Julkalendern 24 dec - Topp 5 ballaste fighterna

Ja då har vi kommit fram till den sista luckan på årets julkalender. Kanske den mest fullmatade julkalender vi haft till dags dato med hela 89(!) filmer på 23 dagar. Svettigt värre. Själva temat med karatefilmer var min idé men idén för sista luckan är Vrångmannens. Och det lät som en kanonidé till en början. Tills man insåg att det är omöjligt att göra en topp-femlista med de ballaste fighterna. För hur ska det egentligen gå till? Kollar man in det som ansågs vara ballast på 70- och 80-talen går det inte att jämföra med dagens betydligt ballare och råare fighter. Samtidigt finns det en aspekt av att vissa av 70-talsrullarna var banbrytande när de kom och även om fighten idag känns lite tam var den det galnaste som setts på duk då. När jag går igenom de ballaste fighterna i skallen landar hela listan på 2000-talet med tung betoning på en enda film. Bruce Lee i all ära men Iko Uwais från The Raid sparkar så mycket mer röv. Däremot kommer han förmodligen aldrig att bli en ikon på samma sätt som Lee (som ju gjorde så mycket för kampsporten utöver filmerna han spelade in). Nåväl. Mina fem cent kommer här och frågar du mig om ett år ser listan förmodligen helt annorlunda ut.

5. Barscenen i Ong Bak
Tony Jaa kliver in på en bar där man kör illegala fighter. Där finns mängder med stenhårda karatesnubbar som bara väntar på att spöa skiten ur folk. Och som Jaa röjer loss. Bord, stolar, allmän inredning, dörrar, fönster allt krossas och slås sönder - gärna i nyllet på nån tuffing. Tempot är högt och adrenalinet pumpar. Helt klart bästa scenen i filmen även om slutfighten är ball den med.

4. Balkongscenen i Chocolate
Stuntmän som slår ihjäl sig på riktigt hahaha. Vilka dårar! Det karatesparkas till höger och vänster och skurkar faller som käglor nerför en sorts loftgångsaktiga balkonger utan räcke. Även om de sitter fast i linor i verkligheten för att lindra fallet något så faller de lite för verkligt och slår nästan ihjäl sig på riktigt när de väl ligger nere på betongen. Ofattbart att den här scenen överhuvudtaget slutfördes utan att nån dog.

3. Motorvägsscenen i Kung Fu Killer
Donnie Yen och motspelaren Baoqiang Wang har byggt upp stämningen för slutfighten genom hela filmen. Äntligen får de tu mötas och jävlar vad det smäller. Alla möjliga skolor och variationer på kung-fu betas av och bägge skådisarna visar prov på oerhörd skicklighet inom kung-fu. Lägg till att de står och fightas på en motorväg där det dundrar förbi lastbilar med täta mellanrum så ökar intensiteten i fighten rejält. Riktigt snygg och välkoreograferad fight.

2. Hallscenen i The Raid: Retaliation
De två syskonen som är yrkesmördare får äntligen möta vår hjälte Iko Uwais i en trång hall på Uwais väg in för att döda huvudskurken. Det är baseballträn och knivar och tempo och tre personer i ett utrymme som är för litet som pucklar på varandra så att det står härliga till. Det här är så jävla coolt så det knappt är sant. Faktum är att det bara finns en enda scen i hela karatefilmsvärlden som är ballare.

1. Köksscenen i The Raid: Retaliation
Men dra åt helvete! Det här ska man inte ens kunna spela in på film utan att bägge skådisar åker skytteltrafik mellan inspelningsplatsen och sjukhuset. Det är för mycket som händer i för högt tempo hela, hela, hela scenen. Många långa tagningar vilket bara bevisar att alla inblandade måste ha övat en miljard gånger på att få det att sitta helt rätt så att ingen blev skadad av misstag (vilket de måste blivit ändå). Det finns inte tillräckligt många superlativ för att beskriva det här. Det måste ses. Om och om igen.

Det var det hela! Nu pustar vi ut här på Film4fucksake och tar välbehövlig julpaus.

God Jul & Gott Nytt År!!!

Julkalendern 23 dec - Jackie Chan

Alla vet väl vem Jackie Chan är vid det här laget? På det glada 80-talet när staten censurerade allt som var bra och tufft fick man i bästa fall se skakiga piratkopior och i sämsta fall hårt nerklippta versioner av Chans filmer. Idag rullar hans filmer på teve på bästa sändningstid mest hela tiden och anses vara familjeunderhållning. Chan har varit med i för mycket film så nedan är verkligen bara ett pyttelitet urval.

Supercop
@@@
Det tramsiga och flamsiga varvas med så balla actionsekvenser så man ibland undrar om man verkligen ser samma film. Chan har ju en förkärlek för att blanda in en massa humor mitt i all karatefighting, vilket skulle kunnat vara okej om det inte var den för mig helt oförklarliga superdåliga kinesiska farshumorn som inte kan göra nån glad. Tydligen går det ju som vi konstaterat hem i stugorna i Kina så Chan envisas gång på gång. Oavsett bjussar Chan givetvis på en massa fighting och en massa galna stunts och slutscenen ovanpå ett tågtak är förstås ballt. Och i eftertexterna får vi se hur åt helvete allt gick när Chan blir PÅKÖRD AV EN HELIKOPTER!!! Jebus. Om jag inte har helt fel är det här del tre i Police Storyserien som man dock döpte om till Supercop i väst av nån anledning.
/Surskägget

Police Story: Lockdown
@@@@
Den sjätte delen i Police Storyserien. Släpptes 2013 och är betydligt mörkare och mer realistisk och allvarlig än de tidigare filmerna. Jag skulle vilja jämföra den med Die Hard i det att Chan är snut som är fast i en byggnad som hålls stängd av en bunt skurkar med ett gäng oskyldiga som gisslan medan polisen utanför försöker komma på ett bra sätt att ta sig utan att skurkarna dödar gisslan. Trots den mörkare tonen bjussas det fortfarande på en hel del karatefighting förstås och den stora skillnaden är att man slipper farsen och den knäppa humorn vilket helt klart är ett stort lyft (även om de tidigare Police Storyfilmerna har större mer avancerade stunts). Just när man trodde att Chan inte kan bjussa på en riktigt bra film efter all Rush Hourskit så släpper han det här. Applåder!
/Surskägget

Armour of God
@@
När man såg den här som liten knodd tyckte man att det var det ballaste som hänt på film nånsin ungefär. Tyvärr har den ju tappat rejält med åren. Rätt långdragen på sina ställen och det känns som att många av de stora stuntsen uteblir. Visst får vi en lång och schysst fightscen på slutet men då har vi bombarderats av fånig farshumor för länge.
/Surskägget
PS. Uppföljaren Armour of God 2: Operation Condor minns jag som en klockren @@@@ med massa bus och ball action. Jag har dock inte hunnit se om den så jag reserverar mig mot betyget och nöjer med att konstatera att den förmodligen är sevärd när andan faller på.

Project A
@@@@
Jackie Chan som busig sjöman som måste slåss mot pirater? Javisst! Här sparas det inte på krutet och Chan slåss nästan i princip hela filmen rakt igenom. Det är fullt ös medvetslös som är parollen och Chan får visa prov på alla sina kunskaper. Det här är också filmen där han gör ett stunt där han ramlar från ett fönster på tredje våningen, faller genom två markiser för att slutligen slå i marken. Första gången bröt han nacken. När han läkt gör han om det och bryter ryggen. Och ja, bägge tagningar är med i filmen. Aaaah. Bara i Hongkong.
/Surskägget

The Legend of Drunken Master
@@@
På ett sätt ganska tramsig och på ett annat sätt en av de mer hårdföra filmerna med Chan. Tramsig i det att Chan spelar yngling som försöker impa på pappa men mest gör bort sig hela tiden, hårdför i det att fightscenerna är riktigt våldsamma för att vara Chan. Och som vanligt gör han de mest knäppa stuntsen som att rulla runt på glödhet kol på riktigt och bränna sig halvt till döds istället för att bara fejka lite låtsasglöd. Hehehe. Chan alltså. Som titeln antyder slåss han mycket i filmen med en stil som går ut på att man låtsas vara full. Som en vanlig tisdag för Vrångmannen med andra ord.
/Surskägget

Rumble in the Bronx
@@@
Dags att förföra och fånga den amerikanska publiken på allvar. Därmed ser man till att Chans karaktär hamnar i New York. Vips är han inblandad i en kamp på liv och död mellan de snälla medborgarna i kvarteret på ena sidan och det onda gänget på den andra sidan. Chan visar var karateskåpet ska stå och spöar givetvis skiten ur skurkgänget på sedvanligt Chanmanér. Helt okej rulle som kändes betydligt ballare när den kom än den gör idag. Dock fortfarande mer än sevärd.
/Surskägget

Rush Hour
@@
Njae...
/Surskägget

Rush Hour 2
@
Nej.
/Surskägget

Rush Hour 3
@
Nej nej. Gud nej. Nejnejnej.
/Surskägget

Shanghai Noon
@@@
Owen Wilson och Jackie Chan i en westernkomedi? Ja, allt är ju möjligt på film hehehe. Det udda paret har givetvis kanonfin kemi annars hade det inte blivit mycket till film. Deras karaktärer är lika givetvis på var sin sida lagen men tvingas jobba ihop för att "lösa fallet". Wilson får briljera med sin sneda näsa och charm, och Chan får visa upp lite lagom mycket karate för att balansera att hans engelska suger. Dock har jag alltid tyckt att det där för lite karate och för mycket westernkomedi för att det ska åka upp till högre betyg.
/Surskägget

Shanghai Knights
@@
Självklart får en supersuccé en uppföljare. Vi får samma sak som i förra filmen men i London istället för det amerikanska västernlandskapet. Den är väl okej. I guess.
/Surskägget

Och så lite Chanfilmer som vi redan recenserat tidigare:
The Spy Next Door
The Accidental Spy
Police Story
The Forbidden Kingdom
Karate Kid (2010)
Jorden Runt på 80 Dagar

Julkalendern 22 dec - The Raid: Retaliation

@@@@@
Japp. Såhär ska en slipsten dras! Vrångmannen tokhyllade ettan medan jag var lite mer kallsinnig. Så tvåan var jag rätt neutral inför trots Vrångmannens lovord. Men det är bara att vika ner sig. Tvåan är allt som ettan saknade. Det är fortfarande bland det galnaste du kan se på film med fightscener som är så inihelvete jävla ascoola så man svettas bara av att titta på dem. För långa tagningar med för många slag- och sparkkombinationer som måste ha tagit månader att öva in för att kunna genomföra dem i det vansinniga tempot som skådisarna håller. Räknar också med att sjukhusräkningen på den här filmen måste varit skyhög då stuntmännen lär ha skadat sig friskt. Okej tänker ni som sett ettan. Allt det här hade ettan också i mängder. Vad gör uppföljaren så mycket bättre? Storyn! Ettan hade en väldigt enkel story (snut fastnar i höghus med skurkar och måste slå sig ut) medan tvåan bjuder på en tvättäkta maffiastory i samma stil som Scarface, Maffiabröder eller The Departed. Det är mycket som står på spel för karaktärerna och alla kämpar för att pressa sig uppåt i hierarkin även om det måste ske på bekostnad av alla andra runtomkring en. Och på tal om The Departed så är ju den baserad på Infernal Affairs som hade bitar av detta i sig men inte nådde hela vägen fram (tycker den är en stabil @@@). The Raid: Retaliation har helt enkelt allt det som Infernal Affairs saknar (och som även The Departed lyckas fånga så bra). Den stora skillnaden är dock att The Raid: Retaliation bjussar på något av de galnaste i actionväg som vi sett på film på bra jävla länge. Och ingen jävla CGI-skit heller, här är det stuntmän som slängs in i situationer utan fördelen av en green screen bakom sig. Det finns vissa actionfilmer som sätter en standard och höjer ribban för alla actionfilmer som kommer efter att mäta sig emot. The Raid: Retaliation är en sådan film. Ska du göra en actionrulle efter den här gäller det att du vågar ta det hela ett snäpp till eller så kommer du aldrig vara ballare.
/Surskägget

Julkalendern 21 dec - Jet Li

Jet Li tillhör Hongkongeliten och är kanske främst känd för att vara en av de snabbaste snubbarna i karatefilmsbranschen (kanske med undantag för Bruce Lee) och jag har till och med hört något rykte om att att Li måste anstränga sig att hålla igen på sin snabbhet för att det ska se bra ut på film. Om det stämmer eller inte vete fan, men visst får han iväg slag och sparkar i ett rasande tempo. Liksom många av Hongkonglegenderna har han gjort en triljon filmer (eller 45 enligt imdb) och här kommer bara ett litet urval.

Unleashed (a k a Danny the Dog)
@@@+
Den här har jag aldrig riktigt trott på och därför aldrig sett. Så visade den sig vara betydligt mycket bättre än jag kunnat tro. Manuset är skrivet av Luc Besson och det märks på karaktärerna framförallt, men även en del i hur handlingen nystas upp. Li är en snubbe som är totalt psykisk nedbruten av gangsterbossen Bob Hoskins och går runt med ett hundhalsband på sig. När halsbandet åker av spöar Li skiten ur alla Hoskins pekar på. Tills en dag när Li flyr och hamnar hos snälle (vad annars) Morgan Freeman. Plötsligt får Li lära sig att det finns ett liv där man inte måste slåss och härja hela tiden utan där det är ok att bara få vara människa. Men Hoskins vill ju ha tillbaka sin "egendom" så i slutet måste Li spöa skiten ur allt och alla i en galen slutfight. Fyran är riktigt, riktigt nära och det här är en film man helt klart ska se.
/Surskägget

Badges of Fury
@
Men vad fan i helvete! Snutfilm från Hongkong som fokuserar på massa konstiga "skämt" mer än action och karatefighter. Visst får vi sånt också men "skämten" är så knäppusla och konstiga så allt annat än en etta är tjänstefel. Fightsekvenserna är hyfsat okej, men lite för mycket uppenbara nu-gör-vi-det-här-med-linor-stunt gör att man tappar intresset. Nej, det här var ingen höjdare.
/Surskägget

Cradle 2 The Grave
@@@
Hehehehe gillar ju det här. DMX (rapparen som fick för sig att han kanske var skådis också, det var han inte men men) leder en liga som specialiserat sig på avancerade inbrott. I början av den här snor de en bunt diamanter. Snart nog har de Jet Li efter sig och tätt efter honom kommer Mark Dacascos stövlande med sitt gäng skurkar. Li är snut och vill först sätta dit DMX men blir av nån anledning superkompis med honom istället på en nanosekund. Så tillsammans börjar de jaga Dacascos gäng. Det bjussas på karate, biljjakter och shoot-outs mest hela tiden. Manuset är knapertunt men vem bryr sig? Mängder med MMA-folk som Randy Couture, Tito Ortiz och Chuck Liddell dyker upp och fightas Jet Li! HAHAHAHA! JAAAAAA! Det är fan nära till en fyra, men jag behärskar mig den här gången. Den här gången!
/Surskägget

The One
@@@
Sci-fikarateaction, kan det vara nåt? Hahahaha! Filmens premiss går ut på att det inte bara finns ett universum utan ett hundratal (typ 125 om jag minns rätt). Alla människor existerar i alla universum med ungefär samma namn men med helt olika personligheter och yrken etc. I ett universum vet man hur man reser mellan de olika andra och det här problemen börjar. Jet Li i detta universum inser att om man börjar döda sig själv i de andra universumen får man livskraften hos den som dött. Därför studsar han runt från universum till universum och slaktar sig själv. Till slut är det bara han och en till Jet Li kvar, givetvis den Li som råkar bo i detta universum. Delroy Lindo är bra som snut som jagar skurk-Li, Carla Gugino helt ok som Lis sambo i alla universum och Jason Statham löjligt dålig som tuff snut på jakt efter skurk-Li. I slutet möter Li sig själv och karatesparkar sig själv i nyllet. Hahahaha! Det här är väl knäppuselt egentligen meeeeeen...
/Surskägget

Kiss of the Dragon
@@
Njae det här är väl inget vidare. Li är kinesisk knarksnut som åker till Paris för att hjälpa fransoserna sätt dit en kinesisk knarksmugglare. Snart nog visar det sig dock att snuten är den som jobbar ihop med knarkbossen. Li är plötsligt misstänkt för ett mord han inte begått och måste gömma sig från både skurksnutar och riktiga snutar. Märkligt nog pratar alla fransmän engelska hela tiden, även när det bara är franska karaktärer i bild och det dödar upplevelsen en hel del. Räddningen heter Bridget Fonda som gör en stabil insats som nerknarkad mamma samt slutfighten mellan Li och två supertestosteronstinna albino fransoser.
/Surskägget

Shaolin Temple
@@@
Jet Lis första film är en orgie i karatefighter (hahaha jaaaa det är kung-fu lugna ner er då) och en klassisk jag-ska-hämnas-story. I mångt och mycket påminner det en hel del om Clintans spaghettiwesterns med en ensam hämnare som ytterst målmedvetet ska döda den som dödat hans familj kosta vad det kosta vill. Li visar här i sin första roll direkt prov på att han skulle bli en karateskådis att räkna med i framtiden då han här med yttersta precision använder händer, fötter, spjut, svärd och en allmänt akrobatisk talang till att förpassa de onda skurkarna till alla möjliga helveten.
/Surskägget

The Enforcer
@@@
Li är en undercoversnut som är så djupt undercover att inte ens hans närmaste familj vet om att han är snut och istället tror att han är minigangster. Detta är särskilt bekymmersamt för den 10-årige sonen som blir retad i skolan för att pappsen är skurk. När Li infiltrerar ännu en maffiaorganisation hamnar sonen genom diverse händelser mitt i smeten och blir superstolt när han inser att pappa är gangstersparkande snut. Storyn puttrar på med få avbrott mellan karatefighterna och både Li och grabben som spelar hans son får karatefightas med en hel del skurkar. Inget märkvärdigt på nåt sätt men snygga stunts och rätt balla fightscener.
/Surskägget

Fist of Legend
@@@
Ännu en skådis som klär sig i Bruce Lees gamla roll som Chen Zhen (ni läste om Donnie Yens version för nån vecka sedan i lucka 10) i en film som mer eller mindre är en remake av Fist of Fury men som är tillräckligt mycket egen för att inte vara en karbonkopia. Främst ska man väl se den som en hyllning till Bruce Lee. Jet Li sparkar som alltid röv och många håller den här väldigt högt i karatefilmssammanhang. Jag tycker dock att transportsträckorna mellan fighterna är lite väl tradiga för att det ska hålla för en fyra. Men fightscenerna är fantastiska.
/Surskägget

Sen har vi recenserat Jet Li i ett par av hans filmer tidigare på bloggen (tar inte med Expendablestrilogin här då den känns mer som en Stallone/Stathamgrej):
The Forbidden Kingdom
The Mummy: Tomb of the Dragon Emperor

Julkalendern 20 dec - The Perfect Weapon

@
Visserligen är denna gjord 1991 men den skulle lika gärna ha kunnat varit inspelad 1986. Känslan och stämningen är 80-tal liksom storyn i sig. Jeff (Jeff Speakman) har en tuff uppväxt efter sin mammas död. För att han ska hitta sig själv får han börja träna karate. Det hjälper dock inte och pappan slänger ut honom. Många år senare kommer Jeff tillbaka till sin hemstad varpå hans gamle bästis blir mördad av koreanska maffian. Resten av filmen handlar om hämnd och Jeff plöjer sig igenom den ena koreanen efter den andra i lite lagom halvtaffligt koreograferade karateslagsmål hahahaha. Det här tyckte man var sådär redan när man var ung och det har inte direkt blivit bättre med åren. Kanske om huvudrollen spelats av JCvD eller Steven Seagal så kanske, men förmodligen inte ens då. Nu är Jeff Speakman ingen superskådis ens med karateactionfilmmått mätt så ni förstår själva att det hela är rätt risigt.
/Surskägget

Julkalendern 19 dec - Ip Man

Ip Man eller Yip Man eller t o m Yip Kai-man som han tydligen hette/kallades för levde i både Kina och Hongkong under större delen av 1900-talet fram till sin död 1972. Han blev känd av två anledningar. Han var en av de bästa mästarna inom kung-fugrenen Wing Chun, och en av hans elever råkade vara Bruce Lee. En sådan man måste man givetvis göra film på, och inte bara en film.

Ip Man
@@@
Fans av Donnie Yen saknade nog recensionen på denna och uppföljaren i lucka nummer 10 som koncentrerade sig på Yenfilmer. Nu är allt på bordet. Ip Man och Ip Man 2 sparades till denna lucka istället. Av de fem Ip Manfilmerna är denna kanske den som har minst med den verklige Ip Mans liv att göra. Yen gör sin grej (vilket innebär att karatesparka skiten ur så många skurkar som möjligt) (ja, jag kallar det fortfarande karatesparka och karatefilm trots att det är kung-fu de pysslar med, allt enligt vår inledande text om varför vi kallar alla kampsportsfilmer för karatefilmer) och filmen sparar inte på anledningar att låta Yen göra sin grej. Till syvende och sist är det lite för rörigt på sina ställen och lite väl mycket transportsträckor mellan fighterna för att tillåta ett högre betyg. Dock absolut sevärd.
/Surskägget

Ip Man 2
@@@@
Här går det undan! Yen är tillbaka och denna film följer Ip Mans liv i Hongkong och håller sig väl någorlunda närmare den sanna historien än ettan gjorde. Fortfarande är det så att Yen använder en hel del linor och annat när han kör sina fightscener och det är klart att den riktige Ip Man aldrig kunde hoppflyga på samma sätt i verkliga livet meeeeeen här handlar det ju om att skapa en cool karatefilm också, inte en tvättäkta biopic. Fighterna är bättre, ballare, tuffare och flera och det är precis som det ska vara i en bra uppföljare. Mer av allt. Och trailern för Ip Man 3 lovar verkligen mer av allt och har dessutom en fight mellan Yen och Mike Tyson!!! Hahahaha! Ser mycket fram emot den.
/Surskägget

The Grandmaster
@@@
Den kanske allvarligaste av alla Ip Manfilmatiseringarna. Här är det stort fokus på Ip Mans känslo- och kärleksliv och även om filmen öppnar och slutar med stora fightscener (som dessutom är jävligt snygga) är det till stor del mestadels ett romantiskt drama vi får ta del av. Det är förstås både positivt och negativt med det. Positivt ur synvinkeln att vi här förmodligen får lära oss som mest om Ip Mans riktiga liv, negativt i aspekten att vi vill ha karatefighter hela, hela tiden. För skickligt gjord och för snygg men också lite för tråkig på sina ställen. Fighterna är dock mumma för själen.
/Surskägget

The Legend is Born: Ip Man
@@@
Den kanske flamsigaste av filmerna sett till att man här fattat vinken och bara försöker styra handlingen från en karatefight till en annan. I grund och botten en karaterulle om en kille och en tjej som blir kära och där killen råkar vara grym på att slåss vilket han får göra mycket och ofta. Ip Mans riktiga liv är väl knappt med alls här, men det hindrar inte filmskaparna från att göra en rätt ball och rakt på karatefilm.
/Surskägget

Ip Man: The Final Fight
@@@@
Ännu en film som främst utspelar sig under Ip Mans år i Hongkong. Jäkligt snygg i färgpaletten och stämningen är toppen. Stundtals känns det som att vi faktiskt är på plats i 50- och 60-talets Hongkong. Här har man lyckats hitta en bra blandning av fakta och fiktion och varvar scener ur Ip Mans riktiga liv med lagom mängder karatefight utan att det blir för mycket eller för lite av det ena eller andra. Kanske den film jag gillar mest av dessa fem faktiskt även om Ip Man 2 bjussar på mer fightscener.
/Surskägget

Julkalendern 18 dec - Kung Pow: Enter the Fist

@@@
Hahahahaha Jim Carrey möter Bruce Lee möter Steve Martin. Vilket kanske inte är så konstigt eftersom att mannen bakom kameran likväl som framför kameran är Steve Oedekerk som skrivit och regisserat en bunt av Carreys filmer. Steve Martin tänker jag på framförallt pga Martins lysande Döda Män Klär Inte I Rutigt där han snyggt och genialt klippt in sig själv mot gamla klassiska noirfilmer och skapat en noirkomedi. Här har Oedekerk klippt in sig mot en gammal karaterulle och sedan dubbat om. Resultatet är bitvis fantastiskt och bitvis sådär om man ska vara ärlig. En del av filmen känns som lite väl mycket transportsträcka, en del är så kul så man skrattar så tårarna rinner. Mitt i detta bjussas det även på en hel del karate. Jag menar, vem kan glömma Oedekerks berömda fightscen mot karatekossan?
/Surskägget

Bonuslucka:
Shaolin Soccer
@
Gud vilket skräp! Ska vara kul. Är bedrövlig. Hyllades av alla när den kom. Sågas stenhårt av mig nu. Karate. Och fotboll. Nej. Nejnejnej. Nej.
/Surskägget

Star Wars VII - The Force Awakens

@@@@
Är tvungen att hoppa in med en film som inte har med julkalendern att göra. Men det är ju Star Wars trots allt som vi snackar om och Star Wars går alltid före allt annat. Och wow vilken härlig känsla när man ser den här och inser att det här är ju precis vad de egentligen borde gjort med de tre prequelfilmerna. Film sju är i mångt och mycket en orgie i referenser, hyllningar och glimtar till de tre första filmerna (och då menar jag avsnitt IV-VI, de tre riktiga första filmerna, inte de där prequelrullarna). Visst kan man gnälla över att man mer eller mindre enbart tagit handlingen från första filmen (den med Luke, ska jag behöva förklara mig varje gång vad är det här?!?!?!) och kört en copy paste, men då missar man poängen som är att man SKA känna igen sig i handlingen. J.J. Abrams och medmanusförfattarna Lawrence Kasdan (som även skrev Rymdimperiet Slår Tillbaka) samt Michael Arndt slussar oss med fast hand rakt in i en värld vi känner och älskar på ett sätt som prequelfilmerna aldrig lyckades med. Visst är det copy paste (ung hjälte på sandökenplanet hittar droid med hemlig karta som måste till rebellerna pronto innan de onda får tag på nämnda karta och på vägen upptäcker att ljussablar och Kraften finns på riktigt innan man tar sig till en dödsstjärna som är på väg att spränga planet och stoppar den genom att flyga i trång passage och spränga den inifrån) men det är också tillräckligt mycket nytt för att man ska känna sig underhållen hela, hela tiden. Abrams lyckas bra med att varva action med karaktärer med handling med hyllningar med spänning med lite lagom oväntat så det är snuskigt åt det. Och när Han Solo och Chewbacca glider in i bild jublar hela salongen och att äntligen få se dem styra Falken mot nya spännande äventyr är det bästa som hänt på bio sedan de gjorde exakt det 1977. För som alla vet är Han Solo och Chewbacca de egentliga hjältarna här. Luke är som bäst en halvtrist bifigur som kan vifta med ljussabel medan Solo/Chewie är charmen, spänningen, humorn, allvaret och kärleken i ett. När man ser Harrison Ford dra av sitt patenterade Sololeende efter ännu en oneliner är det så, så tydligt exakt vad som saknades i prequelfilmerna och vad det var som lyfte originaltrilogin till såna höjder. Ford ÄR Solo precis som han ÄR Indy och ingen annan än han hade kunnat göra det så bra. Och med tanke på Fords filmer senaste 10-15 åren eller så är ingen gladare än jag att han äntligen är tillbaka i Star Wars där han en gång för alla kan visa var skåpet ska stå. Annars är detta nykomlingen Daisy Ridleys film. Det är hon som axlat Lukes mantel, d v s hjälte från ökenplaneten med Kraften starkt inom sig (om hon i nästa film visar sig vara Lukes dotter kommer i alla fall jag inte blir förvånad). Hon är stenhård, tuff, ball och kvicktänkt som om hon vore en blandning av Luke och Han Solo faktiskt och jag ser fram emot att få följa hennes utveckling i de kommande två filmerna. Det här blir helt klart till att gå och se om den på bio minst en gång till innan man får längta ihjäl sig att den släpps på Bluray.
/Surskägget

Julkalendern 17 dec - Jean-Claude van Damme

Jean-Claude van Damme, eller JCvD, har lyckats göra karriär på två saker. 1. Hans klassiska hoppspark. 2. Hans vana att gå ner i split i tid och otid. Ju äldre han blir desto mindre gör han dessa två klassiker och frågan är då är det värt att fortfarande kolla hans nyare material? Vi har recenserat lite ströfilmer med JCvD genom åren, framförallt hans klassiska 80-tal, men också missat och struntat i en hel del annat. I en karatekalender är det väl rätt givet att denne man intar en lucka och då passar vi på att blanda lite nytt och gammalt med betoning (men inte uteslutande) på hans 2000-tal.

Black Eagle
@
Jean-Claude i sina unga dagar och tidigt i karriären. Här få han återigen spela rysk skurk (som i No Retreat, No Surrender) som får möta superninjan själv - Sho Kosugi. Storyn är lite James Bondsk sådär och kretsar kring att en u-båt sjunkit och nu jagar USA och Sovjet efter hemlig info som gick till havets botten tillsammans med u-båten. Mitt i detta väljer Kosugi att slänga in sina riktiga ungar i handlingen, förmodligen för att de då fick familjesemester ihop och förvandlar hela filmen till en enda stor barnfilmssmörja. De ytterst få fightscener vi får se är sjukt lama även om JCvD kör sina splittar och hoppsparkar. Bäst i hela filmen är att JCvD har slipsen instucken innanför byxorna! Det ser man inte varje dag.
/Surskägget

Sudden Death
@@@
Hahahaha här är det den riktigt fina tiden. JCvD är brandman som på sin lediga dag tar med sig grabben för att se en hockeymatch. Det går förstås inte som planerat och helt plötsligt måste JCvD ta sig an en bunt terrorister som planerar att bomba hela arenan. Tänk Die Hard fast i en hockeyarena. Självklart lyckas han på få sig målvaktsskydden och få t o m stå i mål en kortare stund innan det är dags att jaga skurkar igen. Hahaha det är så knäppt. Powers Boothe dyker upp som klockren chefsskurk och får en värdig skurkdöd.
/Surskägget

Death Warrant
@@@
Vad gör man när man misstänker att det sker en massa mord på ett fängelse? Man skickar in en tuff snut undercover förstås. JCvD är snuten som ska undersöka huruvida fängelseledningen eller någon annan mördar fångarna på löpande band eller om det verkligen är olyckor. På utsidan får han hjälp av Cynthia "jag-var-med-i-Youngblood-också" Gibb som i princip är den ende som vet att JCvD egentligen är snut. Snart nog har JCvD alla i fängelset efter sig och det blir riktigt svettigt ett tag tills han kan karatesparka sig ut i frihet. Slutet gott, allting gott. Manusförfattaren som debuterade här heter David S. Goyer och har på senare tid skrivit bl a senaste Batmantrilogin, Man of Steel och Batman vs Superman: Dawn of Justice vilket kanske lyfter detta manus ett snäpp högre än standard. Knappt.
/Surskägget

In Hell
@@@+
En av JCvD's bättre filmer på senare år. Här är han en vanlig hygglig snubbe som blir dömd till finkan i Ryssland efter att ha dödat en skurk som dödat JCvD's fru. Väl inne i finkan blir det snart klart att fångvaktarna förväntar sig att skurkarna ska slåss mot varandra i en sorts MMA-fighter där det inte är några som helst problem att köra till döden. Snart nog är JCvD inblandad och plöjer sig igenom sina medfångar på löpande band. En ovanligt smart rulle för genren och JCvD får chans att visa lite skådisinsatser och inte bara det gamla vanliga hoppsparkandet. Något han för övrigt undviker i denna rulle till förmån för lite mer MMA-aktig kampsport.
/Surskägget

Assassination Games
@@@
JCvD är en gammal lönnmördare som bara vill leva sitt liv i lugn och ro samtidigt som han då och då tar sig an ett jobb för att dra in stålarna. Vår nye karatebästis Scott Adkins har dragit sig tillbaka och vårdar sin fru som ligger i koma efter en synnerligen rå och brutal misshandel/våldtäkt. Men när Adkins får nys att den som låg bakom misshandeln släpps från finkan och har ett pris på sitt huvud bestämmer han sig för att göra ett tillfälligt undantag från regeln att inte döda mer. Samtidigt får JCvD en beställning på samma skurk. Plötsligt måste de slåss om prissumman...Enkel story som öppnar upp för en del fighting och det gillar vi ju. JCvD är sådär återhållsamt fin som han blivit på senare år och Adkins sparkar förstås röv. Dock borde man nyttjat Adkins mer. Nu får han får lite chans att visa upp sin skicklighet.
/Surskägget

Wake of Death
@@
JCvD är en hårdför nattklubbsägare vars fru jobbar för immigrationsmyndigheten i LA. När det kommer in en illegal båtlast med kineser fattar hon tycke för en skrämd och ensam liten tjej som hon tar med sig hem för att ge henne en gnutta trygghet. Vad hon inte vet är att flickans pappa är kinesisk maffiaskurk som mördat mamman och nu vill döda dottern som är enda vittnet. Plötsligt är JCvD's fru död och nu jävlar i helvete ska han hämnas! Det märks att JCvD börjar bli lite gammal och halvtrött för fightscenerna är få och de som finns är över på ett kick(!). Men helt okej story, okej skådisar och okej action.
/Surskägget

Dragon Eyes
@@
Okej, det här är ingen toppenfilm på nåt sätt. JCvD är med väldigt lite som en sorts Yodafigur åt den egentliga huvudrollen. Storyn i sig är inte heller nåt speciellt och det är många logiska luckor och knäppheter. Men den har Peter "Robocop" Weller i en skurkroll och han har så jäkla roligt med den och kör den precis på gränsen mellan over-the-top och genialiskt så att hela filmen höjs ett snäpp bara av honom. Hjälten i filmen är lite för dålig på karate för att det ska bli ballt och åker dessutom på stryk en hel del. Nej, det här är inte ens för JCvD mest inbitna fans, men Wellers däremot bör ju se den snarast.
/Surskägget

6 Bullets
@@@
JCvD lever på att rädda barn från onda barnporrskidnappare. Men när ett fall går fel och ett par unga tjejer stryker mer pensionerar sig JCvD och blir slaktare istället. Fram tills att en UFC-snubbe är i Moldavien där JCvD råkar bo och dennes dotter blir kidnappad. Utan större anledning än "för att det behövs" tar JCvD på sig nu-jävlar-blir-det-stryk-handskarna igen och ger sig på maffian (som funnits där hela tiden och kidnappat öststatsflickor men det liksom skiter man i, det är när jänkare försvinner som det blir på allvar). Ovanligt lite fightscener tyvärr och lite för lång på sina ställen (samma regissör har även gjort filmen nedan och skulle behöva lära sig att klippa ner filmerna, å andra sidan gjorde han Falcon Rising också och den är ju perfekt så...). Dock en intressant film som funkar som en sorts Taken-light.
/Surskägget

Pound of Flesh
@@@
JCvD vaknar upp på ett hotellrum och saknar en njure. Rätt irriterande i vanliga fall, dubbelt så irriterande i detta fall då njuren skulle doneras till hans brorsdotter. Arg och skadad måste JCvD ut på Manilas gator och skipa rättvisa samtidigt som han hittar sin njure. Aldrig har en nyopererad person sparkat skiten ur så många andra och det är gött att se att JCvD i sin senaste rulle (släpptes 2015) äntligen får köra ett par riktigt bra fightscener efter att ha duckat ett par år och gjort lite halvmessyrer. Filmen är inledningsvis riktigt bra, dock borde den klippts ner till 1.25 ungefär istället för 1.45 som den ligger på nu. Slutet är givet och vi vill komma dit så fort som möjligt och undvika en hel del av transportsträckorna. I övrigt tummen upp.
/Surskägget

Några JCvD-filmer som vi redan ressat:
Double Impact
Street Fighter
Universal Soldier
Hard Target
Cyborg, No Retreat No Surrender, Bloodsport och andra 80-talsactionfilmer

Julkalendern 16 dec - Ong Bak 1-3

Ong-Bak
@@@@
Precis när det var som mest hype kring The Matrix och Crouching Tiger, Hidden Dragon och deras balla specialeffekter med actionsekvenser där skådisar och stuntmän hängde i linor, studsade runt framför greenscreens och rent allmänt gjorde alla möjliga tuffa grejer med hjälp av datorer så dök Ong Bak upp och skröt med att alla stunts gjorde utan linor, datorer och andra hjälpmedel. Vår hjälte Tony Jaa var helt enkelt en tuff karate/akrobatiksnubbe som gjorde allt på riktigt. Och mycket ser ut att göra ont på riktigt dessutom. Filmen kom 2003 och introducerade mycket vi inte sett innan (och mycket av det har vi fortfarande inte sett). Jaa blev nästan över en natt kultförklarad i karatefilmssammanhang och resten är historia. Det bjussas på lika delar story som fight och i fightsekvenserna så bjussas det verkligen. Det är flygande knän, armbågar, spräckta motorcykelhjälmar och flygande kroppar åt alla håll och kanter. Fullt ös, medvetslös.
/Surskägget

Ong-Bak 2
@@@
Självklart får en så stor succé som Ong-Bak en uppföljare. Det som är märkligt är att man helt överger samtliga karaktärer och flyttar handlingen ett par hundra år bak i tiden. Plötsligt har vi en helt annan typ av rulle som bara råkat ärva titeln från första filmen. Sånt stör mig alltid lite. I övrigt får vi en gedigen uppföljare som dock missuppfattat att i en uppföljare ska det vara mer av allt. Fightsekvenserna är färre och kortare än i ettan, även om slutfighten som till stor del utförs runtomkring och ovanpå skenande (nåja, de springer runt) elefanter (och som vanligt utan linor och annat tjafs) är för jävla ball. Elefanter. Som man hoppar runt och karatesparkas på! Hahahaha! Jaa alltså.
/Surskägget

Ong-Bak 3
@@
Trean är åtminstone en direkt uppföljare på tvåan. Och kanske som väntat är den sämst i serien. Här har man skurit ner fightsekvenserna till det minimalaste minimala och filmen går mest ut på att man får se massa närbilder på folk som är allmänt oroade samt scener där Jaa dansar. Dansar. Inga karatesparkar där inte. Sensmoralen är att dans kan bota allt, t ex sönderkrossat skelett. Kan du inte stå eller röra dig? Inga problem, dansa lite så blir allt bra. Slutfighten innehåller också en hel del elefanter men vid det här laget är vi bortskämda och har sett det förr. Lite mer nytt och ballt måste det bjussas på om betyget ska upp.
/Surskägget

Julkalendern 15 dec - JeeJa Yanin

Ett namn som kanske inte är så känt för den stora massan än är JeeJa Yanin från Thailand. Tony Jaa börjar ju få ett namn som den nye actionstjärnan från Thailand efter sina Ong Bakrullar och har helt klart satt Thailand på kartan som ett nytt karateland att hålla koll på i filmsammanhang. Nu är det JeeJas tur att föra traditionen vidare. Liksom Jaa gör hon de flesta stunts själv och i efertexterna är det inte helt ovanligt att man får se misslyckade tagningar där hon gör illa sig rejält. Att hon är supersöt och supertuff i en karatesparkande dunderkombo skadar ingenstans.

Chocolate
@@@@
Hennes första film bjussar direkt på en massa stenhård action. Hon spelar en autistisk tjej som genom att glo konstant på karatefilmer har lärt sig att bli en livsfarlig karatesparkande karatemaskin. När hennes mamma hamnar på sjukhus hjälper hennes kompis henne att börja samla in stålars från folk som är skyldiga mamman pengar. Det visar sig dock snabbt att hon inte behöver hjälp för när folk muckar och inte vill betala tillbaka så flyger sparkarna kors och tvärs och det blir ett jäkla ös. Actionsekvenserna är helt vilda och det märks att filmen är gjord i Thailand där man verkar strunta helt i stuntmännens väl och ve och istället kör på premissen life is cheap! Har aldrig sett så många stuntmän slå halvt ihjäl sig och det gör nästan ont att titta på vissa scener. När sedan eftertexterna rullar och man får se hur åt helvete det gick för större delen av stuntmännen (och även Yanin ibland) så fattar man varför fightscenerna kändes så intensiva. Bra grejer.
/Surskägget

This Girl is Badass
@@@
Absolut inte i samma klass som Chocolate men fortfarande en hel del riktigt coola fightsekvenser, bl a en på ett cykelställ som i sin tur sitter fastkedjad i en lastbil som åker runt runt runt. Hur många gånger skådisarna flög av och slog ihjäl sig förtäljer inte historien men det syns att det är vingligt och skakigt för dem hela tiden. Hahaha thailändare. Where life is cheap! Man har här också slängt med en massa galna karaktärer och stora delar av filmen är regelrätt komedi. Visst, jag fattar inte alltid skämten men till skillnad från Hongkongrullarna bjussas det faktiskt på rätt många garv som går hem här. Lite sämre budget än Chocolate men fortfarande en sevärd karaterulle alla dagar i veckan.
/Surskägget

The Kick
@@@@
Yanin har bara en biroll i den här vilket är lite synd men hon sparkar väldigt mycket stjärt i den birollen. Överlag har den här filmen en växel och det är full fart framåt. Storyn kretsar kring en familj som är mästare på tae kwon do som råkar hamna mitt i en stöld av en värdefull artefakt. Med sina karatekunskaper stoppar de skurkarna som sedan vill hämnas. Detta öppnar upp för en jäkla massa fightscener. Hahaha! Underbart! Yanin är kusin till familjen och dras även hon in i kampen mot skurkarna. Som vanligt ser allt ut att göra för ont och behind-the-scenes-tagningarna i eftertexterna bekräftar detta med skådisar som slås ut till höger och vänster. Where life is cheap!
/Surskägget

The Protector 2
@@@
Tony Jaa har fått mycket skit för den här då det är första gången han använder sig av greenscreen, vajrar och andra specialeffekter. Han som alltid varit kungen av göra-det-på-riktigt-stunts. Jag lägger inga värderingar i det utan låter mig underhållas av en actionfilm med högt tempo där karatesparkarna duggar tätt. Yanin känns lite felplacerad då hon inte får visa upp sin fulla potential men sparkar ändå stjärt med jämna mellanrum (och åker även på en hel del däng). Jag gillar den för sitt höga tempo och underhållningsvärde även om det givetvis är lite halvtråkigt med för mycket greenscreen hela tiden.
/Surskägget

Julkalendern 14 dec - Kickboxer

Kickboxer
@@@@
Har recenserats tidigare på bloggen under en stor actionspecial från 80-talet. Då gav jag den @@@ i betyg, dock baserat på minnet enbart. Nu såg jag om den och fan den rockar ju. Visst, Bloodsport är kanske lite tuffare mer brutal men Kickboxer bjussar ju. Från Jean-Claudes fantastiska överspel när hans brorsa i filmen dör, till hans överspel under träningssekvenserna med den mystiske österländske tränaren till hoppsparksorgierna i slutfighten. Hahaha! Och skurken. Hur jävla ond är han inte? Bara att han heter Tong Po. Är inte det elakt? Det måste det vara.
/Surskägget

Kickboxer 2 - The Road Back
@@
JCvD var inte intresserad av att vara med i en uppföljare så det löser man snyggt i manuset genom att låta honom bli mördad av Tong Po som hämnd för att Po torskade matchen i ettan. Istället introducerar man en yngre brorsa spelad av Sasha Mitchell som nu har två storebrorsor att sörja som Tong Po tagit hand om. Givetvis är Mitchell också bäst i världen på kickboxning om nu tvekade på det så när Po dyker upp i USA för en match åker Mitchell dit och visar att jänkare alltid kommer att vara bättre än thailändare på den thailändska nationalsporten. Rätt tradig rulle större delen av tiden men har en viss charm och ett par coola fightsekvenser.
/Surskägget

Kickboxer 3 - The Art of War
@@@
Mitchell och hans tränare (ja samma österländske mästare som tränade upp JCvD i ettan) åker till Brasilien för att vara med på en kickboxerturnering. Snart nog har de snubblat in i en värld där onda män kidnappar unga flickor och säljer dem. Eftersom att Mitchell har ett svagt hjärta för utslagna barn har han blivit kompis med två gatubarn och när den ena blir kidnappad är det bara att plocka fram kickboxningssparkarna så kör vi! Bra fart och fläkt och en hel del skön humor. Lätt den bästa i serien utöver ettan.
/Surskägget

Kickboxer 4 - The Aggressor
@@
Där trean trots sin ganska mörka backstory ändå var ganska lättsam till sättet försöker man här i fyran bli lite mörkare. Försöker säger jag för man lyckas inte. Mitchell funkar som bäst när han är lite charmig och busig. Här ska han vara arg och tuff och då funkar han knappt alls. Tong Po är tillbaka (dock i en annan skådis skepnad som de sminkat jättejättedåligt) och han har kidnappat Mitchells fru och stuckit till Mexiko där han nu är knarkkung och dessutom arrangerar en karateturnering varje år där vinnare får möta honom och får chans på en miljon dollar. Massa karatesnubbar och några karatebrudar från hela världen samlas och vi får faktiskt en hel del sköna fightsekvenser med alla möjliga kampsporter. Lite som att titta på Tekken eller nåt. Regissören slänger även in lite tuttar bara för att. Men inget hjälper. Det lyfter knappt och tvåan sitter där enbart för de relativt många fightscenerna och filmens korta speltid.
/Surskägget

The Redemption: Kickboxer 5
@
Mitchell tröttnade också och Mark Dacascos kallades in för femman. Och inget fel med Dacascos men manuset är knäppuselt, allt som hade minsta anknytning till ettan är som bortblåst och det mesta är bara tråkigt och dumt.
/Surskägget

Julkalendern 13 dec - Kung Fury

@@@@@
HAHAHAHAHA! JAAAAAAA!!!!!! Vi brukar inte recensera kortfilmer men jag gör ett undantag för denna fantastiska lilla pärla. Vi får 80-talspastisch, dinosaurier, mördarrobotar, lättklädda amasonkvinnor, en nordisk gud, nazister och Karate-Hitler (eller Kung Führer!)!!!! Hahahahahaha! Allt toppat med den argaste och farligaste snut på film nånsin som på riktigt bara pratar i oneliners hahahaha! Det här supertoppen. Bäst av allt är att det är svenskt. David Sandberg uppe i Umeå satte upp en greenscreen och gjorde en ball trailer för ett par år sedan. Trailern ledde till att han lyckades samla ihop i runda slängar 4 mill via Kickstarter (ni vet där man kan samla ihop stålars för alla möjliga filmprojekt) vilket i sin tur ledde till denna kortfilm. Nu hoppas vi givetvis att det blir långfilm då Hollywood självklart fått upp ögonen för denna supertalang (Sandberg dårå om nån undrar) och att han redan i kortfilmen fått backning av The Lonely Islandgänget (ni vet Andy Samberg och grabbarna) där t o m Jorma Taccone spelar rollen som Hitler. Det både lovar och bådar gott för framtiden. Bäst av allt med den här kortfilmen är att den visar att det minsann går att göra bra jävla actionfilm i Sverige också. Länge har finnarna ståtat med Renny Harlin medan vi fått nöja oss med Harald Hamrell. Nu har vi David Sandberg som satt Sverige på actionkartan på allvar. Bra där!
/Surskägget

@@@
Jag tjoar inte lika högt som Skägget. Kung Fury är bitvis charmig och det ligger en hel del talang bakom projektet helt klart, men hade rullen varit 90 minuter lång i samma stil och tempo så hade nog betyget varit lägre. Skoj för stunden. För kortfilmsstunden.
/Vrångmannen

Julkalendern 12 dec - Falcon Rising + Blood and Bone

Falcon Rising
@@@@
När jag först hörde talas om den här hade jag inga direkta förväntningar eller förhoppningar. Michael Jai White är hyfsad stabil som skådis men har väl inte det bästa CV:et (Spawn anyone?). Sedan såg jag trailern och blev nyfiken direkt. När jag väl såg filmen visade det sig tack och lov att trailern höll allt den lovade. Vi får alltså en stenhård White som karatesparkar sig rakt igenom en bunt farliga japanska maffiasnubbar i Rio de Janeiros farliga favelor. Fightsekvenserna är "realistiska" i det att det verkligen känns som att ben bryts och käkar krossas samt att det är uppenbart att White vet vad han håller på med och är en livsfarlig karatesnubbe på riktigt. Samtidigt är fightscenerna uppenbart perfekt överdrivna så att vi ska få lite skön karateaction på ögat. Hehehehe. Rio är klockren som bakgrund till filmen och favelorna känns precis så instängda och livsfarliga som de brukar göra på film. Gillar också att filmen lämnar upp för en fortsättning. Jag ser gärna en serie filmer om denna karaktär så länge han fortsätter sparka skurkröv på det här sättet.
/Surskägget

Blood and Bone
@@@
Blood and Bone kom ett par år innan Falcon Rising och lite känns det som att man tagit karaktären från den här filmen och gett honom steroider och återskapat honom i Falcon Rising som farligare, elakare och jävligare än nånsin. Blood and Bone öppnar upp med en fängelsescen där White demolerar en bunt av de elakaste mammaknullarna nånsin. Därmed vet vi att han är farligast. Sedan fortsätter det bara när han väl blir frisläppt. Han ger sig in i illegala streetfights för att tjäna pengar och hamnar snart nog på kollisionskurs med den stora tuppen i hönsgården. När allt är klart är alla skurkar sönderslagna och bara White står kvar som herre på täppan. Bra skit. Gillar fightscenerna som alla liknar det vi får se bättre och mer storslaget i Falcon Rising, m a o stenhårt och benbrytande. Blood and Bone lider av lite halvtaskig budget i övrigt är den välspelad och välgjord med många sköna fighter.
/Surskägget

Julkalendern 11 dec - Once Upon A Time in Shanghai

@@@@
Här får vi ett klassiskt gangstertema som utspelar sig i 30-talets Shanghai till skillnad från 30-talets Chicago som vi annars är vana vid. Ung, fattig grabb från landsbygden flyttar in till storstaden på jakt efter storkovan. Han blir mer eller mindre av misstag polare med stadens största gangster och pengarna börjar strömma in. Men i kulisserna lurar de onda japanerna och det blir helt enkelt dunkardags mot slutet av filmen. Filmen är riktigt bra. Snygg både i kulisser, miljöer och actionsekvenser. Lite lagom historiskt korrekt (så man lär sig nåt bland alla karatefighter) och lite lagom överdriven (så man hoppar upp och ner i soffan av glädje under alla karatefighter). Manuset hade kanske kunnat filats på en vända till men det är egentligen en petitess i sammanhanget. Det vi får här är en närmast perfekt blandning av drama, karaktärer och action i mängder. Vad mer vill man ha av en karatefilm?
/Surskägget

Julkalendern 10 dec - Donnie Yen

Donnie Yen har än så länge vägrat Hollyood trots att han rimligtvis borde bli största actionhjälten nånsin därborta. Han har samma charm som Jackie Chan och slåss bättre än Jet Li. Vad mer behövs? Jag gillar Yen som fan och precis som de flesta i Hong Kong har han gjort ungefär en miljard filmer så här kommer ett litet urval.

Legend of the Fist: The Return of Chen Zhen
@@@
Tar avstamp i Bruce Lees gamla rulle Fist of Fury och Donnie Yen repriserar Lees roll som Chen Zhen. Vi är alltså på plats i Japanockuperade Shanghai där kineserna gör vad de kan för att slåss mot den brutala japanska övermakten. Chen Zhen får tag på en Green Hornetliknande mask och börjar spöa skiten ur japaner till höger och vänster samtidigt som han på dagtid är känd som en välbärgad nattklubbsägare. Det är mycket hyllning till Lee i den här förutom de två uppenbara grejerna med karaktären och Green Hornetkläderna. Yen slåss i mångt och mycket som Lee, framförallt i slutscenen är det väldigt tydligt att Yen anammat och kopierat Lees rörelsemönster. Imponerande. Fightscenerna är överlag adrenalinpumpande och bra, dock är stora delar av filmen lite väl sega och den kunde gott ha klippts ner med en 20-25 minuter.
/Surskägget

Flashpoint
@@@
Yen är en tuff och hård snut som jagar en tuff och hård skurk. På vägen måste givetvis en bunt andra skurkar få känna på en hård näve och spark från Yen innan det är dags för en over-the-top-slutfight som bjussar friskt. Här och där är storyn lite svajig och därför når vi inte upp på ett högre betyg. För fighterna i sig är helt klart värda en fyra i betyg. Klassisk modern karateaction vi gärna ser mer av.
/Surskägget

Kung Fu Killer
@@@@
En av Yens bästa? Ja, det är nog inte helt otippat. Storyn kretsar kring en seriemördare som dödar kung-fumästare i enlighet med deras kung-fuspecialitet. Mördaren är därmed expert på samtliga kung-fuvarianter, något som ytterst få är. Tack och lov är Yens karaktär en av de få. Nackdelen är att han sitter i finkan. Tack och lov kan snuten få ut honom så att Yen får en chans att sätta stopp för denna kung-fumördare. Sen jäklar blir det åka av. Fighterna är många och tuffa. Tempot högt och storyn rätt ball. Gillar idén med en kung-fumördare (som givetvis har lite anknytning till Yens karaktär). Slutfighten är bland det ballaste du kan se i karateväg och både Yen och hans motspelare Baoqiang Wang ger allt. Mer sånt.
/Surskägget

Special ID
@@
Yen är undercoversnut i Hongkong och hans spår leder honom till det kinesiska fastlandet där han får en ny partner i form av Tian Jing. Yens hårdkokta karaktär tycker dock att en kvinnlig partner är allt annat än optimalt och vi får en klassisk buddy movie med omaka par där de gör livet surt för varandra först för att sedan bli bästisar. På ytan påminner det här en hel del om Flashpoint men det verkar som att man inte riktigt hade samma budget eller lika bra idéer. Fighterna är lite tråkigare, storyn lite mer rörig och så slänger man in den berömda kinesiska humorn som inte funkar alls. Okej rulle som borde varit bättre.
/Surskägget

Iron Monkey
@@@@
Allt som Crouching Tiger, Hidden Dragon så desperat ville vara men totalt och brutalt misslyckades med. Att CTHD hade ett ofattbart segertåg över hela världen samtidigt som knappt nån i den stora massan känner till den här är ett hån mot rättvisa överallt. Vi får följa två hjältar som slåss mot en korrupt och inkompetent borgmästare. Och som de slåss! Det flygs, hoppas, sparkas, svärdsfäktas och stavslåss med hög energi och en frenesi som är svåröverträffad. Slutfighten på pålarna är otrolig! På fem minuter i den här bjussas det på mer fight än i hela CTHD. Och dessutom slipper man 90 minuters boring boring mitt i filmen som CTHD så gärna bjussar på. Iron Monkey ska helt enkelt ses och det med det snaraste.
/Surskägget

Iron Monkey 2
@
Lika bra som ettan är, lika dålig är uppföljaren. Först och främst är det ingen riktig uppföljare. Filmen utspelar sig inte ens i samma sekel som första och karaktärerna är därmed helt annorlunda. Dessutom är Yen knappt med. Allting är bara taffligt och trist. Fightscenerna uppspeedade och konstiga. Det här går inte att titta på. Skräp!
/Surskägget

Iceman
@
Det här är en otroligt fånig "komedi" är Yen är en nedfrusen krigare från Mingdynastin som återuppväcks i modern tid. Samtidigt återuppväcks även ett par av hans ärkefiender. Här har vi prov på den mycket märkliga kinesiska humorn som ingen här i väst överhuvudtaget kan förstå men som förmodligen har den kinesiska publiken skrattandes så de kiknar och rullar i mittgångarna på biograferna. Sista kvarten eller så bjussas det äntligen på en fet och tuff fight men vid det laget har man gett upp för längesen.
/Surskägget

Dragon
@@@
En liten by i Kina under 1900-talets början. Yen spelar en enkel man i en enkel by med ett enkelt liv. Till den dag två rånare dyker upp och han hamnar i slagsmål med dem. Bägge rånare dör och en polis börjar nysta i det hela. Är Yen verkligen en så enkel man som han påstår? Och var rånarnas död verkligen bara en olycka när Yen försvarade sig? Så inleds en annorlunda deckare där trådarna sakta nystas upp samtidigt som vi hela tiden pendlar mellan att tro att Yen är den han utger sig för att vara och att tro att han är en farlig karatemästare. Fightsekvenserna är relativt få, de som finns är snyggt koreograferade och ger valuta för pengarna. Framförallt är det här dock en deckargåta i annorlunda miljö som visserligen är ganska enkel att lista ut men som ändå bjussar på trevlig underhållning.
/Surskägget

Julkalendern 9 dec - Bangkok Revenge

@
Hahaha det här gåååår inte. En ung grabbs föräldrar blir mördade och han blir vittne till dådet men lyckas undkomma. Åren går och han tränar upp sig ute på en lite gård där man gömt undan honom från skurkarna. När han är i tjugoårsåldern är han farligast på karate i hela världen och det är dags att hämnas. Storyn är klassisk och det är inget fel med det. Enkla, gamla hederliga hämndstories är precis vad man gillar när det är dags för stjärtsparkning. Problemet här är allt annat. Det är en fransk-thailändsk samproduktion vilket gör att vi har en bunt fransoser och thailändare som glider runt och snackar tafflig engelska då man ändå vill nå ut på den stora amerikanska marknaden. Skådisarna är verkligen sådär (och då har jag ändå sänkt ribban för vad som är acceptabelt i o m att vi ändå snackar karatefilmer här). Fighterna kunde ha varit coola men nej. Och på manussidan har man inte ens orkat anstränga sig utan bara slänger in scener och karaktärer utan nån som helst logik bara för att det ska hjälpa hjälten att komma vidare i handlingen. Nej, bara nej.
/Surskägget

Julkalendern 8 dec - Gymkata

@ och @@@@@
Ja du ser rätt. Den får både en etta och en femma i betyg. Faktum är att detta kan vara den allra bästa så-dålig-så-den-blir-bra-film som gjorts. För på ett sätt är den bedrövlig. Skådisarna skulle kunna bytas ut mot mannekängdockor utan att nån märker skillnad. "Manuset" är så illa skrivet att Roger Ebert den ikoniske filmrecensenten sa nåt i stil med att man lika gärna kunde programmerat en valfri dator att spotta ur sig meningar på måfå i sin recension av filmen. Actionsekvenserna är taffliga och man ser allt som oftast att sparkarna och slagen inte träffar nån (det är t o m en stuntman som bara ramlar ihop för att han tror att han har fått en smäll av hjälten när ingen smäll delades ut hahahaha). Samtidigt är det nånting som gör att man går tillbaka till filmen och ser om den igen och igen och igen. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett den. Och jag är lika underhållen och road vid varje sittning. Förmodligen inte på det sätt som filmskaparna förväntade sig, men ändå. Det här är med andra ord en stor kultklassiker. Fast förmodligen har du aldrig sett eller ens hört talas om den vilket lite dödar idén med kultklassiker antar jag. Till skillnad från många andra b-filmer går den typ aldrig sent på natten på teve och att få tag på den på dvd är Mission: Impossible. Jag kan bara tacka min lyckliga stjärna att jag har en gammal VHS-kopia (den går ju att hitta på nätet givetvis men sånt är olagligt och det skulle vi här på gamla hederliga filmbloggen aldrig rekommendera). Regin står Robert Clouse för och den som är uppmärksam inser att det är samma snubbe som regisserade närmast mästerliga Enter the Dragon. Så nån sorts talang finns ju, det är mest som att Clouse mot slutet av sin karriär (det här var typ tredje sista filmen han gjorde) slutade bry sig hahaha. Det här går inte att beskrivas, det måste ses. Måste! Hahahahahahaha!
/Surskägget

Julkalendern 7 dec - NINJA!!!

Revenge of the Ninja
@@@@
Shit vad den här var tuff och ball när den kom. Sho Kosugi som var tuffast och ballast som ninja på 80-talet gjorde sin främsta paradroll här och även om filmen har över trettio år på nacken och är lite gammeldags i sina fightingscener så är det fortfarande en asball ninjafilm som håller. Höjdpunkterna man mindes från filmen är t ex när Kosugi fångar en pil med tänderna, när han hänger efter en bil och släpas på asfalt för länge innan han klättrar upp och dödar skurken och givetvis slutfighten på taket. Om alla ninjafilmer var såhär bra skulle ingen titta på nåt annat nånsin.
/Surskägget

Enter the Ninja
@@@
En lite tidigare film än Revenge of the Ninja och Kosugi får därmed spela skurkninjan mot Franco Neros hjälteninja. Ja, den Franco Nero. Han som är mest känd för att ha spelat Django back in the day. Som, om man ska döma av karatescenerna i denna film, inte kan ett dugg karate. Hahahaha! Men han glider in i tuff porrmustasch och rensar upp i stan ändå. Och alla filmer som inleder med 15-20 minuters ninjajakt utan vidare förklaring är alltid intressanta och sevärda. Har naturligtvis åldrats hur mycket som helst, men är fortfarande rätt så ball även om den också är väldigt ostig på sina ställen.
/Surskägget

American Ninja
@@@@
En av de här balla 80-talsrullarna som var totalförbjuden (eller om den bara var helt sönderklippt kommer jag inte riktigt ihåg) som man fick lov att ordna på asdålig kopia från Cypern. Oftast ungefär femte generationens kopia dessutom, så ni fattar ju själva. Att se om den i HD-kvalitet efter alla dessa år skadade inte direkt kan man säga. Egentligen är det här rätt pajigt, samtidigt är det lite för 80-talscharmigt för att jag ska kunna annat än älska det. Det är en salig blandning av militäraction á la Rambo eller Missing in Action varvat med lite ninja och karate. Hahahaha! Michael Dudikoff i huvudrollen verkar knappt kunna låtsassparkas och hans sidekick Steve James får sköta den biten med bättre pondus. Tur att de har bra kemi ihop. Stor bonus för att sötnosen från Weird Science (nej inte Kelly Le Brock, en av flickvännerna) är med som kaxig generalsdotter.
/Surskägget

American Ninja 2 - The Confrontation
@@in
Givetvis kan man inte släppa ett så fantastiskt koncept som American Ninja hursomhelst utan att klämma ut allt man kan ur det. Dudikoff och James är tillbaka. Nu hamnar de på en söderhavsö där en galen vetenskapsman ställer till det. Det finns inget annat val för ninja-Dudikoff annat är att dra på sig ninjamasken igen och sparka stjärt. Lägg dessutom märke till hur James passar på att alltid ta av sig sin tröja när han ska slåss så att han får visa upp alla timmarna han lagt på gymmet hahahaha. Charmen från ettan är till stor del borta även om det fortfarande är helt okej.
/Surskägget

American Ninja 3 - Blood Hunt
@
Dudikoff hoppade av och James får en ny amerikansk ninja att vara sidekick till i form av David Bradley. Kemin mellan dessa två herrar är inte alls lika bra som mellan Dudikoff och James och filmen lider en hel del på grund av detta. Bradley har dessutom inte samma styltiga charm som Dudikoff har och klarar inte av att bära filmen på sina axlar. Fightscenerna är lite tråkigare, manuset en sorts kopia av tvåan och konceptet känns väldigt urvattnat. James är enda behållningen och sliter fortfarande av sig tröjan så fort det är ett slagsmål på gång. Tyvärr räcker det inte och filmen är ett enda stort magplask.
/Surskägget

American Ninja 4 - The Aggressor
@@
Nån producent lyckades lura tillbaka Dudikoff som här får spela bästis med Bradley som också är kvar. Dock verkar herrarna inte vilja ha nåt med varandra att göra för trots att deras karaktärer ska vara världens bästa bästisar är de i bild samtidigt i ungefär 20 sekunder hahahaha! Här är det närmast en sorts kopia av Rambo 3 fast med ninjor! Bradley är fortfarande rätt tom i ansiktet och även om Dudikoff också uppvisar en skala av ansiktsuttryck som en stelopererad Kevin Costner så har han nån konstig charm som funkar. Lite ninjor, lite taffliga karatefighter och mycket explosioner räcker till en tvåa i betyg.
/Surskägget
PS. Det gjordes en femma också med bara Bradley i huvudrollen. Hahahaha! Nej nej nej!!!

Ninja
@@@
Scott Adkins har haft lite biroller som farlig skurk i alla möjliga stora actionfilmer som The Bourne Ultimatum och Expendables 2 samt en bunt Hongkongrullar (ett gäng mot Jackie Chan bl a). Han förtjänar dock huvudroller som den här. Adkins har en explosivitet och akrobatik i sin kampsport som få andra actionskådisar har. Dessutom är han en helt okej skådis vilket i en rättvis värld borde innebär att han kommer bli riktigt stor i actionfilmssammanhang vad det lider. Jag hoppas det. Här är han en ninja som måste slåss mot en annan ninja för att behålla dojons (det är där man tränar) heliga ninjautstyrsel. Fightsekvenserna är fantastiska och det är ett jäkla ös mest hela tiden. Det här gillar jag skarpt. Mer sånt.
/Surskägget

Ninja 2 - Shadow of a Tear
@@@+
Och så fick jag mer av sånt hehehe. Bra där. Adkins är tillbaka i Japan med sin gravida fru när tragedin slår till och hon blir rånmördad i deras gemensamma hem. Djupt deprimerad och arg som satan ger sig Adkins ut på en hämndturné där han inte bryr sig alltför mycket om vem som åker på stryk så länge han får dela ut lite karatesparkar på vägen. Precis som i ettan är fightsekvenserna många och snygga och intensiva tack vare att Adkins är så akrobatiskt jäkla karatefarlig hahahaha! Det är mycket snurr- och hoppsparkar och skurkarna flyger all världens håll. Sen att Adkins har på sig en ninjadräkt i ungefär tre minuter spelar mindre roll.
/Surskägget

Ninja Assassin
@@@@
JAAAAAAAAA! Exakt så här ska alla ninjafilmer vara jämnt. Jag vet att jag skrev det alldeles nyss angående Revenge of the Ninja, men jag tar tillbaka. Det är så här alla ninjafilmer ska vara. Det är blodigt, galet blodigt, slagsmål hela tiden, massa ninjor överallt, lite övernaturligt, knäppaste skurken, en för bra hjälteninja och så blod och ninjor. Sa jag ninjor? Och blodigt? Hahahahaha! Det är också lite för snyggt för en ninjafilm vilket inte är så konstigt med tanke på att det är syskonen Wachowski som proddat. Se det här genast! Se om den sen! Och igen! Det ska jag göra. Stor bonus också att man grävt upp Sho Kosugi nånstans ifrån och använder honom som den galnaste skurken nånsin. Hahahaha!
/Surskägget

Ninja Apocalypse
@
Mad Max möter Resident Evil möter The Warriors möter ninjor. Skulle faktiskt ha kunnat bli hur toppen som helst. Istället blir det katastrofalt uselt. Fightscenerna är lama, skådisarna ännu lamare och manuset lamast. Slöseri på tid.
/Surskägget

Lady Ninja Kaede
-
Ja det är ett minus i betyg. Och då känner jag mig ändå generös. Att för det första ha ordet "ninja" i titeln och sedan inte en enda ninja så långt ögat kan nå i hela filmen är skandal. Att sedan filmen är en mjukporrkaratefilm där ingen kan karate och det enda som tycks vara filmens lockelse är att det visas en jäkla massa tuttar så fattar ni själva vilket jävla fiasko. Men framförallt, sluta ha ninja i titeln och inga ninjor i filmen!!! WTF!!!
/Surskägget

Julkalendern 6 dec - The Man of Tai Chi

@@@
Keanu Reeves väljer att ställa sig bakom kameran för första gången i karriären. För en del kan ju sånt bli väldigt lyckat, se t ex Robert Redford som är minst lika skicklig regissör som han är skådis. Nu är ju inte Reeves en Redford hur man än jämför, men Reeves rattar skutan med till synes van hand och det märks att han hållit stenhård koll på syskonen Wachowski under Matrixåren och hur de jobbat. Det är stiliserat och snyggt och skulle på ett sätt ha kunnat utspelat sig i Matrixvärlden. Tyvärr saknas ett riktigt bra manus för att det ska lyfta rejält, men vi får en trevlig stunds underhållning med många fina fighter. Reeves själv håller sig vist nog i bakgrunden och överlåter huvudrollen åt Tiger Hu Chen som han lärt känna under just Matrixinspelningarna. Givetvis kan inte Keanu låta bli att dyka upp alls och kniper därmed skurkrollen som är ganska nedtonad och får rätt lite tid på vita duken. Förmodligen för att Reeves inte ville ha för mycket att göra när han faktiskt har fullt upp med att regissera för första gången. Slutfighten är dock mellan Chen och Reeves och tyvärr blir det här tydligt att Chen vet vad han håller på med medan Reeves har lärt sig att slåss på film. Det är en snygg fight som hade kunnat bli så mycket bättre. Allt som allt helt klart värd en titt och lämnar mersmak för fler karatefilmer i regi av Reeves.
/Surskägget

Julkalendern 5 dec - The King of the Streets

@@@
En lågbudgetrulle från Kina, kan det vara nåt? Ja det kan det faktiskt. Visst märks det av att det inte riktigt alltid finns de pengar man skulle behöva för att göra det riktigt snyggt och superproffsigt, men å andra sidan lyckas regissören pressa ur det mesta han kan ur de pengar han har att röra sig med och är hyfsat påhittig för att få det hela att kännas större och mer pampigt än vad det kanske egentligen är. Storymässigt är det ganska enkelt med en tonårskille som åker in i finkan efter att ha slagit ihjäl en annan tonåring under ett gatuslagsmål. Han kommer ut efter ett par år och vill inte slåss mer. Meeeeen gatan har inte glömt honom och det finns andra snubbar därute som vill besegra honom för att bevisa att han inte längre är gatans kung. I samma veva blir han kär i en tjej som jobbar för ett barnhem som bara råkar behöva lite beskydd eftersom ett maffiagäng försöker pressa barnhemmet att sälja marken så nåt nytt affärscentrum kan byggas istället. Dags att ta fram karateskorna för nu blir det åka av! En klart sevärd rulle som här och där lider lite av budgeten men som i det stora hela är en rätt cool och klassisk karatestänkare. Jag hade gärna sett mer av de inblandade men enligt imdb så blev det bara den här filmen för större delen av gänget. Synd. Talangen finns här och det hade varit kul att se vad de mer kunde hitta på.
/Surskägget

Julkalendern 4 dec - The Best of the Best

The Best of the Best
@@@
Eric Roberts och Chris Penn som karatetuffingar?!?! Det trodde man ju knappt på som späd tonåring när filmen kom 1989. Meeeeeen även om det är rätt tydligt att det här är två skådisar som lärt sig lite karate mer än två karatesnubbar som lärt sig lite skådespeleri räcker det en bra bit speciellt som birollskaraktärerna är desto bättre på kampsport. Här är det USA och Sydkorea som ska mötas i Tae Kwon Doturnering för att visa vem som är bäst. Klichéerna hopas och det är förstås en hel del internt gruff i det amerikanska laget medan de under överseende av James Earl Jones ska lära sig att samarbeta och bli ett sammansvetsat lag som ska ha en chans mot de överlägsna koreanerna. Gillade rullen när den kom och gillar den än idag.
/Surskägget

The Best of the Best 2
@@
Uppföljaren är ingen höjdare. Roberts är tillbaka liksom Phillip Rhee som var den i första filmen som faktiskt kunde lite kampsport på riktigt. Tillsammans snubblar de in i nån sorts undergroundfightingarena där man slåss till döden. Chris Penn (som också är tillbaka) ställer upp och blir dödad varpå Roberts och Rhee måste hämnas. Det här borde blivit riktigt bra, men det lyfter aldrig. Hyfsade fightscener men mycket mer är det inte.
/Surskägget

The Best of the Best 3: No Turning Back
@@@
Här vart det lite fart i serien igen. Den här gången är det bara Rhee som är tillbaka från originalensemblen. Han hamnar i en liten byhåla i södern där hans syster bor och tillika är gift med den lokale sheriffen (spelad av Christopher McDonald av alla människor). Problem uppstår dock snabbt när det står klart att byhåla är invaderad av elaka Ku Klux Klananhängare. När de attackerar Rhees syrra (de är bägge koreaner) måste givetvis Rhee spöa skiten ur dem allihop. Och det gör han med råge! Hahahaha! Älskar de här enkla uppläggen som ändå engagerar och som är en perfekt anledning till att visa en massa karate.
/Surskägget

The Best of the Best 4: Without Warning
@@
Nja, här var vi tillbaka till en mer sömnig film igen. Den här gången ska Rhee slåss mot ryska bankrånare. Man märker att budgeten krympt rejält jämfört med trean (som faktiskt känns hyfsat påkostad) och även att Rhee själv kanske börjar tröttna en del på karaktären. Oavsett engagerar det här aldrig riktigt och räddningen är att det bjussas på en hel del coola karatescener. Annars not so much.
/Surskägget

Julkalendern 3 dec - Skin Trade

@@@+
Den här hade jag inga direkt förväntningar på om jag ska vara ärlig. Affischnamnen är Dolph Lundgren, Tony Jaa och Michael Jai White som visserligen i karatefilmssammanhang är tunga namn, men som kanske inte alltid funkar som de drivande karaktärerna. Filmaffischen kändes lite b och produktionen luktade femton dollar. Men jävlar om jag hade fel. Det här är bra på de allra flesta plan. Lundgren gör en ovanligt mångfacetterad karaktär (för att vara en actionrulle, vi snackar inte Hamlet här damnit!) och Jaa visar att han kan funka även i en engelskspråkig rulle. Visserligen utspelas filmen till stor del i Thailand så på så vis är Jaa på hemmaplan, men det mesta av dialogen är på engelska. Även storyn i sig känns aktuell och fräsch då Lundgren och Jaa är snutar som på olika håll hamnar samma traffickingliga i hälarna och bestämmer sig för att samarbeta för att sätt dit bovarna. Sedan skadar det inte att huvudskurken är Ron Perlman och även om han har en tendens att välja lite väl många b-filmer så är han oftast tung som skurk och här är inget undantag. Dessutom gör Peter "Robocop" Weller en liten men bra roll. Sammantaget gör att det här känns både underhållande och med pondus. Överraskande bra som jag tror att man inte behöver vara karatefilmsälskare för att gilla.
/Surskägget

Julkalendern 2 dec - China Strike Force

@@@
Här får man det mesta man vill ha av en karaterulle från Hongkong. Det inleds direkt med en actionsekvens där våra två hjältar introduceras som stjärtsparkande superpoliser som tränger sig in i skurkarnas HK för att rädda gisslan. Det visar sig dock snabbt att detta bara var en övning och att alla inblandade är snutar. Men genom detta intro vet vi att vi har två snutar som kommer röja loss ordentligt i skurkträsket. De riktiga skurkarna visar det sig snart är Mark Dacascos och Coolio av alla människor. Dacascos är en helt okej actionskådis som kan sina höga sparkar och har förmågan att se tillräckligt tuff ut för att funka som både skurk och hjälte. Coolio däremot är det ett mysterium varför man valde att ha med. Snubben kan inte skådespela sig ur en kakburk och springer mest runt med fånig frisyr och fånigare kläder. Visst blir det lite väl mycket fånig Hongkonghumor emellanåt (denna humor kommer vi återkomma till ofta under kalenderns gång då den upplevs som ytterst fånig och styltad av oss som västerländska tittarna men som gissningsvis måste vara det roligaste som finns för en kines) men när det väl blir action så smälls det på rejält. Vi får både karatefighter, biljakter och shoot-outs så ur actionsynpunkt bjussas på det mesta. I eftertexterna får vi också se hur stuntmännen slår halvt ihjäl sig så att vi ska förstå att det här är svårt och inte görs i en handvändning. Jag gillar det här och är underhållen hela vägen utan att för den sakens skull göra trippelvolter.
/Surskägget

Julkalendern 1 dec - Bruce Lee med bonusrunda Brandon Lee

Givetvis måste man börja en julkalender med karatetema med den kanske än idag mest kände karateskådisen av dem alla, mannen utan underhudsfett och det genomträngande skriket - Bruce Lee!

Big Boss
@@@
Bruce Lee fick nöja sig med att på sin höjd vara birollskille i Hollywood så han stack till Hongkong och blev stjärna där istället. The Big Boss surfade på Lees popularitet från teveserien The Green Hornet som trots att han bara hade en liten roll och knappt repliker ändå hade gjort honom enormt känd i Hongkong. Trots att det var karaten som gjort honom poppis valde Lee i sin första stora huvudroll att hålla igen lite och spelar en karaktär som lovat att aldrig bruka våld. Så första halvan eller så av filmen så slåss han ingenting. Sen brakar det givetvis loss och vi får många sköna klassiska karatefighter som håller förvånansvärt bra än idag.
/Surskägget


Fist of Fury
@@
Mer karate, mer action men tråkigare film än The Big Boss ändå. Manuset känns lite slarvigt (ja jag vet att det är en karaterulle, men lite standard får man väl kräva) och mycket känns som att det går på tomgång samtidigt som den blir lite väl repetetiv. Oavsett bjussar ju Lee på en hel del hårda nävar och motståndarna faller som käglor när han väl sätter igång. Sånt gillar vi förstås även om helheten är lite svajjig.
/Surskägget

Way of the Dragon
@
Man skulle kunna tro att det här är den stora höjdpunkten i Lees karriär. Bruce Lee mot Chuck Norris. I Rom. På Colosseum där gladiatorer spöat skiten ur varandra så mycket och länge att blodet för alltid är inpräntat som en tatuering i marken (okej, nu blev jag lite väl poetisk, jag har besökt Colosseum och nej, det är inget blod i marken). Tyvärr är det här ett riktigt sömnpiller. Lee ska vara lite Jackie Chanbusig men den kinesiska humorn är inte speciellt kul (det kommer såna exempel senare i julkalendern) och vi vill ju ha tuff karate och inte spexigt bus. Efter mycket om och men så blir det slutligen fight mellan Lee och Norris och hur tufft det än låter på papper så är filmen gjord 1972 så fighten är rätt lam med dagens mått mätt. Även om det är fett coolt när Lee river av Chuckens brösthår hahahaha!
/Surskägget

Enter the Dragon
@@@@
Äntligen! Det är exakt det här vi vill ha av Lee. Inget tjafs, ett ordentligt manus, en skurk som tagen från Bondvärlden (faktum är att han är mer Bondskurk än många Bondskurkar) och en ramhandling som tillåter karatefighter mest hela tiden. På den tiden var det den dyraste kampsportsfilm som spelats in och det märks. Man har plockat in snäppet vassare skådisar än i de Hongkonginspelade rullarna och både regi, cinematografi och dekor är lite mer påkostat än det varit förr. Lee har väl aldrig varit så vältränad som här och kör alla sina berömda tricks och manér medan han går loss på skurkarna. Slutfighten med mängder med stuntmän som går loss på varandra varvat med fighten mellan Lee och skurken på tu man hand är snygg och stämningsfull. Här visade Lee verkligen prov på vad som komma skulle, förutom att det aldrig blev så tyvärr då han dog innan nästa film hann bli klar.
/Surskägget

Game of Death
@
Bruce Lee hann börja spela in ett par actionscener för sin nästa tänkta film efter Enter the Dragon. Innan inspelningarna hann bli klara dog han och materialet hamnade på hyllan fram till att Robert Clouse, regissören till just Enter the Dragon, fick den briljanta idén att köpa rättigheterna och sedan spela in en film där han klipper in Lees färdiginspelade scener och varvar dessa med nya scener med en skådis som låtsas vara Bruce Lee. Inte för att man brydde sig så mycket om att ens hitta nån som var lik Lee. Äh, på med världens största solglasögon så märker väl ingen skillnaden. Eller? Gud skräpet! Och vilket hån mot Lees filmarv. 90% av filmen är nyinspelat med en dålig Leekopia som gör dåliga Leekopieslagsmål. Sista kvarten eller så är tre Leefighter som är bättre än resten av filmen men som ändå vid det laget 80 minuter senare känns rätt futtiga i sammanhanget. Skippa denna.
/Surskägget

Och när vi ändå kör en lucka med Bruce Lee måste vi givetvis nämna hans son Brandon som var på väg att bli storstjärna i o m filmatiseringen av The Crow men som dog i en tragisk olycka under inspelningen. The Crow är en bra rulle, dock passar den inte in i vårt tema för denna jul. Därför bjussar vi som en bonus på Brandons två första Hollywoodrullar.

Rapid Fire
@@@
Enda av filmerna i den här julkalendern jag inte tog mig tid att se om. Jag minns den som en hyfsat bra standardactionrulle som höjdes nåt snäpp av Brandons charm och att Powers Boothe var en bra skurk. Tätt mellan actionscenerna och Brandon visade prov på att farsgubben lärt upp honom bra innan han dog.
/Surskägget

Showdown in Little Tokyo
@@@+
Hahahaha! Ja, det här gillar jag lite för mycket. Brandon teamar upp med allas vår Dolph Lundgren och tillsammans river de Little Tokyo i LA. Hahahaha! Ibland behövs inte så mycket mer. Manuset skrevs förmodligen på en kvart men vem bryr sig. Brandon och Dolph har bra kemi och actionscenerna är snygga. Höjdpunkten kommer tidigt i filmen då Dolph karatesparkhoppar(!) över en bil!!! Såna här filmer har man i princip slutat göra och det är väl fan synd.
/Surskägget

Temat för Årets Julkalender

Då var det återigen dags att sätta glöggen på värmning, tända eld på julgranen och slakta en gris. Och givetvis varje dag öppna en lucka i vår bloggs Fantastiska Filmkalender. Vi har betat av ett par julkalendrar vid det här laget och just som man trodde att alla bra teman var uttömda slog det oss kollektivt att det är en genre vi båda älskar som vi knappt berört på bloggen överhuvudtaget och där det därmed finns mängder med film att ösa ur.

Ladies and germs får vi äran att presentera Årets Julkalender tam-tam-taaaa: KARATEFILM!!!

Nu är det ju mycket som kan rymmas inom ramen för karatefilm. En hel del är t ex inte karate utan valfri annan kampsport. Det finns givetvis andra samlingsnamn för genren och för alla olika kampsportsstilar från hela världen men vi har för enkelhets skull valt att kalla det karatefilm (som man gjorde när man var liten) för då vet man vad det handlar om. Mycket balla fighter helt enkelt. Vissa luckor är temabaserade och kretsar t ex kring en skådis eller en filmserie. Andra luckor är "bara" en filmrecension. Oavsett har vi proppat årets julkalender full med så mycket stjärtsparkande karatefilm som är fysiskt möjligt (typ runt 80 filmer faktiskt).

PS. Vissa teman har vi redan bjussat på tidigare så t ex kommer ingen lucka med Chuck Norris eller Steven Seagal. De finns redan på bloggen i andra sammanhang.

/Vrångmannen & Surskägget