Julkalendern 24 dec - Chucky

Äntligen är julafton här! Det glimmar och glittrar i den nyfallna snön. En hare skuttar nyfiket fram till tallriken med varm gröt som ställts fram åt Tomten. Ett rådjur pulsar obekymrat genom det decimetertjocka snötäcket. Inne i huset doftar det ljuvligt av julens alla smaker. Familjen är samlad runt granen. Barnet har precis öppnat det stora paketet. En docka! Hurra! Hurra! Men, vad gör dockan? Varför tar den kniven? Varför...? Aj aj aj. Hjälp! Hjääääälp! HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄAAAARRGGGHHHHHH!!!!!!!..........................

Tystnad råder. Endast Chucky är vaken.

Den Onda Dockan (1988)
@@@
Snabb resumé för de av er som inte har koll på en av skräckfilmhistoriens klassiska mördare. En bindgalen seriemördare - Charles Lee Ray även kallad Chucky -  blir skjuten av polis men kan voodoo och skickar in sin själ in i en docka. Dockan hamnar hos en familj där Chuckys enda chans till att återfå en normal kropp är att använda sin voodoo för att slunga in sin själ i lillgrabbens kropp. Så påbörjas en katt-och-råttalek där Chucky jagar grabben och dödar lite annat folk på vägen. Detta är alltså premissen. Mördare i dockkropp. Hahahaha! Det här hade lätt kunnat bli hur fånigt som helst men av nån jäkla anledning funkar det. Visst har effekterna en hel del år på nacken, men smarta kameravinklar, rätt användande av dvärgar i docksminkning och en hyfsat schysst robotdocka gör att det oftast funkar. Sen älskar jag alltid alla 80-talsfilmer för att de går pang på rödbetan och inte tjafsar runt så mycket. Denna är inget undantag. Det är fullt ös i 85 minuter och så är det över. Och ingen annan galen filmmördare har väl kört klassiska "död-men-ändå-inte-död" så många gånger som Chucky? Han blir "dödad" och hoppar upp som gubben i lådan typ fem gånger i slutet på den här hahahaha!
/Surskägget

@@@-
Den första i Chuckyserien har sina poänger och räknas väl halvt som halvt till en liten klassiker i genren. Bitvis spännande och nervig men också bitvis skitlarvig. Nä, då gjorde regissören Tom Holland ett bättre jobb med regidebuten Skräcknatten (Fright Night) från 1985.
/Vrångmannen


Den Onda Dockan 2 (1990)
@@
Tar vid där ettan slutade. Chucky vill fortfarande ha ihjäl lillgrabben som nu bor hos fosterfamilj. Det jag blir lite besviken på är att man inte köttar på med fler mord i tvåan. Man vill alltid ha mer och större i uppföljaren. Här följer det ungefär samma mönster men lite tråkigare speciellt med en slutscen i en industrilokal som tar alldeles för lång tid. Överlag okej, men inte mer.
/Surskägget

@
Meh!
/Vrångmannen


Den Onda Dockan 3 (1991)
@@+
Det är bara ett år mellan filmerna men i filmvärlden har typ 10 år förflutit. Lillgrabben är nu tonåring och går på militärskola för att han är så busig och stökig hos de fosterfamiljer han blivit placerad hos gång på gång. Chucky hittar givetvis dit och så sätts det igång igen. Här får vi två filmer i en. Dels en slasher och dels en tonårsrulle. Borde kunnat bli superhit för mig som älskar bägge genrer men det lyfter aldrig riktigt av oklara anledningar. Kanske för att de borde slängt med mer dödsfall. Det är ju ändå en slasher liksom. Andrew Robinson kliver in som helfläng frisör(!) hahahaha och stämningen från Lumparkompisar är liksom aldrig långt borta. På ett dåligt sätt.
/Surskägget

@
Å gu nej.
/Vrångmannen


Bride of Chucky (1998)
@@
I och med del tre avslutades den första Chuckytrilogin och en ny påbörjas med denna. Lillgrabben från de tre första filmerna är borta ur leken och nu ska vi höja upp Chucky till en cool mördare med oneliners som Freddy Krueger. För att göra det lite ballare får Chucky även en flickvän - dockan Tiffany som besitter Chuckys gamla flickvän Tiffanys själ (spelas av Jennifer Tilly mums!). Det här är mer en rocknrollslasher där oneliners haglar, det är lite halvball MTV-klippning och soundtracket består av Rob Zombie. Trodde filmskaparna. För de når inte dit. Första halvtimmen är lysande (med John Ritter som arg sheriff hahaha!) men sen planar det ut och blir rätt segt ett tag innan det tar fart igen. Borde varit så mycket mer. PS. Alla romcomfans kan glädja sig åt att Katherine Heigl är med i kvinnliga huvudrollen.
/Surskägget

@@
Här börjar humorn ta skruv och då blir det naturligtvis lite roligare. Dessvärre inte otäck för fem öre men det är bara ettan som "lyckas" med det.
/Vrångmannen


Seed of Chucky (2004)
@@@@
HAHAHAHAHAHA! JAAAAAAAAAAA! Det är precis såhär som Bride of Chucky borde ha varit. Det här är löjligt underhållande hela tiden med oneliner på oneliner och massa knäppa karaktärer som gör knäppa saker samtidigt som Chucky och Tiffany dödar allt och alla på löpande band. Dessutom är det mängder med metahumor som jag älskar samt att Jennifer Tilly får spela sig själv utöver rösten till Tiffany. Mer sånt här Hollywoood! Det här är Entourage med en seriemördare inslängd i soppan för skojs skull. Lika mycket skratt som skräck och givetvis har Chucky och Tiffany en unge vid det här laget. Ja en galen dockunge. HAHAHAHAHAHA!
/Surskägget

@@+
Hehehe! Som komedi är den bitvis inte helt fel. Som skräckfilm duger den dock inte alls.
/Vrångmannen


Curse of Chucky (2013)
@
Ingen bryr sig längre. Det här gått för lång tid. Och istället för att bygga vidare på skratt-och-skräck-festen från Seed of Chucky går man här tillbaka till ettans lite mörkare stämning. Det funkar inte alls. Dessutom har man gjort om Chuckydockan så att han ser ovanligt fånig ut. Det här är lite som sista Hellraiserfilmen. Trist, tråkigt och onödigt.
/Surskägget

@
Dockjävel.
/Vrångmannen


Och därmed stänger vi julkalendern för i år och efter 55 dagar skräckfilm på raken här på bloggen med runt 80 filmer totalt så vill vare sig jag eller Vrångmannen se en skräckfilm igen på bra länge. Jisses vad många ettor det blev! Vi önskar er alla en God Jul & ett Gott Nytt År!!!

Julkalendern 23 dec - Nyinspelningar (otäckt på ett helt annat vis...)

The Amityville Horror (2005)

@

Här kommer vi! Glada familjen, och flyttar in i ett hus där ondskan skriker åt oss direkt att dra härifrån, men vi fattar noll. Huset som gud glömde från 1979 (som i sin tur inte heller var toppen) har här blivit slaktad värre än alla camp kids i vilken Jasonrulle som helst. Otroligt oinspirerad och o-otäck nyinspelning. Ryan Reynolds är sjukt felcastad som helylle familjefadern George Lutz, som blir besatt och vill ta ihjäl hela familjen, om han bara får en kvart till övers. Händelserna är baserade på ”verkliga händelser” (precis som originalet) och som i flera dokumentärer m.m har blivit avslöjade för att vara total bluff. Åh! Giv mig styrka alltså. Överspelen. Den dåliga klippningen. Den sjuka otajmingen i allt som ska kallas för skräck. Jag väljer hellre att tro att demonerna slickade väggarna i det riktiga huset på riktigt och avfärdar den här remaken som den enda sanna bluffen. Life wasted. /Vrångmannen

A Nightmare on Elm Street (2010)

@

Bortsett från lite lökiga effekter, på grund av tidens tand, så är originalet Terror på Elm Street fortfarande en rätt mysig rysarklassiker. Den skulle naturligtvis göras i nyinspelning och resultatet är så katastrofalt dåligt så jag önskar att JAG kunde hoppa in i regissörens drömmar och skrämma karln halvt från vettet. Kanske är det inte bara hans fel utan kanske, bara kanske, är det MICHAEL BAY som ställt till det! Han drog ju igång ett gäng nyinspelningar av skräckklassiker och ingen av dessa blev i närheten av godkända. Vad är det här? Freddy Krueger dyker upp, ser skrattretande konstig ut och är helt humorbefriad. Torrt, eländigt och tråkigt så man somnar (och hoppas att den riktiga Krueger, herr Robert Englund, besöker en i sömnen och ber om ursäkt!). Damn you Michael Bay! Surskägget tyckte den var OK?! /Vrångmannen

The Fog (2005)

@

Det har tafsats en hel del på John Carpenters rullar. Jag är glad för den gamle skräckmästarens skull, så han får lite pengar att leva för eftersom karln inte gör något sevärt längre. Däremot är jag inte SÄRSKILT GLAD ÖVER RESULTATEN! Det här är så jävla skitdåligt så det kommer skum i mungiporna på mig. Clark Kent, från nån jävla tv-serie, glider omkring... Är ju ett stort fan av Carpenter och gillar The Fog originalet väldigt mycket, så det kanske det är därför jag nu sitter och hoppar upp och ner i min stol som en besatt St. Bernardshund med rabiesdregel sprutandes åt alla håll. Om man gör en remake på en så kallad klassiker så kan man väl FÖRSÖÖÖÖÖÖÖKA LITE?! En smula i allafall? Vilka förbannade idioter. Regissören har gjort MC Hammer videos. Måste ta en paus nu. Det bultar i huvudet. /Vrångmannen

House on Haunted Hill (1999)

@

Meeeeeeen?! Här har du en uppsjö med hyggliga skådisar och en gedigen budget. Men det är fullkomligt omöjligt att hitta en hyfsad regissör som gillar genren och ens bryr sig om ett slutresultat. Tjära och fjädrar. Den här remaken, på en riktigt gammal rulle (1959), är så tafatt och obegripligt usel att man tappar hakan, efterlyser den hos polisen och tre dagar senare hittar de den, men det är FEL HAKA! Jag förstår någonstans att det ska vara lite kitchigt och en slags hyllning till de gamla rysarna, från den gamla goda tiden, då folk blev rädda för en kattunge som kräktes. Men det funkade liksom inte. Ingenting fungerade. Regissören har gjort lite tv. Naturligtvis.

/Vrångmannen

One Missed Call (2008)

@

Det japanska originalet från 2003 av Takashi Miike var en hygglig rysare som verkligen vred åt gastkrameriet ordentligt de sista 20 minutrarna. Remaken med Edward Burns och Shannyn Sossamon trycker på reta-gallfeber-på-vrångmannenknappen under hela speltiden, ynka 85 minuter. En PG13-skräckis, naturligtvis, så det är snällt så det förslår eftersom skräckfilm skall göras för glin och inte för vuxna. Det händer inget. Sen händer det inget. Någon blir knuffad till "spännande" musik. Sen händer det inget och sen händer det inget. Kalas. Skitbra. Mer sånt...

/Vrångmannen

Prom Night (2008)

@

Jamie Lee Curtis sprang ju omkring i klassikern från 1980 i full discomundering och skrek. Leslie Nielsen gör Frank Drebin från Den Nakna Pistolenfilmerna. Det fanns lite fart och fläkt, lite spänning och en totalt billabongfläng yxmördare med tusen personligheter. Nyinspelningen är en PG13-rysare (igen) där det inte händer någonting. Någon knuffas etc. Vad håller folk på med. Börjar snart gråta. Problemet är nog mitt, för jag sätter mig alltid och ser på skiten. Det finns säkert massor med människor som gillar det här... DET HÄR!

/Vrångmannen

Oldies (but NOT so goldies!) på bloggen:

Evil Dead (2013)

@

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!

/Vrångmannen

 Friday the 13th (2009)

@

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!

/Vrångmannen

Halloween (2007)

@-

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!

/Vrångmannen

Julkalendern 22 dec - Odd Thomas

@@@
Givetvis måste vi ha lite Dean R Koontz så här i en skräckspecial som aldrig tycks ta slut. Dan före dan före dopparedan slänger vi in en av Koontz senaste bokalster, serien om Odd Thomas (Anton Yelchin), en vanlig småstadskille med en ovanlig förmåga. Liksom som om han vore självaste Haley Joel Osment har Odd Thomas förmågan att se de döda. Men bara de döda som dött på våldsamma sätt och vars mördare fortfarande lever. Odd försöker hjälpa dem så gott han kan samtidigt som han mest av allt vill tillbringa så mycket tid som möjligt med sin för söta flickvän Stormy (spelas av för söta Addison Timlin du kanske sett i Californication fast då med snäppet mindre kläder än här, och då har hon inte de längsta shorts du sett i ditt liv i denna). Till sin hjälp att slåss mot det okända har han snälle sheriffen (Willem Dafoe) som av oklar anledning känner till och tror på Odds förmåga att se de döda. När det plötsligt börjar dyka upp demoner i varje gathörn i småstaden Odd bor i förstår han att något stort är i görningen och sätter igång att luska i vad det kan vara. Lika delar deckare som spökfilm är det här en frisk och fräsch fläkt i en genre som är nerlusad med betygsettor. Yelchin och Timlin har kanonkemi mellan varandra och vi köper verkligen att de är förälskade, medan Dafoe ger tillräckligt med tyngd till sin roll för att filmen ska kännas trovärdigare. Regin står Mumie-Stephen Sommers för och han gör det med van hand vid allehanda stora actionsekvenser och datoranimerade demoner. Inte det bästa jag eller du sett men en schysst och lite annorlunda skräckis som gjorde att jag blev sugen på att läsa böckerna.
/Surskägget

@@@
Exakt som Skägget skriver. Allt det där.
/Vrångmannen

Julkalendern 21 dec - The Haunting

The Haunting (1963)

@@@@@

”An evil old house, the kind some people call haunted, is like an undiscovered country waiting to be explored. Hill House had stood for ninety years and might stand for ninety more. Silence lay steadily against the wood and stone of Hill House and whatever walked there, walked alone.”

Så har jag äntligen sett om den (eller snarare upplevt om den), efter alla dessa år. Såg den ett par gånger som yngling och på den tiden skrämde den både skiten ur mig och tråkade ut mig samtidigt. Lång dialog, komplex psykologi och svart-vitt flög inte riktigt på den tiden, även om jag förstod att detta var en klassiker att räkna med. Av alla spökfilmer jag sett så är The Haunting (eller Det spökar på Hill House, som den heter på svenska) förmodligen min favorit. Inte den läskigaste kanske, även om den än idag ger mig små kalla kårar, men helt klart den bästa. Fotot är perfekt. Svart. Vitt. Panavision. Varenda bild och varenda komposition är ett litet mästerverk, som direkt lockar fram oro i själen. Hantverksmässigt är hela filmen perfektion faktiskt och då ska vi minnas att filmen har över 50 år på nacken. En forskare bjuder alltså in tre väl utvalda personer till det stora gamla huset Hill House, för att forska i det övernaturliga. Husets historia med ond bråd död och oförklarliga händelser verkar tala för sig själv. Jag är ju både en agnostiker när det kommer till det eventuella livet efter detta, men samtidigt skiträdd för mörkret och spöken (hahaha!) så The Haunting är en perfekt film för mig i det avseendet. Ljudbilden är också majestätisk. Långa tystnader bryts plötsligt av fruktansvärda bankanden och viskningar. Det faktum att man faktiskt aldrig ser någonting och fantasin går istället på högvarv gör det ju desto nervigare. Jag satt faktiskt nästan och önskade att jag skulle få se en glimt av någonting någongång, för väntan var olidlig. Den mångfacetterade regissören Robert Wise (Sound of Music, West Side Story, Star Trek: The Motion Picture) har gjort Shirley Jacksons roman rättvisa på alla plan och ska man diskutera klassiker i genren så krävs det nästan att The Haunting omnämns varenda gång. Jan de Bont (Speed, Twister) gjorde 1999 en remake på den här makalösa klassikern med Lili Taylor, Catherine Zeta-Jones, Owen Wilson och Liam Neeson.

/Vrångmannen

The Haunting (1999)

@

Far åt helvete.

/Vrångmannen

Julkalendern 20 dec - Nightbreed: The Director's Cut

@
Såg den här då det begav sig 1990 och har idag inga som helst minnen av den rullen mer än att det var Craig Sheffer som sprang runt bland lite ruiner och konstiga demoner typ. Clive Barker var het sent 80/tidigt 90 och fick här chans att regissera lite också istället för att bara skriva böcker. Efter sjukt dåliga Hellraiser kanske han aldrig borde fått chans att regissera igen. Meeeeen det fick han. Tyvärr för oss andra. När filmen kom 1990 led den av stora problem. Barker fick inte igenom sin vision av filmen och producenter och filmbolag och Barker krigade om vilka scener som skulle bort och vilka som skulle stanna kvar och till slut stod filmbolaget som vinnare med en rulle som var ca 100 minuter och som Barker (och många fans) tyckte sög. Spola fram till idag och Barker har fått en chans att få släppa sin Director's Cut som om han vore Ridley Scott med ett uns regitalang. Nu är filmen 120 minuter och sämre än nånsin. Åtminstone minns jag den inte som så här usel när jag såg den förra gången (okej minns den knappt alls, men inte så här usel, kanske @@ i alla fall). Det här är för långt, för segt, för trist, för överspelat och för lattjo-lajban-dåligt för att bli annat än ett seriöst magplask. Då spelar det ingen roll att man bränner av bomber och skjuter hej vilt sista 20 minuterna för vid det laget har man tappat allt intresse ändå. Lider dessutom precis som Hellraiser av tidens tand och de knackiga specialeffekterna som mest lockar till skratt än skräck idag.
/Surskägget

Julkalendern 19 dec - Creepshow 1-3

Creepshow (1982)

@@@

En fin gammal skräckantologi från ungdomens glada VHS-dagar, om man nu anser att 1982 är gammalt. Stephen King och George A. Romero inspirerades av de snygga rysarserietidningarna från 50-talet, med små otäcka och avslutande berättelser, som gavs ut av E.C. comics. Herr King hamrade ut fem kortfilmsmanus på skrivmaskinen som syddes ihop till en långfilm och Mr Zombiefilm himself, Romero, regisserade hela skiten. Håller fortfarande hyfsat idag, även om det såhär i vuxen ålder blir mer fnitter och minnen än terror. Leslie Nielsen dyker upp i en allvarlig roll och man skrattar ju bara man ser karln. Stephen King ”spelar” en knäpp bonde som får nån skitig mossa på sig. Lite zombies, lite monster och lite splatter. Allt paketerat som en serietidning. Trevlig underhållning för hela familjen. HELA!

/Vrångmannen

Creepshow 2 (1987)

@@

Eftersom en tvåa dök upp så måste ju ettan ha varit en hygglig succé på bio (eller i allafall på video). Här har George A. Romero sadlat om till manusförfattare (med lite stöd från Stephen King) och låtit någon okänd pajas regissera. Korta skräckhistorier, packeterat som en serietidning i långfilmsformat, precis som ettan. Hyfsat underhållande ändå, även om charmen från ettan i stort sett är borta. Ett gäng ungdomar på en flotte blir attackerade av en blob i vattnet. En liftare blir påkörd av en överklasskärring och vägrar dö. En tobaksindian i trä (!) blir plötsligt livsfarlig. I Creepshow 2 får vi endast tre historier där föregångaren bjöd på fem. Snålt och saggar sen tempot. Sevärt ändå, för hela familjen. HELA!

/Vrångmannen

Creepshow 3 (2006)

@

Direkt till DVD så får vi Creepshow nummer tre. Fruktansvärt uselt lågbudgetskräp utan någon som helst charm eller klass. Tjugo år för sent och fruktansvärt uselt lågbudgetskräp utan någon som helst charm eller klass. Tjugo JÄVLA år för sent och FRUKTANSVÄRT USELT lågbudg...

/Vrångmannen

Julkalendern 18 dec - Carrie

Säkert var det några av er som tyckte att Carrie borde fått plats i tonårsslasherspecialen för några dagar sedan vilket på ett sätt skulle funka då alla tre filmerna utspelar sig på skolor, men på ett annat sätt inte funkade för det är inga slashers vi pratar om här utan telekinesi vilket är en helt annan typ av skräckis. Istället kommer de tre Carriefilmerna här. Och jo, för de av er som bott under en sten. Carrie handlar om en mobbad tjej som har förmågan att kontrollera föremål med tankekraft (telekinesi alltså som jag redan nämnt). Denna förmåga använder hon för att döda alla sina plågoandar med. Dåså. Då kör vi!

Såhär skrev vi i en Stephen Kingspecial för ett par år sedan.

Carrie (1976)
@@@
Brian De Palma gjorde film på den här fantastiska romanen. Resultatet blev bra och när jag var liten så sket jag en, två, tre gånger i brallan. Tyvärr så är den ganska tidsbunden och idag lite tjatig men en liten klassiker har det blivit och Sissy Spacek som den hunsade Carrie är lysande. Fick hon ingen Oscar?! Nä nu jävlar!
/Vrångmannen

@@
Boken är hans sämsta. Filmen sådär. Visst Sissy funkar bra som Carrie, men känns väldigt föråldrad. /Surskägget

The Rage - Carrie 2 (1999)
@
"Hej kära filmproducent. Jag är en enkel manusförfattare som kommit på en kanonidé. Vi har alltså en mobbad tjej som med hjälp av telekinesi slår tillbaka mot sina plågoandar och dödar dem. Va? Har den gjorts redan? 1976 säger du? Av Brian De Palma? Med John Travolta och Sissy Spacek? Näää. Aldrig hört talas om. Baserad på en bok av Stephen King? Du måste skämta. Han är ju jättekänd. Hur skulle jag kunnat missat en av hans böcker så totalt? Jaha. Men du. Om vi låtsas som att det finns nåt vagt samband mellan karaktärerna i filmerna? Typ att de har samma pappa. Långsökt? Ja men vad fan. Är väl ingen som bryr sig om ändå? Mitt manus heter ju The Rage, men vi kan väl bara lägga till Carrie 2 till titeln så blir det kanon. Skit samma att det är 23 år mellan filmerna. Jag känner på mig att det här kommer bli skitbra. Årets film!" /Surskägget

Carrie (2013)
@@@
Det är ju helt sjukt inne att göra remakes på alla gamla klassiska skräckfilmer just nu så varför inte även Carrie? Chloë Grace Moretz är hetare än lava just nu och funkar kanon i rollen som Carrie, både när hon är blyg, tillbakadragen och mobbad och när hon är galen massmördare som äntligen tar hämnd på alla. Julianne Moore är klockren som galna mamman och scenerna mellan Moretz och Moore är det som lyfter en annars ganska banal tonårsdramarulle med blodigt slut till en riktigt schysst rysare. Moore är bindgalet knäpp, sådär Glenn-jag-dödar-kaniner-Close-knäpp och gör det med bravur. Och Moretz borde ha en riktigt lång karriär framför sig om hon fortsätter att leverera så här. Fångar vissa delar av boken bättre än De Palmas original vilket gör att den har ett existensberättigande.
/Surskägget

Vrångmannen var inte alls lika övertygad.

Julkalendern 17 dec - Here Comes the Devil

@@

Mexikanska skräckfilmer växer ju inte på trän och man behöver inte tjata länge på den här Vrångmannen för att han ska kika lite glatt på vad andra länder har att erbjuda. I synnerhet när det gäller skräckfilm. Here Comes the Devil verkade ju ha allt man vill ha. Otäcka ungar, djävulen, hyllning till 70-talets rysare och lite lesbisk sex (hahaha!). En till synes kärnfamilj är på bilsemester. Ungarna, en liten pojke och flicka, tjatar om att de vill strosa runt och titta lite när familjen stannar vid en mack. Plötsligt är kidsen borta. Efter ett mardrömsdygn så återfinns dom. De säger att de har lekt i en grottai närheten. Familjen pustar ut men någonting står inte längre rätt till med barnen. Låter ju smaskens, inte sant? Innan denna inledning så har det hunnits med lite lesbisk sex i en inledningsscen som snart går över till skräck (och ytterligare en sexscen mellan föräldrarna i bilen...). Here Comes the Devil är en sådääär film. Den har bra idéer, men det blir liksom inget riktigt av det. Lite artsy-fartsy och FEL sorts hyllning till det 70-tal jag i allafall älskar. Den skräms till ibland mellan varven och bjussar på ett slut som är bonkers, förvirrande och otillfredställande. Skulle Surskägget våga se den här (ni vet ju vad han tycker om djävulen och besatta barn) skulle han bli så arg så han vågade se allt i genren, på pin kiv. Allt.
/Vrångmannen

Julkalendern 16 dec - Knights of Badassdom

@@@
Hahahaha skräckkomedi som bjussar på det alla normalt funtade människor vill se - lajvare som slaktas ihjäl av monster! För de av er som inte vet vad en lajvare är så är det helt enkelt människor som varje helg eller så åker ut till en skog och låtsas leva i en fantasyvärld typ Game of Thrones eller Sagan om Ringen fast på "riktigt". HAHAHAHA! De glider runt i maskeradkläder med plastsvärd och slåss mot "demoner", "spöken", "drakar" och allehanda "monster" och ibland även mot sig själva. Det finns givetvis alla möjliga sorters lajvare också, inte bara fantasylajvare. Du har vampyrlajvare, sci-filajvare etc etc. Det är som ett stort Comic-Conkonvent fast utan Hollywoodstjärnorna och en budget. Var var jag nu då? Just det! Här har vi alltså en film som släpper lös en äkta demon mitt i en lajvarhelg där alla först tror demonen är en del av spelet och inte tar henne på allvar innan hon börjar käka upp allt och alla runt sig. Våra hjältar (spelade av Ryan Kwanten från True Blood, Peter Dinklage från Game of Thrones, Summer Glau från Firefly och Steve Zahn från en massa film men inte en enda skräck/fantasy/sci-fiteveserie) måste nu hitta riktiga vapen och slåss med monstret för att rädda alla andra. Här blandas alla genrer i mängder och det märks att filmskaparna har stor kärlek och respekt för varje genre. Skräckbitarna är hyfsade, rätt slaskiga blodeffekter och någon enstaka "hoppa-till-scen" bjussas det på. Men mest underhållande är det givetvis att se alla lajvare dö i stora pölar med blod. Riktigt udda liten film som blev en klar favorit hos detta sura skägg.
/Surskägget

Julkalendern 15 dec - Dark Skies

@@@

Ah! Det här var lite spännande. En spökhusrysare typ där spökena har bytts ut mot utomjordingar. Bra uppbyggnad där det okända och läbbiga kommer krypande (ja eller flygande...). Inget vi egentligen inte har sett förr men välgjort och välspelat. En helt vanlig familj i en helt vanlig amerikansk förort börjar märka strange going’s ons och det hela trappas upp till en mardröm. Blev lite chockad när jag läste om den låga budgeten filmen har för den känns stabil och gedigen. Sparsmakat med visuella effekter, vilket är smart. Här jobbas det mer med psykljud och svettiga kameravinklar. Dark Skies börjar med ett passande citat av science-fictionförfattaren Arthur C. Clarke (som bl.a skrev 2001: A Space Odyssey): ”Two possibilities exist... Either we are alone in the universe or we are not. Both are equally terrifying”.
/Vrångmannen

Julkalendern 14 dec - The Haunting in Connecticut 1 & 2

The Haunting in Connecticut

@@

Ännu en skräckis baserad på en verklig händelse. Familj flyttar in i ett hus i Connecticut. Tonårspojken i familjen har cancer och genomgår en dyr behandling som tär på deras ekonomi. I samma veva som de hittar ett hemligt rum i källaren intill där pojken slaggar så börjar otäckheterna. Filmen börjar rätt bra med en ödesmättad och standard 1A spökfilmskänsla men ballar tyvärr ur efter ett tag. Betygstvåan är stark på grund av bra skådespelare (i synnerhet Virginia Madsen som den desperata men starka morsan), snygg produktion , hyfsad stämning och ett par hoppeffekter som funkar. The Haunting in Connecticut har alltså goda intentioner att skrämmas men lyckas sådär med mig. Det ska finnas en dokumentär om händelserna i Connecticut, producerad av Discovery, som ska vara intresserant. Vågar satsa en slant på att dokumentären är läskigare. Om 1% är sanning av det som händer i The Haunting in Connecticut  så börjar jag även tro på jultomten och Power Rangers samt sover med alla lampor på i resten av mitt liv.

/Vrångmannen

The Haunting in Connecticut 2 – Ghosts of Georgia

@

HAHAHAHAHAHA! Det här är ju på ett sätt toppen. Här skiter vi fullständigt i tajming och uppbyggnad. Filmen börjar med 48 hoppeffekter och sedan fortsätter den så, helt utan rim och reson. Det hela är så knäppt så man bara sitter och garvar. Under all galenskap finns det en hyfsat intressant story och rätt snygg produktion men man får inte ens chansen att sätta sig in i vad som pågår eller komma i stämning för filmmakaren har LOST HIS FRICKING MIND hahaha! Tvåan ska alltså också vara baserad på en verklig händelse och det är ju heeeelt bonkers. En familj flyttar in i ett gammalt hus som tillhört en man som hjälpte slavar rymma. Sen börjar det hända GREJER. Tusen grejer hela hela tiden hahahaha. Inte en död sekund så egentligen skulle betyget varit högre. Tyvärr är det så jävla rörigt och pajigt så man hajar noll. Sen är det en driljard mil mellan Georgia och Connecticut så VARFÖR heter filmen The Haunting in CONNECTICUT (2) när den utspelar sig i GEORGIA??? Hahahahaha! Se den här. Se den bara.

/Vrångmannen

Julkalendern 13 dec - At the Devil's Door

@@

En mäklare försöker att ta reda på varför det händer otäcka saker i huset hon har fått i uppgift att sälja. Regissören bakom första The Pact-rullen, Nicholas McCarthy, ger sig här på samma typ av långsam och krypande rysare. Ett par schyssta nagelbitarscener och en hyfsad stämning räddar rullen från magplask men det här är långt ifrån toppen. The Pact hade en slags egen, lite konstig filmstil som jag uppskattade. At the Devil’s Door känns som samma film fast lite sämre. Inget stort kliv framåt för McCarthy alltså. Knappt ok, men ändå bättre än mycket i genren idag. Helvete vad man slösar tid på mediokert för att hitta pärlorna.

/Vrångmannen

Julkalendern 12 dec - The Moth Diaries

@@
Det är inne med tonårsvampyrer och ordet "dagbok" i titeln. Här får vi en tvättäkta artsy-fartsyrulle som berör ämnet vampyr men aldrig nämner ordet och knappt visar nåt spännande eller av intresse heller. Att det inte blir en etta rakt upp och ner beror på att man lyckas fånga tonårsvärlden på ett bra och ganska trovärdigt sätt vilket håller uppe intresset delvis. Regissören Mary Harron har American Psycho på sitt CV så jag hade helt klart förväntat mig lite mer blod i en film om vampyrer. Som det är nu får vi knappt en enda blodsdroppe. Klent.
/Surskägget

Julkalendern 11 dec - Venom

@@
Nej, det är inte en film om Spindelmannens ärkefiende. Istället får vi här en voodoozombierulle direkt från de blötaste träskmarkerna i Louisiana. Efter att en voodookvinna råkat krocka med en lastbil får lastbilschaffisen i sig mängder av döda mördares själar som ett gift i sin kropp och blir därmed en mördande zombie själv. Han slaktar alla som kommer i hans väg på alla möjliga sätt (och ofta mot kameran vilket får mig att förstå att den var gjord för en 3D-biograf då den gick för ett gäng år sedan). Inget nytt och spännande under solen här. Den tuffar på, det dödas en del, det skvätts lite blod, någon skriker, springer och gömmer sig, någon annan slåss tillbaka. De flesta dör utom tjejen det handlar om. Om nån sett det förr så lyft på handen. Jaha, alla? Ja dåså.
/Surskägget

Julkalendern 10 dec - Tonårsslashers

Två av mina favoritgenrer är high school/collegefilmer och slashers. När man kombinerar dessa klappar jag barnsligt förtjust i händerna och hoppar glatt. Ja, oftast är det ju skit, men till skillnad från andra dåliga skräckfilmer så är dåliga tonårsslashers roliga att titta på ändå. Visst kan man hävda att alla slashers är tonårsslashers då det i de allra flesta fall mestadels handlar om kåta tonåringar som blir brutalt mördade, men jag tänker här och nu på filmer som utspelar sig i och kring skolan. Antingen att en stor del av handlingen är förlagd dit eller att man rentav bor på campus och allt utspelar sig där. Så här kommer ett urval tonårsslashers!

Scream (1996)
@@@@
Lika bra och börja med en av de mest kända tonårsslasherfilmerna. Scream var otroligt nyskapande när den kom och mer eller mindre alla tonårsslashers efter denna har jämförts med den och dessutom snott det mesta från den. Idag kan den kännas lite daterad på vissa håll, men det är fortfarande ett bra tempo i den och för att vara en tonårsslasher är den faktiskt hyfsat brutal i sitt våld vilket förmodligen var en av anledningarna till att den gick så bra. Wes Craven hade inte haft en hit på år och dagar och behövde verkligen den här. Och Neve Campbell fick sitt stora genombrott på bioduk efter succén på teve. Twisten på slutet kändes fräsch och ball då, sedan dess har det gjorts ett par gånger. Manusförfattaren Kevin Williamson hade god hand med både high schoolbitarna liksom slasherbitarna vilket också gör att Scream höjer sig från mängden. Williamson gick sedan vidare och skapade Dawson's Creek där vi fick ännu mer tonårsångest och drama. Scream är en klassiker och håller än idag i en genre där filmerna brukar ha ett väldigt kort bäst-före-datum.
/Surskägget

Scream 2 (1997)
@@@@
Sjävklart får en supersuccé som Scream en uppföljare. Här tar man hela metaidén från film ett och drar det ett par snäpp till. Du har nu karaktärer som spelar karaktärerna från första filmen i en film i filmens värld. Hahahaha. Alla skådisarna (vars karaktärer överlevde ettan) är tillbaka liksom Craven i registolen och Williamson med manuset. Detta bäddar för en riktigt bra uppföljare. Istället för high school befinner vi oss nu på college vilket är en naturlig utveckling. Fler mord, blodigare mord och högre tempo är precis vad man vill ha i en uppföljare och det får vi här. Snyggt jobbat.
/Surskägget

Scream 3 (2000)
@@@
Utspelar sig inte i skolmiljö och därmed får den inte ta upp plats på denna lista mer än som hastigast. Dock måste den nämnas då jag ressar de andra två. Okej film men något snurrig och ett manus (ej av Williamson) som känns lite ofärdigt. Fyran skrev jag om här.
/Surskägget

The Faculty (1998)
@@@@
Det var en period här på slutet av 90-talet när skräckfilm blev riktigt rumsrent och många duktiga skådisar (varav många blev rejäla affischnamn senare i karriären) gärna ställde upp. Allt tack vare Scream och den succén givetvis. I The Faculty har Robert Rodriguez samlat ihop Josh Hartnett, Clea Duvall, Jordana Brewster, Salma Hayek, Famke Janssen, Robert Patrick, Elijah Wood och Christopher McDonald för en helvild high-school/slasher/sci-firulle som rockar stenhårt med manus av - ja du gissade det - Kevin Williamson. Det här är verkligen Breakfast Club möter Halloween möter Invasion of the Body Snatchers. Hahahaha. Med Rodriguez säkra hand som rattar skutan blir det här nästan löjligt bra underhållning. Lärarna på skolan blir rymdmonster och börjar slakta elever och det är nu upp till ett litet gäng ungdomar att sätta stopp för galenskaperna. Bra ös, bra tempo och kul story med liten tvist på slutet. Allt man vill ha.
/Surskägget

Sorority Row (2009)

@@@
Alla som sett en collegefilm vet att det finns studentföreningar med lustiga grekiska bokstavskombinationer som namn, typ Beta Kappa Alpha Gamma. För att komma in måste man först bli antagen och sedan genomgå en veckas förnedring innan man slutligen blir medlem. Tanken är att detta ska stärka vänskapsband för evigt. Här är det ett gäng tjejer som bestämmer sig för att spela ett spratt på en kille som varit otrogen mot en av dem. De låtsas att han gett henne en överdos och att hon dött. Nu ska de dumpa liket. Problemet är att snubben får panik och råkar döda tjejen på riktigt varpå deras fejkade plan plötsligt måste bli på riktigt (givetvis är idén att ringa polisen helt utesluten, det är den alltid i den här typen av filmer). Så de slänger ner liket i ett hål och går vidare i sina liv. Spola fram några månader och plötsligt är det någon som börjar mörda tjejerna en efter en. Kan det vara spöket av deras kompis som ska hämnas? Jag gillar det här lite för mycket än vad jag borde. Egentligen är det ganska standard 1A men jag gillar att man varit kreativ med mördarens vapen och tycker det är minst lika ikoniskt som Jasons machete, Freddys handske eller Myers kökskniv. Tjejerna är söta, tempot bra och morden blodiga. Hahaha då blir det en trea.
/Surskägget

Cry Wolf (2005)
@@
En nyanländ kille på ett highschoolcampus lär känna ett gäng som ägnar sig åt en ljuglek där det gäller att försöka lista ut vem som är "vargen" i gruppen och vilka som bara är "får". Ganska snart eskalerar leken och de sprider ut ett fejkat mail att det huserar en seriemördare på campus efter ett mord på en av eleverna. Märkligt nog börjar det dyka upp en hotfull figur som har ihjäl våra vänner en efter en som ser ut och beter sig exakt som den påhittade seriemördaren. Låt leken börja! Det är en okej idé, det tråkiga med filmen är att det sker alldeles för få mord. En slasher utan slash helt enkelt och det är ju aldrig bra. Däremot hyfsade (om än okända) skådisar med Jon Bon Jovi i en biroll som lärare hahahahaha! Hur tänkte man där? Okej rulle som tjänat på att öppnat upp blodbanken.
/Surskägget

Cheerleader Massacre (2003)
@
HAHAHAHAHA! Neeeeej det här går inte. Porrfilmsdåliga skådisar, obefintligt manus, tafflig klippning, dålig bildkvalitet och bara rent allmänt jäkligt sunkigt. Som att titta på porr ungefär fast utan sexet. Tuttar däremot får vi massor av här då regissören inser att det är det enda han har att komma med. Inte blir filmen bättre för det. Budgeten var väl ungefär 1 500 svenska kronor och det syns. Så dåligt så att det bara blir dåligt till skillnad från när det är så dåligt så det blir bra (eller roligt).
/Surskägget

Ginger Snaps (2000)
@
Om jag inte minns helt fel lanserades den här lite som den första "feministiska skräckfilmen". Hur det än må ha varit med det är det här riktigt illa. Till skillnad från Cheerleader Massacre där det inte finns vare sig pengar eller talang finns ju bägge här och då är det ännu tråkigare att man inte lyckas. Ginger (Katharine Isabelle) blir biten av varulv och påbörjar sin förvandling till syrran Brigittes (Emily Perkins) stora fasa. Det är mycket snack om kvinnliga drifter av det sexuella slaget, en förvandling från nörd till sexdrottning i plugget och en mamma (spelad av Mimi Rogers) som visar sig vara den karaktär som är mest slut i huvudet av allihop. Jag har heller aldrig sett en riktigt bra varulv på film och inte heller denna gång blir jag överraskad. Varulven är möjligtvis det fånigaste som fångats på film sen 50-talets skrattretande masker. Jisses. Och så kom det flera uppföljare på detta. Varför?!?!?!
/Surskägget

Attack of the 50ft Cheerleader (2012)
@@@
HAHAHAHAHA! Såhär ska en slipsten dras. Okej, det är mer en komedi än en skräckfilm (det läskigaste är en muterad jättespindel gjord med dålig CGI som inte är läskig alls) men den faller ändå in i facket för skräckfilm. Utan att skämmas snor man från gamla 50-talsrullar á la Grindhouse och ger det en viss modern touch. Lika delar American Pie och skräckfilm helt enkelt. Nej, det här är ju inte en bra film men den är förbannat underhållande i sin egen idioti och alla medverkande vet att det här är en b-rulle och låtsas inte om nåt annat. Givetvis mycket naket som sig bör i en collegefilm och alltid med glimten i ögat. En smart dum film. Producerad av Roger Corman så vet ni vad ni har att vänta.
/Surskägget

All Cheerleaders Die (2013)
@@@
Den enda filmen förutom Scream på listan som verkligen överraskade. Hade förväntat mig ännu en hjärnslö skräckkomedi med mycket hud och lite handling i stil med Attack of the 50ft Cheerleader men fick tvärtom en ganska så komplex film som med snygga övergångar går från att vara en tonårsrulle i stil med Bring it On till att bli en film om häxor som The Craft och sen vampyrer och sen en ren hämndrulle för att landa i slasher och lite zombie. Coolt. Just när man tror man vet var filmen är på väg och vilken kliché som kommer härnäst svänger filmen och det blir nåt annat. Kul att man kan göra mycket med liten budget om bara idéerna finns där. Inte perfekt på nåt sätt i övrigt men bara att den var så mycket mer än filmaffischen och titeln antyder gillade jag skarpt.
/Surskägget

Jag Vet Vad Du Gjorde Förra Sommaren (1997)
@@@@
HAHAHAHAHA! Jaaaa jag ger den en fyra! Fuck you! Vi har manus av Kevin "Scream" Williamson och Jennifer Love Hewitt, Sarah Michelle Gellar och Ryan Phillippe i huvudrollerna. Vi har en mördare som smyger runt i sydväst och med gigantisk fiskkrok som vapen och vi har en hel del riktigt blodiga mord. Love Hewitt har världens mest generösa urringning och Ryan Phillippe smyger runt och ser "svår" ut. Vad finns att inte älska med den här?
/Surskägget

Jag Vet Fortfarande Vad Du Gjorde Förra Sommaren (1998)
@
Hahahahaha nej nej nej. Nej.
/Surskägget

Urban Legend (1998)
@@@
Som sagt det var inne ett tag på slutet av 90-talet att vara med i skräckfilmer. Här bjussas vi på Jared Leto, Tara Reid, Alicia Witt, Rebecca Gayheart och Joshua Jackson vilka alla var rising stars på denna tiden. En del gick det bättre för (Jared Leto) än andra (Tara Reid) men så kan det vara. Här smyger en mördare runt på campus och dödar folk enligt råttan-i-pizzan-myter, så kallade urban legends och därav titeln. Tvisten på slutet är snygg och vår mördare är faktiskt heeeeeeelt bindgalen när avslöjandet kommer. Bland de galnare faktiskt överhuvudtaget i genren. Tara Reid gör dessutom en av de bästa "hjälp-mä-jag-blir-mördad-hjälp-hjäälp-guuu-hjälp-mä" scenerna som fångats på film och bara den gör filmen sevärd.
/Surskägget

Urban Legends: Final Cut (2000)
@
NEJ SA JAG!
/Surskägget

Tamara
@@
Klassisk 80-talsstory i modernare tappning. Man har mer eller mindre snott allt från Carrie men istället för psykiska krafter har vi med en häxa att göra. Hippa innegänget mobbar tjej, råkar ha ihjäl henne, gräver ner henne (som vanligt vill knappt nån gå till polisen "tänk på våra framtida liv som vi inte kan förstöra!") och blir sedan hårt chockade när hon kliver in på skolan på måndag som att inget hade hänt. Eller jo förresten. Hon gick på fredag som en nörd och kommer in på måndag som en sexgudinna. Snart nog står det klart att hon besitter magiska krafter och tänker döda dem allihop en och en. Här är en av filmens snygga vändningar. Vi går från att heja på mobb/mordoffret till att heja på hennes mördare när hon ger sig på även dem som faktiskt inte hade direkt med mordet att göra, bara inte hade mod att anmäla. Tyvärr går filmen från att vara en tonårsslasher i high schoolmiljö till att bli nån sorts häxfilm utan större poäng och där slutjakten tar alldeles för lång tid utan att det blir lite action. Bra första halvlek räddar helheten. Knappt.
/Surskägget

Julkalendern 9 dec - Wolf Creek 1 & 2

Wolf Creek (2005)

@@@

Wolf Creek är superlöst baserad på en verklig händelse om några backpackers i Australiens vildmark som får motorstopp. En man från obygden erbjuder dom hjälp men det visar sig snart att han är en  galen och mordisk psykopat med diverse tortyr och död i sinnet. Rätt obehaglig och välgjord skräckis som skiljer sig en smula från mängden. Dödsångest a’la carte och bitvis väldigt spännande. ”Head on a stick” glömmer jag aldrig.

/Vrångmannen

Wolf Creek 2 (2013)

@@

Om den första delen var Motorsågsmassakern så är tvåan mer åt Liftarenhållet. Lite mer jakt och action än instängd ångest och det funkar hyggligt. Tyvärr förvinner mycket av den instängda äckelkänslan och istället blir det bitvis underhållande men också bitvis fånigt. Tvåan känns också helt onödig (det gick åtta år mellan ettan och tvåan) och vill man ha sin actionskräck så tycker jag det är bättre att lägga sin tid på Rogue (eller Territory som den också heter), som regissören Greg Mclean gjorde mellan de två Wolf Creekfilmerna.

/Vrångmannen

Julkalendern 8 dec - The Breed

@
Fem polare varav två bröder åker till öde ö där bröderna ärvt ett hus från sin farbror. De minns många glada somrar på ön (som är så öde och långt bort från civilisationen att man måste flyga in med ett sånt flygplan som kan landa på vattnet) och ser fram emot att få vara ett par dagar där med sina polare. Det vore ju dock inte skräckfilm om det inte rätt snabbt visade sig att det är nåt läskigt som smyger runt på ön och dödar folk! Och här är filmens stora problem. Det superduperläskiga mördarmonstret som smyger runt är - wait for it - en flock hundar. Hundar. Fido. Lassie. Air-Bud. Jag är ledsen men det funkar bara inte. Visst, man smyger in en liten backstory att hundarna är genetiskt manipulerade så att de är smartare än vanliga hundar, men i slutänden så är de bara hundar. Om man åtminstone gjort hundarna CGI-stora och läskiga kanske. Men nej. Det är en söt liten schäfer som gläfser lite. Vov vov. Oj vad läskigt det blev nu. Michelle Rodriguez är med. Och Taryn Manning. Och en bunt hundar. Hundar.
/Surskägget

Julkalendern 7 dec - The Pact 2

@
Hej. Vi gör en uppföljare på en hyfsad skräckis som är så dålig så man nästan skriker. Vi gör alla fel man kan göra, på alla sätt, helt enkelt. Gott så. Hej då.
/Vrångmannen

Julkalendern 6 dec - Tucker and Dale vs Evil

@@@
Vi känner alla till storyn där ett gäng collegeungdomar från storstan ger sig ut till en stuga långt ute i vildmarken bland alla rednecks och inavlade kannibalbönder som bara vill döda dem, skinna och flå dem, äta upp dem och bära deras hud som kläder. En klassisk story som berättats otal gånger sedan Tobe Hoppers inflytelserika Motorsågsmassakern satte ribban. Här är det exakt samma story som berättas med en tvist. Vi får nämligen se handlingen utspela sig från rednecksnubbarnas synvinkel. Och i detta fall är Tucker (Alan Tudyk) och Dale (Tyler Labine) två jätterara, snälla, schyssta snubbar som inte vill göra en fluga förnär. Men genom en serie katastrofala missförstånd blir collegegänget lurade (mest lurar de sig själva förstås) att Tucker och Dale är den värsta sortens seriemördare som kommer ha kål på dem allihop om de inte dödar Tucker och Dale först. Hahahaha! Förväxlingskomediskräckis som är mer blodig än de flesta vanliga slashers och riktigt rolig dessutom. Man lyckas balansera mellan skräck och humor på ett bra sätt och t o m de allra blodigaste dödsfallen görs med glimten i ögat och en stor dos svart humor som lockar till ett garv (på ett bra sätt). Inget mästerverk på något sätt men en annorlunda och kul variant av en klassisk slasher.
/Surskägget
Vrångmannen skrev något liknande.

Julkalendern 5 dec - The Final Terror (1983)

@@

Den sista färden möter Fredagen den 13:e. Rachel Ward (tv-serien Törnfåglarna hahaha), Darryl Hannah och ett gäng unga skogsvakter är på semester i vildmarken. Där stöter de på patrull i form av en oduschad ondska med mord i sinnet. Hehehe, den fina tiden. Allt är sig likt i denna klassiska 80-tals äventyrsslasher (!). Den höjer sig lite över många filmer i samma genre. Anledningen kan vara regissören Andrew Davis (Nico, Jagad, Under Belägring) som vägrar fastna i alla klyschor och skruvar till spänningen en aning. Han låter snart filmen övergå till en slags survival horror där ungdomarna bygger fällor och försöker slå tillbaka mot galningen, som verkar dyka upp överallt. Konstigt sevärd även om den samtidigt är rätt pajig. Det är ofta väldigt mörkt också. Skitmörkt. Det är svårt att se vad fan det är som händer och det är inte ett filmiskt skräckgrepp. Belysningsbudgeten blev nog lidande eftersom de fick med en ung stjärna i rullen (Hannah) som nyss haft en häftig biroll i en liten blygsam film med titeln Blade Runner.

/Vrångmannen

Trailer:

Julkalendern 4 dec - Splinter

@@@
Ännu en liten indieskräckis som visar att det går att göra mycket med lite. Förälskat par ger sig ut i vildmarken för att campa och mysa men blir kidnappade av fånge som rymt från kåken tillsammans med sin nerknarkade flickvän. De hamnar på en bensinmack i obygden för att tanka och blir attackerade av vad de först tror är mackföreståndaren innan de så småningom börjar inse att det är nåt övernaturligt som jagar dem...Idén är så klockren. Isolera fyra pers i en liten bensinmack mitt ute i vischan där ingen kommer till undsättning och släng sedan in en sorts muterad piggsvinsvirusvariant som förvandlar till till piggsvinszombie om du blir stucken av piggarna (därav namnet Splinter). Har du dessutom fyra personer som absolut inte gillar varandra men som plötsligt måste börja samarbeta för att överleva höjer du spänningsnivån ett snäpp till. Dessutom ändras maktbalanserna i gruppen hela tiden beroende på vem som dör och vem som har vapen. Intressanta karaktärer, ett bra och läbbigt monster och ett stabilt genomförande trots minimalt med budget gör detta till en skräckis att ta sig en titt på. Kanske inte så många överraskningar för den som sett ett par skräckfilmer i sitt liv, men bra stämning och spänning.
/Surskägget

@@@
Det här är verkligen superklassiskt på alla sätt men också en slags hyllning till den här typen av skräckfilmer. Splinter tar sig själv på allvar under de mest bisarra omständigheter och det tjänar den på. Schyssta skådisar bär upp ett ganska  standard 1A manus och det är aldrig speciellt spännande eller otäckt (naturligtvis) men fartfyllt, underhållande blodigt och framförallt välgjort med en (vad jag förmodar) strumplådebudget.
/Vrångmannen

Julkalendern 3 dec - Tusk

@@

Kevin Smith. Han gör vad som faller honom in och vägrar att buga inför Hollywood. Jag gillar honom för det och jag gillar honom som filmskapare och all round nice guy. Tusk är tyvärr inte en så bra film. Den är lam som skräckis betraktat, inte speciellt rolig som komedi och dramat (?) känns urvattnat och fånigt. Bitvis är den sevärd, eftersom Smith snickrar bra i scener, men känslan av en kortfilm utdragen till en lång en hänger där över hela filmen. Det är en bisarr historia. En ung man besöker en gammal man för att höra berättelser från svunna tider, men som istället hamnar i knipa då den gamle och havet vill förvandla honom till en valross (!). Det hela började som en idé i Smiths podcast ”Smodcast” där fans och lyssnare fick joina in i skapandet och följa hela processen. Under eftertexterna har Smith lagt in en bit från just en Smodcast där han och hans polare och medproducent, Scott Mosier, skrattar sig igenom idén till den tredje akten i filmplanerna. Till skillnad från Red State, Smiths förra skräck-thriller-drama, så känns Tusk alltså rätt svag på alla plan. Skådisarna (Justin Long, Genesis Rodriguez, Haley Joel Osment) är det dock inget fel på och Michael Parks spelar galningen så bra att man tror han är sådär sjuk i huvudet på riktigt. Att inte filmen tar ställning till vad den egentligen vill förmedla känns otroligt otillfredställande, samtidigt som jag förstår att det är det sista Smith vill med det här projektet. Det var liksom aldrig tanken utan började som ett skönt skämt några polare emellan. Fan vad häftigt det hade varit om jag hade känt något bara. Det minsta lilla. Om det inte var Kevin Smith som hade gjort filmen, hade den då ens fått en tvåa i betyg? 

/Vrångmannen

Julkalendern 2 dec - Would You Rather?

@@@@
Jag öppnar upp min lucka med en liten minibudgetindieskräckis som jag helt oväntat blev väldigt förälskad i. Trodde faktiskt detta skulle vara ännu en i raden av b-skräckisar som lockar med en tuff affisch och sedan inte levererar annat än plattusla skådisar, sunkigt manus och trista effekter. Döm min förvåning när vi faktiskt får ett välskrivet manus med intressanta karaktärer och en lagom bloddrypande idé där en bindgalen miljonär varje år samlar ihop fattiga och desperata människor som får tävla om ett liv i ekonomiskt oberoende. Nackdelen är att förlorar man - då dör man! Försöker man fly - då dör man! Vägrar man spela spelet när man väl insett att man kan dö - då dör man! Hahahaha! Manusförfattarna har faktiskt fått till karaktärer som reagerar hyfsat logiskt under den press situationen utsätter dem för och som täppt till de allra flesta logiska luckor utan att för den skull ta bort spänningen och det absurda i ramhandlingen. Som ni kanske lyckats gissa av titeln handlar det om att karaktärerna får välja mellan två val där det ena är snäppet värre än det andra och sedan leva (eller dö) med sitt beslut. Brittany Snow i huvudrollen (du har sett henne i Pitch Perfect) är faktiskt kanon i sin roll och är både tuff, beslutsam, skör och bräcklig i en perfekt balans. Även onde miljonären spelas med perfekt touch av Jeffrey Combs som förmodligen är mest känd för sin roll i Re-Animator. Och för de av er som väntar in midnatt innan ni sätter på TV1000 så känns säkert Sasha Grey igen i en av birollerna. Dock med kläder på sig. Oväntat spännande och ball rulle som ger lite hopp om att det går att göra bra skräckisar med små medel.
/Surskägget

@
Movie of the week. A fucking t-shirt at best. Boring ASS!
/Vrångmannen

Julkalendern 1 dec - Orphan

@@@

Vet att Surskägget inte är så pigg på filmer om spökbarn men vad sägs om levande ondskefulla snorungar då? Här har vi en flicka som blir adopterad in i en vanlig familj. Allt skulle vara frid och fröjd om nu inte tjejen var spritt språngande galen av ondska. Hahaha, det här är ju det bästa som finns, speciellt när det görs så här pass bra. Ett schysst manus, creepy score och riktigt bra skådisar (Vera Farmiga och Peter Sarsgaard bl.a) gör Orphan till en högst sevärd rulle. Den är kanske inte så kuslig som den kunde ha varit men den är underhållande hela vägen och jag myser ju alltid på mina härliga dårar. Orphan är också rätt orealistisk på sina ställen  men det ser jag genom fingrarna på den här gången, trots att regissören Jaume Collet-Serra (House of Wax, Non-Stop)  anstränger sig hårt för att vi ska tro att det här kan hända på tisdag. Thriller-rysare av den gamla skolan helt enkelt och med en tvist som kommer få dig att tappa hakan.

/Vrångmannen

Julkalender 2014

Så har det alltså blivit dags för årets julkalender här på bloggen. Årets tema blir ett som vi inte har haft på ett tag nu:

SKRÄCKFILM 

Hahahaha! Tåget började rulla i början av förra månaden och det gååååår inte att stoppa! Mer skräck till folket! Ni kan alltså se fram emot ännu mer skräck (och förmodligen fler ettor i betyg än ni pallar...) på bloggen under december månad. En "lucka" per dag som vanligt, hela vägen fram till julafton.

/Vrångmannen & Surskägget

Barnhemmet (El Orfanato) (Utmaningen del 3)

@
Jag börjar ana oråd direkt när förtexterna börjar rulla efter ett par minuters inledande prolog. Producerad av Guillermo del Toro... Neeeeeeeeeeej är den där sopan inblandad?!?!? Då kan det omöjligtvis bli bra. Tyvärr är min känsliga näsa för del Torodynga väl kalibrerad efter de mängder med skitfilmer han spytt ur sig genom åren. del Toro är för mig nu som ännu en M. Night Shyamalan eller Nicolas Cage. En bra början på en karriär som sedan snabbt dalade utför och nu enbart släpper skitfilm efter skitfilm efter skitfilm (i del Toros fall gillade jag verkligen Mimic när den kom, har inte sett om den sedan dess så det är möjligt att jag skriker "skitfilm" om jag ser den idag). Nu är det här inte del Toros film i annat än producentrollen. Men som alla vet (fråga Tobe Hopper om han tyckte om att ha Spielberg som producent på Poltergeist) så har en executive producer en hel del att säga till om. Det här är en klassisk spökhistoria där gammalt barnhemsbarn växer upp, köper barnhemmet och flyttar in för att upptäcka att det spökar där. Ju mer hon nystar desto mer inser hon att det är hennes gamla barnhemskompisar som fastnat i barnhemmet som spöken. Tyvärr är det här noll spännande, noll läskigt och noll intressant. Det knarrar lite i en trappa. En dörr stängs av osynliga händer. En pojke står i en mask gjord av säckväv. Nån snubblar på stranden. En tant blir påkörd. Det är dammigt i källaren. Publiken gäspar och tittar på klockan.
/Surskägget
PS. Det här var den sista utmaningsfilmen på listan jag fick av Vrångmannen (ni vet, 10 filmer varav jag skulle se tre men det slutade med att jag såg fem). När jag fick listan såg jag (inte) fram emot flera timmars nervbrytande skräckupplevelser för här var trots allt en lista noggrant utvald av Vrångmannen som verkligen ville att jag skulle bli rädd i tevesoffan. Tyvärr blev det mestadels ettor (The Strangers, The Grudge och denna) en tvåa (Sinister) och dessvärre enbart en riktigt läskig motherfucker som jag knappt kan sova av fortfarande (The Conjuring). Men det är det som är både det roligaste och tråkigaste med just skräckfilm. När det funkar, då funkar det verkligen. Men när det inte funkar...ja vad ska man säga? Tyvärr är det alltför ofta det inte funkar. Nu lämnar vi skräcktemat för denna gång och blickar istället fram mot den numera traditionella julkalendern här på Film4fucksake. Imorgon avslöjar vi temat så häng upp julpyntet, värm glöggen och på med tomteskägget för nu är det julmys!
PS2. Vrångmannen skänkte bort en fyra som om det vore jul redan i augusti.

Fritt Vilt 1-3

Fritt Vilt

@@@

Ibland älskar jag Norge och norrmännen mer än vanligt. Vi behöver lära oss ett och annat av dem (och även av danskarna) i hur man gör genrefilm (i det här fallet skräck eller rättare bestämt slashers). Varför vi har en sån aversion mot den här typen av film i det här landet kan diskuteras i timmar men i våra grannländer blir de biosuccé efter biosuccé och älskas lika glatt som vilken annan typ av film som helst. En helt annan bredare och avslappnad inställning till filmkonsten helt enkelt. Fritt Vilt är en klassisk slasher, en Jason eller Michael Myers i de norska fjällen. Den är rakt på sak, vet vad den är och den gör det snyggt och konsekvent med spänning hela vägen. Precis perfekt by the book och ett sätt att skapa en gammal typ av ondska i ett nytt land och i en ny miljö. Filmmakarna älskar förlagorna, de älskar film och de älskar det de gör och det lyser igenom. För den trogne skräckfilmsälskaren så har de även slängt in små gömda hyllningar till andra filmer. Naturligtvis en bagatell i filmhistorien, men en alldeles utomordentlig sådan.

/Vrångmannen

@@@
Bara att hålla med föregående talare. Det doftar 80-tal och den här filmen kunde lika ha gjorts 1983 som nu för ett par år sedan. Man får precis lagom med backstory på vår mördarmaskin och våra offer är precis lagom skrivna (inte för mycket, inte för lite) för den här typen av genre. Inga krusiduller utan rakt på sak med ett par slaskiga, blodiga mord. Allt man vill ha av en slasher utan att för den skull få något mer eller extra.
/Surskägget

Fritt Vilt II

@@@

Efter succén med ettan i hemlandet kommer tvåan och filmmakarna vet vad som måste göras. Större budget, större body count och mer bang for the buck helt enkelt. Som en hyllning till Halloween 2 så tar den här uppföljaren fart direkt där ettan slutade och utspelar sig till en stor del på ett sjukhus. Ondskan, som vi trodde hade dött, är igång igen och nu om möjligt ännu argare och mer blodtörstig. Vår hjältinna får igen slåss för sitt liv men den här gången lite mer förberedd på det (lite som Ripley i Aliens). Igen, en toppenslasher med mer action och mer rajtan-tajtan. Sjukt underhållande från början till slut, utan krusiduller.

/Vrångmannen

@@@
Älskar idén att baka ihop de två delarna till en helhet precis som mästaren Carpenter gjorde med Halloween 1+2. Visst har norrbaggarna sneglat speciellt mycket på Carpenter och givetvis är allt detta en massiv hyllning till honom. Det är en något större budget men även här skapar man mycket med lite och stämning är faktiskt otäckare i uppföljaren än i ettan. Större body count är det visserligen med ett enda mord mer än föregångaren men det är inte där tvåans överlägsenhet ligger. Sjukhuskorridorerna är lite mer kusliga än hotellkorridorerna och mördaren lite farligare. Sånt räcker långt även i en lite slasherbagatell som denna.
/Surskägget

Fritt Vilt III

@@

Här har man sadlat om lite och gör en prequel till de första två. Fritt Vilt 3 utspelar sig på 80-talet och vi får en slags förklaring till ondskans bakgrund. Det är inte så kul. Jag gillar min ondska oförklarad oftast, med kanske bara en hint om var den kommer ifrån och varför. Det är inget större fel på den här filmen egentligen. Det är en habil slasher som lyckas hålla intresset uppe mestadels av tiden men inspirationen verkar har falnat en smula. Sevärd, i synnerhet om man har sett ettan och tvåan och inte riktigt fått nog av norsk slasher.

/Vrångmannen

V/H/S

@
Dynga.
/Surskägget
Vrångmannen måste ha varit på sitt allra generösaste humör när han såg denna.

House (1986)

@@@@

Otroligt bra haunted house-skräck-komedi från 80-talet. Bortglömd av många men när den kom så blev den en hygglig hit på bio i USA. Den här Vrångmannen såg den om och om igen på en sliten VHS-kopia i pojkrummet. Skräckförfattaren Roger (William Katt, mest känd från tv-serien Titta han flyger) flyttar in i ett hus som han har ärvt av sin faster. Han har för avsikt att skriva sina memoarer från vietnamkriget och på så sätt bli av med sina mentala demoner. Självklart finns det ordentligt med demoner av den andra sorten i huset och spelet kan börja. Har inte sett om House sedan VHS-tidens glada dagar alltså, och lutar mig därför på den bärande väggen av de fina barndomsminnen som jag har av filmen. Rolig, läskig, galen och samtidigt byggd på en lite mörk grund, gör filmen till en vinnare från den gamla goda tiden. Det kom två uppföljare som jag knappt minns. Har för mig att tvåan var rätt bra, men mest komedi, och att trean var skitdålig. Självklart har mitt tonårsjag aldrig fel, så när jag ser om filmen så kommer den säkert få full pott i betyg...

/Vrångmannen

UPPDATERING: Efter att ha skrivit recensionen så blev jag såklart sugen att se om filmen (efter ca 25 år) och gjorde det:

@@
Det finns många anledningar till att vara glad att man är vuxen. Det här är inte en av dem. Efter att nyss ha sett om House så är den självfallet inget vidare. Smårolig och börjar bra är det bästa jag kan säga om filmen. Sjukt konstig fars med lika konstig musik av Harry Manfredini (Fredagen den 13:e). Hoppeffekterna (för det ska ju vara skräck också...) signaleras en kvart i förväg och alla scener känns för korta och framstressade. Betygsettan är nära men jag kan inte för mitt liv sätta den då det finns så många fina minnen från de där vhs-tiderna. Ibland är det tortyr att se om de filmer man älskade back in the day.
/Vrångmannen

The Grudge 1-3 samt Ju-On (Utmaningen: Bonusrunda 2)

Okej, vid det här laget har ni fattat att Vrångmannen utmanade mig på 10 filmer som jag inte sett tidigare och som han trodde att jag skulle skita på mig om jag såg. Av dessa 10 skulle jag se 3. Men tuff som jag är passar jag på att se lite fler av dem i dessa Bonusrundor som Vrångmannen inte räknat med! Som vanligt mängder med spoilers nedan.

The Grudge (2004)
@
Den amerikanska remaken på supersuccén från Japan. Sarah Michelle Gellar (här för tio år sedan fortfarande en het stjärna efter Buffy The Vampire Slayer) bor i Japan och får jobb som hembiträde. Hon åker ut till en gammal tant för att hjälpa henne och det visar sig att det bor två spöken där. Bu bu bu! Hjälp! NOT! Det här är ungefär lika läskigt som spöket Laban. Nä, Laban är läskigare. En sak som stör mig i alla typer av filmgenrer men framförallt i skräckfilm är karaktärer som beter sig helt irrationellt. The Grudge är fullmatad med såna karaktärer. Mängder av dem. Alla typ. En annan sak jag hatar är när spöket (eller monstret eller vad det nu än är som ska skrämma oss) inte har nån riktigt bra anledning till att hålla på och härja. Jag menar Freddy vill hämnas på föräldrarna som dödade honom genom att slakta deras barn. Jason är förbannad att man mobbade ihjäl honom och sedan dödade hans mamma. Myers är en mentalt störd snubbe som helt enkelt bara vill döda hela sin familj och om folk kommer i hans väg när han försöker så är det synd om dem. Spöket i The Grudge har visserligen varit en kvinna som blev mördad av sin man. Där har vi en bra anledning att spöka och hämnas sin död. Varför hon dock vill döda alla i hela världen som inte har nåt med saken att göra är crazy bananas. Tvärtom borde hon som mördad kvinna kanske sympatisera med andra kvinnor och inte mörda dem. Eller? Jag vet inte längre. Dessutom låter spöket som en blandning av kurr i magen och en harkling. Jag vet inte om jag ska spotta eller äta en Snickers när jag hör ljudet. Läskigt är det garanterat inte. Jäkligt skrattretande dock. Sen stör jag mig på att spöket byter färg hela tiden. Hudfärgat sen vitt och sen blått. Tog den vita färgen slut en dag på inspelning och regissören bara: "Hörni, vi målar henne som en smurf så kör vi!" Det är en Avatar med kurrande mage som kommer mot dig bu bu bu. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH vilket jävla skräp!!! Den japanske regissören klantar dessutom bort alla överraskningsmoment helt, dessa vad vi här på bloggen brukar kalla "hoppa-till-scener" annonseras så tidigt genom att vi redan ser spöket långt innan det "hoppar fram" för att säga bu. Därmed blir det inte läskigt. Jämför med de två klappande händerna i The Conjuring som är skitläskiga just för att man inte ser dem förrän precis när hoppeffekten blir som värst. Skitfilm.
/Surskägget

@@@
Hehehe, Skägget. Först och främst TACK för att du tog dig tiden att plöja genom rullarna och att du faktiskt vågade dig på några extra utöver utmaningen (även om du inte blivit skraj för fem öre, förutom då när du såg The Conjuring). Vågar du nu ta steget ytterligare? The Exorcism of Emily Rose och/eller Insidious månne? Jag håller i alla fall inte med här. The Grudge skrämde mig rätt rejält. Jag brukar ju se till att vara i maximal otrygg ställning när jag ser skräckisarna, helt enkelt för att jag vill bli rädd. Poänglöst med skräckfilm annars och man får ju alltid gräva ordentligt bland all skit för att hitta guldkornen. Ah, det eviga sökandet. Vet inte om jag skulle tycka att The Grudge var speciellt otäck vid en andra titt, men när jag bakis släckte ner hela lägenheten och satt ensam med en filt i soffan och tyckte att varenda knäpp från kylskåpet eller knarr i trägolvet var ett spöke som ville ta mig, DÅ blev filmen läskig. Som fan. Helt ok film men som skräckfilm spöade den mig mörbultad, där i mörkret, framför teven.
/Vrångmannen

The Grudge 2 (2006)
@
Spöket är tillbaka. Sarah Michelle Gellar också i ungefär fem minuter innan hon slutligen blir mördad av spöket. Allt jag tänker när spöket kryper runt och blir hudfärgad och sen vit och sen blå och sen vit och sen hudfärgad och sen smurf igen är att man bara längtar att nån karaktär ska sparka henne i ansiktet. Hårt. Med kängor. Alternativt ge henne en Samarin för det kurrar tydligen fortfarande väldigt mycket i magen. Vem var ljudpersonen som kom på det där ljudet? Sämsta filmspöksljudet ever!!! Inte ett dugg läskigt utan bara skrattretande. Spöket kommer till USA och...äh, jag orkar inte ens. Skitfilm.
/Surskägget

@
Tyckte verkligen den var sådär när jag såg den. Minns nu inte sett skit. Blev inte rädd. Minns inget. Etta.
/Vrångmannen

The Grudge 3 (2009)
@
Just när man trodde att det inte kunde bli sämre så blev det det. Läskighetsfaktor: 0. Skrattfaktor: 10. Med det problemet att ingen som var inblandad i att göra filmen ville att man skulle sitta och skratta som om man såg den roligaste komedin nånsin. Spöket kurrar fortfarande i magen i väntan på en Snickers, byter färg som du byter strumpor och rent allmänt löjlar sig. Skitfilm.
/Surskägget

@
HAHAHAHAHA! Du behööööööver inte se alla uppföljare Surskägget! Det är hedersamt av dig men om du tyckte ettan var bajs vad får dig att tro att de övriga kommer att rocka? Igen, all heder för att du slösade tid på detta. Allt för konsten. Skitfilm.
/Vrångmannen

Ju-On (2002)
@
Nu har säkert en del av er suttit där och hetsat upp er. Ja ja ja, du kan ge jänkarnas remakes ettor men du har ju inte sett originalet. Och det är ju superjätteläskigt och det är minsann den filmen som räknas inte de andra. Så jag såg originalet också. Den är mer eller mindre en kopia på den amerikanska (fast tvärtom, ni fattar) med ett par skillnader. Till exempel är denna uppdelad i fler småstories än den amerikanska (några av handlingarna i denna dyker upp i amerikanska tvåan). Den här har även betydligt sämre budget vilket gör att effekterna är löjligt dåliga. Skådisarna överreagerar som bara asiatiska skådisar kan spela över (den som tycker Johnny Depp spelar över i Tim Burtons filmer borde aldrig, aldrig sen den här) och skriker hysteriskt med händerna för ansiktet vid tillfällen där det är helt normalt att göra så som människa - t ex när en katt jamar i en garderob. FY FAN VILKET UNKET JÄVLA SKRÄP!!!! 6 timmar (räknat på alla fyra filmerna) av mitt liv åt helvete som jag aldrig får tillbaka. Skitfilm! SKITFILM!!!!
/Surskägget

@@
Har alltid hävdat att jag tycker den amerikanska remaken är bättre än det japanska originalet. Gemene filmnörd verkar tycka att originalet är mer skrämmande men gemene filmnörd har i det här fallet helt fel. Det jag gillar med Ju-On är berättartekniken och att det är en "series of events" istället för "straigh forward narrative" (tips: släng alltid in engelska ord och fraser, som låter balla men är mumbojumbo, när du inte vet vad fan du ska skriva hahaha). Det jag ogillar med Ju-On är att den är ful och inte läskig.
/Vrångmannen