Baby Driver

@@@@
Edgar Wright sitter i manus- och registolen igen efter att ha gett oss sköna rullar som Shaun of the Dead, Hot Fuzz, Scott Pilgrim vs the World och World's End. Alla dessa filmer har inte alltid gått hem hundraprocentigt hos detta sura skägg men de har varit intressanta, snyggt filmade och annorlunda på ett bra sätt. Baby Driver är inget undantag. Det här är alltså en musikal i grund och botten med en jäkla massa galna bilactionsekvenser och elaka bankrånare. Det är lite Blues Brothers möter Drive möter Fast & Furious möter Tarantino möter Heat. Oavsett är det en nästintill perfekt film och det är möjligt att mitt betyg är felsatt och att det ska vara en femma egentligen. Musiken som spelas passar perfekt in i varje scen och funkar många gånger som en sorts berättarröst till det som händer i filmen. Efter en ball inledningsscen med en skön biljakt får vi själva titelsekvensen filmad i en enda tagning som är så sjukt genombearbetad och snyggt koreograferad att man höll på att tuppa av av glädje i biofåtöljen. Wright har helt enkelt skapat en grymt cool film där det hela tiden händer så mycket för oss filmnördar att man börjar dansa marengo. Ansel Elgort i huvudrollen som Baby har vi tidigare sett i Divergentfilmerna (gud de är så dåliga) och förhoppningsvis fortsätter han framöver att välja den här typen av projekt istället för här är han riktigt bra. Han backas upp av Kevin Spacey, Jon Hamm, Jamie Foxx och Lily James som alla är perfekta i sina respektive roller. Det här är bara att buga, bocka och tacka för. En filmupplevelse utöver det vanliga som kommer tåla många sittningar åren framöver.
/Surskägget

Dunkirk

@@@@@
Det är väl bara att rätta in sig i hyllningsledet (igen!). Christopher Nolan har en mycket fin CV som modern filmskapare. Den är i princip fläckfri, i alla fall om du frågar den här Vrångmannen. Undantaget är den här rullen (du klickar alltså på "den här rullen" för att få fram vilken rulle det är jag snackar om hahaha!), men den är faktiskt långt ifrån en katastrof. Med Dunkirk så ger sig Nolan in i krigsfilmsgenren. Här skildras evakueringen av Dunkirk (Dunkerque), som ligger på den franska sidan av den engelska kanalen. En stor händelse under det andra världskriget som jag inte visste ett skvatt om, men efter att ha sett filmen vet desto mer. Tja, vad ska man säga? Det bjuds på 1 timme och 46 minuter (Nolans kortaste?) panisk krigsspänning med ett briljant foto av "vår egen" Hoyte Van Hoytema och ett lika enkelt som isande mästerligt score av Hans Zimmer. Att säga så mycket mer om filmen vore att göra den en björntjänst. STOR bioupplevelse och jag hade lyxen att få se den i IMAX vilket alltid är lite smaskigare. Dunkirk släpper aldrig greppet om dig och är ett fenomenalt och hisnande krigsdrama. Se den!
/Vrångmannen

Kärlek 3000

@
En film som öppnar med en textruta som förklarar att den är: "en söt komedi utan onda skurkar eller action så ta det för vad det är" är direkt ute på hal is för om regissören inte vågar lita på att publiken kommer att fatta det själva så finns det noll självförtroende inblandat vilket inte är det bästa när man ska presentera en långfilm på marknaden. Man följer sedan direkt upp med en minuts voice over där vi får hela, och jag menar hela, filmen summerad inklusive den lilla twist som finns varpå man på riktigt inte har nån som helst anledning att se filmen. Varför man väljer att göra så här är en gåta för mig. Kanske för att man visste att man hade ett lövtunt manus, nackkrypande usel dialog och en story som knappt håller för en kortfilm än mindre en långfilm. Shahriyar Latifzadeh som långfilmsdebuterade med denna film och sedan dess inte gjort fler långfilmer drog på sig en massa hattar när han gjorde denna. Manus, regi, huvudroll och producent känns helt klart som fyra hattar för mycket. Den som kommer undan med hedern i behåll i denna annars skrattretande sörja är Hanna Alström i den kvinnliga huvudrollen, henne har vi sedan dess sett i bl a Kingsman, En Gång i Phuket och Tillbaka till Bromma.
/Surskägget

Hesher

@
Gud vilket bajsnödig artsy-fartsy, pretto-så-man-kräks-film det här var då. Kollade lite på imdb och där haglar högsta betyg som om detta var det bästa som gjorts i filmväg sedan typ Gudfadern. Det folk verkar missa är att duktiga skådisar inte automatiskt innebär att man får en bra film. Visst är Joseph Gordon-Levitt, Natalie Portman, Rainn Wilson och Devin Brochu duktiga och visst gör de bra prestationer. Det innebär dock inte att filmen blir bättre eller mer intressant för det. Storyn är makalöst dålig, manuset obefintligt och karaktärerna gör saker man aldrig skulle komma undan med i verkliga livet vilket hade varit okej om det här var en pruttkomedi eller actionstänkare men det här ska vara ett drama ur livet och då blir det bara dubbelt så fånigt när karaktärerna inte lirar. Oavsett har man material för kanske 45 minuter här och så drar man ut på det i 1 timme och 45 minuter istället. Resultatet blir en seg sörja som Surskägget somnar till.
/Surskägget

Boondock Saints

@
Rulle som har kultstatus om jag förstått saken rätt och som jag hört en hel del gott om. Sedan såg jag den. Jisses vilket skräp. Willem Dafoe spelar över så det står härliga till. Norman Reedus och Sean Patrick Flanery är helt bortkomna i huvudrollerna som de irländska bröderna som ballar ur helt á la Natural Born Killers möter Dexter typ. Sedan är det en bunt b-skådisar som är så bedrövliga att man sitter och skruvar på sig när de har sina scener. Hur det här kan klassas som kult eller "kul", "ballt", "actionspäckat" etc är ett mysterium. Sjukt trist och dålig film som bör undvikas med alla medel.
/Surskägget

Happy Tears

@
Indiefilmernas drottning Parker Posey i en riktigt sömnig indiefilm som osar pretto och lider av taffligt skriven dialog och tunna karaktärer. Demi Moore dyker upp som syrra till Posey och Rip Torn som deras demente far. Den enda som kommer undan med värdigheten intakt är Ellen Barkin som gör en alkoholiserad lyckosökerska riktigt trovärdigt. Resten av filmen not so much.
/Surskägget

CHiPS

@@@@
JAAAAAAAA! Äntligen! I slutet av 70- och början av 80-talet fanns det tre teveserier jag älskade och följde slaviskt. Det var Starsky & Hutch, Dukes of Hazzard och CHiPS eller California Highway Patrol som förkortningen stod för. Som liten knodd bodde jag i San Francisco och då var det extra spännande att man då och då kunde se dessa motorcykelburna snutar på motorvägarna när man åkte med farsan i bilen. Givetvis trodde jag att serien var på riktigt hahaha! The times, the times. Både Starsky & Hutch (som vi tydligen inte recenserat på bloggen!) och Dukes of Hazzard har ju redan gjorts till film på 2000-talet och nu äntligen är det dags för CHiPS. Och snacka om fullträff. Manus, regi och ena huvudrollen görs av Dax Shepard och har får till en riktigt skön rulle. Tillsammans med Michael Pena är han en CHiPS-snut som ska lösa fallet. Givetvis är Shepard och Pena helt olika (en är ovårdad och rookie, en är välvårdad veteran etc) men där de flesta buddy movies stannar vid klichéerna tar Shepard det hela till nya nivåer och låter rookien på ett sätt vara vassare än veteranen, låter en av karaktärerna vara pillermissbrukare och den andre sexmissbrukare hahaha. Det ger liv och en känsla av äkthet till karaktärerna som är perfekt avvägt mot all dårskap de tar sig för. Vincent D'Onofrio är klockren som onda skurken och balanserar snyggt mellan allvar och komedi utan att spela över. CHiPS har det mesta jag vill se i en film. Det är explosioner med jämna mellanrum, oneliners och skämt mest hela tiden, snygga soliga kaliforniska miljöer, bil- och motorcykeljakter, överdrivet mycket blod, omotiverade tuttar och omotiverad nakenhet rent generellt, en hyfsad genomtänkt story och plot, en elak och farlig skurk och snygga, tuffa brudar. Det är bara att hålla tummarna att Dax får göra en uppföljare.
/Surskägget

Fist Fight

@@@
Ice Cube verkar vilja bli den nya komedikungen med sin patenterade ilskna blick och arga utbrott i Ride Along 1+2 och 21 respektive 22 Jump Street. Här tar han det till en helt ny nivå som den argaste och farligaste läraren på hela high school. Den betydligt mildare och lugnare Charlie Day från underbara teveserien It's Always Sunny in Philadelphia samt Horrible Bosses 1+2 kämpar liksom alla andra lärare att behålla sitt jobb och när det står mellan Day och Cube väljer Day sig själv vilket leder till stenhårda konsekvenser från Cubes håll. Efter skolan är det dags för stryk. Hahahaha, man tar alltså gamla klassiska ungdomsslagsmålet efter skolan och låter två lärare göra upp istället. Lysande. Mycket av filmen är snott mer eller mindre rakt och upp ner från briljanta 80-talsklassiker Three 'O Clock High men med en ny och modern twist. Cube är kanon som den ilskne läraren och Day är toppen som den milde snälle läraren och det bjussas på mängder med oneliners och gags. Tracy Morgan och Jillian Bell dyker upp i sköna små biroller och är galnast, framförallt Bell har inga gränser hahahaha! Det här är en skön underhållande komedi med mängder av garv. Räcker långt.
/Surskägget

Mystic River

@@@@
Efter gårdagens fiasko i Crackers hoppar vi fram till en film där Sean Penn är fantastisk och som har en story som är lysande i regi av Clintan. Den första bok av Dennis Lehane som mig veterligen blev filmatiserad (andra är t ex Gone Baby Gone och Shutter Island) och utspelar sig Lehanes vana trogen i Bostons arbetarkvarter. Vi får träffa tre barndomsvänner (Tim Robbins, Kevin Bacon och Penn) som efter ett trauma i barndomen har växt isär på äldre dagar. När Penns tonårsdotter (Emmy Rossum) hittas mördad blir det förstås stor uppståndelse i de gamla kvarteren. Det blir upp till Bacon som nu är snut tillsammans med sin partner Laurence Fishburne att hitta mördaren. Penn tänker dock inte vänta på att polisen gör sitt jobb och nyttjar sina gamla maffiakontakter för att skaka fram ledtrådar som kan leda honom rätt. Snart nog pekar allt mot Robbins och det blir jobbiga tider för alla inblandade. Clintan leder sina skådisar med van och varm hand och både Penn och Robbins gick hem med varsin Oscarstatyett den kvällen för Bästa Manliga Huvudroll respektive Bästa Manliga Biroll. Väl värt till bägge herrar och nog hade även herr Bacon gjort sig förtjänt av en statyett. Lehane hittar sätt att skriva trovärdiga karaktärer och att komma på en handling som är jobbig och spännande på samma gång. Det här är tummen upp hela vägen.
/Surskägget

Crackers

@
Sean Penn och Donald Sutherland i nån sorts farsartad historia där man ska knycka stålars från en gubbe som äger en pantbank. Det är mycket snack och lite verkstad i en film från 1984 som känns mer som 70-talets dokumentärkänsla än 80-talets glitter och glamour. Inget att hänga i julgran och inget att se ens om man är världens absolut största Sean Pennfan.
/Surskägget