Hur mycket kan man mjölka ur en karaktär innan det blir tråkigt? En hel del tydligen. När man kliver in i omgång två av Falkfilmer (omgång tre egentligen om man räknar de första tre mer fristående filmerna från sena 90/tidiga 00-talet) skruvar man upp tempot ett snäpp mot föregående "säsong" och Falk visar sig nästan direkt vara mer kallblodig och hård än han varit i den första "säsongen". Här introduceras lite nya karaktärer, en ny röd tråd plockas upp kring Franks gamla gäng med tuffe Seth (Jens Hultén) i spetsen och Frank själv är givetvis med på ett hörn och dels hjälper Falk att lösa fallet och dels pressar Seth och Falk att han vill sluta. Kul att det efter såpass många filmer fortfarande är bra och underhållande.
/Surskägget
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar