Det (2017)

@@@@
Ingen har väl undgått årets otroliga mega-box office-skräcksuccé? Adaptionen på Stephen Kings roman, Det. Officiellt så är den nu den mest inkomstbringande skräckfilmen någonsin. Här får vi halva historien ur romanen, för del två dyker upp på biograferna nästa år. 1990 gjordes det en miniserie på samma roman. Den var helt ok, men kanske inte så läskig (förutom att Tim Curry som det onda clownmonstret skrämde en del ungar halvt från vettet). Regissören Andy Muschietti (Mama) har gjort en film väldigt trogen Kings roman. Den här första delen av två utspelar sig på 80-talet (i boken så var 50-tal) då våra huvudpersoner som barn blir indragna i de mystiska och skräckinjagande händelserna i den lilla staden. Svenske Bill Skarsgård spelar här den otäcke clownen Pennywise och han gör det riktigt bra och creepy (men var inte Curry bättre?). Vi bjuds här på en väldigt snygg, underhållande och bitvis spännande film. Det känns alltså hela tiden som om man läser en roman av Stephen King (duh!), vilket i sig då är ett bra betyg, hahaha! Barnskådespelarna är fantastiska och deras samspel gör filmens kärna och ger den riktigt liv. Tyvärr så tycker jag själv inte att filmen är speciellt läskig, men jag ska kanske hålla gubbkäften stängd då resten av biobesökarna skrek och popcorn flög överallt, hehehe. Hur som helst, en av de bättre Stephen King-adaptionerna på mycket länge. Härligt barnförbjuden är den också. Ser fram emot upplösningen i del två.
/Vrångmannen

Sorgenfri (2015)

@@
Dansk zombierulle. Den lilla staden Sorgenfri sätts i karantän av beväpnad militär då den har drabbats av ett mystiskt och dödligt virus. Gissa vad som händer sen... Hyfsade personporträtt och habilt skådespeleri mitt ibland alla klichéer. Inget nytt annars att skriva hem om. Det tar en bra stund innan det händer något skräckigt på den rätt så korta speltiden (80 minuter) men det gasas i alla fall på en del mot slutet. Hyfsad. Knappt.
/Vrångmannen

(C More)

The Mummy (2017)

@@@
The Mummy har ju spelats in i flera omgångar när Universal som äger varumärket velat få in lite stålars i kassan. Klassikern med Boris Karloff från 1932 är en härlig gammal svartvit dänga som givetvis inte är läskig nu 2017 men som har sin charm och helt klart också får betyget @@@ om inte annat för Karloffs sköna insats som mumien själv. Sedan har vi ju Mumientrilogin med Brendan Fraser från 1999 (@@@@), 2001 (@@) och 2008 (@@@) som var en sorts Indiana Jonesversion men äventyrs- och matinéanda mer än skräck. Nu är det dags för allas vår favorit Tom Cruise att ta sig an vad Universal hoppas på ska bli en ny franchise men som på grund av rätt dålig box office förmodligen inte blir mer än den här filmen. Lite synd faktiskt. Cruise har ju gjort denna nyversion till en skön blandning av Mission: Impossible möter Mumien och vi får en actionstänkare med fullt ös medvetslös och massa galna stunts ingen världsstjärna och knappt ens en stuntman vill spela in där Cruise givetvis gör allt själv hahahaha! Här ska också ges cred till Annabelle Wallis (Grimsby, King Arthur: Legend of the Sword) som även hon hoppar in och gör en hel del stunts själv framförallt den i framtiden klassiska scenen på flygplanet i noll gravitation. Många har dock sågat filmen och jag tror det till stor del beror på två saker. 1. Man vet inte om man ser nästa installation i Mission: Impossibleserien eller om man ser en mumieskräckis. 2. Russell Crowes horribla överspel som Dr Jekyll/Mr Hyde. Jag kan gilla att man gör en actionspäckad mumiefilm med en del zombiejakter och lite småläskig mumie. Däremot kunde man helt skippat sidostoryn där alla andra Universalmonster uppenbart existerar i denna världen. Är då detta egentligen en skräckfilm och hör den ens hemma i vårt eminenta skräckfilmstema? Det finns säkert de som blir rädda här och där. Som sagt vi har en del zombies och en elak och "läskig" mumie. Men detta sura skägg var egentligen bara underhållen och några egentliga "skräckscener" är det inte tal om. Dock är mumien en klassisk skräckfilmskaraktär och som sådan hör filmen absolut hemma i temat.
/Surskägget

It Comes at Night (2017)

@
Hyllat skräckdrama om en familj som flytt "smittan" och nu bosatt sig i ett hus långt ute i skogen där "It" förhoppningsvis inte kan hitta dom. När de tar in ytterligare en familj som behöver hjälp så börjar de interna intrigerna. Bra ensemble räddar inte den här prettofesten. Nån kräks svart. Det diskas. En hund försvinner. Det bråkas. Det är som om filmmakarna ville göra en skräckis på alla de bitar vi aldrig får se i andra filmer. De där transportsträckorna som är kassa och som inte hör hemma i en hygglig rysare. Jag vet inte hur många gånger man tror att det händer någonting som ska vara otäckt, men då vaknar personen med ett ryck. En dröm. Igen. Så det hade alltså aldrig hänt. Igen... ÅÅÅÅÅÅÅH!  It Comes at Night må ha hyllats lite varstans men under den här bloggens tuffa lupp så genomskådas filmen för vad den är, oavsett intentioner. Boring crap.
/Vrångmannen

(iTunes)

Village of the Damned 1960 & 1995

 De fördömdas by (Village of the Damned, 1960)
@@@@
Det här är en smaskig rysarklassiker av högsta rang baserad på romanen "The Midwich Cuckoos" från 1957. I den lilla engelska byn Midwich somnar plötsligt alla in mitt under dagen och vaknar inte förrän efter flera timmar. Efter några månader är alla kvinnor gravida samtidigt och barnen som föds har alla vitt hår, åldras hastigt och har mystiska demoniska krafter. Kidsen är härligt vidriga (bra spelat!) och filmen är spännande (för att vara 1960, för det är svart-vitt här!) och mysig rakt igenom. Känns som en föregångare till böcker/filmer som Invasion of the Body Snatchers eller The Thing. Vad vet jag. Bra är den i alla fall!
/Vrångmannen


Ondskans barn (Village of the Damned, 1995)
@@@
John Carpenters remake på klassikern med samma namn (i alla fall på engelska...). Den är egentligen inte helt toppen (bless you Mr. Carpenter) men den är skamligt underhållande hela vägen och Carpenter bjussar på musik, stämning och foto i sin egen finfina stil. Tydligen så var den här remaken inget som låg Carpenter nära hjärtat utan han var bunden av ett kontrakt till produktionen (och behövde väl pengarna). Värt att nämna är också att en av huvudrollerna gjordes av Christopher "Stålmannen" Reeve och var också den sista innan den tragiska hästolyckan som förlamade honom.
/Vrångmannen

I satans klor (The Devil's Rain, 1975)

@
Hahahaha! Sluuutaaa! Ernest Borgnine (som halvget!) leder en satansekt med sina mystiska krafter. Avhopparen William "Kirk" Shatner försöker stoppa honom. Tom Skerritt likaså. John Travolta skymtar förbi i sin filmdebut. Folk smälter till höger och vänster i för långa och degiga scener och djävulsmusik a'la The Omen, fast sämre, brölar på. Anton Lavey, grundaren av Church of Satan, var tydligen med som rådgivare under filminspelningen. Varför då? Vem pröjsade honom? Det här är så kackigt så jag vet inte vad jag heter så säg.
/Vrångmannen

Late Phases (2014)

@@@
Det svåraste med att göra en varulvsrulle verkar vara att göra varulven otäck. Vi har ju sett många coola förvandlingar i dessa filmer under åren, som ser läbbiga och smärtsamma ut men så fort varulven är komplett så blir det oftast aldrig läskigt. Jag gillar ju mina varulvsfilmer och förstår svårigheten filmskaparna har att skrämmas med pälsdräkt eller med dålig dataanimation (eller som Jack Nicholson i ett par plasttänder från Buttericks, vad är det här?!). Tesen "ju mindre man ser" stämmer absolut in på den här typen av filmer. Late Phases är en lågbudgetfilm som gått mig lite förbi. Den har poppat upp på några listor över "har du missat den här?" o.s.v. Eftersom det är svårt att hitta intressanta osedda skräckisar så gav jag den nu en chans. Det ångrar jag inte. Varulvarna här är dock inget undantag. De är inte speciellt läbbiga, även om man jobbar mycket med klipp och ljussättning för att dölja dräkterna. Däremot är förvandlingarna rätt så balla. Late Phases är rik på stämning och atmosfär med en lite annorlunda vinkling på den urgamla storyn (en pensionerad blind veteran, som blir av med sin ledarhund i en varulvsattack, tar sig an fallet!). Den är spännande, blodig och framför allt välskriven. Älskar när man som filmare kan trolla med en minimal budget och få det att se ut som om det kostade mycket mer. Regissören Adrián Garcia Bogliano, som gjorde mig lite besviken med Here Comes the Devil för ett par år sedan, har här fått upprättelse i min bok. Ser fram emot fler rysligheter från honom.
/Vrångmannen

Hyreskontrakt med döden (Burnt Offerings, 1976)

@@
Familjen Rolf (Oliver Reed, Karen Black, Lee Montgomery och legenden Bette Davis) hyr en stor och ödslig herrgård över sommaren. Personligen skulle jag vända på klacken så fort jag såg en skymt av det där jävla huset (för det här glömde inte ens Gud!) och om inte det avskräckte så borde de galna hyresvärdarna fått en att springa till skogs. Meeeeen en billig hyra och en swimmingpool lockade tydligen tillräckligt. Burnt Offerings är en hygglig spökhusrulle från det sköna 70-talet, med allt vad det innebär (ryslig musik, rysliga kläder, rysliga inzoomningar). Stämningen byggs upp långsamt och säkert. Visst blir det lite småspännande på sina ställen, men Burnt Offerings är också rätt så tramsig och seg. Hur som helst, är man sugen på lite hyggligt 70-talsrys och vill se Bette Davis i en hyfsat sen roll i karriären så hittar man det här. Kolla bara inte på trailern innan för den avslöjar hur filmen slutar (!). Så gjorde man tydligen förr, hahaha!
/Vrångmannen

Tales of Halloween (2015)

@@@
Inte mindre än tio rysarkortisar har bakats ihop till den här rätt schyssta antologiskräckisen. Tales of Halloween utspelar sig, som namnet antyder, kring Halloween och dess tradition av tricks och treats. Det formligen osar av blinkningar till klassiska skräckfilmer och dess gamla mästare (vad sägs om t.ex chokladbiten Carpenter och att Adrienne Barbeau "repriserar" sin roll från filmen Dimman genom att här vara en mystisk radiopratare som väver ihop alla korta berättelser). Några kända och mindre regissörer har penslat sin blodröda färg på den här kanvasen: Darren Lynn Bousman (flera av Sawfilmerna, Mother's Day), Neil Marshall och Lucky McKee (May, The Woods, The Woman) för att nämna några få. Lite bus, lite blod och lite BU!
/Vrångmannen

(Netflix)

Incarnate (2016)

@
Efter gårdagens pärs så är jag mottaglig för vilket skräp som helst, bara det inte tråkar ut mig. Dr. Ember (Aaron Eckhart) är en rullstolsbunden exorcist som blir tillfrågad att plocka ut en otäck demon ur en pojke. Det är lättare sagt än gjort då demonen som sig bör är UNLEASHED FROM THE DEPTHS OF HELL! Hahaha! Regissören Brad Peyton, som bjussade på busiga San Andreas, verkar ha stött på patrull när han gjorde den här filmen. Allt blir liksom fel. Den är konstigt PG13, så inte speciellt läskig (trots att den handlar om djävlar och demoner!) och den är väldigt kort och hastigt berättad. Sånt brukar signalera trubbel i Drömfabriken, då producenterna först trodde på filmen och sen fick se Eckhart sitta och skrika "demon be gone!". Hahaha! Kör bara kör, alla ni sköna galningar. Incarnate är superlarvig och man garvar ofta fast det inte alls är meningen. Ibland är en betygsetta en mycket underhållande sådan.
/Vrångmannen

(C More)

Rings (2017)

@
In my younger and more vulnerable years my father gave me some advice that I’ve been turning over in my mind ever since. “Whenever you feel like criticizing any one,” he told me, “just remember that all the people in this world haven’t had the advantages that you’ve had.” He didn’t say any more, but we’ve always been unusually communicative in a reserved way, and I understood that he meant a great deal more than that. In consequence, I’m inclined to reserve all judgments, a habit that has opened up many curious natures to me and also made me the victim of not a few veteran bores. The abnormal mind is quick to detect and attach itself to this quality when it appears in a normal person, and so it came about that in college I was unjustly accused of being a politician, because I was privy to the secret griefs of wild, unknown men. Most of the confidences were unsought — frequently I have feigned sleep, preoccupation, or a hostile levity when I realized by some unmistakable sign that an intimate revelation was quivering on the horizon; for the intimate revelations of young men, or at least the terms in which they express them, are usually plagiaristic and marred by obvious suppressions. Reserving judgments is a matter of infinite hope. I am still a little afraid of missing something if I forget that, as my father snobbishly suggested, and I snobbishly repeat, a sense of the fundamental decencies is parcelled out unequally at birth...

Hade jag varit Andy Kaufman så hade jag postat HELA romanen The Great Gatsby (han läste ju boken från början till slut inför en uttråkad universitetspublik). SÅ tråkig och outhärdligt smärtsam var Rings. Helt bananas. Nä, nu när ni förstår vidden av galenskapen så bjuder jag här istället på en mycket mer läskig och oroväckande film som samtidigt ger en liten inblick i vad som försiggår i huvudet på både mig och filmskaparna!

/Vrångmannen

(SF Anytime)

Before I Wake (2016)

@@@
Ytterligare en rysare från den högst produktive och kompetente Mike Flanagan. Det sörjande paret Jessie och Mark (Kate Bosworth och Thomas Jane), som förlorade sin son i en drunkningsolycka i badkaret, bestämmer sig för adoptera en pojke, Cody. Det finns egentligen bara ett problem. Cody är livrädd för att somna. Med all rätt visar det sig... Before I Wake är en solid rysarthriller som faktiskt får en att undra om inte lampan i hallen ska få vara tänd inatt också! Den bygger upp en obehaglig stämning och kryper längre och längre in i skräckfilmslandet och under skinnet på en. Inget nytt under solen egentligen men som så ofta när man befinner sig i Flanagans värld så är det habilt, spännande och obehagligt. Gott så, om man nu vill ligga och undra om det är elementen i lägenheten som gör dom där knäppande ljuden eller om det är NÅGONTING ANNAT?!
/Vrångmannen

UTMANING FILM NR 3: For it is a human number... Eeeeheheheee! Dags för den tredje utmaningen då Surskägget. Kommer vår principfaste bloggvän att titta eller dissa? Den fina tiden!

(Netflix)

Dog Soldiers (2002)

@@@
Ytterligare en Neil Marshall-rulle som vi inte har recenserat här på bloggen, trots att den har nämnts i flera bråk hahaha! Surskägget hatar ju den här filmen och kallar den typ "en ospännande och larvig Mupparna". Hahaha, sluuuta nu Skägget. Dog Soldiers är en schysst varulvsrulle med lite svart humor och ett rackarbajsarös. En militärövning i den Skotska vildmarken går fel och soldaterna blir överfallna av ett gäng galna varulvar. Ni hör ju själv! Ok, effekterna är kanske inte alltid top notch men det var tillräckligt med blod, skratt och skräck för att Hollywood skulle få upp ögonen för filmen (som också är en debutfilm på låg budget) och regissören Neil Marshall när det begav sig. Det är bara att slappna av och låta sig bli underhållen helt enkelt.
/Vrångmannen

@
Hahahahaha kolla in Mupparna när de "anfaller" "erfarna" soldater. Hahahahaha! Hjäääälp. Hjääääälp! HJÄLP VAD USELT DET ÄR!!!! Hahahahaha! Om man har en budget bestående av en påse jordnötter kanske man inte ska försöka sig på varulvar som inte blir bra ens om man har 100 miljoner i budget. Just saying. Oj, vänta, det är nån som ringer. Häng kvar, strax tillbaka.
...
...
...
...
Sådär. Det var bara Jim Henson som VILLE HA SINA MUPPAR TILLBAKA FÖR GUD VAD ÄR DET HÄR!!!!!!!
/Surskägget

The Descent 1 & 2

The Descent (2005)

@@@+

Klastrofobisk monsterrulle. Ett gäng polare beger sig på ett grottklättraräventyr men hamnar snart i livsfara av okänt ursprung. Hade faktiskt inte sett The Descent sen den gick på bio för många år sedan men märkte nu att vi inte hade ressat den på bloggen så jag skred till verket för en andra titt. Det här är en rätt så spännande, våldsam och bitvis obehaglig film (speciellt om man inte gillar trånga utrymmen). Den schyssta huvudensemblen består endast av kvinnor, med bl.a svenska MyAnna Buring i en tidig roll. Spelet känns naturligt och deras vänskap genuin vilket tillför en hel del styrka och trovärdighet till filmen. Vi har skrivit lite om den brittiske regissören/manusförfattaren Neil Marshall tidigare och man kan väl säga att både jag och Surskägget tycker att han är lite ojämn. The Descent hör till en av hans bästa filmer om ni frågar mig, men som så ofta så är det som allra bäst tills man får se monstret en gång för mycket.

/Vrångmannen

(SF Anytime)

The Descent: Part 2 (2009)

@@

En hyfsat underhållande men helt onödig uppföljare, med mer av samma vara som i ettan. Naturligtvis sämre på alla sätt och vis. Neil Marshall saknas både på manus och i registolen här. SPOILERVARNING. Det gjordes två olika slut på The Descent (ettan). Ett lite gladare för den amerikanska publiken och ett nattsvart för Europa. Del 2 är egentligen inte möjlig om man har sett den europeiska versionen, då huvudpersonen Sarah (Shauna Macdonald) dör våldsamt i den. Hon överlevde dock om man såg rullen i USA... Hahaha! Crazy times! När jag nu såg tvåan här nyss så fick jag helt enkelt låtsas att jag sett det amerikanska slutet eftersom, you know, Sarah is back! Som sagt, hyggligt sevärt ändå, om man som jag inte har något annat för sig och börjar FÅ SLUT PÅ HYFSADE SKRÄCKFILMER ATT TITTA PÅ!

/Vrångmannen

(C More)

47 Meters Down (2017)

@
Två syrror (Mandy Moore och Claire Holt) semestrar i Mexiko och ger sig ut på ett hajdyksafari. Allt går åt helvete och de blir fast på botten i en bur, luften håller på att ta slut och hajarna är som vanligt lite nyfikna och hungriga. Det är hyfsat snyggt ihopsytt visuellt och hajarna beter sig faktiskt lite oväntat som hajar gör. Inga överdrivna och galna "jag är smart och fattar vad du sysslar med" hajar alltså. MEN det hela är så BORING och ointressant. Zzzzzzz...va? Hur går det för syrrorna? Har dom ätits upp? Konstigt att allt gick sönder och åt helvete på en gång. Jättekonstigt. Så är det väl i Mexiko då? Undermålig utrustning och lite siesta när kunderna drunknar... Nepp, det har var 90 minuter blåst på konfekten. Deep Blue Sea kom tillbaaaka! Snälla. Allt är förlåtet. Och då fanns det inget att förlåta ens från början!
/Vrångmannen

@
Alltså jag gillar Mandy Moore. Hon är duktig, lite lagom busrolig och så skadar det inte att hon är söt som tre sockerpåsar. Och jag gillar hajfilmer. Men det här. Alltså, det här är så dåligt. Så jävla sjukt dåligt att jag är benägen att vilja ge Hajen 4 en Oscar i jämförelse.
/Surskägget

(SF Anytime)

The Visit (2015)

@@+
Det är farligt att hälsa på mormor och morfar. I alla fall om man ska tro M. Night Shyamalan. Efter flera otroliga floppar så sattes M. Night på kartan igen 2015 med den här jättesuccén (och året efter med den nästan lika stora boxofficehiten Split). M. Night har här alltså lyckats skapa en udda mysrysare med bra skådisar. Ungarna i huvudrollerna är både trovärdiga och störtsköna. Han har tyvärr valt att göra The Visit som en FOUND FOOTAGE film vilket allt som oftast är vedervärdigt. Nåväl. Det är låg budget som gäller och då får väl M. Night bli lite trixig. Kameralösningarna är bitvis hyfsat snygga ändå men i slutändan så ser jag någonstans en mycket bättre film om den hade gjorts på det gamla hederliga viset. Ska det vara så svårt? Att göra en film liksom? En riktig film? VA?! The Visit får därför en stark tvåa i betyg, ett ”hyggligt jobbat M. Night" men också ett stort "nu får dom fan ta och ge sig med den där sprättkameran!".
/Vrångmannen

The Void (2016)

@@@
Om du gillar din 80-tals skräck så är nog The Void någonting för dig. Det osar retro a'la Stranger Things här (fast lite läbbigare och blodigare) och filmskaparna Jeremy Gillespie och Steven Kostanski måste ha råpluggat hela John Carpenters 80-tal + en hel mängd andra skräckisar från den tiden. Musiken, effekterna, ALLT! The Void utspelar sig på ett sjukhus dit en sheriff dyker upp i natten med en skadad man. Plötsligt börjar skepnader i huvor att omringa sjukhuset och natten blir allt mörkare och ondare. Filmens tagline "There is hell. This is worse" stämmer hyfsat utmärkt hehehe. Mysryslig och lite knäpp lågbudgethorror för stunden. Inget fel med det. Mer 80's skräck åt folket!
/Vrångmannen

Visiting Hours (1982)

@@+
Kanadensisk thrillerrysare (eller canuxploitation som det tydligen också kallas...). Galna galningen Colt (Michael Ironside) är en psykgalen seriemördare. En kväll ger han sig på journalisten Deborah (Lee Grant) i hennes hem. Hon skadas svårt i attacken men kommer undan. Colt får reda på att hon fortfarande lever och beger sig till sjukhuset där hon nu vistas för att avsluta "jobbet" (och alla andra som kommer i hans väg). Såg den här på hyrd vhs i starkt nedklippt version som spoling och minns att den nästan skrämde skiten ur mig. Visiting Hours har en viss obehaglig och rå stämning som inte växer på träd i dagens skräckfilmslandskap. Sjukhus är tacksamma miljöer också. Produktionen är hyfsad och vem passar inte alldeles utomordentligt toppen som galen psykdåre än en ung Michael Ironside? Vid en vuxentitt idag så var rullen ok men kändes lite seg emellanåt. Visiting Hours har ändå absolut sina stunder om man är ute efter lite 80's killer crazy times.
/Vrångmannen

The Vault (2017)

@@
Nu ska jag vara så snäll som det bara går att vara. Vi börjar med det positiva. Taryn Manning (Orange Is the New Black) och Francesca Eastwood (Clintans dotter!) är riktigt bra, i synnerhet Manning som verkar gå in stenhårt i alla roller hon tar sig för, t.o.m i en tjoflöjtskräckis som denna. James Franco dyker upp i en biroll och gör sin Franco. Premissen. Några bankrånare (med Manning och Eastwood i spetsen) ger sig på fel bank då det spökar i det gamla bankvalvet (hahahaha!). Love it. Musiken är också rätt cool på ett 80's retro-synth-vis och sätter viss stämning. The Vault börjar bra som en tät thriller men tyvärr så faller den pladask då "monstren" visar sina fula (och lite larviga) ansikten. Varför måste man visa allt hela tiden och hur kan spöken ibland gå genom väggar men ibland stå och banka på en dörr för att dom inte kan komma in? Hahaha, ge er. The Vault får en snäll betygstvåa enbart för att första halvan av filmen är ok och för att insatserna framför kameran övertygar. Bakom kameran verkar det vara boink bananas i huvudet. Filmaffischen lämnar också ALLT att önska. Jebus.
/Vrångmannen

El bar (2017)

(från svenska till spanska till svenska igen i Google Translate)

@

Ge mig styrka. Vad en pretentiös spanjor han fruktar. Faktum är att jag skulle göra den här galna filmen till en av utmaningarna i Skägget. Varför skulle jag lida med mig själv? En blandning av as kommer att stängas in en bar i Madrid när den är filmad ute. Plötsligt är gatorna tomma och tecknen i baren börjar undra om det är en gemensam attack eller något mer komplicerat och dunkelt. Navigera, bla, bla, mer eller mindre, alla gör det och säger att ingen någonsin skulle göra det någonstans och efter ca 20 minuter vill du raka dina ögonbryn och gråta. Lyckligtvis, efter 900 timmar, kommer eftersmakningen att aktiveras. Hej då filmen. Hej, du, jag! Aaaaaaaah!

/ Male Distortion

(El Netflix)

Within (2016)

@@
Hahahaha sluuuuta! Bara för att det är en skräckrulle så får man inte bli huuuur bananas som helst. Familj flyttar in i ett hus där den förra familjen spårlöst försvunnit (SLUTA FLYTTA IN I HUS DÄR FÖRRA....VAD ÄR DET HÄR?!). Nåt eller någon börjar att iakta dom inifrån. Hotet kommer allt närmare och ingen lyssnar på tonårsdottern som börjar lägga märke till fler och fler obehagliga och oförklarliga saker. Alla är lite knäppa i huvudet, fattar noll och beter sig helt ologiskt, men så är det väl allt som oftast i skräckfilmer. Äh, jag ska inte vara alltför taskig. Within är rätt underhållande faktiskt. På ett sånt där hyfsat välgjort B-filmssätt. Vi har sett allt förr men den är i allafall inte tråkig och har en hyfsat ny tvist på det hela. Hyfsat ny. Sen är den fan rätt pajig ändå alltså hahaha! Kan inte bestämma mig. Ok, bjussar på en betygstvåa, fast egentligen...
/Vrångmannen

(Netflix)

The Babysitter (2017)

@@@
McG (Charlies Angels-rullarna, Terminator Salvation) gör sin första Netflix originalfilm. En skräckkomedi som om man ska vara riktigt ärlig är 80% humor och 20% rysare. Skräckelementen handlar mest om några hyfsade hoppeffekter och blodigt serietidningsvåld. Unge Cole anser sig vara för gammal för att ha en barnvakt men hans överbeskyddande föräldrar håller inte med. Tack och lov så är barnvakten den coola och utmanande Bee, som är en precis lika stor filmnörd som Cole. Tyvärr så är hon också någonting annat, vilket Cole snart blir varse om...The Babysitter är bitvis väldigt rolig och det är full fart hela tiden. McG driver på i 150 knyck, för det får aldrig bli tråkigt. Klyschigt och lite tunt kanske, men aldrig tråkigt. En busig och blodig bagatell helt enkelt, som inte är menad att tas på allvar. Ibland är det precis vad man behöver.
/Vrångmannen

@@@
Håller helt klart med Vrångmannen på denna. McG älskar ju sina actionöverdrivna stories och det här är helt klart mer komedi än skräck. Till och med de mer splatteraktiga inslagen är oftast gjorda med glimten i ögat och är till för att skaka fram ett garv mer än att man ska bli rädd. Jag vill dock lyfta fram Samara Weaving som spelar den onda Bee. Blir inte hon nästa stora megastjärna så är det något fel här i världen. Bara så att ni vet.
/Surskägget

(Netflix...duh!)

De bestialiska (Les yeux sans visage, 1960)

@@@
Den franska psykologiska rysaren Eyes Without a Face (eng.titel) från 1960 dyker upp titt som tätt på topplistor över skräckfilmer. Jag har länge velat att se den på grund av detta. Inga större förväntningar på att bli rädd alltså då det är få filmer från tidigt 60-tal som gör det jobbet. Den här filmen skrämde säkert folk halvt från vettet på den tiden då det bars hatt med brätte. Nä, det fanns egentligen ingenting i De bestialiska som höjde pulsen. Däremot var det skoj att se en genrefilm från Frankrike från back in the day, som hyllats lite här och var. De bestialiska är sådär europeiskt snygg i svartvitt och den har en skön stämning med förvånansvärt nedtonat skådespeleri. Handlingen är lika makaber som den är enkel. En lysande kirurg kidnappar unga damer för att ta deras ansikten, då hans älskade dotter förlorat sitt och blivit vanställd. Lite kuriosa: John Carpenter lär ha inspirerats till Michael Myers kritvita mask (Kapten Kirk!) efter att ha sett De bestialiska. Hur som helst, en helt ok film om man är sugen på en gammal välgjord klassiker och inte har någon som helst lust att bli rädd.
/Vrångmannen

Cult of Chucky (2017)

@
Hahahahaha! Jag gillar inte ens Chuckyfilmerna men ÄNDÅ hyrde jag den här för 49 spänn. FYRTIONIO?! Ibland är man lite extra korkad. Cult of Chucky utspelar sig på ett mentalsjukhus där rullstolsbundna Nica (Fiona Dourif) som överlevde förra filmen har blivit intagen. Dockjäveln dyker upp igen, den här gången i tre dödliga exemplar! Hahaha sluta! Det är ju rätt snyggt och välgjort någonstans. Blodigt värre och gamle Chucky (samma röst av Brad Dourif) får ur sig några illa skrivna oneliners. Humorn som återfanns i "Bride" och "Seed" lyser dock med sin frånvaro. Filmen hade nog inte varit hälften så kass om man valt ett annat monster än den där förbenade dockan. Något positivt då? Mja, slutet var väl ändå rätt coolt, men den banar också väg för ytterligare uppföljare... Här kan ni läsa mer om de andra Chuckyfilmerna. Må det nu vara slut på dom här dumheterna.
/Vrångmannen

(iTunes för FYRTIONIO!)

Wolves at the Door

@
SPOILERVARNING utfärdas härmed på den här skiten. Rätt snyggt filmad slasher där ett gäng ungdomar spenderar en weekend i ett sommarhus på 60-talet och ondskan lurar runt husknuten. Wolves at the Door filmas på ett Fredagen den 13:e-sätt där man knappt får se ondskan. Det finns en tvist. Tvisten... TVISTEN visar sig vara att det som utspelat sig är det ökända mordfallet då medlemmar ur Charles Mansons galna kult mördade den gravida skådespelerskan Sharon Tate och hennes vänner. Det står förvisso på omslaget att filmen är inspirerad av Mansonfallet, vilket i sig kan vara creepy, meeeeen det vi alltså får se är THE ACTUAL CASE.... TVISTEN ÄR ATT DET VAR CHARLES MANS..! ÅÅÅÅÅÅÅ! ÅH! Åh... Jag är helt tom. Skäms alla.
/Vrångmannen

(Netflix)

Southbound

@@@
Southbound är en välgjord episodskräckis där alla kortisar håller hög klass och vävs samman snyggt till en mörk, spännande och bitvis läbbig långfilm. Hade tidigare hoppat över att se denna då jag tyckte att filmpostern signalerade skitfilm men sen läste jag recensionen på Fiffis Filmtajms skräckfilmsvecka och blev intresserad. Är ju svag för den här typen av filmer a'la klassiska segmentrullen Creepshow och när det är så här snyggt och genomtänkt så finns det hopp för framtidens skräckfilmare. Coola och hårresande miljöer i södern. Mycket sevärd. Betygstrean till Southbound är stark.
/Vrångmannen

(iTunes)

Under the Shadow

@@@
En Persisk rysare?! Och en BRA sådan?! Underbart! I ett krigshärjat Teheran kämpar en instängd mor och dotter mot en helt annan ondska i hemmet än den faktiska som lurar utanför dörren. Under the Shadow visar realistiskt upp 80-talets Iran och tar sig god tid att bygga upp en krypande stämning. En liten hyllad pärla i genren och igen, sjukt kul att bli överraskad och sträcka sig efter den största kudden.

UTMANING FILM NR 2: Surskägget! Är du på för lite skrämsel från öst? Hehehe! Under the Shadow blir utmaning nr 2. Pass eller ressis Mr Skäggsta?

/Vrångmannen


@
En trea i betyg? Till en persisk rysare? Hahahaha! Jag tror minsann den gamle Vrångmannen tappat alla kakorna han snott i sockerbagarens hus. Det här är så amatörmässigt och artsy fartsy att jag inte ens förstår varför Vrångmannen skickade denna som en utmaning till mig som hatar artsy fartsy. Först är det en artsy fartsy inledning med dialog så bajsnödig så jag var tvungen att gå på toaletten tre gånger på trettio minuter. Sen börjar det riktigt bedrövliga. Det knakar lite i huset. Det spricker lite i taket (som att det skulle vara läskigt i ett krigshärjat Teheran där det inte fanns en enda kåk utan sprickor i taket, de var fan glada för lite sprickor i taket, det betydde nämligen att DE FORTFARANDE HADE ETT TAK!!!!). Det fladdrar i en gardin. Man kan krypa in trehundra meter under en säng som är 60 cm bred. Det fladdrar i en gardin igen. Och igen. Sen kryps det lite i nåt sorts lakan som också fladdrar lite. Avslutningsvis fladdras det i en gardin och garagedörren går inte att låsa upp så man kör igenom den med bilen. Det läskigaste med filmen är hur sjukt dåliga alla skådisar är. Förutom "brottningsmatchen" mellan mamma och den lilla flickan som ska vara läskig men som är det mest amatörmässiga jag sett på film sedan jag såg Torsten Flinck snorgrina och skrika mamma i Ett Hål I Mitt Hjärta.
/Surskägget

(Netflix)

Totem

@
Well... En familj som eventuellt är hemsökta bla bla... Totem vill väl. Den vill vara en annorlunda uppstickare i spök/demongenren och kämpar rätt hårt för det. Tyvärr så är den tråkig, dum och platt på alla plan. Manus, regi, skådisar, foto, specialeffekter. Meh! Allt havdant och snark. Totem är alltså en tämligen o-otäck mellanrulle i det övre skiktet av B-filmslandet. Några halvkända ansikten från TV som säger sina repliker så gott det går. Lite random hoppeffekter som signaleras i förväg. En smula blodigt kladd. Kanske skrämmer filmen någon 10-åring men för en annan Vrångis finns det ingenting smaskens här att hämta. Ett par scener lockade t.o.m till ofrivilligt skratt (sluta vält en bokhylla på en katt så den blir platt hahaha vad är det här?!) Tja, årets skräckfilmsmånad började ju i alla fall ok. Suck.
/Vrångmannen

(HBO Nordic)

Ouija: Origin of Evil

@@@
Ytterligare en rätt trevlig skräckis av "fastnat i facket men verkar gilla det" Mike Flanagan. Schysst att förlägga handlingen till 60-talets Los Angeles då filmen vinner mycket på de tidstrogna detaljerna och miljön. Änkan Alice och hennes döttrar driver ett seanshem som är firma ruffel och båg. När en av döttrarna kommer över ett gammalt Ouija-bräde så förvandlas bluffen till blodigt allvar. Spännande, välgjort och välspelat hela vägen, utan att för den delen vara något mästerverk. Det retar mig (som vanligt) att Ouija: Origin of Evil släpptes PG-13, för då är det svårt att vara sådär riktigt riktigt läbbig, men Flanagan fixar hyfsad terror med små medel. Det här är en skräckis som inte borde vara så bra som den är eftersom den är en uppföljare (eller prequel) till skitdåliga Ouija från 2014. Det är roligt att bli överraskad. Och lite skitnödig.
/Vrångmannen

(Viaplay)

The Autopsy of Jane Doe

@@@
En lite annorlunda rysarrulle detta. En far och son som jobbar på ett bårhus får in ett oidentifierat kvinnligt lik och plötsligt förvandlas natten till ett fasansfullt mysterium. Jag gillar ju när man kan hitta lite annorlunda vinklar och berättelser i en genre som i princip har gjort allt och allt igen. The Autopsy of Jane Doe är en liten, enkel men smart skräckis som bygger upp stämningen stiligt. Pappans (Brian Cox) och sonens (Emile Hirsch) samspel samt lek med ljud, skuggor och ljus är nyckeln till framgång här. Norske regissören Andre Övredal (Trolljägaren) visar att han funkar i Hollywood och att han kan styra det tajta, spännande och mystiska skeppet med fast hand. En shout out till självaste Jane Doe också, Olwen Catherine Kelly. Hur lätt är det att spela ett övertygande lik i en hel långfilm? Finns det kurser för sånt på teaterskolorna? En oväntat hygglig skräckis alltså.
/Vrångmannen

(SF Anytime)