Fatso

@@@@
Vi påbörjade detta nordiska tema med en helgalen dansk komedi, så varför inte avrunda med en helgalen norsk komedi? Fatso är, liksom Klovn: The Movie, en rulle som på sina håll är sjukt politiskt inkorrekt och därmed, precis som Klovn, en film som aldrig hade kunnat göras här i Sverige. Tyvärr är vår politiska korrekthet och strävan att stryka alla medhårs och vara sams med alla hela tiden jämnt jämnt jämnt ett klockrent sätt att totalt döda alla konstnärer som försöker skapa något utanför mallen och den kollektivt fördefinierade fåran (mer politisk tänker jag inte bli, vi pysslar trots allt inte med kulturjournalistik här, vi pysslar med en spark i skrevet). Fatso handlar som titeln antyder om en fet person (i det här fallet en kille). På grund av sin fetma har han blivit rätt så folkskygg och håller sig mest hemma där han jobbar med att översätta tekniska manualer från tyska till norska. Allt vänds upp och ner den dagen pappan bestämmer sig för att hyra ut ett rum i lägenheten till en svensk tjej. Plötsligt kommer det in någon med livsgnista, full av energi och levnadsglädje. Ni gissade det. Totala motsatsen till vår hjälte Rino (klockrent spelad av Nils Jörgen Kaalstad). Men Malin (lysande spelad av Josefin Ljungman från Himlen Är Oskyldigt Blå) har naturligtvis sina egna demoner att tampas med och plötsligt ställs både hennes och Rinos liv på sina respektive spetsar. Fatso är på samma gång otroligt mörk men glad, tung och jobbig men full av skratt. Den balanserar mellan drama och komedi på ett elegant sätt och lämnade helt klart ett avtryck i min avtrubbade filmhjärna.
/Surskägget

Til døden os skiller

@@@
Jan jobbar som restaurangansvarig på en färja som går mellan Danmark och Sverige. Jan beter sig väldigt knepigt och är ofta otrevlig och oresonabel mot sina kollegor. Jan kommer ofta till jobbet med blåtira, nackkrage eller arm i mitella och skyller på att han är klumpig och alltid går in i dörrar. Sanningen är att Jan är en mycket nervös och olycklig man. Hotet om stryk, så fort han kliver innanför dörren hemma, hänger i luften och blir ofta till verklighet. Han lever under ständig skräck för sin mycket oberäkneliga och tempramentsfulla fru. Vad ska Jan ta sig till? Til døden os skiller är en svart komedi som balanserar på gränsen mellan gapskratt och allvar. Paprika Steen som till vardags är en mycket känd skådespelerska i Danmark har regisserat och Anders Thomas Jensen (I Kina käkar dom hundar, Adams Äpplen) har skrivit manus. Filmen hade varit klockren om man putsat bort lite sockersött (speciellt mot slutet). Dock en annorlunda och sevärd film som får dig att skratta och kanske tänka, mycket också tack vare skådespelarprestationerna. Inget lätt tema att göra komedi på men jag tycker det blev lyckat. Vår vän Surskägget skrattade inte lika mycket.
/Vrångmannen

Pusher 3

@@@
Då tar vi tredje och sista delen också när vi ändå håller på. Vet inte varför men fått för mig att de allra flesta tycker detta är den sämsta delen i trilogin och att den mest är där för utfyllnad. Jag håller absolut inte med. Trean håller fortfarande riktigt hög klass och vinklar om litegrann så att vi denna gång får följa mannen i toppen av näringskedjan, ni vet Milo, och inte grabbarna nere i ankdammen. Filmen följer Milo under ett hektiskt dygn. Inte nog med att han försöker peta in så många Anonyma Narkomanermöten som möjligt, han ska dessutom förbereda och laga mat till typ 100 gäster till dotterns födelsedag samtidigt som han ansätts till höger och vänster ifrån av diverse skumma typer som vill göra snabba knarkaffärer. Mot bättre vetande hoppas Milo på en affär med ecstasy och snart nog går allt åt helvete. Stackars Milo. Han får flänga mellan dotterns födelsedagsfest och flertalet möten gangstrar emellan. Stressen gör att han börjar peta i sig både den ena och andra drogen och så gick det åt skogen med hans 14 nyktra dagar också. Som vanligt i Pusherfilmerna är det karaktärsdrivet och "långsamt" för att sedan blixtra till i ett par riktigt blodiga scener där det köttas och slafsas rejält. Vid det här laget är det inget nytt under solen (Pusher del ett kändes ju på sitt sätt ganska nyskapande) men trean levererar en schysst gangsterstory som absolut är sevärd.
/Surskägget
PS. Det finns numera en brittisk remake av första filmen. Har inte sett den och har inga planer på det heller. Då kan man väl lika gärna se om danska förlagan.

Pusher 2

@@@
Det var nästan givet att en av Danmarks största publiksuccéer skulle få sig en uppföljare (och Refns finansiella kris som ledde fram till produktionen har vi länkat till och skrivit om massa gånger så det blir inte mer nu). Den här gången får vi följa Tonny (Mads Mikkelsen) som var en av de starkast lysande birollskaraktärerna i förra filmen. Han har precis släppts ut från kåken och vet inte riktigt vad han ska göra av sitt liv. Det blir till att gå tillbaka till pappsen och tigga till sig jobb hos honom. Pappsen är en storfräsare i undre världen och tycker sonen är en odugling men låter honom vara med på ett par bilstölder på nåder. Givetvis trasslar Tonny till det för sig genom att peta i sig alldeles för mycket droger och ha oskyddat sex vilket resulterar i en bebis med en kvinna han egentligen inte hyser några större känslor för (och som knarkar och super lika mycket som han). Livet blir bara värre och värre och till slut petar pappsen Tonny över branten (mentalt sett alltså) vilket leder till något riktigt tragiskt. Liksom ettan är det karaktärsdrivet först och främst i ett ganska lugnt tempo som då och då exploderar i blod, våld och tragik. Mikkelsen gör ett kanonjobb som Tonny och det är lätt att förstå att han gick vidare internationellt och gjorde (och gör) sig ett namn i Hollywood. Liksom i ettan är det också ett ganska öppet slut även om säcken knyts ihop något mer denna gång. Det finns en tjugo, trettio minuter i mitten av filmen som är lite väl sega och som mest känns som en transportsträcka annars är det faktiskt riktigt spännande mest hela tiden.
/Surskägget

Pusher

@@@
Man kan inte ha ett nordiskt tema och inte skriva om Pusher, filmen som lite drog igång det "danska filmundret" och satte Nicolas Winding Refn på kartan (mer om hans finansiella kris och det som ledde till att Pusher 2 och 3 gjordes här). Nu sitter säkert några av er och grinar om von Trier bleh bleh bleh bluh bluh blih och det kan ni fortsätta göra utan att jag bryr mig ett dugg. Pusher tar sitt avstamp i Danmarks hårda undre värld. Vi får följa Frank (Kim Bodnia) en liten smågangster som dealar lite, festar lite, knarkar lite och har ett hat/kärlekförhållande med en prostituerad. Om dagarna hänger han mest med sin bästa polare Tonny (Mads Mikkelsen) och snortar lite, super lite och åker runt och säljer lite knark alternativt sparkar stjärt och tuggar tuggummi för att casha in stålars från de som är skyldiga pengar. Så en dag blir han tillfrågad att ordna lite mer knark än han är van vid. Han går därför till den tuffaste tuffingen av dem alla, Milo (Zlatko Buric), och ordnar en fet hög knark på kredit. Självklart skiter sig affären och plötsligt är Frank skyldig Milo en jävla massa stålars och den som förut jagade folk för att inkassera blir nu själv jagad. Det är ett ganska lågmält tempo filmen igenom som då och då exploderar i blodiga uppgörelser (ett tema som går igenom de flesta av Refns filmer, t ex alldeles lysande Drive). Det är karaktärsdrivet och Refn lyckas som manusförfattare skapa trovärdiga och mänskliga karaktärer med djup och bredd och som vi gärna följer. Att det inte blir ett snäpp högre i betyg är att jag inte riktigt gillar det alldeles för öppna slutet. Hade gärna sett säcken knytas ihop lite till. Petig smådetalj kanske, men så kan det vara.
/Surskägget

Izzat

@@@
Norsk gangsterrulle i samma stil som Snabba Cash eller Pushertrilogin. Här är det slutet av 80- och början av 90-talet och vi får följa tre barndomsvänner som fastnar i kriminalitet bara för att de när de är små ser upp till gangstern Saddiq och börjar hjälpa honom göra inbrott. Det ena leder till det andra och plötsligt är vår trio vänner Saddiqs närmaste män som sköter all knarkhandel åt honom. Pengarna strömmar in, de går förbi alla köer till alla inneställen, det är brudar och bilar, party och droger. Allt som en kriminell ung man med pengar på fickan vill ha. Men det finns givetvis en baksida, som att behöva avrätta sin bästa kompis bara för att han försöker lämna gangsterlivet bakom sig. Ingen går att lita på och stressen att leva på fel sida lagen tär hårt på nerverna. Actionscenerna är snygga och hyfsat Hollywoodpåkostade, karaktärerna kanske en aning endimensionella men fullt trovärdiga och handlingen i stort intressant. Skildringen av det kriminella livet varvas med det vanliga familjelivet och hur det är att växa upp som invandrare i Norge med familjens krav på heder och traditioner från det gamla hemlandet. Kul att norrmännen liksom danskarna kan leverera bra action när de vill.
/Surskägget

Huvudjägarna

@@@+
Norsk deckarthriller baserad på bästsäljaren Jo Nesbös bok med samma namn. Eftersom att boken var en stor succé har man inte sparat på krutet här utan laddar på rejält vilket gett ett mycket bra slutresultat. Framförallt gillar jag att detta inte är en standardthriller enligt mall 1A. Handlingen svänger ständigt, karaktärer är inte alltid vad de ser ut att vara och just som man trodde att man är på rätt spår svänger det igen. Sånt är förstås alltid kul. Storyn i korthet då. Roger (Aksel Hennie) jobbar som headhunter och är specialiserad på att rekrytera personal till ledningsgrupper. Han är gift med vackra Diana (Synnöve Macody Lund) som han överröser med dyra gåvor och de bor i ett stort flott hus. Hans lön, om än bra, täcker inte in hälften av hans utgifter. Därför har han även specialiserat sig på att stjäla tavlor. Från de VD:ar han rekryterar. Men efter att ha snott en tavla från Clas (Nikolaj Coster-Waldau) blir Roger plötsligt jagad - av Clas. Och Clas är ingen trevlig kille. Större delen av filmen är sedan en katt-och-råttalek där Roger försöker överleva de mordförsök Clas utsätter honom för. Mer vill jag inte säga, som sagt det svänger fram och tillbaka och alla motiv är inte som de verkar från början. Det här är en thriller i bästa Hitchcockanda (även om det är en utsliten jämförelse kanske) som är allt Millenniumtrilogin borde ha varit.
/Surskägget

One Hundred Years of Evil

@@
Hahahaha norrmännen alltså. De är för goa. Genrefilmer där de slaktar nazizombies, jagar troll i skogen och driver med Kill Bill. Här är det mockumentarydags. Vi får följa en norsk forskare, Sule, som har programmerat ett datorprogram som avslöjar om folk ljuger eller inte. När han kör en dokumentär som intervjuar överlevande soldater från Hitlers sista dagar i bunkern visar hans program att de ljuger. Sule blir nu övertygad om att Hitler lever. Han påbörjar en febril jakt som tar honom till USA där det visar sig att en viss Adolf Münchenhauser med all förmodan egentligen var Hitler och levde en bra bit in på 80-talet. Hitler hinner likt Forrest Gump och 100-åringen som klättrade ut genom ett fönster och försvann sätta sina avtryck i USA's historia. Bland annat är han inblandad i McCarthys häxjakt på kommunister, han bygger en egen rymdraket och han "uppfinner" såpoperan. Samtidigt som Sule kommer allt närmare sanningen upptäcker han att farligt folk jagar både honom och hans kamerateam. Idén är lysande och genomförandet till stor del bra, framförallt i början. Men filmen tappar snabbt tempo och snart nog är det lätt att förutse vad som kommer hända. Tyvärr är många av skådisarna riktiga amatörer (vilket i o f s är ok då de ska spela vanligt folk som blir intervjuade av ett dokumentärteam) och deras minspel och repliker känns mer påklistrade än naturliga även om det kanske var det som var meningen. Sule spelas av Jon Rekdal som gör ett riktigt kanonjobb som en förvirrad men ändå målmedveten forskare som vill stoppa ondskan kosta vad det kosta vill.
/Surskägget

Squat 69

@@
Dansk dokumentärfilm om det så kallade Ungdomshuset i Köpenhamn. Tydligen skänkte dåvarande borgmästaren back in the day ett hus till ungdomar/vänsteraktivister/punkare/anarkister så att de skulle ha ett ställe att kunna samlas på, ha konserter i och allmänt ha nånstans att hänga. En sisådär tiotalet år senare bestämde sig kommunen att sälja huset till en kristen organisation. Istället för att flytta bestämde sig anarkisterna givetvis för att ockupera huset och motade bort den kristna organisationen med våld. "Det här är vårt hus och vi erkänner inte kommunens rätt att sälja det" löd budskapet. Det har sedan käbblats i rättegång efter rättegång kring detta och när vi kommer in i huset via våra fyra
regissörer är det bara några månader kvar till den slutgiltiga domen. Vi får träffa två av de drivande krafterna i huset och en massa personer som cirkulerar där titt som tätt. Alla med sina tankar och åsikter om varför de ska ha kvar huset och vad de ska göra om man dömer emot dem. Tyvärr skrapar filmskaparna bara på ytan och vi får aldrig riktigt lära känna vare sig nyckelpersonerna eller husets funktion och nödvändighet för de många ungdomarna som hänger där. Det finns ett par scener när den hårt sminkade ytan av gemenskap, anarki, kärlek och glädje spricker och folk börjar gnälla lite på varandra, på att de inte orkar med huset, på att allt inte är så jävla peace love and understanding som de jämnt försöker visa utåt. Men de scenerna är för och över snabbt, ungefär som om man inte vill visa att det faktiskt inte bara är guld och gröna skogar att leva i ett ockuperat hus. Det är synd för det är först där och då vi verkligen lär känna individerna under tuppkammarna.
/Surskägget

Ligg Med Mig

@@@

15-åriga Alma är kär i skolans snygging Artur och för att få utlopp för alla sina tonårshormoner (i och med att hon inte riktigt vågar stöta på Artur) ägnar hon sin hemmatid när mamma är på jobbet åt att ringa telefonsexlinjer. En dag när det är fest på byn (och ja, det är verkligen en by, eller knappt det ens) får Artur för sig att närma sig Alma när hon står utanför festlokalen och andas in den friska norska luften. Men inte nog med det, han halar fram kuken sin och ollar Alma på benet. Alma blir förstås chockad men också med all rätt förbannad. När hon avslöjar Artur inne på festen vänder han det till att det var hennes fel och att hon är en slampa. Innan du hinner säga ”tonårsfilm” går skvallret i hela skolan och Alma blir utstött medan Artur är hjälte. Men oroa er inte, Alma gör en comeback och Artur får all skit till slut. Den har hyllats som en norsk variant av Fucking Åmål men så bra är den absolut inte. Dock är den absolut sevärd och de unga skådisarna (de flesta debutanter som jag förstått det) är alla mycket bra och trovärdiga i sina roller. Tyvärr blir filmen på sina håll lite repetitiv och långdragen vilket inte är bra med tanke på den korta speltiden på 76 minuter.

/Surskägget

Sprængfarlig bombe

@@@
Tonny (Ulrich Thomsen) har extrema problem med humöret. Han äter piller för att inte börja slåss. Han får träffa sina två barn fem timmar i veckan och den här gången tar han med dem på bio. Filmen de ser råkar vara en extrem artsy-fartsyrulle som ungarna inte gillar. Tonny blir så arg så han söker upp den pretentiöse regissören Claus Volter (Nikolaj Lie Kaas) för att få sina biljettpengar tillbaka (samt pengarna han lade ut för läsk och popcorn) och "dramat" kan börja. Hahaha! Sprängfarlig bomb är en härlig petitess. En snäll, lättsmält och rätt rolig komedi utan pretentioner som driver med just pretentioner. Enkel underhållning som passar utmärkt om man vill bli lite glad. Råkade läsa att filmen var från 7 år i Danmark när den gick upp som etta på biolistan 2006 men från 15 i Syd-Korea. Undrar vad det var som var så farligt? Hur som helst, mysigt och lättsmält med några sköna asgarv och två bra danska skådisar i huvudrollerna.
/Vrångmannen

Anklaget

@@@
Välspelat drama om en vanlig familj där pappan blir anklagad av sin 14-åriga dotter för att ha förgripit sig på henne när hon var mindre. Det hela blir komplicerat då dottern flera gånger under sin uppväxt har ljugit om hemska saker. Talar hon sanning eller inte och hur går man vidare oavsett? Skådespelarna är toppnotch och danskarna kan sina mörka dramer. Jag hade gärna sett lite mer komplexitet i allt. Det är en lite för enkel film med tanke på temat. Anklaget är ändå sevärd och visar än en gång att det görs bra film "over there".
/Vrångmannen

Kandidaten

@@@
Rätt schysst dansk thriller. Advokaten Jonas Bechmann (Nikolaj Lie Kaas) lever ett stilla liv med sin flickvän Camilla (svenska Tuva Novotny, som verkar gilla att göra film i Danmark). Efter en natt på krogen hamnar han på ett hotellrum med en ung kvinna. När han vaknar dagen efter kan han själv inte minnas vad som hänt men är plötsligt misstänkt för mord. Jonas blir kontaktad av några anonyma utpressare som säger att de har bevis på att han har gjort det. Istället för att gå med på deras krav så tar advokaten upp jakten på sanningen i en riktig katt och råtta lek. Gillar ju såna här rullar, där man inte vet vem man kan lita på eller vad som kommer att hända härnäst. Lagom spännande med bra fart och en hel del överraskningar hela vägen. Dejlig.
/Vrångmannen

@
Vrångmannen måste haft sina allra mest snälla glasögon på sig när han såg den här rullen. Du ser alla "twists" komma rusande mot dig i 180 och vet direkt vem som är huvudboven, vad som kommer hända härnäst och hur. Huvudkaraktären är dryg så man skiter fullständigt i honom och nästan önskar att allt går åt helvete för honom. Och de flesta karaktärer handlar helt omotiverat större delen av tiden enbart så att handling ska röra sig framåt. Stort, stort sömnpiller.
/Surskägget

Kill Buljo

@

Två år innan det glada gänget bakom Död Snö fick ihop pengar och förtroende att göra den filmen gjorde de Kill Buljo. Om Död Snö är en lågbudgetfilm är Kill Buljo en nollbudgetfilm. Det märks att de fina idéerna (som till mångt och mycket omsattes i Död Snö när pengarna fanns på ett annat sätt) finns här men tyvärr räcker inte budgeten till och det mesta blir ganska platt. Ett par sköna garv bjussas man på, men överlag känns det här väldigt mycket skolfilm eller hemmaprojekt. Jag önskar jag kunde ge den en högre betyg, men det går inte. Det är för dåligt för annat än en etta. Men hjärtat finns här och man förstår att det finns mer att ge (vilket mycket riktigt senare bevisades). Handlingsmässigt är detta en parodi på Kill Billfilmerna där en del skämt faktiskt är riktigt bra, men där det mesta är väldigt uppenbart, väldigt plumpt och väldigt hafsigt utfört.

/Surskägget

@@@
Av alla anledningar som vår vän Surskägget känner sig manad att sätta en etta i betyg så blir mitt en frisk trea. Jag välkomnar påhittigheten med "nollbudgeten"och den plumpa humorn a'la A(n)gne & Svullo är klockren. Garvade mest hela tiden och ett par scener är faktiskt så roliga så man knappt orkar (slagsmålet i lägenheten som är en hyllning till Inspector Closeau hahahaha!). Någonstans ska man väl börja som glad filmmakare med en bunt busiga vänner och en kamera och då är resultatet inte illa alls. Tvärtom. Regissören har idag inte helt oväntat hamnat i Hollywood och bjussade senast på den här usla rullen. Jag föredrar Kill Buljo vilken dag som helst och hoppas att nästa Hollywoodspektakel från det norska gänget blir något mer sevärt och annorlunda.
/Vrångmannen

The Ambassador

@@

I denna danska dokumentär är Mads Brügger tillbaka med ett nytt koncept. Den här gången vill han belysa det faktum att man för en smärre summa pengar kan köpa sig diplomatpass i mindre nogräknade länder som t ex Liberia och sedan sätta upp kontor som diplomat i Afrika. Genom att låtsas vara korrupt diplomat med pengar på fickan kommer Brügger i kontakt med en hel del skumma figurer, den ene mer korrupt än den andre, och i många fall högt upp i landets politiska korridorer. Liksom i The Red Chapel är det dock svårt att sätta fingret på vad Brügger egentligen ville uppnå med sin film. Han mutar lite folk än här och än där, han får tag på lite blodsdiamanter som han ändå inte kan smuggla ut med sitt diplomatpass, han påbörjar anläggningen av en tändsticksfabrik men lägger ner filmen innan den är i närheten av klar. Och under tiden fortsätter korruptionen som om inget hänt. Återigen en intressant idé som helt enkelt inte får det avstamp den behöver.

/Surskägget

The Red Chapel

@@

Danske journalisten och dokumentärfilmaren Mads Brügger plockade med sig två adoptivbarn från Sydkorea och åkte till Nordkorea med planen att visa upp hur falsk och jävlig världen där är under diktatorn ”Den Store Ledaren”. Tillsammans med sina två kumpaner låtsas de vara en dansk teatergrupp som älskar kommunismen och Nordkorea och vill sätta upp en föreställning i syfte att förena ländernas kultur. Dock är stora delar av ”teatern” påhittad för att i smyg kritisera regimen. De får ok och åker in i landet och sakta men säkert byts deras pjäs ut mot en Nordkoreans som är mer ”lämplig” enligt de många Nordkoreanska tolkar, ledsagare, vakter och kulturbevakare som följer Mads och hans sällskap. Idén är våghalsig, snudd på dumdristig, och stor cred till Brügger för att han vågade. Hade de blivit påkomna är det inte säkert att de kommit hem till Danmark. Däremot blir det filmade materialet väldigt tunt. Det är svårt att manipulera verkligheten i ett land som manipulerar de få turister de får och man tvingas därför använda material som filmats som helt enkelt inte är så spännande och kul att se på. När eftertexterna rullar är man helt enkelt osäker på vad Brügger egentligen vill säga med sin film.

/Surskägget