Vrångmannens recension av den här löd exakt: "Jag sket nästan på mig" för lite drygt ett år sedan när han ressade den här på bloggen. Givetvis vill han dela med sig av denna känsla till mig. Speciellt som han vet att spöken, Djävulen och barn är nej tack i min värld. Här får vi alla tre i en mysig liten hög. Satansdyrkande häxa på 1800-talet dödar sin nyfödda bebis och svär sedan att döda alla som försöker ta hennes mark i besittning innan hon hänger sig från ett träd. Spola fram till 70-talet och en familj flyttar in i huset för att starta ett nytt kapitel i sitt liv. Tyvärr dröjer det inte länge förrän de väcks på nätterna av att någon sliter av dem från sängarna, anfaller dem, låser in dem i källaren och både fysiskt och psykiskt attackerar dem. Det går så långt att de anlitar de professionella spökjägarna (nej inte Ghostbusters) Ed och Lorraine Warren för att hjälpa dem. Vad Warrens först tror är ett rutinuppdrag visar sig snabbt vara oändligt mycket värre än så, och de måste slåss mot ren och skär ondska. Regissör James Wan impade inte på mig med Saw men visar här prov på stor filmkonst. Trots att detta är bland det läskigaste på senare tid är det egentligen väldigt lite som visas. Istället nyttjar Wan skuggor och (o)fokus på ett snyggt sätt för att skrämma oss och framförallt ljud. Vem som än skötte ljudeffekter och musik borde fått en Oscar för detta. Creepy as shit. Dessutom hjälper det att ha en bunt duktiga skådisar till sitt förfogande och Patrick Wilson, Vera Farmiga, Lili Taylor och Ron Livingston levererar allihop. Att filmen är baserad på verkliga händelser gör allt ännu mer störande och skrämmande givetvis. Så medan jag åker ner till ICA för att köpa mer toapapper är det bara att tacka Vrångmannen som slängde denna utmaning åt mitt håll så hör jag av mig när jag fått en god natts sömn igen - om tre år. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!!!!
/Surskägget
1 kommentar:
Hehehehe!
Skicka en kommentar