Sanningen om Rödluvan (Hoodwinked)

@@@
Datoranimerad rulle som skojar lite med sagan om Rödluvan. Här hamnar Rödluvan, Vargen, Mormor och Jägaren under arrest sedan det stora bråket i Mormors stuga uppdagats. Nu är det upp till polisen att försöka nysta ut vad som egentligen hänt. Samtliga fyra får berätta sin story och sakta med säkert börjar man närma sig sanningen. Lite som Kurosawas klassiker Rashômon med andra ord.
På plussidan är filmen underhållande och fartfylld med skämt för både stora och små. En perfekt familjefilm en fredagkväll med andra ord. Man har lyckats blanda både originalsagans karaktärer och charm med den nya storyn och fått det att kännas fräscht och kul. Gillar också att man för en gångs skulle inte parodierar dagspopulära filmer och företeelser som verkar så vanligt nuförtiden så fort det är animerat. På minussidan känns animeringen lite väl basic och endimensionell och man kan tycka att de borde lagt mer krut där speciellt som filmen gick upp på bio.
/Surskägget

The International

@
Såg trailern och tyckte den verkade lovande. Gillar Clive Owen som seglat upp som actionhjälte med hjärna och som alltid bjussar på en engagerande prestation. Men det hjälpte inte den här gången. Clive är bra och utan honom hade filmen varit helt katastrof, men inte ens Clive kan förmå mig att höja upp betyget ett snäpp. Han spelar en Interpolsnut som försöker sätta dit en internationell bank som pysslar med pengatvätt, vapenhandel och annan fuffens. Problemet är att banken är så stor och mäktig att de antingen dödar eller köper alla som kan tänkas ställa till det för dem genom att prata bredvid mun. Med tanke på finanskrisen just nu är det en film som ligger rätt i tiden och som sparkar på bankerna hårt och länge. Det spelar dessvärre ingen roll då handlingen är så tråkig att blommorna vissnade. Clive får upp ett spår, skyndar dit och upptäcker att banken redan dödat personen men att de missat en liten, liten ledtråd som leder Clive vidare mot nästa person som därmed döms att bli nästa offer. Det pratas mycket men inget händer. En enda scen är värd uppmärksamhet och faktiskt kan den vara enda anledningen att se filmen. Clive och ett gäng skurkar hamnar i en trovärdig, realistisk och blodig shoot-out på Guggenheimmuséet i New York. De tio minutrarna eller så rockar fett, och hade resten av filmen varit hälften så underhållande hade det här kunnat vara nåt. Nu kan vi konstatera att Tom "Spring Lola, Prinsessan och Krigaren, Heaven" Tykwer har misslyckats igen (jaaaaaaaaa han är en sopa och allt han gjort är sämst!).
/Surskägget

The Brothers Bloom

@@@+
Älskade ju regissören Rian Johnsons långfilmsdebut, indiethrillern Brick. Här kommer han med film nummer två och har fått större budget, större skådespelare och större allt. Bröderna Bloom (Mark Ruffalo & Adrien Brody) är världens skickligaste lurendrejare som aldrig tvekar att lura av miljonärer allt de äger med sina komplicerade scenarion och intriger. Ett sista jobb riktas mot snygga och excentriska arvtagerskan Penelope (Rachel "oh mama!" Weisz) men allt går inte som planerat. The Brothers Bloom är en mysig vuxensaga med sjukt läckert bildspråk och en rejäl portion humor. Man får dock ofta stänga av trovärdhetsknappen och se den som just ett stycke annorlunda och underhållande saga. Tyvärr som med så många "heistrullar" så blir det svårt att knyta ihop säcken vettigt i sista akten och därför sjunker betyget ett halvt snäpp. Fortsätter Rian Johnson sin filmkarriär på det här spåret har han dock inget att skämmas för.
/Vrångmannen

Scarface (1932)

@@@@
Nej det är alltså inte Brian DePalmas mästerverk vi ska titta närmare på här, utan förlagan regisserad av mästaren Howard Hawks. Storyn är liknande i bägge filmer. Ung invandrad man i USA utan några som helst skrupler eller respekt för människoliv skjuter sig hela vägen upp till toppen av gangsterhierarkin och blir the man under en kort period innan stjärnan dalar hela vägen ner till helvetet. Det verkar som att det är en story vi människor aldrig kan tröttna på. Här spelas Tony "Scarface" Camonte av Paul Muni som gjorde sin tredje film någonsin. Och precis som Pacino är Muni strålande i rollen. Han påminner om lika delar Benicio Del Toro och Brad Pitt i sin look och stil och har inga problem med att förmedla den ständigt hotfulla galningen som ligger precis under ytan och lurar. Naturligtvis hjälper det att regissör Hawks var flera ljuslängder före sin tid vad gäller actionscener, klippning och tempo, så som actionfilm funkar den faktiskt riktigt bra än idag. Det smälls på rejält och hade det inte varit för att den är svartvit hade den i princip kunnat gjorts häromåret. Ett måste för alla gangsterfilmfans.
/Surskägget

The Roaring Twenties

@@@@
Under trettiotalet dök mängder med gangsterrullar upp. Huvudsakligen handlade det om gangsters som tjänade pengar på att smuggla sprit under förbudstiden. The Roaring Twenties (1939) räknas lite som den sista riktigt stora gangsterfilmen från den perioden, och det var också sista gången på 10 år James Cagney skulle spela gangster. Här har man återigen parat ihop honom med Humphrey Bogart (de spelade mot varandra i lika lysande Angels With Dirty Faces året innan) och det riktigt slår gnistor om machograbbarna när de är på duken samtidigt. Cagney kommer hem från första världskriget och upptäcker att USA är förändrat. Borta är alla jobb och framtidstron. Genom en slump börjar han smuggla sprit, men snart nog är han en av de största i branschen. Men ju högre man klättrar desto längre är det att falla. Cagney är som vanligt helt fantastisk i rollen (det är inte svårt att förstå att han tillhör en av filmens riktiga ikoner) och Bogart är som vanligt Bogart och som Bogart är han svår att klå.
/Surskägget

Det Bästa Lilla Horhuset i Texas

@@
På tal om Dom DeLuises bortgång för några veckor sedan kan vi väl ta en titt på en av filmhistoriens märkligaste musikaler. Det handlar alltså om ett horhus. I Texas. Som styrs av Dolly Parton. Som är kär i Burt Reynolds. Som är sheriff. Och som jagas av Dom DeLuises moralistiska teveshowvärd. Emellanåt sjungs det och dansas en del. I princip alla kvinnor i filmen glider runt i underkläder. Burts mustasch är som vanligt tuffast. Dom DeLuise är som vanligt heeeeeelt slut i huvudet och bjussar på många sköna garv. Dolly har världens största bröst på riktigt och sjunger skiten ur alla. Och just det, Burt dyker upp i ett par väldigt tajta tangakallingar. Där har du det. Det är filmen. Det går fan inte att beskriva, det måste ses. Tyvärr är det inte sådär jättebra som man skulle kunna tycka. Jag menar fan, Burt och Dolly och Dom i samma rulle. Det borde vara en musikalisk skrattfest utan dess like. Men nej. Det lyfter aldrig utan känns mest platt.
/Surskägget

Yes Man

@@@
Jim Carreys 90-tal var fenomenalt. Ace Ventura, The Mask, Dum & Dummare, Cable Guy, Liar Liar, Truman Show och Man On The Moon talar sitt tydliga språk. 2000-talet har dock varit lite skakigare. Grinchen, Bruce Almighty, My Myself & Irene och The Majestic pendlade från sådär till dåliga och det enda riktigt bra han mäktat med är Eternal Sunshine of the Spotless Mind som å andra sidan inte känns som en Jim Carreyfilm. Det försöker han nu råda bot på med Yes Man. Tillbaka är gummimannen som inte bangar för nånting fysiskt när det gäller att få till ett bra skämt. Och visst funkar det väldigt bra, men det är en bit kvar till de komiska mästerverk som satte Carrey på kartan. Det är som att han trots allt inte riktigt vågar ta klivet hela vägen ut utan hela tiden tänker att han har en ny dramatisk roll á la Eternal eller Man on The Moon som slutligen ska putta över honom i det dramatiska facket för alltid med Oscargubbar som följd i stil med gamla komikern Tom Hanks (är det ens nån som minns att han också gjorde pruttkomedier innan alla Oscars?). Hursomhelst. Trevlig underhållning för stunden men jag minns fan knappt filmen två timmar senare. Läs Vrångmannens tankar här.
/Surskägget

Little Caesar

@@@
En snart 80 år gammal gangsterrulle som faktiskt håller än idag. Visst är actionsekvenserna ganska tama med dagens mått mätt, men det spelar inte så stor roll för det är karaktärerna som driver handlingen framåt och inte nästa actionsekvens. Censuren samt specialeffekter satte effektivt stopp för blod när folk blir skjutna, men trots det finns det en nerv när det är dags för shoot-out även om konsekvenserna när krutet väl lagt sig inte ser allvarliga ut. Att den här filmen har överlevt tidens tand beror till stor del på Edward G. Robinson i titelrollen som smågangstern Rico som jobbar sig upp till toppen innan han slutligen faller längst ner igen. Han är makalös som hetsig, iskall mördare som utan känslor för någon eller något skjuter sin väg rakt upp i hierarkin tills han blir bossarnas boss. Han växlar ledigt mellan den blodtörstige Rico, den tuffe Rico, den vid få tillfällen hyfsat ödmjuke men samtidigt bufflige Rico och den helgalne Rico. Rösten och minspelet är fantastiskt och naturligtvis ledde filmen till att Robinson blev en stjärna.
/Surskägget

Star Trek (2009)

@@@

Space. The Final Frontier. Captains log..bla bla bla. Nyss sett det nya hoppet för Star Trek franchisen. Efter gamla tv-serier, nya tv-serier och flertalet filmer genom tiderna om rymdskeppet USS Enterprise, Kapten James T Kirk, Mr Spock och resten av besättningen och dess äventyr var det alltså dags att ta in Star Trek rejält i 2000-talet. J. J Abrahams (skaparen av serierna Alias, Lost m.fl) kokar här ihop en hyfsad fartfylld och hipp soppa där vi följer besättningen som unga kadetter och på deras första riktiga mission. James Kirk är en ung bråkstake av rang men har ändå en ledares blod i ådrorna. Spock är ung och lite tunn men kan greppa din axel så du svimmar för det är logiskt. Det är lite lagom med sexigt, rock n roll, svordomar och handkamera för att vi ska fatta att det här är Star Trek i helt ny dräkt. Det vinkas hela tiden lite hemligt åt nörd..förlåt fansen (läs: Trekkers eller Trekkies hehehe) men på det stora hela är det tänkt att alla ska hänga med i historien från början och gilla den här världen. Allt berättas i snabbt tempo och det bjuds på en hel del snygg action, massor av specialeffekter (MASSOR!) och humor. Winona Ryder glimtar förbi i en 65 sekunders biroll och Eric Bana gör en hygglig skurkroll som tyvärr kastas bort. Det var aldrig tråkigt men efter en stund var jag bedövad av alla krascher och laserljud. Inget speciellt men heller inte dåligt på något sätt. Det kändes bara som att filmen inte riktigt var menad för mig även om filmskaparna gjorde sitt yttersta för att dra mig och alla andra som står utanför Trekvärlden in i historien. Rekommenderas som högljudd actionunderhållning i väntan på de riktiga sommarfilmerna (Tarantino!!).

/Vrångmannen

Harry & Sonja

@
Ännu en svensk film som är riktigt usel, men där Pariserhjulet blir sådär dumdålig att man kan garva och få ut nåt av det ändå (undrar om det är en svensk subgenre, dåliga filmer som får underhållningsvärde för att man garvar åt hur dåliga de är, typ Blå Måndag) är det här bara dåligt på ett tråkigt sätt som gör att man skruvar på sig och undrar när filmjäveln ska ta slut och varje minut känns som en timme.
Harry (Stellan Skarsgård i ful frisyr och konstig porrmustasch) är gift med sju barn och jobbar som frisör på dårhus. Han får sparken och glider runt i staden med 4 månadslöner på fickan. Han älskar Sonja (Viveka Seldahl) som är gift med en före detta legosoldat som är bindgalen efter alla år i krig. De träffas ibland och pratar. Harry vill ligga men inte Sonja. Harry är även lite smygkär i en badvakt som också heter Sonja (Regina Lund). De träffas och det verkar som att Harry äntligen ska få ligga, tills hon ber honom klippa henne och det snabbt framkommer att han inte kan klippa alls och förstör hela hennes frisyr så hon lackar och slänger ut honom. Sen ligger Harry äntligen med Sonja nummer ett och hennes man springer runt och skjuter paintball på alla han träffar. Sen ligger Harrys fru med Harrys bror och flyttar med honom till Afrika medan Harry blir kvar i Sverige med sjubarn och en handikappad svärfar. Slut.
Filmen lanseras som "En skamlös komedi av Björn Runge" och vem det än var som bestämde sig för den taglinen bör få en slev med stryk på en gång. Det är inte en komedi. Möjligtvis försöker sig Runge på lite diskbänksrealism, men vill vara lite finurlig och kul så han slänger in sjuka karaktärer i biroller för att få en knäpp känsla. Och knäpp, ja det är ju filmen. Men inte knäpp på ett bra sätt som typ Royal Tennenbaums, utan knäpp som i knäpp-som-skit-stäng-av-nu! Och varför i helvete pratar Harry skånska när resten av hans familj (bror, pappa) inte gör det!? ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!!!!!
/Surskägget

Pariserhjulet

@
HAHAHHAHAHAHAHAHAHAHAHAAAAA! Svensk "thrilleraction" när den är som bäst/sämst. Den är som bäst för att den är så usel att allt blir roligt och därmed underhållande som fan. Den är sämst för att den helt enkelt suger så jävla hårt vad gäller dialog, klippning, spänning, handling, utförande, framförande och allt annat som kan vara dåligt med en film. Öppningsscenen säger allt tycker jag. Vi får se Jakob Eklund (i en tidig roll långt innan han blev Johan Falk med hela svenska folket i snygga Noll Tolerans) komma springande i slow motion i ett skitfult gult filter med dussintalet poliser komma gående bakom sig. Det är en cirka fem minuter lång scen utan klipp, utan spänning, utan dialog och dessutom skitful som sagt med det galna gula filtret (för att vi ska förstå att det är en drömsekvens). Öppnar man en film så tycker man att det bara borde bli bättre, men självklart blir det mest sämre. Det finns en hel del skumma grejer med den här filmen.
1) Claes Malmberg spelar finne och pratar ändå göteborska hela tiden.
2) Robert Gustafsson spelar tuff och hård snut vilket naturligtvis inte alls funkar för att Robert Gustafsson helt enkelt inte är vare sig a) tuff eller b) hård.
3) Jakob Eklund och Claes Malmberg delar på Helena Bergström i en av filmhistoriens märkligaste kärlekstrianglar.
Men det allra, allra skummaste med hela filmen är ändå att den vann en Guldbagge för bästa regi det året (1993). Om den här var det bästa i regiväg Sverige kunde skrapa ihop 1993 då måste det varit ett sjukt dåligt år.
/Surskägget

X-Men: The Last Stand

@@@@
Bryan Singer valde att regissera Superman Returns och registolen för den tredje installationen av X-Men gick till Brett Ratner. Ingen blev ledsnare än jag när jag fick höra detta. Här hade vi alltså en snubbe med Rush Hour (blä), Rush Hour 2 (dubbelblä) och Money Talks (trippeblä) på meritlistan. Jag var mer än skeptisk och när jag klev ur biosalongen tyckte jag filmen var sådär. Men nu har jag sett om den på dvd nyligen och fan om inte Brett lyckas pricka rätt ändå. Stämningen från de två första filmerna är där. Karaktärerna och skådisarna är tillbaka. Och Kelsey Grammer som Beast är lysande. Den följer de två första filmerna troget och alla fans får äntligen se Phoenix bli Dark-Phoenix och bli ond och förgöra typ allt hon rör. Bra skit. Trilogin får faktiskt en riktigt bra avrundning och det är nästan perverst att se hur många mutanter, båda goda som onda, som dödas i diverse olika strider. Här håller man inte tillbaka och även om Singer är skickligare på att fånga det introspektiva mellan actionscenerna, brassar Ratner på med allt han kan och det räcker fan rätt bra det med.
/Surskägget

@@@-
Nix ledsen. Den är bitvis ok och har en del schyssta fighter men det mesta från ettan och tvåan är som bortblåst. Ratner gör ett schysst hantverk och karaktärerna behåller sin charm men rullen blir rätt tjatig efter ett tag och är rätt rörig på sina ställen, man vill berätta för mycket på för kort tid. Någon som är sugen på X-Men Origins: Wolverine efter sågningarna? Inte jag.
/Vrångmannen

X2

@@@@
Klockren uppföljare som tar vid exakt där ettan slutar. Bryan Singer är tillbaka i registolen och räknar stenhårt med att alla som ser den här har sett första delen och struntar därför i att ödsla tid på att introducera våra hjältar igen. Ett par nya mutanter dyker upp och han låter dem få en liten introduktion istället. Främst bland dessa är Nightcrawler som spelas riktigt lysande av Alan Cumming. Det är synd och skam att de inte fick med honom till trean faktiskt för han gör ett av de mest mänskliga porträtten i hela filmserien (vilket inte är så illa med tanke på att han är en blå mutant som ser ut som en djävul). Handlingen spinner vidare på kampen mellan goda och onda mutanter och människor som försöker fängsla och/eller döda alla mutanter. Brian Cox levererar en klockren skurk i Stryker, en snubbe som har en mutant till son, men som hatar mutanter mer än nåt annat och bara vill döda alla. Han lyckas nästan meeeeeen X-Men lyckas hejda honom i sista sekund. Uppföljaren bjussar i princip på mer av allt. Mer action, mer hjärna, mer hjärta, mer mutanter, mer mer mer. Tummen upp.
/Surskägget

@@@@-
X2 har mer fart och action än ettan men tycker ändå det saknas något som ettan hade. Nåväl en skön superhjälterulle är det i allafall och vinner framförallt på en andra och trejde titt om man gillar rullarna om de goda och galna mutanterna. Wolverine är fortfarande tuffast.
/Vrångmannen

X-Men

@@@@
Jag intervjuade Bryan Singer i samband med filmen Sommardåd, och han avslöjade då att hans nästa projekt skulle bli just X-Men. Det visade sig att han inte hade varit ett fan av serierna och inte hade någon direkt koll på mutanterna. Han hade därför påbörjat en diger research och plöjde för full fart igenom det mesta av det bästa i serietidningsväg han kunde få tag på. När filmen väl kom ut visade det sig snart att han läst på riktigt bra. Inte nog med att filmen är snygg som fan med sina blå toner, den känns väldigt förankrad i verkligheten trots att vi snackar om mutanter med krafter som att skapa stormar, läsa tankar och skjuta laserstrålar från ögonen. Singer hade även lyckats ovanligt bra med sin casting. Patrick Stewart som Prof. X och Ian McKellen som Magneto gav projektet en del tyngd, samtidigt som nykomlingen Hugh Jackman som Wolverine stal showen helt och exploderade som stjärna över en natt trots gedigen och lång karriär på teaterscener runtom den engelskspråkiga världen. Även skådisar som James Marsden och Halle Berry fick sina definitiva genombrott här.
Handlingen kretsar kring kampen mellan de goda mutanterna ledda av Prof. X och de onda ledda av Magneto som efter att nästan ha dött i koncentrationsläger som ung jude under andra världskriget nu ser människors förakt mot mutanter på samma sätt som nazisternas förakt mot judarna. Han vill därför slå första slaget och döda alla människor innan de hinner döda alla mutanter. Prof. X ser mer nyktert på saken och vill lära människor och mutanter att samarbeta. Och när Magneto är dum måste Prof. X och kompani naturligtvis stoppa honom. En snygg actionrulle med ovanligt mycket hjärna och stora slevar hjärta.
/Surskägget

@@@@
Det här är klass och låt ingen säga något annat. Klart i topp av Marvelrullarna och med den modesta budgeten i sammanhanget så har det skapats en riktigt bra story med stort hjärta och skön action. Bryan Singer visar här att han inte är en one hit wonder efter Usual Suspects (även om Superman var en besvikelse och Valkyria inget vidare..). Wolverine fuckers!!
/Vrångmannen

Paul Blart: Mall Cop

@@
Paul Blart är en tjock säkerhetsvakt på ett stort shoppingcenter eftersom han aldrig lyckades bli en riktig polis. Han bor med sin dotter hos sin morsa och har ett hjärta av guld även om han är väldigt nitisk när det gäller hans jobb. Hans kollegor garvar åt honom och dricker kaffe när han jagar eventuella snattare. Han är kär i den vackra tjejen som säljer löshår och klarar inte alkohol speciellt bra. Plöstligt händer det grejer som ger honom en chans att vara den hjälte han alltid velat. Vi har sett detta alltför många gånger. Det finns något charmight med Blart (spelad av Kevin James som vi bl.a såg i I Now Pronounce you Chuck & Larry bredvid Adam Sandler som också producerat den här rullen) och han har en viss komisk tajming. Vi får som valigt lite sketchstaplar där en del är småkul men de flesta missar helt poängen. Vad som skulle blivit en skön drift med polisfilmer blir nu en dussinrulle för de yngre (supersuccé i USA och spelade in nästan 150 miljoner dollar).

/Vrångmannen

Underworld: Rise of the Lycans

@-
Har aldrig varit något riktigt fan av Underworldfilmerna. Dom har väl sin charm i den mörka världen dom utspelar sig där vampyrer och varulvar är bittra fiender. Ettan var ok, tvåan hade mer ös. Här kommer då trean som utspelar sig under medeltiden typ. Vampyrkvinna (Rhona Mitra mjau!) trotsar sin farsa vampyrherren för att vara med en varulvsslav som vampyrherren räddat som liten. Pruppeffekter och sömnpiller galore. Den är precis som föregångarna fast utan automatvapen och ös. Är man femton är kanske det här the shit men jag tycker bara att det är skit. Kan man inte ens bjussa på lite eldflammor och tomhylsor när man gör en så korkad och pissig rulle så kan man dra åt helvete. Filmen får nu en etta minus för jag hetsade upp mig själv när jag skrev. VILKET SKIT!

/Vrångmannen

Dom DeLuise a k a Captain Chaos - R.I.P.

När jag såg Mitt i Plåten, eller Cannonball Run som den heter på engelska, som liten grabb blev jag frälst direkt. Den hade det mesta man kunde önska sig som parvel. Tuffa bilar som åkte alldeles för fort, Burt Reynolds som var tuff och cool, brudar i tajta kläder med djupa urringningar som man förstod var väldigt spännande fast man ännu inte riktigt visste varför, Dean Martins sluddrande, Sammy Davis Jrs pladdrande, Jackie Chans karatemoves, en galen "doktor" och så framförallt Captain Chaos. Hans "Tam tam taaaaa!!!" innan han slängde sig över skurkarna var (och är) legendariskt. Skådisen hette Dom DeLuise och han gick bort den 4:e maj 75 år gammal. Vi kan bara böja våra huvuden, ta av våra hattar och bocka djupt för denne underbare komiker (var med i typ alla Mel Brooksrullar också, men som Captain Chaos skapade han en legend som för alltid ska gå igenom filmhistorien som en av de största).
Älskar de här blooperscenerna från Cannonball Run när Dom inte kan sluta skratta....



/Surskägget