A Good Day to Die Hard

@
Jag skulle så gärna önska att det räckte med några balla och högljudda actionsekvenser för att kunna ge denna femte Die Hard-film ett hyggligt betyg. Jag skulle önska att två, kanske tre småskojiga one-liners från John McClane (Bruce Willis duh!) skulle räcka till en betygstvåa. Filmen är så jävla kass så jag kan inte ens vrida ur mig ett halvhjärtat försök till att hitta något positivt, pressa ur det sista ur kaviartuben ”man får inte ta det för seriöst” eller ”det kan ju aldrig bli lika bra som ettan”. Lite skakig och dammig handkamera a’la Bourne, noll charm och värdelösa skurkar. Precis allt det där som en Die Hard-rulle INTE SKA HA. Sen är filmen en halvtimme för kort för att klassas in som en Die Hard-film och det säger även det allt (i det här fallet var det bara skönt…SKÖNT!). Handlingen då om någon bryr sig. VARNING SPOILERS (hahahaha!):John McClane åker till Moskva där han hookar upp med sin son som blivit CIA-agent och sen jagar dom ett dokument medan de bråkar och det skjuts lite. Sen kör dom bil i tio minuter till Tjernobyl som ligger på riktigt typ hundra mil därifrån och har en sista shoot-out där utan att kräkas och dö radioaktivdöden för det finns en spray motgift... Regissören John Moore (Max Payne, The Omen remaken) hoppas jag skäms på filmarbetsförmedlingen men den som ska skämmas mest är Bruce Willis. Han bryr sig inte alls och skrattar hela vägen till banken. Hörde något om att han har plockat ut världens största gage för rullen, så pass att de fått dra ner på dyra explosioner och set pieces. Som actionfilm är den knappt ok med några feta explosioner men som Die Hard-rulle är den ett stort plumpt skämt på en begravning, sin egen. Ingen skrattar.
/Vrångmannen

This is 40

@@@@

Pratfilm. Rolig pratfilm. Mycket rolig pratfilm. Riktigt mycket rolig pratfilm. Judd Apatow har gjort en slags sidouppföljare till Knocked Up och följer paret Pete och Debbie (Paul Rudd och Leslie Mann) när de fyller 40 och hur den ”jobbiga fasen” påverkar vardagen i deras egna relation men också omgivningen och hur de tror att den ser på dom och hur de ser på sig själva. Välskriven skojig dialog som inte känns forcerad, välspelat i princip rätt läge mellan busigt och allvar samt en genuin värme som sakta kommer insmygande från ingenstans. Jag gillar Apatow när han producerar pruttiga skojfilmer a'la Anchorman men han har också en stor talang att göra den här typen av komedier som handlar om vardagen och förhållanden. Här skrattar vi inte lika mycket åt dom som vi faktiskt skrattar med dom. En riktigt mysig rulle med genuina gapskrattsmoment och en smula eftertanke kanske. Hur gammal jag är? DET HAR NI INTE MED ATT GÖRA!

/Vrångmannen

Dredd

@@@+

Efter Stallones misslyckade försök att göra film av tecknade framtids-vålds-satir-serien Judge Dredd för sjutton år sedan så var det dags igen. Känslan i den här nya rullen är mycket närmare serietidningen, även om filmen i princip är helt humorfri och serien är det inte. Karl Urban gör en bra Judge Dredd även om man knappt ser att det är han (Dredd visas aldrig utan hjälm på huvudet). Med sig har han en supersynsk kadett vid namn Anderson (Olivia Thirlby) som ska visa Dredd att hon har vad som krävs för att bli en Judge. Gör hon en miss får hon aldrig bli en Judge. När de två blir inlåsta i en superskyskrapa späckad till höjd och bredd med galna våldsverkare och galnast av dem alla, deras chef Ma-Ma (Lena Headey), måste de skjuta sig fria. Hela filmen är i princip en enda lång och ball actionscen. Till slut kan det även bli en smula för mycket även för den här splatter och adrenalinälskande Vrångmannen. Serietidningarna har otroligt mycket mer påhittiga skurkar (Judge Cal, Judge Death..) och det hade varit kul att se någon av dom även om Lena Headey gör ett toppenjobb. Filmens story bär också vissa slående likheter med The Raid: Redemption men det tror jag är en ren tillfällighet. En snygg, våldsam och underhållande rulle som åtminstone gör serien rättvisa även om man önskat att de tagit några varv till under manusstadiet.

/Vrångmannen

Gangster Squad

@@

Gangsterkungen och tillika psykopaten Mickey Cohen (Sean Penn) håller Los Angeles i ett järngrepp i slutet av 40-talet. Domare, poliser och advokater är alla köpta och tittar åt andra hållet. Polischefen sätter ihop en hemlig grupp av toppsnutar (Josh Brolin, Ryan Gosling m.fl) för att förklara krig mot den farlige gangstern och stoppa hans brottsliga framåtmarsch en gång för alla. Lite kärleksintresse inslängt i form av Emma Stone som kommit till Hollywood för att bli stjärna men hamnat snett. Hela filmen är en gigantisk klyscha med ok action, snygga stjärnor och snygg scenografi. Pulsen höjs aldrig ens en halv gång och man tittar bara på klockan på mobilen ett par gånger för att hur mycket det är kvar av filmen. Moving on.

/Vrångmannen

Morning Glory

@@
Standardromcom som utspelar sig på en morgonshow i New York. Teveproducenten Becky (Rachel McAdams) har precis fått sparken från jobbet som producent på lokala morgonprogrammet i New Jersey som ingen tittar på. Istället lyckas hon få jobb som producent på lokala morgonprogrammet i New York som ingen tittar på. Becky är mest glad att hon har jobb överhuvudtaget men ser det också som en utmaning och chans att vända programmet på rätt köl och öka tittarsiffrorna. Som ett led i detta lyckas hon anställa gamle veteranen och superjournalisten Mike Pomeroy (Harrison Ford) för att på så sätt ge programmet lite tyngd och fler tittare. Dock är Mike surare och buttrare än alla gamla sura och buttra gubbkaraktärer du sett på film nånsin och vägrar samarbeta. Givetvis. Vi har trots allt sett det hela förr. Gissa en gång om det slutar med att Mike inser sina fel och brister och blir en bättre människa allt tack vare Becky eller om han slår ihjäl henne med en tevekamera och gömmer liket i sin superluxösa Manhattanparadvåning samtidigt som han smetar in sig själv i jordnötssmör och sjunger "Yankee Doodle Doo". Romcom sa jag i början av den här recensionen. Jo, det är ju så att Becky hinner med att träffa och bli kär i en ung het kollega också (spelad av Patrick Wilson).
/Surskägget

Final Destination 5

@@
Detta borde förhoppningsvis vara sista uppföljaren i serien då den på ett snyggt sätt knyter ihop alla fem filmerna och samtidigt gör små nickningar och hyllningar till föregångarna på rätt så snygga sätt. Vi känner alla till konceptet vid det här laget. Här har man dock lagt till twisten att om den som Döden jagar ersätter sin död med en annan så blir den personen fri från Dödens hämnd. Så valet blir att försöka hålla sig undan Döden eller att bli mördare för att själv kunna leva vidare. En hel del av stämning och känslan från ettan är tillbaka samtidigt som man bibehåller trean och fyrans galna blodsplatter och knäppaste-sätten-att-döda-karaktärer-på-som-vi-nånsin-kan-komma-på med en hel del äckeleffekter och äckelskratt. Även denna var gjord i 3D och allt flyger mot kameran hela tiden. Inget speciellt på nåt sätt men ändå en rätt kul fredagsskräckis som absolut är den mest sevärda av alla bortsett från ettan som helt klart är bästa filmen i serien.
/Surskägget

The Final Destination

@@
Istället för att bara fortsätta i logisk ordning och kalla filmen för Final Destination 4 så valde man att slänga på ett ”The” framför titeln som för att markera att detta minsann var sista uppföljare och den definitiva filmen i serien. Nu stämde vare sig det ena eller det andra. Som vanligt är det en person som får se framtiden och hur alla dör på ett visst ställe. Panikslagen lyckas personen rädda sig själv och en bunt andra (och den bunten blir större och större för varje film så att man har fler karaktärer att döda) bara för att sedan inse att Döden inte gillar att bli lurad och nu kommer som ett godståg efter överlevarna (om godståg nu var övernaturliga mördarmaskiner). Chop! Chop! Chop! Blod sprutar, tarmar rinner, ben slits loss, kroppsdelar krossas och allt flyger mot kameran då detta var första filmen i serien som var i 3D. Hahahaha! Jaaaaa vid det här laget är det sjukt uttjatat hela konceptet, men producenterna är skickliga på att hitta på riktigt kreativa sätt för karaktärerna att bli dödade på och som sagt det är så mycket blod i den här på fem minuter som det är i hela Fredagen den 13:eserien. Det handlar inte längre om att skrämmas utan om att skrattäckla publiken (man blir äcklad men på ett sätt som gör att man garvar då allt är sjuuuuuuukt överdrivet). Precis som i trean är det bara en bunt okända skådisar så att vem som helst och/eller alla kan dö.
/Surskägget

Final Destination 3

@@
Hahahahaha! Första Final Destination tyckte jag hade ett skönt upplägg som kändes lite halvnytt och fräscht. Devon Sawa är en helt okej skådis som gav filmen lite karaktär mitt bland alla skräckeffekter. Den är som skräckis betraktad bra med krypande stämning och spöklik känsla. Tvåan försökte slå mynt av samma sak men blev bara dålig. Ali Larter från ettan orkade inte hålla upp filmen själv och det blev pannkaka. I trean tänkte producenterna till ett varv och bestämde sig för att skita helt i att skapa en kuslig stämning (som funkade i ettan men ej i tvåan) och istället bestämt sig för att hitta på så groteska dödsscener som möjligt med så mycket blod som möjligt. Nu blev det helt plötsligt en halvsplatterrulle av det hela och mycket roligare. Döden kommer och Döden är arg som fan. Huvuden rullar, armar flyger, inälvor exploderar etc etc blod blod blod. Ja, jag var grymt underhållen genom hela filmen och istället för "åh hjälp" så var det "hahahaha!" hela vägen. Betydligt roligare och smartare än tvåan. Släng dessutom in helt okända skådisar i alla roller så kan man ha ihjäl varenda jävel med smaskiga effekter. Bra där.
/Surskägget

Final Destination 2

@@
Devon Sawa som höll upp hela ettan mer eller mindre själv (trots att han inte egentligen är sådär jättekänd) var nu borta och ansvaret föll på Ali Larter…som tyvärr inte lyckas lika bra. Visserligen har hon inte den egentliga huvudrollen (det har A.J. Cook) men hon är ändå det stora affischnamnet. Samma upplägg som sist. Kim (Cook dårå) ser för sin inre syn en massiv bilolycka där hon själv och en bunt andra dör. Hon lyckas därefter undvika sin och några andras död men räknar förstås inte med att Döden har andra planer. Folk börjar droppa som flugor i mystiska ”olycko” orkestrerade av Döden och Kim lyckas till slut hitta Larters karaktär Clear efter lite research online. Tillsammans försöker de nu komma på hur de ska bli kvitt Döden en gång för alla. Lite väl mycket upprepning från ettan och inte riktigt samma stämning gör det här till en okej rulle, men en rulle man glömmer ganska fort.
/Surskägget

Final Destination

@@@

Ett gäng ungdomar ska iväg från USA till Paris när Alex (Devon Sawa, och var fan tog han vägen?) för sin inre syn ser hur planet exploderar vid start och dödar alla ombord. Han flippar ur och lyckas få med sig ett par kompisar som lämnar planet innan start. Mycket riktigt exploderar planet och alla ombord dör. Tack vare Alex förnimmelse har han och en handfull överlevt. Givetvis är de skakiga och uppstressade efter sin nära-döden-upplevelse men ändå glada att vara vid liv. Vad de inte räknat med är att Döden inte är nöjd. Han vill ha de själar som rättmätigen är hans. Därför börjar en serie mystiska olyckor drabba våra hjältar och de dör en efter en efter en. Sakta med säkert börjar Alex inse vad som händer och försöker nu klura ut hur han och resten av gänget ska lyckas lura Döden. Jag gillade verkligen upplägget när den här skräckisen dök upp år 2000 även om jag då inte skulle gissat att det skulle bli hela fyra uppföljare (hittills i alla fall). Istället för att ha ett galet seriemördarmonster á la Freddy, Jason eller Myers bestämde man sig här för att låta Döden själv vara ”monstret” som vill ha ihjäl folk, en kul twist på ett ganska uttjatat tema. Man varvade mellan kuslig thriller och slasher och lyckas få med en krypande känsla av obehag när man visste att Döden började smyga sig på sina offer. Devon Sawa är en schysst skådis och lyckades förmedla skräcken och stressen av att veta att ens dagar är räknade och fick bra back-up av Ali Larter (Heroes, Resident Evil), Seann William Scott (mr Stifler himself!) och Kerr Smith (Dawson’s Creek, Charmed). En skräckfilm med hyfsad budget och bra skådisar samt en smart story gjorde det här till en riktigt skön fredagsskräckis jag fortfarande slänger på med jämna mellanrum.
/Surskägget

@@@+
Instämmer till fullo med vår gode herr Surskägg men notchar upp betyget ett halvt. Ni kan även se här att jag tyckte den var det årets bästa skräckis.
/Vrångmannen

Django Unchained

@@@@@
Det är bara att kapitulera. Jag gillar westerns och jag gillar Tarantino (oftast). Här har han i mitt tycke pusslat ihop en perfekt film. Ingen har väl undgått att Tarantino är en nördig mästare i filmvetenskap och en maestro i filmkonst. Med hans förra film Inglorious Basterds så tyckte jag att han hade klivit upp på en riktigt komplex nivå som filmskapare. Han behöll sin rätt unika berättarteknik men samtidigt så visade han en mognad bland alla metareferenser och satte storyn i första hand. Den var sannerligen toppen. Nu har han gjort det igen och snudd på nästan bättre, förmodligen eftersom genren är mig lite extra kär. Django (fenomenal Jamie Foxx) är slav, blir befriad av en glad tysk tandläkare (fenomenal Christoph Waltz) som sadlat om till prisjägare. Bägge männen har en talang när det gäller att döda och det gör de ofta och explosionsartat samtidigt som Django försöker spåra sin fru som försvann när de blev separerade av slavägarna. Filmen ÄR otroligt blodig och våldsam, vilket kanske kan få en del att ”tända av”, men i Tarantinos universum så är allt som sig bör (hyllningarna till Peckinpahs blodiga Det vilda Gänget är många). Sen är det väl bara vår vän Quentin som kommer undan med att slänga in lite 2Pac i en (svart) western också? Funkar klockrent och visst är soundtracket en självklarhet. Det osar krutrök och billig whiskey långt efter man lämnat biosalongen med ett leende på läpparna och man får direkt instinkten att se filmen igen. Och igen. Given superklassiker tycker även Surskägget.
/Vrångmannen