Where To Invade Next

@@@
Den evige kämpen Michael Moore är tillbaka igen med mer kritik mot USA. Han har ju alltid bjussat på intressanta dokumentärer som handlat om viktiga, brännheta politiska frågor och lyckats göra dem lättsamma och underhållande med skön, lite avslappnad humor. Where To Invade Next är inget undantag från denna regel. Den här gången reser Moore runt i Europa och jämför saker som många av oss tar för givet med hur det funkar i USA. Han åker till Frankrike och tittar på skolmaten och kommer fram till att franska barn får vällagade och näringsrika måltider medan man i USA får skit. Han åker till Slovenien och undersöker hur det kommer sig att alla universitetsstuderande pluggar gratis medan det kostar skjortan, brallorna och halva kåken att plugga motsvarande i USA. Han åker till Finland för att höra sig för hur de lyckats bli nummer ett i världen i undervisning medan USA ligger på 29:e plats. Han kollar in Norges fängelsesystem där bara 20% av brottslingarna återfaller medan siffran i USA är 80%. Och så vidare. Moore varvar allvarliga fakta med mer lättsamma intervjuer och lite välplacerade skämt. Gillar man Moores tidigare filmer lär man gilla den här även om den kanske är lite mer lättviktig än tidigare alster.
/Surskägget

Cowspiracy

@@@
Dokumentärfilm som går hårt åt köttindustrin. Mängder med fakta presenteras där det snabbt står klart att köttproduktion är skadligt för miljö och natur och att jordens resurser används väldigt illa då man skulle kunna få ut betydligt mycket mer kilo mat om man odlade vegetariskt på samma yta istället för att upplåta det åt djuruppfödning för köttätarna. Givetvis har köttindustrin snabbt som attan slagit till i motattack och hävdar nu att flertalet fakta är felaktiga. Den diskussionen överlåter jag åt alla som vill och orkar. Här kan jag bara konstatera att denna Leonardo Di Caprioproducerade filmen är fascinerande och intressant och faktiskt lärorik på ett underhållande sätt. Bitvis blir den kanske lite väl tung med alla siffror och grafer och ett evigt rabblande om hur farligt kött är och hur ofarliga grönsaker. Bortsett från detta är det en film alla med minsta intresse för vad man stoppar i sig och hur det påverkar omgivningen bör se.
/Surskägget

Capturing the Friedmans

@@@
Okej det här handlar om en riktigt störd och fucked up familj. Mamma, pappa och tre bröder. Pappa pedofil. Mamma både förnekar och hatar. En av bröderna förnekar totalt. En annan av bröderna är förmodligen pedofil och offer. Tredje brorsan drar och lämnar allt bakom sig. Pappa åker fast och under rättegången och det som leder upp till den filmar brorsan som förnekar hela scenariot typ allt som händer. Så vi har full tillgång till "trevliga" familjemiddagar där alla sitter och skriker på varandra. Galenskapen. Ur den aspekten är det här en fantastisk film som ger oss en 100% inblick i en familjs galna sönderfall. Tyvärr vägrar regissören ta konkret ställning vare sig för eller emot någon eller nånting och försöker vara neutral vilket inte riktigt passar sig när man har att göra med en helt okänslig pedofil som våldfört sig på en hel hög med unga pojkar. När den kom 2003 väckte den en hel del rabalder och nominerades till en Oscar. Såhär ett par år senare känns det som att den åldrats en del och den saknar det där lilla extra som skulle lyft upp den ett par snäpp till. Men framförallt tycker jag att regissören skulle vågat gå all in och gått hårdare åt pappan.
/Surskägget

Unchained: The Untold Story of Freestyle Motocross

@@@@
Jag har alltid gillat de lite udda sporterna, de som ibland kallas extremsporter. Skateboarding. Surfing. Och motorcross. Nej nej nej. Inte den där vanliga varianten när x antal snubbar på bågar tävlar mot varandra på en bana. Jag snackar om den där högtflygande varianten där dårar i hjälmar på bågar åker uppför stora hinder och flyger högt, högt, högt upp och gör tricks man inte tror är fysiskt möjliga. Wow. Den skiten gillar jag. Den här filmen går igenom hela historiken. Hur detta utvecklades från ett söndagsnöje bland några få inbitna motocrossförare ute i öde landskap och blev till den miljardindustri det är idag där förare gör såna galna stunts med sina hojar att pionjärerna står på sidlinjen och bara skakar på huvudet. För att lyckas överträffa varandra höjs ju förstås ribban hela tiden. Gör nån en 360 måste nästa man göra 720. Etc osv. Det här gör man givetvis inte utan en hel del olyckor och allvarliga skador. Och här måste jag ge filmskaparna cred för att de inte backar för att visa detta utan att för den skull gotta sig i det. Gränsen kan vara hårfin och här balanserar man korrekt på den. Skön adrenalinstinn rulle som man gott kan slänga på och kolla in även om man inte är nåt större fan av sporten.
/Surskägget

Who Cares? - The Duane Peters Story

@@
Duane Peters är förmodligen inte alls känd för den breda allmänheten men om man antingen är skejtare eller punkare har man med all trolighet hört talas om denne dåre (och jag skriver ordet med den allra största kärlek och beundran). Han började göra sig ett namn som skejtare från allra första början och var med redan från start på 70-talet och skapade en hel del tricks. Hans storhet och svaghet var spontaniteten och oräddheten vilket innebar att han ibland gjorde helt magiska åk och ibland bara kraschade och brann. Addera på ett heroinmissbruk och tung alkoholism så börjar man förstå att den här killen inte alltid mådde som bäst. För punkarna är han förmodligen mest känd som frontfigur för US Bombs alternativt som frontfigur för Die Hunns (beror nog lite på vilken generation man tillhör). Den här filmen har mängder med arkivmaterial på Peters när han skejtar och det är där fokus ligger, man berör hans punkkarriär mest på ytan vilket är lite trist. Men det som gör att filmen inte når upp till ett högre betyg är att man aldrig djupdyker ner i Peters misär och missbruk. Här har vi material för tre filmer minst och man väljer att inte diskutera det överhuvudtaget (okej, det nämns lite här och där men väldigt i förbifarten). Det är synd. Peters är ett geni och ett plågat sådant så våga gå in på djupet med honom. Hade man gjort det finns det ju material för ett mästerverk.
/Surskägget

D.A.D.: True Believer

@@
Danska Disneyland After Dark, eller D.A.D. som de är tvungna att kalla sig efter stämning från stora stygga Disney, är ett danskt rockband som hade sina största framgångar sent 80-tal med No Fuel Left For The Pilgrimsskivan som bland annat gav oss den fortfarande lysande rockstänkaren Sleeping My Day Away. Men det riktigt, riktigt stora genombrottet kom aldrig för precis som med många andra band som var stora på 80-talet kom grungen och dödade allt. Därmed inte sagt att D.A.D. bör buntas ihop med band som Poison eller Winger eller andra hårband från den tiden. D.A.D. stod för rock n roll och inte powerfluffrock där håret är viktigare än riffen. Oavsett har D.A.D. från dag ett haft en femte medlem som funkat som deras kameraman, musikvideoregissör och allmänna visionär. Denne kille har nu samlat ihop en del av den stora mängden material han har på film och klippt ner det till en 90 minuters dokumentärfilm. Tyvärr kommer man aldrig medlemmarna nära och man får ingen riktig känsla för vilka grabbarna är eller vad bandet faktiskt åstadkommit och skapat. Vilket är sjukt märkligt med tanke på att han har total access till bandet eftersom de alla är bästa polare. Eller så är det precis det som är problemet. Ibland är det lättare att öppna upp sig för en främling än för bästa polaren.
/Surskägget

Supermensch: The Legend of Shep Gordon

@@@@
Mike Myers är ju allmänt känd som det komiska geniet som gav oss Wayne's World och Austin Powers och en hel drös knäppa och kul karaktärer under sina år på SNL. När han regidebuterar gör han det med en dokumentärfilm av alla genrer. Och varför inte? Myers är duktigt påläst på sitt ämne, eller snarare på den person han porträtterar. Shep Gordon är en skön snubbe som en gång i tiden på 60-talet råkade vara rätt man på rätt plats och som utan några som helst kvalifikationer annat än att han var en skön snubbe fick jobbet som manager åt Alice Cooper. Något han är än idag för övrigt (och det utan att gubbarna har nåt som helst kontrakt skrivet mellan sig, det är gentlemen's agreement hela vägen vilket är ascoolt). Han lyckades ratta skutan mer än bra åt Cooper och fick därmed lite andra namn som Pink Floyd, Luther Vandross och Teddy Pendergrass på sin meritlista. Det som gör filmen riktigt är bra är två saker. 1. Shep Gordon är en skön lirare som man gillar direkt. 2. Myers har lyckats gräva fram sjukt kul arkivmaterial som han låter illustrera det som för tillfället berättas. Det här är lysande och underhållande och för alla som gillar sina rock- och filmstjärnor är det ett måste.
/Surskägget

Raiders! - The Story of the Greatest Fan Film Ever Made

@@@
På tal om folk med för mycket fritid. En gång på 80-talet var det tre polare i 11-årsåldern som fick för sig att de skulle göra en egen version av Jakten På Den Försvunna Skatten. Och inte nog med det. De skulle göra den exakt bild-för-bild, replik-för-replik, actionscen-för-actionscen. Redan där får man säga att dessa 11-åringar hade en del drivkraft. Att de sedan fortsatte på alla semestrar de nånsin hade och fick med sig en bunt polare till under sju års tid, ja du läste rätt, sju års tid för att verkligen slutföra filmen är helt magiskt. En enda scen lyckades de inte spela in och det har gnagt i grabbarna alla dessa år. Därför bestämde de sig 35-år senare för att spela in sista scenen så att filmen kunde bli klar i sin helhet. Hahahahaha! Jag älskar såna här människor som bara kör sin grej. Vi får se en hel del klipp från deras version av Jakten och man blir helt klart sugen på att se hela filmen. Bara en sån sak. 11-åriga kids som under filmens gång hinner bli 18 (och sedan typ 45) hahahaha. Fantastiskt. Dokumentären är fascinerande. Nackdelen är att den försöker göra dessa okända snubbars privatliv väldigt spännande vilket vi inte bryr oss om ett dugg. Mer om deras remake och mindre om privatlivet och detta hade kunnat vara en fyra i betyg.
/Surskägget

Ghostheads

@@@
Alla älskar Ghostbusters. Det är en sån där film där alla stjärnor stod rätt i skyn och där allting bara blev sådär perfekt. Bill Murray, Dan Aykroyd och Harold Ramis hade kanonkemi ihop. Manuset har en perfekt blandning av hjärta, humor och lite lagom läskigt med bra action. Den kom förstås rätt i tiden men har också hållit för tidens tand. En femma på alla sätt och vis och en film man kan se om och om igen. En sån film skapar också ytterst hängivna fans. Och denna dokumentär handlar om alla fansen som år efter år fortsätter att klä ut sig i Ghostbusterskläder, bygga sina egna Ghostbustersbilar och skapa små egna Ghostbustersenheter runtom hela världen men officiella loggor etc. Hahahaha. Folk har verkligen för mycket fritid (vilket kommer från en kille som ser för mycket film som han sen sitter och bloggar om år efter år efter år). Lagom charmig film som lyckas med det viktigaste av allt, nämligen att inte porträttera dessa fans som förlorare och nördar vilket hade varit extremt lätt att göra. Istället får vi en förståelse för varför just Ghostbusters är så viktig film för dem och hur fansen lek och maskerad i vardagen får dem att klara av livet lite bättre.
/Surskägget

The Go-Go Boys: The Inside Story of Cannon Films

@@
Förra året recenserade vi dokumentären Electric Boogaloo som tog sig en titt på kusinerna Menachem Golan och Yoram Globus som för alla älskare av 80-talsfilm för alltid är kända som snubbarna bakom Cannon Films som gav oss alla de bästa (och sämsta) actionstänkarna. Electric Boogaloo lyckades väl i princip intervjua alla förutom just Golan och Globus själva som direkt när de hörde att en dokumentärfilm höll på att filmas om dem snabbt som fan satte igång med en egen dokumentärfilm om sig själva. Deras signum på 80-talet var ju trots allt att de alltid lyckades vara först med alla filmer som de kunde spotta ur sig på typ en månad från att manuset började skrivas till att den var på biograferna hahahaha. Allt för att hinna före konkurrenterna om nån hade samma idé (eller bara en bra idé som kunde snos). Många gånger hade de affischerna klara långt innan manus eller pengar fanns, men sålde de bara in affischerna till lite investerare var filmen snart nog ute på bio. Så ska en slipsten dras. Givetvis hann de ut före Electric Boogaloo med sin egen film hahaha inget annat var väl väntat. Tyvärr är detta rätt urvattnat och givetvis struntar de i de lite mindre bra sidorna av sin karriär. Dessutom verkar de inte hunnit få tag på nån, den enda som blir intervjuad av större värde är Jean-Claude van Damme som är med i trettio sekunder. Nej, Electric Boogaloo är filmen man ska se om man vill veta mer om Cannon Films.
/Surskägget

Man vs Snake: The Long Twisted Tale of Nibbler

@@@@
Hahaha jag älskar såna här dokumentärer om nördar och deras passion för spel av alla de slag, tevespel, datorspel och i detta fall arkadspel. Ett relativt okänt arkadspel vid namn Nibbler som gick ut på att man som en orm skulle käka upp x antal diamanter på en PAC-Manliknande bana utan att krocka ormhuvudet i resten av ormkroppen som blev längre och längre ju mer tid man ägnade åt att käka diamanter. Ett klassiskt enkelt upplägg som kan sno mååååånga timmar av ens liv. Det som var unikt med Nibbler var att det var det enda arkadspelet då som gav spelare chans att komma upp i en miljard poäng hahahah galenskaperna. Men för att kunna nå upp dit krävdes ca 40-48 timmar. Det gick inte att göra snabbare helt enkelt hur duktig man än var. Så det krävs ju en riktig dåre som står i två dygn utan sömn och stirrar på en orm som käkar diamanter. Hahahaha. Den här filmen handlar om den dåre som var först med att slå rekordet och sedan de som kom efter honom samt hans comeback under 2000-talet när han skulle slå världsrekordet igen. Hahahahahaha! Det här måste ses.
/Surskägget

Chuck Norris vs Communism

@@

Titeln är kanske det roligaste med filmen och summerar väl handlingen rätt bra. Under kommuniståren i Rumänien var allt västerländsk strikt förbjudet. Kanske mest av allt Hollywoodfilmer. Så givetvis fanns det ett stort intresse av att smuggla in hederliga Hollywoodrullar och sprida dem över Rumänien i ett hemligt nätverk av piratkopierare som sträckte sig över hela landet och som i slutänden involverade både högt uppsatt polis, säkerhetstjänst och militär. Det är en intressant och fascinerande historia väl värd att berätta. Tyvärr väljer man här att göra det till stor del via intervjuer med "folket på gatan" som får berätta lite anekdoter från förr. Dessa anekdoter illustreras av skådisar som låtsas göra det som det berättas om. Jag hade gärna sett mer arkivmaterial och mer köttig research. Det här känns i det stora hela som att man bjussade in lite polare för att slippa jobba så hårt. Nåja. Grundstoryn är intressant och man har även fått till intervjuer med mannen som var hjärnan bakom hela verksamheten samt kvinnan som dubbade alla filmer och som alla i Rumänien kände igen rösten på back in the day. Och det är ju alltid något.

/Surskägget

@@
Helt ok och hyfsat intressant dokumentär, men som Surskägget nämner så hade man ju hoppats på mer med den titeln. Kanske istället en serie a'la Ash vs Evil Dead, där det faktiskt är Chuck Norris som spelar sig själv och sparkar kommunismens stjärt hahaha!
/Vrångmannen

My Friend Rockefeller

@@@
Hahaha en del människor alltså. Titeln på filmen hade lika gärna kunnat vara "The Real Talented Mr Ripley". Här har vi en tysk påg som i sena tonåren drar iväg till USA och Hollywood för att lyckas med i princip vad som helst inom film. Han hamnar hos en värdfamilj och strävar på tills han en dag försvinner. Det visar sig långt senare att han skapat en ny personlighet, ett nytt namn och stuckit iväg till en stad där i princip bara de rika bor. På något sätt nästlar han in sig i området och blir både välkänd och omtyckt. Allt han säger och berättar om sig själv är ren lögn. När det börjar uppdagas att han kanske inte är den brittiska adelsman han hävdar sig vara sticker han till New York och låtsas vara en Rockefeller (typ den rikaste familjen i USA och en av de mest välkända) och börjar hänga med hela New Yorks konstelit samtidigt som han dunkar upp förfalskade verk av moderna mästare på väggarna hemma i den slitna lyan. Hahahahaha! Han måste varit en kung av manipulation och lögner för alla äter upp allt han hittar på. Magiskt. Även här uppdagas det efter ett tag och han sticker vidare till nästa rika grupp människor. Men här kommer lögnerna ikapp honom och framförallt det mord(!) han begått för typ tjugo år sedan i början av sitt liv i USA. Snuten plockar honom och den smutsiga sanningen rullas upp. Fascinerande film om en galen sociopat.
/Surskägget

Whitey: The United States of America vs James J. Bulgur

@@@
Regissören Joe Berlinger har gjort sig ett stort namn som dokumentärfilmare med Paradise Losttrilogin om ett mordfall där tre oskyldiga killar sattes dit för mord de inte begått bara för att de lyssnade på hårdrock i princip (alla tre är nu frikända) samt dokumentären om Metallicas härliga sammanbrott under inspelningarna av St Anger, filmen Some Kind of Monster. Nu är han tillbaka för att ta sig an en av de mest ökända brottslingarna i USA, Whitey Bulgur som länge var den ledande maffiakungen i Boston (se även filmatiseringen av Whiteys liv, Black Mass, med en lysande Johnny Depp i huvudrollen). Även om vi får ta del av en hel del av Whiteys liv och tvivelaktiga karriär som gangsterkung så koncentrerar sig filmen på den rättegång som efter flera år äntligen kan bli av då Whitey lyckats hålla sig gömd i närmare 20 år. Och det är väl här det brister lite. Det blir för mycket trist rättegångssnack och för lite av det som är intressant, nämligen Whitey och den förödelse han lämnade bakom sig. Trots allt en intressant film som borde strukturerats lite hårdare för att ha ett bättre tempo.
/Surskägget

Amanda Knox

@@@
Kanske inte så känd här i Sverige, men i USA och Italien är Amanda Knox ett välkänt namn. Denna dokumentär låter oss följa med henne och övriga inblandade i det mord som skakade Italien för en ca 10 år sedan. Amanda var en amerikanska som pluggade i Italien. En kväll när hon var hemma hos sin pojkvän blev hennes rumskamrat våldtagen och mördad. Snart nog vände polisen sina misstankar mot Amanda och pojkvännen. Utan några konkreta bevis häktades paret och blev också senare dömda. Efter två års tid i finkan fick de till en överklagan och när målet slutligen gick upp i högsta domstolen blev de helt friade från alla misstankar. Åklagaren i originalfallet hade stora moraliska besvär med att Amanda tydligen låg runt och drack alkohol och rökte gräs. En sådan "dålig" flicka kunde ju uppenbarligen inte vara annat än mördare. Det förstod ju vem som helst. Något han vidhåller än idag i de nytagna intervjuer filmskaparna har gjort med honom. Ett märkligt fall som blivit en fascinerande dokumentär med en bra blandning av nytagna intervjuer med i princip alla inblandade och mängder med arkivmaterial. Intressant och sevärt.
/Surskägget

@@@
Alltid spännande med true crime och det här är ju en rätt så obehaglig historia helt klart. Italien. Tänk att...
/Vrångmannen

3 1/2 Minutes, Ten Bullets

@@@
Bara i USA kan nåt sånt här hända. I vissa delstater har man sedan ett par år tillbaka rätt att inte bara bära vapen utan också att skjuta först och fråga sedan om man känner sig hotad. Det är precis vad som händer här. En man (vit och medelålders) stannar vid en bensinstation bredvid en bil med fyra tonårsgrabbar (svarta) som spelar ganska hög musik. Han ber dem sänka. De gör det först, för att sedan höja igen och ett tjafs utbryter. Här skiljer sig sedan versionerna åt. Enligt mannen drar en av killarna fram ett gevär och hotar att döda honom varpå han sliter fram sin pistol ur handsfacket och tömmer magasinet i bilen och dödar en av grabbarna. Enligt grabbarna tjafsas det lite verbalt när mannen plötsligt börjar skjuta. När polisen kommer fram visar det sig att ingen av grabbarna är beväpnad och det finns inga vapen i bilen. Filmen följer rättegången och vi får träffa både familjen och kompisarna till den mördade och även till mördaren som hela tiden hävdar självförsvar. Intressant film om hur en del jänkare ser och tänker på detta med vapen och vapenbruk.
/Surskägget

The Propaganda Game

@@@@
Nordkorea. Ett stängt land, en diktatur och en galning bakom spakarna med fingret på atombombsknappen. Myterna är många och de få filmer som västerlänningar lyckats spela in därinne har inte gett oss speciellt mycket kunskap. Som turist får man inte röra sig fritt och man får absolut inte fota och filma som man vill. Regissören till denna dokumentär har fått något mer (inte speciellt mycket mer men ändå) tillgång än andra filmer jag sett om landet. Resultatet är fascinerande. Vi får träffa både mannen-på-gatan liksom de många anställda som har som jobb att ta hand om turister. Det intressanta är att mannen-på-gatan svarar ungefär lika pliktskyldigt som alla anställda att Nordkorea är världens bästa land och att deras kära ledare är som en allvis fader för dem alla. Indoktrinering, rädsla eller genuina känslor? Svårt att svara på. Kanske alla tre. En sak som är bra är att man här väljer bort att peka finger åt Nordkorea. Visst får vi träffa avhoppare som berättar om hemskheterna vi aldrig får se, politiker och ambassadörer som vittnar om de diktatoriska villkor som råder men när kameran befinner sig i Nordkorea koncentrerar man sig mer på det alldagliga livet som verkar rulla på där liksom här. En dag kommer denna sista kommunistiska diktatur att falla och då får vi säkert reda på hur det egentligen var. Till dess är detta en fascinerande resa in i ett land få av oss någonsin kommer besöka.
/Surskägget

Audrie & Daisy

@@
Film som tar upp ett viktigt ämne men som aldrig lyckas gräva in sig tillräckligt djupt i vare sig ämnet eller personerna man följer. Audrie och Daisy från filmens titel är två tonårstjejer som tyvärr har den olyckliga gemenskapen att de båda har blivit våldtagna. Som om det inte vore illa nog filmades och fotades deras övergrepp vilket sedan spreds bland elever på deras respektive skolor vilket blev övergrepp nummer två. Först får vi följa Audrie, ett namn och ansikte som är känt för oss här i Sverige också då hennes öde blev nyheter även här mycket för att hon inte såg någon annan utväg än att ta livet av sig på grund av mobbningen efter övergreppen. Daisys fall är rätt likt med skillnaden att hon fortfarande lever trots upprepade självmordsförsök som tack och lov aldrig lyckades. Vi får träffa familjemedlemmar, förövare och brottsoffer samt myndigheter, advokater och andra som på ett eller annat sätt har kunskap om dessa fall och liknande. Trots detta kommer vi aldrig riktigt in på skinnet på någon av de personer vi träffar. Det hela blir rätt slätstruket och ytligt vilket är synd då jag hade större förväntningar på den här filmen. Sevärd framförallt för tonåringar är den fortfarande, men det hade kunnat bli så mycket bättre.
/Surskägget

Narco Cultura

@@@@
Mycket bra dokumentärfilm i samma anda som gårdagens Cartel Land. Här är återigen drogkriget i fokus och vi får följa personer på bägge sidor av gränsen, i Mexiko och i USA. I Mexiko är kriget i allra högsta grad verkligt och påtagligt för alla stackare som råkar bo där. Sedan 2006 har över 30 000 personer mördats. Helt sjukt siffra. Och då gjordes den här filmen 2013 så den siffran är högre nu. På andra sidan gränsen, vi snackar typ 1 kilometer bort har vi en av USA's tryggaste städer. Här frodas istället en musikstil som kallas Narco Corridos, typ sånger om drogsmugglare. Till vad jag antar är rätt traditionell mexikansk musik smörsjunger man våldsamma texter om hur man smugglar knark, dödar sina motståndare och hånar polisen. Ja, det är lite Fuck Tha Police och gangsta rap över det hela helt klart. Dessa två världar ställs mot varandra och filmen visar gärna upp verklighetens lemlästade offer som en motpol till texternas glorifiering av våldet. Intressant och fascinerande film som verkligen rekommenderas.
/Surskägget

Cartel Land

@@@@
Verklighetens Sicario? Ja inte långt ifrån i alla fall. Här får vi följa två medborgargarden som poppat upp på var sin sida om gränsen mellan Mexiko och USA. Framförallt är det mexikanske gardet vi får följa. Som de flesta känner till mördas tusentals människor varje år i Mexiko av knarkkartellerna och deras hejdlöst känslokalla hejdukar. I en liten stad kände man att nog får vara nog och beväpnade sig för att rensa bort droglangarna. Detta lyckades man med och snabbt spred sig rörelsen över delar av Mexiko. I början ser det ut som att detta medborgargarde faktiskt gör nytta. Tills man inser att det drar till sig alla möjliga och omöjliga individer och snart nog är medborgargardet inte ett dugg bättre än kartellerna de säger sig vilja bekämpa. Den amerikanska delen följer ett litet gäng "oroliga" medborgare som patrullerar delar av gränsen för att jaga drogsmugglare men som egentligen mestadels är ett gäng rasister som älskar att fånga stackars fattiga mexikaner som försöker smita in i USA för att komma undan skiten i hemlandet. Regissören har fått ovanligt bra tillgång till de han porträtterar och till och med några av knarklangarna får komma till tals. Svettigt, blodigt och otäckt. Och mycket sevärt.
/Surskägget

(T)Error

@@
Märklig dokumentär om en märklig man. Tydligen har filmskaparna lärt känna den här snubben via nån polare och tyckt att hans historia var intressant nog att filma. Nja är väl summeringen av den känslan. Visst, gubben har en fantastisk historia om hur han är FBI-infiltratör och jobbar med att sätta dit terrorister som låtsas vara vanligt folk i USA. Men ju längre filmen lider desto mer tycker jag det är rätt uppenbart att vi har att göra med en alkis som älskar att ljuga och bluffa och som möjligtvis jobbar med FBI men som mest sitter och ljuger för dem också. Så vi får 90 minuter där en snubbe snubblar runt lite halvpackad och hittar på lögner. Och i processen sätter dit en muslim som med all förmodan är helt oskyldig. Nä, det här var sådär trots att ämnet borde vara brännhett och ligga helt rätt i tiden.
/Surskägget

The Internet's Own Boy: The Story of Aaron Swartz

@@@
Jag som överhuvudtaget inte är insatt i IT/Data/Teknik-världen har upptäckt att det finns en hel värld där ute av hackare, IT-nördar, aktivister och tekniskt superskickliga och smarta människor som dels jobbar för att utveckla internet och de appar och hemsidor som finns där och dels försöker förändra politiken i världen (främst i USA dock då de flesta filmerna är producerade där så är det också så att de flesta som porträtteras är därifrån). Inte så pjåkigt att vakna på morgonen och ge sig ut i försök att förändra världen till det bättre. Detta tar sig olika uttryck. En del slänger på sig V For Vendettamasken och härjar runt på internet mot alla som de tycker är elaka och onda. Andra försöker agera politiskt och se till att den samlade informationen i världen finns tillgänglig för alla. Aaron Swartz tillhörde den senare kategorin. I en värld där alla har en röst, där alla kan spela in sina egna filmer och lägga upp på youtube, eller skriva en blogg eller publicera bilder på Instagram så är det numera de som kontrollerar vem som hörs som blir den stora maktfaktorn. Vem har tillgång till vad? Detta försökte Aaron råda bot på, dessvärre på ett olagligt vis vilket gjorde att han fick FBI på sig. Vi får en intressant och insatt film om Aaron som person, om hans politiska aktivism och hans många bravader inom internetvärlden som gjorde honom till superstjärna för vissa människor. Vissa partier blir lite väl mycket lagligt mumbo-jumbo och drar ner tempot och intresset. Dock en film man bör se för att veta vad som händer därute bland internetnördarna som skapar vår framtid.
/Surskägget

Born Into Brothels

@@
En film jag hade betydligt högre förväntningar på då själva ämnet öppnar upp för en mycket intressant inblick i liv man inte kan föreställa sig ens i sina mörkaste drömmar här uppe i trygga, säkra Sverige. Det handlar om ett av de många bordellkvarteren i Indien och specifikt de barn som föds och växer upp där innan de blir tillräckligt gamla för att själva bli prostituerade om de är tjejer eller alkisar/narkomaner/tjuvar/banditer etc om de är killar. Vi följer en brittisk fotograf som under flera års tid i perioder bott i detta kvarter och kommit barnen nära. Hon bestämmer sig för att hålla kurser i fotografering och utrustar ett gäng ungar med kameror så att de kan fota och lära sig att det finns annat i livet än bara hemskt, hemskt, hemskt. Hon försöker även få in dem i skolor så att de kommer bort från miljön. Vissa bitar av filmen är oerhört gripande när vi får följa dessa barn i deras vardagliga liv. Hade hela filmen koncentrerat sig på detta hade den kunnat bli oerhört stark och en riktigt sjujäkla bra dokumentär. Tyvärr ligger för mycket fokus på brittiskan som försöker hjälpa ungarna och då blir det liksom bara en hej-här-kommer-jag-och-ska-minsann-hjälpa-dessa-kids-för-att-jag-är-från-väst-och-ska-rädda-alla. Hela tiden förstår man att hon inte kommer kunna rädda nån och så blir det också i slutet. Nja, har man nästlat sig in i hemmen i dessa kvarter borde man ha gjort mer med denna film.
/Surskägget

Tricked

@@@
En film om prostitution och dess mörka sidor. En väldigt amerikansk produktion får sägas då den i mångt och mycket koncentrerar sig på hallickar med guldkedjor, diamantringar, bling-bling och framförallt de där fåniga guldpokalerna/vinglasen som de ständigt paraderar runt med. Den typen av hallick som egentligen inte existerar utanför USA's gränser med andra ord. Med det sagt är jag rätt säker på att tjejerna som tvingas in i prostitution upplever situationen som likadan oavsett var i världen de befinner sig och oavsett vilka knäppa lyxprylar just deras hallick/förtryckare klär sig i och strösslar de pengar tjejerna tjänat ihop på. Regissörerna bakom filmen låter alla komma till tals. Prostituerade som slutat, prostituerade som håller på, hallickar, föräldrar, poliser, åklagare, terapeuter och torskar. Merparten ligger naturligtvis kring samtalen med de prostituerade eftersom att filmen trots allt handlar om dem och hur de blir utnyttjade av skrupelfria hallickar. Detta ger filmen en viss tyngd och ett bra helikopterperspektiv. Dock missar regissörerna att bygga upp en intressant story kring de hårresande livsöden vi får möta. Det här har potential att bli en stor och viktigt film, som det är nu blir den absolut sevärd men utan det där lilla extra.
/Surskägget

Deep Webb

@@@
En del av er kanske har läst artiklarna om Darknet, den del av Internet som ligger i skuggorna och där man kan köpa alla möjliga hemskheter som knark och vapen helt anonymt utan att polisen kan göra nåt åt saken. I själva verket är Darknet en del av Internet som inte är katalogiserad och därmed inte syns om man inte har ett specifikt program för att komma åt det. Används mest av journalister, polis, myndigheter etc men även av mer eller mindre ljusskygga individer som av en eller annan anledning inte vill synas i offentlighetens ljus. Förvånande många av dessa är anarkistiska, liberala kryptografer som anser att människor ska kasta av sig oket från myndigheternas övervakning och skapa fria zoner helt utan inblandning av myndigheterna. Ett sådant gäng skapade marknadsplatsen Silk Road på Darknet där det var fritt fram att sälja och köpa i princip vad som helst, mest droger av olika slag. Det dröjde inte alltför länge innan FBI slog till och man haffade en snubbe som antogs vara hjärnan bakom. Den här dokumentärfilmen handlar om allt det här och dessutom slänger man in antydningar om att det med all förmodan är fel kille man haffat. Intressant film mestadels när man får Darknet och Silk Road beskrivet för sig samt de intervjuer med dessa kryptoanarkister som är lika delar genier som galningar hahaha. Tyvärr läggs lite för mycket fokus på att man ska få hjärnan bakom Silk Road frikänd och den delen känns betydligt mer ointressant och dessutom lite svag på bevissidan.
/Surskägget

Addicted To Sexting

@@
Sexting, alltså att snusksms:a med varandra är poppis idag. Folk skickar nakenbilder till varandra, snuskiga berättelser om vad som ska hända när man ses och mer nakenbilder. Den här filmen försöker förklara fenomenet och varför det är så otroligt populärt. Man tar även upp farorna med att skicka en nakenbild till en person man kanske älskar just då men som sen slänger upp bilden på Internet i samma ögonblick som man gör slut. Och ja just, ALLA säger bestämt ifrån när det kommer till kukbilder. Ingen vill ha kukbilder. Ingen. Så skicka inga. För att få nån sorts balans (antar jag) intervjuar man både professorer och porrstjärnor, både män och kvinnor och både hetero- och homosexuella. Sedan slänger man in ett par okända stå-uppkomiker som får göra sig lite lustiga över fenomenet.
/Surskägget

Top Spin

@@@
Exakt vad krävs för att få spela bordtennis i OS om man är 15-16 år ung? Exakt lika mycket som om man är vuxen. Det vill säga att man måste ge upp mer eller mindre allt annat i livet och bara koncentrera sig på sin sport. Varje dag. Träna som en dåre. Timme efter timme efter timme. Där vuxna slipper skolan måste ungdomarna även traggla sig igenom läxor och lektioner utöver sina träningstimmar vilket gör att ledig tid är lika med noll. Nackdelen med bordtennis är att det inte finns sådär supermånga bordtennismiljonärer där ute. Bättre satsa på fotboll, tennis, hockey, basket eller nån annan sån sport där det finns stålars att hämta hem. För annars har man kanske offrat hela sitt liv och måste ändå stämpla in på ICA i slutet av karriären. Här får vi följa tre unga spelare i USA som kämpar för att få representera USA i OS i just bordtennis. Som så många andra gånger med dokumentärfilmer lever eller dör filmen beroende på hur intressanta de man följer är. Och dessa tre är absolut charmiga och roliga och gör att det är värt att lägga 90 minuter på filmen. Inget speciellt i övrigt och vi har sett det förr.
/Surskägget

The Chiefs

@@@@
Hahahahahaha! Makalöst kul. Många av er har förmodligen sett den kultförklarade hockeykomedin med Paul Newman - Slagskott. Den här dokumentären är Slagskott på riktigt hahahaha! Redan Slagskott i sig var ju inspirerad av verkligheten och de två galna tvillingbröderna var ju äkta i det att de mer eller mindre spelade sig själva. Spola fram till dags dato och vi får träffa de hockeyspelare som harvar på idag. Vi snackar alltså små farmarlag med spelare som aldrig platsade in i de stora, kända lagen. Spelarna som älskar hockey men som kanske inte riktigt är sådär superbra på att stå på ett par skridskor eller som kanske inte har sådär jättebra puckföring eller som helt enkelt borde skaffa sig ett helt annat jobb. Nåt som de kan. De här snubbarna harvar dock på och ger aldrig upp drömmarna om pengarna och NHL. Seriöst, det är nåt med kanadicker och att aldrig ge upp hehehe (se även Anvil och I Am Thor). Publiken kommer till matcherna av en enda anledning. Det är en jäkla massa slagsmål mest hela tiden. Så fort tillfälle ges kastas handskarna och så kör man. Pang! Tjoff! Hahaha, varför inte bara gå och titta på boxning?
/Surskägget

I Am Thor

@@@@
Vilka fantastiska människor det finns där ute i världen. Denna dokumentär påminner starkt om den om Anvil som släpptes för ett par år sedan. Ni vet, den där kanadensiska hårdrocksgruppen som var på vippen att slå stort, större än alla andra, men som istället blev en knapp fotnot i historieböckerna. Där andra skulle lagt av fortsatte Anvil att kämpa och kämpa och kämpa. Den här filmen handlar om Thor. Nej, inte Marvels serietidningshjälte, inte Chris Hemsworth, inte mytologins åskgud. Det här är hårdrocksbandet Thor vi snackar om med sångaren och frontfiguren Thor i centrum. Liksom Anvil är Thor från Kanada och tydligen vet en kanadensare inte när det är dags att slänga in handduken hahahaha. Thor kämpar på. Hela tiden är han precis på gränsen att slå stort när något händer som gör att han får börja om på små, små pubar och ibland spelar för 10-15 personer som mest. Trots allt detta kämpar han på och till slut får han sitt erkännande här i Sverige på Sweden Rock Festival och Muskelrock. Där ser man. Dokumentären följer honom från hans första stapplande steg i nöjesbranschen som nakenservitör i Hawaii till den avslutande finalen på Muskelrock där jublet når himlens höjder. Ibland är det Spinal Tap över det hela, och ibland är det lite ledsamt att det aldrig tycks gå vägen för honom. Hela tiden är det ärligt och närvarande och mer än så kan man egentligen aldrig begära av en dokumentärfilm.
/Surskägget

Janis: Litte Girl Blue

@@@@
Uttömmande dokumentär om en av de mest unika röster som hörts på skiva - Janis Joplin. Att hon bara hann bli 27 år gammal är synd och skam då hon förmodligen hade så mycket mer att ge. Tittar man på andra artister med unika röster har de förändrats och förädlats genom åren och ju äldre artisten desto mer unik blir rösten. Regissören har verkligen lyckats skrapa fram en veritabel guldgruva av gamla filmklipp, intervjusnuttar, brev till familjen, foton och liveframträdanden som varvas med nyinspelade intervjuer med de som var där och kände henne. Fram växer en bild av en komplex människa som efter att ha blivit mobbad i skolan hittade sin röst och sedan kämpade hela livet för att vara en i gänget även långt efter att hon inte behövde det längre. Alkohol och knark kommer tidigt in i bilden och det som först bara är lite festande spårar förstås ur helt ju kändare hon blir som för många andra. Tragiskt nog var hon ren så vitt alla visste när hon plötsligt fick ett återfall och överdoserade bara veckor innan skivan som skulle innebära det riktigt stora genombrottet släpptes. R.I.P. Janis Joplin.
/Surskägget

@@@@
Riktigt bra och insiktsfullt om en av de stora och unika rösterna i musikhistorien. Man blir både varm och ledsen. R.I.P. Janis Joplin.
/Vrångmannen

We Are Twisted Fucking Sister

@@@@
Som vanligt drar vi igång ett nytt år med dokumentärfilmstema under januari. Och vad bättre att sparka igång året rejält med än Twisted Sister? Levde man på 80-talet kunde man inte missa dessa ikoner som fick tonåringar i hela världen att skrika "I wanna rock!" och "We're not gonna take it!" i protest mot föräldrar, lärare och auktoriteter överallt. De sålde miljontals med plattor och turnerade världen runt innan allt tog slut i slutet av 80-talet när interna stridigheter ledde till att de la ner bandet. Den här tvåtimmarsdokumentären handlar om ALLT som hände innan de blev världsberömda. Vi får följa deras första stapplande steg på småklubbar i New Jersey och närområdena och vara med på färden när de sakta men säkert blir större och större och större. Men bara i New York och ingen annanstans i världen. Skivbolagen håller sig undan och gång på gång på gång när de trots allt är nära att få ett genombrott brakar det samman igen av olika anledningar. Det här är en film som alla nya band med drömmar om att erövra världen borde se. Det handlar om att aldrig ge upp, aldrig tappa fokus och alltid ge järnet. Tio år i motvind kan faktiskt leda till enorm framgång till sist. Me like!
/Surskägget