Across the Universe

@@@
När den en av vår tids mest spännande visuella regissörer Baz Luhrman gjorde "Moulin Rouge" skapade han en klassiker som blandade moderna popdängor med ett 1800-tals Paris i en härlig salig röra. Jag brukar inte gilla musikaler, men när skådisarna brister ut i Elton John eller The Police och regissören låter gamla texter få helt nya betydelser, ja, då kan inte ens jag tycka illa om genren. Det är lite samma sak med denna film. Här har man dock valt att koncentrera sig enbart på The Beatles massiva sångskatt. Jag har alltid gillat Beatles (naturligtvis ett av världshistoriens mest nyskapande band) men handen på hjärtat så har jag nog alltid tyckt att texterna är lite tuggummipoppiga (hjärta, smärta och ofta bara en massa ord som låter bra ihop och som rimmar). När texterna hamnar i en annan kontext (som här) upptäcker jag plötsligt djup och mening med texter jag alltid avfärdat som lite smålustiga i bästa fall och töntiga i värsta fall.
De många musikaliska numrena är vackert fångade och både Joe Cocker och Bono dyker upp i sjungande cameos (dessutom ser vi Salma Hayek som sexig sjuksköterska i en kort sekvens). Kändast i denna film är nog annars Evan Rachel Wood (som filmfans minns från Tretton och musikfans känner till som Marilyn Mansons nuvarande flickvän). Men samtliga skådisar gör ett bra jobb att fånga 60-talets känsla i ett USA där studenter revolterar mot Vietnamkriget och hippierörelsen är på frammarsch. Filmen är faktiskt lite som en blandning av Hair och just Moulin Rouge.
Nå. Detta hade kunnat bli hur bra som helst, men regissören låter det skena iväg ibland. Det finns ett par musikalnummer som visserligen är snygga, men som bara är transportsträckor trots allt. 2.13 blir lite för långt, och man skulle valt att klippa bort ett par nummer och slängt med dem på dvd:ns extramaterial istället. Som det är nu får den klart godkänt, och för alla oss som gillar Beatleslåtar är det en härlig musikalisk resa där gamla låtar blir som nya vänner.
/Surskägget