Resolved

@@@
Debatter är ett hett ämne (hehehe) i amerikanska skolor och det finns speciella klasser i just att debattera. På highschoolnivå har man gått så långt att eleverna utvecklat ett sätt att prata superblixtsnabbt med så få andningspauser som möjligt för att hinna med så många argument som möjligt för att vinna debatten. Ämnet och argumentationen i sig spelar mindre roll, det viktiga är att presentera det på rätt sätt och så snabbt som möjligt. Vilket man skulle kunna debattera emot och säga att det helt dödar en debatt om man bara plöjer på utan att bry sig så mycket om motståndarsidans argument. Just den debatten är det två grabbar som tar sig an och börjar peta in sina egna debatter vilket leder till övriga debattvärlden delas upp i två läger, för och emot och en ny debatt kring detta debattsätt kan ta sin början. Mycket hetsiga debatter blir det. Filmens styrka ligger dock i att regissören fått sådan fin access och inblick in i en värld som för de flesta av oss är helt främmande. Ibland blir det lite väl mycket klipp på folk som pratar snabbare än Usain Bolt springer men i det stora hela får vi en solid film om ett ämne man inte kan så mycket om. Därmed var årets traditionella start med januari som dokumentärfilmsmånad till ända och vi kliver in i februari med fokus på de sedvanliga spelfilmerna igen.
/Surskägget

Searching For Sugarman

@@@@
Så har vi då äntligen kommit för oss att recensera en av de mest omtalade dokumentärfilmerna på senare år (kanske framförallt här i Sverige då det är en svensk produktion). Och visst är det en fantastisk historia. Ung, talangfull musiker får släppa ett par skivor som hela branschen tror stenhårt på. Skivorna säljer inget och musikern får kicken från skivbolaget varpå han börjar jobba inom byggbranschen och lägger gitarren på hyllan för alltid. Inte helt ovanligt kan man tänka. Dock har hans skivor blivit supersuccéer i Sydafrika av alla ställen. Eftersom att Sydafrika på denna tiden plågades av apartheidsystemet och mer eller mindre var helt låst för yttervärlden kommer det aldrig fram att skivorna säljer som smör i solsken. Och hade det inte varit för ett par riktigt entusiastiska fans där i Sydafrika som fortsatte leta efter denne musiker långt efter att apartheid föll hade vi inte fått ta del av denna fantastiska historia. För visste är det så att de hittar Rodriguez som han heter, och visst är det så att han får åka på en bejublad och utsåld turné genom Sydafrika. Äntligen får han det erkännande han skulle haft för trettio år sedan. Vem kan motstå en sådan charmig och feel-good-historia som denna? Det skadar inte heller att musiken är riktigt bra (finns på Spotify så det är bara att börja lyssna) och att artisten själv är fortsatt ödmjuk trots sina nyvunna framgångar.
/Surskägget

Los Tiempos de Pablo Escobar

@@@
De flesta känner säkert till namnet Pablo Escobar och vet att han var en av de största kokainlangarna genom tiderna. Den här dokumentärfilmen följer hela hans uppgång och fall och förlitar sig till stor del på nyinspelade intervjuer med journalister, poliser, politiker och maffiamedlemmar som överlevde de stormiga tider som var Colombia under 70-, 80- och 90-talen. Pablo hade ett ego lika stort som antalet miljoner dollar som rullade in varje dag (vilket var sjuka mängder) och ett samvete som var lika med noll. Därmed hade han inga problem med att avrätta alla som på något sätt var emot honom. Samtidigt lyckades han få folkets kärlek genom att bygga nya fina hus åt dem och skänka de fattiga ett bättre liv (givetvis ur en rent egoistisk synvinkel då han bara ville framhäva sitt eget namn som kandidat inom politiken). Mellan intervjusnuttarna klipps det in gott om arkivmaterial och vi får se det mesta som det pratas om. Allt igenom intressant och spännande. Problemet är att man inte presenterar något direkt nytt. Har man redan lite koll på Escobar får man inte lära sig mer än tidigare vilket gör att det hela känns lite platt. För den som inte har sett nåt om Escobar tidigare kan denna film säkert vara en ballare upplevelse.
/Surskägget

We Could Be King

@@@
Jag är ju en sucker för allt som har med amerikansk fotboll att göra som jag nämnt fler gånger förr. Här får vi följa en story som påminner en del om Remember the Titans fast i verkliga livet. I Philadelphia är stadens ekonomi dålig och därför beslutar politikerna för att stänga en bunt skolor. Elever slussas sedan in i närliggande skolor istället. Två av dessa skolor råkar ligga i luven på varandra sedan länge. Bråk och slagsmål mellan skolorna är vardag för eleverna och efter matcher så är det mer eller mindre upploppsstämning. Ena skolan läggs ner och eleverna flyttas in i den andra och vips ska alla komma överens som genom ett trollslag. Coachen får det svårt när ena hälften av spelarna vill slåss med andra hälften och tvärtom istället för att träna och öva ihop. Bit för bit och steg för steg lyckas dock coachen omvända grabbarna och till slut får han dem att spela som ett lag. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om den här berättelsen blir spelfilm en dag då den har alla ingredienser för att bli en riktigt lyckad film med både skratt och tårar. Rätt producerad med rätt skådisar kan det rentav bli Oscarsmaterial. Oavsett är dokumentären insiktsfull med stora slevar hjärta och kärlek till det den skildrar. Dock saknas det lilla extra för det högre betyget.
/Surskägget

Trophy Kids

@@@@
Vi har alla hört talas om dem. Föräldrarna som pushar sina barn att vara bäst. Oavsett om det gäller musik, skola eller sport finns det de som mer eller mindre tvingar sina barn att kämpa dygnet runt för att "lyckas". Huruvida ungen själv tycker om aktiviteten eller inte spelar mindre roll. Föräldrarna bestämmer att ungen "älskar" aktiviteten och därmed basta. Den här filmen fokuserar på föräldrar som pushar sina ungar i olika sporter. Vi får träffa en golfspelande liten tjej, två tonårskillar som spelar basket, tvillingbrorsorna som håller på med tennis och en väldigt avig tonårskille som vill göra allt annat än att spela amerikansk fotboll. Den sistnämnde har det nästan svårast. Hans farsa är närmast militant och tvingar den här stackars killen att träna dygnet runt samtidigt som han trackar ner på honom så att självförtroendet är på botten. Alla föräldrarna är dock galna på ett eller annat sätt här. Mamman till tvillingbrorsorna babblar ständigt på om hur Guds vilja ska göra hennes grabbar till tennisproffs samtidigt som hon ständigt tvingar dem att öva. Om det nu var Guds vilja krävs väl inte hennes press att lyckas, eller? Och så har vi basketpapporna som skriker och skäller så mycket under matcherna att de blir portade från alla skolmatcher i framtiden. Och golfpappan som hotar med stryk om ungen inte spelar sitt bästa. Det enda föräldrarna lyckas med är att få ungarna att hata sporten och hata föräldern. Bra jobbat!
/Surskägget

Mudbloods

@@@
Alla som läst böckerna eller sett filmerna om Harry Potter har fått ta del av "sporten" Quidditch. Riktigt vad det går ut på vete fan, men det har med trollkarlar på flygande kvastar, en magisk boll med vingar och några cirklar som ska vara mål att göra. Typ allt är tillåtet för att peta in en boll i en cirkel men fångar man bollen med vingarna vinner man. Nåt åt det hållet. Hursomhelst var det ett gäng påhittiga studenter (läs: nördar) som tyckte det här lät toppen och kom på ett sätt att översätta magi och flygande kvastar till det verkliga livet. Därmed var Quidditch som sport född även i den verkliga världen. Nu har det spritt sig såpass att alltfler colleges och universitet har anammat sporten och tillräckligt många skolor har lag för att man t o m kör VM i sporten. Hela dokumentären kretsar kring VM:et och ett av skollagen som kämpar för att komma hit. Det hela hade kunnat vara lite töntigt och närmast ledsamt att titta på, men räddningen (som i de flesta dokumentärfilmer) ligger i människorna man filmar. Och de här sportnördarna är i princip omöjliga att inte tycka om. Filmen är en liten söt bagatell, men även såna behövs ibland.
/Surskägget

The Hunting Ground

@@@
Man räknar med att upp till 100 000 tusen kvinnor (och även en del män även om de allra flesta offer är kvinnor) blir våldtagna varje år på colleges och universitet runtom hela USA. Trots den höga siffran gör skolledningarna allt de kan för att tysta ner problemet och inte erbjuda rätt hjälp och stöd för de utsatta (och ibland inget stöd alls). Vi pratar inte om några skitskolor i problemområden heller. Vi pratar namn som Harvard, University of Southern California, Berkeley, Notre Dame och så vidare. Toppskolor som är sjukt svåra att komma in på och som kostar multum varje termin. "Hej kära föräldrar, skicka hit era döttrar, betala dyrt för att göra det så lovar vi att oddsen att de blir våldtagna är ca 25%." Låter inte speciellt bra på en rekryteringsaffisch så därmed mörkar alla skolorna så mycket de kan. Den här dokumentären tar upp ett viktigt ämne och vi får dels lära känna två kvinnor som tröttnade på att vara offer och drog igång en massiv kampanj som nådde hela vägen till Vita Huset och som nu har gjort att runt 70 skolor är under utredning, och dels får vi ta del av en mängd olika kvinnors historier om hur det gick till när just de våldtogs. Tyvärr intervjuar man ingen ansvarig för någon av skolorna vilket hade varit intressant att se hur de skulle försöka försvara sig mot de mängder av data som finns hopsamlat i ämnet kring hur de missköter sig. Å andra sidan kanske ingen rektor var sådär jättesugen på att ställa upp. Hade man fått till det hade eventuellt betyget åkt upp ett snäpp.
/Surskägget

Hot Coffee

@@@
Mer eller mindre alla känner väl till historien om tanten i USA som köpte en kaffe på McDonald's, satte sig i bilen, spillde kaffet i knät, brände sig illa och sedan stämde skiten ur McDonald's för x antal miljoner? Vi tror i alla fall att vi känner till allt som finns att veta. Den här dokumentärfilmen tar avstamp i vad som verkligen hände och fortsätter sedan därifrån gå igenom liknande fall (tanten satt på passagerarsidan, bilen stod still på parkeringsplatsen, locket satt inte som det skulle och därför fick hon allt i knät, brännskadorna var sjukt svåra därför att kaffet var precis under kokpunkten så det var en kombo av egen klantighet och fel av McDonald's). Vi i Sverige anser ju att rättssystemet i USA är knäppt som tillåter den här typen av stämningar att få passera genom en rättegångssal. Den här filmen försöker istället övertyga oss om att det är konsumenternas bästa vän och att alla företag är onda och bara försöker luras med alla sina produkter och stoppa den här typen av rättegångar så att de kan hålla på och ge oss skit till höga priser utan att stå till svars för nån. Efter att ha sett filmen tycker jag fortfarande att det är ett knäppt sätt att hålla företag i schack. Bättre att ha typ Konsumentverket och liknande institutioner som håller koll. Intressant dock att få se en helt annan syn på saken.
/Surskägget

Happy Valley

@@@@
Mer amerikansk fotboll. Det är ju trots allt världens absolut bästa sport. Här handlar det om collegefotboll som i många fall drar ännu mer publik än proffsmatcherna i NFL. Collegestudenterna är helt rabiata fans och ger allt för sitt lag. Prestigen att vinna över ett annat college är naturligtvis hur stort som helst och den coach som ständigt vinner blir givetvis helgonförklarad på campus. Såpass helgonförklarad att man mer eller mindre kommer undan med mord. Nästan i alla fall. När det visar sig att ena coachen i Penn State är pedofil och under många årtionden förgripit sig på den ena unga grabben efter den andra får han sparken och sätts i finkan. Tror vi. Det visar sig dock rätt snabbt att den andra coachen visste om den första coachens beteende och aldrig anmälde det till polisen. Istället gjordes en anmälan till universitetsledningen som valde att mörka. Filmens dilemma handlar sedan om hur stort ansvar den andra coachen har gentemot de grabbar som blev våldtagna efter att han kände till att den förste coachen var pedofil. En del menar på att han anmälde och därmed lagligt gjort sitt. Andra menar att han självklart skulle gått till polisen och inte låtit universitetsledningen mörka det hela. Det är mycket känslor på både sidor och filmen fångar upprördheten perfekt. Båda parter får komma till tals och filmen tar oss in centrum där allt händer. Väldigt bra dokumentär oavsett om man är ett fan av amerikansk fotboll eller ej.
/Surskägget

The Roughnecks

@@@
Jänkarna älskar sin amerikanska fotboll. Superbowl är den absolut största händelsen i USA varje år och både NFL- och collegematcher följs slaviskt av miljontals fans. Men innan man kan bli proffs måste man börja nånstans och det är vad denna dokumentärfilm handlar om. Här får vi följa ett gäng pojkar i 12-årsåldern som spelar amerikansk fotboll. Filmen börjar med att grabbarna snubblar av plan efter vad som verkar vara säsongens sista match. Tränaren är ursinnig och skäller ut grabbarna som aldrig förr. Förlusten måste varit stor tänker man. Men nej. Laget har vunnit. Tränaren är sur för att de inte vann med tillräckligt stora siffror. Välkommen till knatteligan från helvetet. Vi får följa träningspass efter träningspass där smågrabbarna får utstå mer skit från tränarna på en träning än vad som kan vara bra att få dumpat på sig under ett helt år. Den som protesterar får bara som svar att det funkar. För funkar gör det. Grabbarna vinner allt. Det finns inte ett lag som har en chans mot dem. Frågan är till vilket pris. I USA älskar man vinnare och vägen till framgång spelar mindre roll. I Sverige hade man aldrig tillåtit detta (inbillar jag mig i alla fall, kan dock tänka mig att det finns tränare i t ex fotboll och hockey som tappar alla begrepp med jämna mellanrum). Fascinerande inblick i exakt hur mycket både vuxna och barn är villiga att offra för att vara bäst.
/Surskägget

Just About Famous

@@
I USA kan man göra sig en karriär på allt. Här får vi följa folk som lever på att de råka vara hyfsat lika kändisar. En del är mer lika än andra. T ex finns det en herre som skulle kunna vara Hugh Hefners brorsa, han är för lik. En annan snubbe ser knappt ut som Barack Obama men det hindrar honom inte från att glida och runt och låtsas. Och pappan och sonen som leker Gene Simmons och Paul Stanley är inte lika nånstans, men åker sminket och kläderna på så är det ju Kiss liksom ändå. En del lägger ner sjukt mycket tid och pengar på att efterlikna kändisarna. Kvinnorna som leker Madonna respektive Lady Gaga har minst lika mycket kläder som stjärnorna själva och det är vare sig billigt eller enkelt att hitta rätt typ av kläder som liknar det popdivorna klär sig i. Det är en intressant bransch och det är rätt intressanta människor som flockas dit. Tyvärr lever och dör en dokumentärfilm som handlar om just människor till stor del på om människorna man följer är intressant och roliga eller inte. Regissören borde lagt ner mer tid på att verkligen hitta de intressanta människorna. Visst har han några som man verkligen vill lära sig mer om men han har alldeles för många som man bara sitter och gäspar åt. Synd, för det finns stor potential i ämnet.
/Surskägget

The Sheik

@@@@
Hahahaha jaaaa! Den här dokumentärfilmen handlar om en härligt skön gammal dåre. Alla som på 80-talet flockades framför teven för att glo på WWF och se Hulk Hogan, Macho Man Randy Savage, Andre the Giant, The Ultimate Warrior, Jake the Snake Roberts och andra galningar banka skiten ur varandra i uppgjorda matcher som kallades wrestling trots att det sällan förekom nån brottning överhuvudtaget kommer med all säkerhet minnas en av de elakaste, hemskaste och värsta skurkarna nånsin - The Iron Sheik! Hahahahaha! Gubben har blivit till åren och här får vi följa hela hans liv. Till skillnad från många andra av "brottarna" i WWF kunde The Iron Sheik faktiskt brottas på riktigt. I hemlandet Iran tillhörde han toppskiktet och i sitt nya hemland USA coachade han OS-brottarna. Att leka skurk i WWF var ett enkelt sätt för honom att tjäna pengar. Tyvärr fastnade han i ett rätt tungt missbruk av både alkohol och diverse droger och till slut fick han sparken från WWF. Han driver runt och brottas i alla möjliga och omöjliga småställen som smäller upp en wrestlingmatch och tjänar småpengar mot förr. Räddningen kommer i två bröder som är gamla vänner till familjen. De inser att The Iron Sheik fortfarande kan göra en comeback - på twitter! Han slänger ur sig bevingade ord och meningar mest hela tiden och bröderna lyckas göra honom till stjärna på nätet och samtidigt se till att han blir nykter. En klassisk uppgång-fall-comeback-story med en karismatisk stjärna allt kretsar kring. Grymt!
/Surskägget

Back in Time

@@
Den här var jag sjukt pepp på när jag fick höra talas om den. En ny och djuplodande dokumentärfilm om en av filmhistoriens absolut bästa filmer - Tillbaka till Framtiden. Intervjuer med typ alla som var inblandade och mängder med info om allt som har med filmen att göra. Självklart är det kul att se Michael J. Fox sitta och dra lite vitsar och minnas tillbaka men det är på tok för lite av den varan. För mycket fokus läggs på fansen och hur många dårar som köpt sig en DeLorean och sedan byggt om den så att den ser ut som den i filmen. Dessutom framkommer inget direkt nytt om man redan sett de par behind-the-scenesfilmerna och dokumentären som gjordes i samband med att trilogin släpptes på dvd för ett gäng år sedan. Summan av kardemumman är att man tagit lite gammal skåpmat, hängt med massa knäppa fans och sedan som hastigast intervjuat Fox, Lea Thompson och regissören Robert Zemeckis. Det flyger inte hos detta sura skägg och det som borde blivit så bra blir nu till största del en besvikelse.
/Surskägget

@@
Exakt så. Vill jag se en film om dårar som samlar på filmbilar så... hade jag kollat på en film om dårar som samlar på filmbilar. Vad är det här?
/Vrångmannen

Make Believe

@@@
Unga trollkarlar behandlade vi redan förra året i dokumentärmånaden och nu är det dags igen. Det är nåt speciellt med magi, illusioner och tricks. På ett sätt är det väldigt ensamt, nördigt och nästan sorgligt patetiskt över det hela. På ett annat sätt är det en perfekt uppvisning av inre drivkraft, koncentration, stort kunnande och skicklighet. Jag menar hur många 12-åringar är verkligen beredda att offra fem-sex timmar om dagen, varje dag, på att lära sig att bemästra trolleri? Det finns en bunt av dem tydligen och alla är ytterst målmedvetna. Här får vi följa ett par olika tonåringar som alla förbereder sig inför den stora magikermässan där de allra bästa får ställa upp i en tävling där de får visa upp sina tricks inför de vuxna magikerna. Givetvis innebär det stor prestige att vinna tävlingen och de små liven övar och övar och övar inför sin stund på scenen. Det är fascinerande att se hur mycket tid en del är beredda att lägga ner för att verkligen kunna bli bäst. Roligast är att följa den unge japanske trollkarlen som bor i en liten, liten by i Japan mitt ute i skogen som har lärt sig tricks genom att sitta och titta på VHS-band och sedan själv klurat ut hur de funkar. Han är helt isolerad, verkar knappt ha vänner och lägger all vaken tid på att öva. När han väl kommer till mässan och får umgås med likasinnade blommar han upp och levererar sedan också en kanonföreställning. Hjärtvärmande och fint.
/Surskägget

Kids For Cash

@@
I Pennsylvania satt en domare som dömde enbart i ungdomsbrottsmål och dömde i princip alla ungdomar till fängelse (eller ungdomsvård som det så fint heter) oavsett vad de var anklagade för. Det här pågick i 20 års tid och mången unge är den som hade en framtid, gjorde ett bus, åkte in i finkan och där tappade allt fotfäste på allvar genom att halka efter i skolan och enbart umgås med andra brottslingar. Brotten ungdomarna anklagades för var allt från att ha köpt en stulen cykel utan att på förhand vetat att den var stulen, gjord en fejkad profil av en lärare på en hemsida (med oskyldiga skämt som "hej allihopa jag är Lärarens Namn och jag drömmer om Johnny Depp i kalsonger), sagt "fuck you" till en äldre tant och nåt slagsmål. Rätt oskyldiga tonårsbusstreck helt enkelt och nåt som de flesta av oss gjort i en eller annan form. Tänk dig själv att vara 13 och åka i finkan för att ha sagt nåt dumt till en vuxen! Nu visade det sig i slutet av domarens karriär att han skattefifflat och eventuellt tagit mutor (den biten bevisades aldrig bortom rimligt tvivel) så nu sitter han på 27 år och ruttnar bort i finkan. Karma is a bitch helt enkelt. Det här är ett intressant ämne och man har lyckats med att intervjua både domaren och en bunt av ungdomarna och föräldrarna. Trots det heta ämnet och trots att man haft bra tillgång till personerna inblandade väcks det inga direkta känslor när man glor på den här. En okej rulle om ett intressant ämne som borde varit bättre.
/Surskägget

Turtle Power: The Definitive History of the Teenage Mutant Ninja Turtles

@@
Den kanske längsta titeln på länge är precis det den utgör sig för att vara, den definitiva, allomfattande dokumentärfilmen om Teenage Mutant Ninja Turtles, och dessutom mig veterligen den enda dokumentärfilmen om de muterade sköldpaddorna. Och det börjar bra. Vi får träffa Eastman & Laird, männen som skapade denna fantastiska succé, i både nya intervjuer och i klipp från deras gamla videos de spelade in själva (ovanligt många möten etc spelades in av herrarna redan då som om de visste att de en dag skulle behöva materialet för denna film). Sedan spårar det ur en del när för mycket fokus läggs på att träffa skådisarna bakom rösterna till den tecknade teveserien och sedan för mycket tid kring den första filmen som gjordes utan att det egentligen berättas nåt av större intresse. Det är synd. För precis som Eastmans & Lairds vitt skilda personligheter hjälpte till att skapa dynamiken och spänningen som gjorde TMNT till en sådan succé är det också just den dynamiken som är intressant att ta del av och lära sig mer om i en film som denna. När filmen väl kommer tillbaka till herrarna mot slutet av filmen och vi då får veta att de typ inte snackat med varandra på 20 år varpå det avhandlas på 30 sekunder så blir man lite förbannad. Där har man ju en story man vill veta mer om! Mer sånt i denna film och betyget hade helt klart åkt upp ett snäpp eller två. Som det är nu är det en okej reklamfilm för hur bäst TMNT är.
/Surskägget

The Kill Team

@@
Krig är hemskt som alla vet och för de unga män som skickas iväg för att slåss för sina länder kan de mentala och psykiska konsekvenserna vara förödande. Denna dokumentär handlar om ett litet amerikansk förband där soldaterna ballade ur och började döda civila, spara bitar av skelett och liknande och rent allmänt balla ur. En av dem vill inte vara med och ber sin pappa att gå högre upp i arméhierarkin för att få stopp på det hela. Det här är ett starkt och intressant ämne som dock slarvas bort helt av filmskaparna. De har lyckats få intervjua nästintill alla soldaterna som var inblandade och trots det kommer man inte in nån på djupet. Synd på ett så intressant ämne.
/Surskägget

The Green Prince

@@
En story om en son till en Hamasledare som bestämmer sig för att spionera på Hamas för Israels räkning låter som den värsta James Bondstoryn och borde därför ha kunnat vara hur jävla bra som helst. Det här är ju galet, infekterat spionskit som är som en brinnande krutdurk för både Hamas och Israel att det har kommit fram nu. Trots denna fantastiska historia har filmskaparna inte lyckats skaka fram en film som är mer än en axelryckning. Mnjaha. Vad gick fel? Varför får vi inte 90 minuters nagelbitare med äkta spioner, skottlossning, bomber och action? Varför denna sega, utdragna historia som kunde berättats på fem minuter? Visst är det intressant att lära känna personerna inblandade och få en inblick i hur galet det faktiskt kan vara i världen på riktigt, men vi skulle behövt en riktigt bra berättare som återskapade historien för oss. Som sagt nu är det: mnjaha...
/Surskägget

Electric Boogaloo: The Wild, Untold Story of Cannon Films

@@@@
Alla som är fans av gamla 80-talsrullar måste se denna dokumentär då oddsen är stora att ni redan idag älskar Cannons gamla sköna actionstänkare. Alla som inte är fans av 80-talsaction måste se denna dokumentär bara för att förstå hur knäpp och galen filmvärlden kan vara och hur två snubbar helt utan kontakter eller feta pengar på banken lyckades bygga upp ett bolag som spottade ur sig fem gånger så fler filmer per år än de stora etablerade Hollywoodbolagen. Hahahaha. Det här är fantastiskt. De två kusinerna Menahem Golan och Yoram Globus älskade film som små kids i Israel och tog med sig den kärleken när de blev vuxna. Snart nog regisserade Golan filmer i Israel som Globus producerade. När de fick en jättehit och drog in lite stålars stack de direkt iväg till Hollywood för att bygga upp sitt varumärke där. Hahahaha! Såna här människor tror man knappt existerar och så får man se såna här filmer och ens tro på mänskligheten lyfter igen. Det intervjuas mängder med manusförfattare, regissörer och skådisar som jobbade med herrarna Golan och Globus och det är både ris och ros som framträder men hela tiden med en underton av skräckblandad förtjusning och respekt för de till synes helt respektlösa dårarna från Flandern. Oavsett om de var dårar eller genier (eller både och) så spottade de ur sig mängder med fantastiska filmer. Enter the Ninja, Death Wish 2-5, Revenge of the Ninja, Breakin', Missing in Action 1-3, Invasion USA, American Ninja, The Delta Force, Runaway Train, Cobra, Bloodsport, Kickboxer och många, många fler. Här får alla vi fans chans att lära känna männen bakom alla dessa titlar och dessutom bli sjukt underhållna på vägen med mängder av klipp från filmer både kända och okända. Hahahaha! Älskar det här.
/Surskägget

@@@@
Otroligt härlig som Skägget säger. Man vill liksom inte att den ska ta slut. Åh, de fina tiderna. Då det var ROLIGT MED FILM!
/Vrångmannen

Gonzo: The Life and Work of Dr. Hunter S. Thompson

@@@@
För de av er som inte vet vem Hunter S. Thompson var så var han journalist och författare och inte doktor oavsett vad han brukade kalla sig. Det var ju det som var en del av Thompsons geni att han gjorde lite som han ville och lyckades skapa stor journalistik i samma veva. Tänk er en galnare och vildare Hemingway som uteslutande skrev om sig själv istället för fiktiva varianter av sig själv (med ett undantag, Thompsons enda fiktiva bok The Rum Diary). Sättet han skrev på där han alltid vinklade sina historier stenhårt, alltid hade sig själv i huvudrollen mer än personerna eller arrangemanget han skulle skriva om och aldrig lät sanningen komma i vägen för en bra historia kom att kallas Gonzojournalistik i vilket Thompson var den obestridde mästaren. Denna dokumentär börjar lite segt ska erkännas. Första tjugo-trettio minuterna är lite sådär avvaktande för att sedan explodera och gasa på i hundraåttio vilket var Thompsons varumärke. Via gamla videoklipp och intervjuer med de som var med får vi en bra bild av vem Thompson var och vari hans genialitet bestod. Två timmar dokumentärfilm som känns som fem. Mycket bra.
/Surskägget

History of the Eagles

@@@@
Vad kunde jag om det här bandet då, innan jag såg den här långa men härliga dokumentären? Jag visste att Eagles bildades i Los Angeles i början av 70-talet. Jag visste att Don "RÖSTEN" Henley och Glenn "THE HEAT IS ON!" Frey var upphovsmännen, att de lirade s.k soft rock och att bandet ligger bakom den älskade (och ofta lika trubaduraftonhatade) låten Hotel California. That's it. Visst har jag hört någon låt här och där, men inget som gett något bestående intryck. Den här dokumentären är precis som en bra musikdokumentär ska vara. Den gräver ända in i märgen på bandet och går genom Eagles historia från ax till limpa. The good times, the bad times och hela kittet. Mycket arkivmaterial från 70 och 80-talet, livegrejer, intervjuer, studioinspelningar etc. Bråk, försoning, knark, musik och galenskap hahaha! Efter att ha sett History of the Eagles så vet jag inte bara mer om Eagles än något annat band jag redan känner till, jag har dessutom fått mersmak för musiken. Speciellt 70-talsgrejerna. Sjukt underhållande dokumentär alltså. Tre timmar (uppdelat i part 1 och part 2) känns som 29 minuter. Ett måste om man gillar musikdokumentärer, även om man kanske skiter i Eagles.
/Vrångmannen

I Am Chris Farley

@@@@
Det finns väl ingen som läser denna blogg som missat att jag och Vrångmannen är superstora fans av det komiska geniet Chris Farley som tyvärr lämnade denna värld alldeles för tidigt. Få snubbar lyckas vara så jävla roliga mest hela tiden som Farley. Varje liten cameo och biroll han gjorde i sin tidiga karriär sticker ut som höjdpunkterna i de filmerna (och då ska vi komma ihåg att han spelade mot många komiska legender på den tiden) och när han väl hade huvudrollsstatus rockade han stenhårt i de få filmer han hann göra innan han dog, främst då Tommy Boy och Beverly Hills Ninja även om både Black Sheep och Almost Heroes är bättre än sina rykten. Här presenteras hans liv genom intervjuer med de som kände honom och gamla klipp från när han var liten knodd och framåt. Och vi snackar att ALLA får komma till tals. Bland andra Adam Sandler, Mike Myers, David Spade, Dan Aykroyd, Jon Lovitz, Bob Odenkirk, Tom Arnold, Kevin Farley, Jay Mohr, Christina Applegate, Molly Shannon, Lorne Michaels och Bob Saget (som knappt kan hålla sig från gråt genom hela sitt intervjusegment). Det är mycket kärlek och nostalgi och framförallt är det fantastiskt att få se klipp från Farleys tid på teaterscenen långt innan SNL när han redan då gjorde favoritkaraktären Matt Foley. Ett givet för alla Farleyfans förstås, men även för den som bara rent allmänt gillar sitt SNL eller vill upptäcka en av de mest lysande komikerna som levt.
/Surskägget

@@@@
Kärlek till en av de roligaste.
/Vrångmannen

The Motivation 2: The Chris Cole Story

@@@
Där ettan presenterade ett gäng skejtare som alla kämpade om titeln som världsmästare i street skate så fokuserar tvåan enbart på Chris Cole. Vi får via mängder med gamla videoklipp följa hans första stapplande steg i Philadelphias hårda stadsmiljö där man som ung skejtare fick se upp både för poliser och politiker men också andra skejtare som inte tvekade att spöa skiten ur en om man inte hade det som krävdes. Cole kämpar sig igenom allt detta och blir bättre och bättre tills han plötsligt tillhör världseliten. Nu som rikt proffs bestämmer han sig att han vill hjälpa ungar som älskar att skejta men som kanske har det lite tufft hemma och anordnar därför en sorts skejtkollo dit han plockar ungar från alla USA's hörn och låter dem få öva och få chans att träffa sina idoler. Det är alltid kul att se gamla klipp och följa en skejtares väg från inget till allt och det får vi i överflöd här. Cole är en sympatisk kille och vi får en hyfsad inblick i hans vardag. Dock hade jag gärna sett lite mer djupintervjuer med honom. Nu skrapas det på ytan och vi blir lämnade med en känsla av att det fanns mer att lära sig.
/Surskägget

Step Into Liquid

@@@@
Kanske är det för att jag är så sjukligt hajrädd och aldrig i livet någonsin ens för en miljon dollar skulle få för mig att ge mig ut på en surfingbräda som jag är så sjukt impad av de som gör det varje dag och kommer undan med det (det är ju en frippin' köttbuffé där ute för hajarna). Kanske är det för hela livsstilen där inget förutom den perfekta vågen spelar nån som helst roll och där man alltid kan chilla för man är en lite lagom rebell som gör vad fan man vill så länge man kan sticka ut på vågorna när man känner för det. Oavsett älskar jag dokumentärfilmer om surfing nästan lika mycket som jag älskar skatefilmer. Här får vi en odyssé jorden runt och får träffa mängder med sanna surfingentusiaster. Från proffsen som tjänar multum till amatörerna som gör det enbart för att de älskar det så mycket. Det är vackert, det är så nära havet och vattnet att man kan tjäna saltsmaken och framförallt är det gjort med så mycket kärlek och hjärta till sporten. Det finns ingen direkt handling, vi följer inte en specifik rörelse eller person utan får ta del av den globala glädjen som finns hos alla surfare oavsett var i världen de befinner sig och vilka vågor de har tillgång till. Bra så.
/Surskägget

All This Mayhem

@@@
Jag gillar ju mina skatedokumentärer. Här får vi följa de två bröderna Tas och Ben Pappas från Australien som i början av 80-talet kom från ingenstans, brann hetare än två solar och sedan lika snabbt imploderade och försvann. Det som verkligen gör den här dokumentären levande och spännande är att det finns så mycket på film med bröderna redan från dag ett bara för att de hade en polare som råkade ha en kamera och som råkade gilla att filma mycket. Så vi kan verkligen se hur de tar sina första stapplande steg på en skateboard och sedan följa hela deras enorma utveckling till att bli några av de absolut bästa i hela världen. Tyvärr är det ju inte de mest stabila hemförhållandena som dessa två glada bröder kom ifrån och som vanligt när pengarna börjar rulla in så rullar förståndet ut och livet blir en enda lång fest av sprit, knark och brudar tills pengarna antingen tar slut eller knarket tar över och förstör livet för en. I bröderna Pappas fall hände bägge dessa grejer. Här finns ingen kruka med guld i slutet av regnbågen, bara misär och jävlighet vilket ger filmen lite mer tyngd men också känslan av att det saknas ett avslut. Den är lite lång på sina ställen och det finns ett par transportsträckor vi kunde varit utan, men överlag en fascinerande film om hur åt helvete det kan gå när för mycket framgång och pengar kommer för snabbt.
/Surskägget

Rubble Kings

@@@@
Som liten knodd blev man ju sjukt impad av The Warriors. Det var (och är) en tät, spännande actionthriller som gjorde att man knappt vågade sig ut efter mörkrets inbrott för man visste aldrig om nåt gäng skulle dyka upp runt hörnet och spöa skiten ur en. Nu var ju inte den lilla förorten norr om Stockholm där jag växte upp direkt Bronx eller Harlem eller annan stadsdel i New York men ändå. ÄNDÅ! Hursomhelst hade man hört lite rykten att The Warriors var baserad på verkliga händelser och att den var närmast dokumentär vilket givetvis gav den ännu mer tyngd och djup. Självklart var det bra PR för filmen och det är väl så jag sett det hela i vuxen ålder. Tills jag såg Rubble Kings och insåg att The Warriors var baserad på verkliga händelser. De verkliga händelserna får vi ta del av i Rubble Kings med mängder med intervjuer med gamla gubbar som en gång back in the day var tuffa gängmedlemmar som sprang runt New York och spöade skiten ur varandra. Mängder med gamla foton och filmer varvas med intervjuer från idag och skapar en perfekt blandning av gammalt och nytt, ungdomlig glöd och ålderns vishet. Klart intressant film dels för att The Warriors äntligen fick sin historiska riktighet bekräftad och dels för att det är en spännande historia man knappt kan tro är sann.
/Surskägget

Hot Girls Wanted

@@@
Varje år flockas tusentals tjejer till porrbranschen på jakt efter ära, pengar och berömmelse (eller åtminstone pengar och en chans att komma bort hemifrån för att man bor i byhåla utan en framtid där och är allmänt uttråkad och förmodligen hyfsat dåligt förhållande till sina föräldrar). Efter att Kalifornien (där typ 90% av all porr gjorts historiskt sett) infört kondomtvång har fler och fler bolag valt att flytta till andra stater där man inte har lika strikta regler. Florida är en sådan stat. En annan sak som också ändrats är det här med manus och budget. Skit i det. In med en handhållen kamera och ett par hundra dollar så kör vi. Här får vi följa ett litet kollektiv på fem, sex tjejer som bor ihop tillsammans med en snubbe som är manager/agent/löneadministrator/husvärd/chaufför åt dem. De har alla sin story förstås, men alla drömmer om snabba pengar. Drömmar som ganska snabbt går i kras varpå man flyttar hem till byhåla igen. Bara ett fåtal stannar en längre tid och blir mer och mer desillusionerade med branschen för varje dag som går. Det här är en helt okej rulle som dock inte kommer tjejerna innanför skinnet för att bli sådär riktigt, riktigt bra. Det skrapas lite på ytan och vi förstår typ hur de tänker och funderar, men lite mer djup och analys hade jag nog velat se för att låta betyget åka upp ett snäpp till.
/Surskägget

Freeway: Crack in the System

@@
Den här hade jag betydligt större förhoppningar på än vad jag kanske borde haft. Oavsett lever filmen inte upp till den här mannens historia. "Freeway" Rick Ross hade ett stort finger med i 80-talets crackepidemi som snabbt blev det mest önskvärda knarket bland fattiga svarta och sedermera även spred sig till den vita medelklassen (varpå först då det blev taget på allvar av myndigheterna). Rick Ross är även namnet på en hyfsat välkänd rappare som lever gott på sitt street cred att vara just crackkungen Rick Ross. Problemet är att de inte är samma person. "Freeway" Rick Ross är the real deal, medan rapparen Rick Ross är fejk och enbart har snott namnet och myten efter att ha suttit i finkan ihop med den riktige Rick. Will the real Rick Ross please stand-up? Det här bäddar ju för en bra och intressant historia. Tyvärr misslyckas filmskaparna rätt rejält med att berätta denna spännande historia på ett någorlunda vettigt sätt. Det är mest bilder på Ross som gammal och dammig glider runt i sin morsas kåk efter att ha blivit frigiven. Typ. Nej, gör om, gör rätt och hör av er.
/Surskägget

The Battle of the Sexes

@@@
När 60-talet sakta men säkert sipprade över i 70-talet spred sig även en ny kamp i USA, en feministisk kamp där kvinnor tröttnade på att stå hemma vid spisen och vänta på sin 50-talsman att komma hem med en lönecheck. Billie Jean King var en av dessa kvinnor. Utåtriktad och vältalig gjorde hon vad hon kunde för den feministiska kampen. Hon var dessutom en av de bästa kvinnliga tennisspelarna i världen. Bobby Riggs å sin sida var en man av den gamla skolan. Han började bli till åren och hade sina bästa dagar som tennisspelare på elitnivå långt bakom sig. Han tyckte dock hela det här snacket om att "kvinnor kan" var bullshit så han började snacka med alla som ville lyssna på honom att han som gammal föredetting fortfarande kunde spöa vilken kvinnlig tennisspelare som helst i hela världen. Det här spred sig relativt snabbt i medierna och snart nog fick Bobby Riggs sin match. Dock ej mot Billie Jean King som vänligt men bestämt avböjde. När Bobby vann sin match rätt överlägset och sedan satte igång och skröt som aldrig förr bestämde sig Billie Jean för att visa honom var skåpet skulle stå och tackade ja till en match. Resten är, som man säger, historia. Filmskaparna har lyckats hitta mängder med arkivmaterial och låter både Billie Jean och Bobby till stor del komma till tals via gamla intervjuer och låter storyn rulla fram genom gamla filmsnuttar hellre än att låta en berättarröst dra allt för oss. Det gör att man får en bra känsla för tidsåldern och gör det hela så mycket mer intressant. Intressant och kul även om man vet hur det hela slutar.
/Surskägget

Generation Iron

@@@@
Mer machosport. Här kastas vi in i bodybuildarnas märkliga värld av testosteron, muskler och absolut, total kroppsfixering. En gång för länge sen var Arnold Schwarzenegger blott en fattig bonnläpp från Österrike som via dokumentärfilmen Pumping Iron blev ett namn som sedan erövrade världen på vita duken. Det här är en sorts uppföljare för 2010-talet. Liksom i Pumping Iron har vi här främst två karaktärer som filmskaparna ställer mot varandra (det var Arnie vs Lou "Hulken" Ferrigno i Pumping). Här är det den regerande världsmästaren Phil Heath som får vara Arnie, d v s social, kaxig och överlägsen som ställs mot Kai Greene som axlar Ferrignos mantel som den dedikerade, lite tillbakadragne och tystlåtne ständige silvermedaljören. Intervjuer och klipp från dessa herrars vardag och liv (mycket från gymmet otippat nog) varvas med andra muskelbyggare som tränar inför det årliga Mr Universe som är så åtråvärt att vinna. Mickey Rourkes voice-over ger filmen en extra dimension med lite mer andlighet och intervjuer med kändisar som Arnie och Ferrigno får också plats. Allt som allt en fascinerande resa in i det mänskliga psyket och hur mycket vissa faktiskt är beredda att offra för att se ut som en Belgian Blueoxe.
/Surskägget

Champs

@@@@
Till skillnad från Dawg Fight igår är det här boxning på riktigt. Vi får träffa Mike Tyson, Evander Holyfield och Bernard Hopkins; alla tre berömda boxare som alla kommit från tuffa uppväxter för att bli världsmästare i boxning. Alla tre berättar i öppenhjärtiga intervjuer om sina uppväxter utan att bli sentimentala eller blödiga kring de svåra tiderna och ingen av dem berättar på sådant sätt att man ska tycka synd om dem heller vilket är väldigt uppfriskande. Det är ett torrt konstaterande att såhär var det helt enkelt. Vare sig mer eller mindre. Deras berättelser illustreras dels med nyinspelat material där skådisar får porträttera det som berättas, dels med gamla 8mm-filmer från back in the day. Utöver dessa herrars personliga historia går dokumentären in på boxning i stort gällande både fram- och baksidor med sporten samt den sociala hierarkin i USA som samhälle som föder fram unga, arga män utan mål och riktning som finner sig själva genom boxningen. Stora ämnen som var och en för sig skulle kunna vara en egen film. Här lyckas man dock hitta balansen på ett bra sätt och man blir fångad direkt.
/Surskägget

Dawg Fight

@@
Så kallade knuckle fights och backyard fights har vi kanske inte speciellt många av i Sverige, om ens fenomenet existerar här överhuvudtaget. I USA, och då framförallt de fattigare områdena, är det en vanligare företeelse. I korthet går det ut på att x antal frivilliga möts för att slåss på nåns tomt. I vissa fall är det väldigt små, intima tillställningar som bara några tiotal personer vet om (men som filmas och läggs ut på Youtube) och i andra fall (som i denna film) har extra driftiga personer haft vett att slå mynt av det hela och försöker tjäna så mycket stålars på det hela som möjligt. Filmen varvar intervjuer med snubben som arrangerar evenemangen på sin tomt med intervjuer med de som ställer upp och slåss med intervjuer med etablissemanget som givetvis är mycket skeptiska till den här typen av tillställningar. Till syvende och sist får vi egentligen inte reda på nåt nytt under solen och lite väl mycket tid går åt att bara se event efter event planeras och genomföras på den där bakgården om och om igen. Det är ett intressant ämne som hade behövt lite mer djup.
/Surskägget