Goon

@@@
Besynnerlig blodig myshumor. Den känslige men ack så osmarte Doug Glatt (Seann William Scott) har bara en talang och den är att slåss. Efter ett handgemäng på läktaren under en hockeymatch får han chansen att vara med i stans hockeylag. De vill inte att han ska spela hockey på riktigt utan endast slåss för laget på isen. Trailern till Goon är direkt misvisande. Även om det bjuds på många blodiga slagsmål i rinken och lite knäppa situationer så uteblir de stora asgarven och man sitter istället och puttrar gott. Scott är så långt från Stifler i American Pierullarna som han kan komma. Han gör en återhållsam och introvert prestation av den stenkorkade Doug som känns äkta och blir "rolig". Liev Schreiber är den farlige motståndaren som trots våld i blick har hjärtat på rätta stället, vilket känns ovanligt för en sån här rulle. Om man är Kanadensare så har man nog några fler garvpoäng att plocka för det känns som att några av gagsen flyger som en puck över huvudet. Goon är alltså varken nästa Slagskott eller Dodgeball men den har en egen stil med lågmäld humor, lite våldsamt galenskap och en gnutta allvar. En rätt skön rulle faktiskt. Varken mer eller mindre.
/Vrångmannen

Fright Night (1985 + 2011)

Fright Night (1985)
@@@@
Hahahahaha vilken härlig 80-talsklassiker. Stackars tonårige Charley Brewster (William Ragsdale, nej du har inte sett honom i nåt efter den här såvida du inte såg Fright Night 2) får hela sin värld vänd upp och ner när han inser att en ond vampyr (Chris Sarandon) flyttat in i huset bredvid. Till sin hjälp har han en gammal skådis som är värd för Charleys favoritteveprogram som till en början inte tror på vampyrer ett dugg men som blir övertygad ju mer bevis Charley lägger fram. Det är lika mycket skratt som skräck och balansen mellan det roliga och det läskiga är perfekt. Kul liten anekdot är att Stephen Geoffreys som spelade sidekicken Evil Ed ett par år senare gav upp sin karriär som Hollywoodskådis och studsade in i bögporrbranschen istället.
/Surskägget

@@@@
Skräcknatten (som den heter på svenska) är egentligen en femma men såg om den för något år sedan och den hamnar idag på en klockren fyra. Detta är naturligtvis ett mycket högt betyg för en skräck-komedi från 1985 då många av dessa rasar till ettor och tvåor idag, alltså håller Fright Night hög klass och står emot tidens tand. En riktigt stämningsfull och skojig klassiker.
/Vrångmannen

Fright Night (2011)
@
Utöver namnet och det faktum att det flyttar in en vampyr (i det här fallet Colin Farrell) i huset bredvid en tonåring (i det här fallet Anton Yelchin) så har filmerna inte mycket gemensamt. All charm från originalet är helt bortblåst. Blandningen av skratt och skräck existerar inte överhuvudtaget. Humorn är helt borttagen och "skräckscenerna" är så klichéstandard att inte ens den mest räddhågade skulle bli rädd. Varför Hollywood? Varför våldtar ni en sån skön gammal klassiker i hopp om att skrapa ihop några ynka futtiga få dollar mer? Varför?! VARFÖÖÖÖÖÖR!?!?!?! Jag menar, det räcker bara att jämföra affischerna för att se vilken film som är bra och vilken som är skit.
/Surskägget

@@
Ja det här var ju inget vidare men inte heller riktigt så illa som Surskägget basunerar ut ovan. Det finns en viss charm här och det börjar onekligen stämningsfullt. Colin Farrell har några sköna repliker och balanserar humor och farlighet bra. Tyvärr har filmen inte en chans mot klassikern från 1985 och någonstans tappar man bort sig fullständigt i den ganska ologiska och röriga historien, hur nu det gick till för originalet är enkelt och klockrent. Den är dessutom gjord för 3D på biograferna vilket känns både poänglöst och lite larvigt och det dödar rullen i hemmabion.
/Vrångmannen

Shaft (2000)

@@@
Det här är alltså inte den gamla blaxploitationklassikern med Richard Roundtree från 1971 utan nyinspelningen med Samuel L. Jackson. Eller nyinspelning och nyinspelning. Snarare har man tagit titeln och skapat en helt ny deckarrulle där Jackson spelar släkting med Roundtrees Shaft. Roundtree dyker även upp i en hyfsat stor biroll i den här filmen där han spelar sin gamla roll. Då se det här mer som en sorts uppföljare trettio år senare. Och grejen är att filmen har potential att bli riktigt, riktigt bra. Problemet är att man filat på manuset i många långa år fram och tillbaka och hittat på idéer, slopat idéer och kommit på nya idéer igen. Till slut har man pressat in två skilda stories och klämt in dem i samma film. I story A är Shaft på jakt efter ett överklassäckel (lysande spelad av Christian Bale) som iskallt dödat en svart kille utanför en restaurang och tack vare pappas pengar och advokater gått helt fri. I story B jagar Shaft en knarklangare (makalöst, fantastiskt bra spelad av Jeffrey Wright som på riktigt borde fått en birollsoscar för den här) som tror att han styr New Yorks undre värld och som kan göra som han vill då typ ingen vågar vittna mot honom. Var för sig är varje story spännande och intressant men när det ska hoppas och studsas mellan dem och sedan tvångsföra ihop dem bara för att få nån sorts gemensam shoot-out i slutet känns det bara krystat. Synd att de inte höll sig till bara det ena spåret för då är jag säker på att fyran hade suttit gjuten.
/Surskägget

@@@
Smaskigt underhållande men också lättglömd. Christian Bale är här ondskan personifierad och vi ser gärna fler sådana skurkar på vita duken. Sam Jackson är tuffast och kastar fast polisbrickan i väggen som en kaststjärna i domstolen när rättvisa inte skipas. Han är ju trots allt en Shaft. John Singleton regisserar och har gått från samhällskritiska draman till hårdkokt (och samhällskritisk) action. Sugen att se om denna snarast.
/Vrångmannen

Attack the Block

@@@
En liten överraskning från England. Blev ganska stor succé på hemmaplan men tror den passerat hyfsat obemärkt här i Sverige. The Block från titeln syftar till ett höghuskvarter i de lite sämre delarna av London. Här bor ett gäng på ytan tuffa tonårsgrabbar som ägnar kvällar och nätter åt väpnade rån, marijuanarökning och annat bus. En dag faller nåt sorts monster ner från rymden och grabbarna lyckas döda det. Plötsligt faller fler och fler monster ner och grabbarna måste försvara sig och sitt Block mot dessa utomjordiska invaderare samtidigt som de måste hålla sig undan kvarterets tyngsta knarkboss och snutarna som väller överallt. Med lika delar humor som sci-fiaction har man här skapat en skön rulle för hyfsat liten budget. Karaktärerna känns välskrivna och även om de börjar som totala klichéer hinner de visa många olika sidor av sig själva allt eftersom filmen rullar på vilket känns äkta då de flesta av oss har många olika versioner av sig själv beroende på omständigheter och sällskap. Lite garv, lite pangpang, lite smyga i mörka korridorer, lite utomjordingar. Bra skit helt enkelt.
/Surskägget

@
Det går inte. Jag är så arg innan filmen ens dragit igång ordentligt. "Hjältarna" är FÖR elaka snorungar som jag vill bura in allehop. Jag vill också att de blir uppätna på en kvart. Allehop. Rymdmonstren är fluffiga hundar som lyser och allehop är dum i huvet. Gud skräpet.
/Vrångmannen

54

@@@@
Jag vet, jag vet. Den ligger alltid bland 3 för 100-filmerna så fort man kliver in på närmaste bensinmack eller matbutik. Omslaget ser sådär lite b-fult ut. Inte bäddat för sådär superkvalitativa filmer direkt. Men ser man bara förbi dessa smådetaljer och köper rullen kommer man upptäcka en riktigt bra film om Studio 54 i New York i slutet av 70-talet. Shane (en klockren Ryan Phillippe) är New Jerseygrabben som vill dansa bland det hippa innefolket på världens mest kända disko - Studio 54. Han lyckas få jobb som bartender och glider in i en värld fylld av kändisar, knark, supande, skandaler, kärlekstrassel och snabba pengar. Självklart snurrar allt fortare och fortare för honom innan allt kraschar i bästa Hollywoodstil. Förutom Phillippe får vi Salma Hayek, Neve Campbell, Breckin Meyer och framförallt Mike Myers i en sjukt bra rolltolkning som den smått knäppe och excentriske ägaren Steve Rubell. Det här är en underskattad film som fått utstå mycket glåpord. Bullshit säger jag. Ser om den med jämna mellanrum och den håller än nu fjorton år efter biopremiären.
/Surskägget

Mission: Impossible - Ghost Protocol

@@@
Har nu sett fjärde instansen av Mission Impossibleserien. Trean (regi: J.J Abrams) är fortfarande lätt bäst, ettan (regi: Brian De Palma) är klassigast och tvåan (regi: John Woo) går knappt att titta på. Fyran har Pixarregissören Brad Bird (Ratatouille, The Incredibles) regisserat. Detta är hans första rulle med riktiga människor i bild, på gott och ont kanske. Vi har våra galna gadgets och vi har våra för verkliga masker och utklädnader. Allt är nästan som det ska och det jagas kärnvapenkoder och missiler i bl.a Ryssland.

Pros: Hade nästan aldrig tråkigt. Rätt rolig comic relief i form av Simon Pegg (Shaun of the Dead, Hot Fuzz) även om jag tyckte det blev FÖR MYCKET nervösa-nybörjaren-i-fältet-som-kacklar-och-kacklar. När Ethan Hunt (Tom Cruise) klättrar Burj Khalifa i Dubai så svettades jag rejält. Paula Patton, herregud Paula Patton.

Cons: Känns bitvis hastigt ihopsnickrad och fult klippt på sina ställen. Flera actionscener kunde ha varit bättre koreograferade och samtidigt bjussat på ännu mer over the top (även om det nu sparkas ganska mycket stjärt). Dåligt skrivna skurkar (även om jag älskar backstoryn att Michael Nyqvists svenske stjärnfysiker Hendricks till slut fick sparken för att han VAR galen hahaha!).

Fundering: Cruise ser sliten ut så inåt helvete trots muskler och Mowglihår. Visst hade de väl kunnat släta ut rynkorna och gett honom en ännu fläskigare Hollywood make over? Å andra sidan är det inte bra att han ser ut sin ålder? Han gjorde sina egna stunts som vanligt och det kan ingen ta ifrån honom.

Jag är matinénöjd, varken mer eller mindre.

/Vrångmannen

The Rum Diary

@@@
Jag har inte riktigt bestämt mig för om Johnny Depp är en bra skådespelare i mina ögon eller om han bara har en sådan enorm karisma att han kommer undan med det mesta, trots galet over-the-top. Jag hade förväntat mig att The Rum Diary, som baseras på Hunter S. Thompsons egna upplevelser, skulle vara lika vild som Fear and Loathing in Las Vegas och Depp likaså. Jag hade också väntat mig exceptionellt mycket smart dialog med torr humor då regissören till klassikern Withnail & I, Bruce Robinson, äntligen stod bakom kameran igen. Jag fick helt klart mer av det senare. The Rum Diary är bitvis väldigt rolig på det där sättet som jag gillar. Den är lite depraverad men också smart med god tajming i galenskapen. Tyvärr är filmen också väldigt splittrad (tydligen är Hunter S Thompsons bok ännu värre..) och den fastnar i fällan att den inte riktigt vet vad den vill eller hur den ska nå dit. Handlingen då? Gravt alkoholiserade journalisten Paul Kemp (Depp) tar sig i början av 60-talet an ett frilansjobb på en lokal tidning i Puerto Rico. Han blir indragen i det mörka politiska spel som pågår, blir kär i Chenault (Amber Heard) och får samtidigt lite nya vänner och fiender på kuppen. Allt upplevt genom ett dis av halvt kontrollerad fylla. "Nothing in moderation". Det här har ju varit Johhny Depps drömprojekt länge och han övertalade sin vän Thompson att dels ge ut boken och dels få göra film på den, innan Thompson gick bort 2005. The Rum Diary är snygg, bitvis riktigt rolig (som sagt) och god underhållning för den som pallar det annorlunda tempot. Tyvärr skulle den behöva vara dubbelt så depraverad med ännu mer moraliskt fördärv för att förmodligen komma sanningen närmare. Sen att den strukturmässigt är på gränsen till ett fiasko tänker jag bortse lite från här då Hunter S. Thompson förmodligen också var det. Därmed finns en del av sanningen intakt även om det ingen klassiker gör.
/Vrångmannen