lite märkligt enligt regissören till denna dokumentär är att ingen vet ett skit om vilka som faktiskt sitter där och bedömer filmerna. Man vet heller inget om hur deras kriterier ser ut för att dela ut de olika åldersgränserna. Regissören vill veta mer helt enkelt och börjar gräva i detta, bland annat genom att hyra in en privatdeckare som ska luska ut vilka som jobbar på "censurbyrån". Ibland blir det ganska intressant, men mestadels är det rätt trist utan att vi får lära oss sådär värst mycket egentligen. Regissören framstår lite som en gnällig liten pojke som är sur att hans filmer fått fel åldersgränser. Det mest intressanta med filmen är intervjuer med diverse olika regissörer som råkat ut för högre åldersgräns än de velat ha och tagit upp en hopplös kamp innan filmbolaget körde över dem och klippte om filmen.
/Surskägget

Hitman Hart: Wrestling with Shadows

@@@
Mer wrestling. Här får vi följa en av 80-talets absolut största stjärnor inom wrestling, Bret "The Hitman" Hart. Denne kanadensiske wrestlare gjorde sig ett stort namn under 80-talet som en av de absolut tekniskt bästa brottarna. För visst är det som så att även om matcherna är uppgjorda på förhand och allt ståhej och debakel där de goda och de onda hotar varandra i olika intervjusituationer är enligt förutbestämt manus så är matcherna i sig hyfsat på riktigt. Det gäller att vara atletisk och ha koll på olika grepp annars åker man på däng snabbare än kvickt. Hart växte upp i en riktig brottarfamilj där alla män var brottare långt bak i generationerna. Hans gamle far lärde upp sönerna från barnsben och där snackar vi riktig brottning, ingen fejk här inte. Det finns en underbar scen där den gamle pappan visar lite grepp på en stackars yngling som ställt upp frivilligt. Många skrik och aj aj aj där kan jag lova. Filmen följer i det stora hela två olika handlingar. Den ena handlar om Hartfamiljen och deras historik inom wrestling. Den andra handlar om Brets bekymmer med förbundet han wrestlas för och hur han ska gå tillväga nu när hans kontrakt är på väg att löpa ut. Mycket smutsigt spel bakom kulisserna får vi ta del av och kamerateamet har fått riktigt bra access till Hart och allt som sker kring honom. Det här är en dokumentärfilm som även ickewrestlingfans kan tycka är intressant i och med att det handlar om så mycket annat än brottningen.
/Surskägget

Glow: Gorgeous Ladies of Wrestling

@@@
Bara i USA. Wrestling är en omåttligt populär "sport" (eller som utövarna själva kallar det "sport entertainment", m a o sportunderhållning) i USA (och hyfsat stort i Japan och Mexiko också har jag förstått det som). De riktigt stora stjärnorna säljer med lätthet ut gigantiska arenor när de kommer till stan och det finns mängder med olika förbund (WWE, ECW, TNA, WCW m fl) som anordnar inte bara matcherna utan allt spektakel runtomkring. Wrestling är lika delar dokusåpa och fribrottning. På det glada 80-talet var det ett par herrar som bestämde sig för att dra igång ett förbund för kvinnlig wrestling och därmed föddes Glow. Kvinnor hade brottats länge men det som var nytt här var att man skapade en teveserie kring det hela. Plötsligt fick den stora publiken tillgång till de tuffa och snygga tjejerna och framgången var given. I denna varma och kärleksfulla dokumentärfilm får vi träffa de allra flesta av damerna som "tävlade" i Glow. Det är ibland plågsamt tydligt hur de nostalgiskt minns tillbaka till de få åren som de bästa i deras liv, speciellt för de kvinnor det kanske inte gick så bra för när Glow lades ner. Någon enstaka fortsatte att wrestla men de flesta skingrades för vinden och hittade helt andra karriärsval långt utanför det offentliga rummet. Det här är en finstämd film som väldigt kärleksfullt lyfter fram dessa pionjärer och ger dem en chans att lysa en gång till i livet.
/Surskägget

Big Boys Gone Bananas!*

@@
Dokumentärfilmen Bananas!* fick ett stort genomslag för ett gäng år sedan när den kom. Berättelsen om bananplockare i Nicaragua som dog i alla möjliga konstiga sjukdomar för att fruktbolaget Dole besprutade sina bananskördar när de stackars människorna stod mitt i odlingen och plockade bananer skapade minst sagt rubriker. Uppföljaren handlar om vad som hände när Dole fick reda på att svenska regissören Fredrik Gertten var på väg att släppa den första filmen. Doles advokater spiller ingen tid utan börja hota allt och alla med stämning om man visar filmen. Filmfestivalen i LA där filmen skulle ha världspremiär bajsar ner sig direkt och ändrar plats och tid för visningen till sämre samt går ut hårt med att de inte tar ansvar för filmen eller dess handling och att Gertten nog hade fel förresten. Dole är schyssta ju. Och så fortsätter det. Dole svartmålar allt de kan och Gertten skyddar sig så gott han kan med sina minimala resurser. Dole tillhör ett av de största bolagen i världen och plöjer ner x antal miljoner på att svartmåla Gertten så mycket som möjligt. Big Boys Gone Bananas!* är intressant ur den aspekten att den verkligen avslöjar hur långt ett multinationellt bolag som Dole är berett att gå för att tysta ner en story som inte är till dess fördel. Men det är också en ganska egocentrisk film där Gertten och andra involverade producenter sitter och ojar sig framför kameran utan att det tillför speciellt mycket för filmen i sig.
/Surskägget

Crips & Bloods: Made in America

@@@@
Precis som Bastards of the Party berättar man här historien om begynnelsen av Crips och Bloods. Regissören Stacy Peralta är en gammal skejtarlegend som la brädan på hyllan och började göra dokumentärfilmer istället. Från början lite skejtarfilmer men sedan tog han sig an mer och mer av andra teman. Liksom Bastards of the Party tar Peralta med oss till 50-talet där svarta flydde södern för ett nytt liv i soliga Kalifornien innan det urartade med superrasistiska poliser och upplopp som sedermera ledde till gäng, knarkförsäljning och elände. Även om Peralta till stor del berättar samma story är han en skickligare filmskapare som lyckas spela på åskådarnas känslosträngar på ett helt annat sätt med hjälp av smarta musikval och bättre klippning. Peralta tittar också mer på hur läget ser ut i dag och hur det är att leva ett liv som gängmedlem. Som film är Peraltas den bättre. Som historiskt dokument där man kommer gängen närmast är Bastards bättre då man har en kille på insidan som gör filmen. Även om man känner igen det mesta som sägs i bägge filmer är det värt att ta sig en titt på bägge filmer då de trots allt presenterar materialet på olika sätt och har vissa pusselbitar den andra filmen inte har.
/Surskägget

Bastards of the Party

@@@@
Vem bättre att berätta historien om hur LA's två största och mest fruktade gatugäng, Crips och Bloods, bildades än en gängmedlem? Bone halkade tidigt in i Bloods och gänget blev nästan direkt en naturlig del av hans liv. Våldet som följde med gillade han aldrig men backade aldrig heller från en fight eller att slå tillbaka om Crips attackerade hans "bröder" i Bloods. Nu är han i gängsammanhang en gammal gubbe (han har alltså överlevt och passerat 30-strecket) och har lugnat ner sig betydligt. Han är fortfarande med i gänget men vill att kriget mot Crips ska upphöra och försöker lära de yngre förmågorna att inte vara så ivriga att dra vapen så fort det sker minsta lilla grej. Som ett led i detta började han nysta i hur, när och varför Crips och Bloods överhuvudtaget bildades från första början. Ju mer han nystar i detta desto längre bak i tiden kommer han. Vi får följa med till 50-talet när mängder med svarta flyttade från det rasistiska södern till Kalifornien där det fanns gott om välbetalda industrijobb. Att LA var lika rasistiskt som södern hade kanske ingen räknat med, men pengarna var bra och jobb fanns det gott om. Snart börjar de svarta tonårskillarna hänga ihop i gäng för att skydda sig mot de vita tonårsgrabbar som gärna jagar dem och spöar skiten ur dem bara för att de är svarta. Ur detta växer Svarta Pantrarna fram. Och ur Svarta Pantrarna till slut Crips och Bloods. Det är en spännande, intressant och fascinerande resa vi får ta. Producerad av Antoine "Training Day" Fuqua.
/Surskägget

Skid Row

@@@
Att det bor mängder med hemlösa i storstäder runtom i världen är inga nyheter. Los Angeles är inget undantag, snarare tvärtom. Stora mängder hemlösa tränger ihop sig där de kan, söker skydd från väder och vind på de härbärgen som existerar, försöker skrapa ihop lite pengar för dagen och kanske få sig ett mål mat eller två. Självklart är det även en hel del missbruk av både alkohol och andra droger som folk måste tjäna ihop till. Det här känner vi som sagt till. Men hur är det att faktiskt vara hemlös? Pras från The Fugees bestämmer sig för att ta reda på detta. Med dolda kameror och luffarkläder så att ingen ska känna igen honom (vilket det är några som gör ändå) ger han sig ut på Los Angeles gator. En hel vecka bor han på gatan under samma förutsättningar som alla andra. Det innebär att om han vill ha mat så måste han på nåt sätt tjäna ihop pengarna. Panta burkar eller vad fan som helst. Via den dolda kameran kommer han väldigt nära de hemlösa som han slår sig i slang med. Det blir intima små porträtt av personlig misär, sjukdom och missbruk men även kraft, mod och framtidstro. Pras blir en perfekt bro mellan de hemlösa och oss i tevesoffan via sin ärliga nyfikenhet och uppriktiga avsky för de sociala problem som leder till att folk blir hemlösa. Det är ett jäkligt tufft liv att bo på gatan och vi som har ett tak över huvudet ska vara tacksamma för det.
/Surskägget

Sins of My Father

@@@
Pablo Escobar är känd världen över som kokainkungen på 70- och 80-talen. Han såg till att tonvis med kokain flödade in i USA från Colombia och tjänade så sjukt mycket pengar att han tillhörde de rikaste i världen. Med pengar följer makt och snart nog gav han sig in i politiken hemma i Colombia vilket inte sågs på med blida ögon av de mer seriösa politikerna. Eftersom att Escobar var hänsynslös började han mörda alla som motarbetade honom, något som fick folket att vända sig mot honom och som på sikt ledde till hans död. Den här filmen berättar denna story i förbifarten. För egentligen handlar filmen om Escobars son samt sönerna till två av de högt uppsatta politiker som Pablo dödade. Här har vi fyra unga män som alla förlorat sina pappor. En måste leva med skammen att det var hans pappa som stod för dödandet av de andra papporna. Han känner att skulden ligger på hans axlar trots att han aldrig var inblandad i pappans aktiviteter. Och hur lyckas man leva ett normalt liv efter att ha växt upp i sus och dus med all skoj som knarkpengar kan köpa en? Många intressanta frågor ställs (och besvaras) och man har lyckats hitta många arkivmaterial som är intressant att kika på. Annorlunda vinkel på en annars ganska välkänd historia.
/Surskägget

Erasing Hate

@@@
Ungdomens glada dagar kan föra en person snett så inihelvete i livet. Speciellt om man väljer the dark side of the force tidigt i livet och ger sig i kast med heeeelt fel umgängeskrets. Bryon växte upp utan större trygghet i sin barndom och kände sig utanför. De enda som accepterade honom var lokala skinheadgänget och snart nog drogs han in i vit maktkretsarna och påbörjade en "karriär" som en av de värsta bråkmakarna. Kvällsnöjet bestod i att supa sig full och sedan attackera färgade människor på stan som de råkade på. Och för att verkligen visa att han ställt sig utanför samhället tatuerade Bryon ansikte och hals med en massa nazistiska- och vit maktsymboler. När vi träffar Bryon i filmen har han precis hoppat av sitt skinheadgäng och ska påbörja vägen tillbaka till ett normalt liv. Vilket är nog så svårt i vanliga fall, men dubbelt så svårt när man har hela ansiktet täckt av hatfull symbolik. Tack och lov för Bryon finns det en klinik som specialiserar sig på tatueringsborttagning med laser för just personer som Bryon. Folk som gjort fel men nu vill vända sin liv. Därmed påbörjas en fruktansvärt plågsam resa för Bryon att få bort sina tatueringar. Efter varje sittning ser det ut som om han gått en tjugo ronder mot Mike Tyson. Ansiktet är svullet, han kan knappt prata och smärtan är svår. Filmen styrka ligger i att Bryon inte backar för att berätta om sitt mörka förflutna och att han inte försöker försköna. Han står för att han var dum i huvet förr och hoppas bara kunna bli en bättre människa nu framöver. Både sevärt och tänkvärt.
/Surskägget

Heckler

@@@@
Det är inte alltid lätt att vara standupkomiker. Du kliver upp på en scen, får en mikrofon i handen och tittar ut över ett hav av människor som alla förväntar sig en sak - DU ska få dem att skratta. Helst så hårt att de kiknar. Vilken press. Och inte nog med att du ska vara rolig. Det finns alltid minst en i publiken som kommer att tycka att han är roligare än dig. Vilket han gärna förmedlar. Högt. Gärna i kombo med vilken sopa du är. "Boo boo get off the stage!" Du har precis stött på din första häcklare. Som ståuppkomiker gäller det att snabbt skjuta ner alla häcklare annars kommer de sitta och skrika under resten av showen. En del fixar det galant (INGEN vågar öppna käften när Louis CK kör sin rutin) medan andra tappar allt och ballar ur helt (hej Michael "Kramer" Richards). Jamie Kennedy (kanske fortfarande mest känd från sin teveshow The Jaime Kennedy Experiment där han körde en sorts Dolda Kameran och spökade ut sig för att luras med folk) har proddat denna dokumentär som dels handlar om häcklare, men också recensenter som sågar filmer. Kennedy gräver fram några av de allra värsta sågningarna av hans filmer han kan hitta på nätet och åker ut och intervjuar personerna som skrivit dem. De flesta sitter och stirrar ner i golvet spaka som små lamm när Kennedy konfronterar dem, men en snubbe bara garvar och sågar Kennedy ännu mer på plats. HAHAHAHAHA! Stor humor och underbart av Kennedy att ta med det. Intressant också att mängder av kändisar får komma till tals vad de tycker om häcklare och kritiker som bara sågar. Bl a George Lucas, Andrew Dice Clay, Uwe Boll (läsvärt: Är han sämst?), Lewis Black, David Cross, Roseanna Barr och Tom Green. En film som balanserar hårfint på gränsen mellan att gnälla att "buhu-jag-gör-filmer-tjänar-miljoner-å-folk-e-dumma-mot-mä" och att faktiskt ge en nyanserad bild att "okej-min-film-kanske-inte-var-en-oscarsvinnare-men-fan-varför-vill-du-att-jag-ska-dö-som-du-skriver-i-din-recension-din-lilla-näthatare".

Shakespeare High

@@@

Från kidsen på Fameskolan till kidsen i hela Los Angeles County (typ lika många elever som i hela Sverige). Varje år arrangeras en Shakespearefestival/tävling där samtliga high schools i LA får skicka sina teaterelever för att göra en femminuters version av Shakespeares verk. Varje år väljs tre nya verk ut och varje skola får skicka en teatergrupp per verk. Man får inte använda kostymer eller rekvisita annat än tre stolar så att det ska bli rättvist mellan fattiga skolor och rika skolor. Det är också helt fritt om man vill följa Shakespeare manus till punkt och pricka eller utgå från hans ord och göra en helt ny version baserad på hans. Kreativt och spännande för både elever och lärare med andra ord (och också en stor motsättning mellan lärare som tycker att man inte ändrar så mycket som ett kommatecken i Shakespeares manus till de som tycker att om man bara utgår från Hamlet så kan allt hända).Vi får följa ett par olika klasser och givetvis har filmskaparna valt ut så skilda skolor som möjligt. Vi får alltså de lite rikare från Fameskolan till de superfattiga från knarkgettot. Trots sina olikheter kämpar de alla tappert för att ta hem vinsten i just sin kategori och övar hårt och länge. Utspritt genom filmen intervjuas Kevin Spacey, Val Kilmer och Richard Dreyfuss som alla fick sin start via dessa Shakespearetävlingar och som gråtmilda minns tillbaka hur avgörande hela cirkusen var för dem som människor och för deras karriärsval i livet.
/Surskägget

Fame High

@@@+
I denna dokumentärfilm får vi följa ett par elever på Los Angeles County High School For The Arts, en av de främsta skolorna i världen på gymnasienivå för alla former av kulturell utövning. Här blandas dans, sång, musik, skådespeleri och målning och de lyckligt lottade eleverna som antas får utstå en hel del stress och press dels från sina lärare, men kanske framförallt från sina föräldrar. Liksom filmen Fame betalar man för framtida framgång på plats här och nu med blod, svett och tårar (mest svett och tårar faktiskt). Vi får främst följa tre elever, en riktigt kalifornisk hippietjej som utbildar sig till skådis, en asiatisk hemifrån hårt drillad tjej som dansar balett och en latinokille som spelar jazzpiano under sin pappas extremt hårda regi. Det är snabbt tydligt att hippietjejens föräldrar är lika mycket hippies som hon och låter henne göra vad hon vill så länge hon tycker det är kul. Den asiatiska tjejens föräldrar tycker hon ska sluta med dumheterna och utbilda sig till ett "riktigt" yrke som advokat eller läkare. Och latinopappan mer eller mindre piskar sin stackars son att bli bäst i världen genom att drilla honom dygnet runt. Har grabben inte spelat piano i minst 60 timmar en vecka är det ett misslyckande (inte helt otippat är det den killen det går sämst för i skolan, mest p g a pappan). En fascinerande inblick i en hård värld där förmodligen 95% aldrig kommer kunna försörja sig 100% med enbart sin passion.
/Surskägget

The Art Of Rap

@@@+
Ice-T gör sin regidebut och tack och lov är han bättre regissör än han är skådis. Det finns en del dokumentärfilmer om hiphopens historia redan så Ice-T bestämde sig för en liten annan vinkel på det hela när han kände att det var hans tur att berätta om hiphop. I och med att han är Ice-T och en gammal räv i branschen öppnas alla dörrar för honom och han åker runt och intervjuar alla de stora legenderna. Han börjar i New York och rör sig via Detroit till L.A. Visst kan man hävda att han missar en del ställen (Atlanta t ex) men Ice gör klart redan från början att detta är en film om pionjärerna enbart. Därför är det i princip bara gubbar (och nån enstaka dam) från 70- och 80-talen som får vara med. Undantagen är Eminem, Nas, Xzibit och några till. Historiken känner väl de flesta hiphopfans redan till och här får vi inget nytt material. Det som däremot gör att detta blir en rolig och annorlunda resa är att Ice får alla som han intervjuar att göra antingen en freestylerap eller att rappa en vers eller så från en av deras favoritlåtar oavsett om den är egen eller någon annans. Det finns en hel del talang där ute om vi säger så. Ice verkar dessutom känna många av de han intervjuar personligen vilket därmed också ger personliga och avslappnade intervjusituationer som mer känns som samtal mellan två polare än något annat.
/Surskägget

Springsteen & I

@@@@
Här har vi en dokumentärfilm med lite annorlunda utgångspunkt. Istället för att berätta om Bruce Springsteen via de traditionella kanalerna, d v s intervjuer med bandet, vänner, producenter, medarbetare och kanske Bossen själv, får fansen komma till tals. Från runtom hela världen samlade producenterna in material där fans fick spela in ett par minuter där de fritt får berätta exakt vad de vill om Bruce. Det kan vara konsertanekdoter, vad enskilda låtar betyder, eller bara en favoritstory om Bruce. Några fans har lite coolare stories än andra och dit åkte filmskaparna med en kamera för att få det lite proffsigare. Av dessa är det ingen som slår den danske gatumusikanten som fick Bruce att komma och spela ett par Brucelåtar mitt på Köpenhamns promenadstråk inför hundratals förvånade och förtrollade åskådare. Så jäääävla coolt (och finns på youtube givetvis för den som vill se de tre låtarna). Filmen visar verkligen hur viktig Bruce är för människor överallt i världen oavsett bakgrund, språk eller kultur. Bossen har helt enkelt mutat in en stor del av människors hjärtan genom idogt arbete och fantastiska låtar. Som bonus bjussas det på en bunt låtar från en spelning i London där bl a Paul McCartney kliver upp med Bruce och river av Twist & Shout. Gåshud.
/Surskägget

@@@@
Såg den här med Skägget på Rigolettos V.I.P-balkong. Tur att det fanns lite öl att smutta på så ingen kunde höra mig böla. Av glädje.
/Vrångmannen

Last Days Here

@@@
Back in the day under det glada 70-talet drog Bobby Liebling igång ett hårdrocksband som fick namnet Pentagram. Trots att de till stora delar var före sin tid, skrev ett par riktigt bra låtar och borde haft världen framför sina fötter gick allt åt helvete. Bobbys djupa knarkberoende gjorde honom omöjlig att jobba med och att de blev blåsta av skivbolagen hjälpte inte heller till. Där andra band som Black Sabbath seglade upp och tog över världen försvann Pentagram in i glömskans dimma. Till nu. Precis som dokumentären om Anvil (The Story of Anvil) handlar det här om en musiker som kämpat på under alla dessa år trots att det stora genombrottet aldrig kommer. I Bobby Lieblings fall har det gått betydligt sämre än för grabbarna i Anvil. Detta till stor del på grund av att Bobby petar i sig alla droger han kan komma över vilket gör honom ständigt oförmögen att ta tag i sitt liv och ständigt pank. Boende hemma hos sina föräldrar är det ett gammalt Pentagramfan som försöker få honom på fötter och få igång den väldigt avsomnade karriären igen. Fascinerande film om vad droger kan ställa till med, men även lite kring hur orättvis musikbranschen faktiskt är.
/Surskägget

Hit So Hard

@@
Kommer nån förutom de mest inbitna Holefansen ihåg Patty Schemel idag? Hon spelade trummor på genombrottsplattan Live Through This och medföljande turné innan det blev tack och hej då. Hennes liv hamnade i en galet dålig spiral där hon snabbt knarkade upp alla pengar hon fått för sin tid i Hole för att hamna på gatan som hemlös och prostituerad pundare. Att hon har fått en helt egen film tillägnad sig kan tyckas lite förvånande. Men detta är en uppgång-och-fall-historia med den klassiska vändningen mot ett bättre liv i slutet och såna berättelser är alltid intressanta. Speciellt när birollskaraktärerna heter Kurt Cobain och Courtney Love. Vi får ta del av mängder av Pattys egna hemvideofilmer som tar oss smack mitt in i Kurt och Courtneys liv och hem. Personligt, okonstlat och närgånget som det bara kan bli när en polare filmar nåt som ingen nånsin tror kommer komma ut till den allmänna publikens beskådan. De stunderna och en del av turnématerialet (där vi bl a får träffa Melissa auf der Mauer en hel del) är bäst. De nytagna intervjusnuttarna där Courtney Love hög som ett höghus sitter och minns tillbaka är lika delar pinsamma som fascinerande. Love är uppenbarligen en lika bra pundare som Patty nånsin var, men där somliga hamnade på gatan tjänade andra miljoner och bor i lyxhus. Så kan det gå. Hade filmen kretsat kring detta hade betyget mycket väl kunnat bli högre. Nu läggs mycket fokus på att Patty sitter och berättar om en massa, massa annat som helt enkelt inte är speciellt intressant. Och istället för att hålla filmen hyfsat kort, runt 80 minutersstrecket, drar man ut på det till 105 minuter. Kill your darlings säger jag.
/Surskägget

The Other F Word

@@@
Vad händer när punkare växer upp? När dessa rebeller som spottat på allt vad regler och samhälle heter plötsligt gifter sig och skaffar barn, hur påverkas deras liv och leverne då? Plötsligt funkar det inte lika bra att bara skrika "fuck fuck fuck", dra i sig en platta bärs och dra på turné utan en tanke på vad som väntar hemma. I denna intressanta och underhållande dokumentär får vi främst följa Jim Lindberg, sångare och förgrundsfigur i klassiska skatepunkbandet Pennywise, som försöker bolla sin roll som vuxen och pappa med sin andra roll som övervintrad tonårig rebell i ett ständigt turnerande punkband. Vi får även träffa medlemmar från Blink 182, Rise Against, Rancid, Black Flag, NoFx, Bad Religion, US Bombs, Total Chaos och i en rätt liten men väldigt personlig intervju självaste Flea från R.H.C.P. Kanske är detta främst en film för fans av banden och musiken då vi får en hel del tankar och funderingar från dessa snubbar som vi annars inte får (när såg du nån av dem sitta å snacka föräldrarskap sist liksom) och det är faktiskt en riktigt bra inblick i deras privata liv vi får här. Flea och Duane Peters bjuder på de mest intima stunderna, men alla bjussar verkligen in kamerateamet i sina liv. Ibland tappar filmen lite fokus och vill bli för bred (det ska snabbspolas genom amerikansk västkustpunkhistoria på ett par minuter t ex) vilket sänker den totala upplevelsen. Men överlag en cool rulle väl värd en titt.
/Surskägget

The Whale

@@@@
Mer späckhuggare. Den här gången ute i det fria. Vid en liten kanadensisk fiskeby poppade en dag en späckhuggarunge upp. Man beräknade att den var ca 2 år gammal. Av någon anledning hade den irrat bort sig från sin familj. Späckhuggare är annars extremt familjeorienterade och att försvinna från sin flock måste varit hjärtskärande och jobbigt för den lille gynnaren. Matmässigt var det inga problem. Fisk fanns det gott om och vid den åldern hade han redan lärt sig jaga. Värre var den sociala kontakten. Inga andra späckhuggare så långt ögat kunde nå. Så vad göra? Ta kontakt med de enda andra varelserna i närheten som verkade vara hyfsat vettiga - vi människor. Den lilla valen poppade upp så fort en båt var i närheten och älskade när folk saktade in och ägnade honom ett par minuters uppmärksamhet. Han lät sig gärna bli klappad. Han hämtade pinnar som drev runt i vattnet så att han och människorna kunde leka med pinnarna tillsammans. Han vinkade med fenan, snurrade runt och var allmänt glad. Snart nog bestämde fiskeministeriet att detta inte kunde fortgå. Alltid fanns det någon människa som var dum i huvudet och som skulle skada den lilla valen. Därför förbjöds all kontakt med honom. Vilket tog hårt på valen som blev mer och mer isolerad och därmed också mer och mer inriktad på att folk skulle leka med honom. Ryan Reynolds och dåvarande flickvännen Scarlett Johansson har producerat denna fina saga, för det är i alla aspekter en riktig saga där djur och människa kommer varandra nära och hittar sätt att kommunicera. Det är ett finstämt porträtt inte bara över valen utan även över den lilla staden och hur de allra flesta av oss har ett gott hjärta. En liten stor film som verkligen rekommenderas.
/Surskägget
PS. Den lilla valen har även gett upphov till en spelfilm kallad Luna med Jason Priestley i huvudrollen. Vad jag kan utläsa av imdb verkar den handla om i princip samma sak som denna dokumentär.

Blackfish

@@@@
En av de mer uppmärksammade dokumentärerna i år. Några av er minns säkert dödsolyckan på en Seaworldanläggning där en späckhuggare dödade en av sina tränare. Seaworld gick snabbt ut med ett meddelande att det hela var en tragisk olyckshändelse och att späckhuggaren i fråga nu inte skulle få vara mer och interagera i shower med sina tränare för att undvika liknande olyckshändelser i framtiden. Den här filmen följer späckhuggarens liv, från det att han fångas i det vilda fram till dödsolyckan. Tilikum (som han kallas) hamnade först uppe i Kanada i en pytteliten anläggning vars pool knappt var stor nog för folk att simma i, än mindre tre späckhuggare. Givetvis är detta något som tär oerhört på djuren. De är vana att simma flera mil om dagen i vidsträckta hav och får plötsligt bara en liten vattenpöl att leva i. Självklart brister det i skallen på dem förr eller senare. Tilikum var dessutom senaste tillskottet och de två honorna som redan bodde i anläggningen mobbade honom stenhårt (späckhuggare är visserligen grymt sociala och familjeinriktade flockdjur, men de gillar inte alltid valar från en annan flock). Det hela slutade med att Tilikum dödade en tränare i Kanada. Efter det såldes han till Seaworld som inte berättade detta för sina anställda. Tränarna som hade hand om Tilikum visste med andra ord inte att han dödat förr. Hade de vetat det kanske dödsolyckan kunnat förhindras. Vem vet? Men det här är inte bara en berättelse om stackars Tilikum (det är utan tvekan han som är det stora offret i denna historia). Det här är en berättelse om hur Seaworld (och andra parker) hänsynslöst utnyttjar både djur och tränare och fullständigt skiter i konsekvenserna. Filmskaparna har grävt fram ett stort antal anfall av späckhuggare mot tränare i shower på Seaworlds världen över. Det är starka bilder vi får se, men aldrig sensationslystna. Det här handlar om att sätta stopp för Seaworlds utnyttjande av späckhuggare och andra havsdjur, inte att visa upp massa folk som blir lemlästade. Mängder med före detta Seaworldanställda kliver fram och berättar om de närmast sektliknande arbetsförhållandena och hur de tycker att djuren borde släppas fria. På ett plan har man alltid vetat om att djuren inte trivs i fångenskap, men när man får det serverat på detta sätt är det svårt att inte säga annat än: "Aldrig mer besök på en djurpark".
/Surskägget
PS. Det finns inga registrerade attacker av späckhuggare mot människor ute i det fria. De attacker och dödsolyckor som skett har samtliga skett på diverse djurparker. Säger en del om hur djuren "trivs"...

Square Grouper

 

@@@@
Just när vi trodde att vi visste allt om Floridas knarkhistoria kommer regissören till Cocaine Cowboys 1+2 tillbaka med ännu en dokumentär om knarksmuggling. Den här gången handlar det om marijuana istället och vi får tre olika berättelser på cirka 30 minuter styck serverade, den ena mer underhållande än den andra. I del ett får vi träffa en liten kristen sekt som på allvar menade att marijuana (eller ganja som de kallar det) är Guds gåva till mänskligheten och att vi ska se till att röka så mycket som möjligt av det så ofta som möjligt. I och med att religiösa samfund är skyddade enligt USA's grundlagar verkade det som att de här glada dårarna skulle komma undan med det också. Men de fick hybris och började smuggla in gräs i alldeles för stora mängder från Jamaica för att staten skulle tycka att det var okej. Ett FBI-tillslag senare stängdes portarna. Del två berättar storyn om två barndomspolare som lite halvt på skoj började smuggla rätt små mängder gräs men som åkte dit så att det visslade om det. Av någon anledning ville FBI verkligen statuera exempel och de båda vännerna fick galet långa straff för sin moderata smuggling. Så kan det gå. Del tre är kanske den mest fascinerande. I en pytteliten stad med bara 500 invånare långt ute i Floridas södra träskmarker bestämde sig mer eller mindre hela staden för att börja smuggla gräs när deras fiskejobb försvann. Smugglade man inte själv så var det någon annan i familjen som smugglade och hela staden livnärde sig bra på pengarna som tjänades. Hehehehe. Bara i USA. Självklart blev FBI inblandade till slut och arresterade typ 100 personer och så var det slut på det roliga.
/Surskägget

Cocaine Cowboys 2

 

@@@
En så populär rulle som Cocaine Cowboys får givetvis en uppföljare. Den här gången får vi följa en ung, aspirerande knarklangare från Oakland som får nys om knarkdrottningen i Miami (som vi delvis fick lära känna i ettan) när det går ett nyhetsreportage om hennes fängelsedom. Den unge och karriärslystne knarklangaren ser sin chans och kontaktar henne. Snart är de ett par (hon betalade vakterna på fängelset bra med pengar för att få knulla ifred) och hon lämnar över mer och mer av sin multimiljonverksamhet i hans händer. Allt är frid och fröjd tills han skaffar sig en flickvän utanför murarna. Precis som i ettan berättas det hela från i stort sett alla som var inblandade i händelserna och illustreras med nyhetsklipp och arkivmaterial. Till skillnad från ettan har man inte lyckats hitta tillräckligt med arkivmaterial så man har animerat mycket av historiken. Dessutom baseras det mesta av filmen på intervjuer enbart med den unge knarkbaronen (som idag har dragit sig tillbaka och lever gott på sina knarkpengar meeeeeen som också ständigt ser sig över axeln eftersom att han har ett pris på sitt huvud) vilket gör att det blir en ganska ensidig historia som mest verkar gå ut på att han får skryta om hur jävla grym knarklangare han var back in the day. Fortfarande fascinerande men långt ifrån lika medryckande som första filmen.
/Surskägget

Cocaine Cowboys

@@@@
Miami under 70- och 80-talen var en vilda västernstad där kriminella gjorde upp på gator och torg á la Scarface och lämnade både skyldiga och oskyldiga kroppar i sin blodiga väg. Inte hjälpte det till att Castro slängde ut alla kriminella från Kuba som sedan flockades till Miami (precis som vi får se i Scarface). Från Colombia kom en strid ström kokain och för de som hade nerver av stål, kunskap om flyg- och båtvägar och tillräckligt mycket jävlaranamma fanns möjlighet att tjäna pengar. Enorma summor pengar. Sjukliga summor pengar. Vi snackar miljarder. I dollar. Det sägs att halva Miami är uppbyggt på knarkpengar. Så mycket snurrade i omlopp. I denna fantastiskt spännande och underhållande dokumentärfilm får vi möta några av de som gav sig in i kokainsmugglingens mörka värld och kom ut levande på andra sidan. Och berättelserna de sitter inne på är tusen gånger mer spännande än alla Scarfacefilmer tillsammans. Lägg därtill att filmskaparna gjort sin research och skakat fram mängder med filmat material från den tiden så att man verkligen får alla berättelser väl illustrerade börjar ni förstå varför betyget ser ut som det gör. Det här är två timmar som flyger förbi och som både roar och oroar.
/Surskägget

Waiting For Lightning

@@@@
Mer skateboard. Alla skateboardåkare har sitt signum. Tony Hawk, t ex,  brukar kallas för den tekniska kungen. Han kör så felfritt så det är löjligt. Och Christian Hosoi handlade om flärd och fläkt, lika mycket i rampen som utanför. Danny Way (som den här rullen handlar om) gillar att göra stora hopp. Riktigt stora hopp. Så stora hopp att vanliga ramper inte räckte för honom. Istället byggde han enorma gigantoramper typ ingen i hela världen vågade åka i förutom han själv. Först när folk såg att man inte slets i stycken bara man ställde sig i rampen med sin bräda följde kollegorna efter och teståkte. Men Danny tänkte alltid större och större. Tills han kom på det. Vad är större än att hoppa med en skateboard över kinesiska muren? Inte så mycket. Jag har ingen aning om hur många kinesiska myndigheter Danny var tvungen att muta men en superduperstor ramp byggdes helt sonika upp vid muren så att Danny skulle kunna hoppa över den. Filmen handlar dock inte enbart om Dannys knäppa hopp (en annan Danny Wayklassiker är att hoppa från en helikopter ner i en ramp) utan vi får även en djupgående och personlig titt på hans tuffa uppväxt där flera nyckelpersoner i hans liv dör på tok för unga. Detta sätter givetvis sin prägel på Danny och hans personlighet och är kanske också en förklaring till varför han fortsätter utsätta sig för de dödsföraktande hopp han gör.
/Surskägget

Rising Son

@@@

Från en medelmåtta till en riktig legend. Christian Hosoi tillhör en av de riktigt stora inom skateboarding. Han var en av de som verkligen pressade gränserna och som uppfann en hel del tricks, det mesta kända är förmodligen Christ Air där man tar sin skateboard i ena handen och håller ut armarna som om man var korsfäst. Ja, samtidigt som du är uppe i luften naturligtvis efter att ha flugit upp från rampen. Coolt så det förslår. Vi får följa Hosois liv från arla barnadagar till toppen av hans karriär till hans fall, fängelsevistelse och hans pånyttfödda jag som kristen och nykter. En traditionell upp-och-nergångstory med andra ord späckad med fantastiska sekvenser där Hosoi skatear skiten ur allt och alla. Såhär ska en film om skateboarding och dessa utövare se ut.

/Surskägget

Dragonslayer

@

Målas upp som en dokumentärfilm om skatearen Skreech Sandoval, en legendar i sin egen tid. Åtminstone lokalt runt hörnet där han bor. Eller kanske i sitt eget huvud. Vad vet jag? Jag må vara extremt fascinerad av skateboard som sport och dess utövare, men jag är inte 100% insatt och har långt ifrån koll på vartenda åkare därute. Men efter att ha sett detta är jag rätt övertygad om att Skreech är en medelmåttig skateare på sin höjd och hela ”legendarisk”-grejen är en själv uppmålad bild för att få folk intresserade av att se filmen. Och film och film. Det här är en bunt polare som gått runt med en handycam och filmat sina rätt så tråkiga och ordinarie liv ett par månader, klippt ihop ”höjdpunkterna” och släppt skiten för världen att pissa på. Du kan lika gärna be dina polare filma sig själva ett halvår och klippa ner det till 90 minuter så har du en bättre film. Vilket trams.

/Surskägget

Lost in La Mancha

@@@

Ibland går det inte som man planerat. Att vara filmregissör har jämförts med att vara en general som går in i ett krig och ska föra sina trupper segrande ur striden. Lost in La Mancha var från början tänkt som en behind the scenes av filmatiseringen av Don Quijote, vilket har varit regissören och före detta Monty Pythonmedlemmen Terry Gilliams dröm i många år. I början ser det mesta bra ut. Pengarna samlas ihop, skådisarna anställs, manuset färdigställs och kostymer och rekvisita börjar ta form. Sedan börjar problemen. Framför Gilliams och våra ögon faller hela projektet som ett korthus. I princip allt som kan gå fel går fel. Från väder och vind, till att skådisars hälsa och framtida projekt till budget – allt skiter sig. Sex dagar ute i den spanska öknen blev det innan filmen blåstes av och alla åkte hem till sitt. Gilliam några hårstrån gråare och med sin stora dröm slagen i spillror. Fascinerande och intressant för alla oss filmnördar, men kanske lite mer långtråkigt för andra.

/Surskägget

American: The Bill Hicks Story

@@@

Bill Hicks tillhör de där legenderna i stand-upvärlden. Lenny Bruce. Richard Pryor. George Carlin. Ni vet, de namnen. Snubbar som sparkade upp dörrarna och som pressade gränserna för vad som kunde sägas på en scen samtidigt som man fick folk att garva läppen av sig. Bill Hicks har aldrig varit en komiker jag haft koll på annat än att man hört namnet. Därför var det med stort intresse jag slog mig ner för att se filmen om hans liv (Hicks dog ung, endast 33 år gammal). Det positiva med filmen är att vi verkligen lär känna personen Hicks. Filmen är till stor del berättad av hans närmaste vänner och familj och bilden de målar upp av Hicks är både mångfaldig och djup. Det negativa – åtminstone för mig – är att Hicks inte var speciellt rolig. Visst, han blandade in politik, religion och världsåskådning i sin humor i syfte att få folk att tänka till istället för att bara garva. Sånt brukar jag gilla. Men många gånger glömde han bort att man ska vara rolig mitt i alla spydigheter kring hur värdelös världen är. När eftertexterna rullar känner jag inget sug att söka upp de ljudupptagningar och fåtalet filmat material Hicks lämnade efter sig. Han har fortfarande en relativt stor fanskara och räknas som en av kultfigurerna i genren, men hans specifika typ av humor är inget för mig.

/Surskägget

Whore’s Glory

@@@@

Otroligt stark film om prostituerade i tre olika världsdelar. Filmen är uppdelad i tre segment där vi får följa kvinnorna som jobbar i tre olika horhus. Del ett utspelar sig i Thailand där de jobbande kvinnorna verkar ganska tillfreds med sina liv och sina yrken. De har samma huvudvärk och bekymmer som de flesta andra i världen tycks ha och ser inga egentliga konstigheter eller skamkänslor med yrket de valt. En del drömmer om att samla ihop pengar och göra annat en dag, medan andra tycker jobbet är kanon då pengarna är bra och arbetsbördan liten. Del två tar oss till Bangladesh och här är misären och lidandet upptryckt i ansiktet på en. Horhuset i detta fall är en hel stadsdel där de prostituerade kvinnorna bor och lever dygnet runt. Trånga, smala och vindlande gångar fylls av män på jakt efter det billigaste knullet de kan hitta. Kvinnorna är inte värda skit i männens ögon och behandlas snäppet under hur en herrelös hund skulle behandlas. Då ”horhuset” även är kvinnornas vanliga bostäder trängs hela familjer i små rum knappt stora nog för en person. Mänskligt lidande i dess värsta form och hur regissören Michael Glawogger lyckades få access in i dessa kvinnors liv är makalöst. Del tre tar oss till Mexiko där horhuset i frågan är en liten stad där männen kan åka in i sina bilar, cruisa runt och stanna till hos den kvinna de vill ha sex med. Kvinnorna här verkar leva på droger och alkohol och har tappat all värdighet i sig själva för länge, länge sedan. Deras syn på mänskligheten och på män är mörk för att säga det minsta och de bildar bräckliga vänskapsband mellan sig själva. Glawogger lägger sig inte i de händelser han fångar på film och håller sig på samma gång intimt nära med kameran samtidigt som han är helt neutral och bara fångar verkligheten utan att själv lägga in värderingar i det som filmats. Detta gör att filmen känns desto starkare då misären och lidandet är alldeles för mycket som det är utan inblandning från en regissör som vill spä på det hela.

/Surskägget

Conan O’Brien Can’t Stop

@@@

Conan började sin karriär som manusförfattare på The Simpsons (och står som huvudskribent för några av de bästa avsnitten i seriens historia) innan han fick en av de många talkshowerna på amerikansk teve (ni vet, Leno och Letterman och alla de där). Där Leno och Letterman ofta tog det säkra för det osäkra valde Conan att härja runt lite som han ville. Detta gav resultat och när Leno sa att han skulle pensionera sig fick Conan det ärofyllda jobbet att ta över Lenos show. Detta hade länge varit Conans dröm och ingen var gladare än han tills han ett par veckor senare fick sparken och blev ersatt av ingen mindre än Leno som tydligen inte varit så sugen på pensionering trots allt. Bitter, sur och förbannad bestämde sig Conan för att ta med sig sin frustration ut på vägarna och drog iväg på en sorts stand-upföreställning blandad med musik och teater. En vaudevilleshow kanske man skulle kunna säga. Den här filmen handlar om den turnén, det som ledde upp till den och det som skedde under den. Conan varvar mellan att vara skitkul och folkets man till att framstå som extremt dryg och irriterande att hänga med. Man kan dock inte ta något för givet då detta till stor del är Conans komiska stil och vi som åskådare kan aldrig vara säker på vad som är äkta och vad som är fejk. Oavsett kommer vi Conan så nära som han är beredd att släppa oss och på vägen bjussas vi på en hel del av showens stand-up vilken naturligtvis är skitkul.

/Surskägget

Dokumentärmånad

Halloj och välkomna till 2014. Förra året sparkade vi igång med en temavecka om dokumentärfilmer. Ett tema som sparkade igång ett seriöst intresse för dokumentärer i detta Surskäggs gamla sura hjärta. Tack vare ett fantastiskt stort utbud på Netflix har det konsumerats en hel del dokumentärfilmer under 2013 och i vad som kanske, kanske inte, är en ny tradition här på bloggen öppnar vi upp ett nytt år med en månad av dokumentärfilmer.
Välkomna till 2014 år upplaga av Vrångmannen och Surskäggets Filmblogg!