X-Men: First Class

@@@@
Efter rätt ordinära och tråkiga spin-offen X-Men Origins: Wolverine var jag skeptisk och ytterst tveksam till ännu en X-Men spin-off. Tack och lov visar den här sig följa X-Mentrilogin (främst de två första Bryan Singerregisserade rullarna) i det att den bjussar på smart, snygg och underhållande action med ett stänk av tänk-om i bakgrunden (så står Singer med som producent också vilket liksom lite borgar för kvalitet). Här tar vi avstamp ett gäng år i tiden och vi får träffa Professor X och Magneto när de är unga män och innan de är bittra fiender. Här är de polare och samarbetar trots att det ju längre tiden lider blir mer och mer uppenbart att de har väldigt olika syn på hur de ska nå fram till i grunden samma mål. Även en ung Mystique får vara med från de första filmerna, annars får vi mest träffa en bunt nya mutanter (som kanske inte är så nya om man läst serietidingarna). Framförallt nya skurken Sebastian Shaw som porträtteras alldeles utmärkt av gamle Kevin Bacon är en bra onding för Prof X och Magneto att gemensamt sätta tänderna i. Små cameos av både Hugh Jackman som Wolverine och Rebecca Romijn som en äldre Mystique gör att filmen passar bra ihop med övriga filmer i serien. Kul också att man väver in Kubakrisen som en del i filmen och snyggt får ihop det att krisen både startas och avslutas tack vare mutanter. Ska det komma fler spin-offer på X-Mentrilogin hoppas jag på mer av den här varan.
/Surskägget

Faster

@@@
Dwayne "The Rock" Johnson släpps från fängelset efter tio år för ett bankrån. Det första han gör är att sätta sig i en bil och åka och skjuta en snubbe i skallen mitt framför dussintalet vittnen och övervakningskameror. Detta är upptakten till en fartfylld hämndrulle där The Rock klampar fram som en brunstig, adrenalinstinn tjur och dödar allt och alla som var med och blåste honom och dödade hans bror tio år tidigare efter bankrånet. Efter honom hasar sig Billy Bob Thornton fram som en heroinmissbrukande snut. Och längst bak i ledet kommer en lejd mördare som fått i uppdrag att döda The Rock innan han hinner döda alla på listan. Det påminner på sätt och vis litegrann om både Mannen Med Oxpiskan och Pale Rider i det att The Rock är lite som en vålnad som kommit tillbaka för att hämnas, samtidigt som andra tankar för en till hela Fast & Furiousserien. Trots att det är en väldigt pang-på-rödbetan typ av film hinner man ändå slänga in karaktärer som känns hyfsat levande och ovanlig för den här typen av rulle utan att man för den sakens skull försöker böja sig baklänges för att få till det. Schysst rulle som underhåller för stunden och som är bortglömd om en vecka.
/Surskägget

Cannibal Corpse: Centuries of Torment - The First Twenty Years

@@@@
Själva trediskutgåvan av detta innehåller både konserter, videor och annat smått och gott vilket jag inte kommer beröra i denna recension. Istället koncentrerar jag mig på den otroligt köttiga dokumentären som följer bandet från dess första stapplande steg på den lilla death metalscenen till att växa och bli ett av de stora och inflytelserika banden inom samma genre. Jag säger köttig få vi får tre timmar Cannibal Corpse med intervjuer från i princip alla som haft minsta lilla med detta band att göra (med undantag för en av originalgitarristerna som har blivit som uppslukad av jorden efter det att han fick sparken från bandet). Personligen har jag aldrig varit nåt jättefan av bandet. Många låtar svänger riktigt fint och mörkare growl får man leta efter med ljus och lykta, men har aldrig fastnat helt även om jag aldrig heller avfärdat dem. Däremot högg dokumentären tag på ett sätt jag inte trodde var möjligt framförallt då det handlar om ett band jag inte är nåt jättefan av. Tror det beror på det enkla upplägget att verkligen låta alla medlemmar, ex som befintliga, få komma till tals i långa utlägg och att verkligen noggrant och minutiöst gå igenom alla skivorna och de många turerna i bandets historia. Ingen film för de inbitna Britney Spearsfansen, men alla som uppskattar hårdrock (och inte bara dess mest extrema varianter) kommer säkert kunna gilla den här.
/Surskägget

Source Code

@@@
Den här filmen ber dig som tittare att ta till dig ett koncept där en person kan företa sig en sorts tidsresa in i en annan persons medvetande under sista kvarten eller så i den personens liv. Där kan den tidsresande samla på sig info genom att undersöka och gå igenom den dödes sista minuter i livet. Kan du bara köpa detta koncept har du en spännande och hyggligt tät rulle att se framemot. Köper du inte detta koncept behöver du inte se filmen för då spelar inget annat i filmen nån som helst roll då allt är baserat på detta upplägg. Jake Gyllenhaal är soldaten som skickas bak i tiden gång på gång till ett tåg som exploderar i ett terroristattentat. Han ska ta reda på vem som är gärningsmannen. För varje gång han skickas tillbaka upptäcker han nya ledtrådar samtidigt som han blir kär i söta Michelle Monaghan som är den döde personens medpassagarare (och därmed lika död hon). Det mesta utspelas i en tågkupé men tempot är högt (filmen är bara 93 minuter lång vilket känns skönt i dessa alla-filmer-ska-vara-tre-timmar-tider), skådisarna bra och spänningen ganska konstant. Tyvärr blir slutet lite väl blödigt och romanssnyftigt vilket faktiskt leder till att betyget sjunker ett helt snäpp men fram till dess är det en skön berg-och-dalbana. En liten, stor film.
/Surskägget

Unknown

@@
Liam Neeson åker till Berlin med sin fru January Jones för att gå på stor forskarmässa där han är en av nyckeltalarna. Glömmer en väska på flygplatsen och skyndar tillbaka i taxi som råkar krocka. Neeson dör nästan och när han vaknar upp efter ett par dagars koma inser han att frugan inte lyckats hitta honom. Snabbt skyndar han till hotellet där han upptäcker att frugan inte känner igen honom och att elaka Aidan Quinn verkar vara hennes make. Neeson blir utkastad i kylan och måste nu försöka ta tillbaka sitt gamla liv. Till sin hjälp har han Diane Kruger som körde taxin. Spännande, rafflande, tam-da-da-da-da-da-tam! Eller njaaaa... Lite Hitchcock möter gamla Polanskithrillen Frantic möter Bourne i en lagom såsig, lite halvstandard actionthriller som aldrig höjer pulsen ens när twisten på slutet avslöjas. Neeson är sådär bufflig och högljudd som han brukar vara och som funkar finfint i actionsammanhang, January Jones kniper med ögonbrynen som hon gör i Mad Men och Aidan Quinn ser framemot lunchbuffén och lönechecken. En regnig söndag kan den funka, men äh, varför ska du slösa med din tid?
/Surskägget

Star Trek

@@
En gång i tiden när detta sura skägg knappt var en blinking i mjölkbudets öga var jag faktiskt ett fan av Star Trek. Originalserien med Captain Kirk och alvörade Spock med fantastiskt dåliga effekter och plastiga kulisser var hur coolt som helst när man var fem. Sedan växte jag upp och Star Trek exploderade i fyra miljoner olika spin-offs, den ena sämre än den andra och de långfilmer som med jämna mellanrum spottades ur var om möjligt ännu sämre än de dåliga teveserierna. Den här långfilmen är faktiskt den första av alla hundratalet Star Trekfilmer som håller nån typ av klass (nej inte ens första långfilmen är speciellt vidare även om den har sin charm) vilket säkert beror på att man gett filmen en långfilmsbudget och inte en tevebudget. JJ Abrams regisserar och låter det smälla och panga på ofta och mycket. Istället för att fortsätta där teveserierna slutar väljer den här filmen att kika på det som hände innan Captain Kirk blev kapten och innan han och Spock blev polare. Vi får följa dessa ikoner när de fortfarande är unga spolingar som precis får sina första uppdrag. Vilket till stor del är en kul och lite annorlunda vinkel. Sen ska det tjafsas med tidsresor, Leonard Nimoy dimper in 300 år gammal som den gamle Spock och skurkarna ser fånigare ut än någonsin och då faller hela skiten pladask igen. Visst, Manakin Skywalker och Meesa Yousa Toosa Jar-Jar förstörde till stor del Star Warssagan, meeeeeeeeeen det är fortfarande ljusår (ja ljusår) bättre än Star Trek. Bra potential i idén som tyvärr inte mynnar ut i så mycket mer än en axelryckning.
/Surskägget
Tror Vrångmannen tyckte lite som jag. Liiiiiite.

Megashark vs Giant Octopus

@

Hahahahaha okej jag visste direkt när jag köpte den (femtio spänn, det är för billigt för att säga nej) (FÖR ATT SÄGA NEJ!!!) att det här skulle vara skräp. En riktig b-rulle (eller snarare ö-rulle) med dassigt manus, pissiga skådisar och Lorenzo Lamas (hahahaha Falcon Crest kom tillbaka allt är förlåtet). Men vad jag hade förväntat mig var en massa tokaction från första till sista bildrutan med usla effekter men ändå ös. ÖSET!!! För det finns ju sköna stunder. En jättehaj som hoppar tiotusen meter upp i luften och äter upp ett flygplan ÄR bra. Samma haj som hoppar upp och tuggar i sig Golden Gatebron i San Fransisco? Strålande? En jättebläckfisk som slukar oljeplattformar? JAAAAAAAAAAA! Tyvärr är det ungefär 1 minut och 23 sekunder sånt kul och resten tråkig dialog där gamla 80-talspopprinsessan Debbie Gibson (googla själv ska jag behöva göra allt här ååååååh vad är det här?!?!?!) låtsas vara skådis och Lorenzo Lamas fortfarande har samma hårtofs som i Falcon Crest. Hade regissören bara bjussat på 80 minuter haj och bläckfisk som äter allt så hade jag varit nöjd (fortfarande gett filmfan en etta men ändå). Nu ska jag se om filmen baklänges så jag får tillbaka mina 80 minuter.

/Surskägget

Tucker & Dale vs Evil

@@@
Hahaha slasherfars! Snälla lantisarna Tucker och Dale är på semester i Tuckers nyköpta ruckel till sommarstuga. En kväll när de är ute och fiskar så räddar de en ung tjej från att drunkna och tar hennes medvetslösa kropp till stugan med förhoppning om att hon ska piggna till. Plötsligt blir de anfallna av hennes kompisar, ett gäng collegeungdomar som tydligen har sett för många skräckfilmer och tror att Tucker och Dale är Motorsågsmassakernfamiljen och/eller Den Sista Färden eftersom de är riktiga hillbillies. En skönt galen idé där de smutsiga, tandlösa i keps är offren och storstadskidsen är de farliga. Bitvis skoj även om jag tycker att idén ofta är bättre än framförandet. Här hade man ju en liten skatt så varför inte ta manuset några extra varv i kreatörmaskinen. Tucker och Dale spelas av Alan Tydyk (Dodgeball) och Tyler Labine (lysande i nerlagda tv-serien Reaper samt Zack & Miri Make a Porno) och deras kemi är klockren. En annorlunda och blodig komedi som kan vara den rätta medicinen om man är på det humöret. Check it out.
/Vrångmannen

Limitless

@@@@
Eddie (Bradley Cooper från Baksmällansuccéerna) är en misslyckad författare. Hans flickvän har lämnat honom och hans sprit och ekonomiska problem har nått oanade höjder. Plötsligt dyker hans ex-flickväns brorsa upp och erbjuder honom en chans att få tillgång till hela sin hjärna via ett nytt piller som ej nått marknaden (de säger att vi bara använder 20% av vår hjärnkapacitet etc etc..). Limitless är en rejäl dos oemotståndlig underhållning. Du får ditt drama, din thriller och din svarta humor i ett schysst tempo med bra skådespelare, en smula sci-fi och en smula moralkaka (bara en smula). Såhär gjordes filmer förr i tiden och man får en känsla av att man sitter och kollar på rullen som EGENTLIGEN skulle vara uppföljaren till Wall Street. Du får också din Robert De Niro och tur är väl det för gubben är snart nittio (Robert! Du är snart NITTI!). Bradley Cooper visar här än en gång att han är en leading man och regissören Neil Burger (who hell he?!) underhåller hellre än att krångla till det vilket filmen vinner oerhört på. Bland all yta som pruttas ut ur drömfabriken på gott och ont så är det här guldet i vaskaren. Rekommenderas.
/Vrångmannen