Johan Falk: Slutet

@@+
Nja, avslutande delen känns inte alls som det actionspektakel det borde vara, speciellt inte direkt efter seriens absolut starkaste kort Lockdown. Man vill nog för mycket och istället för att bara brassa på och skjuta ännu mer, spränga ännu mer och skjuta lite till ska det vara lite för mycket story och tillkrånglat för att bli riktigt bra. Sättet man löser upp trådarna på känns också lite väl fegt. Nog kunde Falk bara ha skjutit ihjäl alla ryska maffiasnubbar och så hade det varit bra så? Men nej, här ska det fegas lite och man ska visa på att maffian vinner alla strider (men med en knorr på slutet som gör Falk till den slutgiltiga vinnaren trots allt). Har man följt Falk i totalt 20 filmer vill man ha betydligt mer i den avslutande delen än vad vi får här. Det som genomgående har varit bra och spännande action får ett nesligt avslut som inte är värdigt resten av serien. Jäkligt trist.
/Surskägget

Johan Falk: Lockdown

@@@@
Ja jisses här hände det grejer. Helt klart bästa filmen i serien hittills. Det finns en nerv och spänning som tangerar vilken Hollywoodstänkare som helst. Samtidigt bjussas det på en hel del action och pangpang. Fan, kan man ens göra sån här film i Sverige? Det är ju makalöst. Just när man trodde att allt är Noomi "kan inte skådespela sig ur en låda" Rapace, Martin "jisses hur mycket blod kan man krama ur en sten innan publiken slutar titta" Beck och Guld "artsy-fartsy, pengar-i-sjön, noll-publik, trist-tråkigt-tröstlöst" Baggen i Sverige så slår man till från flanken med en rulle som lätt kan mäta sig med actionstänkare från andra sidan Atlanten. Vi får ond bråd död, förräderi, rysk maffia, utpressning, kidnappningshot och en shoot-out i ett övergivet grustag. Det är full fart och fläkt filmen igenom och inte en tråkig stund. Varför görs inte fler filmer av den här typen i Sverige? Och framförallt, varför skickar man inte upp det här på bio? Varför ska man envisas med att skicka ut det på direkt-till-dvd-marknaden när filmen förtjänar ett betydligt bättre öde än så? Jönssonligan del 400 och Beck del 800 går tydligen bra att prångla ut på bio men lite kvalitativ action, nej nej...
/Surskägget

Johan Falk: Blodsdiamanter

@@@+
En av Falkfilmernas styrkor är att även birollerna är intressanta och välskrivna. Med andra ord står eller faller inte filmen enbart på Jakob Eklunds axlar utan hela den kollektiva insatsen. Här är det främst karaktären Niklas (Alexander Karim) som får sin dag att glänsa i solen. I ett försök att komma åt den ryska maffian infiltreras ett gym ägt av några gangstrar från Kaukasien av just Niklas (som jobbar för GSI tillsammans med Falk förstås). Saker och ting går dock inte riktigt som planerat och snart nog samlas fyra snubbar ihop av gangstrarna och förs ut till skogen där de spärras in i ett litet rum. En av de är råtta vet gangstrarna, men vem? Niklas får det svettigt att klara sig ur den situationen och scenerna från det lilla instängda rummet där alla anklagar alla och bedyrar sin oskuld för att slippa bli avrättade är nerviga och svettiga som fan med fina insatser från alla inblandade. Här skruvas tempot upp ett snäpp mot de första par filmerna i omgång tre och nu ska det bli intressant att se om filmskaparna lyckas upprätthålla detta i nästa film.
/Surskägget

Johan Falk: Tyst Diplomati

@@@
Röda tråden med ryska maffian som satt dit Falk och vill få honom att jobba för dem fortsätter medan filmens egentliga handling väver in Alexandra Rapaports karaktär från Livvakterna och hennes säkerhetsbolag som råkat i klistret. Några terrorister har kidnappat personal från säkerhetsbolaget och tvingar nu Rapaport att samarbeta i syfte att på svensk mark döda en diplomat från terroristernas hemland. Motvilligt hjälper hon till att skaffa fram vapen vilket hon gör via Seth (Jens Hultén) som i sin tur har GSI med Falk i spetsen efter sig. Snart nog fattar Falk att Rapaport är i fara och hjälper henne så gott han kan. Till skillnad från tidigare filmer är det mer snack och mindre action i denna. Då hjälper det inte att vi får ett par kortare shoot-outs, det hela blir lite väl pratigt emellanåt. Riktigt så illa att det halkar ner på en tvåa blir det inte, men det här är helt klart en av de svagare filmerna i serien hittills.
/Surskägget

Johan Falk: Ur Askan I Elden

@@@
Efter att omgång två varit snäppet vassare än omgång ett hade jag ganska höga förväntningar på omgång tre, den som ska bli den sista om Johan Falk. Och höga förväntningar ska man aldrig ha, det är sällan en film håller för det. Med tanke på hur actionspäckade filmerna i omgång två var är det svårt att fortsätta hålla det tempot eller skruva upp det ännu mer med tanke på budgetar i Sverige. Det är trots allt inte Hollywood vi pratar om. Med det sagt är det här fortsatt bra. Jakob Eklund i rollen är stabil (påminner ibland om Harrison Ford) och övriga karaktärer är alla en viktig del av ramhandlingen och röda tråden som löper genom hela filmserien. Jens Hultén som gängledaren Seth har vi redan hyllat, nu är det hög tid att vi nämner Mikael Tornving som chefen för polisen. Han har genomgående genom de 12 filmerna hållit hög klass med både allvar och oneliners och är den naturliga ledaren med både hjärta och hjärna för resten av gänget. Omgång tre tar avstamp ett par år efter omgång ett och Falk sticker iväg till Estland för att komma i kontakt med änkan till den skurk han dödade i Kodnamn: Lisa. Där blir han dock snart indragen av ryska maffian som dödar änkan och får det att se ut som att det är han. Nu måste han antingen jobba med maffian eller så får estländska polisen "bevis" för att han är mördaren. Goda råd är dyra. Vi bjussas på en ganska stor skottlossning på tysk motorväg och i övrigt är det som vi vant oss att Falkfilmerna ska vara, lagom delar dramatik och action stabilt portionerat under 90 minuter.
/Surskägget

Johan Falk: Kodnamn: Lisa

@@@+
Precis som den första filmen i "säsong" ett gick den sista filmen i "säsong" två upp på biograferna. Detta är också den film som mest anknyter till den första (alltså den som heter GSI, inte Noll Tolerans). Här är det återigen till största del baserat på den verklige infiltratören Peter Rätz som här har fått namnet Frank och spelas med bravur av Joel Kinnaman. Frank vill inget annat än att lämna sitt kriminella liv bakom sig. Problemet är att gängledaren Seth (Jens Hultén) inte är så pigg på att låta Frank lämna. Dessutom har det kommit fram att Frank är infiltratör (eller råtta som det så fint heter på skurkspråk). Frank måste fly för sitt liv med sin fru och barn och den enda som är det minsta intresserad av att hjälpa honom är naturligtvis Falk (Jakob Eklund). Det blir en dramatisk och actionspäckad flykt med en rätt cool shoot-out inne i stora gallerian Nordstan. Eklund, Kinnaman och Hultén är alla väldigt bra i sina respektive roller och det faktum att allt är baserat på en sann historia gör det hela bara så mycket coolare (förutom för Peter Rätz förstås som fortfarande är på flykt världen över). Intressant också att vi i sluttexterna får se ett par korta intervjusnuttar med den riktige Rätz. Bra avslutning av omgång två och vi lämnas fortfarande sugna på mer trots att detta nu är del 12 (15 om man räknar de tre allra första filmerna) i filmserien som tog utgångspunkt i GSI.
/Surskägget

Johan Falk: Barninfiltratören

@@@+
Här hettar det till ordentligt för vår vän Johan Falk (Jakob Eklund). Filmen öppnar med att Falk ligger skjuten i sin egen blodpöl och håller på att förblöda medan kollegorna frenetiskt försöker rädda honom. Sedan spolar filmen bak tre dagar och vi får se vad som ledde fram till denna skottlossning. Det visar sig att en gammal räv i skurkbranschen lejer ut rån åt yngre förmågor. Det vill säga han planerar allt i minsta detalj och sedan får de som utför själva jobbet betala en viss procent för att han planerade det hela. Det är olika gäng varje gång vilket försvårar för polisen. Dock är det ett gäng som klantar till det och detonerar färgampullerna som gör de stulna sedlarna obrukbara. Nu blir det svårt för gänget. De måste betala Seth (Jens Hultén) för att han ska gömma pengarna ett tag, de måste betala ett gäng som ska tvätta pengarna, de ska betala mästerhjärnan bakom kuppen och de har polisen efter sig. Det är bråda dagar för en bunt tonåringar. Det ena leder till det andra och snart nog har Falk och hans snutpelare värvat en av tonåringarna som informatör, något som inte är helt oproblematiskt. Mot slutet av filmen gör polisen en räd mot tvätteriet och där blir Falk skjuten av sin unge informatör som tappat alla begrepp. Det är välspelat och tätt mest hela tiden och den känns en aning fräschare och tuffare än föregångarna, därav det lilla extrabetyget.
/Surskägget

Johan Falk: Organizatsija Karayan

@@@
Nu blir det personligt för Falk. Hans styvdotter Nina (Hanna Alsterlund) börjar få kontakt med sin biologiska pappa (Johan Hedenberg) efter många långa år av nollkontakt. Det dröjer dock inte länge förrän farsgubben sätter Nina i klistret rejält. Han är skyldig rysk maffia en massa pengar och de drar sig inte för att kidnappa Nina för att få sina pengar. Det här kommer Falk givetvis inte att tolerera. Det blir en kamp mot klockan för att rädda Nina och sätta dit skurkarna. Det jag gillar till stor del med Falkfilmerna är att man gör filmerna efter amerikansk modell i det att snutarna, och Falk framförallt, skiter i reglerna när det behövs. Och den här gången behövs det verkligen. Eklund som Falk ger en bra pondus till karaktären och är trovärdig även i situationer som är väldigt filmiskt actionladdade på ett sätt som inte hade funkat i verkliga livet. Även Alsterlund (som varit med från scratch i Noll Tolerans som liten jänta) gör en mer än gedigen insats och får oss att känna den skräck och desperation Nina känner. Det är smutsigt och spännande och jag gillar det hela vägen.
/Surskägget

Johan Falk: Alla Råns Moder

@@@
Vad sägs om att råna Riksbankens feta pengatransport? Mer pengar går väl knappt att knipa åt sig under ett enda rån i Sverige? Så ja, titeln är onekligen passande. Tack och lov är Falk och hans team rånarna hack i häl mycket med hjälp av den nya informatören Seth som motvilligt lockas in att samarbeta mer och mer med polisen även om han alltid har en egen agenda som han lyckas komma undan med. Hultén växer i rollen som Seth för varje film och har skapat en av de mer intressanta skurkkaraktärerna i svensk filmhistoria. Inte illa pinkat. Som vanligt i denna filmserie satsar man en hel del krut på själva actionsekvenserna och rånet i sig är snyggt utfört och det slår mig ännu en gång hur mycket man kan göra trots att man inte har en Hollywoodbudget. Den röda tråden löper på riktigt snyggt och karaktärerna utvecklas sakta men säkert. Även om det är en hel del klyschor både bland hjältar och skurkar är det klyschor som funkar och som man gör små förändringar med för att skapa mer levande karaktärer. Bra så.
/Surskägget

Johan Falk: De 107 Patrioterna

@@@
Falk fortsätter oförtrutet att kämpa mot Seth Rydells (Jens Hultén) liga, estniska och ryska knarkmaffior och i denna film även en bunt nationalsocialister. Man tar avstamp i den verkliga skottlossningen på ett bad i Göteborg där två rivaliserande gäng började skjuta på varandra mitt bland badgästerna på blanka dagen. I filmen dör en ung flicka och hennes pappa är naturligtvis förtvivlad. Vad vi snart får veta är att pappan också är ledare för en grupp nazister som om än lite amatörmässiga trots allt är beväpnade och farliga. Snart nog är det skottlossningar mellan nästan alla kriminella gäng i Göteborgs undre värld. Falk och kompani har att göra minst sagt när de ska försöka reda ut det hela. Den här filmen är det bra mycket pangpang i och det gillar vi. Dels får vi skottlossning på badstranden i filmens inledning, sedan en större skottlossning i ett höghusområde och så en avslutande skottlossning i ett hotellgarage. Det smälls och pucklas på, det är högljutt och actionadrenalin mest hela vägen. Ja tack säger detta Surskägg. Ge mig mer.
/Surskägget

Johan Falk: Spelets Regler

@@@+
Hur mycket kan man mjölka ur en karaktär innan det blir tråkigt? En hel del tydligen. När man kliver in i omgång två av Falkfilmer (omgång tre egentligen om man räknar de första tre mer fristående filmerna från sena 90/tidiga 00-talet) skruvar man upp tempot ett snäpp mot föregående "säsong" och Falk visar sig nästan direkt vara mer kallblodig och hård än han varit i den första "säsongen". Här introduceras lite nya karaktärer, en ny röd tråd plockas upp kring Franks gamla gäng med tuffe Seth (Jens Hultén) i spetsen och Frank själv är givetvis med på ett hörn och dels hjälper Falk att lösa fallet och dels pressar Seth och Falk att han vill sluta. Kul att det efter såpass många filmer fortfarande är bra och underhållande.
/Surskägget

Johan Falk: De Fredlösa

@@@
Avslutande filmen i "säsong 1" av denna filmserie (om man nu kan prata säsonger i filmsammanhang). Här vill man ge publiken valuta för pengarna och det börjar sprängas och skjutas betydligt mer än det varit i filmerna precis innan. Skurkarna denna gång är ute efter att sätta dit åklagare och poliser som var med att döma en brottsling på falska grunder och med planterade bevis. Stor rättsskandal givetvis som Falk dels måste hålla locket på och dels fördöma internt. Frank (Kinnaman) är tillbaka i en större roll igen efter att ha hållit sig i bakgrunden under ett par filmer och blir givetvis en nyckelperson i att hjälpa Falk att lösa fallet. Här plockar man även på allvar upp den röda tråden att Frank vill sluta och dra sig tillbaka som man kommer att utforska vidare i "säsong 2" av serien. Fortfarande snygg och kompetent action och håller helt klart för mer än en titt.
/Surskägget

Johan Falk: Operation Näktergal

@@@
Falk jagar vidare. Den här gången blir han och kollegan indragna i en prostitutionsring som sammanknyts med ett mord på en prostituerad. Efter att ha värvat en av de som jobbar för ligan påbörjas arbetet med att sätta dit hallicken och tillika mördaren parallellt som man ska stänga ner butiken för de svenska snubbar som samarbetar med den ryska ligaledaren. Actionsekvenserna får stå tillbaka lite och man koncentrerar sig mer kring spaningsarbete och lite "bakom scenerna" som det kan vara när man värvar kriminella. Att Falks kollega blir kär i den tjej de värvar och att hon dör (och nej vilken toppenspoiler) är sjukt väntat men det gör inget. Som vanligt håller man ovanligt hög nivå och att det här faktiskt gjordes direkt för dvd med betydligt lägre budget än vanliga biofilmer gör det bara desto mer imponerande. Fem filmer in och fortfarande bra och spännande. Det ser man inte ofta vare sig i Sverige eller utomlands.
/Surskägget

Johan Falk: Leo Gaut

@@@
Här lämnar man storyn med Kinnamans karaktär Frank vilket är helt rätt val. Det hade blivit lite tjatigt med en fjärde film med exakt samma tema. Frank är med men i bakgrunden och hjälper Falk lite från flanken sådär. Istället backar man bandet hela vägen till första filmen Noll Tolerans och hämtar tillbaka huvudskurken från den filmen, titelns Leo Gaut. Det är snyggt återknutet till första filmen med alla skådisar från första tillbaka i sina respektive roller så man får en bra kontinuitet i det hela. Sånt gillar vi. Snyggt. Kul också att man här gör Gaut till mer av en hjälte än en skurk och att det denna gång är Gaut som råkar ut för kriminaliteten och själv blir brottsoffer. Filmerna knyter tillsammans ihop säcken och ordnar upp alla eventuella lösa trådar. Vi börjar verkligen komma in i Falks värld vid det här laget och estetik, action och story följer den upptrampade stigen på ett bra sätt utan att bli repetitivt.
/Surskägget

Johan Falk: National Target

@@@
Man fortsätter hämta inspiration från den riktiga polisinformatören Peter Rätz liv. Här jagar man en estnisk amfetaminliga som man med hjälp av Rätz (eller ja, Frank som han heter i filmen) kan fånga in. Kinnaman fortsätter vara bra i rollen som Frank och har lagom doser stenhård, mjukis och orolig som passar karaktären väldigt bra. En av nyckelscenerna är den där Frank tas in på ett hotellrum av esterna bara för att se att hela rummet är helt täckt i plast och inser att han är där för att bli avrättad. Efter att ha läst ett par böcker om Rätz vet jag att detta hände på riktigt. Att den snubben inte drabbades av panik och snackade sig ur situationen säger en del om honom som person. Tycker dessvärre att man slarvar bort scenen här litegrann. Man hade kunnat bränna lite mer krut på att bygga upp spänningen. Röda tråden med Falk som strular runt med en kvinnlig kollega samtidigt som han har flickvännen pendlande mellan Göteborg och Stockholm byggs vidare utan större krusiduller. Inte lika actiondriven som de två första filmerna men fortfarande en klart godkänd actionfilm.
/Surskägget

Johan Falk: Vapenbröder

@@@
Uppföljaren tar vid ungefär där första filmen tog slut. Kinnaman är fortfarande undercover och Eklund hans hanterare. Filmen följer både Kinnamans karaktär där han försöker bolla familjeliv med sitt fejkade gangsterliv och Eklund som Falk och hans svårigheter att dra ut info ur Kinnaman samtidigt som han saknar sin fru och son vilket gör att han börjar svaja åt andra brudars håll. Den här gången är det en grupp ryssar som ska frita en krigsförbrytare ur svensk fängelse. Bara Kinnaman kan hjälp Eklund att reda ut det hela och se till att fritagningsförsöket misslyckas. I slutet av filmen får vi en hyfsat stor shoot-out som visserligen smäller på friskt men som saknar en kontinuitet i klippningen som gör att man ibland inte fattar vem som står var och varför. Detta beror med säkerhet på att man inte hade råd att filma så mycket som man behövde för att klippa ihop det snyggt. Min tanke gick genast till en liknande shoot-out i Heat och den stora skillnaden när man heter Michael Mann och har trippelt så mycket pengar att filma den scenen som alla Falkfilmer kostat hittills. Men regissör Anders Nilsson gör det han kan med pengarna och i slutändan är det helt klart en godkänd actionstänkare.
/Surskägget

Johan Falk: GSI - Gruppen för Särskilda Insatser

@@@
När Noll Tolerans kom 1999 var det något så ovanligt som en svensk actionstänkare som faktiskt funkade och inte bara kändes sådär allmänt b och sunkig (uppföljaren Livvakterna däremot, jisses vilket skräp). Efter ett par uppföljare och en paus på ett par år var det dags att väcka liv i karaktären Johan Falk igen med en bunt filmer. Manusförfattarna tog inspirationer och idéer från Peter Rätz som var en tvättäkta undercoversnut i Sverige på riktigt med det lilla undantag att han inte var snut utan privatperson som snuten utnyttjade i syfte att få bukt på den undre världen. Hedervärt kan tyckas om man bortser från att det är superolagligt i Sverige att använda informatörer på det sättet. Här är det Joel Kinnaman som axlar manteln som den fiktive Peter Rätz (och karaktären är väldigt löst baserad på Rätz ska väl tilläggas) och gör ett kanonjobb. Jakob Eklund funkar återigen bra i rollen som Falk, lagom butter, medkännande och tuff som sig bör för en bra snutroll. Det här ska inte förväxlas med klassiska svenska deckare som Beck eller de två filmserier jag ressat de senaste par veckorna (Marklunds journalistdeckare Annika Bengtzon och Läckbergs Fjällbackamorden). Johan Falk är mer action är deckare och man löser fallet genom att skjuta ihjäl en skurk eller femton. Bra där. Action är alltid svårt att få till med begränsad budget men jag tycker att regissör Anders Nilsson lyckas bra här precis som i Noll Tolerans. Inget man minns för evigt, men ovanligt bra snutaction från Sverige.
/Surskägget

Pariserhjulet

@
HAHAHHAHAHAHAHAHAHAHAHAAAAA! Svensk "thrilleraction" när den är som bäst/sämst. Den är som bäst för att den är så usel att allt blir roligt och därmed underhållande som fan. Den är sämst för att den helt enkelt suger så jävla hårt vad gäller dialog, klippning, spänning, handling, utförande, framförande och allt annat som kan vara dåligt med en film. Öppningsscenen säger allt tycker jag. Vi får se Jakob Eklund (i en tidig roll långt innan han blev Johan Falk med hela svenska folket i snygga Noll Tolerans) komma springande i slow motion i ett skitfult gult filter med dussintalet poliser komma gående bakom sig. Det är en cirka fem minuter lång scen utan klipp, utan spänning, utan dialog och dessutom skitful som sagt med det galna gula filtret (för att vi ska förstå att det är en drömsekvens). Öppnar man en film så tycker man att det bara borde bli bättre, men självklart blir det mest sämre. Det finns en hel del skumma grejer med den här filmen.
1) Claes Malmberg spelar finne och pratar ändå göteborska hela tiden.
2) Robert Gustafsson spelar tuff och hård snut vilket naturligtvis inte alls funkar för att Robert Gustafsson helt enkelt inte är vare sig a) tuff eller b) hård.
3) Jakob Eklund och Claes Malmberg delar på Helena Bergström i en av filmhistoriens märkligaste kärlekstrianglar.
Men det allra, allra skummaste med hela filmen är ändå att den vann en Guldbagge för bästa regi det året (1993). Om den här var det bästa i regiväg Sverige kunde skrapa ihop 1993 då måste det varit ett sjukt dåligt år.
/Surskägget