Veckans Trippel

Pirates of the Caribbean - The Curse of the Black Pearl
@@@
Alla hyllade ettan till oförskämt höga höjder när den kom (och gör väl det fortfarande). Jag såg den och tyckte att den var sådär, snudd på tvåa, men tillräckligt skickligt gjord för att vara värd en trea minus. Såg sen om den på DVD nåt år senare, och då växte den litegrann till en trea, gedigen och fartfylld, men utan det där lilla extra (Depp dock är lysande som Jack Sparrow). Mer finns egentligen inte att säga om den här filmen. Den har många sköna ingredienser (pirater, svärdfäktning, Johnny Depp, Keira Knightley, onda spöken, skattkistor, krutstänk) men blir aldrig mer än "bara" bra.

@@@
Underhållande romp ungefär som en karusell. Ibland vill man bara ha lite skönt matinéäventyr med full fart. Filmmusiken är strålande och Depp skoj.
/Vrångmannen

Pirates of the Caribbean - Dead Man's Chest
@@@@
Hade inga direkta jätteförhoppningar på tvåan, men som det brukar vara med uppföljare i actiongenren så pangade man på mer av allt det som var bra i den första. Jack Sparrow är ännu roligare, svärdsfajterna är ännu grymmare, skurkarna ännu farligare och tempot ännu högre. Vad gäller dueller finns det bara en som är riktigt, riktigt bra och det är den i The Princess Bride (I'm not left handed either, hahahaha...) men här kniper man lätt andraplatsen när man springer iväg och fäktas på ett kvarnhjul som rullar nerför sluttningen mot havet. Det är action det. Det finns inte mycket att säga. Gillar man fart och fläkt och pirater är det bara att se. Här prickade man helt enkelt in det lilla extra som saknades i ettan.

@@
Fattar varför denna gjordes. Ettan var ju en pengamaskin av rang och då finns det alltid anledningar att fortsätta enligt Hollywoodpamparna. Vad jag inte fattar är varför jag såg den.
/Vrångmannen


Pirates of the Caribbean - At World's End
@@@
Trean var tyvärr ett steg tillbaka från tvåan. Johnny Depp fumlar runt mer än nånsin, Orlando Bloom och Keira är arga/kära, det sprängs en jävla massa piratbåtar och det är action mest hela tiden. Visst är det en schysst avslutning på trilogin med högt tempo och fullt fräs, men det lyfter aldrig riktigt. Problemet är väl snarare att man koncenterar sig för mycket på att spränga saker och fäktas och skjuta och slåss att man liksom glömmer bort att det borde vara nån typ av handling med också. Helt ärligt är det den här delen jag minns minst. Och just det, Keith Richards är med. Som sig själv. Typ.
/Surskägget

@@
Nu börjar det bli Harry Pottervarning här. Fluffig familjeunderhållning som aldrig tar slut. Jag har hört att en fyra är på gång av Pirates. Gud hjälpe oss alla.
/Vrångmannen

Walk the Line

@@@@
Mannen, myten och legenden Johnny Cash. Bara det räcker för att man ska veta att det blir en bra film. Filmatiseringen av hans liv koncentrerar sig naturligtvis främst på hans förhållande med livslånga kärleken June Carter, men även hans drog- och alkoholmissburk. Tidsmässigt får vi egentligen bara ta del av Cashs unga år och när han och June väl bestämmer sig för att det är de två (nej det är inte en spoiler jeebus!) dyker det upp två rader text över en stillbild av de unga tu som summerar resten av hans liv (typ 40 år framåt).

Joaquin Phoenix i rollen som Cash är outstanding och Reese Witherspoon som June var väl värd sin Oscar för Bästa Kvinnliga Huvudroll. Att de faktiskt sjöng själva borde gett dem en Oscar för Bästa Musik också. Och musiken! MUSIKEN! Vilken glädje, vilken kärlek, vilka klassiker. Speciellt när man får en liten inblick i vad som inspirerade låtarna. Att se Cash och Carter framföra kärleksduetter framför Cashs dåvarande fru är på samma gång romantiskt och tragiskt och extremt mänskligt. Har du inte sett om den än så gör det nu (ja såklart att jag förutsätter att du redan sett den en gång, såna här filmer får man inte missa).

/Surskägget

Hairspray

@@
Remake på John Waters gamla pärlörhänge. Storyn är mer eller mindre exakt likadan som i originalet. Glad, söt och tjock tjej har en enda dröm i livet – att få dansa på den lokala dansshowen på lokala tevekanalen. Där får hon hårt motstånd av producenten till programmet som även råkar vara mamma till Den Stora Stjärnan. Men alla vet ju att glada tjockisar är bättre människor än trista stickor så snart får vår hjältinna sin revansch. Man brassar på med en hel del namnkunniga skådisar i denna remake (till skillnad från originalet som innehöll mest okända namn) som John Travolta, Christopher Walken, Michelle Pfeiffer, James Marsden och Jerry Stiller (ja, Bens farsa). Det blir dessvärre inte speciellt mycket roligare för det. För mycket sång- och dansnummer drar ut på filmen i onödan (den är nästan halvtimmen längre än originalet) och det blir lite för kitschigt för min smak. Okej rulle men inte mer.
/Surskägget

Not Another Teen Movie

@@@
Denna parodi på ungdomsrullar är samtidigt en enda lång hyllning till ungdomsfilmens Gudfader John Hughes. Man sparkar helt enkelt på moderna ungdomsrullar som She’s All That och American Pie men skämtar vördnadsfullt med Breakfast Club och Pretty In Pink. Det finns mängder med John Hughesreferenser utströdda i hela rullen och självklart dyker Molly Ringwald herself upp i slutet (och vet du inte vem Molly Ringwald är så skämmes! köp genast Breakfast Club, Sixteen Candles och Pretty In Pink!). Somliga tycker säkert att kiss- och bajshumorn är på en alldeles för låg nivå i NATM för att vara kul, men då har man liksom nånstans missat poängen med kiss- och bajshumor (d v s den kan aldrig bli för låg). Många sköna garv och en klockren rulle efter ett par bira.
/Surskägget

Veckans Snabba Etta - Rise (Blood Hunter)

@

Öh. Nej. Nej nej nej. Sa jag nej!!! Lucy Liu är vampyr som vill döda den vampyr som förvandlade henne. Kunde bli bra, meeeeeeeeeen nej. Åh nej. Nej nej nej! Se inte.

/Surskägget

Vad Hände? a k a Skådisar Som Var Hur Kända Som Helst Men Som Tvärdog Karriärsmässigt - del två Winona Ryder

Det fanns en tid innan jag träffade den tjej som kom att bli min fru då jag var fullständigt, komplett och upp över öronen förälskad i Winona Ryder. Med sina rådjursögon, valet av udda och bräckliga karaktärer och klassiska filmstjärneskönhet varvat med fyrtio rejäla skopor talang kunde jag bara kapitulera efter att ha sett henne för första gången i Beetle Juice.
Hon syntes överallt hela tiden. Alla stora tidningar som Rolling Stone och liknande slogs om att ha henne på omslagen och fyllde hyllmetrar med välskrivna och djuplodande intervjuer. Till och med här hemma i Sverige fanns Winonafebern. Lukas Moodysson skrev en helsida i Expressen om hans ”kärlek” till Winona (om jag minns rätt, kan ha varit nån annan än Moodysson).
Mellan 1986-1996 snittade hon två filmer per år, ibland hann hon med tre rentav. Och varje film befäste ytterligare hennes totala dominans. Beetle Juice, Heathers, Edward Scissorhands, Night On Earth, Dracula, Oskuldens Tid, Reality Bites, Alien: Resurrection och Girl, Interrupted talar alla sitt tydliga språk. Här hade vi en talangfull och het skådis som klarat övergången från tonårsstjärna till vuxenstjärna.
Trodde vi.
Sen skedde den ökända incidenten med snatteriet och löpsedlarna var helt plötsligt inte fyllda av lovord. Karriären stendog. Pang. Och när hon väl är med i nåt större som senaste Star Trek är det i små biroller. Hollywood som kan förlåta Robert Downey Jr allt han gör dissade Ryder för ett litet snedsteg. Stories om en förvirrad pillerknaprande Ryder räckte för att sänka henne helt. Hade hon bara varit 15 år yngre och hetat Lindsay Lohan hade hon kommit undan även med det, men nej nej (å andra sidan när gjorde Lohan nåt vettigt sist).
Tack och lov har vi fortfarande alla gamla filmer att sitta och mysa till och förhoppningen att Ryders comeback dyker upp en dag i framtiden.
/Surskägget

PS. Hon är fortfarande sötast!

Veckans snabba etta - I Know Who Killed Me

@

Lindsay Lohans första försök att slå bland vuxna såväl som bland tonåringar. Det sket sig kan jag berätta. Regissören tror han är David Lynch och försöker köra en Twin Peaks möter Mulholland Drive och lyckas bara dra sitt eget namn i smutsen. Lindsay är väl (knappt) okej, men fel roll och helt klart fel typ av film för henne.

/Surskägget

@
ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!!!
/Vrångmannen

Ett par av Swayzes 80-talsrullar

Och eftersom att vi ändå nämnde filmerna när vi pratade om Swayze tidigare kan vi köra ett par snabba recensioner också.

Red Dawn (Röd Gryning)
@@@@
De elaka sovjetkommunisterna lyckas invadera USA. Otroligt men sant. Patrick Swayze, C. Thomas Howell, Charlie Sheen och några andra unga grabbar lyckas fly och gömma sig i den bergiga skogsterrängen. Snart börjar de bekämpa ryssen med det lilla vapenförråd de har i sann gerillakrigsföringsanda. Mängder med action varvas med trovärdiga karaktärer och bra dialog. Det här är 80-talsaction när den är som bäst. Wolverines!

Youngblood
@@@@
Rob Lowe bor i byhåla med sin farsa och äldre bror som haft en lovande hockeykarriär framför sig som tagit abrupt slut på grund av skada. Nu får lika talangfulle Rob en chans och sticker till farmarligan. Där blir han polare med Patrick Swayze som är den givne ledaren och poängplockaren i laget. Rob får ligga med Cynthia Gibb, vi ser knappt Keanu Reeves i en tidig roll och ständige coachen Ed Lauter skriker och härjar medan det på isen utspelas lika mycket boxning som hockey. Action varvas med tonårskärlek och lite tuffa sekvenser i slow-motion på isen. När ska de börja göra såna här filmer igen?

Dirty Dancing
@@@@
Nobody puts Baby in a corner. Swayzes riktigt stora genombrott och förmodligen den film de allra flesta tänker på när de hör hans namn. Det är 50-tal och det är inte okej att unga, judiska flickor dansar med äldre tuffa danslärare på semesterläger. Mamma och pappa är jättearga och då vet de inte ens att dottern ligger med Swayze. Besöksförbud införs och allt är tragiskt och jobbigt. Sen lyfter Swayze upp Jennifer Grey i ett dansnummer du inte sett sedan Grease och alla är så impade att de lipar. En tjejfilm? Ja. Men fuck you, jag ger tummen upp ändå.

Road House
@@@@
Pain don't hurt. Swayze är USA's (och därmed automatiskt världens) bäste utkastare/dörrvakt (förmodligen har de VM i sånt eftersom att det tycks vara så att alla i filmen vet detta om Swayze). Han lockas till en liten byhåla där en ond Ben Gazzara styr med järnhand. En konfrontation är förstås oundviklig men när Ben dödar Swayzes bäste vän Sam Elliott tar det hus i helvete och Swayze plöjer sig igenom alla Gazzaras gangsters som den värste Rambo. Jag säger det igen. 80-talet hade fan de bästa actionfilmerna. Och just det, sexiga Kelly Lynch visar tuttarna. 80-talet!!!
/Surskägget

R.I.P. Patrick Swayze

Så har ännu en hjälte gått ur tiden. Det är imponerande att han höll ut så länge han gjorde med tanke på den aggressiva cancer han åkte på men det bevisar väl bara en del om hans fighting spirit.
För alla oss som var tonåringar på 80-talet är Swayze en institution. Han visade att det funkade att vara cool och tuff och hård (Roadhouse, Youngblood, Röd Gryning) och samtidigt vara en smooth ladies man (Dirty Dancing, Ghost). Faktum är att Swayze tillhör den kategori snubbar som hjälpt flest andra snubbar att få ligga. Hade man en date och slängde på Dirty Dancing hemma var man garanterad hångel utan snack.
Efter sköna Point Break som tillhör kategorin 80-talsaction trots att den kom 1991 hände det inte så mycket spännande karriärsmässigt. Utöver en biroll i Donnie Darko kan egentligen bara underskattade Waking Up in Reno nämnas.
För alla oss SNL-fans minns vi även Swayze i en av de roligaste Chris Farleysketcher som gjorts, nämligen den där Farley och Swayze tävlar om en plats som dansare för Chippendales. Nu har Swayze följt efter Farley till det stora partyt på andra sidan. Vi lyfter på hatten och tackar för den tid vi fick.
/Surskägget

Män Som Hatar Kvinnor

@@
Jag hade lite svårt att förhålla mig till den här filmen. Å ena sidan gillar jag storyn skarpt. För att vara en deckare har den en riktigt fet backstory och bjussar på intelligent skrivna karaktärer (om än något schabloniserade, men vad fan, det är ju en deckare trots allt) och ett lite annorlunda upplägg kring klassiska lösa-mordet-sätta-dit-seriemördaren-som-är-galnast. Å andra sidan känns den som en vanlig Wallander/Beckrulle på Fyran en söndagkväll. Med undantag för ett par scener är det verkligen svensk standardaction vi snackar om här. Det är synd. Historien förtjänar ett bättre öde. Hade inte läst boken innan, men köpte den och läste den och kan konstatera att historien kommer mer till rättvisa i den och att en del av de logiska luckorna löstes bättre i bokform (å andra sidan är väl det rätt väntat, den enda bok som är sämre än filmen är Fight Club). Noomi Rapace har fått sjukt mycket cred för den här rollen, men seriöst, hon blänger lite surt under lugg och har mycket kajal. That's it. Visst, det finns en scen där hon är riktigt bra, men en svala gör ingen sommar. Och som vanligt när det gäller svensk film är replikerna styltigare än en full snubbe på styltor. Men man vänjer sig efter en halvtimme ungefär. Nu kanske det låter som att jag tycker den är knäppusel, men närå, den är helt okej faktiskt. Om man gillar sin svenska standardaction 1A. Vrångmannen tyckte hyfsat likadant.
/Surskägget

Herrar Föredrar Blondiner

@@@
Jag är ju inget stort fan av musikaler, men när Marilyn Monroe är med är det bara att luta sig bakåt och njuta. Tyvärr spelar hon andrafiol till Jane Russell i den här rullen och det finns alldeles för många sång- och dansnummer signerade fröken Russell istället för fröken Monroe. Men visst får Marilyn glänsa i sin klassiska paradroll som dum (eller är hon verkligen det) blondin på jakt efter en miljonär att gifta sig med. Filmen innehåller en av Marilyns mest kända låtar, Diamonds Are A Girl's Best Friend, och musikalnumret snodde Madonna rakt av till videon Material Girl ett gäng år senare. Det märkligaste med filmen är dock att det är Howard "jag-är-tuffast" Hawks som regisserat. Här har du en snubbe som bjussade på rullar som Scarface, The Big Sleep och Rio Bravo och en gång ska ha smällt upp Humphrey Bogart mot en vägg och örfilat upp honom för att han var kaxig. En riktig karlakarl som krökade, slogs och härjade mer än vad som var tillåtet i 49 delstater. Och så gör han en riktigt romantisk musikal. Men det funkar. Hade vi bara sluppit Russell i den egentliga huvudrollen och fått mer Monroe hade betyget åkt upp ett snäpp direkt.
/Surskägget

District 9

@@@

Jag hade hört en hel del gott om den här filmen (Vrångmannen tokhyllade ju t ex) och efter att ha sett ett par olika trailers var jag riktigt sugen. Och första halvan är precis så bra som jag förväntade mig. I en "dokumentärfilm" får vi följa utomjordingarnas ankomst och människornas och kanske främst myndigheternas sätt att hantera hela historien. "Dokumentärfilmen" handlar om Wikus som leder ett projekt att flytta utomjordingarna från District 9 som utvecklats till ett slumområde, till ett annat läger (råkar heta District 10 och är kanske läge för en uppföljare) som är fräschare och längre bort från vanliga människor. Sen råkar Wikus ut för en liten olycka och filmen går från dokumentärläge till att bli en vanlig film. Även om tempot fortfarande är högt känns filmen ganska seg när detta sker. Det finns ett parti på cirka 20 minuter där jag på riktigt tittar på klockan och undrar när fan allt ska dra igång igen. Och drar igång det gör det mot slutet. Vi får en riktigt skön shoot-out med härliga utomjordiska vapen som gör blodstänk av folk (här märks det att Peter Jackson producerat, han gillar sitt splatter hehehe). Det hela avslutas med ytterligare ett par minuter "dokumentärfilm" om Wikus. Jag hade föredragit dokuversionen hela vägen men förstår att det skulle blivit svårt att fixa om storyn skulle hålla. Samtidigt som jag förstår att man byter grepp mitt i hade jag lite svårt att anpassa mig till det. En bra rulle helt klart, och det kan mycket väl bli en fyra när jag ser om den. Men just nu kan jag med gott samvete inte ge annat än tre.

/Surskägget

Flickan Ovanpå (The Seven Year Itch)

@@@@

Ännu en Billy Wilderkomedi med toksexiga men ändå komplett oskuldsfulla (hur fan lyckades hon kombinera dessa två helt olika sinnesstämningar) Marilyn Monroe i en riktig paradroll. Egentligen handlar filmen om Richard (Tom Ewell) som precis skickat iväg fru och barn från New York till Maine under sommaren så att han kan jobba i lugn och ro för sig själv hemma (tydligen gjorde övre medelklass så på 50-talet). Vad han inte vet är att en vacker ung kvinna (som vi aldrig får veta namnet på) lånat lägenheten ovanpå eftersom att den familjen också är bortrest. Vad som följer är en kamp mellan Richards libido, samvete och äktenskapslöften när en intet ont anande Monroe blir inbjuden på en drink efter att de setts i trapphuset. På papper är det Ewells karaktär som har huvudrollen, men det är Monroe som snor showen helt (en av de mest berömda Monroebilderna där hon står med den vita klänningen fladdrande kring sig i draget från en ventilationslucka på marken kommer t ex från den här filmen). Wilder lyckades skapa en otrolig charmig och lättsam film med ett seriösare undertema som är lysande underhållning hela vägen.

/Surskägget

Vad hände? a k a Skådisar Som Var Hur Kända Som Helst Men Som Tvärdog Karriärsmässigt - del ett Emilio Estevez

Här har vi en kille som var född rakt in i Hollywood med Martin Sheen som far och Charlie Sheen som bror. Inte nog med att han var en duktig skådis, han skrev och regisserade själv vilket gav honom en större bredd och mer möjligheter. Men det var främst som skådis han var namnet på allas läppar under en period på 80-talet.
Hans resumé åren 1983-1990 är inte helt fel: The Outsiders, Repo Man, Breakfast Club, St Elmo’s Fire, Wisdom (jäkligt underskattad om du frågar mig), Young Guns I + II och Stakeout (vad fan hette den på svenska? Var det så enkelt som Spanarna?). I princip alla filmerna var stora hits och Emilio kunde ses i tonårsmagasin världen över. Han var som man säger The Man.
Sedan hände nåt. Resumé 1990 – 2009: Freejack, Mighty Ducks I-III, Another Stakeout, Loaded Weapon 1, Judgment Night, ett par teverullar och Rated X. Visst en del av rullarna är okej (Judgment Night t ex) men det mesta är lååååångt ifrån samma klass som 80-talet. Så vad fan hände? Varför dog hans karriär mer eller mindre helt när brorsan Charlie studsat runt från rehab till stora tevesuccéer när filmkarriären gick på tomgång?
Jag säger Mighty Ducks. Visst, publikframgång så in i helvete och drog in för mycket pengar för sitt eget bästa, men för alla oss Estevezfans dog han där och då. Det spelar ingen roll att han försöker få lite cred igen genom att göra en rulle om porrbranschen á la Boogie Nights (fast sämre) med Rated X. Det finns ingen cred att hämta efter Mighty Ducks 3. TRE! Varför? VAAAAAARFÖÖÖÖÖR!!!!
/Surskägget

Onsdagslista

1) En film som påverkat ditt liv?
Attack på polisstation 13. Tyckte den var asball när jag var liten fast ingen annan i min ålder gjorde det och började då drömma om att själv göra film. Hade aldrig sett något liknande i genren.
2) En film du sett mer än en gång?
Hundratals (säkert många fler) men för att ta något lite ovanligare, Sound of Music (mormor släpade alltid med mig på den som matiné…ååååååååh Von Trapp!)
3) En film du skulle vilja ha med på en öde ö? (ja, det finns biograf där)
Galakväll på Operan (Bröderna Marx). Den GÅR INTE att tröttna på.
4) En film som fick dig att skratta?
Farligt Förflutet (Svensk ”action-thriller” hahahahaa!)
5) En film som fick dig att gråta?
Schindler’s List
6) En film du önskar att DU regisserat?
Halloween originalet, av så många anledningar så det är sjukt
7) En film som aldrig borde filmats?
Halloween (”remaken” av Rob Zombie)
8) En film du nyligen sett?
District 9 (fantastisk)
/Vrångmannen

1) En film som påverkat ditt liv?
Hajen. Kan knappt bada i en swimmingpool utan att höra musiken och se mig själv bli uppäten av 30 ton vithaj…
2) En film du sett mer än en gång?
Vad har jag inte sett mer än en gång. Men okej, ska vi välja nån kan vi ta First Blood. Det var den allra, allra första film jag hade på egenhändigt piratkopierad VHS (det var ju olagligt att kopiera t o m för eget bruk förr såvitt jag minns rätt) och jag kunde se den om och om och om igen. Bäst var dagar när man var sjuk hemma från skolan. Då blev det en double bill med First Blood och Rambo: First Blood Part 2 (på samma VHS-kassett!!!).
3) En film du skulle vilja ha med på en öde ö? (ja, det finns biograf där)
Flugornas Herre? Cast Away? The Island of Dr Moreau? Robinson Crusoe? Nä. Förmodligen Top Gun. Den har fan allt.
4) En film som fick dig att skratta?
Old School. Will Ferrell rockar! Luke Wilson är fantastisk! Vince Vaughn är för rolig för sitt eget bästa!
5) En film som fick dig att gråta?
Borat (jag skrattade så jag grät…). Oooookej. Ni ska få en äkta gråtfilm då. Jag är ju en sucker för när folk offrar sig för familj/vänner/främlingar i extrema situationer. Därför är scenen när Denzel Washington ska skjuta sig själv för att ge sin son möjlighet till en njurtransplantation (eller var det levern?) och ett nytt liv i John Q bland det jobbigaste i ”hålla-tillbaka-tårarna-för-män-gråter-inte”-kategorin jag nånsin sett.
6) En film du önskar att DU regisserat?
Fight Club. Fast hade jag gjort den är väl risken att den aldrig blivit så jävla cool, snygg, bra, häftig, skön, tuff, lyxig, samhällsomvälvande och überhärlig som den ju faktiskt är. Ur den aspekten hade jag nog fixat Fäbodajäntan fast bättre t o m.
7) En film som aldrig borde filmats?
I Fjol I Marienbad. Bara titeln suger. Filmen suger dubbelt så mycket. Gud den är så usel. Vill bara döda alla inblandade nu.
8) En film du nyligen sett?
I Hetaste Laget (se recension). Snart (om ett par timmar från att detta skrivs) District 9. Längtar redan.
/Surskägget

En Natt På Museet

@@@

Kom på att jag recenserade tvåan för ett tag sen, men inte ettan, så här kommer den. Ben Stiller får jobb som nattvakt på naturhistoriskt museum. Allt är frid och fröjd förutom att alla vaxdockor, t-rexskelett och statyer vaknar till liv varje natt och härjar fritt. Nattvakterna som jobbat innan Stiller vet om detta, men förvarnar honom inte (hur skulle de, ingen skulle tro på dem ändå) men lämnar en bunt papper med instruktioner. Dessvärre blir instruktionerna sönderrivna av ilsken apa, så Stiller måste springa runt och försöka lösa det hela bäst han kan. Stiller är som vanligt lite stissig och småkaxig och väldigt pratig på sitt typiska vis. Owen Wilson är kul som en 15 centimeter hög cowboyfigur, och Robin Williams är helt okej som Teddy Roseveltdocka. Effekterna är bra, speciellt T-rexskelettet är kul gjort och beter sig mest som en glad hund. Det här är en klockren familjefilm som inte bjussar på nåt extra, men som håller vad den lovar.

/Surskägget

Veckans snabba etta - The Condemned

@

Action med Stone Cold Steve Austin och Vinnie Jones i huvudrollerna. En wrestlare och en fotbollsspelare. Jaha? Skådisar då? Behövs inte. Klassisk handling. Bunt dödsdömda på ö ska döda varandra och den som överlever blir frigiven. Gääääääääääääääääsp vad uselt.

/Surskägget

@

En mycket modig man orkade se klart det här skandalösa dravlet. Jag var inte den mannen.

/Vrångmannen

I Hetaste Laget

@@@@
En riktig gammal klassiker signerad mästerregissören Billy Wilder (Sunset Boulevard, Double Indemnity) med Jack Lemmon, Tony Curtis och Marilyn Monroe i huvudrollerna. Lemmon och Curtis är två musiker på dekis. De tar alla spelningar de kan få tag på, lånar pengar till höger och vänster och pantsätter t o m sina varma rockar mitt i smällkalla Chicagovintern. Av misstag råkar de bli vittnen till ett maffiamord och finner ingen annan utväg än att gå med i en kvinnlig orkester på väg till tre veckors spelningar i Florida. För att kunna vara med klär de ut sig till tjejer och snart nog är kalabaliken igång med miljonärer som förälskar sig i dem och turnésystrar som avslöjar lite väl mycket i tron om att grabbarna är brudar. Monroe gör det mesta av rollen som blåst blond och alkoholiserad bimbo och är förstås så charmig och vacker att man direkt förstår att både Lemmon och Curtis vill ha henne på stående fot. Lemmon kör sin grej som alltid, och Curtis överraskar genom att vara otroligt rolig (har alltid tänkt på honom som en mer dramatisk skådis än en humoristisk och det var längesen jag såg filmen sist). Slutet gott, allting gott förstås, det är ju en feel goodkomedi trots allt. Nä, de gör fan inte såna här filmer (eller skådisar för den delen) längre.
PS. Som en rolig anekdot kan nämnas att det på 80-talet fanns seriösa planer på en remake med Arnie och Sly i huvudrollerna. Där har du en film jag skulle velat sett.
/Surskägget

Cry-Baby

@@@
John Waters hade skapat ett rykte kring sig att göra filmer som inte var gjorde för den stora publiken (tänk hundbajsätande) när han efter relativa succén Hairspray ansågs lugnat ner sig tillräckligt för att få ett riktigt Hollywoodbolag i ryggen för satsningen Cry-Baby. Johnny Depp var hetare än het efter teveserien 21 Jump Street som han själv hatade och hoppade därför mer än villigt på att göra en film med Waters. Efter Cry-Baby var det tydligt att Depp var mer än ett snyggt ansikte i ännu en tonårsserie och filmer som Edward Scissorhands, Gilbert Grape och Ed Wood följde och med varje film säkerställde Depp sin plan att ta över världen. Cry-Baby är en glad musikal om Drapes (tuffa skinnjackeklädda coolingar) versus Squares (tråkiga politiskt korrekta nissar). Ja, upplägget är snott från Grease rakt av men med John Waters speciella persongalleri och udda stil. Det bjussas på massa schysst 50-talsmusik, lite dansnummer och Johnny Depp som hjärtekrossare. Bra grejer.
/Surskägget

@@@+
John Waters har ju helt klart en helt egen stil och för det applåderar vi honom. Jag har svårt för en del av hans filmer då de antingen kan vara lite väl "flambojta" (hahaha!) eller lite väl snuskiga. Cry Baby släpper ju en endaste tår då han är ledsen och myntade således uttrycket "man tear" (att män aldrig gråter utan bara släpper en enda tår). Det här är riktigt skoj med skev humor och sjuka karaktärer. Amy Locane är sötast som Depps kärleksintresse (vad gör hon nuförtiden?) och Iggy Pop visar vart skåpet ska stå som överspelande morbror. Har man läst Traci Lords självbiografi "Nattens Barn" så förstår man också hennes kärlek till John Waters som tog henne in i sin ensemblefamilj när det var på väg ut för henne i porrbranschen. Riktigt underhållande karamell, om man hajar humorn dvs.
/Vrångmannen

Young Guns 2

@@@
Självklart var man tvungen att komma med en uppföljare till en så poppis film som Young Guns var. Tack och lov är den minst lika bra som ettan och följer i stort sett samma stuk. Billy the Kid (Emilio Estevez) är fortfarande en busig, charmig kille med glimten i ögat som inte tvekar att tvärvända på en femöring och blåsa skallen av dig om han tycker att du tillhör the bad guys. Även denna film ska vara hyfsat trogen den riktige Billy the Kids liv liksom den första. Här har man dock valt att ta med en story kring en man som ett par veckor före sin död hävdade att han var Billy the Kid. En del av hans vänner som fortfarande levde identifierade den gamle gubben som Billy, men det har senare visat sig att han de facto inte var Billy. En kul grej dock om den hade varit sann förstås, och man förstår att filmmakarna inte kunde låta bli att sätta Emilio i make-upstolen för att bli gammal i ett par scener. Mycket pangpang för pengarna. Och en ung Viggo Mortensen är med i en jätteliten roll, hahaha.
/Surskägget

Young Guns

@@@

En riktig actionwestern med mängder med pangpang och dåtidens hetaste skådisar. Emilio Estevez är Billy the Kid och gör honom faktiskt riktigt lysande. En busig grabb som råkar vara helt utan samvete när det gäller att skjuta ner folk till höger och vänster. Trots att man skulle kunna tro att denna ensemblefilm (i övriga roller ser vi Kiefer Sutherland, Charlie Sheen, Lou Diamond Phillips, Dermot Mulroney) är grovt påhittad är den faktiskt bland de rullar som är mest baserad på den riktige Billy the Kids liv. Visst, säkert är en del shootout extra utdragna och spännande, och ja självklart har man slängt in lite oneliners för tonårspubliken, men handlingen överlag överensstämmer med det Billy gick igenom på riktigt i livet. Det är förstås helt galet, men å andra sidan hade han väl inte varit en westernikon om han odlat potatis och dött en fridfull död av hög ålder. Skön underhållning för stunden som balanserar mellan att vara realistisk western och galen actionrulle. Bra drag.

/Surskägget

District 9

@@@@

District 9 är en överraskande och (vågar jag säga det) helt banbrytande filmupplevelse som utmanar både science-fictiongenren och biobesökaren totalt. Vardagsrealistisk och politisk satir möter science-fiction-ultra-action (sånt jävla ös!) med hisnande specialeffekter.

Avslöjar inget mer om handlingen. Se den här schyssta godbiten NU!

/Vrångmannen

Beck – I stormens öga

@@-
Nummer tjugofem i serien. Ett av de svagare avsnitten i populära tv-deckarserien som märkligt nog tar sig till bioduken alltför ofta. Fokus denna gång på arg och anklagad Gunvald Larsson. Det åks lite bil och så svär någon. Kirsti Torhaug som ängslig mor och aktivist med samvete är bra (och söt!). Martin Beck är förkyld och grannen vill ha en stänkare. Man kör tydligen till Forsmark från Stockholm på ca 4 min blankt. Det bråkas lite med skurk.
/Vrångmannen