Julkalendern 20 dec - Robin Williams

Hahaha ytterligare en dåre. Robin Williams. Karln fyller 60 nästa år och är fortfarande helt galen. Startade karriären som många andra komiker på tv i bl.a The Richard Pryor Show och 70-talssuccén Mork och Mindy samt i standup comedysammanhang. Filmen var förstås den naturliga vägen att ta och som många begåvade komiker så har Williams gjort sin beskärda del av dramatiska roller, så många att det nästan bara är från de filmerna man minns honom mest, samt sin beskärda del av kokain och andra olagliga substanser. Han har en naturlig begåvning för seriösare karaktärer men när han är rolig så är han förbannat rolig. Vi hyllar Robin Williams för sin komik och sin vanvettiga energizer-bunny-energi och det är inte helt otippat komedierna vi sneglar åt i den här luckan.

Good Morning Vietnam (1987)
@@@@
En dramatisk komedi? En komedi med allvarliga inslag? Skit samma. En bra jävla rulle är det i alla fall och för det mesta en riktigt rolig sådan. Williams spelar radio diskjockeyn Adrian Cronauer som under vietnamkriget blir satt som radiopratare mitt i stridens hetta i Vietnam. Det visar sig att han minst sagt har lite oortodoxa metoder när det gäller att underhålla i radion. Älskad av fotsoldaterna och hatad av de närmaste befälen hahaha! Robin Williams formligen glöder i den här rollen och helt klart är det en av de där klockrena fullträffarna när det gäller casting och talang. En remake med Jim Carrey någon?
/Vrångmannen

@@@@
Mycket bra film med en lysande Robin Williams. Humorn och allvaret omslingrar varandra perfekt och Williams navigerar skickligt mellan prutthumor och dödligt allvar utan att det känns konstigt. Får ni chans så köp originalsoundtracket (soundtracket har släppts i senare utgåvor med bara låtarna utan mellansnack) med Adrian Cronauer mellan låtarna. Hur kul som helst.
/Surskägget

Toys (1992)
@
Nej.
/Vrångmannen

@
Fast samtidigt så...hahahahaha NEEEEEEJ!
/Surskägget

Mrs. Doubtfire (1993)
@@@@
Har alltid gillat den här rullen. Robin Williams är helt slut som den arbetslösa skådisen som inte får träffa sina barn för sin exfru så han klär ut sig till brittisk kärring (hahaha!) och söker jobbet som nanny till sina egna ungar. Också här lite eftertanke och lite allvar med det skulle inte vara en Robin Williamsrulle om man inte fick några stråkar och lite motgång. Bortsett från detta så en riktigt bra familjekomedi och Robin Williams är precis lika kokainsnabb i vändningarna som vanligt. Don’t be hatin’.
/Vrångmannen

@@@@
Det skulle kunna vara lätt att dissa den här rullen men Williams lyckas åter med konststycket att faktiskt vara rätt allvarlig och seriös mitt i den galna humorn. Visst garvar man hårt åt hans make-up och brittiska accent, men det skär också i hjärtat när man ser vad han är villig att gå igenom för att få träffa sina barn.
/Surskägget

Jack (1996)
@
I arslet på Robin Williams.
/Surskägget

Flubber (1997)
@@
Tja, det här är väl ok. Kanske. Gammal Disneyrulle som fått en Disneyremake med Robin Williams i huvudrollen som den tankspridde professorn. Han uppfinner ett snorgrönt slem som kallas Flubber och som lever och studsar omkring. Minns inte så mycket mer men fartfyllt för kidsen är det allt.
/Vrångmannen

@
I arslet på Robbie Williams.
/Surskägget

Två Pappor För Mycket (1997)
@
I arslet på Billy Crystal.
/Surskägget

Patch Adams (1998)
@
I arslet på en clown.
/Surskägget

Death to Smootchy (2002)

Julkalendern 19 dec - Bill Murray

En snubbe som lite på fyllen en kväll i Stockholm sätter sig i en golfbil och kör på en av huvudstadens största gator, Kungsgatan, för att det är en lite kul idé, blir tagen av snuten och sen med en axelryckning viftar bort det dagen efter i kvällstidningarna som ett skämt förtjänar alltid vår respekt och stående ovationer. Heter snubben Bill Murray och råkar vara en av de roligaste personerna på vår planet blir det dubbelt så kul. Hahahahaha!
Han är så skönt avslappnad herr Murray. Lite blasé och nonchalant, men alltid med en skön oneliner eller tre i bakfickan. Han tillhör dessutom den där skaran som klarar av både komedi och drama utan problem och har bjussat på några av vår tids stora komiska mästerverk (Ghostbusters, Lumparkompisar, Måndag Hela Veckan) och även några av vår tids stora dramatiska mästerverk (Lost in Translation, The Royal Tennenbaums).
Vi kommer självklart enbart koncentrera oss på hans komedifilmer i denna julkalender, och då enbart de filmer vi ännu inte recenserat i andra sammanhang. Men klicka på länkarna så hamnar ni där direkt.

Klantskallarna (1979)
@@
Bill Murray som knäpp sommarlägerledare? Ja, låter ju helt okej på papper. Tyvärr tappar filmen fokus alltför ofta och vill lite för mycket. Det bjussas på några riktigt stora garv, men samtidigt är det alldeles för många transportsträckor för att det ska vara okej. Murrays första långfilmshuvudroll så det kan ursäkta bristen på fokus. Men han sätter ribban för hur hans humor skulle komma att gestalta sig vidare genom karriären. Lite disträ och på ytan blasé med ett hjärta av guld innerst inne.
/Surskägget

Caddyshack (1980)

Lumparkompisar (1981)
@@@@@
HAHAHAHAHA sååååå ska det se ut! Murray har inget vidare jobb, ingen flickvän och är rätt så trött överlag på livet så han bestämmer sig för att lura med sig polaren Harold Ramis och gå med i armén. Där träffar han på en bunt knäppa men sköna lirare som John Candy (hahahahaha!) och Judge Reinhold. Självklart är Murray en slacker och inte poppis hos arge sergeanten och de försöker hela tiden bräcka varandra i att smita undan/dela ut straff. Allt flyter på tills Murray och Ramis måste in i Tjeckoslovakien för att rädda sina polare från ryssen. I en ombyggd husbil/stridsvagn hahahahaha! Mängder med sköna garv hela tiden och fett med action där det behövs är detta en perfekt actionkomedi.
/Surskägget

Ghostbusters (1984)

Little Shop of Horrors (1986)

Scrooged (1988)

Snabba Pengar (1990)
@@@
Murray kliver in på bank utklädd som clown och ska råna stället varpå ingen tar honom på allvar hahahaha! Till slut lyckas han förstås få tag i lite pengar. Det tas gisslan och busas med snuten i ungefär halva rullen. Den andra halvan handlar om hur Murray och hans kumpaner försöker ta sig till flygplatsen med pengarna och komma undan. Första halvan i banken är helt klart bäst och en fyra, den andra halvan känns lite för långdragen. Skön rulle som kunde varit bättre.
/Surskägget

What About Bob? (1991)
@@@@
HAHAHAHAHAHA! Richard Dreyfuss är psykiatrikern som hjälper Bob (Murray) att komma tillrätta med sig själv och livet. Bob är dock en mycket krävande patient och när Dreyfuss tar en välbehövlig semester lyckas Bob lokalisera honom och dyker upp vid semesterhuset hahahaha! Murray är klockren som Bob som inte har nån av-knapp och Dreyfuss är lika lysande som psykiatrikern som sakta men säkert börjar bli lika galen som sina patienter hahahaha allt på grund av Bob. Lysande humor.
/Surskägget

Groundhog Day (1993)
@@@@@
Murray är en väderlekskille som skickas iväg för att rapportera om Groundhog Day, dagen då resten av årets väder ”bestäms” av hur ett murmeldjur kryper ut ur sin håla enligt lokal tradition. Murray är så ilsk och bitsk hahaha och tycker hela skiten är ett stort slöseri med hans tid. Men när han vaknar varje morgon är det samma dag och han tvingas återleva samma dag om och om igen. Först utnyttjar han situationen för egen vinning, men snart blir han rätt trött på att trampa på i samma hjulspår om och om igen. Kan han bryta mönstret genom att lära sig nåt om sig själv och kärleken? En modern klassiker som är fantastiskt rolig men även har en lagom ådra allvar.
/Surskägget

Kingpin (1996)

Mannen Som Visste För Lite (1997)
@@@
Lysande idé som inte riktigt blir så bra som den borde ha varit. Murray har biljett till en sorts teater där åskådarna är en del av showen. När han av misstag blir indragen i en internationell spionhärva tror han att allt är en del av showen och lullar runt bland riktiga mördare och spioner utan att ta nåt på allvar hahahahaha! Tyvärr lever inte filmen upp till sin potential vilket jag skyller helt och hållet på regissören Jon Amiel som har Copycat, Sommersby, Entrapment och The Core på sitt inte helt häftiga CV.
/Surskägget

Julkalendern 18 dec - En diskussion kring tevehumor

Surskägget = S
Vrångmannen = V

S: Det var väl din idé från början att snacka lite tevekomedier här på julkalendern?
V: Är det komedier på teve? Är inte det lite brett? Det finns så jävla mycket bra, i det här forumet som julkalendern måste man ju kunna ta med lite teve, vad är det här vad är det här ååååååååh!
S: Jo men jag tror du skickade ett sms att vi borde ta upp lite teveserier/komedier också och inte bara film i den här kalendern.
V: Vi älskar ju film, men vi älskar ju också sketcher. Finns ju massa exempel.
S: När du säger sketcher, tänker jag på Funny or Die direkt. Eller SNL. Är vi på samma våglängd då?
V: Absolut, men vi får inte heller glömma MAD TV, In Living Color, Monty Python som faktiskt är en sketchserie men som man kanske inte tänker på på det viset.
S: Vänta, det finns ju den här gamla 90-talsserien, vad fan hette den…
V: The Edge. Med Jennifer Aniston när hon fortfarande hade stor näsa. Och han tjockisen från Seinfeld och Jurassic Park.
S: Precis, den var skitkul. Kommer ihåg en sketch på tal om han tjockisen när han är Stephen King och spottar ur sig tre idéer i sekunden till sin fru som är så trött på honom. Hon vill att han ska diska och han ska göra böcker av allt. ”I disken, där bor det ett troll!” HAHAHA!
V: The armed family var också en återkommande sketch där hela familjen sköt på varandra. Vilket osökt leder till SNL och Steve Martins återkommande Nervösa Familjen där ingen vågar prata med nån annan i familjen och ringer telefon är det ingen som vågar svara. Finns för mycket i SNL. Kanske ska gå över till renodlade komediserier.
S: Och då säger jag…
V: Mork & Mindy hahahahaha! Mork var ju en rymdkaraktär i Gänget & Jag som sen blev en spinoff hahaha!
S: Mork & Mindy var okej, såg man mycket som barn. Och då slänger jag in Three’s Company hahaha!
V: John Ritter rest in peace.
S: Och hon söta. Suzanne Sommers.
V: Och en tredje brunett.
S: Dom gjorde den i Sverige ju.
V: Med Jesper Malm! Vår gamle vän, som var pojkvän till en av tjejerna i serien. En fyra för tre hette den hahaa!
S: Med Gillinger som var sämst.
V: Sämst hahaha.
S: Men om vi tar nåt lite mer aktuellt eller nytt, och då säger jag Entourage.
V: Men då säger jag såhär.
S: Men jag har redan sagt Entourage.
V: Vi listar de fem roligaste lite nyare serierna och varför. Och Seinfeldbråket känner jag lukten av runt hörnet.
S: Gud Seinfeld, skräpet! Men okej. Entourage säger jag förstås. Och Californication.
V: Men Gud det är en dramaserie. Skärpning.
S: Det är faktiskt bland det roligaste du kan se på teve just nu. Så drama, nja.
V: Den är rätt skoj, meeeeeeeeeeeeeeeeeen…det är inte Rambodvdplåtboxen.
S: Jag säger även It’s Always Sunny in Philadelphia.
V: Det är bland det roligaste som gjorts för teve. Punkt.
S: Vad har jag kvar?V: Arrested Development! Kom igen. Får jag se dr Tobias Füncke en gång till! HAHAHAHA!
S: Füncke är fantastisk! Blue Man Group mangrejen hahahaha!
V: Du gillade inte Eastbound & Down va?
S: Nej, där har du en dramaserie under komedimantel. Den har ett garv per tre avsnitt sen är det bara misär.
V: Men det är pruttkul misär. Poängen. Alla scenerna.
S: Jag gillar ju Ferrells cameo i den, men inte huvudrollskillen som jag gång på gång säger är bra i biroller men inte i huvudroller vilket även är sant för filmen Foot-Fist Way.
V: Vi måste prata mer om It’s Always Sunny. Taglinen är Seinfeld on crack. Alla karaktärer är jättestora egon som ändå lyckas hålla ihop som vänner. Skillnaden mellan Seinfeld (som är en av mina favoritserier) är att It’s Always dragit det tio vändor värre.
S: Och att It’s Always är kul där Seinfeld inte är det. Det är också en skillnad.
V: Du har inte gett den en chans som vanligt för du är ett surskägg. Var kommer hatet mot Seinfeld från? Nu får du stå till svars.
S: Var ska man börja? Nummer ett. Skiten är ju inte kul. Vilket är det minsta man kan begära av en HUMORSERIE!!!! Ååååååååååååh! Nummer två. Kramer är inte kul. Han ääääääär inte det. Nej nej nej, en kille som studsar in genom en dörr hela tiden nej. VAD ÄR DET HÄR!!!!
V: Åh nej! Vad sitter du och säger. Jag har stor respekt för din smak när det gäller humor. Men när det gäller Seinfeld är det en törn i min sida tills du begraver mig i din bakgård. Låt oss vara överens om att inte vara överens. Jerry Seinfeld som skrattar fram repliker för att han inte kan hålla sig. Det är ju charmen.
S: Crappet. Vi går vidare. Men ge mig dina fem. Utan kommentarer.
V: Arrested Development. Seinfeld. It’s Always Sunny. The Office UK. Vad ska man ta mer? Entourage är roligt men säger man drama är det fel, men det är en rolig serie men inte en komediserie. Jag älskar Entourage, men det är inte en komediserie. Har alltid hatat burkskratt så gillar att de nya serierna vågar låta bli. Har jag glömt nån nu, vad fan har vi då?
S: 30 Rock kanske?
V: Gillar den jättemycket men inte topp 5. Men säger Extras när jag måste spotta ur mig fem. Bubblare är typ 30 Rock eller Entourage om vi pratar moderna och inte gamla klassiker som Fawlty Towers.
S: Cosby. HAHAHAHA! Skämt åsido. Jag säger också It’s Always Sunny. Den är för jävla bra helt enkelt. Vidhåller Californication, för jag VILL vara Hank Moody. VILL VARA!
V: Arrested Development kom igen. Den har alltid varit på din topp fem, även innan du såg den.
S: Fast den är nog inte topp fem. Tycker vi glömt Futurama eller Simpsons eller South Park.
V: Egen kategori, animerad humor. Skitbra men det pratar vi inte om här.
S: Office UK måste jag också säga. Ja det är klart att Arrested får vara med. Och den sista, det känns som att det är nån man glömmer bort.
V: Det finns ett stort tomrum i din själ. Och det heter Jerry Seinfeld.
S: Knappast. Men vi säger…
V: Skriv M.A.S.H. så vi får dricka öl.
S: Vi säger nog Entourage eftersom att jag nyligen såg en säsong samt att jag tydligen inte får nämna animerade serier utan arga blickar från somliga.
V: Vi älskar våra Simpsons och Futurama, men kom igen. Alla vet det här.
S: Dåså. Hur ska vi runda av det här då?V: Jag vill också nämna svensk humor som är ganska dassig men Lorry hade sina stunder och Grotesco är roligt. Som vanligt från det här avlånga landet är det inte speciellt mycket som är bra.
S: Och då säger jag Solsidan och petar in den på min topp 5 istället för Arrested Development.
V: Fy fan vad uselt. Men jag respekterar ditt beslut.
S: Men håll med om att den är sjukt bra.
V: Det mest klockrena som gjorts i humorväg för teve i Sverige som jag kan minnas.
S: Skål.
V: Skål.

Julkalendern 17 dec - Charlie Chaplin

Charlie Chaplin var den möjligtvis inte den förste men helt klart störste av alla filmkomiker genom historien. Visst finns det de som hävdar att Buster Keaton var roligare med sitt stenansikte. Det finns andra som hävdar att Fatty Arbuckle - som var den förste med ett treårskontrakt hos en studio och som guidade både Keaton och Chaplin innan de slog igenom - borde vara ihågkommen som den störste innan den stora mord- och sexskandalen (han var helt oskyldig) förstörde hans karriär för alltid. Alla de har fel. Buster är visserligen rolig men inte roligare och Fattys karriär dog innan han fick chans att på allvar visa att han inte var en dagsslända.

Med sin lilla luffare skapade Chaplin en ikonisk figur, samtidigt tragisk och rolig, löjeväckande men allvarsam, en clown som fick vara dramatisk vid rätt tidpunkt. Han gick snabbt från busenkla "smygfilmade" små rullar till kortfilmer med manus av Chaplin själv. Där fick han äntligen visa upp sitt rätta jag och den lilla luffaren, The Tramp, blev för alltid en klassisk figur från Hollywood (Chaplin själv var ju dock britt och skolad i den brittiska vaudevilleskolan). Det finns knappt en slapstickkomiker av idag som inte har Chaplins alla fall och bravader väl inprogrammerade i skallen (tänk på det nästa gång ni ser Jim Carrey falla baklänges).

Chaplin skapade många mästerverk, korta som långa, och det som verkligen skiljer honom från många andra av stumfilmsstjärnorna är dels att han lyckades vara framgångsrik även när ljudfilmen slog igenom, samt att hans filmer inte tagit så mycket stryk av tidens tand som många av hans kollegors. Hedersoscarn han fick strax innan sin död är fortfarande den längsta stående applåden i Oscargalans historia. Snubben var legend helt enkelt. Fett med respekt.

The Kid (1921)

@@@@

Den första av Chaplins riktigt stora verk är en strax över timmen kort långfilm som visar prov på Chaplins klassiska ingredienser - mängder med skratt, en del tårar och stort, stort hjärta och en känsla för rätt och fel där man alltid tar sida för de svaga. The Tramp tar sig an en övergiven bebis och försöker ge grabben ett så bra liv som möjligt. Men när mamman fem år senare är känd operasångerska vill hon ha tillbaka barnet som The Tramp lärt sig älska och som älskar The Tramp som sin egen pappa. Stora tårar men lika mycket skratt i denna härliga filmpärla.

/Surskägget

Guldfeber (1925)

@@@@

Hahahahahaha! En av de roligaste scenerna nånsin på film fångades här. Chaplin som The Tramp sätter sig med två gafflar instoppade i två frallor och "dansar" med frallorna. Hans totala kontroll över gester, kroppspråk och mimik gör att man helt glömmer att det är gafflar och frallor och det ser nästan ut som en liten gubbe som dansar. Talangen! Scenen där Chaplin är så hungrig att han äter upp sin sko är förstås lysande fars men precis som vanligt samtidigt en tragisk och ganska jobbig scen. Bara Chaplin klarar av att hela tiden balansera mellan det hysteriskt roliga och det hysteriskt tragiska utan att falla på eget grepp.

/Surskägget

City Lights (1931)

@@@@+

En av mina personliga favoriter. The Tramp blir kär i en fattig, och blind, blomsterflicka. Hon tror att han är rik. The Tramp vill göra allt för att hjälpa henne och hennes familj och när han får pengar genom att rädda en miljonär från att dö ser han till att försöka hjälpa henne ekonomiskt. Lite förväxlingar sker och det ser ett tag ut som att The Tramp och blomsterflickan inte ska få varandra. Men slutet gott allting gott och ännu en film med skratt och tårar i en salig blandning gör att vi bara kan tacka geniet som bjussade på så fina filmer.

/Surskägget

Moderna Tider (1936)

@@@@@

Hans stora mästerverk om den lilla människans kamp mot de ansiktslösa fabrikscheferna och de kalla maskinerna. The Tramp jobbar med ett riktigt enahanda slavjobb på fabrik tills han en dag ballar ur. Han får sparken men upptäcker kärleken (i en hemlös flicka) och glädjen till livet istället trots fängelsevistelser och andra bedrövelser. Filmen har ett starkt socialt budskap som varnar människorna för att bli slavar till maskinerna och fabrikerna (tänk om Chaplin vetat om Internet som förslavar oss dagligen när vi lägger mängder med onödiga timmar på att skriva och läsa filmbloggar istället för att umgås med våra vänner och familj). Många minnesvärda scener och en stor klassisk film.

/Surskägget

Diktatorn (1940)

@@@

Många är de som hyllar den här som en av Chaplins bästa men jag tycker faktiskt att den är lite för hypad. Visst var Chaplin tidigt ute och pekade ut Hitler som den dåre han var, och den här filmen gör ju superbt narr av diktatorn Hitler, men det känns ändå som att den borde kunnat vara bättre och mer fokuserad. Inledningen känns på tok för lång och nu när Chaplin faktiskt pratade i och med att han kapitulerat inför ljudfilmen känns en del av slapstickscenerna á la stumfilm lite föråldrade. Fortfarande en bra rulle som dock kunde varit betydligt bättre.

/Surskägget

Julkalendern 16 dec - Jay Roach

Vem fan är Jay Roach? Ja, tittar man på filmerna han regisserat ser man att han inte är vilken amatör som helst. Å andra sidan skulle han kunna vara vilken amatör som helst för uppenbarligen är han polare med Mike Myers och får man chans att regissera Austin Powerstrilogin finns inte mycket man kan förstöra.
Googlar man på honom får man reda på att han är från New Mexico, född 1957 och att han är gift med min gamla flamma Susanna Hoffs från The Bangles (och kanske den sexigaste sångerska/gitarrist som stått på en scen). Snubben är med andra ord en lucky mofo.
Men skit i Jay, det är hans filmer vi är intresserade av, speciellt eftersom att en av dem är nästintill purfärsk.

Austin Powers: International Man of Mystery (1997)
@@@@
Skrattfesten börjar och två av de roligaste karaktärer Mike Myers nånsin skapat exploderade i nyllet på en biopublik som höll på att skratta ihjäl sig. 60-talsagenten Austin Powers (Mike Myers) är på samma gång helt blåst i huvudet á la Clousseau men när det gäller ovanligt skärpt á la James Bond. Han tror att han är snyggast i världen när han egentligen ser alldeles för udda ut samtidigt som alla tjejer vill ligga med honom typ hela tiden. Hans ärkefiende Dr Evil (Mike Myers) fryser ner sig själv för att tina upp sig vid annat tillfälle vilket leder till att även Austin gör det för att kunna tinas upp när det är dags att kämpa igen. De tinas upp på 90-talet och fejden kan fortsätta. Hahahahaha! Scenerna med Dr Evil är för underbara och Austin är så slut i huvudet när han glider runt på 90-talet och raggar brudar som om att det är 1960! Stora skämt möter små ordvitsar möter action möter spänning möter plumpa skämt möter smarta skämt möter mängder med garv. Parodi på alla agentfilmer du sett men även en hel del kärlek till genren. Det här gillar vi som fan.
/Surskägget

Austin Power: The Spy Who Shagged Me (1999)
@@@@
Dr Evil uppfinner en tidsmaskin, åker tillbaka till 60-talet och snor Austins ”mojo”, det som gjorde honom till den coola, hippa och groovy agent han var. Utan sin mojo är Austin en nolla. Eller? Myers introducerar oss för ännu en fantastisk karaktär, Fat Bastard (Mike Myers) som är enormt tjock, enormt elak och enormt rolig hahahahaha! Det här är så sjukt kul hela jävla tiden. Parodierna på Bond etc fortsätter naturligtvis, men hela tiden med så stort hjärta till hela genren att det bara är att kapitulera. Självklart kör Myers vidare på sina patenterade ordvitsar och föremål som ser ut som snoppar eller tuttar om man ställer sig framför dem så att de täcker just en snopp eller ett par tuttar hahahahaha!
/Surskägget

Meet The Parents (2000)
@@@@
Var inte det här filmen som verkligen öppnade upp Ben Stillers karriär för den stora allmänheten? Jag menar, visst, innan dess hade han gjort Reality Bites, Cable Guy och Den Där Mary men det känns ändå som att den här fick honom att ta klivet från kändis till superkändis. Och varför inte? Den är förbannat kul och du har Robert De Niro i den vilket gjorde att även den äldre jag-gillar-allt-De-Niro-gör-generationen kom och såg den här. Högt och lågt (mest lågt) blandas och Stillers nervösa ryckningar mot De Niros stirrande maffiablick hahahahahaha! Fantastiskt koncept som självklart gav mersmak.
/Surskägget

Austin Powers in Goldmember (2002)
@@@@+
Härlig avrundning på trilogin och den starkaste filmen av de tre. Öppningsscenen med tunga cameos från Tom Cruise, Gwyneth Paltrow, Danny DeVito, Kevin Spacey och Steven Spielberg ger mig våta drömmar om en Mission Impossiblefilm vi borde fått se och när Myers introducerar Michael Caine som Austins pappa och nya karaktären holländske superskurken Goldmember (Mike Myers) oooooooorkar jag inte och ligger på golvet och kippar efter andan. HAHAHAHAHA! There’s two things I hate in life. People who are prejudice against other people’s cultures. And the dutch! HAHAHAHAHA! Caine är kungen. KUNGEN!!! Se den här och kissa på dig av skratt.
/Surskägget

Meet the Fockers (2004)
@@@
Nu är det dags att träffa Stillers mamma och pappa och då tar vi in Dustin Hoffman och Barbara Streisand som flummiga flumflummare mot De Niros strikta före detta CIA-agent. Krocken mellan familjerna blir förstås gigantisk och rolig om än förutsägbar. Inte riktigt samma driv som i ettan, men det är fortfarande riktigt bra. Stiller spelar nervöst hysterisk som han gör bäst och De Niro, Hoffman och Streisand visar prov på att gammal är äldst och att de vet vad de pysslar med.
/Surskägget

Dinner For Schmucks (2010)
@@
Klockrent upplägg för fantastisk komedikväll. Kille som försöker ta sig upp i företagsvärlden (Paul Rudd) går med på att bjuda hem en total tönt till chefens stora årliga fest där alla coola på företaget tar med sig en tönt. Största tönten vinner. Rudd råkar köra på en man som visar sig vara den mest omöjligt stora idiot du nånsin sett (Steve Carell) och Rudd bjuder självklart med honom. Carells karaktär gör det ena idiotiska efter det andra och försätter Rudd i den ena idiotiska situationen efter den andra. I vanliga fall älskar jag sån humor, men här blir det faktiskt för mycket av det goda. Till slut fastnar skrattet i halsen och man sitter bara och skriker: ”Nej nej nej nej nej snälla nej gör inget mer nu sluuuuuta jag vill inte se mer!!!” åt Carell för det han gör är bara föööööööör dumt. Det blir för pinsamt och det bara går inte. Det är som att lägga på ytterligare ett lager skinka på en redan jättegod skinkmacka och sen ett till och ett till och ett till tills du inte får mackan i käften och så har skinkan hunnit bli dålig när du väl tar bort några lager. Zach Galifianakis dyker dock upp i en fantastisk pytteliten biroll och då går det inte annat än att garva läppen av sig. Annars nä, tyvärr. Jag ville gilla det här men det gick inte.
/Surskägget

Julkalendern 15 dec: Stå-uppfilmer

Det finns förmodligen få saker svårare i underhållningsbranschen än att bara ställa sig ensam på en scen med en mikrofon och förväntas få folk att skratta. Många är kallade, få är utvalda. De som har gåvan kan få folk att rulla på golvet av skratt, och de riktigt riktigt begåvade kan dessutom väva in ett budskap som får folk att tänka till bland alla garv.
Det finns förstås lika många varianter på stå-uppkomik som det finns stå-uppkomiker. En del är rappa och levererar oneliner efter oneliner, andra satsar på det bisarra och groteska, en del kör på vardagsbetraktelser, många skämtar om sex eller alkohol eller både och åter andra vill berätta nånting viktigt och få oss att lyssna genom att placera välriktade skämt på rätt ställen.
Det finns förstås en miljard olika stå-uppfilmer och vi har vare sig tid eller plats att gå igenom ens en promille av dem alla. Här är i alla fall ett litet urval baserat på vad vi kände för att skriva om just idag.

Delirious (1983)
@@@@@
Självklart har det gjorts stå-uppfilmer både före och efter Eddie Murphys briljanta Delirious, men så fort nån nämner stå-uppkomedier tänker jag alltid i första hand på denna rulle. 1983 var Eddie på topp humormässigt. Het från SNL, 48 Timmar, Ombytta Roller och snart i sin superframgång Snuten i Hollywood släppte han denna magiska skrattfest som ingen i världen kan tycka är tråkig. Med några få undantag levererar Murphy en ständig svada som hållit sig tidlös (ett par minuter berör han händelser och personer förankrade 1983 men annars är det helt tidlöst) och levererar med sådan skicklighet att det bara är att kapitulera. Oavsett om han härmar kändisar, sjunger Elvislåtar eller berättar om sin alkoholiserade pappa väver han in både sina bästa skämt och sin skådespelartalang till att ta med oss på en resa där skrattet råder. Jag kan se den här hur många gånger som helst (och har gjort det också) och den är alltid kul. Alltid.
/Surskägget

Raw (1987)
@@@@
Nästan lika bra som sin föregångare men inte riktigt. Fylld med mängder av klassiker (I don’t see no ring on my finger, I fucked her I make love to you, Dexter St Jock swinging his dick around, butt naked on a zebra) och en hel del skämt som refererar till Delirious. Avslutningen där han kör ännu en lång story om sin alkoholiserade far blir dock mer ett tungt drama än den komiska avslutning man hade hoppats på. Förstår att Murphy hade en del demoner att göra sig av med om hans pappa på riktigt var hälften så jobbig som Murphy får honom att framstå och det är beundransvärt att han vågar ta tag i sin barndom så öppet och ärligt men det sätter ett visst lock på stämningen även om det kommer skämt med jämna mellanrum även i den monologen.
/Surskägget

Bigger & Blacker (1999)
@@@@+
Chris Rock har säkert sett Eddie Murphys stå-uppfilmer miljoner med gånger. Och även om en del av Rocks snabbkäftade monologer känns igen från Murphy har Rock lyckats karva sig en egen nisch. Han har helt klart inspirerats av Murphy (som å andra sidan inspirerats av Richard Pryor) men inte kopierat honom. Rock som gång på gång försökte få igenom sitt politiska budskap när han fortfarande var en del av SNL-gänget (men kanske inte riktigt fick det utrymme han var värd) kan här under 65 minuter brassa loss kring rasism, homofobi, vapenkontroll och vapenlobbyn, svart ledarskap och självklart förhållanden och sex. Tunga politiska ämnen som Rock med en medfödd självklarhet får att framstå som busenkla och förbannat roliga samtidigt som han får tittarna att tänka till och förhoppningsvis fördjupa sig i ämnet vid senare tillfälle. Hatten av för Rock!
/Surskägget

Billy Connelly Live in New York (2005)
@@
Billy Connelly räknas av många som en av våra stora stå-uppkomiker (du har även sett honom i biroller i filmer som Beverly Hills Ninja, Boondock Saints, Den Siste Samurajen eller Lemony Snickets) men efter att ha sett två av hans stå-uppfilmer kan jag inte sälla mig till den skaran. Visst, det är okej, men jag förväntar mig mer skratt per minut än vad Connelly levererar. Han drar istället många gånger sköna stories ur livet som förvisso är underhållande men inte speciellt roliga i det klassiska ha-ha-sättet jag vill ha om jag ser en stå-uppfilm. Se den här för att man bör ha koll på Connelly, hoppa över den om du vill se nåt riktigt jävla tokkul.
/Surskägget

Deadbeat Hero (2004)
@@@
Doug Stanhope är inte en komiker som är ute efter att stryka sin publik medhårs. Förmodligen är det därför han inte är kändare än vad han är – typ inte alls. Men den publik han har verkar följa honom slaviskt. Stanhope drar sig inte för att skämta om allt sånt som du drömmer mardrömmar om och som är så jävla politiskt inkorrekt så att till och med det här skägget ibland skakar på huvudet och undrar hur slut i huvudet karlen egentligen är. Och det ska mycket till kan jag säga. Hursomhelst är han skitkul när han väl är kul. Gillar också att han vågar utmana och sticka ut och inte bara köra på samma sexskämt som alla andra. Den här filmen är underground på riktigt, den verkar inspelad i nån källarlokal med typ 50 pers i publiken på skitdålig kamera hahahaha. Långt ifrån Eddie Murphy eller Chris Rock och utsålda arenor med andra ord. Se den om du får chansen men lämna kräsmagen på toaletten.
/Surskägget

Life is Worth Losing (2005)
@@@@
George Carlin var onekligen en av vår tids stora komiker innan han gick bort häromåret. Liksom Chris Rock blandade Carlin mer än gärna in politik och social kritik i sin humor vilket gjorde hans shower till lika matnyttiga som roliga. Han var en fantastisk ordvrängare och älskade att leka med ord och det är få som kan slå honom på fingrarna när det gäller att kunna sin ordbok. Han gjorde mängder med Comedy Specials åt HBO. Detta råkade vara den 13:e och är självklart hur kul som helst. Går man tillbaka till hans 70-tal och tidiga 80-tal var det inte alltid lika skärpt och knivvasst som det blev på senare tid, men det beror förmodligen på att snubben drog i sig alla droger han kom åt och några till under den tidiga karriären. Ska man satsa på nåt med Carlin ska man alltså satsa 1990 och framåt.
/Surskägget

Joe Rogan Live (2006)
@@@@
Joe Rogan var för mig mest känd som programledaren för det där idiotiska programmet Fear Factor där deltagarna skulle göra idiotiska saker för att visa att de vågade och var mer tuffa än de andra deltagarna för att i slutändan förhoppningsvis vinna en i sammanhanget relativt liten summa pengar (tror det var 10.000 dollar, men hey då har du käkat kopungkula, legat med levande skorpioner i en kista och nästan drunknat tre gånger i havet, med andra ord såååå inte värt det). Hade därför noll förväntningar på den här rullen. Trodde han skulle dyka upp och vara sådär lite halvtråkig och dryg som han verkar vara i Fear Factor. Döm min förvåning när det visar sig att snubben är skärpt och förbannat jävla kul. Han skriker, vrålar och engagerar i teman som kretsar kring sex, droger och hur idiotiska människor egentligen är.
/Surskägget

Lee Evans Live in Scotland (1998)
@
Lee Evans är känd från filmer som Den Där Mary, Det Femte Elementet och The Ladies Man. I dessa var han underhållande och rolig. Som stå-uppkomiker är han en katastrof. Han babblar och sluddrar så snabbt och mycket att jag förstår ungefär hälften av vad han säger och dessutom springer han runt på scenen som en koksad Robin Williams på amfetamin. Efter fem minuter är Lee så svettig att det ser ut som att han klivit upp ur en bassäng och jag gäspar så stort att jag stänger av. Jeebus, vad är det för skit folk får ge ut!
/Surskägget

Richard Pryor: Live in Concert (1979)
@@@@@
Med Delirious som enda undantag är detta förmodligen världens roligaste stå-uppfilm. Richard Pryor levererar en fantastisk show som blandar enmansteater, humor, spänning och vardagshistorier så mästerfullt berättade att man önskar att det aldrig tar slut. Man förstår exakt vem Murphy inspirerades av när han bestämde sig för att satsa på att bli komiker för det här är så löjligt bra att det inte går annat än inspireras av det. Det sjuka är att filmen har över trettio år på nacken men de ämnen Pryor tar upp och belyser är lika aktuella idag – och lika roliga – som då. Vilken sann hjälte detta var. All hail Pryor, R.I.P!!!
/Surskägget

Julkalendern 14 dec - Stor humor och de visste inte ens om det...

Vi älskar ju våra komedier här på bloggen men en sak som vi älskar lika mycket (och ibland kanske mer) är oavsiktliga komedier. När regissör och andra inblandade tror att de ska skapa den nästa Gudfadern, Citizen Kane eller Commando men det blir platt fall på alla håll och kanter. En sån film blir oftast bara dålig men då och då snurrar det till och det blir hög underhållning och många garv. Vi skullle kunna ge många fler exempel och recensioner än de nedan men man kommer hem från jobbet helt SLUT SOM MÄNNISKA och sen ska man käka och sätta sig och SKRIVA KALENDEEEERN?! VAD ÄÄÄÄÄR DET HÄÄÄÄÄR?! Hehehe, det blir nog en större specialare på våra ”oavsiktliga favoriter” men här kommer ett axplock i alla fall. OBS! The more, the merrier and the beer.

Plan 9 from Outer Space (1959)
Underhållningsvärde: @@@@
Riktigt betyg: @-
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA! Den här filmen har allt. ALLT! Och ändå inget. Ed Wood (”regissören” som försökte ge Bela Lugosi en ny karriär samt gillade att klä sig i angoratröjor och damperuker!) bjuder oss över 50 år efter premiären på en störtskön svart-vit rulle i skrä…skräcken…skräckens…tecke…hahahaha! Rymdvarelser, som ser exakt ut som oss människor men med glittriga dräkter, väcker de döda på jorden till liv med en speciell stråle. De döda blir zombies ELLER vampyrer! Bela Lugosi, som spelar en gammal bitter man i filmen, gick bort under inspelningen men det löste man som ni vet med att plocka in en annan skådis som täcker ansiktet med sin mantel hahahaha! Så mycket smaskens och samtidigt så galet illa. Ed Wood ville skrämmas, chockera men också romantisera och få oss att tänka till. Han lyckades med ingendera. Han får ju i alla fall än idag filmnördar att garva ÅT honom OCH hans film. Så som med så många andra ”så dåliga så de blir bra” filmer. Korka upp vinaren med ett par polare och ta en kväll med er gamle vän Ed Wood. Han bjuder på mer garv i minuten än de allra flesta komedier. Ibland är schaudenfraude den bästa medicinen. Fantastiskt!
/Vrångmannen

Blå Måndag (2001)
Underhållningsvärde: @@@@
Riktigt betyg: @-
Svensk film är nästan aldrig kul. Det är bara att inse. En handfull komedier har lyckats sådär på senare tid och en några lågbudgetrullar med bra manus som man höjt ögonbrynen åt men i överlag så fattas det något som det är svårt att sätta fingret på. Blå Måndag är en actionthriller av ”regissören” Anders Lennberg (Kärlekens Språk 2000 HAHAHAHAHAAHAA! Och några avsnitt av Rederiet) har lyckats med allt utom att göra en film som man måste vara halvpackad och på ruskigt bushumör för att ens orka se första kvarten. Det händer mycket i rullen vilket är ett plus även om allt som händer är så jäääävla korkat uselt så man nästan smäller av. HAHAHAHAHAHAHA! Jag orkar nog inte! Eva Röse i svart peruk som bankir tillika femme fatale! Eva! Läs manusen innan du HAHAHAHAHA! Nån jävla Leonardo Di Capriokopia som grinar hela tiden. Mycket ful pang pang och svek i kriminellt gäng. Alla repliker ALLA är en skrattfest och återbesöken till slakthuset när någon strukit med. Ojojojoj! JAG BLIR ALLDELES SNURRIG! Inte ett rätt men lyfter (eller sänker) en förfest ganska lätt. Plocka upp den här dvdn för 29 spänn och ge den en chaaaaaahahahahahahahaaaaans! Se den aldrig nykter och/eller ensam.
/Vrångmannen

Underhållningsvärde: @@@@+
Riktigt betyg: --
Ja ni ser rätt, den får ett minus minus i "betyg" för den är så usel att den inte ens är värd etta minus. Men underhållningen HAHAHAHAHAHAHAHA! Vrångmannen tjatade sig blå som en Avatar (åååååh om jag får tag på Cameron!!!) om att jag skulle se den här. Tog en titt på omslaget och var väldigt skeptisk. En grogg senare skrattade jag så jag trillade av stolen. Vår vän Kuntza som ibland gästar här på bloggen var på riktigt orolig över att jag skulle dö så mycket skrattade jag (bara jag tänker på scenen hahahaha "scenen" hahahaha där två av karaktärerna har ett viktigt hahahaha "viktigt" snack i hallen i lägenheten när dörren till toaletten plötsligt öppnas och Di Capriokopian HAHAHAHAHA sitter och SKITER HAN SKITER VARFÖR VARFÖR HUUUUUR TÄNKTE NI NÄR NI KLIPPTE IN DEN SCENEN HAHAHAHAHA! så kan jag knappt sluta skratta) (det kom lite skrattårar på tangentbordet när jag skrev det där för hahahahahahahahahahahahahahahahahaha!!!!!.................).
/Surskägget

Deadly Prey (1987)
Underhållningsvärde: @@@@@
Riktigt betyg: @
När jag ser attt den här filmen har fått ett snitt på 5,7 på imdb så blir jag först alldeles matt. Sen inser jag när jag läser recensenternas kommentarer att de har fattat grejen. Den ska ha 8,1 i snitt men av helt fel orsaker än filmmakarna hade hoppats på. Det här är PURE GENIUS. Så mycket action så lite tid. Mike Danton, muskelberget i blond hockey, går ut med soporna i enbart jeansskjorts en morgon och blir kidnappad av en elitgrupp legosoldater. Han förs någon kilometer ut i skogen. Syftet är attt legosoldaterna behöver träna på riktiga människor. De släpper honom lös i sina jeansskjorts och ger honom ett försprång inför jakten. Men de har gjort bort sig för Danton är en supersoldat (även om han efter tre timmar i skogen är så utmattad och hungrig att han äter mask och små möss HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!). En efter en stryker legosoldaterna med och Danton har alltid en ”vass” replik att bjussa på till fantastisk musik. HAHAHAHAHAHAHAHA alltså det HÄR är film. Vad tänkte dom liksom? Danton spelas av ”skådespelaren” Ted Prior och han är helt slut i allt jag har sett honom i. Kan inte leverera en trovärdig replik om så livet hängde på det. ”Regissören” David A Prior har bara gjort skit förutom den här guldrullen om ni hajar vad jag menar. Detta är en seriös skrattfest. En polare äger en original VHS på denna och den åker alltid fram i samband med groggen och filmsuget. Finns liksom inget annat att se när den står i samma hylla. Det finns många actionfilmer som man kan garva sig halvt ihjäl åt men Deadly Prey tar fan allt. HELT JÄVLA UNDERBAR! Rota fram den på Amazon eller liknande och håll i er!
/Vrångmannen

Julkalendern 13 dec - Jim Carrey

James Eugene Carrey föddes 1962 i Ontario, Kanada och är en av de roligaste komikerna i hela världen. Vi såg honom kanske inte som knarkande rockstjärna i Dirty Harryrullen The Dead Pool eller som nördig tonåring under vampyrattack i Once Bitten. Men man måste ju börja någonstans. Efter succéer på standupscener samt i sketchtvprogrammet In Living Color så slog ju Ace Ventura: Pet Detective ner som en bomb och sen var bollen i rullning. Vi har nämnt den här mannen många gånger på bloggen under årens gång och recenserat en hel del av hans filmer, både drama och komedi men vi har dock inte nämnt dessa tre skojiga rullar och då är det väl hög tid såhär i kalendertider att ägna ytterligare en liten stund åt vår gamle vän Jim Carrey.

Ace Ventura: Pet Detective (1994)
@@@@
HAHAHAHAHA! Av alla dumma idéer till en komedi så ligger den här i topp. Jim Carrey i högform som husdjursdetektiven Ace Ventura. Amerikanska fotbollslaget Miami Dolphins egen delfinmaskot Snowflake blir kidnappad och Ace kallas in för att lösa fallet. Hejdlöst galet och det är inte svårt att fatta varför Jim Carrey plötsligt blev en superstjärna att räkna med. Courtney Cox (tv-serien Vänner) spelar Carreys kärleksintresse (men kom alltid hem till mig när kamerorna stängts av). Har sett rullen hur många gånger som helst och trots att den ibland är lite för mycket så är den ändå en favorit i hjärtat tack vare Jim Carreys komiska genialitet och ett rasande skönt tempo. Det blev en uppföljare Ace Ventura: Call of the wild, lite sämre men har sina stunder (@@@-), samt en animerad tv-serie. Dumt så det förslår alltså men med stora asgarv så det förslår värre.
/Vrångmannen

@@@@@
Kommer ihåg att jag såg den här på bio i Prag av alla ställen. Det här var strax efter att demokratitåget rullade genom hela öst så amerikanska filmer på bio var fortfarande lite av en nyhet och amerikanske odubbade filmer var i princip helt omöjliga att hitta (såg Snuten i Hollywood 3 på bio i Prag dubbad en gång men det är en annan historia). Själva biografen var en gammal teater eller kanske rentav operalokal och hur stor som helst. Och hur tom som helst för alla gick och såg den dubbade varianten. Hade ingen aning om vad som väntade men eftersom att det här var enda odubbade filmen i hela Tjeckien var det den jag gick och såg. Och skrattade nästan ihjäl mig så ambulansen fick komma när eftertexterna rullade (det är också en annan historia). Filmen är kanske en fyra egentligen, men det här biominnet gör att det blir en femma.
/Surskägget

The Mask (1994)
@@@
Adapterad från ett gäng serieböcker och regisserad av Chuck Russell (A Nightmare on Elmstreet 3: Dreamwarriors, The Blob). The Mask handlar om hur den översnälle och blyge bankiren Stanley Ipkiss (Jim Carrey) hittar en magisk trämask som förvandlar honom till en… tja, galen grön seriefigur med stora tänder. Underhållande men lite ojämn actionkomedi där Carrey får visa sin känsliga sida samtidigt som han ger allt som sitt maskbärande alias. Cameron ”kom hem allt är ju förlåtet” Diaz dyker upp i sin filmdebut. ”Somebody stop meeeeee!”
/Vrångmannen

@@@@
Tycker Vrångis är lite för snål med betygen här. Carrey är fantastisk och nästan lika animerad utan animering som med animering. Karlen är ett komiskt geni helt enkelt. Visst är filmen knäppare än knäpp men det är ju också det som är charmen med den. Påminner mycket om de gamla tecknade kortfilmerna av mästaren Tex Avery och har till och med minst en hyllning till en Tex Averyfilm (scenen där Carrey som The Mask busvisslar som en varg när han ser Diaz första gången) (och ja självklart finns den på YouTube, se nedan och njut).
/Surskägget

Liar Liar (1997)
@@@@
En av mina favoriter av Carreys tidigare rullar. Fletcher Reede (Jim Carrey) är en lögnaktig arbetsnarkoman till försvarsadvokat som aldrig har tid för sin lilla son. När sonen på sin födelsedag blåser ut ljusen på tårtan önskar han att hans pappa inte ska kunna ljuga på en hel dag. Hilarity ensues! Raketfars där Carrey nästan slår galenskaperna i Ace Venturarullarna. En advokat som inte kan ljuga hahahaha! Slapsticken! Förtvivlan! Inte en tråkig minut i den här och så är den lite fin också med BUDSKAP! Förbannat härlig rulle! ”The pen is blue, the pen is blue, the god damn pen is blue!” HAHAAHAHAHAAA! Carrey…
/Vrångmannen

@@@@
HAHAHAHAHAHAHA! Glöm inte bort Cary Elwes som stelaste, tråkigaste och gråaste snubben i världshistorien hahahaha! Han är otrolig. Men det är självklart Carreys film. Scenen när han misshandlar sig själv på toaletten kan vara det enkom roligaste som fångats på film nånsin. Men det finns så mycket hela tiden. Just att han alltid måste vara 100% ärlig hahahahahaha! Lysande.
/Surskägget

Julkalendern 12 dec - Tom Hanks

Innan Tom Hanks blev den Oscarsvinnande superskådis han är idag var han en enkel komiker som på 80-talet spottade ur sig den ena succékomedin efter den andra. Han har det där busiga och charmiga kombinerat med ett vinnande leende och precis rätt komisk tajming för att gå hem i stugorna. Om han visste då att han idag skulle göra supertråkiga ”spänningsfilmer” som Da Vincikoden och Änglar och Demoner är jag säker på att han aldrig skulle fått för sig att gå från komedin mot fler och köttigare dramaroller.
80-talet var hans storhetstid som komiker. På 90-talet gick han över till dramafilmerna som Philadelphia och Forrest Gump och naturligtvis mästerverket Saving Private Ryan innan han på 00-talet krackelerade totalt och började göra ganska långtråkiga rullar (Cast Away, The Terminal och nämnda Da Vincifilmer). Hans bästa verk på 00-talet har annars varit när han lånat ut sin röst till Toy Story 3 och Bilar. Säger en del om hans karriär just nu.
Men skit i att han blivit fet, gammal och tråkig. Vi spolar tillbaka när han var ung och hungrig och pinnsmal och bjussade på lite kul. En del har vi recenserat förr som Splash och Dragnet men resten av komedierna får ni här.

Svensexan (1984)
@@@@
Ahahahahahahaha! Filmen som helhet lutar lite åt b-filmsfacket men upplägget är ju busigt och glatt som det bara kunde vara på 80-talet. Hanks ska gifta sig med Tawny Kitaen (innan hon blev alkad och ful) och hans polare anordnar svensexa samma kväll som Kitaen går på möhippa. Slapstickfesten kan börja när hotellrummet Hanks polare ordnat invaderas av strippor, prosituerade, skummisar, diverse uppblåsbara saker och en del djur. Det här är en sexkomedi som inte tar sig själv eller nånting annat på allvar hahahaha. Utan Hanks hade det knappt varit en tvåa i betyg men han lyfter rullen rejält. Se den absolut om du får chansen.
/Surskägget

@@@@
Helt klart! Det här är en liten pärla ur 80-talsgömmorna och Tom Hanks själv säger att han är lite stolt över filmen till skillnad mot en del annat han gjorde på 80-talet. Hanks drar one-liner efter one-liner i rullen och eftersom hans fästmö har galet rika föräldrar och han själv är en vanlig fattig skolbusschaufför så ogillas hela giftasidén av de rika knösarna. Klockren skojig klassiker utan en död minut.
/Vrångmannen

En Kille I Rött (1985)
@@
Invecklingskomedi där en helt oskyldig Hanks blir en bricka i CIA-chefers interna stridigheter om makten. Lori Singer (numera min ex-fru men vi hade ett par kul år) skickas för att ta reda på vad ”spionen” Hanks egentligen vet och misstolkar självklart allt han säger som kodord för spionage. Han i sin tur blir kär i henne och fattar inte alls att mängder med CIA-folk smyger honom i hasorna. Kul upplägg som borde blivit mycket roligare film. Tyvärr fylld med transportsträckor lika långa som autobahn och då hjälper det inte att det blixtrar till då och då.
/Surskägget

Volunteers (1985)
@@
John Candy och Tom Hanks i samma film och det här borde vara hur kul som helst. Hanks är rikemansson med skulder som pappan vägrar betala. Han flyr via Fredskåren till en djungel i Thailand där han ska hjälpa till att bygga en bro för att underlätta livet för byinvånarna. Till sin hjälp har han Candy (hahahahahahahaaaaa!) och söta Rita Wilson. Hanks är inte direkt den hjälpsamma typen och försöker hela tiden slingra sig ur jobbet vilket inte ger pluspoäng hos Wilson. Och Candy…hahahaha…han är en vandrande naturkatastrof givetvis. Tyvärr blir det här aldrig så kul som det på papper ser ut att vara. Samspelet mellan Candy och Hanks är lysande men manuset går på tomgång och det hela lyfter aldrig trots att det försöks. Synd på lovande upplägg.
/Surskägget

Hem Dyra Hem (1986)
@@@
Hanks och Shelley Long köper vad de tror är ett drömhus men som förstås är ett ruckel som bokstavligt talat faller isär över deras huvuden. Nu gäller det bara att renovera så fort som möjligt vilket inte är helt lätt när man inte har några pengar. Hahahahaha! Det blir lätt hysteriskt kul ett par gånger och Hanks är klockren som stressad kille som försöker sitt bästa men som bara kan se på när allt går åt helvete. Long är lite enerverande som frugan och det är mest på grund av att jag stör mig på henne som filmen inte får en fyra.
/Surskägget

@@@
Hahaha! Snacka om termitnäste och Hanks visar här upp sina slapsticktalanger. Håller inte med om att Shelley Long irriterar och när det begav sig var hon en härlig komedienne. Hon är riktigt skoj i den här rullen också. Undrar hur mycket Björn Skifsfilmen "Drömkåken" har inspirerats av den här rullen. "Ahh, home crap home!" HAHAHAHA! Den är ok.
/Vrångmannen

Big (1988)
@@@@
Hanks stora (hahaha stora get it?) ögonblick i karriären innan alla Oscars etc. Det gick ju en trend på 80-talet med filmer där vuxna och barn bytte skepnad med varandra. Det här är en variant på temat där Hanks är en liten grabb som en dag vaknar upp i en vuxen kropp. Hanks minspel och kroppsspel är helt otroligt. Trots att han är vuxen ÄR han en liten grabb som bara vill lattja och ha kul. Han måste studerat ungar till bristningsgränsen för han prickar verkligen in allt som ungar gör så jävla klockrent. Stor (hahahaha get it?) film med stort hjärta.
/Surskägget

@@@
Mysig komedi och Tom Hanks gör som skägget skriver en fantastisk insats men det är å andra sidan ingen riktigt stor film heller. Bra men inte bättre.
/Vrångmannen

En Djävul Till Granne (1989)
@@@
Mörk komedi där ett helt grannskap (ledda av Tom Hanks och Corey Feldman) tror att nyinflyttade familjen Klopek är sjuka kannibaler eller liknande. När dessutom en äldre man i grannskapet försvinner växer sig misstankarna starkare. Det här är förmodligen inte en film för alla. Humorn är på sina håll becksvart och filmen spelar mycket på människors mest smutsiga inneboende sidor där man utan tvekan hugger på de man inte känner väl trots att man egentligen inte har nån som helst anledning. Men bra är den.
/Surskägget

Turner & Hooch (1989)
@@@
Buddykomedi där snuten Hanks blir tilldelad hund för att lösa fallet. Självklart är Hanks strikt och prydlig och lika självklart är hunden en slemmande katastrof. Och ännu mera självklart blir de bästa vänner innan filmen är slut (och de löser naturligtvis fallet). Visst det är standardmall 1A och hela det där köret men det är nåt sött och gulligt med filmen och Hanks närvaro gör att det lyfts upp ett snäpp över vanligt matinétrams.
/Surskägget

@@@-
Blir tvungen att ge den här ok. Äckelhunden är jobbig men Hanks är riktigt bra i denna actionkomedi. Bah! Mitt vrånga hjärta smälter lite men kunde de inte ha använt en annan typ av jycke. Så mycket jävla slafs och dregel genom hela filmen. Fy fa-an!Vad är det för fel på en vanlig hundjävel? Va?! Typ en schäfer?! Tänk er snuten som får en schäfer som partner istället för som nu ett slemgiganto! Eh, just ja. K-9 med James Belushi. Det har redan gjorts. Dåså. Då är jag nöjd.
/Vrångmannen

Julkalendern 11 dec - Back to the Future-trilogin

Regissören Robert Zemeckis hade en idé om att göra en mellanbudgetrulle om att som tonåring resa tillbaka i tiden och träffa sina föräldrar när de är i samma ålder som en själv. Han fick Steven Spielberg intresserad att producera och resten är som ni alla vet filmhistoria. Tonåringen Marty McFly (Michael J Fox som blev en stor stjärna efter den här filmen) är bästa kompis med galna vetenskapsmannen Doc (en fantastisk Christopher Lloyd). Doc har lyckats göra en tidsmaskin av en DeLorean och det stora äventyret i tid och rum kan börja! Finns inte så mycket mer att säga om rullarna för ni har alla sett dom, säkert flera gånger.

Back to the Future (1985)
@@@@+
När jag såg den här på bio som liten prutt så var det den bästa rullen jag sett i mitt liv. Jag var totalt tagen av det stora busiga äventyret och det fanns inga gränser till min kärlek för Lea Thompson (som spelade morsan till Michael J Fox). När Back to the Future kom ut på video och det var movieboxdags så hängde alltid den kassetten med oavsett vad man annars också hyrde. Naturligtvis har jag sett om den nyligen (samt tvåan och trean) och den är fortfarande lika charmig, rolig och fartfylld. Att filmen inte får högsta betyg beror på att jag är Vrångmannen. Fantastiskt bra extramaterial på nya dvdutsläppet där man också får se Eric Stoltz göra Marty McFly innan de bytte ut honom mot Michael J Fox, vilket kan idag kännas som ett genidrag. That’s the power of love!
/Vrångmannen

@@@@@
Jag vågar bjussa på en femma för det här är inget annat än ett mästerverk. Liksom Vrångmannen såg jag filmen på bio då det begav sig och kom ut som ett enda stort leende. Allt i hela filmen var perfekt. Det var spännande, det var action, det var sci-fi, det var rocknroll och det var stora skratt. Michael J Fox är perfekt i rollen och Crispin Glover som pappa McFly är lysande hahahaha! Älskar att han fick storhetsvansinne efter den här rollen och ville ha såna feta pengar i lön inför tvåan att han prompt ersattes. Film som underhållning när den är som allra allra bäst.
/Surskägget

Back to the Future 2 (1989)
@@@
Många som hatar tvåan och tycker den är på tok för mörk och inte matchar ettans härliga stil. Jag håller inte riktigt med. Tvåan är faktiskt bättre idag än när den kom och trots att den är lite våldsammare och elakare än ettan så har den stora stunder och som helhet är den helt ok. Den utspelar sig 2015 så det ska bli kul att se om vi då har svävarskateboards, självtorkande jackor och hologrambio om några år hahaha!
/Vrångmannen

@@@+
Visst är tvåan mörkare men det är absolut inte till dess nackdel snarare tvärtom. Det hade ju blivit tråkigt med en kopia av ettan rakt upp och ner och här får vi ta del av hur snett det kan gå när man börjar resa i tid och ändra på saker och ting. Alla handlingar har konsekvenser helt enkelt. Älskar också hur man hela tiden refererar till ettan och använder tidsresandet som en mycket viktig faktor för framtida händelser och hur man får se saker från ettan från nya vinklar. Fox är fortfarande magiskt bra som McFly och full fart och fläkt bjussas vi på trots att det på sina håll är lite mörkare och mognare.
/Surskägget

Back to the Future 3 (1990)
@@@+
Hehehe trean med den glada westerntiden. ”Clint Eastwood? What kind of stupid name is that?!” HAHAHAHA! Trean är ett steg tillbaka till den gladare äventyrskomedikänslan och är väl den bästa av de två uppföljarna även om jag gillar tvåan som jag nämnde tidigare. Här hamnar våra hjältar i vildaste västern och måste försöka ta sig tillbaka till sin egen tid. Tråkigt ändå att uppföljarna aldrig riktigt levde upp till ettan men så är det ofta med trilogier.
/Vrångmannen

@@+
Enligt mig den svagaste filmen i trilogin. Idén med att sticka till westerntiden i sista filmen känns inte helt hundra och jag tycker den här filmen sticker iväg för mycket för att riktigt passa ihop och knyta ihop trilogin på ett tillfredsställande sätt. Ser man den som en egen film finns en hel del kul och roligt men som del av en trilogi är den ute och cyklar.
/Surskägget