@@@@
Det är inte bara japaner och koreaner som kan göra äckliga spökrullar med vidriga demonbarn som får en att gråta sig till sömns (inte mig då men jag är skadad..). Spanien har visat framfötterna en hel del när det gäller spökgenren och Barnhemmet levererar på alla plan. Laura växte upp på ett gammalt barnhem när hon var liten och nu vuxen kvinna har hon köpt barnhemmet med sin man och flyttat in med deras 7-årige son. Planen är att dom själva ska starta ett barnhem för förståndshandikappade barn. Det börjar förstås hända saker direkt. Det viskas i korridorer och knarra i väggar. Kan inte avslöja mer om storyn då det är en komplicerad, intelligent, gammaldags spökhistoria paketerat i det snyggaste godispapper tänkbart. Ett riktigt spännande och sorgligt rysardrama som varmt rekommenderas till alla, förutom då kanske tjejerna som satt bakom mig på bion och efter en stund in i filmen utbrast ”Va?! Är den på Spanska?!”. Hehehe! Dom fick nog sitt i alla fall eftersom det bara minuter senare skreks något så fruktansvärt i mitt TINNITUSÖRA!!
/Vrångmannen
onsdag 27 augusti 2008
The Promotion
@@
Förutsättningarna för att det här skulle bli en bra komedi var goda. Seann William Scott (Stifler i American Pie) jobbar på ett typiskt stort varuhus och med slips, snedbena och alltid ett leende så längtar han efter en befordran. Han är så säker på att han ska få en så han har köpt ett hus han inte har råd med och ljuger för sin fru (läckra Jenna Fischer) att han redan är chef på bygget. Plötsligt dyker det upp en ny knäpp kanadensisk kille på varuhuset (John C Reilly) och är mer än sugen på samma befordran. Kampen kan börja. Låter det skoj? Det är det inte. Det finns ett par scener som är riktigt roliga men som helhet så verkar det inte som om filmmakarna själva vet vad det är för typ av film dom vill göra. Ska det vara svart komedi, samhällsdrama, ska det vara roligt eller indie. Det blir tyvärr en enda röra även om man ibland ler åt eländet.
/Vrångmannen
Förutsättningarna för att det här skulle bli en bra komedi var goda. Seann William Scott (Stifler i American Pie) jobbar på ett typiskt stort varuhus och med slips, snedbena och alltid ett leende så längtar han efter en befordran. Han är så säker på att han ska få en så han har köpt ett hus han inte har råd med och ljuger för sin fru (läckra Jenna Fischer) att han redan är chef på bygget. Plötsligt dyker det upp en ny knäpp kanadensisk kille på varuhuset (John C Reilly) och är mer än sugen på samma befordran. Kampen kan börja. Låter det skoj? Det är det inte. Det finns ett par scener som är riktigt roliga men som helhet så verkar det inte som om filmmakarna själva vet vad det är för typ av film dom vill göra. Ska det vara svart komedi, samhällsdrama, ska det vara roligt eller indie. Det blir tyvärr en enda röra även om man ibland ler åt eländet.
/Vrångmannen
tisdag 26 augusti 2008
Get Smart
@@@+
Hahaha! Jag kan bara titta på komikern/skådespelaren Steve Carell. Han ser så jävla störd ut. Ok, det här är en remake (som vanligt Hollywood när ska NI HITTA PÅ NÅT SJÄLVA DÅ ÅÅÅÅÅH!) av tv-serien Get Smart från 60-talet som Mel Brooks (Det våras för..fill in the bans) producerade. Det är lite James Bond möter toaletthumor sådär. Filmen håller sig nära känslan Bond och toalett men naturligtvis med fetare budget/effekter och massor med pang och bom. Carell är naturligtvis perfekt i rollen som den tafatte agenten som ofta gör bort sig och det är inte långt mellan garven. Hans sexiga kvinnliga sidekick spelas av Anne Hathaway (Princess Diaries, Brokeback Mountain) och hon är lika farlig som hon är sexig. Aaaaah precis som det ska vara. Inget nytt under solen men njutfull (om en klichéfylld) underhållning och när du lämnar biografen så har du snabbt glömt filmen men så länge du sitter där så har du skitkul. Precis som en bra karusell. Inget fel med det men det blir inga oscars etc heller. Mys-pys-bus-kul (speciellt om du gillar din Bond och sett något avsnitt av den gamla serien..).
/Vrångmannen
Hahaha! Jag kan bara titta på komikern/skådespelaren Steve Carell. Han ser så jävla störd ut. Ok, det här är en remake (som vanligt Hollywood när ska NI HITTA PÅ NÅT SJÄLVA DÅ ÅÅÅÅÅH!) av tv-serien Get Smart från 60-talet som Mel Brooks (Det våras för..fill in the bans) producerade. Det är lite James Bond möter toaletthumor sådär. Filmen håller sig nära känslan Bond och toalett men naturligtvis med fetare budget/effekter och massor med pang och bom. Carell är naturligtvis perfekt i rollen som den tafatte agenten som ofta gör bort sig och det är inte långt mellan garven. Hans sexiga kvinnliga sidekick spelas av Anne Hathaway (Princess Diaries, Brokeback Mountain) och hon är lika farlig som hon är sexig. Aaaaah precis som det ska vara. Inget nytt under solen men njutfull (om en klichéfylld) underhållning och när du lämnar biografen så har du snabbt glömt filmen men så länge du sitter där så har du skitkul. Precis som en bra karusell. Inget fel med det men det blir inga oscars etc heller. Mys-pys-bus-kul (speciellt om du gillar din Bond och sett något avsnitt av den gamla serien..).
/Vrångmannen
La Zona
@@@
Mexico. En hel stadsdel har omslutits av murar, kameror och vakter. Här lever det ”finare” folket som inte vill ha med våldet, kriminaliteten och fattigdomen att göra. En natt bryter sig tre killar från slummen in i området för att stjäla. Två blir dödade (efter att dom själva mördat en gammal kvinna) och en ”oskyldig” ung kille blir kvar inne i zonen eller LA ZONA! Eftersom lagen upphålls av ett gäng utvalda i zonen så bestämmer sig folket innanför murarna att inte blanda in polisen och leta upp den unge mannen själva och utbringa hård rättvisa. Hyfsat spännande film med grymt foto och bra skådespelare. Den är aningen långsam och griper inte tag i en sådär riktigt som man kanske hade hoppats men den är ändå klart sevärd och annorlunda. Regissören Rodrigo Plá kommer vi se mer av framöver garanterat. Man ser för lite mexikansk film och den här kan utan tvekan brottas med många storfilmer som släpps på bio. Bara den hade varit lite mer spännande och tät.
/Vrångmannen
Mexico. En hel stadsdel har omslutits av murar, kameror och vakter. Här lever det ”finare” folket som inte vill ha med våldet, kriminaliteten och fattigdomen att göra. En natt bryter sig tre killar från slummen in i området för att stjäla. Två blir dödade (efter att dom själva mördat en gammal kvinna) och en ”oskyldig” ung kille blir kvar inne i zonen eller LA ZONA! Eftersom lagen upphålls av ett gäng utvalda i zonen så bestämmer sig folket innanför murarna att inte blanda in polisen och leta upp den unge mannen själva och utbringa hård rättvisa. Hyfsat spännande film med grymt foto och bra skådespelare. Den är aningen långsam och griper inte tag i en sådär riktigt som man kanske hade hoppats men den är ändå klart sevärd och annorlunda. Regissören Rodrigo Plá kommer vi se mer av framöver garanterat. Man ser för lite mexikansk film och den här kan utan tvekan brottas med många storfilmer som släpps på bio. Bara den hade varit lite mer spännande och tät.
/Vrångmannen
Expired
@@@@
Claire (lysande Samantha Morton) är en lite introvert och snäll kvinna som jobbar som parkeringsvakt i Los Angeles. Hon bor med sin sjuka mamma och längtar lite efter att träffa någon i sitt liv. Plötsligt dyker den introverte och minst sagt arge Jay (lysande Jason Patric) upp i hennes liv, även han parkeringsvakt, och dom påbörjar ett knackligt och ostabilt förhållande och Claire börjar sakta ställa sig frågan ”Är det bättre att ha någonting istället för ingenting?”. En lite klassisk amerikansk indierulle som ändå lyckas vara annorlunda utan forcering, rolig, tragisk, pinsam, romantisk och tänkvärd i en skön blandning. Det är en ganska svart historia som berättar om människor som inte riktigt kan hitta hela vägen fram pga deras udda personligheter. Årets stora överraskning på bio helt klart och om vi inte redan visste att parkeringsvakter (läs: lapplisa) är dom mest hatade personerna så borde vi fatta det efter den här rullen. Svart humor och mänskliga öden på hög nivå. Rekommenderas!
/Vrångmannen
Claire (lysande Samantha Morton) är en lite introvert och snäll kvinna som jobbar som parkeringsvakt i Los Angeles. Hon bor med sin sjuka mamma och längtar lite efter att träffa någon i sitt liv. Plötsligt dyker den introverte och minst sagt arge Jay (lysande Jason Patric) upp i hennes liv, även han parkeringsvakt, och dom påbörjar ett knackligt och ostabilt förhållande och Claire börjar sakta ställa sig frågan ”Är det bättre att ha någonting istället för ingenting?”. En lite klassisk amerikansk indierulle som ändå lyckas vara annorlunda utan forcering, rolig, tragisk, pinsam, romantisk och tänkvärd i en skön blandning. Det är en ganska svart historia som berättar om människor som inte riktigt kan hitta hela vägen fram pga deras udda personligheter. Årets stora överraskning på bio helt klart och om vi inte redan visste att parkeringsvakter (läs: lapplisa) är dom mest hatade personerna så borde vi fatta det efter den här rullen. Svart humor och mänskliga öden på hög nivå. Rekommenderas!
/Vrångmannen
Hancock
@@@+
Hancock kan ALDRIG bli en tvåa som Surskägget skriver i sin recension. Jag är ledsen men den är grymt underhållande utan att vara något märkvärdigt. Kort då. Will Smith är Hancock, en superhjälte som lever som en uteliggare och alkoholiserat sig pga av att ingen gillar honom och han försöker göra rätt men ställer till mer kaos och besvär typ river halva stan för att fånga en snattare. In kommer en PR-agent (spelad av Jason Bateman) och försöker ge Hancock en ny image så folk ska gilla honom igen och så han ska gilla sig själv. Allt det här har skägget redan skrivit så jag skippar storyn (Charlize Theron ååååååååååååh PUSS!). Det är dock allt annat än en dålig film. Tvärtom så är den annorlunda, rolig och fartfylld med coola effekter och några sköna överraskningar. En klassisk summer blockbuster som gör få besvikna. Det görs många sämre filmer i liknande genres och vi har aldrig sett en rulle som Hancock förut. Skägget! Ta skägget ur röven och sluta sura. Det här ÄR smart och lite manipulerande entertainment som snart ses i en dvdhylla nära dig och som sen glöms bort även om det känns som ett lite orättvist öde. Ge den en chans. Minst.
P.S. Gamla tv-serieskådisen Peter Berg har regisserat (han har även gjort spännande The Kingdom och briljanta Very Bad Things). Det var nog bättre att hoppa bakom kameran för framför var han lite sådär. Ser fram emot nästa utmaning Mr Berg!
/Vrångmannen
Hancock kan ALDRIG bli en tvåa som Surskägget skriver i sin recension. Jag är ledsen men den är grymt underhållande utan att vara något märkvärdigt. Kort då. Will Smith är Hancock, en superhjälte som lever som en uteliggare och alkoholiserat sig pga av att ingen gillar honom och han försöker göra rätt men ställer till mer kaos och besvär typ river halva stan för att fånga en snattare. In kommer en PR-agent (spelad av Jason Bateman) och försöker ge Hancock en ny image så folk ska gilla honom igen och så han ska gilla sig själv. Allt det här har skägget redan skrivit så jag skippar storyn (Charlize Theron ååååååååååååh PUSS!). Det är dock allt annat än en dålig film. Tvärtom så är den annorlunda, rolig och fartfylld med coola effekter och några sköna överraskningar. En klassisk summer blockbuster som gör få besvikna. Det görs många sämre filmer i liknande genres och vi har aldrig sett en rulle som Hancock förut. Skägget! Ta skägget ur röven och sluta sura. Det här ÄR smart och lite manipulerande entertainment som snart ses i en dvdhylla nära dig och som sen glöms bort även om det känns som ett lite orättvist öde. Ge den en chans. Minst.
P.S. Gamla tv-serieskådisen Peter Berg har regisserat (han har även gjort spännande The Kingdom och briljanta Very Bad Things). Det var nog bättre att hoppa bakom kameran för framför var han lite sådär. Ser fram emot nästa utmaning Mr Berg!
/Vrångmannen
Chicago
@@
Skägget är arg på den här rullen. Skägget gillar inte musikaler. Där håller jag med honom fullständigt. Chicago är inget vidare i mina ögon/öron. Det sjungs en del, det är en rise & fall historia och det är snygg set design, snyggt foto…etc…etc. Enda anledningen jag ger den en tvåa är för att jag lyckades ta mig genom eländet (nästan). Gillar att se Renee Zellweger (smygmullig) när hon ”shakin’ that ass” men i slutändan så vill jag riva bort hud från armarna på min kropp. Sorry men det är inte en etta men fan det är nästan. Stäm mig.
/Vrångmannen
Skägget är arg på den här rullen. Skägget gillar inte musikaler. Där håller jag med honom fullständigt. Chicago är inget vidare i mina ögon/öron. Det sjungs en del, det är en rise & fall historia och det är snygg set design, snyggt foto…etc…etc. Enda anledningen jag ger den en tvåa är för att jag lyckades ta mig genom eländet (nästan). Gillar att se Renee Zellweger (smygmullig) när hon ”shakin’ that ass” men i slutändan så vill jag riva bort hud från armarna på min kropp. Sorry men det är inte en etta men fan det är nästan. Stäm mig.
/Vrångmannen
The Dark Knight
@@@@
Brittiske (?) regissören Christopher Nolan har fan inte gjort en dålig rulle till dags datum. Memento var en briljant film-noir thriller med den sköna tvisten att filmens story utspelar sig baklänges så vi ska känna huvudpersonens förvirring då han lider av extrem minnesförlust. Insomnia (2002), nyinspelning av en norsk thriller, med Al Pacino var extremt välgjord och annorlunda. I likes! The Prestige som handlade om rivaliserande trollkarlar på 1800-talet var en millimeter från mästerverk, spännande, smart och underhållande. Batman Begins (vem har missat den?) var Nolans inträde i serietidningsvärlden och det kändes ganska naturligt med hans känsla för mörka historier, spänning och udda approach till komplicerade storys som blivit förenklade i serierutor. Batman begins var ett mycket smart uppvaknande av vår gamla seriefavorit, en mogen vinkling av en av de mest komplicerade personligheterna i DC comics galleri. En riktigt bra film som trots sitt mörker och allvar aldrig tappade superhjälteglädjen och humorn, fortfarande packad med action och ett troget manus till förlagan. I och med uppföljaren The Dark Knight (vem har inte sett den nu??? Dragit hem snart 500 miljoner dollar i biointäkter i USA så att självaste Frodo rodnar) så har han tagit det ett steg längre. Filmen utspelar sig för det mesta under dagtid i staden Gotham City som Batman tagit under sina vingar. Då skurkar och banditer inte vågar ge sig ut på nattetid pga en envis Batman så försöker dom slå till dagtid. Ingen har väl lyckats undkomma Heath Ledgers (RIP) take på jokern. Lysande, otäck, full av energi och mänsklig någonstans bakom allt det kaotiska och onda. Filmen spelar som en tät thriller utan en död sekund men något nytt som lurar bakom varje hörn. En på det stora hela komplett film. Spännande hela tiden, riktiga tredimensionella karaktärer, komplicerad historia och full av action, humor och allvar. En film om ”Läderlappen” ska inte vara så här bra men ibland blir man tagen på sängkanten. Den är helt fantastisk. Två och en halv timme ska inte gå så här fort och man ska inte må så bra och vara så omskakad av en sån här rulle för det är ju LÄDERLAPPEN. TJOHOOOO!!!
/Vrångmannen
Brittiske (?) regissören Christopher Nolan har fan inte gjort en dålig rulle till dags datum. Memento var en briljant film-noir thriller med den sköna tvisten att filmens story utspelar sig baklänges så vi ska känna huvudpersonens förvirring då han lider av extrem minnesförlust. Insomnia (2002), nyinspelning av en norsk thriller, med Al Pacino var extremt välgjord och annorlunda. I likes! The Prestige som handlade om rivaliserande trollkarlar på 1800-talet var en millimeter från mästerverk, spännande, smart och underhållande. Batman Begins (vem har missat den?) var Nolans inträde i serietidningsvärlden och det kändes ganska naturligt med hans känsla för mörka historier, spänning och udda approach till komplicerade storys som blivit förenklade i serierutor. Batman begins var ett mycket smart uppvaknande av vår gamla seriefavorit, en mogen vinkling av en av de mest komplicerade personligheterna i DC comics galleri. En riktigt bra film som trots sitt mörker och allvar aldrig tappade superhjälteglädjen och humorn, fortfarande packad med action och ett troget manus till förlagan. I och med uppföljaren The Dark Knight (vem har inte sett den nu??? Dragit hem snart 500 miljoner dollar i biointäkter i USA så att självaste Frodo rodnar) så har han tagit det ett steg längre. Filmen utspelar sig för det mesta under dagtid i staden Gotham City som Batman tagit under sina vingar. Då skurkar och banditer inte vågar ge sig ut på nattetid pga en envis Batman så försöker dom slå till dagtid. Ingen har väl lyckats undkomma Heath Ledgers (RIP) take på jokern. Lysande, otäck, full av energi och mänsklig någonstans bakom allt det kaotiska och onda. Filmen spelar som en tät thriller utan en död sekund men något nytt som lurar bakom varje hörn. En på det stora hela komplett film. Spännande hela tiden, riktiga tredimensionella karaktärer, komplicerad historia och full av action, humor och allvar. En film om ”Läderlappen” ska inte vara så här bra men ibland blir man tagen på sängkanten. Den är helt fantastisk. Två och en halv timme ska inte gå så här fort och man ska inte må så bra och vara så omskakad av en sån här rulle för det är ju LÄDERLAPPEN. TJOHOOOO!!!
/Vrångmannen
Superman Returns
@@@
Vrångmannen här. Eftersom jag har varit ”off line” ett tag så har jag låtit Surskägget göra det mesta av jobbet ett tag (han är författare så han skriver fortare och bättre än mig = han ska hålla sin gnällskäggiga mun hehe). Blir ju tvungen att svara på några av de recensioner han gett samt ge några av mina egna. Vet att skägget skrikit högt om den här länge och som han skriver i sin recension så har det svalnat en aning. Inget fel på den här rullen egentligen men Stålmannen är inte längre den kung han var i slutet av 70-talet början av 80-talet. Bortgångne Christopher ”I aint Walken” Reeves (bara kul för dom som fattar och som har humor) som spelade mannen i stål då var kungen och de första två riktiga Stålmannenrullarna som dök upp på bio (courtesy of Richard Donner, regissören till bl.a Dödligt Vapenfilmerna) är klassiker på riktigt. Så mycket hjärta och filmglädje så vi skulle kunna skriva en uppsats om det direkt…ÅÅÅÅÅÅH varför älskar jag mina parenteser så? Det här är en välgjord och underhållande rulle där alla är snygga, bad guys (Lex Luthor) är onda och de goda är goda. Tyvärr misslyckas regissören Bryan Singer med att upprepa konststycket han gjorde i X-Men, nämligen att spinna fart i nästan bortglömda superhjältar. Vet inte riktigt vad som är fel för det är en schysst rulle men någonstans har han bara inte funnit det där lilla extra helt enkelt. Anledningen att dom plockade in Brandon Routh som Superman/Lex Luthor är nog mest för at han är så jävla lik Chris Reeves. Någon speciell karisma har han inte egentligen. Filmen är bara en film som man kan ha en kul stund med men i några film/serienördars historiebok hamnar den nog inte tyvärr. Ibland är det gott så.
/Vrångmannen
Vrångmannen här. Eftersom jag har varit ”off line” ett tag så har jag låtit Surskägget göra det mesta av jobbet ett tag (han är författare så han skriver fortare och bättre än mig = han ska hålla sin gnällskäggiga mun hehe). Blir ju tvungen att svara på några av de recensioner han gett samt ge några av mina egna. Vet att skägget skrikit högt om den här länge och som han skriver i sin recension så har det svalnat en aning. Inget fel på den här rullen egentligen men Stålmannen är inte längre den kung han var i slutet av 70-talet början av 80-talet. Bortgångne Christopher ”I aint Walken” Reeves (bara kul för dom som fattar och som har humor) som spelade mannen i stål då var kungen och de första två riktiga Stålmannenrullarna som dök upp på bio (courtesy of Richard Donner, regissören till bl.a Dödligt Vapenfilmerna) är klassiker på riktigt. Så mycket hjärta och filmglädje så vi skulle kunna skriva en uppsats om det direkt…ÅÅÅÅÅÅH varför älskar jag mina parenteser så? Det här är en välgjord och underhållande rulle där alla är snygga, bad guys (Lex Luthor) är onda och de goda är goda. Tyvärr misslyckas regissören Bryan Singer med att upprepa konststycket han gjorde i X-Men, nämligen att spinna fart i nästan bortglömda superhjältar. Vet inte riktigt vad som är fel för det är en schysst rulle men någonstans har han bara inte funnit det där lilla extra helt enkelt. Anledningen att dom plockade in Brandon Routh som Superman/Lex Luthor är nog mest för at han är så jävla lik Chris Reeves. Någon speciell karisma har han inte egentligen. Filmen är bara en film som man kan ha en kul stund med men i några film/serienördars historiebok hamnar den nog inte tyvärr. Ibland är det gott så.
/Vrångmannen
måndag 25 augusti 2008
Forgetting Sarah Marshall
@@@@
Ibland dyker det upp komedier som vågar ha en seriös underton och som lyckas balansera på den där berömda gränsen mellan galen slapstickhumor och en vanlig dramatisk kärlekshistoria. Den här lyckas dessutom peta in karaktärer som ibland agerar utanför den givna mallen och som ger mig lite sånt jag inte sett en miljard gånger förr. Sånt är bra. Bara en sån sak att vi har en amerikansk komedi där vi får se den manliga huvudrollsinnehavaren helnäck men knappt en tutte säger väl allt.
Jason Segel spelar huvudrollen och har även skrivit filmen och han gör en härlig roll där han utan att missa ett beat snedsnubblar nerför stup med samma stilfullhet som han rullar ihop sig i sin egen misär (snubben påminner mig lite om Judge Reinhold faktiskt av nån anledning). Men skönast är britten Russel Brand (stor i England, okänd för mig) som spelar divig supermegarockstjärna och som är heeeeeeeeelt slut i huvudet och dessutom fått några av de allra bästa replikerna (I was gonna listen to that, but then, um, I just carried on living my life hahahahahahahahaha) tätt följd av en lysande Paul Rudd som en surfarinstruktör som inte har alla surfarbrädor hemma. Skrattfest rakt igenom. Se nu.
/Surskägget
PS. Såhär skrev Vrångmannen om filmen för nån månad sen.
@@@@
Från dårarna som gav oss såna sköningar som The 40-year old virgin, Knocked Up & Superbad kommer Dumpad (som den här heter på svenska..). Peter är tillsammans med den självupptagne Sarah (spelas av Kristen Bell från smarriga deckarserien Veronica Mars) som är tv-stjärna i het polisserie. Plötsligt en dag så dumpar hon honom för en sångare i ett stort rockband och Peter går ner i avgrunden totalt. Han drar till Hawaii för att komma från allt men gissa vilka som är där. Ett klassiskt screwball upplägg med modern touch. Jason Segel (som spelar den förkrossade Peter och har även skrivit manuset) balanserar mellankoli, personlighet och slapstick väl och filmen påminner mest om The 40-year old virgin då det finns en skön romantisk historia bakom alla gags (som även Knocked Up har men liiiite för många knarkskämt hehe). Forgetting Sarah Marshall är riktigt skoj och går sällan på tomgång. Inte långt mellan de stora garven men tillåter sig också slappna av och vara en knivsudd allvarlig. Känns som man sett en hel del av gagsen för men det gör inget. Med Hawaii som backdrop och några fantastiska biroller. Den (för mig) okände britten som spelar den totalt bombade rockstjärnan Aldous Snow ska vi se upp för i framtiden. Han är helt otrolig hahahahaaha! Se den här filmen nångång nurå! Man kan aldrig garva för mycket.
/Vrångmannen
Ibland dyker det upp komedier som vågar ha en seriös underton och som lyckas balansera på den där berömda gränsen mellan galen slapstickhumor och en vanlig dramatisk kärlekshistoria. Den här lyckas dessutom peta in karaktärer som ibland agerar utanför den givna mallen och som ger mig lite sånt jag inte sett en miljard gånger förr. Sånt är bra. Bara en sån sak att vi har en amerikansk komedi där vi får se den manliga huvudrollsinnehavaren helnäck men knappt en tutte säger väl allt.
Jason Segel spelar huvudrollen och har även skrivit filmen och han gör en härlig roll där han utan att missa ett beat snedsnubblar nerför stup med samma stilfullhet som han rullar ihop sig i sin egen misär (snubben påminner mig lite om Judge Reinhold faktiskt av nån anledning). Men skönast är britten Russel Brand (stor i England, okänd för mig) som spelar divig supermegarockstjärna och som är heeeeeeeeelt slut i huvudet och dessutom fått några av de allra bästa replikerna (I was gonna listen to that, but then, um, I just carried on living my life hahahahahahahahaha) tätt följd av en lysande Paul Rudd som en surfarinstruktör som inte har alla surfarbrädor hemma. Skrattfest rakt igenom. Se nu.
/Surskägget
PS. Såhär skrev Vrångmannen om filmen för nån månad sen.
@@@@
Från dårarna som gav oss såna sköningar som The 40-year old virgin, Knocked Up & Superbad kommer Dumpad (som den här heter på svenska..). Peter är tillsammans med den självupptagne Sarah (spelas av Kristen Bell från smarriga deckarserien Veronica Mars) som är tv-stjärna i het polisserie. Plötsligt en dag så dumpar hon honom för en sångare i ett stort rockband och Peter går ner i avgrunden totalt. Han drar till Hawaii för att komma från allt men gissa vilka som är där. Ett klassiskt screwball upplägg med modern touch. Jason Segel (som spelar den förkrossade Peter och har även skrivit manuset) balanserar mellankoli, personlighet och slapstick väl och filmen påminner mest om The 40-year old virgin då det finns en skön romantisk historia bakom alla gags (som även Knocked Up har men liiiite för många knarkskämt hehe). Forgetting Sarah Marshall är riktigt skoj och går sällan på tomgång. Inte långt mellan de stora garven men tillåter sig också slappna av och vara en knivsudd allvarlig. Känns som man sett en hel del av gagsen för men det gör inget. Med Hawaii som backdrop och några fantastiska biroller. Den (för mig) okände britten som spelar den totalt bombade rockstjärnan Aldous Snow ska vi se upp för i framtiden. Han är helt otrolig hahahahaaha! Se den här filmen nångång nurå! Man kan aldrig garva för mycket.
/Vrångmannen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)