Julkalendern 24 dec - Topp 5 ballaste fighterna

Ja då har vi kommit fram till den sista luckan på årets julkalender. Kanske den mest fullmatade julkalender vi haft till dags dato med hela 89(!) filmer på 23 dagar. Svettigt värre. Själva temat med karatefilmer var min idé men idén för sista luckan är Vrångmannens. Och det lät som en kanonidé till en början. Tills man insåg att det är omöjligt att göra en topp-femlista med de ballaste fighterna. För hur ska det egentligen gå till? Kollar man in det som ansågs vara ballast på 70- och 80-talen går det inte att jämföra med dagens betydligt ballare och råare fighter. Samtidigt finns det en aspekt av att vissa av 70-talsrullarna var banbrytande när de kom och även om fighten idag känns lite tam var den det galnaste som setts på duk då. När jag går igenom de ballaste fighterna i skallen landar hela listan på 2000-talet med tung betoning på en enda film. Bruce Lee i all ära men Iko Uwais från The Raid sparkar så mycket mer röv. Däremot kommer han förmodligen aldrig att bli en ikon på samma sätt som Lee (som ju gjorde så mycket för kampsporten utöver filmerna han spelade in). Nåväl. Mina fem cent kommer här och frågar du mig om ett år ser listan förmodligen helt annorlunda ut.

5. Barscenen i Ong Bak
Tony Jaa kliver in på en bar där man kör illegala fighter. Där finns mängder med stenhårda karatesnubbar som bara väntar på att spöa skiten ur folk. Och som Jaa röjer loss. Bord, stolar, allmän inredning, dörrar, fönster allt krossas och slås sönder - gärna i nyllet på nån tuffing. Tempot är högt och adrenalinet pumpar. Helt klart bästa scenen i filmen även om slutfighten är ball den med.

4. Balkongscenen i Chocolate
Stuntmän som slår ihjäl sig på riktigt hahaha. Vilka dårar! Det karatesparkas till höger och vänster och skurkar faller som käglor nerför en sorts loftgångsaktiga balkonger utan räcke. Även om de sitter fast i linor i verkligheten för att lindra fallet något så faller de lite för verkligt och slår nästan ihjäl sig på riktigt när de väl ligger nere på betongen. Ofattbart att den här scenen överhuvudtaget slutfördes utan att nån dog.

3. Motorvägsscenen i Kung Fu Killer
Donnie Yen och motspelaren Baoqiang Wang har byggt upp stämningen för slutfighten genom hela filmen. Äntligen får de tu mötas och jävlar vad det smäller. Alla möjliga skolor och variationer på kung-fu betas av och bägge skådisarna visar prov på oerhörd skicklighet inom kung-fu. Lägg till att de står och fightas på en motorväg där det dundrar förbi lastbilar med täta mellanrum så ökar intensiteten i fighten rejält. Riktigt snygg och välkoreograferad fight.

2. Hallscenen i The Raid: Retaliation
De två syskonen som är yrkesmördare får äntligen möta vår hjälte Iko Uwais i en trång hall på Uwais väg in för att döda huvudskurken. Det är baseballträn och knivar och tempo och tre personer i ett utrymme som är för litet som pucklar på varandra så att det står härliga till. Det här är så jävla coolt så det knappt är sant. Faktum är att det bara finns en enda scen i hela karatefilmsvärlden som är ballare.

1. Köksscenen i The Raid: Retaliation
Men dra åt helvete! Det här ska man inte ens kunna spela in på film utan att bägge skådisar åker skytteltrafik mellan inspelningsplatsen och sjukhuset. Det är för mycket som händer i för högt tempo hela, hela, hela scenen. Många långa tagningar vilket bara bevisar att alla inblandade måste ha övat en miljard gånger på att få det att sitta helt rätt så att ingen blev skadad av misstag (vilket de måste blivit ändå). Det finns inte tillräckligt många superlativ för att beskriva det här. Det måste ses. Om och om igen.

Det var det hela! Nu pustar vi ut här på Film4fucksake och tar välbehövlig julpaus.

God Jul & Gott Nytt År!!!

Julkalendern 23 dec - Jackie Chan

Alla vet väl vem Jackie Chan är vid det här laget? På det glada 80-talet när staten censurerade allt som var bra och tufft fick man i bästa fall se skakiga piratkopior och i sämsta fall hårt nerklippta versioner av Chans filmer. Idag rullar hans filmer på teve på bästa sändningstid mest hela tiden och anses vara familjeunderhållning. Chan har varit med i för mycket film så nedan är verkligen bara ett pyttelitet urval.

Supercop
@@@
Det tramsiga och flamsiga varvas med så balla actionsekvenser så man ibland undrar om man verkligen ser samma film. Chan har ju en förkärlek för att blanda in en massa humor mitt i all karatefighting, vilket skulle kunnat vara okej om det inte var den för mig helt oförklarliga superdåliga kinesiska farshumorn som inte kan göra nån glad. Tydligen går det ju som vi konstaterat hem i stugorna i Kina så Chan envisas gång på gång. Oavsett bjussar Chan givetvis på en massa fighting och en massa galna stunts och slutscenen ovanpå ett tågtak är förstås ballt. Och i eftertexterna får vi se hur åt helvete allt gick när Chan blir PÅKÖRD AV EN HELIKOPTER!!! Jebus. Om jag inte har helt fel är det här del tre i Police Storyserien som man dock döpte om till Supercop i väst av nån anledning.
/Surskägget

Police Story: Lockdown
@@@@
Den sjätte delen i Police Storyserien. Släpptes 2013 och är betydligt mörkare och mer realistisk och allvarlig än de tidigare filmerna. Jag skulle vilja jämföra den med Die Hard i det att Chan är snut som är fast i en byggnad som hålls stängd av en bunt skurkar med ett gäng oskyldiga som gisslan medan polisen utanför försöker komma på ett bra sätt att ta sig utan att skurkarna dödar gisslan. Trots den mörkare tonen bjussas det fortfarande på en hel del karatefighting förstås och den stora skillnaden är att man slipper farsen och den knäppa humorn vilket helt klart är ett stort lyft (även om de tidigare Police Storyfilmerna har större mer avancerade stunts). Just när man trodde att Chan inte kan bjussa på en riktigt bra film efter all Rush Hourskit så släpper han det här. Applåder!
/Surskägget

Armour of God
@@
När man såg den här som liten knodd tyckte man att det var det ballaste som hänt på film nånsin ungefär. Tyvärr har den ju tappat rejält med åren. Rätt långdragen på sina ställen och det känns som att många av de stora stuntsen uteblir. Visst får vi en lång och schysst fightscen på slutet men då har vi bombarderats av fånig farshumor för länge.
/Surskägget
PS. Uppföljaren Armour of God 2: Operation Condor minns jag som en klockren @@@@ med massa bus och ball action. Jag har dock inte hunnit se om den så jag reserverar mig mot betyget och nöjer med att konstatera att den förmodligen är sevärd när andan faller på.

Project A
@@@@
Jackie Chan som busig sjöman som måste slåss mot pirater? Javisst! Här sparas det inte på krutet och Chan slåss nästan i princip hela filmen rakt igenom. Det är fullt ös medvetslös som är parollen och Chan får visa prov på alla sina kunskaper. Det här är också filmen där han gör ett stunt där han ramlar från ett fönster på tredje våningen, faller genom två markiser för att slutligen slå i marken. Första gången bröt han nacken. När han läkt gör han om det och bryter ryggen. Och ja, bägge tagningar är med i filmen. Aaaah. Bara i Hongkong.
/Surskägget

The Legend of Drunken Master
@@@
På ett sätt ganska tramsig och på ett annat sätt en av de mer hårdföra filmerna med Chan. Tramsig i det att Chan spelar yngling som försöker impa på pappa men mest gör bort sig hela tiden, hårdför i det att fightscenerna är riktigt våldsamma för att vara Chan. Och som vanligt gör han de mest knäppa stuntsen som att rulla runt på glödhet kol på riktigt och bränna sig halvt till döds istället för att bara fejka lite låtsasglöd. Hehehe. Chan alltså. Som titeln antyder slåss han mycket i filmen med en stil som går ut på att man låtsas vara full. Som en vanlig tisdag för Vrångmannen med andra ord.
/Surskägget

Rumble in the Bronx
@@@
Dags att förföra och fånga den amerikanska publiken på allvar. Därmed ser man till att Chans karaktär hamnar i New York. Vips är han inblandad i en kamp på liv och död mellan de snälla medborgarna i kvarteret på ena sidan och det onda gänget på den andra sidan. Chan visar var karateskåpet ska stå och spöar givetvis skiten ur skurkgänget på sedvanligt Chanmanér. Helt okej rulle som kändes betydligt ballare när den kom än den gör idag. Dock fortfarande mer än sevärd.
/Surskägget

Rush Hour
@@
Njae...
/Surskägget

Rush Hour 2
@
Nej.
/Surskägget

Rush Hour 3
@
Nej nej. Gud nej. Nejnejnej.
/Surskägget

Shanghai Noon
@@@
Owen Wilson och Jackie Chan i en westernkomedi? Ja, allt är ju möjligt på film hehehe. Det udda paret har givetvis kanonfin kemi annars hade det inte blivit mycket till film. Deras karaktärer är lika givetvis på var sin sida lagen men tvingas jobba ihop för att "lösa fallet". Wilson får briljera med sin sneda näsa och charm, och Chan får visa upp lite lagom mycket karate för att balansera att hans engelska suger. Dock har jag alltid tyckt att det där för lite karate och för mycket westernkomedi för att det ska åka upp till högre betyg.
/Surskägget

Shanghai Knights
@@
Självklart får en supersuccé en uppföljare. Vi får samma sak som i förra filmen men i London istället för det amerikanska västernlandskapet. Den är väl okej. I guess.
/Surskägget

Och så lite Chanfilmer som vi redan recenserat tidigare:
The Spy Next Door
The Accidental Spy
Police Story
The Forbidden Kingdom
Karate Kid (2010)
Jorden Runt på 80 Dagar

Julkalendern 22 dec - The Raid: Retaliation

@@@@@
Japp. Såhär ska en slipsten dras! Vrångmannen tokhyllade ettan medan jag var lite mer kallsinnig. Så tvåan var jag rätt neutral inför trots Vrångmannens lovord. Men det är bara att vika ner sig. Tvåan är allt som ettan saknade. Det är fortfarande bland det galnaste du kan se på film med fightscener som är så inihelvete jävla ascoola så man svettas bara av att titta på dem. För långa tagningar med för många slag- och sparkkombinationer som måste ha tagit månader att öva in för att kunna genomföra dem i det vansinniga tempot som skådisarna håller. Räknar också med att sjukhusräkningen på den här filmen måste varit skyhög då stuntmännen lär ha skadat sig friskt. Okej tänker ni som sett ettan. Allt det här hade ettan också i mängder. Vad gör uppföljaren så mycket bättre? Storyn! Ettan hade en väldigt enkel story (snut fastnar i höghus med skurkar och måste slå sig ut) medan tvåan bjuder på en tvättäkta maffiastory i samma stil som Scarface, Maffiabröder eller The Departed. Det är mycket som står på spel för karaktärerna och alla kämpar för att pressa sig uppåt i hierarkin även om det måste ske på bekostnad av alla andra runtomkring en. Och på tal om The Departed så är ju den baserad på Infernal Affairs som hade bitar av detta i sig men inte nådde hela vägen fram (tycker den är en stabil @@@). The Raid: Retaliation har helt enkelt allt det som Infernal Affairs saknar (och som även The Departed lyckas fånga så bra). Den stora skillnaden är dock att The Raid: Retaliation bjussar på något av de galnaste i actionväg som vi sett på film på bra jävla länge. Och ingen jävla CGI-skit heller, här är det stuntmän som slängs in i situationer utan fördelen av en green screen bakom sig. Det finns vissa actionfilmer som sätter en standard och höjer ribban för alla actionfilmer som kommer efter att mäta sig emot. The Raid: Retaliation är en sådan film. Ska du göra en actionrulle efter den här gäller det att du vågar ta det hela ett snäpp till eller så kommer du aldrig vara ballare.
/Surskägget

Julkalendern 21 dec - Jet Li

Jet Li tillhör Hongkongeliten och är kanske främst känd för att vara en av de snabbaste snubbarna i karatefilmsbranschen (kanske med undantag för Bruce Lee) och jag har till och med hört något rykte om att att Li måste anstränga sig att hålla igen på sin snabbhet för att det ska se bra ut på film. Om det stämmer eller inte vete fan, men visst får han iväg slag och sparkar i ett rasande tempo. Liksom många av Hongkonglegenderna har han gjort en triljon filmer (eller 45 enligt imdb) och här kommer bara ett litet urval.

Unleashed (a k a Danny the Dog)
@@@+
Den här har jag aldrig riktigt trott på och därför aldrig sett. Så visade den sig vara betydligt mycket bättre än jag kunnat tro. Manuset är skrivet av Luc Besson och det märks på karaktärerna framförallt, men även en del i hur handlingen nystas upp. Li är en snubbe som är totalt psykisk nedbruten av gangsterbossen Bob Hoskins och går runt med ett hundhalsband på sig. När halsbandet åker av spöar Li skiten ur alla Hoskins pekar på. Tills en dag när Li flyr och hamnar hos snälle (vad annars) Morgan Freeman. Plötsligt får Li lära sig att det finns ett liv där man inte måste slåss och härja hela tiden utan där det är ok att bara få vara människa. Men Hoskins vill ju ha tillbaka sin "egendom" så i slutet måste Li spöa skiten ur allt och alla i en galen slutfight. Fyran är riktigt, riktigt nära och det här är en film man helt klart ska se.
/Surskägget

Badges of Fury
@
Men vad fan i helvete! Snutfilm från Hongkong som fokuserar på massa konstiga "skämt" mer än action och karatefighter. Visst får vi sånt också men "skämten" är så knäppusla och konstiga så allt annat än en etta är tjänstefel. Fightsekvenserna är hyfsat okej, men lite för mycket uppenbara nu-gör-vi-det-här-med-linor-stunt gör att man tappar intresset. Nej, det här var ingen höjdare.
/Surskägget

Cradle 2 The Grave
@@@
Hehehehe gillar ju det här. DMX (rapparen som fick för sig att han kanske var skådis också, det var han inte men men) leder en liga som specialiserat sig på avancerade inbrott. I början av den här snor de en bunt diamanter. Snart nog har de Jet Li efter sig och tätt efter honom kommer Mark Dacascos stövlande med sitt gäng skurkar. Li är snut och vill först sätta dit DMX men blir av nån anledning superkompis med honom istället på en nanosekund. Så tillsammans börjar de jaga Dacascos gäng. Det bjussas på karate, biljjakter och shoot-outs mest hela tiden. Manuset är knapertunt men vem bryr sig? Mängder med MMA-folk som Randy Couture, Tito Ortiz och Chuck Liddell dyker upp och fightas Jet Li! HAHAHAHA! JAAAAAA! Det är fan nära till en fyra, men jag behärskar mig den här gången. Den här gången!
/Surskägget

The One
@@@
Sci-fikarateaction, kan det vara nåt? Hahahaha! Filmens premiss går ut på att det inte bara finns ett universum utan ett hundratal (typ 125 om jag minns rätt). Alla människor existerar i alla universum med ungefär samma namn men med helt olika personligheter och yrken etc. I ett universum vet man hur man reser mellan de olika andra och det här problemen börjar. Jet Li i detta universum inser att om man börjar döda sig själv i de andra universumen får man livskraften hos den som dött. Därför studsar han runt från universum till universum och slaktar sig själv. Till slut är det bara han och en till Jet Li kvar, givetvis den Li som råkar bo i detta universum. Delroy Lindo är bra som snut som jagar skurk-Li, Carla Gugino helt ok som Lis sambo i alla universum och Jason Statham löjligt dålig som tuff snut på jakt efter skurk-Li. I slutet möter Li sig själv och karatesparkar sig själv i nyllet. Hahahaha! Det här är väl knäppuselt egentligen meeeeeen...
/Surskägget

Kiss of the Dragon
@@
Njae det här är väl inget vidare. Li är kinesisk knarksnut som åker till Paris för att hjälpa fransoserna sätt dit en kinesisk knarksmugglare. Snart nog visar det sig dock att snuten är den som jobbar ihop med knarkbossen. Li är plötsligt misstänkt för ett mord han inte begått och måste gömma sig från både skurksnutar och riktiga snutar. Märkligt nog pratar alla fransmän engelska hela tiden, även när det bara är franska karaktärer i bild och det dödar upplevelsen en hel del. Räddningen heter Bridget Fonda som gör en stabil insats som nerknarkad mamma samt slutfighten mellan Li och två supertestosteronstinna albino fransoser.
/Surskägget

Shaolin Temple
@@@
Jet Lis första film är en orgie i karatefighter (hahaha jaaaa det är kung-fu lugna ner er då) och en klassisk jag-ska-hämnas-story. I mångt och mycket påminner det en hel del om Clintans spaghettiwesterns med en ensam hämnare som ytterst målmedvetet ska döda den som dödat hans familj kosta vad det kosta vill. Li visar här i sin första roll direkt prov på att han skulle bli en karateskådis att räkna med i framtiden då han här med yttersta precision använder händer, fötter, spjut, svärd och en allmänt akrobatisk talang till att förpassa de onda skurkarna till alla möjliga helveten.
/Surskägget

The Enforcer
@@@
Li är en undercoversnut som är så djupt undercover att inte ens hans närmaste familj vet om att han är snut och istället tror att han är minigangster. Detta är särskilt bekymmersamt för den 10-årige sonen som blir retad i skolan för att pappsen är skurk. När Li infiltrerar ännu en maffiaorganisation hamnar sonen genom diverse händelser mitt i smeten och blir superstolt när han inser att pappa är gangstersparkande snut. Storyn puttrar på med få avbrott mellan karatefighterna och både Li och grabben som spelar hans son får karatefightas med en hel del skurkar. Inget märkvärdigt på nåt sätt men snygga stunts och rätt balla fightscener.
/Surskägget

Fist of Legend
@@@
Ännu en skådis som klär sig i Bruce Lees gamla roll som Chen Zhen (ni läste om Donnie Yens version för nån vecka sedan i lucka 10) i en film som mer eller mindre är en remake av Fist of Fury men som är tillräckligt mycket egen för att inte vara en karbonkopia. Främst ska man väl se den som en hyllning till Bruce Lee. Jet Li sparkar som alltid röv och många håller den här väldigt högt i karatefilmssammanhang. Jag tycker dock att transportsträckorna mellan fighterna är lite väl tradiga för att det ska hålla för en fyra. Men fightscenerna är fantastiska.
/Surskägget

Sen har vi recenserat Jet Li i ett par av hans filmer tidigare på bloggen (tar inte med Expendablestrilogin här då den känns mer som en Stallone/Stathamgrej):
The Forbidden Kingdom
The Mummy: Tomb of the Dragon Emperor

Julkalendern 20 dec - The Perfect Weapon

@
Visserligen är denna gjord 1991 men den skulle lika gärna ha kunnat varit inspelad 1986. Känslan och stämningen är 80-tal liksom storyn i sig. Jeff (Jeff Speakman) har en tuff uppväxt efter sin mammas död. För att han ska hitta sig själv får han börja träna karate. Det hjälper dock inte och pappan slänger ut honom. Många år senare kommer Jeff tillbaka till sin hemstad varpå hans gamle bästis blir mördad av koreanska maffian. Resten av filmen handlar om hämnd och Jeff plöjer sig igenom den ena koreanen efter den andra i lite lagom halvtaffligt koreograferade karateslagsmål hahahaha. Det här tyckte man var sådär redan när man var ung och det har inte direkt blivit bättre med åren. Kanske om huvudrollen spelats av JCvD eller Steven Seagal så kanske, men förmodligen inte ens då. Nu är Jeff Speakman ingen superskådis ens med karateactionfilmmått mätt så ni förstår själva att det hela är rätt risigt.
/Surskägget

Julkalendern 19 dec - Ip Man

Ip Man eller Yip Man eller t o m Yip Kai-man som han tydligen hette/kallades för levde i både Kina och Hongkong under större delen av 1900-talet fram till sin död 1972. Han blev känd av två anledningar. Han var en av de bästa mästarna inom kung-fugrenen Wing Chun, och en av hans elever råkade vara Bruce Lee. En sådan man måste man givetvis göra film på, och inte bara en film.

Ip Man
@@@
Fans av Donnie Yen saknade nog recensionen på denna och uppföljaren i lucka nummer 10 som koncentrerade sig på Yenfilmer. Nu är allt på bordet. Ip Man och Ip Man 2 sparades till denna lucka istället. Av de fem Ip Manfilmerna är denna kanske den som har minst med den verklige Ip Mans liv att göra. Yen gör sin grej (vilket innebär att karatesparka skiten ur så många skurkar som möjligt) (ja, jag kallar det fortfarande karatesparka och karatefilm trots att det är kung-fu de pysslar med, allt enligt vår inledande text om varför vi kallar alla kampsportsfilmer för karatefilmer) och filmen sparar inte på anledningar att låta Yen göra sin grej. Till syvende och sist är det lite för rörigt på sina ställen och lite väl mycket transportsträckor mellan fighterna för att tillåta ett högre betyg. Dock absolut sevärd.
/Surskägget

Ip Man 2
@@@@
Här går det undan! Yen är tillbaka och denna film följer Ip Mans liv i Hongkong och håller sig väl någorlunda närmare den sanna historien än ettan gjorde. Fortfarande är det så att Yen använder en hel del linor och annat när han kör sina fightscener och det är klart att den riktige Ip Man aldrig kunde hoppflyga på samma sätt i verkliga livet meeeeeen här handlar det ju om att skapa en cool karatefilm också, inte en tvättäkta biopic. Fighterna är bättre, ballare, tuffare och flera och det är precis som det ska vara i en bra uppföljare. Mer av allt. Och trailern för Ip Man 3 lovar verkligen mer av allt och har dessutom en fight mellan Yen och Mike Tyson!!! Hahahaha! Ser mycket fram emot den.
/Surskägget

The Grandmaster
@@@
Den kanske allvarligaste av alla Ip Manfilmatiseringarna. Här är det stort fokus på Ip Mans känslo- och kärleksliv och även om filmen öppnar och slutar med stora fightscener (som dessutom är jävligt snygga) är det till stor del mestadels ett romantiskt drama vi får ta del av. Det är förstås både positivt och negativt med det. Positivt ur synvinkeln att vi här förmodligen får lära oss som mest om Ip Mans riktiga liv, negativt i aspekten att vi vill ha karatefighter hela, hela tiden. För skickligt gjord och för snygg men också lite för tråkig på sina ställen. Fighterna är dock mumma för själen.
/Surskägget

The Legend is Born: Ip Man
@@@
Den kanske flamsigaste av filmerna sett till att man här fattat vinken och bara försöker styra handlingen från en karatefight till en annan. I grund och botten en karaterulle om en kille och en tjej som blir kära och där killen råkar vara grym på att slåss vilket han får göra mycket och ofta. Ip Mans riktiga liv är väl knappt med alls här, men det hindrar inte filmskaparna från att göra en rätt ball och rakt på karatefilm.
/Surskägget

Ip Man: The Final Fight
@@@@
Ännu en film som främst utspelar sig under Ip Mans år i Hongkong. Jäkligt snygg i färgpaletten och stämningen är toppen. Stundtals känns det som att vi faktiskt är på plats i 50- och 60-talets Hongkong. Här har man lyckats hitta en bra blandning av fakta och fiktion och varvar scener ur Ip Mans riktiga liv med lagom mängder karatefight utan att det blir för mycket eller för lite av det ena eller andra. Kanske den film jag gillar mest av dessa fem faktiskt även om Ip Man 2 bjussar på mer fightscener.
/Surskägget

Julkalendern 18 dec - Kung Pow: Enter the Fist

@@@
Hahahahaha Jim Carrey möter Bruce Lee möter Steve Martin. Vilket kanske inte är så konstigt eftersom att mannen bakom kameran likväl som framför kameran är Steve Oedekerk som skrivit och regisserat en bunt av Carreys filmer. Steve Martin tänker jag på framförallt pga Martins lysande Döda Män Klär Inte I Rutigt där han snyggt och genialt klippt in sig själv mot gamla klassiska noirfilmer och skapat en noirkomedi. Här har Oedekerk klippt in sig mot en gammal karaterulle och sedan dubbat om. Resultatet är bitvis fantastiskt och bitvis sådär om man ska vara ärlig. En del av filmen känns som lite väl mycket transportsträcka, en del är så kul så man skrattar så tårarna rinner. Mitt i detta bjussas det även på en hel del karate. Jag menar, vem kan glömma Oedekerks berömda fightscen mot karatekossan?
/Surskägget

Bonuslucka:
Shaolin Soccer
@
Gud vilket skräp! Ska vara kul. Är bedrövlig. Hyllades av alla när den kom. Sågas stenhårt av mig nu. Karate. Och fotboll. Nej. Nejnejnej. Nej.
/Surskägget

Star Wars VII - The Force Awakens

@@@@
Är tvungen att hoppa in med en film som inte har med julkalendern att göra. Men det är ju Star Wars trots allt som vi snackar om och Star Wars går alltid före allt annat. Och wow vilken härlig känsla när man ser den här och inser att det här är ju precis vad de egentligen borde gjort med de tre prequelfilmerna. Film sju är i mångt och mycket en orgie i referenser, hyllningar och glimtar till de tre första filmerna (och då menar jag avsnitt IV-VI, de tre riktiga första filmerna, inte de där prequelrullarna). Visst kan man gnälla över att man mer eller mindre enbart tagit handlingen från första filmen (den med Luke, ska jag behöva förklara mig varje gång vad är det här?!?!?!) och kört en copy paste, men då missar man poängen som är att man SKA känna igen sig i handlingen. J.J. Abrams och medmanusförfattarna Lawrence Kasdan (som även skrev Rymdimperiet Slår Tillbaka) samt Michael Arndt slussar oss med fast hand rakt in i en värld vi känner och älskar på ett sätt som prequelfilmerna aldrig lyckades med. Visst är det copy paste (ung hjälte på sandökenplanet hittar droid med hemlig karta som måste till rebellerna pronto innan de onda får tag på nämnda karta och på vägen upptäcker att ljussablar och Kraften finns på riktigt innan man tar sig till en dödsstjärna som är på väg att spränga planet och stoppar den genom att flyga i trång passage och spränga den inifrån) men det är också tillräckligt mycket nytt för att man ska känna sig underhållen hela, hela tiden. Abrams lyckas bra med att varva action med karaktärer med handling med hyllningar med spänning med lite lagom oväntat så det är snuskigt åt det. Och när Han Solo och Chewbacca glider in i bild jublar hela salongen och att äntligen få se dem styra Falken mot nya spännande äventyr är det bästa som hänt på bio sedan de gjorde exakt det 1977. För som alla vet är Han Solo och Chewbacca de egentliga hjältarna här. Luke är som bäst en halvtrist bifigur som kan vifta med ljussabel medan Solo/Chewie är charmen, spänningen, humorn, allvaret och kärleken i ett. När man ser Harrison Ford dra av sitt patenterade Sololeende efter ännu en oneliner är det så, så tydligt exakt vad som saknades i prequelfilmerna och vad det var som lyfte originaltrilogin till såna höjder. Ford ÄR Solo precis som han ÄR Indy och ingen annan än han hade kunnat göra det så bra. Och med tanke på Fords filmer senaste 10-15 åren eller så är ingen gladare än jag att han äntligen är tillbaka i Star Wars där han en gång för alla kan visa var skåpet ska stå. Annars är detta nykomlingen Daisy Ridleys film. Det är hon som axlat Lukes mantel, d v s hjälte från ökenplaneten med Kraften starkt inom sig (om hon i nästa film visar sig vara Lukes dotter kommer i alla fall jag inte blir förvånad). Hon är stenhård, tuff, ball och kvicktänkt som om hon vore en blandning av Luke och Han Solo faktiskt och jag ser fram emot att få följa hennes utveckling i de kommande två filmerna. Det här blir helt klart till att gå och se om den på bio minst en gång till innan man får längta ihjäl sig att den släpps på Bluray.
/Surskägget

Julkalendern 17 dec - Jean-Claude van Damme

Jean-Claude van Damme, eller JCvD, har lyckats göra karriär på två saker. 1. Hans klassiska hoppspark. 2. Hans vana att gå ner i split i tid och otid. Ju äldre han blir desto mindre gör han dessa två klassiker och frågan är då är det värt att fortfarande kolla hans nyare material? Vi har recenserat lite ströfilmer med JCvD genom åren, framförallt hans klassiska 80-tal, men också missat och struntat i en hel del annat. I en karatekalender är det väl rätt givet att denne man intar en lucka och då passar vi på att blanda lite nytt och gammalt med betoning (men inte uteslutande) på hans 2000-tal.

Black Eagle
@
Jean-Claude i sina unga dagar och tidigt i karriären. Här få han återigen spela rysk skurk (som i No Retreat, No Surrender) som får möta superninjan själv - Sho Kosugi. Storyn är lite James Bondsk sådär och kretsar kring att en u-båt sjunkit och nu jagar USA och Sovjet efter hemlig info som gick till havets botten tillsammans med u-båten. Mitt i detta väljer Kosugi att slänga in sina riktiga ungar i handlingen, förmodligen för att de då fick familjesemester ihop och förvandlar hela filmen till en enda stor barnfilmssmörja. De ytterst få fightscener vi får se är sjukt lama även om JCvD kör sina splittar och hoppsparkar. Bäst i hela filmen är att JCvD har slipsen instucken innanför byxorna! Det ser man inte varje dag.
/Surskägget

Sudden Death
@@@
Hahahaha här är det den riktigt fina tiden. JCvD är brandman som på sin lediga dag tar med sig grabben för att se en hockeymatch. Det går förstås inte som planerat och helt plötsligt måste JCvD ta sig an en bunt terrorister som planerar att bomba hela arenan. Tänk Die Hard fast i en hockeyarena. Självklart lyckas han på få sig målvaktsskydden och få t o m stå i mål en kortare stund innan det är dags att jaga skurkar igen. Hahaha det är så knäppt. Powers Boothe dyker upp som klockren chefsskurk och får en värdig skurkdöd.
/Surskägget

Death Warrant
@@@
Vad gör man när man misstänker att det sker en massa mord på ett fängelse? Man skickar in en tuff snut undercover förstås. JCvD är snuten som ska undersöka huruvida fängelseledningen eller någon annan mördar fångarna på löpande band eller om det verkligen är olyckor. På utsidan får han hjälp av Cynthia "jag-var-med-i-Youngblood-också" Gibb som i princip är den ende som vet att JCvD egentligen är snut. Snart nog har JCvD alla i fängelset efter sig och det blir riktigt svettigt ett tag tills han kan karatesparka sig ut i frihet. Slutet gott, allting gott. Manusförfattaren som debuterade här heter David S. Goyer och har på senare tid skrivit bl a senaste Batmantrilogin, Man of Steel och Batman vs Superman: Dawn of Justice vilket kanske lyfter detta manus ett snäpp högre än standard. Knappt.
/Surskägget

In Hell
@@@+
En av JCvD's bättre filmer på senare år. Här är han en vanlig hygglig snubbe som blir dömd till finkan i Ryssland efter att ha dödat en skurk som dödat JCvD's fru. Väl inne i finkan blir det snart klart att fångvaktarna förväntar sig att skurkarna ska slåss mot varandra i en sorts MMA-fighter där det inte är några som helst problem att köra till döden. Snart nog är JCvD inblandad och plöjer sig igenom sina medfångar på löpande band. En ovanligt smart rulle för genren och JCvD får chans att visa lite skådisinsatser och inte bara det gamla vanliga hoppsparkandet. Något han för övrigt undviker i denna rulle till förmån för lite mer MMA-aktig kampsport.
/Surskägget

Assassination Games
@@@
JCvD är en gammal lönnmördare som bara vill leva sitt liv i lugn och ro samtidigt som han då och då tar sig an ett jobb för att dra in stålarna. Vår nye karatebästis Scott Adkins har dragit sig tillbaka och vårdar sin fru som ligger i koma efter en synnerligen rå och brutal misshandel/våldtäkt. Men när Adkins får nys att den som låg bakom misshandeln släpps från finkan och har ett pris på sitt huvud bestämmer han sig för att göra ett tillfälligt undantag från regeln att inte döda mer. Samtidigt får JCvD en beställning på samma skurk. Plötsligt måste de slåss om prissumman...Enkel story som öppnar upp för en del fighting och det gillar vi ju. JCvD är sådär återhållsamt fin som han blivit på senare år och Adkins sparkar förstås röv. Dock borde man nyttjat Adkins mer. Nu får han får lite chans att visa upp sin skicklighet.
/Surskägget

Wake of Death
@@
JCvD är en hårdför nattklubbsägare vars fru jobbar för immigrationsmyndigheten i LA. När det kommer in en illegal båtlast med kineser fattar hon tycke för en skrämd och ensam liten tjej som hon tar med sig hem för att ge henne en gnutta trygghet. Vad hon inte vet är att flickans pappa är kinesisk maffiaskurk som mördat mamman och nu vill döda dottern som är enda vittnet. Plötsligt är JCvD's fru död och nu jävlar i helvete ska han hämnas! Det märks att JCvD börjar bli lite gammal och halvtrött för fightscenerna är få och de som finns är över på ett kick(!). Men helt okej story, okej skådisar och okej action.
/Surskägget

Dragon Eyes
@@
Okej, det här är ingen toppenfilm på nåt sätt. JCvD är med väldigt lite som en sorts Yodafigur åt den egentliga huvudrollen. Storyn i sig är inte heller nåt speciellt och det är många logiska luckor och knäppheter. Men den har Peter "Robocop" Weller i en skurkroll och han har så jäkla roligt med den och kör den precis på gränsen mellan over-the-top och genialiskt så att hela filmen höjs ett snäpp bara av honom. Hjälten i filmen är lite för dålig på karate för att det ska bli ballt och åker dessutom på stryk en hel del. Nej, det här är inte ens för JCvD mest inbitna fans, men Wellers däremot bör ju se den snarast.
/Surskägget

6 Bullets
@@@
JCvD lever på att rädda barn från onda barnporrskidnappare. Men när ett fall går fel och ett par unga tjejer stryker mer pensionerar sig JCvD och blir slaktare istället. Fram tills att en UFC-snubbe är i Moldavien där JCvD råkar bo och dennes dotter blir kidnappad. Utan större anledning än "för att det behövs" tar JCvD på sig nu-jävlar-blir-det-stryk-handskarna igen och ger sig på maffian (som funnits där hela tiden och kidnappat öststatsflickor men det liksom skiter man i, det är när jänkare försvinner som det blir på allvar). Ovanligt lite fightscener tyvärr och lite för lång på sina ställen (samma regissör har även gjort filmen nedan och skulle behöva lära sig att klippa ner filmerna, å andra sidan gjorde han Falcon Rising också och den är ju perfekt så...). Dock en intressant film som funkar som en sorts Taken-light.
/Surskägget

Pound of Flesh
@@@
JCvD vaknar upp på ett hotellrum och saknar en njure. Rätt irriterande i vanliga fall, dubbelt så irriterande i detta fall då njuren skulle doneras till hans brorsdotter. Arg och skadad måste JCvD ut på Manilas gator och skipa rättvisa samtidigt som han hittar sin njure. Aldrig har en nyopererad person sparkat skiten ur så många andra och det är gött att se att JCvD i sin senaste rulle (släpptes 2015) äntligen får köra ett par riktigt bra fightscener efter att ha duckat ett par år och gjort lite halvmessyrer. Filmen är inledningsvis riktigt bra, dock borde den klippts ner till 1.25 ungefär istället för 1.45 som den ligger på nu. Slutet är givet och vi vill komma dit så fort som möjligt och undvika en hel del av transportsträckorna. I övrigt tummen upp.
/Surskägget

Några JCvD-filmer som vi redan ressat:
Double Impact
Street Fighter
Universal Soldier
Hard Target
Cyborg, No Retreat No Surrender, Bloodsport och andra 80-talsactionfilmer

Julkalendern 16 dec - Ong Bak 1-3

Ong-Bak
@@@@
Precis när det var som mest hype kring The Matrix och Crouching Tiger, Hidden Dragon och deras balla specialeffekter med actionsekvenser där skådisar och stuntmän hängde i linor, studsade runt framför greenscreens och rent allmänt gjorde alla möjliga tuffa grejer med hjälp av datorer så dök Ong Bak upp och skröt med att alla stunts gjorde utan linor, datorer och andra hjälpmedel. Vår hjälte Tony Jaa var helt enkelt en tuff karate/akrobatiksnubbe som gjorde allt på riktigt. Och mycket ser ut att göra ont på riktigt dessutom. Filmen kom 2003 och introducerade mycket vi inte sett innan (och mycket av det har vi fortfarande inte sett). Jaa blev nästan över en natt kultförklarad i karatefilmssammanhang och resten är historia. Det bjussas på lika delar story som fight och i fightsekvenserna så bjussas det verkligen. Det är flygande knän, armbågar, spräckta motorcykelhjälmar och flygande kroppar åt alla håll och kanter. Fullt ös, medvetslös.
/Surskägget

Ong-Bak 2
@@@
Självklart får en så stor succé som Ong-Bak en uppföljare. Det som är märkligt är att man helt överger samtliga karaktärer och flyttar handlingen ett par hundra år bak i tiden. Plötsligt har vi en helt annan typ av rulle som bara råkat ärva titeln från första filmen. Sånt stör mig alltid lite. I övrigt får vi en gedigen uppföljare som dock missuppfattat att i en uppföljare ska det vara mer av allt. Fightsekvenserna är färre och kortare än i ettan, även om slutfighten som till stor del utförs runtomkring och ovanpå skenande (nåja, de springer runt) elefanter (och som vanligt utan linor och annat tjafs) är för jävla ball. Elefanter. Som man hoppar runt och karatesparkas på! Hahahaha! Jaa alltså.
/Surskägget

Ong-Bak 3
@@
Trean är åtminstone en direkt uppföljare på tvåan. Och kanske som väntat är den sämst i serien. Här har man skurit ner fightsekvenserna till det minimalaste minimala och filmen går mest ut på att man får se massa närbilder på folk som är allmänt oroade samt scener där Jaa dansar. Dansar. Inga karatesparkar där inte. Sensmoralen är att dans kan bota allt, t ex sönderkrossat skelett. Kan du inte stå eller röra dig? Inga problem, dansa lite så blir allt bra. Slutfighten innehåller också en hel del elefanter men vid det här laget är vi bortskämda och har sett det förr. Lite mer nytt och ballt måste det bjussas på om betyget ska upp.
/Surskägget