Pitch Perfect

@@@@
En film självaste Vrångmannen kallade "skitrolig och medryckande"! Wow, bara en sån sak. Och jag kan bara hålla med honom. Upplägget är kanske inte det jag skulle tro skulle locka mig som mest. Det handlar om á capellaband på college som tävlar mot varandra...i á capellasång...gamla dammiga á cappellalåtar. Men samtidigt är det också ett annat upplägg som jag gillar mer än nåt annat nästan. Det utspelar sig på college. Och som ni vet är jag sjukt svag för high school och/eller collegefilmer. Oavsett rycker filmen tag i en direkt från start och sen hänger man flinande med och njuter av åkturen. Anna Kendrick (Up In The Air, Twilightrullarna, End of Watch) är perfekt i huvudrollen som tjejen som lite mot sin vilja sveps in i dessa á capellanördars tävlingar med en radda klockrena biroller runt sig (Brittany Snow och Rebel Wilson är nog de två namnkändaste i den högen). Vi får lite skratt, lite gråt, lite musik och lite kärlek. Och det funkar alldeles utmärkt tack så mycket. I år kommer uppföljaren och jag längtar redan.
/Surskägget

Are We There Yet?

@@@
En familjekomedi med Ice "jag är farligaste gangstern" Cube? Med Ice "jag har släppt några riktigt tunga gangstaplattor" Cube? Med Ice "jag var med och grundade gangsta rap" Cube? Familjefilm? Vaaaaaaa?!?!?! När fan blir gammal blir han religiös heter det ju och det är väl det som hänt här. Cube har sedan länge lämnat Compton bakom sig och är nu snarare rakt ut från rikemansvillan än gettot. Och det är han absolut värd. Faktum är att han funkar ovanligt bra i rollen som schyssta snubben som erbjuder sig att skjutsa en singelmammas två ungar till Vancouver i Kanada på Nyårsafton för att hon jobbar och gärna vill ha barnen på plats. På vägen går givetvis allt fel som kan gå fel och vi får en klassisk komedi där ungarna är lite för smarta och lite för elaka och lite för påhittiga för sitt eget bästa (eller Cubes bils bästa för övrigt). Vi har sett det förr, det är inget nytt under solen, men Cube är faktiskt riktigt charmig och kul och ungarna söta så det funkar.
/Surskägget

Suburban Girl

@@
Film baserad en bok som jag vare sig läst eller hört talas om. Får av nån anledning en känsla av att ingen utanför New Yorks kritikerkretsar hört talas om boken. Nåja. Sarah Michelle Gellar spelar huvudrollen som Brett, en ung tjej som jobbar som korrekturläsare på ett stort förlag. När hon träffar förlagsvärldens mest kända snubbe (Alec Baldwin) blir hon kär i honom och de inleder ett förhållande som omvärlden tittar lite snett på (ung tjej/gammal gubbe). Baldwins karaktär är dessutom alkis och har under åren lyckats skjuta ifrån sig sin dotter som är typ i Gellars ålder. Det dricks lite vin i litteraturkretsar, pratas massa litteratur, pussas lite ibland och småkivas. Sen blir man sams å så är filmen slut. Ettan hänger i luften men Baldwin är bra och charmig och Gellar helt okej så det är svårt att såga helt av den anledningen. Men en film man helt klart inte behöver se.
/Surskägget

The Secret Life of Walter Mitty (2013)

@@@@
Nyinspelning av en gammal klassiker från 1947 med Danny Kaye i huvudrollen. Här är det Ben Stiller som inte bara axlat huvudrollen som Walter Mitty utan även rollen som regissör (vilket blir fjärde gången han regisserar sig själv, Reality Bites, Zoolander, Tropic Thunder är de tre första). Som vi kan se är en film med Ben Stiller både framför och bakom kameran en succé och detta är inget undantag. Walter Mitty är en drömmare, en man som glidit genom livet utan att göra större väsen av sig. En man som ständigt halkar lite efter ute i den verkliga världen där folk med vassa armbågar tränger sig före. Tills den dag hans jobb på tidningen Life blir hotat när Life blir uppköpt av ett annat bolag och samtliga anställda hotas med uppsägning. Plötsligt tar Mitty klivet ut i det verkliga livet för att hitta ett foto taget av legendariske fotografen O'Connell (spelad av Sean Penn) som ska pryda sista utgåvan av Life. Resan tar honom kors och tvärs över hela världen och sakta men säkert växer Walter som människa. Det här är en rejäl feel-goodfilm i samma stil som Forrest Gump där vår hjälte snubblar in i det ena och andra men där vi hela tiden vet att världen vill honom väl och att han kommer att klara sig helskinnad ur äventyret. Lika delar garv som fina stunder balanseras väl och vägs upp med bra prestationer av samtliga inblandade (underbara Kristen Wiig i lite för liten biroll slarvas kanske bort en aning då man velat se mer av henne). Hatten av för Stiller.
/Surskägget

@@@@
Har svajat lite fram och tillbaka lite i betyget men har till slut landat på en svag men mysig fyra i betyg. Håller annars med om Surskäggets fina ord om filmen ovan.
/Vrångmannen

Här Kommer Marsupilami

@@@
Mer fransk film. Den som liksom jag läste Spirou som ung tonåring blev givetvis lika förälskad och förtjust i karaktären Marsupilami som jag. Det lilla snälla, superstarka och smarta djuret var lika charmigt som roligt och i alla album som den lille krabaten var med i lyfte han storyn till nya komiska höjder Spirou aldrig kunnat nå själv. Han blev så poppis så att han till slut fick en helt egen serie där vi fick lära känna hans flickvän och barn. Filmen tar framförallt fasta på seriealbumen där Marsupilami är solo så i filmen får vi ingen Spirou. Lite synd, varför inte slänga med honom när man ändå håller på liksom, men å andra sidan fullt förståeligt då filmen heter "Här Kommer Marsupilami" och inte "Här Kommer Spirou". Vi kan liksom bara ha en hjälte och Marsupilami är den givna vinnaren i en fight mot Spirou. Det är en familjefilm så alla karaktärer är lite för snälla för sitt eget bästa, till och med skurkarna. Men tempot är högt, skämten många och Marsupilami själv ovanligt väl datoranimerad för att vara i en film från Europa. Är man inget fan av Marsupilami kan man hoppa över filmen antar jag, för oss andra är det en härlig liten nostalgisk resa.
/Surskägget

@@
Hahaha, den har sina sköna stunder. Marsupilami var ju guld i de gamla seriealbumen och snyggt animerad här. Tyvärr kan jag inte sträcka mig till mer än en tvåa i betyg. Det här är sött trams, varken mer eller mindre.
/Vrångmannen

Taxi

@@@
Jimmy Fallon har idag landat i en trygg och säker roll som mästaren av Late Night-teve (har ni inte sett honom in action så youtuba honom direkt, han är otrolig och får alla sina gäster att bjussa på sig själva mer än nån annan talk showvärd). Men när han lämnade SNL satsade han rätt självklart på en filmkarriär först innan teve fick tag på honom igen. Hans filmkarriär gick ju dock inget vidare kan man minst sagt säga. Kändaste rullarna är väl Whip It (där han dock inte har huvudrollen) och amerikanska versionen av Fever Pitch. Även denna film har europeisk förlaga, franska Taxi. I korthet går det ut på att en snut (Fallon) trasslar ihop sig med en taxichaffis som är asgrym på att köra bil (Queen Latifah) och tillsammans jagar de en bunt skurkar. Det är mängder med bilscener där det åks snabbt, snabbt, snabbt (tänk en Fast/Furious light ungefär) och så lite pang pang och en hel del garv givetvis. Fallon är ju charmig och hade han bara varit bättre på att välja sina filmmanus hade han kunnat vara en riktig utmanare till titeln som Hollywoods komikerkung. Som det är nu gör han sig jävligt bra i den där tevesoffan, meeeeeeen...
/Surskägget

Alexander and the Terrible, Horrible, No Good, Very Bad Day

@@-
Titeln är bedrövlig. Horribel. Vem orkar ens komma ihåg hälften av titeln? Filmen är inte lika bedrövlig, men nästan. Det är lite synd att se Steve Carell och Jennifer Garner sumpa bort sina talanger på denna familjefilm men jag antar att de vill göra nåt för kidsen kanske. Och är man typ 10 är filmen säkert jättekul. Jag är inte 10. Därmed är inte filmen jättekul. Några sköna Carellscener räddar från totalt fiasko, men det är på håret.
/Surskägget

Dubbel Trubbel (2x Channing Tatum)

Magic Mike
@@@
En film om manliga strippor är inte direkt vad jag brukar sätta mig ner och glo på men i regi av Steven Soderbergh så vet man att det alltid finns potential att bli riktigt magisk i bästa fall och alltid sevärt oavsett om det är ett magplask. Dessutom måste jag säga att Channing Tatum mer och mer för varje roll han tar vinner över mig till sin sida. Från att ha varit ännu en i mängden av snygga-grabbar-som-ser-exakt-likadana-ut-och-som-tar-över-Hollywood-fast-ingen-kan-skilja-dem-åt (typexempel är Sam Worthington, Jai Courtney, Liam Hemsworth och Josh Hutcherson) har han tagit klivet in i mitt hjärta genom att spotta ur sig mängder med sköna rullar som 21 Jump Street, GI Joe 1, White House Down och givetvis även 22 Jump Street där han lyckas blanda sin actionhjälteroll med lite lagom doser glimten i ögat. Här visar han prov på att han kan spela annat än snygg actionhjälte, här är han snygg dramaskådis. Soderbergh kör på sin patenterade närmast dokumentära stil och bygger storyn kring karaktärer och låter skådisarna skina. Matthew McConaughey gör även han en bra insats. Dock blir det inget mästerverk av det hela. Det är en bra film, men det där lilla extra saknas.
/Surskägget

She's The Man
@@@
Tidig Tatumroll där han har biroll. Tjej (Amanda Bynes innan hon blev kokobängibollen) tar sin tvillingbrorsas identitet (han sticker till Frankrike för att hitta sig själv eller nåt annat trams) och börjar college utklädd som honom för att kunna få spela fotboll (vanlig fotboll, inte amerikansk om nån undrade) för det får hon inte göra på sin skola där hon går som sig själv. Nu råkar hon vara duktig på fotboll och med lite tips från nya rumskompisen (och det är här Tatum kliver in) blir hon snart en av de bästa. Det här är en klassisk (samma story gjordes redan 1985 med Just One of the Guys) story om att hitta sig själv, våga stå för vem man är och att kärleken övervinner allt. Jag är ju svag för mina tonårsrullar så givetvis bjussar jag då på en trea i betyg.
/Surskägget

A Good Day To Die Hard

@@@@
Vrångmannen var arg så han kokade när han sett denna lilla actionpärla. Allt som Vrångmannen skriver fast helt tvärtom, så kan man väl säga att filmen är. Vi får en trevlig återanknytning till hela serien när sonen introduceras (ni minns dottern från förra rullen) och självklart är sonen tuff actionhjälte precis som farsgubben. Vi får en omaka-par-buddy-rulle istället för en ensam-varg-dödar-alla-film och det kan man säkert störa sig på som Die Hardfan men kom igen, det fick vi redan i trean så det kan väl ingen egentligen bli sur över?! Actionsekvenserna är fullspäckade med adrenalin och biljakten genom Moskva är fett cool. Vilket jävla ös! Och inget CGI-skit heller, här krockar man bilar, bussar, lastbilar och allt annat på riktigt. Precis som det ska vara. Överlag är det en skön känsla av 80-talet kryddat genom hela filmen med en busenkel story som bara är till för att ta oss från en actionsekvens till en annan med så lite tjafs som möjligt mellan. Fortsätter de dunka ur sig Die Hardrullar i det här stuket får de gärna fortsätta ett par filmer till.
/Surskägget

Men, Women & Children

@@@@
Fascinerande, intressant, roligt och allvarligt i en perfekt blandning. Jason Reitman har tidigare gett oss tankeväckande och spirituella små guldkorn som Up in the Air, Juno och Thank You For Smoking och med denna gör han nog sin hittills bästa film som regissör. Vi får träffa en uppsjö olika karaktärer som alla har det mer eller mindre trassligt i livet (ungefär som vi alla har). Gemensamma nämnaren är den nya tekniken och hur vi använder den för att kommunicera med varandra istället för att faktiskt prata med varandra på riktigt. Men var lugna. Det blir inga moraliska pekpinnar i stil med "Internet dåligt, prata riktigt bra" utan bara en reflektion hur det ser ut i dagens samhälle och vilka för- och nackdelar det finns med all denna härliga teknik som ger men också tar väldigt mycket. Ensemblen är lysande. Vi får Adam Sandler (nedtonad och seriös), Jennifer Garner (med jätteöron och en karaktär man vill döda), Emma Thompson, Judy Greer (som den kanske sämsta mamman typ ever), Dennis Haysbert, J.K. Simmons och en drös nya talanger där den ena är bättre än den andra. Reitman styr sina skådisar och karaktärer med varlig hand och vi får ungefär lika mycket tid med alla. Det är drama och humor i väl avvägd blandning. Resultatet är en av 2014 års absolut mest sevärda filmer.
/Surskägget

Metropolis

@@@
Nu blir det stumfilm här på bloggen. Visst ligger vi mestadels och glor på pruttkomedier och stora actionstänkare men det innebär inte att vi inte har koll på vår filmhistoria. Metropolis kom 1927 och anses än idag som en av de främsta filmerna från den tyska vågen och den som verkligen satte regissören Fritz Lang (M, Dr Mabuses Testamente) på kartan och som inspirerat flertalet stora regissörer idag (David Fincher är nog ett av Langs största fans vilket märks mycket i Finchers användning av kläder och dekor). Men kan en nästan 100 år gammal film säga oss nåt idag? Kan en modern publik få ut nåt av en gammal dammig stumfilm? Absolut. Lang sätter fingret på kampen mellan de rika och de fattiga, de som har allt och de som måste slita för att få ihop det dagliga brödet och hur maskiner och teknik visserligen kan hjälpa oss men också stjälpa oss. Detta är helt klart saker som är högst aktuella idag också när 1% av befolkningen på jorden äger 99% av dess rikedomar och där vi har en värld där knappt en minut går utan att man använder nån form av teknisk uppfinning. Självklart är dock filmen på sina håll och kanter otroligt gammeldags och långt efter bäst-före-datum och det finns scener som på den tiden förmodligen var ganska bra och seriösa men som idag bara är skrattretande. Kan man bara se bortom dessa bitar här och där har man en tankeväckande och intressant film som än idag kan engagera.
/Surskägget

Dawn of the Planet of the Apes (2014)

@@@
Uppföljaren till prequelfilmen Rise of the Planet of the Apes men också en prequel till allt som hände i klassikern Apornas Planet från 1968 med Charlton Heston. Hänger du inte med? Det är okej, det tror jag knappt manusförfattarna gör heller. James Franco är ute ur bilden och istället får vi några helt okända skådisar som hjältar och Gary Oldman i sin paradroll som skurk. Inget att hänga i julgran där med andra ord. Effekterna är däremot helt jävla makalösa och det är givetvis en av anledningarna till att stjärnorna lyser (hehehe) med sin frånvaro. All budget gick helt enkelt åt att skapa så trovärdiga apor som bara möjligt och där har man lyckats. Att manuset borde fått gå ett par vändor till och kortats ner betydligt spelar då i Hollywood mindre roll. Det är helt enkelt en ganska okej actionrulle som blir lite väl långdragen emellanåt innan den slutligen kommer till ett väldigt tamt avslut utan direkt punchline.
/Surskägget

Veronica Mars

@@@
När vi ändå snackar Kristen Bell kan vi lika gärna recensera Veronica Mars i samma veva. Veronica Mars var en uppskattad teveserie som gick i tre säsonger men som av producenterna inte bedömdes ha tillräckligt mycket med publik och som därmed lades ner till fansens stora förtret. Men om det är något fansen lärt sig av t ex nedlagda teveserien Firefly's öde som sedan blev långfilmen Serenity är att man kan tjata till sig en fortsättning på en nedlagt teveserie om än i filmform. Så blev det även här. Eldsjälar har tjatat på producenter och dragit in bidrag och vips så fanns det stålars och då blev det film av det hela. Filmen följer serien väldigt troget. Karaktärerna är lika äldre som det gått år sedan serien lades ner och det pyr fortfarande väldigt mycket korruption och elakheter i den på ytan så idylliska lilla kaliforniska staden där allt utspelar sig. Filmen vill verkligen visa hur mycket den älskar sina fans. Tyvärr är detta på gott och ont. För vissa scener blir uppenbara som rena ursäkter att få med nån karaktär som annars inte har ett dyft med storyn att göra egentligen. Man vill kräma in tre säsongers karaktärer, ställen och händelser i en dryga två timmar film och det är dömt att misslyckas. Men visst får vi vårt avslut och det mesta i filmen är helt enkelt det bästa med serien och exakt det som gjorde att vi älskade den. Har man inte sett serien finns det dock ingen som helst anledning att se filmen. Den är verkligen enbart för fansen.
/Surskägget

Dubbel Trubbel (2x Kristen Bell)

When in Rome
@@@@
HAHAHAHA! Vad fan hände här? Jag förväntade mig en lite normaltypisk pruttig romcom med alla standardingredienser och fick nånting heeeeeelt annat. I grund och botten är det ju en vanlig romcom. Tjej (Kristen Bell) ger upp på kärlek efter att ha blivit dumpad en gång för mycket, råkar sätta igång en besvärjelse som får en grupp snubbar (Danny DeVito, Josh Duhamel, Jon Heder, Dax Shepard och Will Arnett) att bli kära i henne och förfölja henne till världens ände för att övertyga henne om sin kärlek. Så långt allt väl. Men det är här det blir intressant för DeVito, Heder, Shepard och Arnett är helt, totalt, komplett slut i skallen allihop! HAHAHAHAHA! Det bjussas på så sjuka karaktärer och händelser de snubblar in i så jag skrattar så snoret rinner. Plötsligt blev det en helgalen komedi som är lite för kul för sitt eget bästa. en av de största överraskningarna på länge som förtjänar betydligt större publik än den har fått.
/Surskägget

You Again
@@
Allt som var bra i When in Rome blir dåligt här. Känner mig nästan snäll som ger den godkänt i betyg (och det är i princip enbart för Bells skull). Återigen en romcom fast den här gången är det väldigt standardmall vi har sett det förr och vill inte se det igen. Jamie Lee Curtis och Sigourney Weaver är med. Min käke gäspar sig ur led. Det är lite strulig kärlek som löser sig i slutet. Jag tittar på klockan för femte gången under samma sekund. Nånstans drog nån in ett par miljoner dollar på det här. Slut.
/Surskägget

Paul Blart: Mall Cop

@@
Utan tvekan Kevin James bästa film där han själv har huvudrollen (vi har sett honom i en drös asbra Adam Sandlerfilmer, men i sina solofilmer lyckas han sällan). Zookeeper och Here Comes the Boom var ju inte direkt det bästa som spottats ut i filmväg. Den här rullen är dock helt okej. Inte mer än så, men ibland kan det också funka. Tydligen gick den dessutom så bra att en uppföljare är inplanerad att släppas senare i år. Jaja. I korthet går det ut på att James är Paul Blart, en säkerhetsvakt på en av USA's många, många, många gallerior. Det innebär i sin tur att han i princip inte har några som helst befogenheter mer än att åka runt och försöka förmå folk som beter sig illa att lyssna när han säger till dem på skarpen att sluta. En dag tar ett gäng rånare över hela gallerian och kvar blir James som gisslans enda chans till räddning. Ja vi har sett det förr, nej det är inte sådär jättelysande som sagt, men det bjussas på hyfsat många garv och det räddar den från ett totalt fiasko. Se den - eller se den inte - en söndag när du inte har nåt bättre för dig.
/Surskägget
Vrångmannen tyckte typ likadant.

Fury

@@@@
Vrångmannen tyckte att han såg en "grå och lerig gråtfilm" när han recenserade detta fantastiska krigsdrama som tangerar både Tarantino och Spielberg i stil och utförande. Tarantino för att karaktärerna känns väldigt äkta och dialogen stundtals är helt briljant. Spielberg för att actionsekvenserna när de väl poppar upp är fyllda av svettig nerv och bomber och explosioner till höger och vänster. Blodet skvätter åt alla håll och döden är inte vacker bara smutsig (och för all del lerig, det är mycket lera i filmen, där har Vrångmannen rätt). Det hela rör sig kring en amerikansk stridsvagn på tysk mark under andra världskrigets slutskede. Brad Pitt gör en kanonroll som kapten för stridsvagnen och den lilla besättningen om fyra gubbar. Han är både rättvis och orättvis, stenhård och nästan kall för att i nästa ögonblick vara i princip som en far för sina män. En komplex karaktär som på sina ställen närmast är en skurk istället för en hjälte och som man i en hel del scener bara ogillar. Även Shia "jag-är-knäpp-på-riktigt-jag" LeBeouf visar prov på att han kan när han vill och den i det stora hela rätt underskattade Michael Peña ger oss ännu en bra karaktärsroll (du har sett honom i såna storfilmer som Crash, Million Dollar Baby, Babel, End of Watch och American Hustle för att nämna ett fåtal och du vet förmodligen inte ens vem han är om du inte är en ordentlig filmnörd). Överlag fattar jag inte vad Vrångmannen har att gnälla över. Vi får både det mänskliga dramat och actionsekvenserna i en krigsfilm som bjuder på det där lilla extra.
/Surskägget

Moonrise Kingdom

@@
Wes Anderson kommer jag alltid älska för att han gav oss Rushmore och kanske framförallt mästerverket The Royal Tennenbaums. Men ska man vara ärlig har hans senare äventyr i registolen inte varit sådär jättemagiska som vi gärna skulle önska och som kritiker och hårdnackade Andersonfans vill göra gällande. Life Aquatic var sådär, Daarjeeling Limited något bättre utan att vara något mästerverk på långa vägar och här blir det knappt godkänt. Det börjar dock bra. Sakta men säkert nystas en historia upp där två 12-åringar blivit kära och nu bestämt sig för att rymma med en radda mer eller mindre oroliga vuxna efter sig. Tyvärr lyckas inte Anderson bygga vidare på den intressanta början och det som sett ut som en så lovande premiss faller sakta ihop i en rätt tramsig och farsartad andra halvlek som gör att jag nästan tappar intresset helt. Det är synd. Vi får väldigt mycket vi annars känner igen från Anderson. Varje bildruta är sjukt snygg, nästan som en liten tavla. Karaktärerna är känslomässigt störda och frånvända och ändå levande. Och komiken ligger och puttrar strax under den väldigt seriösa och dramatiska exteriören. Men det lyfter aldrig. Jag är ledsen, hade gärna sett att det blev ännu en helt magisk film. Som det är nu blir jag nästan lite förbannad.
/Surskägget
Vrångmannen bajsade på sig av lycka och har givetvis helt fel.

Cirkeln

@@@@

Cirkeln bygger på succéromanen med samma namn, skriven av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, och är den första i en trilogi. Sex unga tonårsflickor, från olika samhällsskikt och bakgrund i den lilla bruksorten Engelsfors, blir varse om att de är häxor med magiska krafter. ”De Utvalda” måste lära sig att samarbeta för att förgöra en ond kraft som hotar jorden med undergång. Ensam är sällan stark och skolan är en ondskans plats. Regissören Levan Akin berättar begåvat och omtänksamt om våra hjältar i Engelsfors. Det är (för det mesta) trovärdigt, det är (för det mesta) välspelat och småstadsvardagen porträtteras läskigt autentiskt. Det är fult och snyggt samtidigt, vilket är en lysande kombination och ger filmen en lite egen look. Musiken av Benny Andersson (behöver jag säga Abba?) är klockren i filmen och förhöjer stämningen i bilderna och scenerna utan att ta över helheten. Specialeffekterna funkar finfint och är sådär perfekt återhållsamma och lagom för vad som krävs av storyn. ”De Utvalda”, som spelas av näst intill okända skådespelare (Josefin Asplund, Helena Engström, Miranda Frydman, Irma Von Platen, Leona Axelsen och Hanna Asp), är otroligt bra i sina roller. Bananasbegåvningar, i brist på annat ord. Cirkeln är alltså väldigt bra men det finns lite att klaga på också. Det blir en del långa och onödigt utdragna förklaringar i replikform om magi, och ett par "läskiga" scener funkar inte på mig. Den känns också mycket snällare än boken, av förståeliga själ (11-årsgräns). Det är egentligen småsaker i det stora hela. Det var längesedan jag såg en film från vårt avlånga land som tagit steget från bok till film på ett så ljuvligt sätt (Sara Bergmark Elfgren har skrivit manus tillsammans med regissören Levan). Summan av kardemumman då. Cirkeln är mycket underhållande, välspelad och stämningsfull. I gränslandet mellan fantasi, ondska, magi och plågsamt realistisk tonårsvardag.

/Vrångmannen

American Sniper

@@@@
Filmen som fått sin del av kritik då den inte berättat sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen. Men det är väl rätt vanligt med en biopic (alltså en film baserad på en verklig människa och/eller händelse) att den inte får med allt. Det är trots allt inspirerat av verkliga händelser. Det är ingen dokumentär vi glor på utan Hollywoods version av verkligheten. Och då måste man helt enkelt ta bort vissa saker och lägga till andra. Det riktiga livet är sällan lika spännande som en film trots allt. Det här handlar om Chris Kyle (spelad av Bradley Cooper) som är USA's bäste prickskytt genom tiderna med strax över 160 bekräftade ihjälskjutna fiendesoldater på sin meritlista. Han verkade i Irak åren efter 11:e september och tog, precis som många andra soldater, kriget med sig hem i det att han aldrig riktigt kunde slappna av. Clintan har styrt skutan från registolen och guidar Cooper med van och skicklig hand och jag fattar varför herr Cooper blev nominerad till en huvudrollsOscar. Det bjuds på både familjedrama på hemmafronten och en hel del spännande actionsekvenser från "Irak". Visst finns det en släng amerikansk patriotism inslängd men jag tycker att Clintan överlag hanterar det bra utan att det blir för mycket flaggviftande. Det här är en intressant berättelse om en man driven av många olika demoner som blev en av de bästa i världen på att döda.
/Surskägget

Fyra snabba tvåor

The Hobbit: The Battle of the Five Armies
@@
Jag är så LESS på det här nu! Samma, lika, samma, lika. Utdragna datafighter. Ointressanta karaktärer. Den här TREDJE (!) filmen som bygger på den lilla Bilboboken är så jävla tjatig så jag vill skrika. Anledningen till att filmjäveln inte får en etta i betyg heter Martin Freeman, men t.o.m honom hinner man ledsna på. Uäck, tack för den här tiden och skönt att det äntligen är över. Hej då!
/Vrångmannen




The Judge
@@
Här är tvåan stark och jag känner mig plötsligt lite snål i betygsättandet. Hela skådisensemblen är utmärkt (Robert Downey Jr, Vera Farmiga, Robert DuVall m.fl) men dramat är så by the book och förutsägbart så det lutar åt förolämpande. Man nästan känner hur manusförfattarna suttit och sagt: "Så måste vi ha med det här och sen det här och här händer det här för då är vi i Oscarszonen...". Sevärd, men den irriterar mig.
/Vrångmannen

Fury
@@
Lider av lite samma grej som The Judge. Vi har sett ALLT förut men lite lite bättre. Andra världskrigets fasor. Ett gäng tuffingar och en rookie. Lite SÅDÄR action och mycket melodram, där vi om och om igen, genom långa tal, blir påminda om hur hemskt kriget är. För det visste vi ju inte. Sen en grej till. Gör inte en film som heter FURY och kittla ihjäl mig med pangtrailers för att sen bjussa på en grå och lerig gråtfilm. Jävla...
/Vrångmannen

St. Vincent
@@
Hej, det här är en indierulle. Men ser du inte att det är en indierulle?! Den alternativa musiken då? De knepkufiga och knaskonstiga personporträtten?  Den skeva handlingen som i princip är noll och intet? Mötet mellan en bitter och alkad farbror och en blåögd pojke? Jebus christmas. Vore det inte för att skådisarna är så bra, i synnerhet Bill Murray (som den knep-kuf-knas-konstiga bitteralkade farbrorn med ett hjärta av guld) så skulle betyget sjunka i bott till tonerna av en xylofon, en tramporgel, två munspel (som spelas fel med flit) och eventuellt en mumlande eller för hög sång av nån dåre, fortare än du kan säga Little Miss Sunshine eller Juno.
/Vrångmannen

Dubbel Trubbel (2x Mark Wahlberg)

Lone Survivor

@@@@

Baserad på en sann historia är detta en film om fyra amerikanska militärer på ett uppdrag i Afghanistan som går åt helvete minst sagt. Med Peter Berg (Very Bad Things, The Kingdom, Hancock) i registolen vet vi att det här kommer att bli fullspäckat med action och inte fan blir man besviken på den fronten. Första halvan av filmen är rätt lugn. Vi får lära känna karaktärerna, vi vaggas in i en falsk säkerhet att det här nog kommer blir lugna gatan och sedan SMÄLLER DET GOSSE!!! Andra halvan av filmen är ett så galet skjuta-på-allt-som-rör-sig-ös samtidigt som det är gjort realistiskt och nästan dokumentärt på sina ställen (tänk ungefär som slutscenen i The Kingdom) så det nästan känns som att man är mitt ute i kriget tillsammans med karaktärerna. Wahlberg visar prov på exakt hur bra skådis han kan vara när han har ett bra manus och en bra regissör som driver honom åt rätt håll och även övriga ensemblen (Taylor Kitsch, Emile Hirsch och kanske framförallt Ben Foster) presterar också väldigt bra. Det här gillade Surskägget helt klart.

/Surskägget

Transformers: Age of Extinction

@

Men Gud nej nej nej! Det är CGI-robotar och högljutt och pang-pang och explosioner och man river en stad men fan det händer ju inte ett skit egentligen men det dras ut på det i tre timmar. Snälla nej nej nej. Och då gillade jag ändå de tre första. Det här var under all kritik och ett tecken på att när Wahlberg inte har ett bra manus och en bra regissör så irrar han mest runt och ser förvånad ut. Så snälla Michael Bay. Inga fler robotar nu på ett tag, ok?

/Surskägget

The Interview

@@@@
Filmen som nästan påbörjade ett tredje världskrig mellan Nordkorea och alla andra. Seth Rogen och James Franco har ju jobbat ett par gånger ihop redan med bra resultat och den här gången är inget undantag. Franco spelar Dave Skylark, en tevekändis som intervjuar skådisar och musiker och ofta får dem att bryta ihop och erkänna jobbiga saker från sin barndom. Hans producent Aaron (Rogen) drömmer om att få producera en riktig nyhetsshow och inte bara dålig underhållning, vilket även Dave skulle vilja för att bevisa att han inte bara är en lättviktare. Deras chans kommer när det visar sig att Nordkoreas president är Daves största fan. Han bjuder in Dave och Aaron in i Nordkorea för att Dave ska få intervjua honom. CIA ser ett gyllene tillfälle och värvar grabbarna att mörda presidenten. Vad CIA inte räknat med bara är exakt hur jävla slut i huvudet Dave och Aaron är hahahahahahahahahaha! Franco tar ut svängarna så det skriker om det och Rogen kör på med sitt patenterade lite-dumma-uppsyn-och-nervösa-skratt han alltid kör. Som Helan&Halvan-par är Franco och Rogen fantastiska. De bygger på varandras styrkor och stärker upp där det eventuellt finns svagheter. Det är för många, för galna skämt i minuten för att man inte ska garva läppen av sig, samtidigt (och det här har vi sett i tidigare Rogenfilmer) är det även skitsnygg action med svulstiga explosioner och för mycket pangpang. Hahahaha! Allt en actionkomedi ska vara med andra ord. Det är bara att se och se om.
/Surskägget

@@@@
Hahahahahahahahahaha!
/Vrångmannen

Honey

@@
Efter att Henrik skrev en kommentar att Sin City: A Dame To Kill For är bra bara man gillar att se Jessica Alba dansa i femtusen timmar insåg jag att jovisst gillar man att se Jessica Alba dansa i femtusen timmar och då kan jag ju lika gärna se den här dansrullen. Filmaffischen säger egentligen allt om filmen. Det är Jessica Alba i för tighta kläder som dansar. Det händer lite annat också (men det är sådär Disneysliskigt så jag orkar inte ens prata om det utan att ta en dusch efteråt) men mest går det ut på att Jessica Alba dansar i lite för tighta kläder. Och det gör hon ganska mycket i filmen. Typ femtusen timmar.
/Surskägget

Red 2

@
Jaha?
/Surskägget

@
Va?
/Vrångmannen

Liftarens Guide Till Galaxen

@@
När jag var ung och glad tonåring på sisådär 17 bast läste jag med stor glädje de tre första böckerna om Arthur Dent och hans äventyr i Liftarens Guide Till Galaxen med uppföljare. Redan då (tidigt 90-tal) önskade man sig en film (ja det fanns nån teveserie vill jag minnas men pre-Internet kunde man inte se nånting som inte gick på SVT). När filmen väl dök upp för ett par år sedan sågades den vid fotknölarna och mitt intresse för att se den svalnade betydligt. När jag väl såg den nu för ett par veckor sedan hade jag inga förhoppningar på den alls. Trots det infriade den inte de förhoppningar jag inte hade. Överlag känns den väldigt slarvigt ihopslängd och enda anledningen till att det inte blir en etta i betyg heter Sam Rockwell som är klockrent rolig som knasige Zaphod. Zooey Deschanel gör en okej Trillian och Martin Freeman är rätt anonym som Arthur Dent. Det jag egentligen fick med mig från filmen var att jag blev sugen på att läsa om böckerna. Vilket jag gjorde. Alla fem den här gången. Det enda tråkiga med det var att jag nu 20 nånting år senare insåg att böckerna inte var sådär jätteroligt lysande de heller. Det är lite ordvitsar, konstiga namn på konstiga planeter och vääääääldigt mycket transportsträckor där det faktiskt inte händer ett jävla skit. Ungefär som filmen.
/Surskägget

@@@
Håller med om vad vår filmnörd skriver ovan men tyckte kanske att filmen var en smula bättre. En svag trea. Jag har, som ingen annan, inte läst boken och den faktorn kanske spelar in. Småcharmigt och bitvis lite tjatigt.
/Vrångmannen

Dracula Untold

@@
Jag har en svaghet för vampyrfilmer och av alla filmmonster har jag alltid fascinerats mest av vampyrer i allmänhet och Dracula i synnerhet. Från likstela (haha) Bela Lugosi på 30-talet, till Christopher Lee på 50/60-talet till Gary Oldman på 90-talet och nu Luke jag-är-med-i-hobbit-jag Evans på 10-talet. Tyvärr för Luke Evans är han nog den mest bleka (haha) Dracula på länge. Eller, det är väl inte Evans det är nåt större fel på egentligen. Det är mest filmen i sig. Effekterna ser ut som nåt som blev över efter Van Helsing och storyn är sååååå vi-har-sett-det-förr att vi har sett det förr. Det är inte jättedåligt och förtjänar inte en etta, men det är inte speciellt bra heller. Det puttrar på och man sneglar lite på klockan då och då, funderar på det där mailet man ska svara på lite senare och funderar över varför Ridley Scott blivit så jävla dålig på senare tid och är det verkligen nödvändigt att man gör Blade Runner 2 förresten?
/Surskägget

@
Makalöst skitdålig.
/Vrångmannen

Sin City: A Dame To Kill For

@@@@
Helt sjukt att det dröjde nio år innan vi fick uppföljaren till fantastiska Sin City, den första film som verkligen fångade en serietidnings känsla, stil och utseende. Robert Rodriguez var ett så stort fan av Frank Millers skapelse att han använde seriealbumen som mall för hur kameran skulle filma vinklar och hur klippningen skulle styras. Dessutom fick Miller stå med som medregissör. Samma stuk gäller även nu nio år senare. Första filmen var till största del baserad på tre av Millers berättelser, The Hard Goodbye, The Big Fat Kill och That Yellow Bastard. Uppföljaren är dock bara baserad på en av Millers berättelser (A Dame To Kill For givetvis)  samt en av de kortare han skrivit som finns med i samlingsalbumet Booze, Broads & Bullets. Dessutom får vi glädjande nog två historier som Miller skrev enbart för filmen, tjoho! Allt från första filmen och från Millers galna värld känns igen. Det är hårdkokt dialog, hårdkokta snubbar och ännu hårdkoktare damer. Alla är korrumperade, pengagalna och illvilliga och ingen tvekar att hugga folk i ryggen när det passar dem. Undantaget är förstås Sin Citys store hjälte Marv (Mickey Rourke) som alltid ställer upp för sina polare och som hatar orättvisor. Rodriguez har lyckats samla ihop nästan alla skådisar från förra filmen vars karaktärer är med även i denna med tre stora undantag. Clive Owen som gjorde Dwight så bra har blivit ersatt av Josh Brolin, Michael Clarke Duncan (R.I.P.) blev av naturliga skäl ersatt av Dennis Haysbert och söta, dödliga Miho som spelades av Devon Aoki är nu spelad av Jamie Chung. Med undantag för Duncan stör det mig att man inte lyckades få dit alla originalskådisar. Inte för att de nya gör ett sämre jobb, det är bara snyggare när samma folk spelar samma karaktärer. Oavsett är detta en underhållande film noir som alla fans av Sin City bör älska lika mycket som ettan.
/Surskägget

@
Makalöst skitdålig.
/Vrångmannen

Dubbeltrubbel (2x Leslie Mann)

The Other Woman

@@@

Cameron Diaz är en karriärsadvokat som börjar bli riktigt kär i den kille hon dejtat sedan ett par månader tillbaka. Och då upptäcker hon att snubben är gift. Kalldusch! När frugan (lysande spelad av Leslie Mann) sedan söker upp Diaz börjar de smida ränker för att sätta dit den otrogna hunden rejält. Mitt i allt detta upptäcker de att mannen har ytterligare ett förhållande (med Kate Upton). Då blir det krig på allvar. De tre kvinnorna gaddar ihop sig och ser till att ruinera honom rejält. Det här är en helt okej komedi som kanske inte förtjänar en trea i betyg egentligen. Dock är Leslie Mann så förbannad jävla superrolig och bjussar på sig själv stenhårt så att hela filmen lyfter sig enbart på grund av henne. Mann brukar alltid vara rolig men här är hon verkligen i toppform. Diaz är stabil som hon brukar vara och Upton är enbart med för att visa upp sig i urringat och bikinis stackaren. Se den här för Manns skull, i övrigt är den ganska standard.

/Surskägget

This Is 40

@@@

Ska jag vara helt ärlig minns jag inte den här rullen speciellt bra. Såg den för kanske 6-7 månader sedan och visst, jag garvade där man skulle garva och var hyfsat underhållen medan jag tittade. Nu ett par månader senare minns jag inte handlingen överhuvudtaget. Det finns nån scen där Leslie Mann tar Megan Fox på tuttarna, det minns jag. Paul Rudd som fotar sin röv med benen i vädret. Men det är typ allt. Så det börjar nästan kännas som om trean i betyg är lite för högt. Samtidigt gillade jag den när jag såg den...

/Surskägget




@@@@
Recension här.
/Vrångmannen

The Expendables 3

@@@
Njaaa lite besviken är jag allt på avslutande delen i trilogin (såvida det inte blir fler uppföljare då förstås). Ettan var lite halvförsiktigt 80-talsbusig ungefär som om Stallone testade om publiken fortfarande var med på såna enkla men tuffa actionfilmer. Det var vi. Då smällde man på med allt man hade i tvåan och överdrev på ett härligt 80-talsvis med för mycket oneliners, för mycket explosioner, för mycket action och för mycket adrenalin. Hahahaha! Fan vad bra det var. Satt och applåderade och skrattade om vartannat när jag såg tvåan. Inför trean såg jag fram emot mer av den varan. Istället har man tonat ner det mesta sånt och satsar istället på en i sammanhanget ganska seriös story där det är långt mellan actionsekvenserna. Plötsligt är det som att Stallone vill bli lite tagen på allvar och då dör det helt. Charmen med de två första var just att ingen tog nåt på allvar (fast tog oallvaret på allvar givetvis). Plockar du bort det och en actionsekvens varannan minut då plockar du bort det mesta av det bästa som gjorde Expendablesfilmerna bra. Räddningen kommer sista halvtimmen då man äntligen öser på med alldeles för mycket action för att det ska vara hälsosamt för vare sig stuntmän eller publik. Då känner man sig hemma igen. Det blir en trea i betyg till sist, men den är fan riktigt svajig.
/Surskägget
Vrångmannen gav samma betyg men såg tydligen en annan film än mig.

Nightcrawler

@@@
Hoppsan hejsan där satte Vrångmannen och förmodligen större delen av filmvärlden i halsen när jag inte tokhyllar denna lilla rulle med en fyra eller rentav femma i betyg som de flesta andra verkar göra. Fler än en gång har jag läst saker som: "Lätt 2014 års bästa film" eller "Fy fan vad bra den var ge den alla Oscars i världen" eller "Överlägset det bästa på år och dar". Nej vänner, så är det inte. Ledsen att behöva ta min sylvassa nål och spräcka er lilla rosa, fluffiga Nightcrawlerbubbla men filmen är inte en mästerverk på långa vägar. Den är bra - utan tvivel - men inte lysande eller fantastisk eller makalös eller strålande eller nån av de många andra berömmelseorden man kan kasta på en riktig toppenfilm. Samtidigt som eftertexterna rullade satt jag och funderade på varför en mer eller mindre unison filmvärld tycks superhylla och älska den här filmen. Då slog det mig. Nej, det var inte Maggie Simpson med en hammare, det var en idé. Idén lyder som följer: alla älskar filmen för att man blandar ihop Jake Gyllenhaals på riktigt lite för bra rollprestation i filmen med filmen i sig. Man blir så bländad av hur jäkla spring-å-göm-dig-bra Gyllenhaal är så man rycks med att tro att filmen är lika bra som han. Som vi dock har konstaterat så är filmen inte i samma klass som unge herr Jake (som inte blev Oscarsnominerad och hade det inte varit för att Oscarsjuryn alltid hatat den här typen av mörka filmer hade jag blivit genuint förvånad, som det är nu rycker jag mest på axlarna och undrar stillsamt när Oscarsjuryn ska inse vad som är bra på riktigt och inte det som filmbolagen gör mest reklam för inför galan). Gyllenhaal är fucking amazing för att tala oren svenska. Lysande! Makalös! Grym! Allt det där, allt det där.
/Surskägget

@@@@
Ingenting blandas ihop här Surskägget. Filmen är toppen och det är även rollbesättningen, i synnerhet Jake Gyllenhaal. Ingenting blandas ihop här. Fan vilken rulle!
/Vrångmannen

Horrible Bosses 2

@@@
När ettan kom gav jag den faktiskt exakt samma betyg som jag nu ger uppföljaren. Dock har jag sett om ettan och tycker nu att det är en fyra, så vem vet, när jag väl ser om denna kanske den åker upp ett snäpp i betyg den med. Grabbarna är hursomhelst tillbaka (vi pratar alltså Charlie Day, Jason Sudeikis och Jason Bateman) och den här gången är det de själva som blir chefer. Efter förra filmen har de sagt upp sig på sina jobb och ska nu starta en egen firma där de ska tillverka speciella duschmunstycken. Efter att ha blivit blåsta på en jätteorder av elake industrimagnaten Christoph Waltz och hans lika elaka son Chris Pine bestämmer de sig för att ge igen. Inte med mord denna gång utan med en kidnappning. Helt rätt. Dags att kidnappa Pine och tvinga rika pappan Waltz att punga ut med stålarna han blåste grabbarna på hahahaha. Charlie Day är kanske roligast just nu. Jag har sagt det förr och jag kommer säga det igen, när han drar igång med sin gnälliga pipskrikröst och bara babblar en jävla massa skit och idiotier då går det inte att hålla sig för skratt. Jag dööööör! HAHAHAHAHA! Kungen!!! Bateman är som vanligt otrolig som the straight guy, alltså snubben som till synes är normal så att de andras skämt ska bli roligare när det studsas mot honom. Meeeeen han är mer slut än alla andra ändå hahaha! Kolla minspelet. Så små, små grejer han gör som förmedlar så mycket ahahahahaha! Och Sudeikis är ju verkligen det nya stjärnskottet på humorhimlen som bara spottar ur sig så mycket dumt och kul mest hela tiden. Jennifer Aniston kommer tillbaka i en liten biroll och är givetvis ännu mer galen än i ettan, och Kevin Spacey gör en kanonbiroll från finkan där hans karaktär hamnat sedan första filmen hahahahahaha! Det här är bra mest hela tiden med kanske ett par transportsträckor här och där. Se den och se om ettan när du ändå håller på!
/Surskägget