Dagens Hyllning

From Dusk Till Dawn

@@@@@

Jag kan tänka mig hur Tarantino och Rodriguez satt och söp till en kväll och snackade sina gamla favoritrullar. Splatter, vampyrer, blod, gangsters, bankrånare och tuffa karaktärer som spottar oneliners istället för repliker. Kan också tänka mig hur det plötsligt glimmar till i ögonen på dem när de inser att om de mixar alla de här grejerna i en film så måste det blir en supergrym rulle. Sagt och gjort. Tarantino fixar manus och Rodriguez regisserar. Resultatet är fantastiskt. Vi har Tarantinos patenterade dialog och klockrena karaktärer mixat med Rodriguez visuella stil och actiontempo. Kombon är oslagbar. Faktum är att herrarna borde göra såhär oftare eftersom de matchar varandra hur bra som helst.

I korthet handlar det om bröderna Gecko (George Clooney och Tarantino) som har rånat en bank och skjutit ihjäl en sjujäkla massa snutar av bara farten. De kidnappar en präst som tappat tron (Harvey Keitel) och hans två ungar (Juliette Lewis och en snubbe du aldrig hört talas om men som heter Ernest Liu) för att ta sig in i Mexiko där de ska träffa Carlos (Cheech Marin) på en bar som heter The Titty Twister. Carlos ska sedan ordna en tillflyktsort i Mexiko åt bröderna där de kan leva lyckliga resten av livet. Nu visar det sig att The Titty Twister är ett tillhåll för blodtörstiga vampyrer och pang så är samtliga inblandade i det galnaste blodbad du sett sedan Braindead.

Clooney som den äldre brorsan Gecko är fenomenal. Ge honom så här tuffa roller jämnt! Tarantino är den mest sleaziga äckelvåldtäktsmannen du sett på film. Keitel spelar som om han vill ha en Oscar för sin trolöse präst. Och bland en uppsjö sköna biroller är Michael Parks (en av Tarantinos favvoskådisar) bäst i världen som Texas Ranger Earl McGraw hahahahahahaha! Inledningsscenen där McGraw är argast men ändå lugn på ytan är strålande. En film att älska och se om.

/Surskägget

Draktränaren

@@@@

I en annan värld och annan tid lever en bunt vikingar på en ögrupp och lever som vikingar gör mest. De tävlar i vem som är tuffast och har mest muskler och vem som dödat flest drakar. Ja, drakar. Det enda problemet på den annars fridfulla ön är att den då och då attackeras av drakar i alla möjliga och omöjliga storlekar och farlighetsgrad. Allra läskigast och farligast är den så kallade Nattfaran som man aldrig ser men som skjuter hemska eldbollar. Lille taniga Hicke som är ett stort skämt på ön just för att han inte har muskler och är tuff som de andra vikingarna lyckas under ett anfall skjuta ner en Nattfara när ingen annan ser. Han och draken blir sedan kompisar och Hicke inser att drakarna egentligen är snälla och inte alls de hemska bestar de har rykte om sig att vara. Nu gäller det bara att övertyga pappa hövdingen...

Charmen, humorn, spänningen, intelligensen och äventyret är på plats när Dreamworks återigen visar prov på att de är minst lika bra som Pixar när det gäller att smälla ur sig bra animerad film. Som vanligt känns det som att animationerna tagit ytterligare ett snäpp framåt och stundtals är det hur vackert som helst. Visst är det en klassisk story, liten obetydlig pojk går och skapar stordåd, men när det berättas med den värme och kärlek som här blir det bra. Ibland går tankarna lite till Avatar (främst när Hicke är ute och flyger med sin drake) med den skillnaden att den här filmen har intressanta karaktärer och en fin handling som man använder specialeffekter för att berätta medan Avatar hade en massa effekter men inget att säga.

/Surskägget

PS. Jag såg inte 3D-versionen men visuellt var det fantastiskt ändå.

The Terminator Quadrilogy

Det är verkligen hög tid att ta en titt på en av de mer populära och intressanta actionserier genom tiderna - Terminator. När James Cameron under inspelningen av Piranha 2 - The Spawning vaknade upp efter en mardröm där han blev jagad av en galen mördarrobot visste han att han hade nästa filmprojekt klart för sig. Att filmen skulle lansera Arnold för hela världen och ge Cameron stjärnstatus som regissör kanske ingen kunde gissa under inspelningen men så blev det. Vi har recenserat The Terminator i ett tidigare inlägg, men det är dags att för första gången recensera alla fyra filmer i serien i ett och samma inlägg. Jag har dessutom omvärderat mitt betyg på ettan (såg om alla fyra filmerna inför den här recensionen) och skriver därför en ny recension här.

The Terminator (1984)

@@@@@

Mörk, rå och i ditt ansikte. Här är det ord och inga visor som gäller. Cameron filmar till största delar på natten och låter nattstaden med sina antingen överfulla diskotek eller ödelagda gator vara som en egen väldigt viktig karaktär i filmen. För den som av nån anledning inte känner till storyn kommer här en kort sammanfattning. En mördarrobot från framtiden (Arnold Schwarzenegger) skickas tillbaka i tiden för att döda Sarah Connor (Linda Hamilton) för att det är hon som kommer föda människornas frihetsledare John Connor. Robotorna vill helt enkelt döda henne innan John är född och därmed säkra en vinst i kriget mellan människor och robotar. Men även John Connor lyckas skicka en av sina soldater Kyle Reese (Michael Biehn) tillbaka i tiden för att försöka skydda sin mor. Där har ni upplägget till en fantastisk actionrulle som inte sparar på krutet. Arnie är förstås perfekt som mördarrobot och både Linda Hamilton och Michael Biehn är trovärdiga och bra i sina respektiva roller. Det skjuts, exploderas och slängs med odödliga oneliners. Stämningen är underbar och hela filmen vibrerar av spänning från första till sista bildrutan. Ett måste för alla actionfans.

/Surskägget

@@@@+
Såg också om den här smaskiga kultrullen för detta quadrilogyinslag och måste säga att ettan i serien sparkar makalös stjärt än idag. Musiktemat i filmen gillar alla och har gått till historien. "Poplåtarna" däremot daterar och irriterar (har du inte sett Blade Runner Cameron?). Nåväl jag gav den en fyra i ett tidigare inlägg på bloggen meeeeen jag duttar på ett plus för det är den fan i mig värd. En av de bästa i genren helt klart men når inte riktigt fram till full pott.

/Vrångmannen

Terminator 2: Judgement Day (1991)

@@@@@

Det skulle dröja ändå till 1991 innan Cameron gjorde den givna uppföljaren. En del berodde naturligtvis på att Cameron inte var helt nöjd med de specialeffekter som fanns utan väntade på rätt tidpunkt där specialeffekterna skulle matcha det han hade i skallen. Och när den kom hade ingen sett nåt liknande förut. Den här gången är Arnie en snäll mördarrobot som blivit omprogrammerad av motståndsrörelsen i framtiden och skickad tillbaka för att beskydda tonårige John Connor (Edward Furlong i sin första roll) från mördarroboten T-1000 (Robert Patrick). T-1000 har förmågan att anta samma utseende som allt den rör vid och kan enkelt byta skepnad och även ändra armen till ett svärd och liknande vapen. Sarah Connor har sedan hon nästan blivit mördad i första Terminatorfilmen levt sitt liv bland revolutionära, smugglare och annat löst folk där hon lärt sig gerillakrigsföring som hon i sin tur försökt lära John. Nu sitter hon på hispan tills John kommer och räddar henne med Arnie i släptåg. Idag känns en del av specialeffekterna hyfsat daterade, datoranimeringen har gått fram med stoooora kliv, men i det stora hela funkar det fortfarande. Cameron bjussar på en smart, snygg actionfest av sällan skådat slag. Det är lika delar hjärta, hjärna och muskler självklart kryddat med ännu mer odödliga oneliners än i ettan. Modern klassiker utan tvekan.

/Surskägget

@@@@@
En av de bästa actionrullar som gjorts. Kanske den bästa. Punkt.
/Vrångmannen

Terminator 3: Rise of the Machines (2003)

@@

Än en gång dröjde det en massa herrans år innan nästa film i serien såg dagens ljus. James Cameron är inte längre inblandad i produktionen och det märks. Storyn är inte längre lika mycket delar hjärta, hjärna och muskler utan mest muskler. Actionsekvenserna är rätt maffiga och tuffa var och en för sig, medan manuset mest känns som en tunn röd tråd som ska ta oss från ett actionspektakel till det nästa. John Connor (denna gång spelad av Nick Stahl) tror att kriget mellan robotar och människor har förhindrats (tvåan slutar ju så) men det visar sig att det stora kriget bara är uppskjutet. Återigen skickas två robotar bak i tiden. Arnie ska den här gången rädda Kate Brewster (Claire Danes) som är John Connors fru i framtiden och viktig för hans ledarskap. Kate har superelaka roboten T-X (Kristanna Loken) efter sig. T-X är lite smartare, lite starkare och lite elakare än tidigare mördarrobotar och har dessutom förmågan att ändra armar till fungerande skjutvapen. Självklart slumpar det sig som så att John som hållit sig undan från omvärlden snubblar rakt in i Kates famn och plötsligt har båda två T-X efter sig medan Arnie försöker hjälpa dem så gott han kan. Nick Stahl är en duktig skådis (se t ex hans utmärkta roll i Sin City) men heeeeelt fel som John Connor. Han funkar inte alls och därmed försvinner mycket av filmens trovärdighet. Claire Danes är även hon en duktig skådis, men i actionsammanhang känns även hon malplacerad. I kombo med en lövtunn handling blir detta den sämsta filmen i serien. Supermastiga actionsekvenser räddar ett totalt haveri, men mer än okej blir det aldrig.

/Surskägget

@@
Känner mig snäll som sätter en tvåa. Har för mig att jag var hyfsat nöjd när jag kom ut ur biografen efter premiären men efter att ha gluttat om på den så kan jag bara konstatera att den är unken. Riktigt unken t.o.m. Några balla actionscener räddar, precis som skägget säger, den här soppan. Cameron måste ha skrattat alternativt gråtit allt beroende på om det var skadeglädje eller om han tyckte att de förstört hans värld eller sänkt hans tidigare alster. Han kanske skulle ha satsat på att göra trean själv..
/Vrångmannen

Terminator: Salvation (2009)

@@@+

En nystart för serien och första delen av en andra trilogi som till skillnad från de tre första som utspelades i vår tid ska utspela sig helt i framtiden där kriget mot robotarna härjar för fullt. John Connor (nu spelad av Christian Bale) ses av somliga som den Messias alla väntar på, och av somliga som bara ännu en duktig ledare och soldat. När Connor tillfångatar Marcus Wright (Sam Worthington) som är en mördarrobot programmerad att inte veta om att den är det, får Connor reda på att hans far Kyle Reese (som ännu bara är en tonåring) har tillfångatagits av maskinerna. För att säkra sin egen födsel (Kyle skickas ju som sagt tillbaka i tiden av Connor i ettan för att kunna bli kär i Connors mamma så hon kan få Connor om ni hänger med) måste Connor rädda Kyle och därmed ge sig in på maskinernas territorium. Kyle spelas nu av Anton Yelchin och han är i vissa stunder sjukligt lik Michael Biehn så det är riktigt bra casting. Det är snyggt gjord, specialeffekterna är underbara och det smälls, pangas på och bjussas mest hela tiden. Bale är en bra Connor till skillnad från Nick Stahl och om uppföljarna håller samma klass har vi en del att se fram emot. Såg den två gånger på kort tid och var underhållen båda gånger. Det där sista lilla magiska extra som lyfter en film till en fyra eller femma i betyg saknas visserligen, men ändå är det en riktigt sevärd film som jag säkert kommer se om både en och två gånger framöver. Efter treans halvunkna miss är det skönt att se att filmmakarna är tillbaka på rätt spår. Nu väntar vi med nyfikenhet på uppföljarna.

/Surskägget

@@@
Här
/Vrångmannen

Case 39

@

Rysardravel av Christian Alvart (som gav oss galna rymdskräckisen Pandorum) med Renee Zellweger (!) i huvudrollen. Hon ”spelar” (= putar med läpparna och ser lite ointresserad ut..) en socialarbetare som specialiserar sig på ungar som far illa. En liten rar flicka far speciellt illa då hennes föräldrar försöker bränna upp henne levande i köksugnen. Zellweger räddar den lilla flickan och tar själv hand om henne tills de kan hitta en lämplig fosterfamilj. OBS! Spoilervarning! Sluta läsa här om ni ska se skiten! Föräldrarna tänkte bränna upp snorungen på grund av att hon ÄR en demon från helvetet! Sömnpiller, suckpiller och argpiller i ett och samma. En mycket ohälsosam kombination för mitt humör… /Vrångmannen

A Serious Man

@@@@

Coenbrödernas senaste svarta komedi utspelar sig 1967 och kretsar kring den judiske introverte universitetsprofessorn Larry Gopnik och hans vardagsproblem med sin judiska familj och omnejd. Hans son röker på titt som tätt och lyssnar på rockplattor och hans fru vill skiljas och gifta om sig med en annan judisk bekant. Samtidigt försöker någon på universitetet muta Gopnik till att få högre betyg men han vet inte vem och grannfrun visar ibland tuttarna när "ingen ser". A Serious Man är en ganska rörig film. På ett bra sätt. Den anspelar ofta (säkert oftare än vad jag hajar) på den judiska tron och många religiösa paralleller dras i smyg medan historien fortsätter. Samtidigt är den väldigt rolig. Förbannat skitkul t.o.m i allt det invecklade. A Serious Man följer (som många andra filmer från Coenbröderna) inga hollywoodkonventioner och klichéer och den är för smart för mig men jag garvar ofta rakt ut och känner mig lite lurig och smart när jag fattar innebörden av en viss scen. Filmen vinner nog ännu mer på att ses om och det är definitivt inte en rulle för alla men jag gläds åt det annorlunda tänkandet, de underbara karaktärerna och den sjukt härliga och subtila humorn i den här ”a day in the life of” berättelsen. I mina ögon har bröderna Coen lyckats igen men många kommer nog inte att hålla med.
/Vrångmannen

Whip It

@@@@
Underbart underhållande och välspelat om unga tjejen Bliss (Ellen Page) som jobbar på en vägkrog efter skolan samt för att göra sin mor glad ställer upp i skönhetstävlingar när hon egentligen hatar det. Hon råkar av en slump hitta en flyer för ett Roller Girlderby och förälskar sig i sporten så pass att hon satsar allt för att bli en Roller Girl. Whip It är en riktigt rolig, tänkvärd och varm punkrock till film. Detta är också Drew Barrymores regidebut där hon själv medverkar i en biroll tillsammans med bl.a Kristen Wiig, Juliette Lewis, Jimmy Fallon m.fl. Att inte den här coming-of-age-girl-power historien blev en större hit i USA är ett f**cking mysterium. Förhoppningsvis hittar den sina fans på DVD och på bio i andra världsdelar. Den förtjänar ett betydligt bättre öde och blir du inte go och gla’ av Whip It så förtjänar du förmodligen några piskrapp.
/Vrångmannen

Up in the Air

@@@

Det surrades mycket om Up in the Air och George Clooney blev nominerad till en Oscar för bästa manliga huvudroll i denna lugna dramakomedi. Clooney spelar en man som lever på resande fot, hotell, flyg och flyktiga barer. Hans jobb är att avskeda folk på företag runt om i USA så ägarna till företagen slipper. Han trivs riktigt bra med den ensamma livsstilen men stöter på människor under resans gång bl.a en kvinna som lever samma kringresande liv som Clooney och en ung kvinnlig assistent (strålande Vera Farmiga och rising star Anna Kendrick) som får honom att tänka på kärnfamilj och ensamhet. Up in the Air är inte särskilt imponerande. Clooney är bra men han gör ju det han alltid gör. Han är Clooney. Filmen är inte speciellt rolig och inte speciellt dramatisk men den har en stämning som gör att man liksom flyter med och vill se hur det går. Det är underhållande men man är inte riktigt säker på varför. Betyget svajar en aning men hamnar med lite eftertanke på en solid trea. Vart kommer alla tokhyllningar ifrån? Regisserad av Jason Reitman (Juno).
/Vrångmannen

Law Abiding Citizen

@@+

Jag gillar upplägget på den här thrillern. Snäll familjefar (Gerard Butler) får sin familj mördad framför ögonen och planerar en extremt utarbetad hämnd på både mördarna och advokaten som satte dom fri (Jamie Foxx). Både Butler och Foxx är good guys samtidigt bad guys i varandras ögon där gränslandet för rätt och fel helt suddats ut och en tät katt och råtta lek börjar. Tyvärr så tappar regissören F. Gary Gray (Förhandlaren, The Italian Job) greppet efter en schysst start och filmen blir mer och mer otrolig och banal allt eftersom. Tråkigt. Kunde ha blivit riktigt spännande och annorlunda men är istället snygg dussinrulle för DVD eller söndagsfilm på TV.
/Vrångmannen

The Blind Side

@@@
The Blind Side är den sanna historien om den idag mycket framgångsrike svarta amerikanska fotbollsspelaren Michael Ohlers uppväxt. Han levde som yngling i slummen men blev omhändertagen av den rika vita familjen Tuohy. Leigh Anne, den tuffa mamman med stort hjärta (spelas av Sandra Bullock och bjöds för detta på en Oscar i år) såg någonting speciellt i den fattige, väldigt storvuxne och tyste Michael. Hon såg en fotbollsspelare. En rise-to-glory-story med vimpeln i topp helt enkelt. Av alla pruttiga mellanrullar Sandra Bullock har medverkat i, och det är många, så är ändå The Blind Side en av de bättre. Det är egentligen inget fel på Bullock. Hon är duktig och har sin charm men väljer ofta rätt dåliga filmprojekt (hon hämtade även i år en ”Razzie” för sämsta skådespelerska i svarta komedin All About Steve hehehe!). Jag gillar The Blind Side. Den är väl inget speciellt egentligen men lite mysig och lagom sentimental. Såg den också i den extrema bakfyllan då känselspröten stod åt alla håll. Jag erkänner här alltså helt öppet att jag grät i stort sett genom hela filmen (!). Förmodligen hade jag inte gjort det en annan dag men just denna gång var det här en perfekt film att få ur sig lite snyft och att filmen har hänt i verkligheten (ganska nyss till och med) var inget minus. En underhållande film trots mitt hat mot amerikansk fotboll (men samtidigt kärlek till introverta och osagda känslor). Är det någon som förresten hajar vad fan alla siffror på plan betyder? Varför springer dom zick-zack och tacklas? Varför? VARFÖR?!!
/Vrångmannen

R.I.P. Corey Haim

Som gammal 80-talsfantast var jag naturligtvis ett jättefan av Corey Haim. Från debuten i Moving In (hette First Born i USA) till Silver Bullet, Lucas, License to Drive, Rollerboys och framförallt The Lost Boys var ju Haim tonårshjälten med stort T. Sedan dog karriären rätt hårt under 90-talet med filmer som bara blev sämre och sämre och sämre. Under 00-talet har det väl varit mer eller mindre helt dött förutom den dokusåpa han gjorde med vapendragaren Corey Feldman, The Two Coreys, för ett par år sen. Naturligtvis var det slutligen Haims knarkande som hann i kapp honom och han rapporteras ha dött av en överdos. Synd å skam att knarket dels förstörde en lovande skådespelarkarriär, dels i slutändan dödade vad som i grunden var en talangfull skådis och komiker. Filmbloggen lyfter på hatten herr Haim och ser om The Lost Boys ikväll. Vi väljer också att minnas honom i sina glansdagar innan knarket tog över helt och gjorde honom till en spillra av den glada snubbe han en gång var.

/Surskägget

Sherlock Holmes (2009)

@@@@

Precis som Vrångmannen skrev i sin recension för ett par månader sen så är Sherlock Holmes en av de mest filmatiserade gestalterna enbart med undantag för Dracula (vem av de två som faktiskt är filmatiserad mest vete fan). Konstigt nog har jag grym koll på många Dracularullar men in princip inte en enda Holmesrulle (vilket osökt leder en in på konspiratoriska idéer om att det bara görs massa b-rullar om Holmes i England som aldrig ser dagens ljus nån annanstans än på de brittiska öarna). Hursomhelst är Sherlock Holmes självklart en av de mest fascinerande litterära karaktärerna som skapats. Har själv slukat alla böcker om denne fantastiske detektiv både en och två gånger (och tror fan jag ska sätta mig och läsa dem en vända till nu efter att ha sett filmen) och det var riktigt kul att se Guy Ritchies actionstänkare med en fullständigt lysande Robert Downey Jr i rollen som Sherlock. På ett sätt påminner den lite om gamla Tempelmysteriet (är det ens nån förutom jag som kommer ihåg den? Älskade den som liten grabb) i det att man väver in Sherlock Holmes och ockultism och svart magi, men i det stora hela är det förstås pangpangaction och full fart och fläkt hela tiden som gäller. Det är snyggt, det är smart och det är fullt ös medvetslös hela tiden. Jude Law som Dr Watson är klockren som sidekick till Downey Jr och deras smågnabbande filmen igenom är klockrent - ett modernt radarpar är fött!

/Surskägget

Film 4 Fuck Sake 2010

Förra året släppte vi som ni vet en bok med det bästa av det mesta härifrån bloggen under 2008. I år gör vi samma sak eftersom att boken sålde över förväntan. Konceptet är det samma som förra året, alla recensioner och sköna Spotlights dyker upp samt en del nyskrivet och exklusivt material enbart för boken. Vi håller just nu på och lägger sista touchen på boken och hoppas att vi hinner ordna med allt så den är ute innan april. Så börja bygg upp förväntningarna för självklart är vi större, bättre och tuffare i tvåan än vi var i ettan. More bang for the buck helt enkelt!
/Surskägget

Oscarsgalan

Förra året hade vi en uppesittarkväll och rapporterade live från Oscarsgalan med tankar och funderingar kring varje kategori och vinnare. I år hade vi det inte. Mycket för att Oscarsgalan känns som ett stort sömnpiller nuförtiden. Men en reflektion kan vi (eller snarare jag eftersom att Vrångis gillade Avatar) göra och det är att Avatar välförtjänt fick Oscars för specialeffekter och inget annat den var nominerad i. Bra där. Hade den fått för Bästa Manus, Regi eller liknande hade jag på riktigt åkt över och skjutit alla i juryn. Sen är det glädjande att Vrångmannen redan i oktober förra året långt innan folk hade koll hyllade Oscarsgalans stora vinnare The Hurt Locker.
/Surskägget

Linqers

Snubblade över en rätt kul grej. Några sköna snubbar har dragit igång Linqers där man tankar hem en mjukvara att använda tillsammans med sin VLC-player. Den ger en möjlighet att länka till skådisar, regissörer och allt möjligt man kan tänka sig när man glor på film. I Pulp Fiction skulle man t ex kunna länka till klocktillverkaren av klockan Christopher Walkens karaktär har gått runt med i röven. Eller till Walken själv för all del. Det där fylls på hela tiden och helt plötsligt slipper man själv leta på Imdb när man ser den där snygga nakna bruden i nyinspelningen av Fredagen den 13:e. Allt man behöver göra är att pausa så finns länken där. Bra skit.
/Surskägget

The Actors: Steven Seagal

Mannen. Myten. Legenden. Hästsvansen. Innan han blev actionhjälte (och countrystjärna hahahaha!) så var Steven Seagal mästare i Aikido (7:e dan svart bälte) och jobbade som kampsportsinstruktör i sin egen dojo samt på några actionrullar. Frågar du honom så jobbade han även i hemlighet för CIA och han är nu även hedersutnämnd vice-sheriff i Jefferson Parish, Louisiana där han även tränat snutarna i kampsport och skytte (samt nu producerar och medverkar i sin egen dokusåpa som snut på riktigt). Många ogillar Seagal men jag har en lite hatkärlek till mannen. Han är så jävla "full of it" samtidigt som han har pondus och faktiskt har en bakgrund av tuffhet (tvivlar dock på CIA-grejen hahaha!). Det finns en hel del charm i de rullar han gjorde på 80 och 90-talet. Han var en sån där hjälte som aldrig tog stryk. Ingen rådde på Seagal i hans filmer. Ingen. En smäll eller två tog han sen rök det en skurknacke eller tre direkt. Ofta rev han hela byggen med skurkarna (affärer, restauranger, kontorskomplex etc.). Aikido funkar tydligen så hehehe. Steven Seagal gör nu comeback efter en massa fruktansvärt bedrövliga direkt till dvdfilmer i Robert Rodriguez efterlängtade "Machete". Här kommer ett axplock av hans lite äldre "mästerverk". Lägg också märke till filmtitlarna som är helt fantastiska. They don't make 'em like this anymore.

Above the Law (1988)

@@@+

Hette "Nico" i Sverige. Första rullen med Steven Seagal där han introduceras för publiken som en tuff men hederlig snut som bryter armar och ben av bovarna om dom bara stirrar lite för länge på honom. Above the Law är en bra snutrulle. Jag såg om den nyligen och den håller trots många år på nacken. Den är bitvis skönt ösig med härliga gangsters och några uppenbara scenarion där det krävs mycket kampsport för att ta ner skurkarna (precis som att Elvis Presley var tvungen att sjunga i varje film han medverkade i). Habilt och faktiskt lite spännande i all testosteron. En ung Sharon Stone spelar hans fru och Pam Grier är hans tuffa kvinnliga partner.

/Vrångmannen

@@@@

Såg den på bio då det begav sig. Fjorton bast var man. Självklart var Seagal då det tuffaste jag sett sedan Chuck Norris skägg dödade skurkar i Lone Wolf McQuade. Detta trots att filmen var totalt sönderklippt av censuren (där har vi ett inlägg att skriva, censurens uppgång och fall). När man sen skaffade den på piratkopierad Hong Kongkopia och fick se alla tuffa actionscener utan klipp var lyckan total. Älskar också hur Seagal väver in sitt "riktiga" liv som f d "CIA-Agent" och Aikidolärare i filmen. Den här rockar än idag!

/Surskägget

Hard to Kill (1990)

@@@
Gillade inte denna när jag såg den på premiären i Göteborg. Jag var så besviken så jag gick från salongen efter en timme och krävde pengarna tillbaka i kassan (jag fick ingen refund åååååh!). Såg om den på video något år senare och gillade den inte då heller. MEN såg den nu för ett tag sen på TV när jag var lite utråkad (ocensurerad såklart vilket den inte var vid biopremiären..) och den sparkar ju stjärt! Mycket larvigare än Above the Law på alla vis men mysig. Seagal är Mason Storm, en polis som får familjen mördad och själv hamnar han i koma. När han vaknar upp långt senare har han världens största och fulaste lösskägg och maffian vill fortfarande åt honom. En sexig sjuksyster (Kelly LeBrock som senare blev hans riktiga fru) gömmer honom medan han tränar upp sin dödsmaskin till kropp och sen..ja ni hajar. Hämnden. Hehehe ibland blir actionfilmerna bättre efter 20 år, men bara ibland.

/Vrångmannen

@@

Kelly LeBrock är snygg. Men hon var nog ännu snyggare i Weird Science. Att hon sedan gifte sig med Seagal tyder på dålig smak. Som sexig sjuksyster funkar hon dock absolut. Lösskägget Seagal har är det fulaste jag sett sen...ja du... Stort plus för namnet Mason Storm. Det är tufft som fan.

/Surskägget

Marked for Death (1990)

@@@-

Seagal mot voodoogangsters i Jamaica hahaha! Det här är så jävla dumt och filmen är ganska ful och verkar hastigt gjord MEN den har många riktigt balla fightingscener och är på något underligt sätt härligt underhållande trots allt den har emot sig. 10-12 manusputsningar, annan regissör (Dwight H Little gör actionfilmer i plast för lättlurade) och det här skulle ha varit Steven Seagals bästa. Nu är den bara ok men med ett brett leende.

/Vrångmannen

@

Har aldrig och kommer aldrig gilla den här. Voodoogangsters i fejkade dredlocks och dålig jamaicadialekt. Nä. Visst, Seagal spöar verkligen skiten ur folk i den här, men nej. Ful är den också.

/Surskägget

Out for Justice (1991)

@@

Ganska standard och faktiskt rätt tråkig snutthriller av John Flynn (som gav oss gedigna rullar som Lock Up med Stallone och Best Seller med James Woods). Seagal har en fet fightingscen i en restaurang, där han river stället totalt med alla skurkarna, och skjuter benet av en bad guy med en hagelbössa. Sen är det lite spring, lite ringa i telefonen och lite klassisk trademark Seagal = bita sig i läppen och stirra elakt innan det smäller. Mnjaa.

/Vrångmannen

Under Siege (1992)

@@@@

Klassiker ombord på ett krigsfartyg. Seagal är kocken Casey Ryback som busar med besättningen men som också har ett förflutet som tuff militär med kampsorten i ådrorna. Det blir en belägring på båten och alla militärer och personal hålls gisslan av två bindgalna skurkar (lysande skoj Tomme Lee Jones och Gary Busey). Erika Eleniak strippar ur en tårta och är sen helt poänglös. Under Siege är fartfylld och påkostad toppunderhållning och tar sig inte på alldeles för stort allvar även om det är välgjort hela vägen. Toppskurkarna är helt klart stjärnorna här även om Seagal tar bort dom från den här världen på de mest våldsamma sätt. En fröjd och en glädje, i allafall som jag minns den.

/Vrångmannen

@@@@

Javisst! En bindgalen och påtänd Busey (och då pratar jag inte ens om hans karaktär) och elak Tommy Lee Jones får storspö av kocken Seagal. Hahahahaha! Varför gör de inte såna här längre? Die Hard på en båt. Ibland är det så enkelt. Erika Eleniak var med i Baywatch, Playboy och den här innan hon började göra dussinrullar med Tom Berenger direkt till video för att sedermera försvinna helt (vad fan gör hon idag?) men scenen när hon studsar ut ur tårtan är för alltid inpräntad i varje ung mans hjärnbark. Några riktigt brutala Aikidoscener när nackar bryts och folk slängs hårt i trånga utrymmen är på riktigt allt man kan kräva av livet ibland när man ser film. Bravo herr Seagal. Bravo!

/Surskägget

On Deadly Ground (1994)

@

Seagals regidebut är ful, tråkig och skrattretande efter några groggar. En kalkon av klass. Seagal som eskimåtuffing värnar här om miljön i långa pinsamma utlägg och om fred medan han knäcker näsben och bryter nackar. Michael Caine är skurken i svartfärgat hår och det ser nästan ut som om han skäms i varje scen.

/Vrångmannen

@@

Såg den på bio i Prag och höll på att ramla av stolen av skratt under filmens sista fem minuter när Seagal håller ett brandtal om vikten av miljön och att de flesta företag är giriga kapitalistsvin som grisar ner i miljön utan att bry sig om konsekvenserna. HAHAHAHAHAHAHA! Bara därför får den en tvåa. Filmen är i stort sett annars precis som Vrångmannen skriver ovan. Dessutom måste vita killar sluta spela indianer.

/Surskägget

Under Siege 2: Dark Territory (1995)

@

Nej.

/Vrångmannen

@

Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej!

/Surskägget

Här började det gå utför rejält för Seagal som blev mindre och mindre populär. Han gjorde ett gäng halvtråkiga filmer på väg mot botten. Steven Seagal fick dock ett litet lyft i hiphopactionsuccén Exit Wounds (2001) mot DMX samt i spännande thrillern Executive Decision (1996) mot Kurt Russell (Seagal medverkar bara i en liten biroll i typ en kvart) (publiken i biosalongen jublade när han dog efter 15 min, Surskäggets anm.) men sen sjönk han som en sten igen. Jag hade inte sett några utav hans senare direkt till dvdalster med låg budget så jag var tvungen attt köpa en på rea.

Driven to Kill (2009)

@

Hahahahahaahaha! Nej nej nej! Och guuuud så tjock han har blivit karln. Han är snart 60 karln! Hahahahaha nej nej nej nej nej.

/Vrångmannen

Halloween (nyinspelning 2007)

@@@

När jag ändå är i recencionstagen av nyinspelningar på gamla slasherklassiker så kommer här en till recension som kommer få Vrångmannen att sätta kaffet i vrång(!)strupen. Rob Zombie den gamle skräckrockaren har ju sadlat om här på gamla dagar och gör numera skräckfilmer istället (släppte i o f s en ny platta för typ en vecka sen). När jag såg trailern en gång i tiden för nyinspelningen av Halloween vinklades det hela som att det var en remake på Carpenters klassiker. Men Rob har faktiskt gjort en film som står på egna ben istället för att kopiera bildruta för bildruta. Grundidén är kvar. Vi har en känslokall psykopatisk mördare i mask och utrustad med kniv. I detta har Rob bakat in en djupare bakgrundshistoria om vad som faktiskt driver Myers att ta på sig masken och hugga ihjäl folk. Relationen mellan Myers och hans sista syster Laurie skiljer sig också en del från originalet vilket jag tyckte passade filmen bättre faktiskt. Dessutom klockrent att hyra in en skådis stor som två hus för rollen som Myers. Det gav det hela en helt annan edge. Det är naturligt att man vill jämföra Carpenters stämningsfulla och kusliga klassiker som lever mycket på det lugnare tempot och smart användande av skuggor med Rob Zombies lite fartfylldare "nyinspelning". Det är lite orättvist mot Rob. Han har stor förståelse och kärlek för originalet, och har utifrån konceptet skapat en film som lägger till ett par pusselbitar och som tar tillbaka serien till början där den hör hemma. Hahahahaha, tror Vrångmannen svimmade precis!

/Surskägget

@-

Men vad äääääär det häääääär? Jag orkar inte ens. O-o-o-rkar inte. Jag har jobbat rätt hårt idag. Sov dåligt inatt. Det låg ett par extra räkningar i postlådan när jag kom hem. Det bara snöar hela tiden utanför som om man vore i någon jävla katastroffilm. Hål i dunjackan har jag också, så det puffar dun omkring mig så fort jag gör en lite för hastig rörelse. Det är liksom som..jag vet inte. Ont i ryggen har man också och snart är man 40. Jag orkar inte. Hörni. Jag orkar inte.

/Vrångmannen

Fredagen den 13:e (nyinspelning 2009)

@@@

Vrångmannen darrar av ilska när han ser betyget ovan hahahaha (och många med honom förmodligen). Självklart skiter jag totalt i det, alla som sågar den här rullen har ju helt fel. Visst kan det vara onödigt att göra en nyinspelning/omstart istället för att bara göra Fredagen den 13:e del 375 men här lyckas man ändå göra lika delar hyllning till serien samtidigt som lite nytt introduceras. Jag gillar att man går tillbaka till de allra första filmerna med säcken på huvudet för att halvvägs in i filmen ge honom hockeymasken och slakta vidare. Letar man skräck ska man titta nån annanstans, men Jason har aldrig handlat om skräck. De här rullarna tittar man på för att få lite gammal hederlig slakt och tutte på ögat (helst samtidigt). Och den nya filmen sviker inte. Det är blodigt, det är smutsigt och det är tuttar. Logiska luckor större än Grand Canyon måste man skita i när det gäller slashers, annars kan man lika gärna aldrig se en film i genren. Jag såg den här för att bli popcornunderhållen och dammit det blev jag! Den kommer aldrig vinna Oscars, men det är inte syftet. Vill jag se en stor machete och en galen kille i hockeymask vada igenom x antal fulla/höga/nakna ungdomars blod så är detta filmen för mig.

/Surskägget

@

Men alltså va fan. Det gör mig inget att de gör en nystart på serien. Det gör mig inget att den egentligen inte är spännande och skrämmande för jag håller med om att de gamla Fredagenrullarna inte var det, i allafall inte för mig men nog skrämde dom skiten ur en hel del andra då det begav sig. Det finns ingen stil, inget ös, ingen rim och ingen reson i något alls. Backstoryn hastas fram (som vanligt) för en ny publik och vår nye Jason är totalt jävla karismalösvärdelös och har ingen som helst pondus och power. En jävla jättebebis som ramlar omkring som nån jävla slapstickinavlad GUBBJÄVEL! Har ingen som helst skräckinjagande uppsyn alls. Man garvar när han kommer och hoppas att han ska gå. Bara gå. På tal om gå. Det promeneras omkring lite grann i filmen, det visas tutte (hehehe DET e ok) och sen är det lite opåhittigt och lite "Gäsp alltså. Vi orkade inte göra något av det här faktiskt, vi orkade inte..". Konstigt klippt är den också med en amatörmässig känsla för allt. Har för mig att jag gillade två korta scener men kan inte för mitt liv komma ihåg vad det var. Hade jag inte gjort allt för att glömma dyngrullen så hade jag nog gett den ett minus på betyget. Nu minns jag den knappt alls och är ändå arg. ARG! Damn you Michael Bay. Damn you straight to hell!

/Vrångmannen

Rat Race

@@@

Hahahahahahahahaha! En gång i tiden när jag såg den för allra första gången på bio (det är nästan tio år sen vid det här laget) så slängde jag på en glad fyra i betyg. Riktigt så bra är den väl inte men det bjussas fortfarande på mer skratt per minut än i många andra komedier (så är det också herr Zucker a k a producenten av Nakna Pistolen som regisserat). Tanken med filmen var att gå tillbaka till 70/80-talets crazykomedier med mängder av kända ansikten (typ En ding, ding, ding värld och Cannonball Run) och sen ha världens enklaste story som man kan bygga hysteriskt roliga stunder kring. Därför får vi John Cleese, Jon Lovitz, Whoopi Goldberg, Cuba Gooding Jr, Breckin Meyer, Seth Green, Rowan Atkinson och min före detta älskarinna Amy Smart (kom tillbaka gumman, allt är förlåtet) som springer runt och ska komma först till en skattgömma med 2 miljoner dollar. Lovitz bjussar heeeeeeela tiden för han är helt slut, och scenerna med Hitlers Mercedes är priceless (måste ses!). Amy Smart är sötast, men också galnast och John Cleese gör en Tom Cruise (åtta år innan Tom gjorde det med sina lite för stora händer i Tropic Thunder) och sätter in löständer som är liiiiite för stora. Hahahahaha! Se den nu, du vet att du vill!

/Surskägget

@@@+

Hahahaha jag håller med om allt som Surskägget skriver ovan meeeeeen jag måste ändå ge den ett plus på betyget FÖR kon som hänger efter luftballongen HAHAAHAHAHAHAAHAHAA!! Newman från Seinfeld som gör en Newman HAHAHAHAHAHAHAAAHAAA!!! Öset och galenskapen. Ingen kan väl tycka att det här är skit även om det är långt ifrån ett mästerverk. En av de få filmer då jag under en scen (Lovitz!) faktiskt låg på golvet i biografen och kippade efter luft. Nu ska jag fan se om den. Igen. HAHAAHAHAHAHAHAHAAAHAAAAA!!!

/Vrångmannen