The Neon Demon

@
När jag recenserade Nicolas Winding Refn's Only God Forgives för något år sedan så började jag med orden "Om jag hade en näve hästskit". Det betydde alltså egentligen att om jag någonsin såg den här mannen på stan och hade en näve skit tillgänglig (eller en tårta) så... Hehehe! Naturligtvis inte. Refn har gjort en hel del bra i sin karriär (och en hel del dynga) och tar sällan den enkla vägen. Med The Neon Demon tar han steget in i den konstnärliga skräckfilmsvärlden på ett Argento möter Aronofsky möter Lynch-igt vis och doppar allt i drömskt 80-tal a'la sjuuukt kalasbra Drive, även om färg och form mest påminner om Only God Forgives (ÅÅÅÅH!!). Mord, blod, mystik och ondska i modellvärlden alltså, med (för?) unga Elle Fanning i huvudrollen. Det här är, i min mening, vedervärdigt dåligt. En pretentiös arthouse horror med undertoner av ren gubbsjuka och "jeg bryr med icke om vad di säg for jeg er en rätt så gälen dansk eehehehehe!" (förlåt låtsasdanskan). Den är också sjukt boring... noll otäck... vad är det här?.. etc... Allt det där. Refn kommer förmodligen alltid att göra vad fan han vill, oavsett vad kritiker och publik tycker. Det måste man kanske ändå ge honom ändå. Och en näve hästskit. Stat.
/Vrångmannen

Poltergeist (2015)

@@
It's remake time! C'mon everybody! It's remake time! Det var längesen någonting var heligt och Hollywood har under åren spottat ur sig så mycket remakes på skräckrullar så det borde fan inte vara några kvar att kopiera hahaha! Här håller man sig hyggligt till originalet (eller snor rakt av) med en modernare touch. Ni kan storyn. Familj blir drabbad av galna gastar och så är cirkusen igång. Där originalet från 1982 (som ALLA vet att Steven Spielberg egentligen regisserade för Tobe Hooper var kass men fick cred ändå!) lyckades med skrämseleffekterna så är denna version milt underhållande ska erkännas, men knappast otäck. Sam Rockwell och Rosemarie DeWitt är riktigt bra som föräldrarna och det är faktiskt deras förtjänst att det här går att titta på överhuvudtaget. Tyvärr är det ju så (och det måste väl filmskaparna förstå?) att ingen kommer att producera en ny klassiker av en gammal. Hur ofta händer det liksom? Det blir en rejäl mellanmjölksproduktion som funkar för stunden (som vanligt), om man inte har något bättre för sig. Fan, betygstvåan känns svag nu alltså.
/Vrångmannen

Black Sunday (1960)

@@
Hur ska man förhålla sig till det här nu då? Black Sunday är ju en riktig klassiker i genren och regissören Mario Bava är ju en legend i sin egen rätt. Häxor! Gamla slott! Blod och skrik! Visst, det här är en riktigt snygg film och den har onekligen en skön stämning. När den kom 1960 så skrämde den skiten ur många men jag fnissar lite lätt åt rubbet. Det är charmigt och snyggt som sagt meeeeeeen... 1960. Skräckfilmsdrottningen Barbara Steele är med också. Bara en sån sak. Det släpptes tydligen en till version av den här filmen med titeln The Mask of Satan, som dels var grövre i våldet (oooooh i'm so scaaared hahaha!) och med ett helt nytt soundtrack (?). Folk höll alltså på och HÖLL PÅ med sina olika versioner t.o.m back in the day. Det var inte bara med Blade Runner som vi fick 79 olika filmer! Hehehe, nåväl. Helt klart något för en inbiten horrorbuff eller kanske om man vill vaggas till sömn en snöig onsdagkväll. Du bestämmer.
/Vrångmannen

Creature From The Haunted Sea (1961)

@
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA Neeeeeeej det här går ju inte att titta på ens. Vad fan i helvete tänkte filmskaparna när de gjorde det här? Börjar som nån sorts dålig spionfilm, blir nån sorts dålig kopia av smugglarfilm för att sedan spåra ut och bli en extremt dålig version av Creature From The Black Lagoon. Hela tiden med extremt usla skämt och dåliga oneliners levererade av "skådisar" som förmodligen aldrig stått framför en kamera vare sig förr eller efter. Monstret hahahaha ååååh monstret är så uselt gjort så man skrattar ihjäl sig. Har sett farligare och läskigare monster på Mupparna. Faktum att det ser ut som en mupp som Jim Henson skickade tillbaka till designavdelningen och aldrig lät se dagens ljus. Se bild nedan. Sjukt dålig på alla fronter.
/Surskägget

Carnival of Souls (1962)

@
Under dessa sköna 31 dagar med skräckfilm ska vi även passa på att titta lite i backspegeln och gräva fram några udda skräckisar som ingen förmodligen hört talas om. Vi börjar med den här lilla b-filmspärlan. Hahahaha "pärlan". Hahahaha "b-film". Mer som ö-filmsskiten. En ung kvinna kraschar i en tidig version av ett Fast & Furious-aktigt olagligt bilrace. Hon överlever och vacklar iväg till sitt nya jobb i en ny stad som orgelspelare i en kyrka. Men snart nog dyker mystiska människor upp och är allmänt hotfulla på ett sådär typiskt b-films ohotfullt sätt (med andra ord mycket stå och stirra med lite utsträckta händer och inget mer). Hon blir mer och mer rädd tills hon inser att hon faktiskt dog i den där kraschen och att hon nu irrar runt bland de levande döda. När hon inser det får hon nån sorts ro och hennes själ går äntligen vidare. Tyvärr kan vi som sett filmen inte gå vidare hursomhelst i våra liv för skiten är för alltid fast på näthinnan. Det här är så dåligt på alla plan så den här recensionen ska mest fungera som en varning. Föreslår nån att du ska se den så prata aldrig med den personen igen och undvik filmen för alltid.
/Surskägget

Insidious 2 och 3

Insidious: Chapter 2
@@
Patrick Wilson och Rose Byrne är tillbaka som de, med all rätt, vettskrämda och demonattackerade föräldrarna. Tvåan tar vid där ettan slutade och det bjuds på mer av det gamla vanliga, fast den är tyvärr inte lika otäck. Det slängs också in en pappa-är-besatt-och-ska-döda-hela-familjen story a'la Huset som glömde mitt upp i allt. Regissören James Wan har gjort en hel del skräckisar. Lite schysst (The Conjuring, Insidious), lite si-sådär (Dead Silence) och lite bottennapp (Saw). Han lånar (snor?) friskt från gamla klassiker i genren. Ibland är det lite för genomskinligt, men när det görs snyggt så funkar det. Det är alltså inget större fel på Insidious: Chapter 2. Den är bara lite sämre än ettan och det tänker jag inte premiera.
/Vrångmannen

Insidious: Chapter 3
@@
Patrick Wilson och Rose Byrne är INTE tillbaka som de, med all rätt, vettskrämda och demonattackerade föräldrarna. Här snackar vi prequel och vi får följa en annan familj och deras kamp mot det övernaturliga. Mjaha? Lite besatt och elak dotter. Mjaha? Lite ryckig gång och sakna ansikte demon. Mjaha? Hyfsat snygg och underhållande för stunden men tyvärr inte speciellt läskig den här heller. Skådisen och manusförfattaren Leigh Whannell (som är med i nästan allt som James Wan spottar ur sig!) har både skrivit och regisserat. Inte så illa alltså. Men inte riktigt m-gilla heller. Frågan är nu bara: när ska Surskägget våga se HELA TRILOGIN hahaha?!
/Vrångmannen

The Woman in Black 1 och 2

The Woman in Black (2012)
@@@
Daniel "Harry Potter" Radcliffe gör här en av sina första vuxenroller i nyinspelningen av The Woman in Black, som jag recenserade för några år sedan i skräcktemat och som även den baserades på Susan Hills roman från 1983. Den här versionen är regisserad av James Watkins (Eden Lake) och han vill verkligen ha kakan, äta den samtidigt och lyckas faktiskt rätt bra med det. The Woman in Black är en snygg, gotisk spökhistoria med en hel del ruggiga moment och med en nervig och autentisk stämning. Den känns nästan som en gammal hederlig Hollywoodmonsterrulle (fast det är ett spöke då). Hoppade till flera gånger och satt lite lagom på spänn hela tiden fram till det lite jobbiga slutet. Vill man se en schysst rysare, som utspelar sig på den gamla goda tiden då det KNAPPT FANNS LYSKNAPPAR, men som också tyvärr hamnar en smula i klyschfällan så är den här versionen av The Woman in Black givet värd ett par timmar. Hehehe, kom igen nu Surskägget.
/Vrångmannen

The Woman in Black 2: Angel of Death (2014)
@@
Snyggt och stämningsfullt i skräckfilmssammanhang behöver inte alltid betyda otäckt. Eller bra. Den lite fristående uppföljaren till The Woman in Black är ett gediget hantverk på många sätt men saknar då det väsentliga. Den är inte scary för fem öre. Här misslyckas man alltså tyvärr med det viktigaste. Det är en rätt intressant och välgjord rulle helt klart och det är inget fel på fotot, skådisarna eller miljöerna. Den är bara lite tråkig och har inte alls samma rysliga stämning och nerv som ettan. Värd ett par timmar för den som vill se mer av storyn eller kanske om man är väldigt lättskrämd men ändå vill skryta med att man har tittat på skräckfilm.
/Vrångmannen

I Am the Pretty Thing That Lives in the House

@@
Mera spöken åt folket. I Am the Pretty Thing That Lives in the House (det där skriver jag inte om igen!) är en rätt märklig upplevelse. Vi får en spökrysare som knappt skräms utan mer sätter en rätt schysst stämning rakt igenom. Den är samtidigt så långsam så jag märkte hur jag tappade koncentrationen då och då medan jag tittade (Netflix!). Ruth Wilson (The Affair) är alltid bra och likaså här som den unga kvinnan som tar hand om en gammal författartant i ett hus där det spökar. Det är nog för att filmen aldrig riktigt lyfter som jag inte kan bjussa på ett högre betyg samt att den blev lite väl estetisk/poetisk för min smak. Kanske blir den bättre vid en andra titt då jag inte förväntar mig The Conjuring light. En intressant film är den i alla fall.
/Vrångmannen

3 x Mike Flanagan

De flesta vet säkert inte vem Mike Flanagan är, och det visste inte jag heller förrän rätt så nyligen. Flanagan är en amerikansk regissör och manusförfattare som innan han själv började med långfilm jobbade som videoredigerare för diverse amerikanska tv-serier. Han verkar ha en dragning mot skräckhållet då de flesta av hans filmer är mer eller mindre rysare, och därför passar det bra att nämna några stycken såhär i bloggens skräcktema.

Absentia (2011)

@@

Urban horror-thriller om två systrar, en spårlöst försvunnen make och en gångtunnel som döljer någonting ont. Otroligt låg budget (mycket av den är crowd funded då Absentia är ett s.k kickstarterprojekt) så känslan av studentfilm är övergripande, även om det med det sagt är schysst filmat inom spargriseramarna. Ett hyggligt annorlunda manus, bra skådespel från huvudrollerna (men bedrövligt från många biroller som förmodligen är polare som ställt upp gratis...) och ett par ruggigt sköna hoppeffekter gör att filmen funkar hyfsat för vad den är. Det finns helt klart en vilja och ett driv här men mer tid och pengar hade absolut behövts för den här typen av story, som också bitvis är effektdriven och det ser inte så värst bra ut tyvärr även om Flanagan valt att dölja det mesta i oskärpa och mörker.

/Vrångmannen

Oculus (2013)

@@@@

En storasyster (Karen Gillan) vill rentvå sin lillebror från mord genom att försöka bevisa att det var övernaturliga krafter som orsakade morden i deras hus och inte hennes brorsa. Flanagan visar här att han är en tydlig talang. Med lite större budget och kändare ansikten i huvudrollerna har han skrivit och regisserat en läskig, snygg och välspelad rulle. Vi är verkligen inte bortskämda med bra skräck nuförtiden så Oculus är ett välkommet och mysrysligt bidrag som helst ska ses med 80 miljarder lampor på och hallspegeln åker i soporna direkt.

/Vrångmannen

Hush (2016)

@@@

Älskar ju mina home invasion-rullar och här har Flanagan (tillsammans med sin fru Kate Siegel som skrivit manus samt spelar huvudrollen) lyckats ta en dödsenkel premiss och göra den nagelbitarspännande. Dövstumma författaren Maddie (Siegel) bor ensam i ett hus där hon skriver på sin nästa roman. Plötsligt blir hon attackerad av en fullblodspsykopat som slaktat hennes granne på pin kiv och nu helt enkelt vill ta Maddie av daga. En våldsam katt och råtta-lek följer. Som sagt, spännande, enkelt och snyggt utan krusiduller och konstigt nog helt befriad från hoppeffekter. Betygstrean är stark och nu ser jag fram emot Flanagans nya skräckrulle Ouija: Origin of Evil (premiär på bio för nån vecka sedan) som är en uppföljare till den usla Ouija (2014) men som också har fått recensenter att undra hur tvåan kan vara så välgjord och skrämmande när ettan var skit? Svaret måste väl ändå vara: Mike Flanagan.

/Vrångmannen

Lights Out

@@@@
Tjena. Jag heter David, kommer från Sverige och gör korta youtubeskräckisar med min fru på fritiden. Hoppsan, Hollywood ringde visst. Dom vill att jag ska komma över och göra långfilm. Tjipp tjillevipp! Hahaha! Underbar framgångssaga för filmaren David F. Samberg, som fick resa till Los Angeles och göra långfilm (producerad av James "The Conjuring" Wan) av sin galet populära youtubekortis Light's Out. Hur är långfilmen då? När det gäller att skrämmas så behöver inte David skämmas. Alls. Tvärtom var det längesen jag var såhär nervig på bio. Spännande, snyggt och ruskigt nästan hela tiden med en, för genren, gedigen story och bra skådisar (i synnerhet Teresa Palmer som dottern och Maria Bello som mamman). En riktigt glad överraskning på rysarfronten helt enkelt och där The Conjuring 2 misslyckades med att skrämmas sådär ordentligt så lyckas Light's Out utmärkt med detta på den här Vrångmannen. Davids schyssta skräckis får härmed en betygsfyra, även om en stark trea låg på tapeten då jag lämnade biografen... FÖR ATT KÖPA VUXENBLÖJOR!
/Vrångmannen