Boys will be boys

Aldrig har väl så många röstat som när det skulle avgöras vilken manlig skådis killar skulle ligga med om de kom undan med det. Det blev dött lopp mellan Jake Gyllenhaal och Matt Damon. Seriöst. Jag respekterar Damon som skådis och manusförfattare, men utseendemässigt är han väl inte så jävla snygg. Snubben är en uppsättning tänder och hög panna. Det hade typ familjen Conehead också. Nåja. Jake kan jag förstå (nej jag röstade självklart på Affleck för Affleck är ju killen med stort K sa jag!) med sina plutande läppar och sängkammarögon. Återigen - nåja.
Nu är det dags att vända på steken och låta brudarna rösta på skådespelerskor de skulle ligga med om de fick fast de aldrig skulle erkänna det ens med kniven mot strupen (med skillnaden att tjejer kan erkänna detta för hela världen och bara vara lite hippa).
/Surskägget

Bigger, Stronger, Faster

@@@
En dokumentärfilm om body building och anabola steroider kanske inte låter sådär jätteupphetsande såvida man själv inte är ett träningsfreak, men regissören Chris Bell har valt en väldigt personlig approach och utgår från sig själv och sina två bröder. Alla tre har tränat stenhårt ända sedan de som små kids överöstes av amerikanska folkhjältar som Hulk Hogan, Stallone och Arnold. I deras värld blev muskler och styrka det enda som gjorde att man var en "riktig" amerikan och det som gjorde att man nådde pengar och framgång. Det tar inte lång tid innan båda Chris bröder kör stenhårt med anabola steroider för att verkligen nå maximal muskelmassa. Men deras karriärer som wrestlare blir inte bättre för det. Chris själv har också testat men känner att det finns för mycket som är farligt med det och har sedan länge lagt av. Filmens grundkärna är dessa tre bröders olika syn på detta med steroider. Runtom detta väver Chris en berättelse om anabolats vara eller icke-vara och intervjuar både förespråkare och nejsägare. Dessutom diskuterar han amerikas förhållningssätt till att alltid vara störst, bäst och starkast och vad det kan leda till för negativa konsekvenser. Intressant film som dock inte väcker några större hallelujamoment.
/Surskägget

Don't Mess With The Zohan

@@
Jag är som alla läsare av denna blogg vet ett stort fan av Adam Sandler. I princip alla hans filmer är fyror eller starka treor med några få undantag. Detta är ett av undantagen. Han spelar den israeliska supersoldaten Zohan som är bäst i världen på att gripa palestinska terrorister. Men hans dröm är att bli frisör. Så han fejkar sin egen död och sticker till USA för att få drömmen att bli sann.
I vanlig Adam Sandleranda bjussas det på ett dussin låga skämt per minut och även om det finns ett par riktiga apgarv så kommer de lite för sällan. Dessutom har en av de allra viktigaste ingredienserna försvunnit. Det är nämligen såhär att Sandler alltid har ett socialt patos i sina filmer där man står upp för den lilla, svaga människan och gör goda gärningar och i slutändan belönas för att man är snäll. Den aspekten tycker jag är i princip helt borta från den här filmen, och i och med det så försvinner en hel del av Sandlers charm. Det hjälper inte heller att filmen nästan klockar in på 2 timmar. 1.20 hade varit lagom.
/Surskägget

Indiana Jones & the Kingdom of the Crystal Skull

@@@
När den första trailern började surra på Internet var jag en överlycklig kille. En av mina allra största filmhjältar någonsin skulle äntligen göra comeback på vita duken. Sen kom de första recensionerna och den halvljumma responsen. En del (vår vän Kuntza bl a) tyckte det var rena dyngan och skrek: "ETTA!!!!" efter biobesöket. Vrångmannen delgav sina tankar i denna recension: http://film4fucksake.blogspot.com/2008/06/indiana-jones-and-kingdom-of-crystal.html. Jag kände hypen dö ut. För första gången i mitt liv gick jag inte och såg en Indyrulle på bio.
Sent omsider har jag nu äntligen sett den. Förhoppningarna var väldigt, väldigt låga. Och kanske är det därför jag tycker att den var mer än okej. Visst, det finns en hel del töntiga grejer i den (får jag se Indy kliva ut ur ett kylskåp efter en atombombsexplosion hel och ren igen så smäller jag nån på käften) men i det stora hela är det fartfylld action hela vägen. Det som saknas lite är kanske forna tiders glimten i ögat och galna naziskurkar (det är numera galna kommunistskurkar). Slutet är inte så dåligt som alla vill hävda, och man fattar ju redan från början att det kommer sluta precis som det gör. Visst kan man tycka att de skulle valt en mer jordnära legend än utomjordingar att göra nåt med, men samtidigt har man ju krämat ur det mesta ur bibelaspekten också so what the fuck? Hursomhelst var den bättre än väntat och betydligt sämre än föregångarna. Men absolut sevärd.
/Surskägget

I'm fxxking Ben Affleck

Ja den är sjukt gammal och alla har redan sett den minst tre gånger, men med tanke på veckans enkät tycker jag den passar rätt bra här ändå.


/Surskägget

Absolut Makt

@@
Med tanke på de inblandade (Gene Hackman, Ed Harris, Laura Linney och Clintan förstås) borde detta vara bättre. Men segt tempo och en rätt så tunn story gör att det inte hjälper att det är bra skådisar med. Hade det varit typ Eric Roberts i huvudrollen hade den här gått direkt till video. Clint är hursomhelst en gammal inbrottstjuv som är bäst i världen (förstås). Men när han gör inbrott en vacker sommarnatt blir han vittne till ett mord. Ett mord presidenten är skyldig till. Så nu har han Secret Service, polisen och den mäktige politikern som bor i huset efter sig. Dessutom hatar hans dotter honom. Gäsp. Inget nytt under solen, och betyget är lite snällt, men filmen är alldeles för proffsigt gjord med för bra skådisar som trots att de sover sig igenom rollerna ändå ger viss cred och tyngd till det hela, för att det hela ska bli sämre än knappt okej. Har man inte sett den och gillar Clintan kan det väl vara värt det, annars vete fan.
/Surskägget

Pale Rider

@@@@
Clintan gör sig bäst i westernfilmer utan snack (med första Dirty Harry som undantag) och det här är helt klart en av hans bättre. I det stora hela en remake av sorts av Mannen Med Oxpiskan. Liten byhåla (i det här fallet en liten guldgrävarstad) med hederligt arbetande människor blir terroriserade av banditer. Flicka ber en bön till Gud att skicka nån som kan hjälpa dem och vips dyker prästen Preacher (ja, det är Clint förstås) upp och visar var skåpet ska stå. Med sin nya hjälte i ryggen får det vanliga hederliga folket lite stake och står emot banditerna. Självklart är Clintan en vandrande dödsmaskin som rensar upp rejält i slutet. Som liten backstory har ju han och en av skurkarna möts förr. Och är det så att Clintan är återuppstånden från de döda och skickad av Gud eller överlevde han helt enkelt första mötet med skurken (som vi aldrig får se, det snackas det bara om) för att han är så tuff? En stor del av filmens charm ligger just i detta dubbeltydiga budskap. Å ena sidan kan Clintan vara en i raden av revolvermän, samtidigt kan han vara Guds sändebud. Skön stämning och fina rollprestationer (framförallt Michael Moriarty) gör detta till tummen upp.
/Surskägget

Örnnästet

@@@
Expressen kör som sagt sin Clintankollektion (på gott och ont som har påpekats i kommentarsfälten tidigare) och senast nu kom Örnnästet en gammal kultrulle som bl a Tarantino sägs vara väldigt förtjust i. Handlingen är befriande enkel. Det är mitt under andra världskriget när ett litet team britter och en jänkare (ja det är Clintan förstås) skickas in på tyskt territorium för att hämta hem en amerikansk general som är fången hos nazisterna. Kruxet är dels att det kryllar av tyska soldater, ss-folk och Gestapo i varje gathörn, dels att själva borgen ligger avlägset högst upp på en bergstopp. Men har man massa sprängämnen och k-pistar och en skjutglad Clintan räcker det långt. Det stora affischnamnet var annars Richard Burton som var mycket omskriven för sitt äktenskap med Elizabeth Taylor vid tillfället. Han ska även ha haft seriösa alkoholproblem, men jag tycker inte det märks av direkt i filmen. Clintan sköt ihjäl hutlöst många bad guys i den här och för den tiden räknades den väl som rätt extravagant i sitt våld. Idag har vi sett mer våld i en hiphopvideo men Örnnästet levererar ändå genom känsla och skönt tempo.
/Surskägget

Stepbro...HAHAHAHAHA! Stepb..HAHAHAAHAHAA!! STEPBROTHERS

@@@@
Brennan (Will Ferrell) är 39, arbetslös och bor fortfarande hemma hos sin mamma. Dale (John C Reilly) är 40, arbetslös och bor fortfarande hemma hos sin pappa. Pappan och mamman träffas, blir förälskade, gifter sig och flyttar ihop. Plötsligt är Brennan och Dale styvbröder under samma tak med ett stort hat mot varandra. HAHAHAHAHAHAA! Det spelar ingen roll hur många gånger jag ser samma fjärtskämt och Ferrells tomma blick och urbota dumma repliker. 40-åringar som inte vet bättre och beter sig som vrånga tonåringar, jag orkar inte! Det här ÄR en skrattfest utan dess like. Som vanligt inte till allas smak men hey, what can you do. Både Ferrell och Reilly är hysteriskt roliga (sömngångarscenerna HAHAHAHAHAHHAAHAHAHAA!!!) och de allra flesta biroller bidrar med en slags galenskap som genomsyrar filmen. Inget nytt under solen men med avsikt att få dig att garva arslet av dig. Producerad av Judd Apatow (som verkar göra de allra flesta fjärtrullarna nuförtiden och det med guldkant) och regi av Ferrells gamla vapendragare från SNL-tiden Adam McKay. En film att se och se om helt klart. Ferrell har haft en tendens att bli lite tjatig ibland på vita duken, speciellt då han själv får stå i centrum hela tiden. Här vägs han dock av perfekt av sin wing man a’la shake n bake. John C Reilly har jag aldrig riktigt tyckt varit speciellt rolig men här visar han faktiskt att han också kan, med råge. Sen orkar jag knappt nämna Adam Scott som spelar Ferrells riktiga brorsa men jag gör det i alla fall. Ge honom ALLA ROLLER JÄMNT! HAHAAHAHAHAHA! Makalöst skitkul och hörs sen!

Fotnot: Tjejen som satt snett framför mig och ”kompisens kompis” aka ”Mr Udall” och kommenterade hela filmen genom: ”nu kommer han att ramla”, ”kolla kolla!”, ”nu dyker säkert mamman upp”, ”vad gör dom nu?” hoppas jag blir uppäten av en **lägg in valfritt filmmonster här**
/Vrångmannen

The Perfect Catch

@@
En nyinspelning av Fever Pitch baserad den brittiske författaren Nick Hornsbys bok om förhållanden och fotboll har i amerikansk tappning blivit en film om förhållanden och baseball. Jag tyckte den brittiska förlagan var sådär, och den amerikanska är likaledes den sådär. I korthet går det ut på supersportnörden träffar flicka och de blir kära tills hon inser att sport är minst lika viktigt som hon om inte viktigare. Jimmy Fallon från SNL spelar sportnörden och gör ett tämligen blekt intryck. Hans stora grej på SNL var alltid charm och glimten i ögat, här saknas båda vilket gör att det mesta av hans talang försvinner då han i ärlighetens namn inte är den bäste skådis på nån sida Atlanten. Räddningen stavas istället Drew Barrymore som är lika söt, go och charmig som hon alltid brukar vara. Utan henne hade det här krackelerat totalt, men hon plockar upp de trasiga bitarna och fixar så gott hon kan med lim och tejp. Att det är kiss-och-bajs-humor-bröderna Farrelly som regisserar märks inte alls. Kunde lika gärna varit vem fan som helst.
/Surskägget