Julkalendern 24 dec - Trinity klipper till igen (1971)

@@@@
Utsökt uppföljare till den tidens stora succé Dom kallar mig Trinity -djävulens högra hand. Faktum är att tvåan är t.o.m, om möjligt, mer underhållande. Vi känner nu våra hjältar och här har det bakats in ännu mer humor och action än i föregångaren. Trinity-filmerna är på många sätt riktiga westernklassiker med en perfekt blandning av alla ingredienser, men som samtidigt parodierar genren kärleksfullt. Riktigt fint att avsluta årets julkalender med en av de bästa Terence Hill/Bud Spencer-rullarna.

Terence Hill (Mario Girotti) är idag 78 år gammal. Han har under de senaste arton åren gjort succé i hemlandet på TV som den brottslösande prästen Don Matteo i kriminalkomediserien med samma namn. Don Matteo är för närvarande inne på sitt 218:e avsnitt… Applåder!

Förutom filmstjärna så var Bud Spencer (Carlo Pedersoli) en rätt så framgångsrik simmare i sina yngre dagar. 2005 gav han sig in i politiken med betydligt mindre framgång: "In my life, I've done everything. There are only three things I haven't been – a ballet dancer, a jockey and a politician. Given that the first two jobs are out of the question, I'll throw myself into politics." Han avled i stillhet den 27 juni, 2016 med familjen vid sin sida. Hans sista ord var ”grazie”. Bud Spencer blev 86 år gammal.

/Vrångmannen

Julkalendern 23 dec - Storfräsarna

@@@@
Nä nu får det vara nog. Nu har det varit en jäkla många ettor och tvåor de senaste dagarna. Man skulle nästan kunna tro att vi inte älskar Spencer och Hill vilket vi gör - trots alla deras många knäppusla filmer hahaha. Och skälet till att man älskar dem är filmer som den här, filmer där allt faller på plats trots att det är lika korkat, fult och hafsigt utfört som alla deras andra filmer egentligen men där charmen på nåt sätt lyser igenom och lyfter upp en dammig gammal b-film till högre höjder. Hahaha jag börjar bli riktigt poetisk här, kanske för att det är julafton imorgon och kanske för att jag tappat alla mina glaskulor efter TJUGOTRE DAGAR MED DET HÄR ITALIENSKA SKRÄPET!!! Hahaha, nej då, jag skojar, jag skojar. Älskar er Trinitygrabbar. Ni vet ju. Här får vi inte bara Spencer och Hill vi får Spencer, Hill, Spencer och Hill. Ja! Det stämmer, de spelar dubbelgångare och vi får inte bara ett radarpar utan två i samma film! HAHAHAHA! Ena radarparet är två miljardärer som behöver gömma sig ett par dagar då nån vill mörda dem. Istället slänger man in dubbelgångarna som dels ska undvika att bli mördare och dels avslöja skurkarna. Det är galna slagsmål (givetvis utan blod) mest hela tiden och när det inte är det så skojar man ständigt med att skicka in rikemansgrabbarna i samma rum där de slafsiga dubbelgångarna nyss varit så att betjänterna fattar noll HAHAHAHAHA! Skicka hit en nubbejävel nu innan jag örfilar upp nån!
/Surskägget

Julkalendern 22 dec - Även änglar äter bönor (1973)

@
Urtrist gammal gangsterkomedi med Bud Spencer och Giuliano "medverkade i över hundra filmer" Gemma (istället för Old Blue Eyes, Terence Hill). Handlingen SKA vara att Spencer och Gemma är ett par vanliga killar som misstas som tuffa mördare av nåt gangstergäng på 30-talet. Ska vara. Jag fattar noll. Det händer knappt någonting. Uselt dubbat och dammigt foto. Några slagsmål och så den där farsen igen med tillhörande galet överspel. Outhärdlig rulle. O-U-T-H-Ä-R-D-L-I-G.
/Vrångmannen

Julkalendern 21 dec - Ös På Grabbar

@@
Titeln är nog det roligaste med den här filmen hahaha! Minns att man tyckte att den här var sådär redan som liten knodd och den har ju inte direkt åldrats väl. Svårt att sätta fingret på exakt vad det är för den innehåller alla ingredienser man vill ha i en Spencer/Hillfilm nämligen mängder med slagsmål, helt hjärndöda skurkar och ett ständigt smågrälande Spencer och Hill emellan. Det har ju räckt gott och väl till både treor och till och med fyror i betyg tidigare men det räcker inte till här. Storyn i sig är klassiskt dum. Våra vänner Trinitybröderna tar ett jobb där de ska krascha ett flygplan i djungeln så att försäkringen betalas ut. Väl i djungeln snubblar de in i ett läger med guldgrävare som utnyttjas av elak skurk och så är kalabaliken igång hahahaha!
/Surskägget

Julkalendern 20 dec - Lucky Luke (1991)

@
Nej. Nej! NEEEEEEJ! Det här gååååår inte! Terence Hill är INTE Lucky Luke. Aldrig! Vart är den svarta kalufsen? Kunde "filmskaparna" (använder termen i ordets svagaste bemärkelse) inte hittat någon som åtminstone var en smula lik originalet?! Här skiter man tydligen helt och hållet i att göra de grymma seriealbumen rättvisa, så länge man behåller namn som Daisy Town, Daltongänget och Jolly Jumper. Lucky Luke blev tydligen en tv-serie året därpå också. Med Hill... Otroligt fjantig och ful snubbelfars. Trots att det i princip är full fart hela tiden så känns Lucky Luke som om den är elva timmar lång. Är man ett fan av seriealbumen så borde man vara argast i stan. Det är så jävla barnsligt så kanske en nioåring skulle..? Nä. Jag tvivlar starkt. Sorry. Den här "westernkomedin" är inte för någon, och den går knappt att se färdigt ens för den här recensionen. Det går bara inte. Ouff! Undvik som pesten!
/Vrångmannen

-
Som gammalt fan av seriealbumen var jag överlycklig när jag hörde talas om att Lucky Luke skulle bli film. Sedan såg jag skiten och sprängde skallen av mig själv i ren ilska. Den är sämre än en etta och därför är mitt betyg enbart ett minusstreck.
/Surskägget

Julkalendern 19 dec - Bomber

@
För ett par dagar sedan recenserades Dom Kallar Mig Bulldozer (jag orkar inte länka, scrolla ner lite på sidan bara din latmask). Bomber är exakt samma story på exakt samma inspelningsplatser av exakt samma regissör med typ samma skådisar. Man gjorde förmodligen bägge filmerna samtidigt när man ändå var ute och filmade hahahaha! Resultatet blir därefter. Precis som Bulldozer är Bomber en före detta sportstjärna (då amerikansk fotboll, nu boxare) som lagt av på toppen av sin karriär och nu är sjöman. Precis som i Bulldozer trakasseras de schyssta italienska grabbarna av elaka amerikanska soldater och precis som i Bulldozer bestämmer sig Bomber för att hjälpa italienarna genom att träna dem (då amerikansk fotboll, nu boxning). HAHAHAHA! Lägg in två mer eller mindre identiska krogslagsmål och du har verkligen sett samma film två gånger. Givetvis kliver Bomber in i ringen i slutet precis som Bulldozer klev in i amerikansk fotbollsdräkt i slutet. Åh Gud skräpet!
/Surskägget

Julkalendern 18 dec - Udda eller jämnt (1978)

@@
Humor är ju som bekant ett väldigt brett begrepp. Många kallar Udda eller Jämnt för Terence Hill och Bud Spencers roligaste film. Jag kan uppskatta lite fars i vardagen men det här slår nog alla rekord i överspel, grimaser, pajkastning och springa-in-och-ut-genom-dörrar. Jag blir inte klok på skiten! Hill är så enerverande jobbig här så efter tio minuter vill jag skicka ut teven genom fönstret. Spencer börjar att gråta så fort någon väcker honom. "When someone wakes me up, I always start to cry. And when I cry, I get mad. And when I get mad...". Hahaha! Smockorna flyger. Udda eller jämnt är småmysig och underhållande till en början men när samma saker händer om och om igen i TVÅ TIMMAR så känns det nästan som att en annan behöver läggas in på dårhuset. Det blir för mycket galenskap för hela huvudet att ta in. Hur många grimaserande skurkar som får en tårta i ansiktet och nerdragna brallor kan man klämma in i en och samma rulle? Handlingen lyser i princip med sin frånvaro (det är sen gammalt).  Busigt gnabb mellan bröderna Firpo (Spencer/Hill) samtidigt som de rensar upp bland illegala spelklubbar i Miami och skickar skurkarna genom väggar.
/Vrångmannen

Julkalendern 17 dec - Skurkar & Banditer

@
Nej men det här går inte längre. Solofilmerna håller långt ifrån samma mått som när bägge herrar är med, det har vi konstaterat mängder med gånger, och den här solofilmen med Bud Spencer är ett riktigt lågvattenmärke. Första halvtimmen är hyfsad sen dalar det snabbt utför och sista timmen går knappt att titta på. Spencer är tuff snut som jagar en sol-och-vårare vars enda charm är att han ser väldigt "italiensk" ut vilket tydligen räcker för att få de rika damerna på fall i solens Miami. Sen råkar den här snubben se ett maffiamord och vips är maffian ute efter både Spencer och sol-och-våraren. Trots allt detta är det knappt några slagsmål med i filmen och när vi har en Spencerfilm utan slagsmål ja då kan man lika gärna lägga ner hela produktionen.
/Surskägget

Julkalendern 16 dec - Supersheriffen slår till igen (1980)

@@
Bud Spencer är tillbaka i den här uppföljaren som den snälle och starke sheriffen Hall. Det här är i princip samma film som Supersheriffen och vår hjälte får här återigen skydda sin vän rymdpojken som besitter övernaturliga krafter. Varför byta ett vinnande koncept liksom?! Supersheriffen-filmerna är extra barntillåtna, men är man som tittare med på resan för att se Bud Spencer slåss så får man det med råge. Det staplas upp härligt busiga (och helt oblodiga) slagsmål där Spencer skickar skurkar genom väggar, golv och tak på löpande band hahaha! Nostalgimys med en hel del action bjuds det på. Men resten... not so much. Det blir rätt tjatigt efter ett tag alltså. Är inte titelspåret för övrigt världens bästa låt? Som dom spelar genom hela filmen OVER AND OVER AGAIN hahahaha! I'm the sheriff!

/Vrångmannen

Julkalendern 15 dec - Dom Kallar Mig Bulldozer

@
Hahahahaha neeeeeeeeej! Det här går bara inte. Ingredienserna finns där för att det ska kunna bli en klassiker. Bud Spencer är en före detta amerikansk fotbollsstjärna som är sur och butter och mest vill bli lämnad ifred meeeeeeen som givetvis blir störd av tuffa snubbar mest hela tiden. Den här gången är det en bunt amerikanska soldater som spelar Allan mot ett par schyssta italienska gossar och då måste Spencer kliva in och visa var skåpet ska stå. Det är mängder med slagsmål och Spencer lilla grej i den här filmen är att alla dörrar han stänger bakom sig går sönder för han är för stark hahaha. Sista halvtimmen är en amerikansk fotbollsmatch med mängder av fulspel. Lite som Burt Reynolds klassiker Benknäckargänget med andra ord. Med den skillnaden att Bulldozer är ful, tråkig och helt ointressant. Jag är ledsen men det här går knappt att titta på. Spencer gör sin grej så inget att gnälla på vad gäller honom men resten är bara skit. Och scenerna med amerikansk fotboll är så uppenbart filmade av personer som inte ha en jävla susning om hur amerikansk fotboll spelas hahaha, på med hjälmen och kör bara!
/Surskägget

Star Wars VIII: The Last Jedi

@@
Vi avbröt julkalendern tillfälligt för två år sedan när Star Wars VII: The Force Awakens hade premiär för att ge er en recension så snabbt som möjligt på denna fantastiska rymdsaga. Naturligtvis gör vi ett snabbt avbrott även i år när Star Wars VIII: The Last Jedi har premiär. Tyvärr är jag dock inte lika entusiastisk denna gång och kommer inte sprinkla fyror och hurrarop runt mig som med Force Awakens. Att The Last Jedi ens får en tvåa beror på att jag känner mig generös och att det faktiskt finns ett par scener som lever upp till den standard filmen borde legat på hela tiden och inte bara ett par gånger.
Men låt oss börja från början. Förtexterna rullar sakta över skärmen med John Williams fantastiska musik som bakgrund, sedan panorerar kameran neråt i rymden och vi ser ett stort Imperieskepp, eller First Orderskepp eftersom att det numera inte heter Imperiet utan First Order. Så långt, så väl och en klassisk öppning på en Star Warsfilm precis som vi vill ha det.
Men direkt efter detta går det åt pipan och jag tar fram biobiljetten ur fickan för att försäkra mig om att jag inte snubblat in på en Star Warsparodi av misstag. Är det kanske Mel Brooks som regisserat? Eller är det en SNL-sketch jag ser där de klätt ut sig till Star Warskaraktärer? Monty Python? Kort sagt, vad i helvete är det som händer?
Humor har alltid varit en viktig hörnsten i Star Warsfilmerna men den har alltid varit nåt som händer i förbigående och aldrig att en hel scen är dedikerad ett skämt. Star Wars må vara mycket men det är ingen komedi. Det PM:et har regissören och tillika manusförfattaren Rian Johnson (Brick, Looper) tydligen inte fått. Öppningsscenen fortsätter sedan klumpigt vagga sig framåt med en rätt blek actionsekvens innan den äntligen lägger sig till ro och vi hamnar på ön där Rey (Daisy Ridley) hittade Luke Skywalker i slutet på Force Awakens.
Äntligen kan den riktiga Star Warskänslan infinna sig tänker jag innan jag inser att nej, den kommer nog inte göra det överhuvudtaget i den här filmen. För det är vid fler än ett tillfälle jag kommer på mig själv att tänka på att jag inte ser en Star Warsfilm trots att det är exakt det jag gör. Stämningen är helt enkelt lite off.
När vi hamnar på en planet full av kasinon är vi inne på en intergalaktisk James Bond. När Benicio Del Toro dyker upp och spelar över undrar jag smått om vi ser en intergalaktisk Fear & Loathing in Las Vegas. När Laura Dern kliver in som töntig befälhavare känns det Star Trektaffligt. Och när vi är inne i nya superskurken Snokes knallröda våningsplan misstänker jag att det är kulisser från Kanye Wests senaste hiphopvideo som blivit över.
Då hjälper det föga att den nya trilogins utpekade arvtagare till Darth Vader, Kylo Ren (Adam Driver) som var en bra skurk i Force Awakens här beter sig som en trulig tonåring som putar med läpparna, stampar med foten och gnäller att "jag ska VISST bestämma över hela universum så det så!" (Hayden Christensen, du som är Manakin Skywalker i egen hög person, kom tillbaka, allt är förlåtet, allt allt allt!!!).
Snoke (Andy Serkis) själv avpolletteras snabbare än kvickt och dödas pang bom bara utan några som helst fanfarer. Och han ska ha varit det farligaste i universum sedan Kejsaren själv. Bah! Humbug! Kylo Ren får då en ny kompis i general Hux (Domhnall Gleeson) som även han mest är tonårsstrulig och vräker ur sig långa monologer om hur han i detalj ska krossa, döda och förinta för att i nästa stund stå och hoppa jämfota och bölvråla: "Men döda dom då! Döda dom då! Skjut! Skjut! Skjut för bövelen!".
Ja. Universums två farligaste och mäktigaste snubbar som alla invånare på alla planeter darrar inför, som rebellerna desperat försöker vinna över och som är befälhavare över hundratusentals imperiesoldater är två tonårskillar man ger varsin örfil och skickar i säng utan middag. VAD I HELVETE ÄR DET SOM HÄNDER!?!?!?!
Och då ska vi inte ens prata om huvudstoryn. Här kommer den sammanfattad i en mening. Alla imperieskepp i universum åker efter ett rebellskepp med alla kvarvarande rebeller på och väntar på att rebellskeppet ska få slut på bränsle. Läs och begrunda den meningen en gång till. Ett gäng skepp åker bakom ett annat skepp i väntan på att det skeppet ska få slut på bränsle så att man kan spränga det. Det är handlingen i Star Wars åtta. Jag är så arg så det svartnar för ögonen.
Om Force Awakens var en härlig actionstänkare med glimten i ögat och mängder med nickningar till A New Hope så hoppades jag och resten av alla Star Warsfans att The Last Jedi skulle vara en mörk och vuxen actionstänkare med nickningar till Empire Strikes Back. Istället blev det en dålig komedi med nickningar åt alla Star Warsparodier som gjorts nånsin. Ibland är det så dåligt att jag förväntar mig att Nicolas Cage ska glida in från flanken och ta över i nån sorts huvudroll.
När Luke i sin slutfight projicerar sin ande från andra sidan universum och alltså aldrig är på plats för att slåss med Kylo Ren så börjar folk faktiskt smågarva i biosalongen och inte av rätt anledningar. Hamill gör för övrigt en kanoninsats som en desillusionerad gammal jediriddare som bara vill vara i fred vilket är en av filmens små räddande stunder. Även Carrie Fisher som prinsessan Leia visar att gammal är äldst och levererar en riktigt fin prestation.
Driver i rollen som Ren tyckte jag var toppen i förra filmen men spelar här mest över och har dessutom fått en roll i manus som är löjeväckande usel, återigen till skillnad från Force Awakens där Ren kändes som en klockren arvtagare till Vader. Ridley är betydligt blekare än i Force och John Boyega som Finn känns också bortkollrad jämfört med Force. Oscar Isaac som Poe Dameron klarar sig någorlunda med hedern i behåll men även Poe känns lite malplacerad i denna. Som sagt, det är gamlingarna som sticker ut och som gör det med bravur denna omgång.
Nej fy fan. Hoppas innerligt att de skärper till sig rejält inför del nio, det som måste bli den storslagna finalen på detta rymdepos.
/Surskägget

Julkalendern 14 dec - Mitt namn är fortfarande Nobody (1975)

@@
Här repriserar INTE Terence Hill sin roll som Nobody (eller Nessuno) från klassikern Mitt namn är Nobody. Men det var väl enklare att casha in på en uppskattad karaktär och att döpa om filmen (som egentligen är betitlad: Ett geni, två polare och en höna, hahaha!). Det här är knappt en mellanrulle, för att vara riktigt snäll såhär i juletid. Storyn kretsar kring skojaren Joe (Hill) som planerar att stjäla en stor summa pengar av några högt uppsatta blårockar. Vi snackar nästan Ocean's Elevenklass på stöten här, med utklädnader, dubbelspel och trollkonster galore! Samtidigt, i periferin, parodiseras klassikern Den gode, den onde, den fule mitt i all fars. Sergio Leone är med och petar lite trött i den här grytan men det märks inte. Slagsmål och bus är fult filmat och klippt (igen). Ett hyfsat score av Ennio Morricone (igen). Klaus Kinski är galnast (igen). Avsaknaden av Bud Spencer är högst påtaglig (igen) och man längtar lite tills man får se radarparet Spencer/Hill tillsammans i en rulle (igen).
/Vrångmannen

Julkalendern 13 dec - Gud Förlåter...Men Inte Jag!

@@@
Den första filmen med grabbarna som ett team (de hade visserligen bägge roller i Hannibal Erövraren åtta år tidigare men inte som huvudroller och inte som ett team) och också den första spaghettiwesternfilmen de gjorde. Här är det en sorts lightversion av Den Gode, Den Onde, Den Fule som hade kommit året innan (1966) där t o m slutscenen påminner om Leones klassiska slutscen med tre revolvermän som glor på varandra och väntar på att en av dem ska dra först. Hill kallas här för pretty face, det skulle dröja ytterligare ett tag innan det blev Blue Eyes som Spencer kom att kalla honom i många filmer framöver. Spencer är heller inte riktigt så butter och sur än, även om man redan nu spelar på att han är överstark och tuff. Som spaghettiwestern betraktat är den helt klart sevärd. Visst märks det att t ex Leone och Clintan har betydligt mer talang för att berätta den här formen av berättelser men Giuseppe Colizzi i regi- och manusstolen gjorde ytterligare fyra rullar med Hill/Spencer som alla blev succéer så nånting rätt gjorde han. Vill man ha en underhållande, smutsig och svettig spaghettiwestern gjord för en budget av tre korvmackor är man helt rätt ute här. Kan tänka mig att herr Tarantino sett denna ett antal gånger.
/Surskägget

Julkalendern 12 dec - Skumma Polare (1981)

@@@
"Don't ever mess with me when i'm eating...". Hahaha! Skurkarna skjuter bort frukosten för Bud Spencer och smockan har väl aldrig hängt så mycket i luften! Skumma Polare är en rätt skojig spaghettiwestern med schysst och medryckande musik av geniet Ennio Morricone. Spencer spelar en vrång tuffing vid namn Buddy (hehehe!). Han teamar här upp med en "knäpp indian" som "gestaltas" rätt besynnerligt av legendaren Amidou (som föddes i Marocko men gjorde sin karriär i Frankrike). Man sket alltså i vanlig ordning helt i hur urinvånarna porträtterades på den vita duken. Spencer utger sig för att vara doktor i stan men kan ingenting hahaha! Nästan Bröderna Marx-fars när han aningslöst håller på och gissar sig fram. Sen kommer det skurkar och bråkar med de rädda stadsborna. Så kan man ju inte ha det. Lite pang-pang, några schyssta slagsmål och garv. En sevärd westernkomedi, om man står ut med den nästan bananas-galna rasismen, och såklart avsaknaden av mister blue eyes himself, Terence Hill.
/Vrångmannen

Julkalendern 11 dec - Snedseglarna

@@@+
Hahahaha ännu en riktig klassiker från herrarna Spencer och Hill. Här är busighetsfaktorn i högform och man vevar vilt i både karaktärer och manus utan att bry sig det minsta om nåt annat än att det ska vara underhållande hela tiden. Som vanligt känner inte Spencer och Hill varandra, men när Hill blir jagad av maffian hoppar han ombord och gömmer sig på Spencers segelbåt. Snart nog är de på öppna havet och Spencer blir skitförbannad när Hill i smyg äter upp alla hans bönor och bacon hela tiden hahahaha. Det ena leder till det andra och vips har de trillat i plurret och tar sig i land på en öde ö som snabbt visar sig vara rätt så oöde. Tur att Hill har en skattkarta! HAHAHAHAHA! Det här är knäppt och dumt hela tiden vilket är precis vad man vill ha av denna komikerkombo. Slagsmålen många, skurkarna dummare än dummast och vi får även en scen med en stridsvagn! HAHAHAHA! Som vanligt räddar Spencer och Hill dagen utan att få en krona för besväret men med många nya vänner istället. Affischen där Spencer håller upp sig själv och Hill i hängmattor är en klassiker.
/Surskägget

Julkalendern 10 dec - Svarte Piraten (1971)

@
Bedrövlig piratfilm med våra kalenderhjältar. Filmbolaget hade fått en hit med Trinityfilmerna och vid den här tiden så räknades Terence Hill som den stora, snygga stjärnan. Självklart fick han huvudrollen och Bud Spencer förpassades till en ganska menlös biroll som en rivaliserande pirat. Filmpamparna hade missat poängen med att låta Spencer och Hill stå sida vid sida mot skurkarna. Svarte Piraten bjuder på skitdåliga actionscener och känns genomgående rätt billig. Ful är den också. Och jättetråkig, vilket är den största synden. Svarte Piraten floppade och det nervösa filmbolagsfolket slängde på Hill och Spencer de gamla dammiga västernkläderna igen för nästa rulle, och lät dom busa vidare sida vid sida, smocka efter smocka, succé efter succé.
/Vrångmannen

Julkalendern 9 dec - Supersnooper

@@
Solofilm med Terence Hill och precis som det allt som oftast blir när herrarna kör solo tappar filmen en del av den charm som kemin mellan dem bägge skapar. Själva storyn är här annars ganska intressant. Hill spelar en nyutexaminerad polis som genom ett misstag blir skickad till ett avgränsat område där kärnvapen ska testas. Han utsätts för strålning och blir typ Stålmannen. Nu kan han ju på allvar sätta igång att spöa skiten ur alla skurkar och göra världen till ett säkrare ställe. Men som de flesta superhjältar har han en svaghet. Så fort han ser färgen rött försvinner alla superkrafter och han blir normal tills färgen är borta. Hahahaha! Givetvis används detta för att kräma ur så mycket humor som möjligt där Hill t ex slänger sig ut genom ett fönster för att bevisa att han är osårbar, ser en röd brandpost och hamnar i helkroppsgips hahahaha! Istället för Spencer slänger man här in gamle karaktärsskådespelaren Ernest Borgnine som gör ett bra jobb visserligen men som helt enkelt inte är den Spencer till Hill som Hill behöver. Tempot i filmen blir ibland lite väl segt och några skämt kanske man kunde skippat helt enkelt för att de inte är såvärst kul. Minns att jag älskade den här som liten, men vad fan visste man när man var sex bast?
/Surskägget
PS. Varför han sitter på en regnbåge på filmaffischen har jag aldrig fattat eftersom att det har noll med filmen att göra. Dessutom sitter han på färgen rött! Samtidigt är det en väldigt ikonisk affisch som jag alltid gillat.

Julkalendern 8 dec - Dom kallar mig Trinity - djävulens högra hand (1970)

@@@@
Tuff, rapp och rolig spaghettiwestern. Terence Hill och Bud Spencer spelar de vilda bröderna Trinity och Bambino som hjälper en samling mormoner att försvara sin mark mot giriga och våldsamma skurkar. Regissören E.B. Clucher (eller Enzo Barboni som han egentligen hette) skrev och regisserade här en riktig westernklassiker som satte Hill och Spencer på den internationella kartan ordentligt. Han gjorde under sin karriär ytterligare en handfull rullar med våra hjältar, men ingen kunde riktigt matcha Trinity. När jag var liten var det mycket snack om den här filmen bland de vuxna. När jag väl fick se den på någon dammig vhs så tyckte jag att den var ganska tråkig. Till skillnad från många av Hill/Spencers barnsliga men härliga actionstänkare så är Trinity lite mer vuxen, både i story och i ton, även om det finns en hel del humor. Den är också snyggare plåtad än många av deras senare äventyr. Om man bara ska se en enda Terence Hill och Bud Spencerfilm någonsin så vill jag nästan påstå att Dom kallar mig Trinity - djävulens högra hand är rullen att välja. Om man nu är så slut så man måste.
/Vrångmannen

Julkalendern 7 dec - Kör Hårt

@@@
Hahahaha här bestämde sig dårarna för att det var dags för en Bondparodi. Precis som vanligt börjar det hela med att Spencer och Hill inte känner varandra och träffas under en extremt enkelt premiss för att genast börja hänga. I detta fall snubblar Hill in på en vägkrog där Spencer sitter och trycker i sig för många hamburgare. Nån kallar Spencer för tjockis och så är bråket igång. Hill hjälper givetvis Spencer utan nån direkt anledning och bums är de polare vilket lika självklart inte hindrar Spencer från att ständigt muttra mot Hill och vara allmänt tjurskallig hahaha! Hursomhelst knycker de en lastbil och snart nog har de misstagits för två hemliga specialagenter. De utrustas med de senaste tekniken i en scen som tagen från Bond där Q visar upp sina senaste uppfinningar innan de skickas iväg till Miamis lyxhotell för att spionera. Hahahaha! Smockan hänger i luften hela tiden och i tidsandans anda skickar man självklart in några karatekillar (jag är lite förvånad att det inte var ninjor) som Spencer och Hill kan puckla på lite. Slutet bjussar på raketuppskjutning och atomu-båtar i bästa Bondstil innan Spencer och Hill delar ut de sista örfilarna.
/Surskägget

Julkalendern 6 dec - Supersheriffen (1979)

@@
Ytterligare en solofilm med Bud Spencer. Här spelar han en snäll Sheriff som blir vän med en liten pojke som han tror har rymt hemifrån. I själva verket är pojken från rymden och besitter mystiska krafter. Både staten och militären jagar honom. Tack och lov så slår supersheriffen ned trettio soldater utan att svettas. Hahaha, minns den här från när jag var liten. Kunde till och med nynna titelspåret. Supersheriffen var ju toppen när man var 10-11 men idag är den lite för barnslig. Farsen dras tre extra varv och det är larvigare än någonsin. En charmig Spencer och ett par otroligt härliga slagsmål (Bud Spencer slår en kille i huvudet så man hör fågelkvitter och en annan så han försvinner genom golvet hahahaha!) räddar Supersheriffen från det lägsta betyget. Är man inte ett inbitet fan (eller gör en julkalender åååååh!) så kan man nästan hoppa över den här. Nästan.
/Vrångmannen

Julkalendern 5 dec - Banana Joe

@@@
En solofilm med Bud Spencer. Kombinationen Spencer/Hill är alltid bäst då duon lockar fram deras respektive styrkor och solofilmerna är med några undantag lite fattigare och lite sämre. Liksom Nobody häromdagen är det här ett av undantagen. Givetvis inte på långa vägar lika bra som den klassiska westernrullen med Hill men Banana Joe har helt klart sina stunder och garv. Spencer kör som alltid sin grej som lite halvbutter, stor och stark snubbe med ett hjärta av guld. Butterheten funkar som bäst när han kan bolla den mot Hill och här har man därför tonat ner den biten en del och gjort karaktären Banana Joe till en lite mildare och snällare variant av Spencers klassiska stuk. Story är det väl inte direkt att tala om. Joe hamnar i den ena situationen efter den andra i en väldigt lös röd tråd och kommer givetvis ut på andra sidan som en vinnare. Smockorna smäller och skurkarna åker på däng. Bra så.
/Surskägget

Julkalendern 4 dec - Vi håller på flodhästarna (1979)

@@@
Hahaha! Den ena actionfarsen efter den andra betas av här i kalendern under december. Vi håller på flodhästarna, eller JAG håller på flodhästarna som den hette back in the day på bio, är väl kanske inte en av de bästa Hill och Spencerfilmerna. Mer en mellanrulle. Den är dock riktigt charmig med full fart i Afrika hela tiden. Flodhästarna skrattar åt Spencer när han råkar ramla i lera, hahaha sluta! Som vanligt fajtas det rejält utan en droppe blod i sikte och skurkarna, som den här gången är ute efter savannens exotiska och värdefulla djur, är så korkade så man undrar hur de ens fick på sig skorna på rätt fötter. Lite fult foto, otroligt slarvigt klippt (mitt i en replik till nästa scen?!) men våra hjältar får en hel del bus att göra, trots att man knappt hänger med i storyn, och det blir aldrig tråkigt.
/Vrångmannen

Julkalendern 3 dec - Miami Supercops

@@
I princip samma upplägg som Supersnutarna häromdagen. Fast den här gången är Spencer och Hill redan snutar från början. Och framgångsrika sådana såklart. Det är bara en enda skurk som kommit undan med ett stort rånbyte som de inte lyckats lösa. Spencer har slutat som snut och är nu helikopterlärare och Hill tvingas övertyga Spencer att komma tillbaka till kåren för att lösa fallet. Det här är en av de sista filmerna de gjorde ihop och det märks att de börjar komma till åren. Skämten finns där och slagsmålen också men det är lite långt mellan gångerna och det är väldigt mycket transportsträckor filmen igenom. Har man gjort 18 filmer ihop (den har var nummer 17) så börjar väl idéerna tryta förr eller senare. Mindes den som betydligt bättre så det var lite av en besvikelse att se om den och tvingas inse att den inte levde upp till minnet.
/Surskägget

Julkalendern 2 dec - Mitt namn är Nobody (1973)

@@@@
Makalöst bra spaghettiwestern med en busig Terrence Hill i högform som glidaren Nobody (eller Nessuno). Tyvärr är hans filmbroder Bud Spencer inte med här men istället så får Hill en tuff Henry Fonda som motspelare. Nobody, som själv är en jävel på revolver, är besatt av den gamle gunslingern Jack Beauregard (Ford) och blir besviken när han får höra att Beauregard ska dra sig tillbaka och flytta till Europa. Nobody försöker gör allt för att övertala Beauregard att dö en ärofylld död och gå till historien som hjälte istället för att tyna bort på ålderns höst. Sergio Leone var med och producerade samt filade på manuset. Ennio Morricone har skrivit den fina och medryckande musiken. Fantastisk underhållning med en hel del slagsmål, pang-pang, humor och ett riktigt charmigt samspel mellan Hill och Ford. Mitt namn är Nobody blev också Henry Fondas sista västern. Ett mer passande sätt att ta avsked från åtminstone den karriärgenren är nog svårt att hitta.
/Vrångmannen

@@@@
Finns egentligen inget att tillägga. En närmast perfekt liten spaghettiwestern som är betydligt bättre än den egentligen borde vara med en snubbe som Hill i huvudrollen. Ford ger förstås också en hel del tyngd till filmen genom sin blotta närvaro och kombon Hill och Ford ligger i mästarklass. Klassiker.
/Surskägget

Julkalendern 1 dec - Supersnutarna

@@@@
Vi öppnar, nej sliter upp, årets första lucka direkt med en av mina absoluta favoritfilmer med Trinitybröderna. Hahahaha! Den här har ju allt som gjorde dem så bra. Omotiverade slagsmål, massa busigt gruff mellan Spencer och Hill, slapstickhumor i mängder och en story som bara ska funka som en lös tråd mellan slagsmålen hahahaha! Det börjar direkt med att Spencer glider upp till en förman vid en hamn och frågar efter jobb och efter fem minuter redan spöat skiten ur både chefen och hans hejdukar och dessutom demolerar deras bil. När han försvinner runt hörnet kommer Hill in och gör samma sak! HAHAHAHA! Sedan möts de och gör om det en tredje gång! På en kvart har vi redan haft tre slagsmål och tre kvaddade bilar!!! HAHAHAHA! Fy fan vad bäst. Genom en serie omständigheter är Spencer och Hill plötsligt poliser och sedan blir det fartfyllt på allvar. Den här filmen är otrolig. Aldrig har det varit tydligare att Spencer och Hill är Helan och Halvans arvtagare än just här. De bara glider igenom filmen som ett radarpar och spöar skiten ur alla skurkar hela tiden utan att de egentligen ens vill. Hahahahaha! Har du inte redan sett den här så se den direkt!
/Surskägget

Årets julkalender!

Ett år går så snabbt. Det känns som igår när vi presenterade 2016 års julkalender där vi lucka efter lucka gick igenom ståuppkomiker och deras historier och filmer. Året innan karatesparkade vi oss genom det bästa (och sämsta) av vad filmvärlden har att erbjuda i kampsportsactionfilmsväg. Och 2014 körde vi på med det årliga novembertemat skräckfilm. Faktum är att den här traditionen går tillbaka till 2009! Så många härliga minnen.
I år tog vi oss en rejäl tankeställare. Vad skulle vi bjuda på nu när vi nästan redan bjudit på allt genom åren? Som vanligt grävde vi lite i vår blogg för att hitta inspiration och insåg då till vår fasa att vi helt och hållet lyckats missa två av filmvärldens riktiga hjältar. Inte en enda av dessa två giganters filmer har vi recenserat. Alla som växte upp på 70- och 80-talen älskade deras filmer och minst en av deras filmer brukade följa med när man var nere på videobutiken och hyrde 3 för 2.
Att de kom från Italien hade man ingen jävla aning om då. Man visste bara att de var coola, balla, busiga, roliga och att de alltid hade mängder med sköna slagsmål i alla sina filmer. Ibland gjorde de solofilmer men som bäst blev det när man fick bägge två i samma film. De var den moderna tidens Helan & Halvan och kombinationen av den store buttre skäggige gubben och den den sprallige glade blåögde snubben var perfekt. Vrångmannen och Surskägget presenterar därför stolt årets julkalender:

BUD SPENCER & TERENCE HILL a k a Trinitybröderna!