My Week With Marilyn

@@@@

En riktigt underbar film för alla oss filmnördar som älskar Marilyn Monroe. Här får vi veta lite mer om hur det gick till under inspelningen av The Prince & the Showgirl i regi av sir Laurence Olivier, eller Larry av sina vänner. Inspelningen är legendarisk då det dels var första filmen Monroes egna produktionsbolag gjorde, dels för att Oliviers gamla klassiska teaterskolade skådespelarstil mötte Monroes nya moderna method acting som då var omtvistad (som Olivier enligt rykten ska ha sagt under inspelningen av Maratonmannen till Dustin Hoffman som varit uppe ett helt dygn i sträck bara för att hans karaktär i filmen hade varit det i en scen: "Why don't you just try acting?"). Att Monroe var nervös, led av ett pillerberoende (likt så många andra skådisar idag tyvärr, hej Brittany Murphy och Heath Ledger t ex), hade en skakig relation till sin tredje äkta man Arthur Miller och dessutom rent allmänt var osäker på sig själv som skådis ledde till mängder med omtagningar. De dagar Monroe överhuvudtaget behagade att dyka upp. Filmen är baserad på Colin Clarks dagboksanteckningar från den här tiden. Han var en ung assistent åt Olivier och av en eller anledning fattade Monroe tycke för honom och ägnade en stor del av sin tid med Clark. Ett visst moment av förälskelse började spira, men Monroe sköt till slut ner alla Clarks tankar kring ett förhållande. En intressant inblick i en fascinerande filmprocess och en glimt av människan bakom legenden som är Marilyn Monroe. Michelle Williams i titelrollen är fantastisk som Monroe, och i många scener glömmer man nästan bort att det är en skådis som porträtterar Monroe och det upplevs mer eller mindre som att det är legenden själv vi ser.

/Surskägget

@@-
Innan jag nickade till första gången av det här sömnpillret så tyckte jag att Michelle Williams var en hyfsad Marilyn. I alla fall en stund. Inte så väldigt lik till utseendet kanske men med den där lösröven dom lurat på henne samt ett habilt skådespeleri så tycker jag hon gör ett riktigt bra jobb. Filmen då? Skulle kunna piska apa ur det här taffliga, långsamma och cyniskt tillrättalagda pajasdramat. Det händer ju inget! Sen händer det ingenting! Och sen inget. Alls. Skitdålig film faktiskt. Hygglig Marilyn. Bajskorvsfilm. Blir en svag tvåa tack vare Michelle Williams men det är allt. Knappt.
/Vrångmannen

Bus Stop

@@

Den här filmen hade nog aldrig blivit ihågkommen överhuvudtaget om inte Marilyn Monroe haft den kvinnliga huvudrollen vilket kanske säger en del om den. I korthet handlar det om den unge cowboyen Beau (Don Murray) och hans äldre vän som tar sig från farmen till en rodeo. Beau har aldrig lämnat sin farm tidigare och vet helt enkelt inte hur man beter sig bland folk. Han beter sig som ett bortskämt barn utan en tanke på andras känslor. När han möter söta sångerskan Cherie (Monroe) blir han förälskad och trots hennes protester vill han gifta sig med henne. En romantisk komedi om en ung mans tafatta försök att vinna en kvinnas hjärta hade kunnat följa. Istället håvar han helt enkelt in henne med ett lasso och kidnappar henne. Könsrollerna har ändrats en hel del sedan 1956 och det har sällan varit tydligare än här. Cowboyen får härja bäst fan han vill och tjejen har liksom inte ork att säga emot, så trots att hon inte vill gifta sig med honom finner hon sig liksom i sin situation. Tankar på våldtäkt, kidnappning och tvång passar inte bra i vad som ska vara en romantisk komedi där romantiken och komedin aldrig känts så förlegad. Visst, i slutet får cowboyen äntligen lite stryk, men till sist blir förstås Cherie kär i honom och åker villigt med för att gifta sig. Helt ologiskt eftersom hon tre sekunder innan cowboyen får stryk varit superrädd för honom. Karaktären Beau kan vara en av de mest enerverande karaktärer jag sett på film och när han äntligen får ett välförtjänt kok gammalt hederligt stryk jublar man. Samtidigt är inte filmen helt usel och Monroes närvaro gör att betyget får krypa upp på en instabil tvåa.

/Surskägget

The Actresses: Marilyn Monroe

Det finns inte mycket att tillägga om en av världshistoriens allra största ikoner. Från liten pappalös flicka (och vissa stunder även mammalös då mamman åkte in på mentalsjukhus) till en av världens än idag största och kändaste skådespelare. Det har skrivits hyllmetrar om hennes sexighet, talang, filmer, aborter, äktenskap, älskare och påstådda älskarinnor, förhållande med Kennedybröderna och hennes död (oavsiktlig överdos? mord? självmord?). Det finns inget nytt att tillföra om alla de bitarna från vår sida. Istället är det dags att göra en liten minispotlight på några av hennes filmer.

I Hetaste Laget, Flickan Ovanpå (The Seven Year Itch) och Herrar Föredrar Blondiner har vi recenserat tidigare.

Niagara
@@@
Fröken Monroes riktiga genombrott som kall och beräknande fru som ska se till att hennes älskare dödar hennes man. Det glittrar dollarsedlar i ögonen med tanke på försäkringspengarna och den där älskaren är nog bortglömd i samma ögonblick första checken dimper ner i brevlådan. En vågad film för sin tid där Monroe varvar sexighet som verkligen ångar från bioduken (eller plasmateven) med ren och skär ondska och galenskap. Precis som en riktigt bra skurk ska vara. Meeeeeeeen ungefär halvvägs in i filmen får vi en liten twist och plötsligt är ondskan och galenskapen av helt annan sort. Filmskaparna gör mycket med väldigt lite och låter de mäktiga Niagarafallen vara en naturlig del av filmen. Scenen där Monroe kliver ut i sin lilla stuga hon och hennes man hyr i en liten stugby och dansar sig svettig till lite härlig musik medan alla män runtom glor så ögonen trillar ur är makalös och ett bevis på hur Monroe behärskade filmmediet och att vara sexig till det yttersta utan att bli slampig eller ens visa nån direkt hud. En liten mordhistoria som växte sig in i filmhistorien tack vare Monroes talang och förmåga.
/Surskägget

Hur Man Fångar En Miljonär
@@@
Lauren Bacall, Marilyn Monroe och Betty Grable var alla tre stora stjärnor vid denna tidpunkt. Så vad bättre än att slänga in dem i samma rulle? De spelar tre skrupelfria brudar vars ända mål i livet är att gifta sig rikt. Ju större plånbok mannen i fråga har desto mer kärlek får han från damerna. Naturligtvis uppstår en mängd förväxlingar och ingen av tjejerna gifter sig till slut med den man de trodde utan för kärleks skull. Aaaah. Kärleken övervinner allt. Monroes karaktär är starkt närsynt och lika fåfäng och bär därför inte sina glasögon (och eftersom att det är Monroe är hon lika snygg i som utan glasögon på näsan) och traskar in i dörrar och väggar som den värsta Jim Carrey. Rollen som blåst bimbo må Monroe ha varit gruvligt trött på (hon var en smart blondin hon) men hon gör det så jäkla bra att man förstår att hon fick den här typen av roller om och om igen. Det räcker att hon ler och säger nåt lagom gulligt förvirrat så är man fast. I verkliga livet hade man dödat en sån karaktär efter en kvart, men på film funkar det om det görs av rätt person vilken alltså Monroe verkligen var. I slutändan är detta inget mer än en flamsig romcom, men med tre superstjärnor i rollerna blir det bra hur man än vrider och vänder på det.
/Surskägget

Floden Utan Återvändo
@@@
I denna westernstory spelar den storslagna naturen en nästan lika stor roll som både Marilyn Monroe som hennes medspelare Robert Mitchum. Monroe är en danserska och sångerska var kortfuskande man fifflat till sig ägarbevis på en bit land där det hittats guld. Nu måste han ta sig från den vilda tältbyn där guldrushen härjar ner till stora staden och få ägarbeviset godkänt av staten. Tillsammans med Monroe tar han en flotte och på vägen stöter de på Mitchums lilla fredliga stuga mitt ute i bushen. Det ena leder till det andra och plötsligt är Mitchum utan sin häst och sitt gevär. Det är riktigt illa, speciellt med tanke på indianerna som stormar nerför berget för att döda alla vita. Mitchum, Monroe och Mitchums lilla grabb har inget val än att hoppa på flotten och dra. Fart och fläkt mest hela tiden med ett par sång- och dansnummer signerade Monroe räcker helt klart för god underhållning. Det skjuts lite indianer, det fajtas lite med elaka män som vill våldta Monroe och det kämpas en hel del på flotten i den brusiga floden. Mitchum och Monroe har ett superbt samspel och bara det gör filmen sevärd.
/Surskägget

The Misfits
@@@@
Filmen är kanske idag mest känd för att den råkade bli inte bara Marilyn Monroes sista film utan även legenden Clark Gables. Filmen var även slutet på äktenskapet mellan Monroe och pjäsförfattaren Arthur Miller som skrev manuset. En del gnäller över att Miller skulle ha hållit sig till pjäser och inte gett sig in på filmmanus, men jag tycker tvärtom att dialogen och karaktärerna känns trovärdiga. Visst spelar Monroe faktiskt över i ett par scener, men det får nog anses vara regissören John Hustons huvudvärk. Gable gör en solid roll som cowboyen som inte hunnit växa ikapp med samtiden och Eli Wallach (den fule från Den Gode, Den Onde, Den Fule) är lysande som Gables polare. Människorna vi får träffa är alla trasiga på sitt sätt och försöker bara leva i den här knasiga världen så gott de kan. En film utan direkt handling som är karaktärsdriven och som utspelar sig inom de olika karaktärernas utveckling eller brist på utveckling. Efter både Gables och Monroes bortgång har filmen för alltid en given plats i filmhistorien, men även om båda stjärnor levt vidare hade den här filmen överlevt tidens tand och fascinerat oss än idag.
/Surskägget

Don’t Bother To Knock
@@@
Den första större roll Marilyn Monroe hade, och framförallt den dittills mest dramatiska. Här fick hon visa att hon var mer än ett snyggt ansikte som kunde spela den dumma blonda bimbon till fulländning. Storyn är ganska enkel. Monroe ska sitta barnvakt åt en lite unge åt ett rikt par på hotellet där en av hennes släktingar jobbar som hisskötare. Tyvärr står inte allt helt rätt till i skallen på henne och hon visar sig vara allt annat än den perfekta barnvakten. Hon växlar mellan oskuldsfullt korkad och snäll till mansslukerska till rabiat och bindgalen snabbare än Lewis Hamilton kör ett varv på en Formel 1-bana. Mestadelen av filmen utspelar sig på hotellrummet och resten i hotellets lobby och bar. Filmen bärs mycket av Monroe och utan henne hade den förmodligen inte överlevt tidens tand. Inget speciellt som sagt, men väl värt en titt.
/Surskägget

Herrar Föredrar Blondiner

@@@
Jag är ju inget stort fan av musikaler, men när Marilyn Monroe är med är det bara att luta sig bakåt och njuta. Tyvärr spelar hon andrafiol till Jane Russell i den här rullen och det finns alldeles för många sång- och dansnummer signerade fröken Russell istället för fröken Monroe. Men visst får Marilyn glänsa i sin klassiska paradroll som dum (eller är hon verkligen det) blondin på jakt efter en miljonär att gifta sig med. Filmen innehåller en av Marilyns mest kända låtar, Diamonds Are A Girl's Best Friend, och musikalnumret snodde Madonna rakt av till videon Material Girl ett gäng år senare. Det märkligaste med filmen är dock att det är Howard "jag-är-tuffast" Hawks som regisserat. Här har du en snubbe som bjussade på rullar som Scarface, The Big Sleep och Rio Bravo och en gång ska ha smällt upp Humphrey Bogart mot en vägg och örfilat upp honom för att han var kaxig. En riktig karlakarl som krökade, slogs och härjade mer än vad som var tillåtet i 49 delstater. Och så gör han en riktigt romantisk musikal. Men det funkar. Hade vi bara sluppit Russell i den egentliga huvudrollen och fått mer Monroe hade betyget åkt upp ett snäpp direkt.
/Surskägget

Flickan Ovanpå (The Seven Year Itch)

@@@@

Ännu en Billy Wilderkomedi med toksexiga men ändå komplett oskuldsfulla (hur fan lyckades hon kombinera dessa två helt olika sinnesstämningar) Marilyn Monroe i en riktig paradroll. Egentligen handlar filmen om Richard (Tom Ewell) som precis skickat iväg fru och barn från New York till Maine under sommaren så att han kan jobba i lugn och ro för sig själv hemma (tydligen gjorde övre medelklass så på 50-talet). Vad han inte vet är att en vacker ung kvinna (som vi aldrig får veta namnet på) lånat lägenheten ovanpå eftersom att den familjen också är bortrest. Vad som följer är en kamp mellan Richards libido, samvete och äktenskapslöften när en intet ont anande Monroe blir inbjuden på en drink efter att de setts i trapphuset. På papper är det Ewells karaktär som har huvudrollen, men det är Monroe som snor showen helt (en av de mest berömda Monroebilderna där hon står med den vita klänningen fladdrande kring sig i draget från en ventilationslucka på marken kommer t ex från den här filmen). Wilder lyckades skapa en otrolig charmig och lättsam film med ett seriösare undertema som är lysande underhållning hela vägen.

/Surskägget

I Hetaste Laget

@@@@
En riktig gammal klassiker signerad mästerregissören Billy Wilder (Sunset Boulevard, Double Indemnity) med Jack Lemmon, Tony Curtis och Marilyn Monroe i huvudrollerna. Lemmon och Curtis är två musiker på dekis. De tar alla spelningar de kan få tag på, lånar pengar till höger och vänster och pantsätter t o m sina varma rockar mitt i smällkalla Chicagovintern. Av misstag råkar de bli vittnen till ett maffiamord och finner ingen annan utväg än att gå med i en kvinnlig orkester på väg till tre veckors spelningar i Florida. För att kunna vara med klär de ut sig till tjejer och snart nog är kalabaliken igång med miljonärer som förälskar sig i dem och turnésystrar som avslöjar lite väl mycket i tron om att grabbarna är brudar. Monroe gör det mesta av rollen som blåst blond och alkoholiserad bimbo och är förstås så charmig och vacker att man direkt förstår att både Lemmon och Curtis vill ha henne på stående fot. Lemmon kör sin grej som alltid, och Curtis överraskar genom att vara otroligt rolig (har alltid tänkt på honom som en mer dramatisk skådis än en humoristisk och det var längesen jag såg filmen sist). Slutet gott, allting gott förstås, det är ju en feel goodkomedi trots allt. Nä, de gör fan inte såna här filmer (eller skådisar för den delen) längre.
PS. Som en rolig anekdot kan nämnas att det på 80-talet fanns seriösa planer på en remake med Arnie och Sly i huvudrollerna. Där har du en film jag skulle velat sett.
/Surskägget