Apocalypse Now (1979) samt Apocalypse Now Redux (2001)

Apocalypse Now (1979)
@@@@@
Krigsfilmernas krigsfilm. Rullen alla andra kopierar på ett eller annat sätt. Filmen som satte en standard för inte bara hur bra krigsfilm ska vara utan även för bra film överlag. Ett mästerverk utan dess like som bara växer och växer för varje gång man ser den. Kanske den absolut bästa film som någonsin gjorts om jag skulle bli pressad att välja bara en enda under pistolhot. Francis Ford Coppola tog den ganska tråkiga kortromanen Heart of Darkness (jo, den är trist, läste den nyligen inför denna temamånad för att få känsla för den i samband med en återtitt på filmen och boken är så tråkigt så räknande av får är uppåttjack i jämförelse) och skapade en briljant film på alla plan med så många bottnar och lager att det är löjligt. Martin Sheen gör sin livs roll som den avdankade kaptenen som sätts på uppdraget att hämta hem en överste som spårat ur långt ute i Vietnams djungel mitt under brinnande Vietnamkrig. Överste Walter Kurtz i Marlon Brandos skepnad är filmhistoria på alla sätt och vis och Brandos kanske finaste stund trots nästan minimalt med tid på duken. Filmen är även legendarisk för allt skit och strul bakom kameran med en Coppola som slet sitt hår och nästan dog på kuppen att få sin vision precis så som han ville ha den och pantsatte både hus, ära och heder för att få ihop alla pengar samtidigt som Brando strulade och bara krävde mer och mer hahaha. Det finns egentligen inget mer att säga som inte redan sagts tusen gånger om den här. Mästerverk.
/Surskägget
PS. Ja, vi skäms att det tog oss sju år innan vi skrev en recension om detta mästerverk.

Apocalypse Now Redux (2001)
@@@
Coppola fick plötsligt den briljanta(?) idén att göra en director's cut på sitt gamla mästerverk. Kanske var han inspirerad av Ridley Scott som klipper om alla sina filmer i tid och otid. I det stora hela är detta originalet med ett par nya scener inslängda. Och de nya scenerna förstör allt. Tack gode Gud att nån sträng filmbolagspamp sa ifrån 1979 då det begav sig. Annars hade Apocalypse Now på sin höjd blivit en fotnot i filmhistorien. Jag förstår att scenerna hamnade på klippgolvet för de tillför verkligen ingenting till filmen. Tvärtom. Hade det inte varit för att resten av filmen fortfarande är sådär sjukt briljant hade detta kunnat landa på en tvåa i betyg. Så illa är de nya scenerna. Så denna lägger vi på skräphögen och glömmer så fort som möjligt.
/Surskägget

The Battle of Red Cliff

@@@
"Rated R for sequences of epic warfare". Hahaha, det är faktiskt en underdrift. Såna här krigsscener är man inte bortskämd med. Dra på trissor. Actionregissören John Woo åkte tillbaka till sitt hemland efter en minst sagt svajig Hollywoodkarriär och tog sig an nästa filmprojekt. Det blev ett svindyrt, episkt, två-delat krigsdrama, med handlingen satt i 200-talets Kina (Red Cliff och Red Cliff II). Fyra och en halv timme, sådär bara. Här i väst bjöds vi på en starkt förkortad version, The Battle of Red Cliff, där de klippt ihop ettan och tvåan till strax över två timmar. Snygg och blodig krigsrulle. 800 000 män tar ihjäl varandra hela tiden, i storslagna krigsscener a'la Woo. Vi får också lite kärlek, lite svek och allt det där. The Battle of Red Cliff är alltså ett bra actiondrama men eftersom vi bara får "halva filmen" så känns det också hastigt och lätt förvirrande många gånger. Jag kommer helt klart att kolla efter den riktiga kinesiska mastodontversionen. Betyget kommer nog att höjas ett snäpp när jag har fått se rubb och stubb, och inte bara resterna som vi blev tilldelade här i väst.
/Vrångmannen

@@@
Jag lyckades faktiskt se del 1 av den "äkta" kinesiska versionen men den var två och en halv timme lång varav det mesta var ett segdraget kärleksdrama så jag orkade inte ta mig igenom del 2. Jag och Woo är inga jättekompisar heller, har aldrig varit sådär supervärst impad av honom med några få undantag som Hard Boiled och eeeeeh....hmmmm....öööööööh....ja Hard Boiled dårå. Att Red Cliff del 1 får en trea i betyg trots allt måste bero på solsting eller nåt. Kanske för att han avslutar filmen med ett superslag i en halvtimme som gjorde att pulsen började slå igen efter att ha sovit i två timmar. Jag vet inte. Förtjänar förmodligen bara en tvåa i betyg. Ja. Där fick den det.
Red Cliff, del 1
@@
/Surskägget

U-571

@@@@
Som sagt, jag gillar mina u-båtsfilmer. Här är det mitt i brinnande andra världskrig. Tyskarna har den fantastiska krypteringsmaskinen kallad Enigma som både jänkare och britter dunkar huvudet i väggen för att knäcka allt medan tyskarna i lugn och ro kan skicka hemliga meddelande till höger och vänster utan att behöva bekymra sig för att de allierade ska förstå ett jota. Men när en tysk u-båt åker på lite stryk och tvingas skicka ett SOS som jänkarna snappar upp ser de sin chans. Om de klär ut sig till tyskar kan de kliva ombord tyskarnas u-båt och knycka Enigma. Enkelt eller hur? Nja, knappast. Det är trots allt en u-båtsfilm vi snackar om och precis som allt alltid går åt helvete i rymdfilmer (tänk Gravity etc) så går givetvis allt åt helvete i u-båtsfilmer också. Annat vore trist att glo på. Jag vet inte varför men har fått för mig att den här är lite bortglömd och att många har missat den. Det är synd. Matthew McConaughey, Harvey Keitel och Bill Paxton är solida i sina roller och t o m gamle pudelrockaren Jon Bon Jovi gör en helt ok insats. Det är klaustrofobisk, mörkt, svettigt och pirrigt precis som det ska vara i en u-båtsfilm.
/Surskägget

American Sniper

@@@@
Clint Eastwood. 85-år ung. När han ställer sig bakom kameran så väljer han lite annorlunda och intressanta projekt. Det är inte varje gång det blir toppen naturligtvis men skådiseliten i Hollywood står alltid på kö för att få jobba med legenden. American Sniper är en riktigt bra film. Den fungerar dels som en tät actionthriller (det jagas Al-Qaida) och dels som ett mänskligt drama (tonvikten ligger dock på kriget). Filmen är baserad på en självbiografisk bok skriven av marinsoldaten Chris Kyle, där han berättar om sina fyra turer till Irak och hur kriget påverkade honom. Kyle (Bradley Cooper) specialiserade sig som krypskytt och blev en av de bästa. Värre var det på hemmaplan där Svenssonlivet blev lidande. Nerviga actionscener blandas med välspelat drama helt enkelt. Surskägget gillade också det här.
/Vrångmannen

Three Kings

@@@
Känns som att den kom ganska nyligen men det var 1999 - 16 år sen! Regissören/manusförfattaren David O. Russell som idag älskas och hyllas av de flesta var knappt torr bakom öronen när han rattade denna lilla krigsactiondramafilm med George Clooney i en av sina tidiga huvudroller. Även Mark Wahlberg och Ice Cube som bägge hade några filmer under bältet vid det här laget var bägge tillräckligt färska i filmyrket för att på allvar tvätta bort sin musikstämpel med den här filmen. Allt utspelar sig under Irakkriget i början av 90-talet och vi får följa ett litet gäng jänkarsoldater på skattjakt i den irakiska öknen. Självklart går allt fel som kan gå fel (ett ganska vanligt fenomen i Russells filmer för övrigt) och jakten på guldet blir allt annat än enkel. Clooney har tung pondus som chefen trots att han nyligen blivit söndersågad som Batman, Wahlberg finslipade på sin lite halvvräkigt högljudda stil redan här och Ice Cube är Ice Cube helt enkelt. Tuff och hård med några fuck-you-oneliners så ingen ska tro nåt. Filmen är väl en liten bagatell i det stora hela, men jag har alltid gillat den. Det händer grejer hela tiden och för att vara en krigsfilm enligt standardmall 1A bjussar den ändå på lite lagom med överraskningar och oväntade vändningar. Gott så.
/Surskägget

The Longest Day (1962)

@@@
Många filmälskare skulle kanske argumentera att jag är väldigt snål med betyget, då det här är en snygg, påkostad och välgjord krigsfilm från 60-talet, med en sjukt imponerande rollista (Richard Burton, John Wayne, Henry Fonda, Sean Connery...). Jag tycker nästan att jag är lite för snäll. The Longest Day skildrar händelserna kring "D-Day" både från jänkarnas och från tyskarnas sida. Det är mycket krig här. Mycket. Filmen räknas väl in i filmhistorien som en klassiker i genren, och det kanske den är, men ack så tråkig också. Väldigt pampigt och väldigt segt samtidigt. Steven Spielberg skildrade ju som bekant stormningen av Omaha Beach på ett otroligt otäckt och suggestivt sätt i Saving Private Ryan, och efter den öppningsscenen så har den här Vrångmannen helt klart blivit avtrubbad. The Longest Day klockar in på mastiga tre timmar och är på så vis en hyfsat korrekt titel för en film som känns exakt så, som en väldigt lång dag, oavsett filmstjärnor och Hollywoods hokus pokus. Betygstrean är således svag. Riktigt sevärt endast om du är en krigsfilmsfanatiker eller kanske ett sjukt John Wayne-fan.
/Vrångmannen

@@@@
Ja den har åldrats en del givetvis och ja Spielbergs version av stormningen är tusen gånger blodigare, svettigare, nervigare och kaotisk meeeeeeeeeeen det här är fortfarande bra skit och ja Vrångmannen är snål med betyget! Det här är ett stycke filmhistoria på alla sätt, och vissa sekvenser är så sjukt spännande än idag att de höjer upp för vissa sekvenser som kanske är lite mer långsamma. Dessutom ska filmen vara historiskt korrekt och trogen det som faktiskt hände den där dagen.
/Surskägget

The Messenger

@@@
Inte en krigsfilm från fronten utan på hemmaplan och vad som händer när amerikanska soldater dör i strid. Givetvis måste någon informera familjen och detta landar på Will (Ben Foster) som efter att ha blivit skadad i strid nu får leva ut sina sista månader i tjänst bakom ett skrivbord. Han blir tilldelad uppdraget att följa med Captain Tony Stone (Woody Harrelson) till familjerna för att lämna dödsbudet. Inte ett speciellt trevligt eller en uppskattat jobb. Efter att ha levererat bud till en ung kvinna som nu givetvis är änka (spelad av Samantha Morton) blir Will kär i henne och börjar närma sig henne för att försöka stötta henne i denna svåra tid. Det här är en karaktärsdriven film som sakta rullar framåt utan större brådska. Vi får lära känna karaktärerna på djupet och det är deras insikter och åsikter som driver filmen framåt. Foster, Harrelson och Morton gör all tre kanonjobb och inte helt otippat blev Harrelson nominerad för en Oscar liksom filmens manusförfattare. Däremot blir filmen bitvis repetitiv och nånstans runt mitten tappar den fart och fokus. Sedan harvar den framåt utan mål eller mening en stund innan påsen knyts ihop. Jag brukar tjata om "kill your darlings" och den här filmen är ett klockrent exempel på att man borde klippt ner den med en halvtimme och fått sitt sagt mer effektivt. Med det sagt är den fortfarande väl värd en titt.
/Surskägget

Heartbreak Ridge

@@@@
Heartbreak Ridge verkar dela kritiker i två läger, älska eller hata. De som älskar den vet vilken otrolig un-guilty pleasure filmen är, och dom som hatar den borde bli tvingade att åka på boot camp ögonaböj. Clintan är naturligtvis tuffast som sergeanten Tom Highway. Han får i uppdrag att träna upp en pluton bortskämda slynglar till att bli riktiga marinsoldater, och förbereda dom för combat. Trots att slutstriden lämnar en del att önska så är det här toppen. Clint Eastwood (som också har regisserat rullen) vet hur man gör ren och skär underhållning, utan att det blir tråkigt i en endaste sekund. Clintan har säkert någonting att säga om krigets fasor och baksidor också, men det visslar över huvudet på förmodligen alla, inklusive mig. Surskägget hyllar även han i sin feta 80-talsbonanza. Det är inte Full Metal Jacket som är den ultimata unga-män-tränas-till-marinsoldater-innan-de-slängs-ut-i-krig-filmen. Det är den här.
/Vrångmannen

We Were Soldiers

@@@
Gedigen, välspelad och actionglad krigsfilm som i mångt och mycket glöms bort litegrann. Kanske för att Mel Gibsons privatliv och alla dess tokerier tog över? Jag har alltid fått en känsla av att denna rulle är bespottad (jag kan ha fel) men jag har alltid gillat den. Det är lite lagom blandning av Plutonen och Saving Private Ryan med en släng pangpangaction som pricken över i. Riktigt varför den inte kryper hela vägen upp på en fyra har jag inget bra svar på. Kanske för att den är något för lång (2.20 som kunde klippts ner till 2 timmar jämnt), kanske för att det blir lite samma sak om och om igen när vietnameserna anfaller och jänkarna slår tillbaka dem med minsta möjliga odds. Även om den är baserad på en sann historia är ju Gibsons och Elliotts karaktärer lite för mycket Hollywoodmacho för att det ska kännas äkta fast å andra sidan finns det ju såna typer i verkliga livet och då kanske framförallt inom armén så man ska aldrig säga aldrig. En sak stör mig dock och det är Madeleine Stowes ankläppar. Sluta spruta in en massa skit i läpparna som får dig att se ut som en anka när du var supersöt som du var från början (spruta för övrigt inte in skit i läpparna även om du ser ut som att du sprungit in i en dörr, ankläppar är ett stort no-no). Vi ser även Chris Klein, Keri Russell, Greg Kinnear och Barry Pepper i biroller.
/Surskägget

Lone Survivor

@@@
Är det en svettigt realistisk krigsskildring med mycket pang-pang, och en påminnelse om att det är såhär galet och fasansfullt det kan se ut, så är Lone Survivor en vinnare. Det här har hänt på RIKTIGT (även om man alltid undrar hur mycket Hollywood har fingrat på fakta) och får man inte nagelbitarångest av Lone Survivor så ska man nog gå med i det militära på en gång bara (fast snälla, nej, gör det ej). Våra hjältar som hamnar i avsevärt trubbel känns autentiska och framställs som riktiga människor, vilket naturligtvis bidrar till känslan. Regissören Peter Berg (Battleship, Very Bad Things, The Kingdom m.fl) gillar ju sitt action, men också sina karaktärer. Jag har de senaste åren gått från att tycka att Mark Wahlberg är sådär till att han faktiskt är toppen. Vare sig han gör humor (inte här...) eller allvar så har han verkligen en filmstjärneaura och har blivit mer än en habil skådespelare. Betygstrean är stark, och det här är en väldigt bra film, men det är något som gör att jag inte riktigt kan tippa över på den där fyran i betyg som vår vän Skägget så gladeligen gör här.
/Vrångmannen