The Witch (2015)

@@@
Det här är rätt obehagliga grejer och absolut inte för alla. Jag kommer snart till varför. 1600-talet (inga mobiltelefoner eller automatvapen hurra!). En kristen familj på en skitig gård vid utkanten av den stora mörka skogen. Den nyfödda bebisen försvinner spårlöst, skörden far illa och någonting lurar i mörkret. Ouff! Det gick precis en ilning genom kroppen när jag skrev det här! Jag måste tända lite fler lampor om jag ska våga fortsätta skriva... Inget skämt! Så. Lite ljusare. Puh! The Witch gör alla rätt när det gäller mörk stämning och illavarslande omen. Den vinner på att vara annorlunda på många plan genom att sakta ta sig tid att berätta storyn samt bygga upp ett rejält obehag. Den känns också väldigt autentisk. Skitigt värre på den tiden och diska träbesticken för..! På minussidan så är The Witch också lite för knarkigt knepig och skev på sina håll. Ibland riktigt creepy men ibland bara weird liksom. Kanske på gott och ont. Sen har vi ju musiken (eller rättare sagt ljuden) som kan antingen irritera eller bjuda på många mardrömsnätter. Jag har inte bestämt mig men tänker fan inte lyssna igen. Nåväl, ett högst godkänt och otäckt rysardrama bjuds man på med ett utomordentligt genombrott av Anya Taylor-Joy (Split, Morgan) i huvudrollen.

UTMANING FILM NR 1: The Witch blir alltså nummer ett i utmaningen till Surskägget: "Se minst fem av årets 31 skräckrullar". Barn. Djävulen. Mörka skogen. Artsy-fartsy. What's not to like Skägget hahaha?! Pass eller ressis?

/Vrångmannen

(finns att ses på bl.a SF Anytime)

...........................................................................

Jag hänvisar till nedan Youtubeklipp och ber i framtiden att inte bli störd med liknande artsyfartsytrams.

 /Surskägget

31 skräckfilmer på 31 dagar

Det är den tiden på året folks. Bloggens rysligaste tema är tillbaka! 31 skräckrullar på 31 dagar. En förhoppningsvis läbbig film per dag (eller flera ur samma serie). Lite högt men också väldigt mycket lågt, som sig bör i den här underbara och ibland hopplöst frustrerande tidstjuv till genre.

Jag kommer också löpande under temadagarna att utmana Surskägget (som gillar sina skräckisar men hatar filmer om spökbarn och/eller djävulen) att se minst fem av de 31 skräckfilmerna som recenserats. Dessa kommer tydligt att vara märkta i recensionen. Surskägget får helt enkelt svara med ett "pass" eller en egen ressis. Men FEM ska han se! Hehehe! Game on Skägget!

Nu kör vi.

/Vrångmannen

Gold

@
Matthew McConaughey jagar guld i nån djungel. Zzzzzzzz... Får bolaget börsintroducerat. Zzzzzzzzzz... Får miljarder. Förlorar allt när det visar sig vara bluff. Zzzzzzzzzz... Ingen bryr sig, det är trist hela tiden, det är tråkigt och det är så sjuuuuuukt långt för ingenting händer. Ingenting på två timmar. Det här är knappt ett 25-minuters avsnitt på teve, och verkligen inte en tvåtimmarsfilm. Zzzzzzzzzzz...
/Surskägget

The Meyerowitz Stories (New and Selected)

@@
Nja det här var väl inget vidare. Vi får följa en familj där pappan (Dustin Hoffman) är en skulptör och konstnär som har väldigt höga tankar om sig själv trots att han aldrig fått det stora genombrottet eller erkännandet. Han har två söner (Adam Sandler och Ben Stiller) och en dotter (Elizabeth Marvel) som alla på ett eller annat sätt lidit under uppväxten på grund av pappans egoism och självupptagenhet. Vi får här följa dem i olika situationer i samband med att pappan åker på en rejäl hjärnskada och det inte är helt säkert att han kommer att överleva. Det här är ungefär så pretto och artsy fartsy som det kan bli. Att filmen överhuvudtaget får en tvåa i betyg beror endast på att skådisarna gör riktiga kanoninsatser. Framförallt Dustin Hoffman och Emma Thompson är fantastiska men även Sandler, Stiller och Marvel gör riktigt fina insatser. Kul också att se att både Sandler och Stiller absolut kan hantera dramatiska roller. Jag vill även lyfta fram Grace van Patten som Sandlers dotter som gör en riktigt fin karaktär. Den som förväntar sig en traditionell komedi bara för att det står Sandler/Stiller på affischen kan alltså leta vidare. Den som gillar sina prettofilmer borde bänka sig framför den här direkt. Jag kräks av storyn men hyllar skådisarna och önskar ändå att jag hade denna osedd.
/Surskägget

Passengers

@@@
Vrångmannen gav den i princip en etta och var riktigt dissig. Och visst, det kanske inte är nån supertoppenfilm men den är helt okej och absolut värd en trea. Skämten funkade, kemin mellan Jennifer Lawrence och Chris Pratt finns absolut där och de spännande scenerna var tillräckligt spännande alla dagar i veckan. Vad man ska ha med sig är att detta är en romantisk film. Inte en sci-fiaction som typ Gravity. Den stora skillnaden mot den traditionella New Yorkromantiken där en intellektuell författare möter en mer jordnära arbetarkille är att New York som bakgrund är utbytt mot ett supersofistikerat rymdskepp som med full fart susar genom rymden. I övrigt är det en romantisk komedi och två personer som hittar kärleken. Den riktigt stora frågan är varför Andy Garcia i princip har top billing när han är med femton sekunder på slutet och man på allvar hade kunnat ta in vilken statist i hela världen som helst istället för honom.
/Surskägget

Underworld: Blood Wars

@
Den femte delen i serien och om man får tro Internet tyvärr inte sista delen. Ska jag vara ärlig har jag ingen aning om varför jag tittar på de här filmerna. Det var uppenbart redan i första filmen att det här är CGI-baserat skit som anstränger sig hårt för att vara ballt, hippt och tufft men som bara är lamt, segt och trist. Första filmen har vi av nån anledning inte recenserat men den får @ i betyg och tvåan, trean och fyran hittar ni på respektive länk. Beckinsale borde verkligen lägga skinnbrallorna på hyllan för all framtid efter det här, men som sagt, en sjätte del är tydligen på g. Usch.
/Surskägget

Deliverance

@@@@
Ännu en av de där gamla klassikerna som jag av nån anledning aldrig sett. Men vilken film! Burt Reynolds utan mustasch! Bara en sån sak. Och Jon Voight, Ned Beatty och Ronny Cox är alla klockrena i sina roller. Banjoduellen! Fantastiskt foto. Birollerna som alla känns som tvättäkta inavlade rednecks. Allt är helt otroligt. Storyn i sig är inte sådär jättespeciell egentligen. Fyra stadsbor åker ut på vischan för att paddla kanot i godan ro. Utan egentlig anledning hamnar två av dem, Voight och Beatty, i klorna på två rednecks som våldtar Beatty och planerar på att döda Voight tills Burt utan mustasch kliver in och dödar den ena rednecken medan den andre flyr. Istället för att gå till polisen bestämmer man sig för att begrava snubben och sedan fly med en bunt rednecks efter sig. Mer än så är det inte men det är mästerligt berättat och skådisarna är i toppform. Klockrent!
/Surskägget

Dog Day Afternoon

@@@@
Gammal klassiker med Al Pacino som jag faktiskt aldrig sett förrän helt nyligen. Jag kan ha sett scener av den här och där genom åren men aldrig hela i en sittning. Synd naturligtvis då det här är riktigt bra med en Pacino i högform. I tidstypisk 70-talsanda låter regissören Sidney Lumet det hela utspelas i närmast dokumentär stil med mycket fokus på karaktärerna. Det är svettigt, instängt och knäppt ungefär som det förmodligen kändes för de inblandade. Ja, det här är baserat på en verklig händelse, en händelse som är för bra för att vara sann och ändå är det. Vi snackar alltså om en snubbe (Pacinos karaktär) som tillsammans med en polare kliver in på en bank för att råna den så att hans pojkvän kan könsoperera sig till tjej. Allt medan frugan och de två barnen sitter hemma helt ovetandes. Klockren story för Hollywood givetvis.
/Surskägget

Thor: Ragnarök

@@@@
Hahahaha javisst, exakt såhär ska en slipsten dras. Redan i första Thorfilmen satte man ribban för hur denna karaktär skulle porträtteras, nämligen med en stor dos humor. När det till stor del försvann i del två blev också den filmen en av de svagare i den serie Marvelfilmer som knyter ihop de två första Avengersfilmerna. Tack och lov har man tagit den sköna humorn tillbaka i trean, och dessutom boostat den en hel del nivåer. Kanske är det regissören Taika Waititis förtjänst. Han har regisserat bl a Flight of the Concords och What We Do In The Shadows och han tar helt klart med sig den typen av humor in i detta actionspektakel som är Thor. Chris Hemsworth repriserar rollen som Thor och gör det med en självklar pondus nu när han gjort karaktären i fem filmer. Charmig och med glimten i ögat glider han igenom filmen som den självklare åskguden som växt som människa en hel del sedan han var hetsig "tonåring" i den första filmen. Lika självklar är Tom Hiddleston som Loke och pendlar lekande lätt mellan att vara schysst och att vara elak. Loke är trots allt inte alltigenom ond, det får vi aldrig glömma. Cate Blanchett gör en helt okej dödsrikesdrottning, Idris Elba är med lite för lite som Heimdal, Jeff Goldblum är en magiskt bra ny karaktär som heter Grandmaster, Mark Ruffalo är alltid bra som Bruce Banner, Anthony Hopkins känns lite blasé som Oden, Karl Urban som skurksidekick känns helt onödig som karaktär så det är relativa nykomligen Tessa Thompson (Westworld, Creed) som lyser allra klarast som en försupen valkyria på jakt efter hämnd eller total glömska beroende på vad som kommer först. Precis som trailern har lovat osar hela filmen skönt 80-tal utan att för den sakens skull kännas mossig eller dammig. Det är hippt och modernt men väldigt 80-tal ändå. Perfekt kombo. Musiken är en skön blandning av Carpenter möter C64 och höjer helt klart stämning på rätt sätt. Jag är nästan på vippen att slänga dit en femma i betyg för det finns inga egentliga fel (dessutom fick Spider-Man: Homecoming en femma på samma grunder) men spar den till nästa titt.
/Surskägget

About Last Night (2014)

@@@
Remake på gamla 80-talsklassikern med samma namn där Rob Lowe, Demi Moore, Jim Belushi och Elizabeth Perkins hade huvudrollerna. Här är det Michael Ealy, Regina Hall, Joy Bryant och roligast-just-nu Kevin Hart som tagit sig an dessa karaktärer. Storyn är ganska mycket exakt likadan (baserad på en pjäs av David Mamet) nämligen två snubbar som blir kära i två brudar och alla tokigheter som sedan uppstår. I grund och botten är det inget direkt speciellt med filmen och man kan lista ut det mesta som kommer att hända även om man inte råkar ha sett originalet. Med det sagt har ju Mamet skrivit ett bra originalmanus för den nya manusförfattaren att utgå ifrån vilket innebär karaktärer vi bryr oss om och tillräckligt många busiga scener och situationer för att det ska vara intressant och kul. Givetvis är det Hart som står för de riktigt roliga stunderna i filmen med Regina Hall som god tvåa. Inget speciellt på nåt sätt och originalet är tusen gånger bättre så gör dig själv en tjänst och se den istället för den här, men som en liten romcom en söndag lirar detta absolut.
/Surskägget

Cell

@@@
En av Stephen Kings allra bästa böcker på senare år blir här film med John Cusack och Samuel L. Jackson i huvudrollen. King går ju alltid runt och klurar på när teknik blir vår fiende och när det vi använder mest i våra vardagliga liv plötsligt går till anfall. I det här fallet är det mobiltelefonerna som blir farliga när en mystisk signal går ut till alla som pratar i mobilen för tillfället och förvandlar dem till nån sorts hjärndöda mördarmonster. Det är inte riktigt zombies, men typ. I boken är det full fart och fläkt och när man läser den kunde man verkligen se hur den skulle bli en perfekt film. King måste redan ha sett filmen framför sig när han skrev den här. Och filmen är bra. Cusack och Jackson har bra kemi, storyn följer boken hyfsat troget och vi får några sköna stressiga zombies-anfaller-spring-för-i-helvete-ögonblick. Det där lilla extra magiska saknas kanske, men som en trevlig liten actionunderhållning en fredagskväll funkar den mer än väl.
/Surskägget

Blood Father

@@@
Mel Gibson har väl haft lite upp och ner senaste tio åren eller så. Som person är han nu mest känd för att skrika olämpligheter åt före detta flickvänner. Som skådis har han varit med i projekt som gått från det usla (Signs, Edge of Darkness) till det mediokra (Get the Gringo). Däremot som regissör har han gått från klarhet till klarhet (från Braveheart till Hacksaw Ridge). Med Blood Father gör han faktiskt lite av en comeback som skådis (jag vet att det var en bunt recensenter som tyckte det redan med Edge of Darkness, men kom igen seriöst, den rullen var ju skräp). Storyn är enkel. Gibsons tonårsdotter är en brud på glid och hamnar i riktigt elakt sällskap. Gibson själv har studsat in och ut ur finkan hela sitt liv och har ingen direkt kontakt med henne längre trots att han nu på gamla dar gärna skulle vilja. En dag dyker hon upp på hans trapp och säger att onda knarkskurkar vill mörda henne. Gibson tar givetvis in henne och snart nog har han halva den mexikanska maffian efter sig. Men Gibson själv är ingen duvunge och visar snart att gammal är äldst. Hehehehe. Jag älskar ju såna här one-man-armyfilmer och det här är inget undantag. Visst är den lite mer seriös än nåt typ Stallone eller Arnie skulle gjort och det finns inga oneliners etc men det smäller och pangas på och Gibson är livsfarlig hahaha. Mer sånt. Dessutom får vi Michael Parks (R.I.P.) i en perfekt roll som elak biker. Bra där.
/Surskägget

Empire State

@@
Liam Hemsworth spelar en kille med drömmar om att bli polis men som aldrig riktigt klarar av intagningsproven. Istället blir han säkerhetsvakt på ett bolag som transporter pengar i såna klassiska pansarbilar. Han inser snart att stället inte är så starkt bevakat och att man lätt skulle kunna knycka en hel del stålars. Eftersom att han har ett par polare som inte är de mesta oskyldiga killarna i stan tar det inte lång tid innan en plan sätts i verket. Eftersom att ingen av dem är sådär jättelysande smart dröjer det heller inte länge innan allt går åt pipan. Dwayne Johnson dyker upp i en ovanligt stillsam och dramatisk roll i en ovanligt stillsam film för hans del (det är ingen pangpangaction här inte) och är den som jagar stackars Hemsworth. Baseras på en sann historia och vi får även ett kort klipp i sluttexterna med mannen Hemsworth spelade. Tyvärr är inte filmen nåt att direkt hetsa upp sig över. Hellre ser jag om regissör Dito Montiels lysande debutfilm.
/Surskägget

Fame

@@@@
När jag växte upp på 80-talet gick en teveserie som hette Fame på teve. Där fick vi följa ett gäng studenter som alla pluggade på en skola för talangfulla elever inom musik, dans och sång. Det var kärlek och drama, spänning och humor varvat med en massa sång och dans. Dessutom fick vi den klassiska repliken: "You've got big dreams, you want fame. Well fame costs. And right here is where you start paying, in sweat." Hehehe. Nostalgin. Vad jag inte visste då var att teveserien var baserad på en populär film med samma namn som gjordes ett par år innan serien dök upp i teve. Där teveserien var rätt glättig i sann 80-talsanda är filmen betydligt skitigare och trots att den dök upp 1980 känns den betydligt mer 70-tal än 80-tal. Vi får följa ett gäng olika studenter på skolan som alla har sina livsmål, funderingar och problem. Lärarna är betydligt mer i bakgrunden än vad de senare blev i teveserien. Filmen handlar om ungdomarna och vad man kan gå igenom som stressad tonåring. Jag har sett och sett om Fame flera gånger genom åren. Och den håller verkligen än idag. Alan Parker som regisserat intressant och bra filmer som Midnight Express, Mississippi Brinner och Birdy styr sina unga skådisar med skicklig hand och plockar verkligen fram det bästa ur dem alla. Rekommenderas varmt.
/Surskägget

Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales

@@@
Ibland kan nåt så urbota dumt som att göra film av en åkattraktion på Disneyland bli en underhållande och miljardinbringande serie filmer. Pirates of the Caribbean är precis en sån urbota dum idé. Den som har åkt attraktionen vet att det är ganska halvmysig och stillsam lite båttur genom fejkade piratstäder. Varför film av det liksom? Filmerna är förstås allt annat än stillsamma. Det fäktas, skjuts, sprängs och slåss mest hela tiden. Dessutom får vi mängder med pirater och spöken och havsmonster så att det står härliga till. Från början var jag lite skeptisk till det hela men har nu köpt hela konceptet. Vad fan det här är exakt vad Errol Flynn hade gjort om de haft datoranimerade effekter för 300 miljarder på hans tid. Det är svärdsfäktande underhållning och tar man det bara för vad det är så har man ju sig en härlig och underhållande åktur på sisådär två timmar. Johnny Depp som den förvirrade, alkoholiserade och smått galna kapten Sparrow balanserar perfekt på gränsen till överspel och lyckas gång på gång vara rolig och charmig precis som en tvättäkta matinéhjälte ska vara. Vad femte delen i serien handlar om? Vem bryr sig? Det är pirater, spöken, skatter och en massa fäktande pangpangaction. Mer mer mer.
/Surskägget

Blackhat

@@
Michael Mann har gett oss ett gäng klassiker och sköna rullar som Heat, Den Siste Mohikanen, Insider och Collateral. Han har en viss drömsk känsla i sina filmer som mest framkommer i Ali och Miami Vice och som vi också får en slev av här i hans senaste rulle. Tyvärr är större delen av filmen en mardröm. En superhackare (Chris Hemsworth) som sitter på kåken släpps fri mot att han ska hjälpa FBI att fånga en annan superhackare. Vägen leder till Kina och massa skurkar där. Till skillnad från de allra, allra flesta stories får vi inte se skurken förrän nästan 75% in i filmen. Det här tar bort väldigt mycket av spänningen. Eller så är det bara att filmen är rätt trist större delen av tiden. Vi får ett par rejäla shoot-outs men det är egentligen bara en som stannar kvar i minnet och den sista scenen där det skjuts mitt bland folk som firar nån sort festival och som inte alls reagerar på att det regnar kulor kors och tvärs är bara märklig. Nej, ettan ligger inte långt bort men Manns generella skicklighet räddar detta från komplett fiasko.
/Surskägget

Fantastiska Vidunder Och Var Man Hittar Dem

@
Världens längsta titel på en jäääääätetråkig film. JK Rowling (ni vet hon som skrev Harry Potterböckerna) återvänder till Potters värld men typ hundra år innan Harry Potter utspelar sig. Inte spelar det nån som helst roll för det här är så tråkigt så jag somnar inte bara en utan två gånger medan jag tittar på filmen. Ett tag tänkte jag spola tillbaka och kolla vad jag missat tills jag insåg att jag inte missat ett skit. Är det här ens för de allra största Potterfansen? Ingen kan väl tycka det här är det minsta intressant eller underhållande? Och redan är en tvåa på gång. WTF?!?
/Surskägget

Are you here

@
På papper ser det helt klart intressant ut. Zach Galifianakis, Owen Wilson och Amy Poehler i en dramatisk komedi av Matthew Weiner, skaparen av Mad Men. Resultatet är dock en galet prettoaktig soppa av urspårade karaktärer och trist handling. Första halvtimmen är faktiskt bra för att sedan snabbt sjunka till noll och intet. Wilson tycks inte veta vad han ska göra av sin karaktär, Poehler är med på tok för lite och ingen vill se Galifianakis raka av sig skägget. Nej, jag hade hoppats på betydligt mycket mer och fick inget.
/Surskägget

Walking on Sunshine

@@
På papper en kanonidé. Man gör en romantisk musikal med enbart 80-talsmusik. Utförandet lämnar dock en hel del att önska. Att betyget blir en tvåa beror faktiskt endast på all skön musik. Resten, not so much.
/Surskägget

The Magnificent Seven (1960)

@@@@
Originalet (om man bortser från De Sju Samurajerna dårå). Yul Brynner är en tuff revolverman. Steve McQueen en ung och tuff revolverman. Charles Bronson en redig och tuff revolverman. James Coburn är kanske tuffast och Robert Vaughn spelar den alkade föredettingen. Eli Wallach kliver in och gör en kanonroll som skurken. I övrigt kan ni läsa handlingen i gårdagens recension av nyinspelningen från 2016. Visst har denna version tappat lite med tiden men den är fortfarande en kanonunderhållande westernrulle som helt klart måste räknas till klassikerna.
/Surskägget

Return of the Seven (1966)
@@
Yul Brynner kommer tillbaka i tvåan och repriserar sin roll som den tuffe revolvermannen vilket han är ensam om för ingen annan från ettan ville vara med (okej, många karaktärer dog men även de som överlevde tackade klokt nog nej). Det här är samma upplägg en gång till fast betydligt sämre. Sedan gjordes det ytterligare två uppföljare som ingen minns idag.
/Surskägget

The Magnificent Seven (2016)

@@@
Remake av den gamla klassiska westernrullen med samma namn som i sin tur är en remake på ännu mer klassiska mästerverket De Sju Samurajerna. Handlingen i korthet går ut på att en liten, fattig by mitt ute i öknen hotas av ett gäng skurkar. Då invånarna själva är enkla människor som hellre odlar och föder upp kossor så har de inget att sätta emot när skurkarna kommer och gör lite som de vill. Därför hyr de in de tuffaste revolvermän de kan hitta för att döda skurkarna åt dem och försvara byn. I den här versionen är det bland andra Denzel Washington, Chris Pratt, Ethan Hawke, Vincent D'Onofrio och Byung Hun-Lee som är de tuffa revolvermännen och skurken spelas av Peter Sarsgaard. De som verkligen sticker ut är just Sarsgaard och D'Onofrio som bägge två levererar på toppnivå även om det i ärlighetens namn är så att Sarsgaards karaktär är precis på gränsen till kliché. Washington är för det mesta stabil och ger alltid en viss pondus till alla sina roller och så ock här. Det är ganska mycket standardmall 1A hela vägen men regissören Antoine Fuqua ger oss ändå en skön ensemblefilm där alla karaktärer kommer till sin rätta och sista shoot-outen är snyggt filmad. Inget speciellt under solen kanske, men väl värt en titt.
/Surskägget

Zoolander no. 2

@@@
Ben Stiller skapade karaktären Derek Zoolander för nåt modeprogram för en massa herrans år sen. Den totalt stendumme men snälle Zoolander blev snabbt en hit inom modevärlden och det dröjde inte länge innan Stiller gjorde långfilm av det hela. Plötsligt blev Zoolander och hans klassiska look Blue Steel ett världsfenomen. Alexander Skarsgård gjorde Hollywoodpremiär i en pytteliten biroll som minst lika korkad manlig modell och Owen Wilson klev in som Zoolanders främste fiende och sedermera bäste vän och tillika manlig modell Hansel. Will Ferrell gjorde en av sina roligaste karaktärer som den onde modeskaparen Mugatu och Billy Zane klev in i en liten men perfekt cameo som själv. Klassiska repliker som: "What is this? A center for ants?", "You didn't think I knew what an eugoogooly was, did you?" och "Moisture is the essence of wetness, and wetness is the essence of beauty." Dessutom tog man in Oscarsvinnande skådisen Jon Voight som levererade en av de roligaste karaktärerna nånsin i en film samtidigt som han spelade det som om han slogs för en ny Oscar. HAHAHAHAH! Nu femton år senare gör man en uppföljare. Visst är det kul att återse Zoolander och gänget och visst är det riktigt kul stundtals. Men den når aldrig upp till ettans charm och klass och kommer heller aldrig att få kultstatus. Ungefär som det brukar bli med uppföljare. Vrångmannen var på lite bättre humör än jag när han såg filmen men är helt klart inne på rätt spår.
/Surskägget

Cadillac Records

@@@
En film om Chess Records, ett skivbolag man vagt har hört talas om men som inte klingar lika känt som t ex Sun Records, Motown eller Stax. Chess var dock skivbolaget som till stor del stod bakom att bluesen fick sig ett ordentligt genombrott med artister som Muddy Waters, Willie Dixon, Little Walter, Howlin' Wolf och Etta James med flera. I verkligheten var det två judiska bröder som bildade bolaget men i filmen har det bara blivit en person spelad av Adrien Brody som drar igång hela rasket. Vi får sedan följa honom när han signar upp de olika blueslegenderna en efter en och vi får även ta del av deras många gånger trasiga liv med fylla, knark och skilsmässor till höger och vänster. Brody gör en stabil roll som skivbolagsdirektör men det är framförallt Jeffrey Wright som Muddy Waters som sticker ut och gör en riktigt bra prestation. Beyoncé klarar sig väl som Etta James och rapparen Mos Def gör en riktigt skön insats som en glad och galen Chuck Berry. En liten bit musikhistoria som man får ta med en nypa salt då den inte alltid följer verkligheten till punkt och pricka men tillräckligt nära för att vara sevärt och intressant. Dessutom får vi ju en hel del grym bluesmusik och det är ju aldrig fel.
/Surskägget

Sausage Party

@@@@@
HAHAHAHAHA!!!! Dra åt helvete vad kul det här var. Jag ska erkänna att jag var sjukt skeptisk när jag först fick höra talas om den här filmen. En animerad rulle om korven Frank som blir lämnad i butiken av misstag när alla andra korvkompisar blir köpta av en människa och tagna till paradiset. Frank måste kämpa sig igenom både det ena och det andra för att också få komma till paradiset och på vägen dit inser han att allt är en enda stor lögn och att paradiset egentligen är rena rama helvetet för all mat. I ärlighetens namn låter det ju lite sådär. Men bakom detta står trion Seth Rogen, Jonah Hill och Evan Goldberg som gett oss otal komediklassiker och som med denna härligt sjuka animerade film har bjussat på ännu ett mästerverk inom komedigenren. Karaktärerna är kanon, dialogen riktigt smutsig och skitig och storyn långt mycket bättre och smartare än den låter när man sammanfattar den som jag gjorde nyss. Det är sjukt uppfriskande att se en animerad film där de svär mer än i alla Tarantinofilmer ihopslagna och som inte ens låtsas vara till för kidsen. Det här är en film för tonåringar och alla vuxna som har tonåringarnas sinne kvar. Rösterna görs bland andra av Seth Rogen, Kristen Wiig, Jonah Hill, Michael Cera, James Franco, Bill Hader, Salma Hayek, Anders Holm, Danny McBride, Edward Norton, Nick Kroll, Craig Robinson och Paul Rudd så man har onekligen samlat in ett gäng sköna människor som alla är klockrena i sina karaktärer som diverse matvaror. Avslutningsorgien där all mat ligger och knullar hejvilt kan vara det sjukaste och roligaste som visats på film. HAHAHAHAHAHA! Shit, nu blev jag sugen på att se om den.
/Surskägget

Paradise

@@@
Diablo Cody formligen exploderade på kändishimlen när hennes första manus Juno filmatiserades och blev en jättehit som sig bör då det var en riktigt bra film med ett riktigt bra manus. Efter Juno har det varit lite upp och ner med övriga manus Cody skrivit. Jennifer's Body (med Megan Fox som är het och vet om det) var en småkul liten komediskräckis, Young Adult (med Charlize Theron) tog sig själv på lite för stort allvar och missade målet, Ricki and the Flash var en helt okej liten rock'n'rollfilm (med Meryl Streep) och däremellan skrev och regisserade hon denna lilla dramakomedi. I centrum har vi Lamb (Julianna Hough) som har brännskador över större delen av kroppen efter en flygolycka. Hon är född och uppväxt i en starkt religiös familj men slutar tro på Gud efter olyckan och sticker till Las Vegas för att synda, d v s dricka sprit, dansa och rent allmänt ha kul. I Vegas stöter hon på bartendern Will (Russell Brand) och den sjungande strippan Loray (Octavia Spencer). De tre ger sig ut i Las Vegasnatten och har många äventyr ihop. Manuset är delvis charmigt och fint och delvis fullt med logiska luckor och hål. Hough och Brand har bra kemi ihop och Cody lyckas väl i registolen med tanke på att det är första försöket. Inget speciellt på nåt vis men en trevlig liten feelgoodfilm.
/Surskägget

Spooks: The Greater Good

@@
Brittisk spionthriller baserad på en teveserie från 2002. Kit Harington tar en paus från Game of Thrones och springer runt och ska lösa fallet. Det är massa spioner som spionerar på andra spioner och på en del terrorister också. Ingen kan lita på nån och alla lurar alla. Det skjuts lite ibland, men mestadels löser man det hela med skallen och inte med våld. Stämningen är sådär lite torrt brittisk.
/Surskägget

American Made

@@@
Tom Cruise! The Tomster. Tomperino. The Tommeister. Tomdude. Mannen, myten, legenden spelar här piloten Barry Seal som på 80-talet genom en slump, konstigt tur och sjujäkla massa jävlaranamma och adrenalin lyckas bli anställd av CIA, Pablo Escobar och Contrasgerillan i Nicaragua. Samtidigt. Hahahaha. Det här är så galet så det borde bara kunna vara skapat i Hollywood men storyn är baserad på en sann händelse så det bevisar återigen att verkligheten överträffar dikten. Seal flyger droger åt ett håll, vapen åt ett annat och gerillamedlemmar åt ett tredje. Seal verkar ha kunnat charma brallorna av vemsomhelst som han mötte och han nyttjar den charmen gång på gång på gång för att ta sig ur alla livsfarliga situationer han hamnar i. Snart nog ligger det högar med dollarsedlar överallt och familjen badar i lyx. Tills det naturligtvis kraschar och tar stopp. En uppgång/fall-historia som Doug Liman i registolen berättar snyggt och prydligt. Lanserades som en actionrulle, i alla fall när man såg trailern, men filmen är mer ett drama med en del actioninslag. Den som förväntar sig Tom i Mission: Impossiblestil kan med andra ord direkt glömma det. Jag saknar det där lilla sista extra som lyfter upp filmen till en fyra men det är helt klart en film värd att se.
/Surskägget

Fantastic Mr. Fox

@@@
Regissör Wes Anderson har gjort sig känd för att göra smarta, roliga, annorlunda och lite quirky rullar med mängder av kändisar. Hans främsta film hittills i mina ögon är The Royal Tenenbaums som man bara kan se om och om och om igen utan att tröttna. Hursomhelst. Här har Anderson tagit sig an Roald Dahls gamla klassiker om den smarte räven som knycker hönor från några riktigt arga bönder som gör allt för att fånga honom. Givetvis tar Anderson in en bunt kändisar. George Clooney, Meryl Streep, Jason Schwartzman, Bill Murray, Willem Dafoe, Owen Wilson, Brian Cox och Adrien Brody är väl en helt okej cast? Filmen i sig är animerad med stop-motionteknik vilket måste ha tagit en miljon år att spela in och resultatet är riktigt snyggt samtidigt som det följer Andersons sedvanliga stuk med läckra miljöer och genomtänkta färger, kostymer etc. Annorlunda animerad film som kanske inte är för de allra minsta men som helt klart funkar för hela den övriga familjen.
/Surskägget

Talk Radio

@@@@
Oliver Stone regisserar Eric Bogosian baserat på en pjäs av och med just Bogosian. Det märks att Bogosian spelat rollen ett tag för han har järnkoll på den och filmens stora behållning är just Bogosian. Upplägget är annars ganska enkelt. Bogosian spelar en provocerande radiopratare som har ett program dit folk ringer och surrar varpå Bogosian antingen är schysst eller ett totalt arsle beroende på om han håller med den som ringer eller inte. Det här uppskattas givetvis inte av alla speciellt som Bogosians karaktär driver stenhårt med nynazister och totalt sliter sönder deras intelligenskvot och åsikter. Filmen är baserad på en sann händelse och vill man få ännu lite mer historik kring detta kan man även kolla in Tom Berenger och Debra Winger i Förrådd som delvis baseras på samma story. Hursomhelst lyckas Stone och Bogosian med konststycket att hålla intresset upp i 100 minuter eller så trots att det mesta som händer är att Bogosian sitter vid en mikrofon i en radiostudio och snackar skit. Ibland krävs inte mer.
/Surskägget

Furry Vengeance

@@
Brendan Fraser spelar en arkitekt som ska röja upp ett skogsområde för att bygga lyxhus. Djuren i naturen sätter sig på tvären och ser till att det ena missödet efter det andra drabbar Fraser. Hahaha, det här är en okej söndagsmatiné för hela familjen. Djuren är riktiga och så har man bara animerat in att deras munnar rör sig när de pratar. Fraser har alltid haft schysst komisk timing och här är inget undantag. Inget fel på vare sig Fraser eller filmen men som gammal luttrad filmnörd har man sett det här tvåmiljoner gånger förut och blir inte lika impad längre.
/Surskägget

USS Indianapolis: Men of Courage

@
Det finns en scen i Steven Spielbergs mästerverk Hajen som sticker ut mer än de övriga. Det är den sjövilde kapten Quint (mästerligt spelad av Robert Shaw) som håller en ganska lång monolog om vad som hände när han var ombord krigsskeppet USS Indianapolis och japanerna sänkte den under andra världskriget. Monologen är lysande. Bortom lysande. Fantastisk. Otrolig. Makalös. Bland det bästa som gjorts på film faktiskt om du frågar mig. Den här filmen av Mario Van Peebles med Nicolas Cage och Tom Sizemore i huvudrollerna är bland det sämsta som gjorts på film. Handlar om samma sak som Quint pratar om men gjort så fantastiskt dåligt så man skäms över att vara människa. Det finns en scen där Sizemore ligger med sitt avkapade ben i famnen och grinar och Cage ska trösta honom. Amatörteatern i Filipstad hörde av sig och ville ha tillbaka sin scen. För Sizemore är sämre än alla amatörteatrar i hela världen. Och Cage är tragiskt nog inte långt bakom. Se inte det här ens om ni måste. Om så Megan Fox (som är het och vet om det) dansar in och lovar pengar, ära, berömmelse och sex om ni bara ser filmen så se den inte. Det är inte värt det.
/Surskägget
För att inte allt ska vara nattsvart lämnar jag er med Quints fullständiga monolog. Läs och njut.

“Japanese submarine slammed two torpedoes into her side, Chief. We was comin’ back from the island of Tinian to Leyte. We’d just delivered the bomb. The Hiroshima bomb. Eleven hundred men went into the water. Vessel went down in 12 minutes.Didn’t see the first shark for about a half-hour. Tiger. 13-footer. You know how you know that in the water, Chief? You can tell by lookin’ from the dorsal to the tail. What we didn’t know, was that our bomb mission was so secret, no distress signal had been sent. They didn’t even list us overdue for a week. Very first light, Chief, sharks come cruisin’ by, so we formed ourselves into tight groups. It was sorta like you see in the calendars, you know the infantry squares in the old calendars like the Battle of Waterloo and the idea was the shark come to the nearest man, that man he starts poundin’ and hollerin’ and sometimes that shark he go away… but sometimes he wouldn’t go away.Sometimes that shark looks right at ya. Right into your eyes. And the thing about a shark is he’s got lifeless eyes. Black eyes. Like a doll’s eyes. When he comes at ya, he doesn’t even seem to be livin’… ’til he bites ya, and those black eyes roll over white and then… ah then you hear that terrible high-pitched screamin’. The ocean turns red, and despite all your poundin’ and your hollerin’ those sharks come in and… they rip you to pieces.You know by the end of that first dawn, lost a hundred men. I don’t know how many sharks there were, maybe a thousand. I do know how many men, they averaged six an hour. Thursday mornin’, Chief, I bumped into a friend of mine, Herbie Robinson from Cleveland. Baseball player. Boson’s mate. I thought he was asleep. I reached over to wake him up. He bobbed up, down in the water, he was like a kinda top. Upended. Well, he’d been bitten in half below the waist.At noon on the fifth day, a Lockheed Ventura swung in low and he spotted us, a young pilot, lot younger than Mr. Hooper here, anyway he spotted us and a few hours later a big ol’ fat PBY come down and started to pick us up. You know that was the time I was most frightened. Waitin’ for my turn. I’ll never put on a lifejacket again. So, eleven hundred men went into the water. 316 men come out, the sharks took the rest, June the 29th, 1945.Anyway, we delivered the bomb.”

Teenage Mutant Ninja Turtles: Out of the Shadows

@@@
Hahahahaha vad har jag sagt förut? Jo att jag älskar dessa tonåriga sköldpaddsninjor. Det är en så osannolikt dum idé men det funkar av nån anledning så jäkla bra ändå. Till skillnad från filmatiseringarna på 90-talet där turtlarna såg ut att vara precis det de var, nämligen sådär halvdåliga dräkter skådisarna kröp in i, så kan man nu med datoranimationer skapa tuffa och helgalna turtlar som kan studsa runt och ninja sig precis som i de tecknade serierna. Lyssna då. Det här är sköldpaddor. Som är ninjor!!! SKÖLDPADDOR! TONÅRSNINJOR!!! Är det nån som ens fattar hur jävla lysande det här är?!?!?! Dessutom får vi Megan Fox (som är het och vet om det) som turtlarnas bästa vän, Will Arnett (hahaha sluta vara roligast) och i denna uppföljare till 2014 års nylansering även The Arrow himself, Stephen Amell. Storyn orkar jag inte ens gå in på för den är så urbota dum hahaha men det spelar ingen roll. Vi får Megan Fox (som är het och vet om det), en bunt tonårssköldpaddsninjor, några oneliners från Arnett och lite tufftuff från Amell. Äntligen(?) slänger man också in turtlarnas stora ärkefiender som Rocksteady och Bebop (muterad noshörning och muterat vårtsvin) som givetvis ser heeeeelt crazy bananas ut på film hahahaha men som alla(?) fansen älskar. Ge mig en tredje film nu!
/Surskägget

Blood In, Blood Out

@@@@
Oj oj oj oj oj. En av de riktigt fina gamla klassikerna man såg mängder med gånger som tonåring. Helt plötsligt gick alla runt och pratade som om man vore tuffaste latinogangstern från L.A. "What up ese?", "Vatos locos, carnal!" och "Ey homes" blev standardfraser hahaha. Vitaste killarna den här sidan albinos glider runt och är "tuffa" hahahaha. Filmen däremot är ju så pass bra och skådisarna i den pratar konstant såhär så det blev lätt att plocka upp när man var ung och oförstörd och lätt att påverka. Taylor Hackford som har rattat klassiker som En Officer Och Gentleman, Mot All Odds och Ray styr sin ensemble med varm hand och lyfter fram riktigt fina prestationer ur folk man inte riktigt skulle kunna tro det om som t ex Jesse "var med i teveserien Fame" Borrego, Damian "inget annat av värde nånsin" Chapa och Benjamin "dyker upp här och där nuförtiden" Bratt. Vi får följa dessa tre killars liv som tonåringar upp i vuxen ålder och se hur det går åt olika håll för dem efter att ha varit busiga minituffingar. En hamnar i finkan och blir heltidsgangster, en blir snut och en blir heroinberoende målare. Runt dessa livsöden väver Hackford en intressant berättelse om rasism, gängkultur och bitar av Los Angeles historia. Tre timmar flyger förbi och när eftertexterna rullar börjar man glida runt och surra som en latinogangster. Ey vato, what up homes?
/Surskägget

Neighbors 2: Sorority Rising

@@@
Det är inte lätt att vara ung. Det är heller inte lätt att vara medelålders och granne med de som är unga. Seth Rogen och Rose Byrne är tillbaka som paret Radner som försöker uppfostra sin bebis med en studentförening som grannar. Zac Efron som var plågoanden nummer ett i första filmen är tillbaka även han, den här gången som hjälpande hand. Eftersom att det här är uppföljaren och vi i ettan hade en studentförening med grabbar är det givet att vi får en studentförening med brudar den här vändan. Och givetvis är brudarna med Chloë Grace Moretz i spetsen minst lika sviniga och galna som grabbarna i ettan, lite mer till och med som sig bör när det är en uppföljare. Det här är i princip samma film en gång till fast med brudar istället för grabbar. Vi får några sexskämt, vi får några fylleskämt och eftersom att det är Seth Rogen får vi givetvis några brajskämt. Rogen, Byrne och Efron har fortsatt bra kemi och Moretz och hennes tjejgäng är minst lika tokroliga som grabbarna var i ettan. Enda problemet är att vi har sett det förr och vi såg det nyss i ettan. Ettan levererar bättre alla dagar i veckan, men tvåan funkar absolut. Vare sig mer eller mindre.
/Surskägget

Klovn Forever

@@@
Danska teveserien Klovn kan vara det roligaste som gjorts för teve nånstans i världen nånsin. Hahahaha! Frank och Casper, vilket jäkla radarpar. Helt slut i skallen på det allra bästaste sättet. När de gjorde långfilm blev det mer av allt som sig bör när teveserie blir biofilm. Grövre skämt, grövre elakheter, grövre övertramp, allt som man älskade med serien dubbelt så mycket helt enkelt. Första filmen blev en supersuccé och en uppföljare var given. Jag tror aldrig vare sig jag eller Vrångmannen varit så peppade inför en uppföljare som vi var inför Klovn Forever. Det var fan det enda vi pratade om i flera månader innan vi slutligen satte oss ner tillsammans och såg den. Tyvärr visade det sig rätt fort att tvåan inte håller samma höga standard som den första. Det är stundtals låååååååångt mellan skämten och den där fina balansen mellan ett grovt skämt som blir roligt för att det är grovt och ett grovt skämt som bara blir plumpt för att det är grovt tappar man bort flera gånger. Visst finns det fortfarande en hel del garv där man vill kasta sig ut genom ett fönster för att det är för roligt, men i det stora hela är det mycket raksträcka och inget speciellt som händer.
/Surskägget

Blade Runner 2049

@@@
Så kom den till slut. Uppföljaren man alltid ville se samtidigt som man aldrig ville att den skulle göras. Blade Runner från 1982 med Harrison Ford i huvudrollen är ett oantastligt mästerverk där Ridley Scott var i sitt esse (ja jag håller Blade Runner betydligt högre än Scotts första mästerverk Alien ett par år innan). Att göra en uppföljare på en film som är perfekt in i minsta detalj är dömt att misslyckas. Samtidigt vill man alltid se mer av den världen och uppleva fler stunder i det dystopiska framtidslandskap (som nu bara är två år bort då första filmen utspelas 2019 hahaha, var är mina FLYGANDE BILAR!!!) som första filmen bjussade så mycket på. Det är ett tveeggat svärd mina vänner.
På somliga plan lyckas Denis Villenueve (regi) absolut skapa en film värdig den första. Hyllningarna och nickningarna (både Edward James Olmos och Sean Young dyker upp förutom Harrison Ford som repriserar sin roll) till ettan haglar givetvis tätt, men också en naturlig storyline som följer den första filmens röda tråd snyggt och prydligt på ett sätt som gör att filmerna binds ihop och blir som en enhetlig upplevelse mer än en etta och dess uppföljare. På andra plan misslyckas Villenueve kapitalt och resultatet då blir en långdragen och seg röra som varken Ridley Scott, Harrison Ford eller Rutger Hauer hade godkänt back in the day.
Som titeln antyder utspelar sig nya filmen 2049, trettio år efter första. Det finns nu ännu mer flygande bilar, de gigantiska städerna har spritt ut sig ännu mer, miljöförstöringen har slagit ut ännu mer grödor och djur och de rika är rikare och de fattiga fattigare. En skillnad från ettan är dock att replikanter, de människolika robotarna, numera är godkända att få vistas på jorden utan att åka på dödsstraff. Det vill säga om man är en ny modell. Äldre modeller jagas fortfarande.
Det är här Ryan Gosling som K kommer in i bilden. Han är en blade runner, en snut som jagar och dödar gamla robotmodeller som inte får vistas här på jorden. I filmens början pensionerar han en robot (dödar honom alltså) och vi får direkt veta att Gosling är den nya generationens robot som är laglig (till skillnad från Harrison Fords karaktär som kanske, kanske inte, också var replikant). Robotar som jagar och dödar robotar. The times.
K upptäcker i samma veva att det ligger en kista med ett människoskelett begravet på gården där roboten bott. En mordhistoria ska plötsligt nystas upp och innan Gosling vet ordet av det är han insyltad i en historia som har trettio år på nacken (ja det har med karaktärerna från ettan att göra, vad trodde ni?).
Det är stundtals filosofiskt (vad är en själ egentligen?) stundtals samhällskritiskt (ska vi verkligen ha robotprojektioner som flick/pojkvänner i framtiden och hur ensamma är egentligen människor i en överbefolkad värld?) och stundtals artsy fartsy så inihelvete (mer eller mindre alla scener med Jared Leto).
Villenueve har fått fria tyglar verkar det som och har lämnat in en film som klockar in på 2 timmar och 43 minuter. Det är 43 minuter för mycket. En hel del scener pågår för länge (jag kommer på mig själv flera gånger att undra varför en scen fortfarande pågår då inget av intresse sker) och en hel del scener är hyfsat onödiga och för vare sig handling eller karaktärer framåt. Att Villenueve är långsam i sitt berättande och att han helst berättar karaktärsdrivet vet vi som sett hans tidigare alster. Här blir han för långsam på sina håll vilket kan vara okej, men framförallt blir han onödig och då är det inte okej.
Gosling får sällskap av Robin Wright, Ana de Armas (War Dogs), Sylvia Hoeks, Mackenzie Davis (The Martian) och nämnde Jared Leto utöver replikantjägaren nummer ett, Harrison Ford. Utöver Gosling är det främst de Armas och Hoeks som lyser klarast i ensemblen och även Davis gör en fin prestation i den lilla rollen som Darryl Hannahliknande nöjesflicka. Skådisarna är det alltså inget fel på.
Däremot är filmen på tok för lång och det drar helt klart ner betyget. Samtidigt ska det erkännas att jag är sugen på att se om filmen och jag kan också tänka mig att det här är den typen av film och historia som kommer att växa vid nästa och nästnästa titt.
Behövdes det då en uppföljare egentligen? Nej. Vi hade gott kunnat låta Blade Runner vara ett ensamt mästerverk utan en del två som följeslagare och kompanjon. Nu blev det dock långt ifrån det fiasko och magplask det hade kunnat bli och det tackar vi för även om det är långt kvar till mästerverkstatus. Ridley Scott har producerat och han älskar ju att klippa om filmer och släppa director's cuts, ultimate cuts, new-and-improved cuts etc etc så förhoppningsvis kanske vi får en nerklippt version som klockar in på två timmar. Då är jag säker på att betygsfyran sitter som gjuten.
/Surskägget