@@@
Att Keanu tillhör kategorin träansikten (permanent ordförande för gruppen är Kevin Costner) är väl allmänt känt. Ändå är han idag en av Hollywoods största affischnamn. Men hur träig han än är så funkar han, åtminstone för mig. Det är väl lite så med honom, antingen köper man hans träiga nuna eller så tycker man att han är sämst i världen. Street Kings hade en grym trailer och jag var sjukt sugen på att se den efter att ha sett trailern (som har legat här på världens bästa filmblogg också). Tyvärr infriade inte filmen alla förväntningar jag hade, men det är i och för sig sällan en film gör det. Det som är bra med filmen är skådisarna och dialogen som känns riktigt äkta. Det dåliga är att storyn är alldeles för uppenbart standard för att filmen ska kunna lyfta till de härliga höjder den kanske egentligen förtjänar. Keanu tillhör en liten styrka snutar som dödar först och ställer frågor sen. Självklart har han de hatade Internal Affairssnutarna i häcken på sig, och snart nog börjar han misstänka att nån försöker sätta dit honom med falska anklagelser. Nu behöver man inte ha sett 400 snutfilmer tidigare för att förstå vem det är som vill sätta dit honom, och det är där filmen tappar. Visst är det intressant att se resan fram till målet, men det hade varit kul om målet såg lite annorlunda ut än det gjort i 400 andra rullar. Forest Whitaker är Keanus chef, och den skådis som verkligen sticker ut i en ganska stark ensemble (Jay Mohr, Chris Evans, John Corbett, Hugh Laurie). Lite samma typ av film som Training Day (samma manusförfattare) och gillar du dina täta snutthrillers är det här filmen för dig.
/Surskägget
måndag 28 april 2008
Untraceable
@@
En standardthriller by-the-book kan vara helt okej vilken dag som helst på veckan och Untraceable är inget undantag. Diane Lane är FBI-agent som jobbar med Internetbrottslighet (man slänger in en schysst liten sluta-tanka-hem-filmer-för-vi-ser-dig-nickning) och som en dag får en hemsida kallade Kill With Me på sitt skrivbord. Där torteras en katt live men hennes chefer rycker på axlarna och menar på att hon har bättre saker att ta tag i. Men ett par dagar senare torteras en man till döds på samma sajt och plötsligt inser man att man har med en seriemördare att göra. Det geniala med sajten är att varje tortyr/mordmetod är designad så att ju fler människor som går in på sajten för att titta gör att tortyr/mordmetoden accelererar och dödar personen snabbare. Sen har vi våra standardprylar som kamp-mot-klockan, personligt-indragen-FBI-agent, tokig-dåre-som-är-bättre-på-modern-teknik-än-alla-andra-i-hela-världen och showdown-i-källare-där-mördare-huserar. Allt som allt en helt okej rulle som vare sig höjer sig över övrigt i genren eller blir sämre än annat i genren.
/Surskägget
En standardthriller by-the-book kan vara helt okej vilken dag som helst på veckan och Untraceable är inget undantag. Diane Lane är FBI-agent som jobbar med Internetbrottslighet (man slänger in en schysst liten sluta-tanka-hem-filmer-för-vi-ser-dig-nickning) och som en dag får en hemsida kallade Kill With Me på sitt skrivbord. Där torteras en katt live men hennes chefer rycker på axlarna och menar på att hon har bättre saker att ta tag i. Men ett par dagar senare torteras en man till döds på samma sajt och plötsligt inser man att man har med en seriemördare att göra. Det geniala med sajten är att varje tortyr/mordmetod är designad så att ju fler människor som går in på sajten för att titta gör att tortyr/mordmetoden accelererar och dödar personen snabbare. Sen har vi våra standardprylar som kamp-mot-klockan, personligt-indragen-FBI-agent, tokig-dåre-som-är-bättre-på-modern-teknik-än-alla-andra-i-hela-världen och showdown-i-källare-där-mördare-huserar. Allt som allt en helt okej rulle som vare sig höjer sig över övrigt i genren eller blir sämre än annat i genren.
/Surskägget
torsdag 24 april 2008
Dagens hyllning
Sin City - @@@@Den ultimata serieadaptionen på Frank Millers hårdkokta och våldsamma filmnoirserier från början av 90-talet. Frank Miller delar här visionen och regi med Robert Rodriguez (The Faculty, From dusk till dawn mfl.) och resultatet är lysande. Varenda bild, varenda scen är fantastiskt porträttlik Millers originalserie och allt är genomarbetat in i minsta detalj. Kritik jag hört mot filmen är att den är för kall, för våldsam och för pajig men poängen var ju att skapa en film så trogen förlagan att det nästan inte är klokt och det har Miller/Rodriguez lyckats med till 100%. De olika karaktärerna lever alla i Basin City (Sin city, get it?) och deras hårda liv och leverne korsar varandras historier ofta utan att mötas. Polisen Hartigan (Bruce Willis) räddar en liten flicka från den galne barnmördaren samt pedofilen Junior (Nick Stahl) bara för att själv bli förälskad i flickan när hon blivit tonåring. Marv (lysande Mickey Rourke) ger sig ut på blodig hämnd då den enda kvinnan han älskat (en prostituerad han känt en natt) blir mördad. Den mystiske Dwight får det svettigt då han råkar döda en undercoverpolis han tror är ett vanligt arsle och försöker desperat stoppa ett gängkrig mellan maffia, beväpnade prostituerade och polis. Hårda historier, grymt iscensatt. Får inte heller glömma tjejerna. En film man kan se om och om igen utan att den tappar. Det ryktas om att uppföljaren är på gång och har väl då premiär om ett par år. Jag väntar med spänning i allafall.
/Vrångmannen
onsdag 23 april 2008
Hundenkäten
Turner&Hooch är alltså bästa hundfilmen? Kom igen people! Skärpning. Visst, filmen är lite halvbusig och halvkul och en fet äcklig dreggelhund som invaderar perfektionisten Tom Hanks liv är helt okej underhållning. Men att den skulle vara bäst? Jeebus! The Amazing Dobermans säger jag bara! Där snackar vi hundrulle på hög nivå. Ett gäng supertränade dobermanhundar som utnyttjas av ondskefulla bankrånare, men som sen hamnar på rätt sida lagen och sätter fast skurkarna, det mina vänner, det är film!
/Surskägget
/Surskägget
onsdag 16 april 2008
Kuntza presenterar: TWISTER!
OBS!! SJUKT GALET MED SPOILERS!!
De allra flesta filmtittare känner säkert till det. Twister. Ni vet dom där oväntade svängningarna i handlingen som innebär att det vi trodde var helt uppenbart och klart i själva verket är något helt annat och ofta galet tvärtom annorlunda. Det är allt från smarta manusfinesser som höjer upp hela filmupplevelsen till fula onödiga luringar som irriterar och skapar en förbannad publik.
Hur som helst har det alltid varit ett charmigt moment i de filmer som har känslan att få till snygga svängningar och ge oss tittare ännu en förhöjd dimension av en bra film. Det är vi det kallar för twister.
Finns en myspysig känsla att bli skönt uppsnurrad och lite lurad med smarta filmer.
Här serverar jag en lista på de bästa twisterna nånsin (dock ej i rangordning)!
Se upp för en del spoilers nedanför - har du inte sett den aktuella filmen vill du kanske inte läsa detta.
Nivå: SHIT ÄR DET SAAANT!!??
No way out
Slåss för att visa du är oskyldig när du är skyldig på riktigt
Old boy
Oj vad äckligt och riktigt ondskefullt det blev nu då. Boven vinner!
Arlington road
Så kan det gå när man har helt rätt i sina konspirationsteorier. Och när nån annan vet vilka teorier man har så det går att utnyttja. Boven vinner!
Seven
Nä dom vågar inte? Jo dom vågar! Och boven vinner!
Shawshank redemption
Dom har dragit oss vid näsan hela tiden...nästan framför våra ögon.
Fight club
Inte kan han väl vara så galen? Jo det kan han...
Sleepaway camp
De sista 10 sekundrarna glömmer man aldrig
The Prestige
Hur mycket twister som helst och de sista två är faktiskt maffiga. TRO på det du ser och inte ser.
Manons källa - Jean De Florette II
Riktigt tung och hemskt jobbig. colin nutley tyckte det var så tungt att han snodde allting till att göra en svenne-variant några år senare.
24
Ja det är egentligen tv men hela serien är en enda orgie i twister genom alla säsonger. Hur många twister kan vi få....? Vi minns mullvadar överallt, kvinnliga bovar, en president (!) som mastermind, kallblodiga mord på egna kollegor mm mm
Nivå: JÄVLAR ANAMMA
Primal Fear
Ondskan lever och har full koll
A Beautiful Mind
Snyggt och oväntat, en vuxnare variant på fight club
LA Confidential
Shit, det var farligt att fika i folks kök på 50-talet
Sjätte sinnet
Vaaa? Han har dragit oss i lång clownnäsa hela tiden. MEN minus för att twisten ju är totalt orealistisk (i en redan overklig kontext eftersom han ju är spöke men ändå)
Unbreakable
Ja vi älskar att han vågar ta ut svängarna
The Village
Finns flera twister varav den sista är enklast att ta, men de andra tidigare är bättre o har mer shit
Usual suspects
Vad ska man säga?
Memento
Jättejobbigt med sanningen.
Switchblade romance / High Tension
Nu jävlar blev det otäckt, fast på ett annat sätt
Psycho
Mamman sitter i källaren - jag var typ 10 år när jag såg den här på tv och kunde sen inte sova på hela natten
Cube
Det är inte riktigt över än.
Omen 2
Hela filmen är som en stor remake på 1:an förutom den sista minuten...
Nivå: SPECIALARE
Planet of the Apes (originalet) - Ja det är en stor twist men har själv inga minnen av filmen. Twisten i Burtons remake kan ta sig i arslet.
The Empire Strikes Back - den visste jag i förväg MEN OM jag inte hade den infon o sett den på original-bio hade jag nog dött där direkt i biosätet
Vanilla sky - stilpoäng men en ganska trist film
Crying Game - ja en bra twist men filmen var väl ganska trist
Basic Instinct - vi gillar alltid onda blicken i kameran
Nivå: NJA
Morden på Orientexpressen - Agatha Christie får poäng för sin vågade twist. Alla är skyldiga
Total Recall - Det är sant eller var det kanske inte det?
Citizen Kane - Ja men bryr vi oss?
Presumed Innocent – Ja den lurade mig lite faktiskt
Nivå: Underkänt med too much och för fånigt
The Others - som sjätte sinnet
The Locals - som sjätte sinnet OCH the others..
Identity - lite väl extrem, synd på en sån grym thrilleridé och här hade vi hellre sluppit en twist
The Game - för fånigt o långsökt
Frailty – nja det där förstod vi tidigt
Wild Things - nu får ni skärpa er
/Kuntza
Gästskribent Kuntza
Kuntza (ni har sett hans kommentarer på tidigare inlägg) kommer att gästspela som skribent på vår blogg några gånger per år. Han bjuder till med lite annorlunda spännande vinklar och vrån från filmens underbara värld. Vi välkomnar Kuntza som en spontan och unik krydda till vår alltmer växande och törs vi säga det SJUKT FANTASTISKA blogg. Scenen är din Kuntza.
Det är ju film, du vet ju..
/Vrångmannen & Surskägget
Det är ju film, du vet ju..
/Vrångmannen & Surskägget
lördag 12 april 2008
Living and Dying
@-
Jag såg fem minuter och stängde sen av och raderade filmen från datorn för att jag var så arg att sånt skit skulle ligga och ta plats på min hårddisk. Den är inte ens värd en etta minus i betyg, men tyvärr är det det lägsta jag kan ge. DYNGA! SKRÄP! SKIT! Se den aldrig.
/Surskägget
Jag såg fem minuter och stängde sen av och raderade filmen från datorn för att jag var så arg att sånt skit skulle ligga och ta plats på min hårddisk. Den är inte ens värd en etta minus i betyg, men tyvärr är det det lägsta jag kan ge. DYNGA! SKRÄP! SKIT! Se den aldrig.
/Surskägget
Enkäten
Spider-Man vann kampen med X-men tätt i hälarna. Jag håller delvis med, men tycker ändå av rent nostalgiska skäl att den första Stålmannenfilmen med Christopher Reeves är den bästa ändå. Hursomhelst är Spider-Man helt klart en värdig vinnare.
PS. Ni två som röstade på Supergirl...ni kan inte ha sett den. USEL SA JAG!
/Surskägget
PS. Ni två som röstade på Supergirl...ni kan inte ha sett den. USEL SA JAG!
/Surskägget
Cloverfield
@@@
Jag ska erkänna att jag var sjukt skeptisk till den här filmen. Wow, ännu en rulle där karaktärerna själva spelar in handlingen och så får vi se kassetten efter att den hittats när de är döda sen länge. Woho! Hurra! NOT!
Och Cloverfield börjar rätt trist. En text om att filmen nu tillhör amerikanska armén bla bla och sen lite fåniga hemmavideoscener med ett par som är gosigosiga med varandra. Men ganska snart vänder det och filmen får en nerv och en ton som faktiskt fångas perfekt via hemmavideoidén. När monstret väl slår till och paniken och stressen och chocken och allt det andra verkligen får utlopp känns det mer eller mindre som att man är där på plats.
Visst, det finns fortfarande scener där folk springer med kameran och man mest känner sig åksjuk, men filmskaparna har faktiskt lyckats med konststycket att få filmen att kännas som en film och samtidigt ändå kännas hemmavideo. Den kombon är svår att få till och kan i sämsta fall leda till att inget känns speciellt trovärdigt, men här lyckas man balansera på gränsen.
I slutändan är det ingen film man bär med sig länge, länge efter att man sett den, men som underhållning fungerar den absolut. En intressant variant på Godzilla som faktiskt funkar mer än okej.
/Surskägget
Och såhär skrev Vrångmannen om Cloverfield för nån månad sen eller två:
@@@
Det har snackats mycket om den här rullen. Ända sen den första teasertrailern dök upp där vi ser några ungdomar festa i New York och plötsligt kommer frihetsgudinnans huvud farande i en explosion och landar på gatan. Cloverfield är en annorlunda take på monsterrullen. Vi följer en avskedsfest via en av festdeltagarnas videokamera, plötsligt bryter helvetet löst i New York och ett gigantiskt monster börjar röja. Vi fortsätter följa skräcken genom hemkameran då vännerna flyr genom staden för att försöka hålla sig vid liv. Vill först bara kommentera att eftersom det är skakig handkamera hela tiden i långa tagningar så är det lätt att bli åksjuk (jag klarade mig bra). Bland de maffigaste ljudmattor jag varit med om på film! Det kändes som man satt i all kaos och när monstret ryter till dom första gångerna så reser sig nackhåren. Filmen lyckas också bra med att hålla kontinuiteten på ett smart och varierande sätt eftersom allt visas genom en endaste kamera som en av ungdomarna hela tiden dokumenterar med. Cloverfield är småspännande och underhållande under dess korta 85 minuter och det är ett gott jobb för en film helt utan musik och möjligheter till klipp mellan kameror och andra vanliga filmknep för att skapa terror. Ändå känner jag när jag lämnar biografen att jag kommer glömma den här rullen lika fort som jag...jag...Oj! Jag har visst sett en monsterfilm?! Undrar hur den var. Måste läsa.
/Vrångmannen
Jag ska erkänna att jag var sjukt skeptisk till den här filmen. Wow, ännu en rulle där karaktärerna själva spelar in handlingen och så får vi se kassetten efter att den hittats när de är döda sen länge. Woho! Hurra! NOT!
Och Cloverfield börjar rätt trist. En text om att filmen nu tillhör amerikanska armén bla bla och sen lite fåniga hemmavideoscener med ett par som är gosigosiga med varandra. Men ganska snart vänder det och filmen får en nerv och en ton som faktiskt fångas perfekt via hemmavideoidén. När monstret väl slår till och paniken och stressen och chocken och allt det andra verkligen får utlopp känns det mer eller mindre som att man är där på plats.
Visst, det finns fortfarande scener där folk springer med kameran och man mest känner sig åksjuk, men filmskaparna har faktiskt lyckats med konststycket att få filmen att kännas som en film och samtidigt ändå kännas hemmavideo. Den kombon är svår att få till och kan i sämsta fall leda till att inget känns speciellt trovärdigt, men här lyckas man balansera på gränsen.
I slutändan är det ingen film man bär med sig länge, länge efter att man sett den, men som underhållning fungerar den absolut. En intressant variant på Godzilla som faktiskt funkar mer än okej.
/Surskägget
Och såhär skrev Vrångmannen om Cloverfield för nån månad sen eller två:
@@@
Det har snackats mycket om den här rullen. Ända sen den första teasertrailern dök upp där vi ser några ungdomar festa i New York och plötsligt kommer frihetsgudinnans huvud farande i en explosion och landar på gatan. Cloverfield är en annorlunda take på monsterrullen. Vi följer en avskedsfest via en av festdeltagarnas videokamera, plötsligt bryter helvetet löst i New York och ett gigantiskt monster börjar röja. Vi fortsätter följa skräcken genom hemkameran då vännerna flyr genom staden för att försöka hålla sig vid liv. Vill först bara kommentera att eftersom det är skakig handkamera hela tiden i långa tagningar så är det lätt att bli åksjuk (jag klarade mig bra). Bland de maffigaste ljudmattor jag varit med om på film! Det kändes som man satt i all kaos och när monstret ryter till dom första gångerna så reser sig nackhåren. Filmen lyckas också bra med att hålla kontinuiteten på ett smart och varierande sätt eftersom allt visas genom en endaste kamera som en av ungdomarna hela tiden dokumenterar med. Cloverfield är småspännande och underhållande under dess korta 85 minuter och det är ett gott jobb för en film helt utan musik och möjligheter till klipp mellan kameror och andra vanliga filmknep för att skapa terror. Ändå känner jag när jag lämnar biografen att jag kommer glömma den här rullen lika fort som jag...jag...Oj! Jag har visst sett en monsterfilm?! Undrar hur den var. Måste läsa.
/Vrångmannen
The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford
@@@+
Med en sån här film är det svårt att veta var man ska börja. Den som förväntar sig en lättsam western med Brad Pitt och lite enkelt pangpang kommer bli sjukt besviken. Det här är en komplex film med karaktärer som inte är ensidiga, och där handlingen alltid är underordnad karaktärsutvecklingen. Det är också en av de snyggaste filmer jag sett på år och dar. Fotot är outstandning och på så sätt är filmen en ren njutning.
I korthet handlar det om en av "vilda västerns" största namn - Jesse James. En bank- och tågrånare som utmålades lite till en Robin Hoodliknande folkhjälte som många såg upp till. Vi får följa hans sista tid i livet när den unge Robert Ford, som dyrkat honom under hela sin uppväxt, lär känna Jesse och sakta men säkert upptäcker att Jesse inte är den renhjärtige hjälte Robert alltid trott. Det slutar förstås med att Robert skjuter ihjäl Jesse (och om ni tycker att det är en spoiler ska ni läsa titeln på filmen en gång till!).
Skådespelarna är lysande rakt igenom. Brad Pitt som Jesse James levererar verkligen och pendlar skickligt mellan att vara charmig och social till att bli vrång och otrevlig. Hans närvaro dominerar alla scener han är med i, och skapar en utomordentlig bild av en karaktär med många djup och bottnar. Det är lätt att förstå att folk tydde sig till Jesse om han var bråkdelen av den man som Brad Pitt gestaltar honom som. Det är också lika lätt att förstå varför Robert Ford faktiskt sköt honom till slut.
Robert Ford spelas av Casey Affleck och att han inte vann en Oscar är rent löjeväckande. Det här var 2007 års skådespelarprestation alla kategorier utan tvekan. Alla de många känslor som Ford måste känt (ofta i konflikt med varandra) speglas genom Caseys uttrycksfulla ansikte. Lysande. Jag bugar och bockar och lyfter på hatten och hänger av mitt sura skägg på närmaste krok.
Vilken hyllning tänker ni nu. Varför i all sin dar ger Surskägget filmen bara en trea efter allt detta positiva? Han kanske har skrivit fel. Det kanske saknas två @@ i betyget? Nej, jag har inte skrivit fel. Nej, det saknas inte två @@ i betyget. Filmen är, trots allt det jag nämnt ovan, tyvärr bara en trea plus. Detta beror i mångt och mycket på att jag tycker att regissören lagt fokus på fel saker. Filmen är 2.40 och det är i saftigaste laget för vilken film som helst. Speciellt när det mest intressanta med filmen, nämligen det som hände efter att Jesse dött, skyndas igenom på en kvart, tjugo minuter.
Vi vet när vi kliver in i salongen att Jesse ska bli skjuten. Resan dit är förvisso intressant, men i det stora hela fattar vi snabbt varför. Det finns scener som är helt onödiga för filmen och som känns oändligt långa. Jag har inget emot en karaktärsdriven film med långsamt tempo, men då ska det finnas en mening med att låta vissa scener dra ut på tiden. Det gör det inte alltid här, och jag kommer på mig själv ett par gånger med att tänka: Varför är den här scenen med? Kommer den verkligen ha nån som helst betydelse för vad som kommer hända? Tyvärr var svaret nej samtliga gånger.
Däremot piggnar filmen på betydligt efter att Jesse blir skjuten och vi får följa Robert och hur han hanterar det plötsliga kändisskap som mordet innebär för honom. Där är det lätt att dra paralleller till nutid med all kändishysteri och det är både fascinerande och lite skrämmande att det faktiskt gick till i princip likadant för mer än hundra år sen som idag. De sista tjugo minutrarna eller så är också de mest intressanta. Tyvärr känns det som att regissören här väljer att lägga i gasen och skyndar sig mot målet. Jag hade hellre sett att han klippt bort lite innan mordet och lagt mer fokus på det som hände efteråt.
Sammanfattningsvis vill jag rekommendera filmen inte minst för att se Brad Pitt och Casey Affleck göra sin grej. De visar verkligen vad de går för, och det är en ren njutning att se.
/Surskägget
Med en sån här film är det svårt att veta var man ska börja. Den som förväntar sig en lättsam western med Brad Pitt och lite enkelt pangpang kommer bli sjukt besviken. Det här är en komplex film med karaktärer som inte är ensidiga, och där handlingen alltid är underordnad karaktärsutvecklingen. Det är också en av de snyggaste filmer jag sett på år och dar. Fotot är outstandning och på så sätt är filmen en ren njutning.
I korthet handlar det om en av "vilda västerns" största namn - Jesse James. En bank- och tågrånare som utmålades lite till en Robin Hoodliknande folkhjälte som många såg upp till. Vi får följa hans sista tid i livet när den unge Robert Ford, som dyrkat honom under hela sin uppväxt, lär känna Jesse och sakta men säkert upptäcker att Jesse inte är den renhjärtige hjälte Robert alltid trott. Det slutar förstås med att Robert skjuter ihjäl Jesse (och om ni tycker att det är en spoiler ska ni läsa titeln på filmen en gång till!).
Skådespelarna är lysande rakt igenom. Brad Pitt som Jesse James levererar verkligen och pendlar skickligt mellan att vara charmig och social till att bli vrång och otrevlig. Hans närvaro dominerar alla scener han är med i, och skapar en utomordentlig bild av en karaktär med många djup och bottnar. Det är lätt att förstå att folk tydde sig till Jesse om han var bråkdelen av den man som Brad Pitt gestaltar honom som. Det är också lika lätt att förstå varför Robert Ford faktiskt sköt honom till slut.
Robert Ford spelas av Casey Affleck och att han inte vann en Oscar är rent löjeväckande. Det här var 2007 års skådespelarprestation alla kategorier utan tvekan. Alla de många känslor som Ford måste känt (ofta i konflikt med varandra) speglas genom Caseys uttrycksfulla ansikte. Lysande. Jag bugar och bockar och lyfter på hatten och hänger av mitt sura skägg på närmaste krok.
Vilken hyllning tänker ni nu. Varför i all sin dar ger Surskägget filmen bara en trea efter allt detta positiva? Han kanske har skrivit fel. Det kanske saknas två @@ i betyget? Nej, jag har inte skrivit fel. Nej, det saknas inte två @@ i betyget. Filmen är, trots allt det jag nämnt ovan, tyvärr bara en trea plus. Detta beror i mångt och mycket på att jag tycker att regissören lagt fokus på fel saker. Filmen är 2.40 och det är i saftigaste laget för vilken film som helst. Speciellt när det mest intressanta med filmen, nämligen det som hände efter att Jesse dött, skyndas igenom på en kvart, tjugo minuter.
Vi vet när vi kliver in i salongen att Jesse ska bli skjuten. Resan dit är förvisso intressant, men i det stora hela fattar vi snabbt varför. Det finns scener som är helt onödiga för filmen och som känns oändligt långa. Jag har inget emot en karaktärsdriven film med långsamt tempo, men då ska det finnas en mening med att låta vissa scener dra ut på tiden. Det gör det inte alltid här, och jag kommer på mig själv ett par gånger med att tänka: Varför är den här scenen med? Kommer den verkligen ha nån som helst betydelse för vad som kommer hända? Tyvärr var svaret nej samtliga gånger.
Däremot piggnar filmen på betydligt efter att Jesse blir skjuten och vi får följa Robert och hur han hanterar det plötsliga kändisskap som mordet innebär för honom. Där är det lätt att dra paralleller till nutid med all kändishysteri och det är både fascinerande och lite skrämmande att det faktiskt gick till i princip likadant för mer än hundra år sen som idag. De sista tjugo minutrarna eller så är också de mest intressanta. Tyvärr känns det som att regissören här väljer att lägga i gasen och skyndar sig mot målet. Jag hade hellre sett att han klippt bort lite innan mordet och lagt mer fokus på det som hände efteråt.
Sammanfattningsvis vill jag rekommendera filmen inte minst för att se Brad Pitt och Casey Affleck göra sin grej. De visar verkligen vad de går för, och det är en ren njutning att se.
/Surskägget
måndag 7 april 2008
80-talet: Del 1 - Highschoolfilmer
Folk pratar ofta om hur bra 70-talet var filmmässigt. Och visst, det kom fram många nya supertalanger och studiosystemet förändrades för all framtid när de unga, hippa regissörerna (Spielberg, Lucas, Coppola, DePalma m fl) tog över. Men för mig har alltid 80-talet var det ultimata filmdecenniet. Det gjordes hur mycket sjukt bra film som helst på 80-talet, och eftersom att man var ung och oförstörd fastnade det mesta ännu mer i skallen på en.
Min absoluta favoritgenre än idag är highschoolfilmen. Den kan ta sig olika uttryck, komedi, drama, action, romantik, men handlar om ungdomar och deras liv ofta med en stark förankring till skolan med många scener i och kring skolan och skolområdet. 80-talet var highschoolrullarnas absolut bästa årtionde. Här ett litet urval.
Back to school (1986) - @@@
Inte en ren highschoolrulle då den utspelar sig på college, men andan är densamma. Här möter vi Thornton Melon (en briljant Rodney Dangerfield) som trots att han är gammal och grå bestämmer sig för att börja college igen för att hjälpa sin son att klara studierna. Thornton är rik som ett troll och köper sig helt enkelt allt han behöver, något hans son har lite svårt att smälta. Dessutom är Thornton "loud and obnoxious" på ett sådär härligt sätt som bara vår vän Dangerfield kunde vara. Det bjuds på många skratt och många cameos (en annan gammal hjälte Sam Kinison t ex) och i slutet avgörs kampen mellan de onda och de goda via simhopp. Lite av en bortglömd film i a f här i Sverige, men får du tag på den så tveka inte utan köp direkt. Bjussar här på scenen med Kinison. Lysande.
The Karate Kid (1984) - @@@@
Tycker faktiskt den här är riktigt bra fortfarande. Uppföljarna blev ju sämre och sämre (trean alltså, helt seriöst, gud vad usel den är) men den första hade tempo, drama, action, spänning och kärlek i lagom dos och blandning tillsammans med det klassiska highschoolfilmtemat nämligen den utstötte som försöker passa in i gänget. Amerikanska highschoolfilmer bygger mycket på hierarkin i skolan, de tuffa sportsnubbarna som är dumma och dryga vs de mesiga töntarna som är snälla och som får tjejen i slutet (trots att det aldrig händer i verkligheten). Ralph Macchio var 23 och skulle föreställa 15-16 och såg yngre ut än det rentav. Han blev självklart tapetserad på alla tjejväggar i världen tills de såg hur plufsig och fet han blivit i trean då alla affischer brändes på bål. Karatescenerna är tämligen lama idag, men Trantekniken är klassisk och Cobra Kai tillhör fortfarande de tuffaste karateskurkarna på film.
Här är den gamla trailern.
Better off Dead (1985) - @@@+
Vilken klassiker. Återigen kanske inte så känd här i Sverige, men ruggigt bra med en suverän John Cusack i huvudrollen. Den här gled lite mellan highschoolgenren och skidgenren som var en helt egen typ av ungdomsfilm där den onde och den gode avgjorde vem som skulle få bruden och halva kungariket genom att tävla i slalom mot varandra. Så även i denna. Men resten av filmen utspelar sig mer i skolmiljö än på bergstoppar och därför är den mer en highschoolfilm än nåt annat. Storyn är lika enkel som klassisk. Vår hjälte blir dumpad av flickvän för elak snobb. Vår hjälte får fransk utbytesstudentska som granne. De blir kompisar. Vår hjälte inser att han vill ha fransyska istället. Men med Cusacks ironiska torra minspel och alla lika ironiska oneliners manusförfattarna matar honom med höjer den sig snäppet över det mesta i genren. Det finns så många knäppa detaljer i den här att det knappt är sant. Cusacks mamma i filmen kan t ex inte laga mat överhuvudtaget. I en skön scen serverar hon nån sorts geléröra som Cusack petar lite på. Maten kryper då iväg längst bordet. Hahahahaha! PS. Regissören hetter Savage Steve Holland, och bara det gör filmen sevärd. Han gjorde även nästan lika lysande One Crazy Summer med Cusack och Demi Moore året senare, men det är dessvärre icke en highschoolfilm och passar därför inte in här.
Blir du inte sugen efter den här trailern har du inget hjärta.
Lucas (1986) - @@
Lille Corey Haim spelar 14-årige Lucas, en liten och klen men smart kille som är mobbad av de allra flesta i plugget. Han har dock en vän, populäre quarterbacken Cappie (Charlie Sheen) som fungerar som nån sorts storebror och mentor. En dag flyttar söta Maggie (lika söta Kerri Green) in till området och Lucas blir genast kär. Kruxet är att hon blir kär i Cappie och Cappie i henne. Så Lucas bestämmer sig för att gå med i det amerikanska fotbollslaget för att vinna Maggies hjärta samtidigt som han dissar Cappie som trots hela situationen försöker fortsätta vara hans vän. Söt liten bagatell kanske mest känd för att både Haims och Sheens karriärer fick en rejäl skjuts av filmen och att både Jeremy Piven och Winona Ryder hade sina första roller i den.
Glasögonen Corey Haim har HAHAHAHAHAHAHAHA...
Breakfast Club (1985) - @@@@@
Den ultimata highschoolfilmen. Se min och Vrångmannens tidigare recensioner här.
Åh vilken trailer. Speakerrösten hahahahahaha.
Heathers (1989) - @@@@
Winona debuterade i highschoolrullen Lucas och fick sedan med en helt annorlunda highschoolrulle för evigt kultstatus. Heathers (eller Sex, Häxor Och Dödliga Lektioner som den paradusla svenska titeln löd) är en svart komedi där nördarna (Ryder och Christian Slater) bestämmer sig för att slå tillbaka mot det fina innegänget. Kruxet är att Slater tar allt på största allvar och faktiskt börjar ha ihjäl folk på riktigt. Ryder vet först inte hur hon ska ställa sig till allt, men bestämmer sig till sist att galenskapen inte kan fortsätta. Då bestämmer sig Slater för att döda henne också. Som ni ser är det ganska mörka teman för att vara en ungdomsrulle. Där de flesta andra 80-talsfilmer i highschoolmiljö var glättiga och glada även när det handlade om hjärta, smärta och mobbing så är den här svart som natten (dock med glimten i ögat och med en underbar humor som genomsyrar svärtan). Kanske för att vi började närma oss 90-talet här och folk var trötta på det glättiga. Hursomhelst är den här riktigt bra och bör ses genast om du inte redan gjort det. PS. Lägg märke till Shannen Doherty i en tidig roll strax innan hon slog igenom fett med Beverly Hills 90210.
80-talstrailers alltså....hahahhahahaha...
Can't Buy Me Love (1987) - @@@
Den på sitt sätt mest klassiska av alla highschoolrullar. Ronald (Patrick Dempsey) är en av nördarna i plugget. Men där hans polare nöjer sig med chips, dip och lite poker om helgkvällarna vill Ronald leva det ljuva livet. Han inser att hans popularitet skulle stiga om han bara kunde bli ihop med skolans snyggaste tjej Cindy (Amanda Peterson). Så han skramlar ihop typ alla pengar han har och "köper" henne. I en månad ska hon låtsas att de är ett par för att han ska bli poppis. Naturligtvis funkar det över förväntan och Ronald blir snart för cool för sina gamla vänner och till och med för cool för Cindy som givetvis går från att hata honom dag 1 till att älska honom dag 30. Dempsey är perfekt i rollen och i princip det enda stora han gjort fram till dags dato och Grey's Anatomy (även om han jobbat konstant så har det ju varit mindre filmer eller biroller). CBML har helt enkelt alla klichéer och några till från karaktärer till vändningar som en highschoolrulle kan kräma in på 90 minuter. Men ändå gjort med någon egen sorts stil som gör att den inte känns unken och trist.
She's hot, Ronald's not!
Three O'Clock High (1987) - @@@@
Grymt underskattad och sällan sedd kultrulle som är helt fantastisk. Regissören Phil Joanou började jobba mycket med U2 sen. Casey Siemaszko hade tidigare haft små biroller i allt från Secret Admirer till Tillbaka Till Framtiden och det här var hans första huvudroll. Storyn är lika enkel som genialisk. Casey är supertönten Jerry som på uppdrag av skoltidningen ska skriva en liten notis om nykomlingen Buddy (Richard Tyson som oftast spelar skurk som t ex i Kindergarten Cop). Vad Jerry inte vet är att Buddy hatar att folk rör honom, vilket Jerry naturligtvis råkar göra. Och då bestämmer Buddy att det ska bli slagsmål. Klockan tre prick på skolgården när skolan är slut. Resten av dagen ägnar Jerry åt att fixa sig ur knipan med diverse komiska följder. Bildspråket är lysande, tempot härligt uppskruvat och Siemaszko perfekt som den nervöse och töntige Jerry. Skrattfest mest hela tiden. Kan vara svår att få tag på, men om ni gör det slå till direkt.
Nån har lagt ut hela filmen på YouTube i typ 10 delar. Här är del ett så kan ni pussla själva sen.
Class (1983) - @@
Jonathan har en affär med en äldre och gift kvinna. Kruxet är att hon är hans collegerumskompis mamma (ännu en collegfilm alltså, men vi petar in den här ändå, temat är detsamma och känslan med som i de flesta highschoolrullar). Naturligtvis upptäcks detta av rumskompisen och kalabaliken är ett faktum. Filmen är inte sådär jättelysande, men ändå hyfsat känd fortfarande för att Andrew McCarthy, Rob Lowe, Alan Ruck och Virginia Madsen tog sina första stapplande steg här. Jaqueline Bisset gav tyngde med sitt namn på affischen som mamman. Se den och glöm den så fort filmen är slut.
Självklart har vi trailern här.
Private Resort (1985) - @@
Idag kanske mest känd för att vara Johnny Depps första huvudroll (han var med i Terror på Elm Street året innan, men det var en biroll). Det är ingen highschoolrulle dock (utspelas på ett hotell) men ville ha med den bara för att det är kul att seriöse Depp var med i en tutt- och pruttkomedi en gång i tiden.
Johnny Depps frilla är inte att leka med.
Fira med Ferris (1986) - @@@@
En film jag såg hur många gånger som helst när jag var yngre, och som håller än idag. Självklart är det highschool/ungdomsfilmskungen John Hughes som står bakom den här. Ferris (en grym Matthew Broderick) är smart och hipp men orkar inte alltid gå till plugget. Ibland behöver man en ledig dag som han säger. För att få lite lediga dagar då och då har han en hel arsenal med ursäkter och sjukdomar som gör att mamma och pappa låter honom vara hemma till storasyster Jeanies (en klockren Jennifer Grey) stora förtret då hon vet att han fejkar. Men rektorn (en lysande Jeffrey Jones) är Ferris på spåren, och det gäller för Ferris att ligga steget före. Mitt i allt detta har vi Ferris flickvän Sloane (Mia Sara) och hans neurotiske och nervöse bäste vän Cameron (en strålande Alan Ruck). Det finns så många sköna toppar och höjder i den här så det inte är sant. Roligt är att Ferris då och då är väldigt medveten om att vi i publiken är där och talar direkt till oss med en liten glimt i ögat typ: "vi vet alla att det här är en film, fast bara ni och jag, inte de andra karaktärerna, hahaha". Jeffrey Jones som rektorn är helt slut och galen i skallen och hans försök att sätta dit Ferris leder honom bara till värre och värre olyckor så att han när han väl får tag på Ferris i slutet av dagen ser mer ut som en lallande dåre än som en proper rektor. Jennifer Grey är argast hahahahaha i världen på sin ohängde bror och hennes blickar är de suraste jag sett på film. Roligt också att hon på en polisstation blir blixtkär i en ungdomsbrottsling (spelad av Charlie Sheen i en liten cameo). En av de roligaste karaktärerna kan också vara en namnlös lärare (spelad av Ben Stein) som med monoton och uttryckslös röst håller ett av världens segaste och tråkigaste föredrag inför en klass som sover. "Anyone? Anyone?" HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA! Se den nu!!!!
Här bjuder vi självklart på den scenen.
Pretty In Pink (1986) - @@@
Eftersom att det är John Hughes som står för manus förväntar man sig lite mer från den här, samtidigt är det Howard Deutch som sitter i registolen och då försvinner väl lite av the Hughes magic antar jag. Klassisk story där Andie (en bedårande Molly Ringwald) är en fattig tjej som tvingas att ta hand om sin halvt alkoholiserade pappa sedan mamma dött. Hennes bäste vän Duckie (Jon Cryer i så galen outfit att det inte finns på kartan) är naturligtvis kär i henne men hon är kär i överklasslyngeln Blane (Andrew McCarthy) som är lite kär i henne också men som känner press från sin bästa polare Steff (en oooooooootroligt dryg James Spader) att inte röra sig utanför sina rikemanskretsar. Fattig vs rik alltså, och alla små problem som kan dyka upp när två personer från två skilda klasser börjar dejta. Självklart övervinner kärleken allt i slutet. Skådisarna är överlag väldigt bra. Spader är som sagt så dryg att såg man honom på stan en timme efter att man sett filmen så gav man honom stryk bara för att. McCarthy är osäkerheten själv och Ringwald naturligtvis helt perfekt i titelrollen (som jag har för mig skrevs för henne av hennes störste fan John Hughes). Men storyn är lite för by the book för att framkalla wow-känslor som andra Hughesrullar. Helt okej, men inte mer.
Garvar du inte åt Jon Cryers hatt+brillor då vet jag inte.
Sixteen Candles (1984) - @@@
Första försöket som regissör för John Hughes gör att filmen inte är så klockren som den skulle kunna vara, men fortfarande en mer än godkänd debut. Stackars Samantha (Molly Ringwald) fyller sexton men ingen tycks komma ihåg det. Istället fokuserar hela familjen på hennes äldre systers förestående bröllop. Självklart har vi det klassiska triangeldramat i plugget också där hon är kär i coola killen, medan tönten (en suverän Anthony Michael Hall) är kär i henne. Filmens stora behållning är utan tvekan Anthony Michael Hall. Året innan hade han fått lite av ett break through med Ett Päron Till Farsa (där han spelade sonen i familjen) och efter Sixteen Candles exploderade han förstås med Breakfast Club och Weird Science. Tyvärr dog hans karriär lika fort när han hoppade på en thriller (Out of Bounds) och sen en dramakomedi (Johnny Be Good) som inte var så kul. Hade han bara hållt sig till ungdomskomedier ett par filmer till hade hans karriär sett annorlunda ut. Synd på en talangfull skådis som kan växla mellan drama och komedi utan större svårigheter. Men i Sixteen Candles är han hilarious. Filmen måste ses enbart för hans skull.
Kolla in trailern så fattar du varför.
Snilleskolan (1985) - @@
Val Kilmers andra roll efter Top Secret! strax innan han gjorde Top Gun och för alltid skrev in sig i filmhistorien. Titeln säger allt. Det handlar om en skola för snillen. Och inget snille på skolan är smartare än just Val Kilmer som tar sig an lille osäkre Mitch som är ny på skolan. En av lärarna är deras nemesis och diverse sjuka och snillrika bus sätter lärarens nerver på prov. Sen blandas det in nån sorts spionhistoria i det hela vill jag minnas också. Roligast är snillenas snille, en kuf som bor i Val Kilmers garderob där han ordnat hiss ner i ett underjordiskt grottrum, hahahaha. Känns lite föråldrad idag med sina gadgets och prylar, men ändå underhållande.
Som sagt jag älskar berättarrösterna i dessa 80-talstrailers.
Weird Science (1985) - @@@@
Vad ska man säga? Har sett den här så många gånger så jag vet inte ens var jag ska börja. Återigen mr John Hughes. Återigen en lysande film. Gary (Anthony Michael Hall) och Wyatt (Ilan Mitchell-Smith) är två nördar som tröttnar på att inte ha flickvän. Därför bestämmer de sig för att skapa den perfekta flickvännen via sin dator (hahahahaha vilka idéer, datorer var så nytt och de kunde göra allt hahahahaha). De lyckas över förväntan och ut från röken och dammet kliver undersköna Lisa (Kelly LeBrock) som är alla tonårsgrabbars hetaste och våtaste fantasi. Hon får de två nördarna att kliva ur sina skal och bli tuffa grabbar. Med sin magi trollar hon fram de hippaste kläderna, de coolaste bilarna och ordnar den största festen hemma hos Gary där alla från skolan kommer (vilket leder till att Gary och Wyatt som värdar står och gömmer sig i Garys garderob för de är livrädda för att mingla hahahahahahahahahaha vilken scen!). Mitt i allt detta har vi Garys elake storebror Chet (en magnifik Bill Paxton i en tidig roll) som gör livet surt för våra hjältar tills Lisas magi sätter punkt för honom (specialeffekten åh specialeffekten, hahahahaha tänk Jabba the Hut fast mer grodaktig och uppenbart i plast, de har inte ens orkat bry sig för att det inte ska se fejkat ut hahahahhahahahaha!!!!). Vi får heller inte glömma Robert Downey Jr i en biroll som mobbare. Hans frisyr är out of this world (och hans insats är som alltid när det gäller Downey perfekt).
Vilken film!
Nördarna Kommer (1984) - @@@
En klassiker från den här tiden. Påp 80-talet dök termen nörd upp för första gången på allvar i både film och verkliga livet. Nördar dissades hela tiden på film naturligtvis, och nu var det dags för dem att hämnas (originaltiteln är Revenge of the Nerds vilket passar filmen bättre). Här samlar nördarna ihop sig och möter de tuffa sportgrabbarna i diverse tävlingar som längsta rap och ölhävning och liknande i sista halvtimmen på filmen. Givetvis vinner dem och alla lär sig att nördarna egentligen är coola. Vad ingen visste än 1984 var att alla nördar (och då menar jag verklighetens nördar) skulle bilda bolag som Microsoft, IBM och Apple och tjäna trehundra biljoners miljarder och därmed bli tusen gånger mer poppis än alla sportsnubbar i världen. Där kan vi snacka hämnd.
"Do you know karate?" "No." "Good." HAHAHAHAHHA!
Secret Admirer (1985) - @@@
Den hade två svenska titlar. På bio gick den under namnet Kedjebrevet. På video fick den sen titeln Crazy Love av nån anledning. Hursomhelst ser vi C. Thomas Howell i huvudrollen med Lori Loughlin och Kelly Preston i birollerna. Allt handlar om ett hemligt kärleksbrev Howell får i sitt skåp i skolan. Han tror att det är från skolans skönhet Preston och bestämmer sig för att skriva ett bra tillbaka som gemensamma kompisen Loughlin får överlämna. Loughlin läser brevet som är crap, och skriver ett bättre som får Preston att bli kär upp över öronen. De börjar dejta, men det dröjer inte länge förrän Howell inser att Preston bara är yta och helt tom i skallen. Istället vill han naturligtvis ha bästa kompisen Loughlin (som för övrigt är den som skrev det första brevet och är hemligt kär i Howell). Klassisk story by-the-book som ändå överlevt tidens tand hyfsat bra. I en kul liten bihandling hamnar alla kärleksbrev i händerna på föräldrarna till Howell och Preston vilket resulterar i ett otrohetsdrama som egentligen bara finns på papper och i fantasin hos de inblandade. Som bonus för alla kåta och glada tonårskillar visade Preston tuttarna i en scen, nåt hon knappast gör nuförtiden när hon är gift med Travolta och allt.
Ännu en trailer.
Summer School (1987) - @@
En Döda Poeters Sällskap för hjärndöda. Mark Harmon är läraren som hatar skolan men som älskar sina långa sommarledigheter. Därför blir han förbannad när han tvingas ta hand om en sommarklass där elever som halkat efter ska få en ny chans innan de slängs ut. Han drömmer om att få surfa, och eleverna vill förstås inte heller vara där. De hatar varandra direkt. Sen inser han att det här är bra killar och tjejer egentligen, det är ju bara att ingen har brytt sig om dem tidigare. De är ju smarta. Det är ju inte idioter. Så börjar han bygga förtroende mellan eleverna och sig själv och det slutar med att alla är de bästa vänner. Mitt i allt detta blir han kär i en annan lärare som också jobbar med en sommarklass (söta Kirstie Alley). Låter tråkigare än det är insåg jag nu när jag läste om vad jag skrivit. Självklart kryddas filmen med mängder av kiss- och bajsskämt och två skräckfilmsdårar som tror att hela livet är blodiga specialeffekter och vars favoritfilm är Motorsågsmassakern (som de till sin stora förtjusning får visa i klassen). Helt okej underhållning med ett par stora garv och lite småfniss.
Nån har lagt upp hela rullen på YouTube, vi börjar med del 7 där vi får ta del av hur de visar Motorsågsmassakern i klassrummet hehehe.
Teen Wolf (1985) - @@
Alla garvar åt den här men det skiter jag i. Jag gillar den. Okej, inte så mycket att jag skulle ge mer än godkänt i betyg, men att den skulle vara apusel som många brukar hävda, det håller jag inte med om. Visst, man kan ju undra hur Hollywoods moguler tänkte när de tog en av 80-talets hetaste stjärnor i Michael J. Fox och satte honom i vad som kan vara århundradet fulaste varulvsmask, meeeeeeen samtidigt är Fox så otroligt charmig och kul att man förlåter det mesta. Det här är egentligen bara en standard highschoolrulle som skiljer sig från mängden just i det faktum att Fox är en varulv. Det bryter ut ungefär samtidigt som han hamnar i puberteten och i och med det blir han skolans hippaste kille. I slutänden är det dock bättre att vara sig själv naturligtvis, nån annan moral skulle aldrig kunna vara möjlig i en film av den här sorten.
Grym trailer.
Porky's (1982) - @@@@
Vilken pärla! American Piefilmerna har ju mångt och mycket inspirerats av Porky's med skillnaden att man i American Pie (den första i alla fall) la ner lite mer tid på sina karaktärer och faktiskt har element av riktiga känslor och inte bara tutt- och pruttskämt (sparsamt men dock). Porky's kör mest på. Storyn är klassisk. Ett gäng grabbar vill bli av med sina oskulder. De försöker på alla möjliga vis. När inget riktigt funkar åker de till Porky's, ett ställe utanför delstatsgränsen som är en blandning av kasino och horhus. Men de bli bryskt utslängda av Porky och hans gäng. Nu är det dags för hämnd. Har ett par riktigt klassiska scener. Duschscenen när ett par av grabbarna smyger sig ner bland vattenrör och ledningar och spanar på brudarna efter gympan är en. Kim Cattrall i en tidig roll som "Lassie" är en annan (hon ylar som en hund när hon har sex). Och förstås scenen när grabbarna blir lurade till ett skjul mitt ute i skogen i tron att de ska få ha sex, och sen dyker en väldigt arg snubbe i machete upp och börjar jaga dem. Det är skratt hela vägen. Måste ses.
Tuffast trailern nånsin. Hahahahha.
Girls Just Wanna Have Fun (1985) - @@
Sarah Jessica Parker, Helen Hunt och i en liten, liten roll Shannen Doherty i tidiga roller långt innan de blev världskända och Oscarsvinnare och allt de blev. Brudarna älskar "Dance TV" som är en sorts MTV där folk dansar mest hela tiden. Tevestationen utlyser en tävling där vinnarna får dansa i det mest populära programmet. Men tanken på en dansande dotter går inte hem hemma hos Sarah Jessicas pappa som förbjuder henne att vara med. Så hon måste smita ut om kvällarna för att vara med. Här blandas en mild form av tonårsrebellism (är det ens ett ord?) med 80-talsspandex, benvärmare, en massa dans och en liten kärlekshistoria förstås. Helt okej rulle som förmodligen gjorde mer intryck då än nu.
För vi ska dansa i neon...
Fast Times At Ridgemont High (1982) - @@@@
Många kommande storstjärnor hade mer eller mindre stora roller i den här. Sean Penn, Jennifer Jason Leigh, Eric Stoltz, Phoebe Cates, Nicolas Cage, Judge Reinhold, Forest Whitaker och Anthony Edwards är inte så illa pinkat att ha med i samma rulle. Filmen är en salig röra av olika handlingar och karaktärer och små levnadsöden. Det här var Cameron Crowes första manus och han visade alltså redan från början var skåpet skulle stå. Annars är den här filmen mest känd för en drömsekvens med Phoebe Cates där hon kliver upp ur en bassäng och i slowmotion drar av sig sin bikini. Tydligen är det den mest pausade scenen nånsin i VHS'ens historia och videobutiker USA över fick byta ut kassetterna mot nya fräscha mest hela tiden för att kassetterna blev så slitna av detta. Om det är sant vete fan, men på DVD är det inga problem med att pausa i alla fall.
Här trailern.
All the Right Moves (1983) - @@@@
I hårda, karga Pennsylvania har Stefen (Tom Cruise) bara två val, kolgruvan eller en karriär som amerikansk fotbollsspelare. Men för att kunna gå på college måste han få ett stipendie och då gäller det att vara bäst hela tiden. Laget drivs stenhårt av obeveklige coachen Nickerson (Craig T. Nelson) som är så vrång att man vill ha ihjäl honom direkt. Stefen pressas dessutom hemifrån då hans äldre brorsa ådragit sig en skada på fotbollsplanen som gör att han inte kan spela och därför tvingas till gruvan. Välspelat drama där skådisarna verkligen får oss att känna hur jävligt det är att växa upp i en liten byhåla där det verkligen inte finns några som helst livsval som är bra. Lea Thompson är tjejen Tom är kär i, och i scenen när de äntligen ska ha sex med varandra för första gången har du chans att se Toms snopp i en halvsekund eller så.
Här är trailern såklart.
Mischief (1985) - @@
Utspelas på 50-talet så på så sätt skiljer den sig en del från övriga highschoolrullar på listan, men eftersom att den gjordes på 80-talet hamnar den ändå självklart här. Även i denna film är Kelly Preston drömkvinnan för huvudrollsinnehavaren (i detta fall Doug McKeon) och även i denna film gladdes en hel värld hormonstinna tonårsgrabbar åt att hon visade tuttarna i en scen (den här släpptes faktiskt före Secret Admirer så egentligen borde den hamna innan den recensionen på den här listan, men det sket väl jag i). Storyn är löjligt enkel. McKeon vill bli av med oskulden. Och han vill bli av med den med Preston. Enda problemet är att han är nörd och hon är supersnygg. Tack och lov att han blir bästis med tuffe MC-killen Gene som lär honom allt om livet och brudar. Småsöt och trevlig puttrar den på utan att vare sig överraska eller sticka ut nämnvärt. Lite underhållning för stunden som ändå funkar.
Lite dassig kvalitet men ändå...
Making the Grade (1984) - @@
Vem har sett den här? Vem? Och ändå har den några lysande scener och karaktärer, framförallt den galne bookmakerna Dice (spelad av ingen mindre än Andrew Dice Clay förstås!) som jagar Eddie (Judd Nelson). Eddie å sin sida har hyrts av rike supersnobben Palmer Woodrow III(smaka på det namnet, smaka sa jag!!!) för att i Palmers ställe gå i rikemansplugget medan Palmer sticker till Europa och lever loppan. Eddie är förstås en enkel kille från de hårda kvarteren som klarar sig mer på att vara streetsmart än smart. Konflikter mellan de fattiga i Eddies skepnad möter de rika i alla andras skepnad skapar humor och udda situationer. Den har sina stunder, men lyfter aldrig till att bli sådär riktigt bra.
Tänk att till och med den här filmen finns att hitta på YouTube...
Oxford Blues (1984) - @@
Rob Lowe sticker till England för att gå på Oxford (bara för att han är kär i en tjej där) bland de brittiska snobbarna. Han blir kär i en tjej och det uppskattas inte av tuffa killgänget. På Oxford är rodd den viktiga sporten och Rob Lowe blir därför tvungen att lära sig denna traditionsfyllda sport för att kunna visa för att snobbritter att jänkare helt enkelt är lite, lite bättre. Standard och by-the-book. Förutom Lowe ser vi Ally Sheedy, Amanda Pays, Julian Sands och Cary Elwes.
Hittade ingen trailer på denna tyvärr.
Sådan Far, Sådan Son (1987) - @@@
Dudley Moores stjärna började väl falna lite här mot slutet av 80-talet och hans alkoholism gjorde inte direkt saken bättre. Men han funkar faktiskt riktigt bra i den här trots allt sånt. En i raden av "byta-kropp-filmer" som kom i samma veva (Big, Vice Versa, 18 Again var några av de andra). Här byter stressade affärsmannen Moore kropp med sin 16-åriga grabb (Kirk Cameron). Det innebär att Moore måste till plugget och Cameron till jobbet. Komik uppstår och i slutet har de två lärt sig att förstå varandra bättre.
Här är lite klipp från filmen. Lägg märke till Sean "Hoben" Astin.
Polisen i Plugget (1988) - @
Tyckte den var helt okej när jag var mindre, men såg om den för ett par år sedan och så jävla kul är den ju inte. Handlar om en snut som tvingas att jobba undercover på high school för att rentvå sin bror som misstänks för mord. Snuten spelas av Arliss Howard som var 34 när filmen gjordes. Hahahahhaa! Att eleverna köper att han är lika gammal som dem är helt otroligt och helt osannolikt förstås. Och det är väl där filmen brister totalt. Visst ett par gags här och där, men inget att skriva hem till mamma om.
Även denna film hade ingen trailer att hitta.
Som sagt, 80-talet är verkligen guldåldern för film. Oavsett om det var action, komedier, drama eller ungdomsfilm så hittas några av de bästa i varje genre just detta årtionde. Nu tittade vi enbart på highschoolfilmer (och ett par som utspelas på college okej okej) med vad gäller ungdomsfilmer överlag finns ju inget årtionde som spöar 80-talet.
/Surskägget
Min absoluta favoritgenre än idag är highschoolfilmen. Den kan ta sig olika uttryck, komedi, drama, action, romantik, men handlar om ungdomar och deras liv ofta med en stark förankring till skolan med många scener i och kring skolan och skolområdet. 80-talet var highschoolrullarnas absolut bästa årtionde. Här ett litet urval.
Back to school (1986) - @@@
Inte en ren highschoolrulle då den utspelar sig på college, men andan är densamma. Här möter vi Thornton Melon (en briljant Rodney Dangerfield) som trots att han är gammal och grå bestämmer sig för att börja college igen för att hjälpa sin son att klara studierna. Thornton är rik som ett troll och köper sig helt enkelt allt han behöver, något hans son har lite svårt att smälta. Dessutom är Thornton "loud and obnoxious" på ett sådär härligt sätt som bara vår vän Dangerfield kunde vara. Det bjuds på många skratt och många cameos (en annan gammal hjälte Sam Kinison t ex) och i slutet avgörs kampen mellan de onda och de goda via simhopp. Lite av en bortglömd film i a f här i Sverige, men får du tag på den så tveka inte utan köp direkt. Bjussar här på scenen med Kinison. Lysande.
The Karate Kid (1984) - @@@@
Tycker faktiskt den här är riktigt bra fortfarande. Uppföljarna blev ju sämre och sämre (trean alltså, helt seriöst, gud vad usel den är) men den första hade tempo, drama, action, spänning och kärlek i lagom dos och blandning tillsammans med det klassiska highschoolfilmtemat nämligen den utstötte som försöker passa in i gänget. Amerikanska highschoolfilmer bygger mycket på hierarkin i skolan, de tuffa sportsnubbarna som är dumma och dryga vs de mesiga töntarna som är snälla och som får tjejen i slutet (trots att det aldrig händer i verkligheten). Ralph Macchio var 23 och skulle föreställa 15-16 och såg yngre ut än det rentav. Han blev självklart tapetserad på alla tjejväggar i världen tills de såg hur plufsig och fet han blivit i trean då alla affischer brändes på bål. Karatescenerna är tämligen lama idag, men Trantekniken är klassisk och Cobra Kai tillhör fortfarande de tuffaste karateskurkarna på film.
Här är den gamla trailern.
Better off Dead (1985) - @@@+
Vilken klassiker. Återigen kanske inte så känd här i Sverige, men ruggigt bra med en suverän John Cusack i huvudrollen. Den här gled lite mellan highschoolgenren och skidgenren som var en helt egen typ av ungdomsfilm där den onde och den gode avgjorde vem som skulle få bruden och halva kungariket genom att tävla i slalom mot varandra. Så även i denna. Men resten av filmen utspelar sig mer i skolmiljö än på bergstoppar och därför är den mer en highschoolfilm än nåt annat. Storyn är lika enkel som klassisk. Vår hjälte blir dumpad av flickvän för elak snobb. Vår hjälte får fransk utbytesstudentska som granne. De blir kompisar. Vår hjälte inser att han vill ha fransyska istället. Men med Cusacks ironiska torra minspel och alla lika ironiska oneliners manusförfattarna matar honom med höjer den sig snäppet över det mesta i genren. Det finns så många knäppa detaljer i den här att det knappt är sant. Cusacks mamma i filmen kan t ex inte laga mat överhuvudtaget. I en skön scen serverar hon nån sorts geléröra som Cusack petar lite på. Maten kryper då iväg längst bordet. Hahahahaha! PS. Regissören hetter Savage Steve Holland, och bara det gör filmen sevärd. Han gjorde även nästan lika lysande One Crazy Summer med Cusack och Demi Moore året senare, men det är dessvärre icke en highschoolfilm och passar därför inte in här.
Blir du inte sugen efter den här trailern har du inget hjärta.
Lucas (1986) - @@
Lille Corey Haim spelar 14-årige Lucas, en liten och klen men smart kille som är mobbad av de allra flesta i plugget. Han har dock en vän, populäre quarterbacken Cappie (Charlie Sheen) som fungerar som nån sorts storebror och mentor. En dag flyttar söta Maggie (lika söta Kerri Green) in till området och Lucas blir genast kär. Kruxet är att hon blir kär i Cappie och Cappie i henne. Så Lucas bestämmer sig för att gå med i det amerikanska fotbollslaget för att vinna Maggies hjärta samtidigt som han dissar Cappie som trots hela situationen försöker fortsätta vara hans vän. Söt liten bagatell kanske mest känd för att både Haims och Sheens karriärer fick en rejäl skjuts av filmen och att både Jeremy Piven och Winona Ryder hade sina första roller i den.
Glasögonen Corey Haim har HAHAHAHAHAHAHAHA...
Breakfast Club (1985) - @@@@@
Den ultimata highschoolfilmen. Se min och Vrångmannens tidigare recensioner här.
Åh vilken trailer. Speakerrösten hahahahahaha.
Heathers (1989) - @@@@
Winona debuterade i highschoolrullen Lucas och fick sedan med en helt annorlunda highschoolrulle för evigt kultstatus. Heathers (eller Sex, Häxor Och Dödliga Lektioner som den paradusla svenska titeln löd) är en svart komedi där nördarna (Ryder och Christian Slater) bestämmer sig för att slå tillbaka mot det fina innegänget. Kruxet är att Slater tar allt på största allvar och faktiskt börjar ha ihjäl folk på riktigt. Ryder vet först inte hur hon ska ställa sig till allt, men bestämmer sig till sist att galenskapen inte kan fortsätta. Då bestämmer sig Slater för att döda henne också. Som ni ser är det ganska mörka teman för att vara en ungdomsrulle. Där de flesta andra 80-talsfilmer i highschoolmiljö var glättiga och glada även när det handlade om hjärta, smärta och mobbing så är den här svart som natten (dock med glimten i ögat och med en underbar humor som genomsyrar svärtan). Kanske för att vi började närma oss 90-talet här och folk var trötta på det glättiga. Hursomhelst är den här riktigt bra och bör ses genast om du inte redan gjort det. PS. Lägg märke till Shannen Doherty i en tidig roll strax innan hon slog igenom fett med Beverly Hills 90210.
80-talstrailers alltså....hahahhahahaha...
Can't Buy Me Love (1987) - @@@
Den på sitt sätt mest klassiska av alla highschoolrullar. Ronald (Patrick Dempsey) är en av nördarna i plugget. Men där hans polare nöjer sig med chips, dip och lite poker om helgkvällarna vill Ronald leva det ljuva livet. Han inser att hans popularitet skulle stiga om han bara kunde bli ihop med skolans snyggaste tjej Cindy (Amanda Peterson). Så han skramlar ihop typ alla pengar han har och "köper" henne. I en månad ska hon låtsas att de är ett par för att han ska bli poppis. Naturligtvis funkar det över förväntan och Ronald blir snart för cool för sina gamla vänner och till och med för cool för Cindy som givetvis går från att hata honom dag 1 till att älska honom dag 30. Dempsey är perfekt i rollen och i princip det enda stora han gjort fram till dags dato och Grey's Anatomy (även om han jobbat konstant så har det ju varit mindre filmer eller biroller). CBML har helt enkelt alla klichéer och några till från karaktärer till vändningar som en highschoolrulle kan kräma in på 90 minuter. Men ändå gjort med någon egen sorts stil som gör att den inte känns unken och trist.
She's hot, Ronald's not!
Three O'Clock High (1987) - @@@@
Grymt underskattad och sällan sedd kultrulle som är helt fantastisk. Regissören Phil Joanou började jobba mycket med U2 sen. Casey Siemaszko hade tidigare haft små biroller i allt från Secret Admirer till Tillbaka Till Framtiden och det här var hans första huvudroll. Storyn är lika enkel som genialisk. Casey är supertönten Jerry som på uppdrag av skoltidningen ska skriva en liten notis om nykomlingen Buddy (Richard Tyson som oftast spelar skurk som t ex i Kindergarten Cop). Vad Jerry inte vet är att Buddy hatar att folk rör honom, vilket Jerry naturligtvis råkar göra. Och då bestämmer Buddy att det ska bli slagsmål. Klockan tre prick på skolgården när skolan är slut. Resten av dagen ägnar Jerry åt att fixa sig ur knipan med diverse komiska följder. Bildspråket är lysande, tempot härligt uppskruvat och Siemaszko perfekt som den nervöse och töntige Jerry. Skrattfest mest hela tiden. Kan vara svår att få tag på, men om ni gör det slå till direkt.
Nån har lagt ut hela filmen på YouTube i typ 10 delar. Här är del ett så kan ni pussla själva sen.
Class (1983) - @@
Jonathan har en affär med en äldre och gift kvinna. Kruxet är att hon är hans collegerumskompis mamma (ännu en collegfilm alltså, men vi petar in den här ändå, temat är detsamma och känslan med som i de flesta highschoolrullar). Naturligtvis upptäcks detta av rumskompisen och kalabaliken är ett faktum. Filmen är inte sådär jättelysande, men ändå hyfsat känd fortfarande för att Andrew McCarthy, Rob Lowe, Alan Ruck och Virginia Madsen tog sina första stapplande steg här. Jaqueline Bisset gav tyngde med sitt namn på affischen som mamman. Se den och glöm den så fort filmen är slut.
Självklart har vi trailern här.
Private Resort (1985) - @@
Idag kanske mest känd för att vara Johnny Depps första huvudroll (han var med i Terror på Elm Street året innan, men det var en biroll). Det är ingen highschoolrulle dock (utspelas på ett hotell) men ville ha med den bara för att det är kul att seriöse Depp var med i en tutt- och pruttkomedi en gång i tiden.
Johnny Depps frilla är inte att leka med.
Fira med Ferris (1986) - @@@@
En film jag såg hur många gånger som helst när jag var yngre, och som håller än idag. Självklart är det highschool/ungdomsfilmskungen John Hughes som står bakom den här. Ferris (en grym Matthew Broderick) är smart och hipp men orkar inte alltid gå till plugget. Ibland behöver man en ledig dag som han säger. För att få lite lediga dagar då och då har han en hel arsenal med ursäkter och sjukdomar som gör att mamma och pappa låter honom vara hemma till storasyster Jeanies (en klockren Jennifer Grey) stora förtret då hon vet att han fejkar. Men rektorn (en lysande Jeffrey Jones) är Ferris på spåren, och det gäller för Ferris att ligga steget före. Mitt i allt detta har vi Ferris flickvän Sloane (Mia Sara) och hans neurotiske och nervöse bäste vän Cameron (en strålande Alan Ruck). Det finns så många sköna toppar och höjder i den här så det inte är sant. Roligt är att Ferris då och då är väldigt medveten om att vi i publiken är där och talar direkt till oss med en liten glimt i ögat typ: "vi vet alla att det här är en film, fast bara ni och jag, inte de andra karaktärerna, hahaha". Jeffrey Jones som rektorn är helt slut och galen i skallen och hans försök att sätta dit Ferris leder honom bara till värre och värre olyckor så att han när han väl får tag på Ferris i slutet av dagen ser mer ut som en lallande dåre än som en proper rektor. Jennifer Grey är argast hahahahaha i världen på sin ohängde bror och hennes blickar är de suraste jag sett på film. Roligt också att hon på en polisstation blir blixtkär i en ungdomsbrottsling (spelad av Charlie Sheen i en liten cameo). En av de roligaste karaktärerna kan också vara en namnlös lärare (spelad av Ben Stein) som med monoton och uttryckslös röst håller ett av världens segaste och tråkigaste föredrag inför en klass som sover. "Anyone? Anyone?" HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA! Se den nu!!!!
Här bjuder vi självklart på den scenen.
Pretty In Pink (1986) - @@@
Eftersom att det är John Hughes som står för manus förväntar man sig lite mer från den här, samtidigt är det Howard Deutch som sitter i registolen och då försvinner väl lite av the Hughes magic antar jag. Klassisk story där Andie (en bedårande Molly Ringwald) är en fattig tjej som tvingas att ta hand om sin halvt alkoholiserade pappa sedan mamma dött. Hennes bäste vän Duckie (Jon Cryer i så galen outfit att det inte finns på kartan) är naturligtvis kär i henne men hon är kär i överklasslyngeln Blane (Andrew McCarthy) som är lite kär i henne också men som känner press från sin bästa polare Steff (en oooooooootroligt dryg James Spader) att inte röra sig utanför sina rikemanskretsar. Fattig vs rik alltså, och alla små problem som kan dyka upp när två personer från två skilda klasser börjar dejta. Självklart övervinner kärleken allt i slutet. Skådisarna är överlag väldigt bra. Spader är som sagt så dryg att såg man honom på stan en timme efter att man sett filmen så gav man honom stryk bara för att. McCarthy är osäkerheten själv och Ringwald naturligtvis helt perfekt i titelrollen (som jag har för mig skrevs för henne av hennes störste fan John Hughes). Men storyn är lite för by the book för att framkalla wow-känslor som andra Hughesrullar. Helt okej, men inte mer.
Garvar du inte åt Jon Cryers hatt+brillor då vet jag inte.
Sixteen Candles (1984) - @@@
Första försöket som regissör för John Hughes gör att filmen inte är så klockren som den skulle kunna vara, men fortfarande en mer än godkänd debut. Stackars Samantha (Molly Ringwald) fyller sexton men ingen tycks komma ihåg det. Istället fokuserar hela familjen på hennes äldre systers förestående bröllop. Självklart har vi det klassiska triangeldramat i plugget också där hon är kär i coola killen, medan tönten (en suverän Anthony Michael Hall) är kär i henne. Filmens stora behållning är utan tvekan Anthony Michael Hall. Året innan hade han fått lite av ett break through med Ett Päron Till Farsa (där han spelade sonen i familjen) och efter Sixteen Candles exploderade han förstås med Breakfast Club och Weird Science. Tyvärr dog hans karriär lika fort när han hoppade på en thriller (Out of Bounds) och sen en dramakomedi (Johnny Be Good) som inte var så kul. Hade han bara hållt sig till ungdomskomedier ett par filmer till hade hans karriär sett annorlunda ut. Synd på en talangfull skådis som kan växla mellan drama och komedi utan större svårigheter. Men i Sixteen Candles är han hilarious. Filmen måste ses enbart för hans skull.
Kolla in trailern så fattar du varför.
Snilleskolan (1985) - @@
Val Kilmers andra roll efter Top Secret! strax innan han gjorde Top Gun och för alltid skrev in sig i filmhistorien. Titeln säger allt. Det handlar om en skola för snillen. Och inget snille på skolan är smartare än just Val Kilmer som tar sig an lille osäkre Mitch som är ny på skolan. En av lärarna är deras nemesis och diverse sjuka och snillrika bus sätter lärarens nerver på prov. Sen blandas det in nån sorts spionhistoria i det hela vill jag minnas också. Roligast är snillenas snille, en kuf som bor i Val Kilmers garderob där han ordnat hiss ner i ett underjordiskt grottrum, hahahaha. Känns lite föråldrad idag med sina gadgets och prylar, men ändå underhållande.
Som sagt jag älskar berättarrösterna i dessa 80-talstrailers.
Weird Science (1985) - @@@@
Vad ska man säga? Har sett den här så många gånger så jag vet inte ens var jag ska börja. Återigen mr John Hughes. Återigen en lysande film. Gary (Anthony Michael Hall) och Wyatt (Ilan Mitchell-Smith) är två nördar som tröttnar på att inte ha flickvän. Därför bestämmer de sig för att skapa den perfekta flickvännen via sin dator (hahahahaha vilka idéer, datorer var så nytt och de kunde göra allt hahahahaha). De lyckas över förväntan och ut från röken och dammet kliver undersköna Lisa (Kelly LeBrock) som är alla tonårsgrabbars hetaste och våtaste fantasi. Hon får de två nördarna att kliva ur sina skal och bli tuffa grabbar. Med sin magi trollar hon fram de hippaste kläderna, de coolaste bilarna och ordnar den största festen hemma hos Gary där alla från skolan kommer (vilket leder till att Gary och Wyatt som värdar står och gömmer sig i Garys garderob för de är livrädda för att mingla hahahahahahahahahaha vilken scen!). Mitt i allt detta har vi Garys elake storebror Chet (en magnifik Bill Paxton i en tidig roll) som gör livet surt för våra hjältar tills Lisas magi sätter punkt för honom (specialeffekten åh specialeffekten, hahahahaha tänk Jabba the Hut fast mer grodaktig och uppenbart i plast, de har inte ens orkat bry sig för att det inte ska se fejkat ut hahahahhahahahaha!!!!). Vi får heller inte glömma Robert Downey Jr i en biroll som mobbare. Hans frisyr är out of this world (och hans insats är som alltid när det gäller Downey perfekt).
Vilken film!
Nördarna Kommer (1984) - @@@
En klassiker från den här tiden. Påp 80-talet dök termen nörd upp för första gången på allvar i både film och verkliga livet. Nördar dissades hela tiden på film naturligtvis, och nu var det dags för dem att hämnas (originaltiteln är Revenge of the Nerds vilket passar filmen bättre). Här samlar nördarna ihop sig och möter de tuffa sportgrabbarna i diverse tävlingar som längsta rap och ölhävning och liknande i sista halvtimmen på filmen. Givetvis vinner dem och alla lär sig att nördarna egentligen är coola. Vad ingen visste än 1984 var att alla nördar (och då menar jag verklighetens nördar) skulle bilda bolag som Microsoft, IBM och Apple och tjäna trehundra biljoners miljarder och därmed bli tusen gånger mer poppis än alla sportsnubbar i världen. Där kan vi snacka hämnd.
"Do you know karate?" "No." "Good." HAHAHAHAHHA!
Secret Admirer (1985) - @@@
Den hade två svenska titlar. På bio gick den under namnet Kedjebrevet. På video fick den sen titeln Crazy Love av nån anledning. Hursomhelst ser vi C. Thomas Howell i huvudrollen med Lori Loughlin och Kelly Preston i birollerna. Allt handlar om ett hemligt kärleksbrev Howell får i sitt skåp i skolan. Han tror att det är från skolans skönhet Preston och bestämmer sig för att skriva ett bra tillbaka som gemensamma kompisen Loughlin får överlämna. Loughlin läser brevet som är crap, och skriver ett bättre som får Preston att bli kär upp över öronen. De börjar dejta, men det dröjer inte länge förrän Howell inser att Preston bara är yta och helt tom i skallen. Istället vill han naturligtvis ha bästa kompisen Loughlin (som för övrigt är den som skrev det första brevet och är hemligt kär i Howell). Klassisk story by-the-book som ändå överlevt tidens tand hyfsat bra. I en kul liten bihandling hamnar alla kärleksbrev i händerna på föräldrarna till Howell och Preston vilket resulterar i ett otrohetsdrama som egentligen bara finns på papper och i fantasin hos de inblandade. Som bonus för alla kåta och glada tonårskillar visade Preston tuttarna i en scen, nåt hon knappast gör nuförtiden när hon är gift med Travolta och allt.
Ännu en trailer.
Summer School (1987) - @@
En Döda Poeters Sällskap för hjärndöda. Mark Harmon är läraren som hatar skolan men som älskar sina långa sommarledigheter. Därför blir han förbannad när han tvingas ta hand om en sommarklass där elever som halkat efter ska få en ny chans innan de slängs ut. Han drömmer om att få surfa, och eleverna vill förstås inte heller vara där. De hatar varandra direkt. Sen inser han att det här är bra killar och tjejer egentligen, det är ju bara att ingen har brytt sig om dem tidigare. De är ju smarta. Det är ju inte idioter. Så börjar han bygga förtroende mellan eleverna och sig själv och det slutar med att alla är de bästa vänner. Mitt i allt detta blir han kär i en annan lärare som också jobbar med en sommarklass (söta Kirstie Alley). Låter tråkigare än det är insåg jag nu när jag läste om vad jag skrivit. Självklart kryddas filmen med mängder av kiss- och bajsskämt och två skräckfilmsdårar som tror att hela livet är blodiga specialeffekter och vars favoritfilm är Motorsågsmassakern (som de till sin stora förtjusning får visa i klassen). Helt okej underhållning med ett par stora garv och lite småfniss.
Nån har lagt upp hela rullen på YouTube, vi börjar med del 7 där vi får ta del av hur de visar Motorsågsmassakern i klassrummet hehehe.
Teen Wolf (1985) - @@
Alla garvar åt den här men det skiter jag i. Jag gillar den. Okej, inte så mycket att jag skulle ge mer än godkänt i betyg, men att den skulle vara apusel som många brukar hävda, det håller jag inte med om. Visst, man kan ju undra hur Hollywoods moguler tänkte när de tog en av 80-talets hetaste stjärnor i Michael J. Fox och satte honom i vad som kan vara århundradet fulaste varulvsmask, meeeeeeen samtidigt är Fox så otroligt charmig och kul att man förlåter det mesta. Det här är egentligen bara en standard highschoolrulle som skiljer sig från mängden just i det faktum att Fox är en varulv. Det bryter ut ungefär samtidigt som han hamnar i puberteten och i och med det blir han skolans hippaste kille. I slutänden är det dock bättre att vara sig själv naturligtvis, nån annan moral skulle aldrig kunna vara möjlig i en film av den här sorten.
Grym trailer.
Porky's (1982) - @@@@
Vilken pärla! American Piefilmerna har ju mångt och mycket inspirerats av Porky's med skillnaden att man i American Pie (den första i alla fall) la ner lite mer tid på sina karaktärer och faktiskt har element av riktiga känslor och inte bara tutt- och pruttskämt (sparsamt men dock). Porky's kör mest på. Storyn är klassisk. Ett gäng grabbar vill bli av med sina oskulder. De försöker på alla möjliga vis. När inget riktigt funkar åker de till Porky's, ett ställe utanför delstatsgränsen som är en blandning av kasino och horhus. Men de bli bryskt utslängda av Porky och hans gäng. Nu är det dags för hämnd. Har ett par riktigt klassiska scener. Duschscenen när ett par av grabbarna smyger sig ner bland vattenrör och ledningar och spanar på brudarna efter gympan är en. Kim Cattrall i en tidig roll som "Lassie" är en annan (hon ylar som en hund när hon har sex). Och förstås scenen när grabbarna blir lurade till ett skjul mitt ute i skogen i tron att de ska få ha sex, och sen dyker en väldigt arg snubbe i machete upp och börjar jaga dem. Det är skratt hela vägen. Måste ses.
Tuffast trailern nånsin. Hahahahha.
Girls Just Wanna Have Fun (1985) - @@
Sarah Jessica Parker, Helen Hunt och i en liten, liten roll Shannen Doherty i tidiga roller långt innan de blev världskända och Oscarsvinnare och allt de blev. Brudarna älskar "Dance TV" som är en sorts MTV där folk dansar mest hela tiden. Tevestationen utlyser en tävling där vinnarna får dansa i det mest populära programmet. Men tanken på en dansande dotter går inte hem hemma hos Sarah Jessicas pappa som förbjuder henne att vara med. Så hon måste smita ut om kvällarna för att vara med. Här blandas en mild form av tonårsrebellism (är det ens ett ord?) med 80-talsspandex, benvärmare, en massa dans och en liten kärlekshistoria förstås. Helt okej rulle som förmodligen gjorde mer intryck då än nu.
För vi ska dansa i neon...
Fast Times At Ridgemont High (1982) - @@@@
Många kommande storstjärnor hade mer eller mindre stora roller i den här. Sean Penn, Jennifer Jason Leigh, Eric Stoltz, Phoebe Cates, Nicolas Cage, Judge Reinhold, Forest Whitaker och Anthony Edwards är inte så illa pinkat att ha med i samma rulle. Filmen är en salig röra av olika handlingar och karaktärer och små levnadsöden. Det här var Cameron Crowes första manus och han visade alltså redan från början var skåpet skulle stå. Annars är den här filmen mest känd för en drömsekvens med Phoebe Cates där hon kliver upp ur en bassäng och i slowmotion drar av sig sin bikini. Tydligen är det den mest pausade scenen nånsin i VHS'ens historia och videobutiker USA över fick byta ut kassetterna mot nya fräscha mest hela tiden för att kassetterna blev så slitna av detta. Om det är sant vete fan, men på DVD är det inga problem med att pausa i alla fall.
Här trailern.
All the Right Moves (1983) - @@@@
I hårda, karga Pennsylvania har Stefen (Tom Cruise) bara två val, kolgruvan eller en karriär som amerikansk fotbollsspelare. Men för att kunna gå på college måste han få ett stipendie och då gäller det att vara bäst hela tiden. Laget drivs stenhårt av obeveklige coachen Nickerson (Craig T. Nelson) som är så vrång att man vill ha ihjäl honom direkt. Stefen pressas dessutom hemifrån då hans äldre brorsa ådragit sig en skada på fotbollsplanen som gör att han inte kan spela och därför tvingas till gruvan. Välspelat drama där skådisarna verkligen får oss att känna hur jävligt det är att växa upp i en liten byhåla där det verkligen inte finns några som helst livsval som är bra. Lea Thompson är tjejen Tom är kär i, och i scenen när de äntligen ska ha sex med varandra för första gången har du chans att se Toms snopp i en halvsekund eller så.
Här är trailern såklart.
Mischief (1985) - @@
Utspelas på 50-talet så på så sätt skiljer den sig en del från övriga highschoolrullar på listan, men eftersom att den gjordes på 80-talet hamnar den ändå självklart här. Även i denna film är Kelly Preston drömkvinnan för huvudrollsinnehavaren (i detta fall Doug McKeon) och även i denna film gladdes en hel värld hormonstinna tonårsgrabbar åt att hon visade tuttarna i en scen (den här släpptes faktiskt före Secret Admirer så egentligen borde den hamna innan den recensionen på den här listan, men det sket väl jag i). Storyn är löjligt enkel. McKeon vill bli av med oskulden. Och han vill bli av med den med Preston. Enda problemet är att han är nörd och hon är supersnygg. Tack och lov att han blir bästis med tuffe MC-killen Gene som lär honom allt om livet och brudar. Småsöt och trevlig puttrar den på utan att vare sig överraska eller sticka ut nämnvärt. Lite underhållning för stunden som ändå funkar.
Lite dassig kvalitet men ändå...
Making the Grade (1984) - @@
Vem har sett den här? Vem? Och ändå har den några lysande scener och karaktärer, framförallt den galne bookmakerna Dice (spelad av ingen mindre än Andrew Dice Clay förstås!) som jagar Eddie (Judd Nelson). Eddie å sin sida har hyrts av rike supersnobben Palmer Woodrow III(smaka på det namnet, smaka sa jag!!!) för att i Palmers ställe gå i rikemansplugget medan Palmer sticker till Europa och lever loppan. Eddie är förstås en enkel kille från de hårda kvarteren som klarar sig mer på att vara streetsmart än smart. Konflikter mellan de fattiga i Eddies skepnad möter de rika i alla andras skepnad skapar humor och udda situationer. Den har sina stunder, men lyfter aldrig till att bli sådär riktigt bra.
Tänk att till och med den här filmen finns att hitta på YouTube...
Oxford Blues (1984) - @@
Rob Lowe sticker till England för att gå på Oxford (bara för att han är kär i en tjej där) bland de brittiska snobbarna. Han blir kär i en tjej och det uppskattas inte av tuffa killgänget. På Oxford är rodd den viktiga sporten och Rob Lowe blir därför tvungen att lära sig denna traditionsfyllda sport för att kunna visa för att snobbritter att jänkare helt enkelt är lite, lite bättre. Standard och by-the-book. Förutom Lowe ser vi Ally Sheedy, Amanda Pays, Julian Sands och Cary Elwes.
Hittade ingen trailer på denna tyvärr.
Sådan Far, Sådan Son (1987) - @@@
Dudley Moores stjärna började väl falna lite här mot slutet av 80-talet och hans alkoholism gjorde inte direkt saken bättre. Men han funkar faktiskt riktigt bra i den här trots allt sånt. En i raden av "byta-kropp-filmer" som kom i samma veva (Big, Vice Versa, 18 Again var några av de andra). Här byter stressade affärsmannen Moore kropp med sin 16-åriga grabb (Kirk Cameron). Det innebär att Moore måste till plugget och Cameron till jobbet. Komik uppstår och i slutet har de två lärt sig att förstå varandra bättre.
Här är lite klipp från filmen. Lägg märke till Sean "Hoben" Astin.
Polisen i Plugget (1988) - @
Tyckte den var helt okej när jag var mindre, men såg om den för ett par år sedan och så jävla kul är den ju inte. Handlar om en snut som tvingas att jobba undercover på high school för att rentvå sin bror som misstänks för mord. Snuten spelas av Arliss Howard som var 34 när filmen gjordes. Hahahahhaa! Att eleverna köper att han är lika gammal som dem är helt otroligt och helt osannolikt förstås. Och det är väl där filmen brister totalt. Visst ett par gags här och där, men inget att skriva hem till mamma om.
Även denna film hade ingen trailer att hitta.
Som sagt, 80-talet är verkligen guldåldern för film. Oavsett om det var action, komedier, drama eller ungdomsfilm så hittas några av de bästa i varje genre just detta årtionde. Nu tittade vi enbart på highschoolfilmer (och ett par som utspelas på college okej okej) med vad gäller ungdomsfilmer överlag finns ju inget årtionde som spöar 80-talet.
/Surskägget
fredag 4 april 2008
Fem galna femmor från vrångmannen
Jag har spontant och lite galet plockat ut fem rullar jag anser vara femmor ur min hylla med hundratals dvder (ja jag vet att skägget äger mycket mer filmer än mig men då har han också Polisskolan 5 i hyllan, get my point hehehe). Filmer som kanske inte tilltalar skaran men som för mig sticker ut ur den fallfärdiga och halvhjärtat byggda billyhyllan från Ikea.
Assault on precinct 13 (1976) - @@@@@
Auteuren John Carpenters första riktiga film (nej, Dark Star var en förlängd filmskolerulle och den är charmig men bara sådär) är en av dom filmer jag sett mest i hela mitt liv. Enda sedan jag hyrde den som barn på Pia Närköp och smög in den i lägenheten för omslaget talade om våld och ondska så har jag alltid älskat den. Såväl som 10 åring som idag. Lågbudget med allt annat än bra skådisar, det här är ett mästerverk i sin egen genre. En actionrulle i skräckfilmspapper och egentligen enligt Carpenter (som skrev, producerade, gjorde musiken och regisserade i vanlig ordning) en remake av den gamla John Wayne westernfilmen Rio Bravo. Handlingen utspelar sig på en nedlagd polisstation i en ödslig del av Los Angeles där det sista packas ihop av en handfull poliser då stationen redan har öppnats i en annan del av staden. Plötsligt kommer en chockad man in genom ytterdörrarna och söker skydd. Snart blir poliserna varse om att ett gäng på flera hundra gangbangare är ute efter honom och det hela förvandlas snart till en mardröm och ett inferno av skottlossning (i Rio Bravo var det indianer). Makalöst tät, spännande och före sin tid när det gäller foto, klippning och stämning. John Carpenter vägrar släppa greppet om spänningen och har full koll på vad han vill berätta. Här blandas genrer hutlöst och när krutröken lägger sig är du lika svettig som de karaktärer som ännu inte betalt med sina liv. Inget annat än ett mästerverk som över 30 år senare håller än idag och kommer hålla en lång tid framöver. En mycket vågad och snygg rulle för sin tid och det första tecknet på att Carpenter skulle bli en av de stora åtminstone under 70 och halva åttiotalet.
Brick - @@@@@
En nutidshistoria placerad i amerikansk high schoolmiljö extremt influerad av hårdkokta film noirdeckare från 40-talet och Dashiell Hammetts hårdare än hårdast romaner (som ofta blev film i nämnda genre med Humphrey Bogart i huvudrollen). Brendan är en tyst loner som går sin egen väg. När hans flickvän dumpar honom och sen försvinner spårlöst börjar han likt en detektiv snoka i vad som hänt. Spåren leder till ytterligare spår och snart nästlar sig Brendan in i en värld av lögner, droger och ond bråd död. Den här rullen är fantastisk. Med en mikromal budget har manusförfattaren och regissören Rian Johnson hittat rätt ton. Dialogen är som tagen ur en gammal Bogartrulle och ungdomarna är vuxnare än vuxnast men det funkar. Svart humor och coolt all the way. Filmen ser ut som om den kostat 10 gånger mer än den gjorde och många bra unga skådespelare gör den till en klockren vinnare. Att tempot går i ultra rapid förstärker bara stämningen och historien och den är inte tråkig för en sekund. Brick är en liten film som gick under radarn och som få har sett. Den hittade i allafall sin väg till min dvdhylla och får där en hedersplats och faktiskt det högsta betyget. Ibland behövs det inte mer och jag ser redan fram emot regissören Johnsons nästa projekt.
The Last Samurai - @@@@@
Det spelar ingen roll om ni gnäller. I min bok blir inte Hollywood bättre. Jag har försökt att hitta fel med den här rullen då den sågats av flera bekanta. Jag hittar inga. Regissören Ed Zwick (Glory JA, Höstlegender JAAAA!, The Siege NEEEEJ! Blood Diamond JODÅ mf.l) är ingen man som stressar. Han tar flera år på sig för att förbereda och göra resarch inför sina filmer och vill lite pedantisk få allting rätt. Jag gillar såna filmmakare till att börja med och det märks att han gått Michael Manns skola, en annan man som oftast inte lämnar något till slumpen. Det är 1877 och Kapten Algren (en grym Tom Cruise) är en alkad officer som varit med vid Little Big Horn och slaktat oskyldiga indianer. Trots sitt sug för det goda som gör honom groggy (mums) så blir han tillbedd att sticka över till Japan och träna en armé som skall utplåna samurajerna som gått från att vara de stora beskyddarna till simpla rövare som måste förgöras. Algren drar över blir efter tuff fight tillfångatagen av samurajerna och snart går det up för honom att dom är snälla och den nya civilisationens japaner är dumma. Nu måste han välja sida. Skita-på-sig-snyggt, grymt score, otroligt skamligt underhållande, action, kärlek, drama. STORT! Sen petar dom in en ninjaattack också. JAAA!! Som jag sa tidigare, sett filmen flera gånger och den tappar aldrig ett uns av upplevelse. Jag önskar dom gjorde fler filmer av den här kalibern. Lite hjärta, lite hjärna, två ton krut och en knivudd med budskap. BANZAI!
Very Bad Things - @@@@@
Var i helvete kom den här rullen ifrån? Det är bland det sjukaste och galnaste jag sett. I fucking love! Christian Slater, Cameron Diaz, Jon Favreau, Daniel Stern..Jeremy BÄST Piven för guds skull. Ett gäng vanliga grabbar i 30-årsåldern drar på en svensexa till Las Vegas och råkar av misstag ha ihjäl en strippa på hotellrummet (där det knarkas och sups för fullt). Istället för att ringa polisen dödar dom även en hotellvakt som snokar och efter mycket klag och skrik så slaktar dom liken, städar rummet och drar från stan med likdelarna i sina resväskor. När dom kommer tillbaka till förorten tror dom att livet skall rulla på som vanligt och att med tiden kan dom glömma det fruktansvärda som hände men icke. Galenskapen kan börja. Extremt svart humor och inte för alla. När jag såg den första gången så garvade jag så jag tjöt för att mellan varven sätta skratten i halsen och bli bedrövad. Sjukt välspelad och ångesten kryper under huden mellan varven. Regissören Peter Berg som till vardags är lite av en b-skådis har funnit den perfekta tonen och släpper aldrig greppet om historien. Jeremy Piven (lysande som Ari Gould i nerlagda tv-serien Entourage) är i toppform och bjuder på många skratt men också ett förtvivlat porträtt av en man som sakta förlorar sitt förstånd. Filmen är helt enkelt makalös och det är en av dom få rullar jag ser om och om och om igen och den blir nästan bara bättre. Dödsångest serverad på ett fat av intelligens och slapstick. Fy fan va bra.
Bound - @@@@@
Jodå det är en femma, tredje gången du ser den. Kammarthriller möter serietidningsnoir i bröderna Wachowskis (The Matrixtrilogin) regidebut. Corky (söta Gina Gershon) har precis kommit ut från fängelse och börjar jobba som rörmokare i ett hyreshus. I samma hus bor rika maffiaparet Violet och Caesar (min blivande fru Jennifer Tilly och lysande Joe Pantoliano). Corky och Violet råkar springa på varandra och attraktion uppstår (såväl som lite het lesbisk lovemaking mjaaaau..hehehe!). Dom beslutar sig för att dom vill rymma tillsammans men först ska dom lura maffian på feta pengar. Det är svårare än dom någonsin kunde ana. Lågbudgetrulle men det syns inte. Smart, tät och otroligt spännande med svettglans i panna och blödande nagelband. Filmen utspelar sig nästan uteslutande i samma hyreshus utan att för den skull bli en sekund tjatig. Det gnistrar om huvudrollsinnehavarna och fotot är genialiskt. Hur många grymt balla bilder och vinklar kan man hitta i en lägenhet. The Matrix må vara Wachowskibrödernas stora genombrott i Hollywood och för en publik men Bound kommer alltid att vara nummer ett för mig. Wow.
/Vrångmannen
Assault on precinct 13 (1976) - @@@@@
Auteuren John Carpenters första riktiga film (nej, Dark Star var en förlängd filmskolerulle och den är charmig men bara sådär) är en av dom filmer jag sett mest i hela mitt liv. Enda sedan jag hyrde den som barn på Pia Närköp och smög in den i lägenheten för omslaget talade om våld och ondska så har jag alltid älskat den. Såväl som 10 åring som idag. Lågbudget med allt annat än bra skådisar, det här är ett mästerverk i sin egen genre. En actionrulle i skräckfilmspapper och egentligen enligt Carpenter (som skrev, producerade, gjorde musiken och regisserade i vanlig ordning) en remake av den gamla John Wayne westernfilmen Rio Bravo. Handlingen utspelar sig på en nedlagd polisstation i en ödslig del av Los Angeles där det sista packas ihop av en handfull poliser då stationen redan har öppnats i en annan del av staden. Plötsligt kommer en chockad man in genom ytterdörrarna och söker skydd. Snart blir poliserna varse om att ett gäng på flera hundra gangbangare är ute efter honom och det hela förvandlas snart till en mardröm och ett inferno av skottlossning (i Rio Bravo var det indianer). Makalöst tät, spännande och före sin tid när det gäller foto, klippning och stämning. John Carpenter vägrar släppa greppet om spänningen och har full koll på vad han vill berätta. Här blandas genrer hutlöst och när krutröken lägger sig är du lika svettig som de karaktärer som ännu inte betalt med sina liv. Inget annat än ett mästerverk som över 30 år senare håller än idag och kommer hålla en lång tid framöver. En mycket vågad och snygg rulle för sin tid och det första tecknet på att Carpenter skulle bli en av de stora åtminstone under 70 och halva åttiotalet.
Brick - @@@@@
En nutidshistoria placerad i amerikansk high schoolmiljö extremt influerad av hårdkokta film noirdeckare från 40-talet och Dashiell Hammetts hårdare än hårdast romaner (som ofta blev film i nämnda genre med Humphrey Bogart i huvudrollen). Brendan är en tyst loner som går sin egen väg. När hans flickvän dumpar honom och sen försvinner spårlöst börjar han likt en detektiv snoka i vad som hänt. Spåren leder till ytterligare spår och snart nästlar sig Brendan in i en värld av lögner, droger och ond bråd död. Den här rullen är fantastisk. Med en mikromal budget har manusförfattaren och regissören Rian Johnson hittat rätt ton. Dialogen är som tagen ur en gammal Bogartrulle och ungdomarna är vuxnare än vuxnast men det funkar. Svart humor och coolt all the way. Filmen ser ut som om den kostat 10 gånger mer än den gjorde och många bra unga skådespelare gör den till en klockren vinnare. Att tempot går i ultra rapid förstärker bara stämningen och historien och den är inte tråkig för en sekund. Brick är en liten film som gick under radarn och som få har sett. Den hittade i allafall sin väg till min dvdhylla och får där en hedersplats och faktiskt det högsta betyget. Ibland behövs det inte mer och jag ser redan fram emot regissören Johnsons nästa projekt.
The Last Samurai - @@@@@
Det spelar ingen roll om ni gnäller. I min bok blir inte Hollywood bättre. Jag har försökt att hitta fel med den här rullen då den sågats av flera bekanta. Jag hittar inga. Regissören Ed Zwick (Glory JA, Höstlegender JAAAA!, The Siege NEEEEJ! Blood Diamond JODÅ mf.l) är ingen man som stressar. Han tar flera år på sig för att förbereda och göra resarch inför sina filmer och vill lite pedantisk få allting rätt. Jag gillar såna filmmakare till att börja med och det märks att han gått Michael Manns skola, en annan man som oftast inte lämnar något till slumpen. Det är 1877 och Kapten Algren (en grym Tom Cruise) är en alkad officer som varit med vid Little Big Horn och slaktat oskyldiga indianer. Trots sitt sug för det goda som gör honom groggy (mums) så blir han tillbedd att sticka över till Japan och träna en armé som skall utplåna samurajerna som gått från att vara de stora beskyddarna till simpla rövare som måste förgöras. Algren drar över blir efter tuff fight tillfångatagen av samurajerna och snart går det up för honom att dom är snälla och den nya civilisationens japaner är dumma. Nu måste han välja sida. Skita-på-sig-snyggt, grymt score, otroligt skamligt underhållande, action, kärlek, drama. STORT! Sen petar dom in en ninjaattack också. JAAA!! Som jag sa tidigare, sett filmen flera gånger och den tappar aldrig ett uns av upplevelse. Jag önskar dom gjorde fler filmer av den här kalibern. Lite hjärta, lite hjärna, två ton krut och en knivudd med budskap. BANZAI!
Very Bad Things - @@@@@
Var i helvete kom den här rullen ifrån? Det är bland det sjukaste och galnaste jag sett. I fucking love! Christian Slater, Cameron Diaz, Jon Favreau, Daniel Stern..Jeremy BÄST Piven för guds skull. Ett gäng vanliga grabbar i 30-årsåldern drar på en svensexa till Las Vegas och råkar av misstag ha ihjäl en strippa på hotellrummet (där det knarkas och sups för fullt). Istället för att ringa polisen dödar dom även en hotellvakt som snokar och efter mycket klag och skrik så slaktar dom liken, städar rummet och drar från stan med likdelarna i sina resväskor. När dom kommer tillbaka till förorten tror dom att livet skall rulla på som vanligt och att med tiden kan dom glömma det fruktansvärda som hände men icke. Galenskapen kan börja. Extremt svart humor och inte för alla. När jag såg den första gången så garvade jag så jag tjöt för att mellan varven sätta skratten i halsen och bli bedrövad. Sjukt välspelad och ångesten kryper under huden mellan varven. Regissören Peter Berg som till vardags är lite av en b-skådis har funnit den perfekta tonen och släpper aldrig greppet om historien. Jeremy Piven (lysande som Ari Gould i nerlagda tv-serien Entourage) är i toppform och bjuder på många skratt men också ett förtvivlat porträtt av en man som sakta förlorar sitt förstånd. Filmen är helt enkelt makalös och det är en av dom få rullar jag ser om och om och om igen och den blir nästan bara bättre. Dödsångest serverad på ett fat av intelligens och slapstick. Fy fan va bra.
Bound - @@@@@
Jodå det är en femma, tredje gången du ser den. Kammarthriller möter serietidningsnoir i bröderna Wachowskis (The Matrixtrilogin) regidebut. Corky (söta Gina Gershon) har precis kommit ut från fängelse och börjar jobba som rörmokare i ett hyreshus. I samma hus bor rika maffiaparet Violet och Caesar (min blivande fru Jennifer Tilly och lysande Joe Pantoliano). Corky och Violet råkar springa på varandra och attraktion uppstår (såväl som lite het lesbisk lovemaking mjaaaau..hehehe!). Dom beslutar sig för att dom vill rymma tillsammans men först ska dom lura maffian på feta pengar. Det är svårare än dom någonsin kunde ana. Lågbudgetrulle men det syns inte. Smart, tät och otroligt spännande med svettglans i panna och blödande nagelband. Filmen utspelar sig nästan uteslutande i samma hyreshus utan att för den skull bli en sekund tjatig. Det gnistrar om huvudrollsinnehavarna och fotot är genialiskt. Hur många grymt balla bilder och vinklar kan man hitta i en lägenhet. The Matrix må vara Wachowskibrödernas stora genombrott i Hollywood och för en publik men Bound kommer alltid att vara nummer ett för mig. Wow.
/Vrångmannen
torsdag 3 april 2008
Run ,Fat Boy, Run
@@
David Schwimmer (Ross i komediserien Vänner) har tydligen blivit bästa kompis med brittiske komikern Simon Pegg (Shaun of the dead, Hot Fuzz). De träffades under inspelningen av någon anonym thrillerkomedi och helt plötsligt så regisserar Schwimmer Peggs manus i England. Run, Fat Boy, Run är en extremt tunn romantisk komedi om en kille (Pegg) som får ångest på sitt bröllop och lämnar sin gravida blivande fru (vackra Thandie Newton) vid altaret och springer sin kos. Fem år senare är han en tjock, kedjerökande säkerhetsvakt på en affär som inte ens orkar springa ikapp en transexuell snattare i högklackat. Han träffar sin son på helgerna och hans exfru har träffat en ny rik amerikan som verkar vara bra på allt. Pegg är bedrövad. För att bevisa för sin son och sin exfru att han inte är en loser så ställer han upp i samma tuffa marathon som sin exfrus nya kille. Vägen till hälsosammare liv är lång och tuff. Ska han klara det? Filmen är lika spännande och rolig som jag beskrev handlingen ungefär. Inget nytt under solen med andra ord och visst det finns några schyssta gags (dom flesta står Irländske komikern Dylan Moran för) men det är så skamligt förutsägbart att man blir arg och så vansinnigt trist på samma gång. Vad fan hände? Gillar både Shaun of the dead och Hot Fuzz, se någon av dessa två guldkorn istället för Run, Fat Boy, Run kan ni hoppa över eller helt enkelt springa förbi.
/Vrångmannen
David Schwimmer (Ross i komediserien Vänner) har tydligen blivit bästa kompis med brittiske komikern Simon Pegg (Shaun of the dead, Hot Fuzz). De träffades under inspelningen av någon anonym thrillerkomedi och helt plötsligt så regisserar Schwimmer Peggs manus i England. Run, Fat Boy, Run är en extremt tunn romantisk komedi om en kille (Pegg) som får ångest på sitt bröllop och lämnar sin gravida blivande fru (vackra Thandie Newton) vid altaret och springer sin kos. Fem år senare är han en tjock, kedjerökande säkerhetsvakt på en affär som inte ens orkar springa ikapp en transexuell snattare i högklackat. Han träffar sin son på helgerna och hans exfru har träffat en ny rik amerikan som verkar vara bra på allt. Pegg är bedrövad. För att bevisa för sin son och sin exfru att han inte är en loser så ställer han upp i samma tuffa marathon som sin exfrus nya kille. Vägen till hälsosammare liv är lång och tuff. Ska han klara det? Filmen är lika spännande och rolig som jag beskrev handlingen ungefär. Inget nytt under solen med andra ord och visst det finns några schyssta gags (dom flesta står Irländske komikern Dylan Moran för) men det är så skamligt förutsägbart att man blir arg och så vansinnigt trist på samma gång. Vad fan hände? Gillar både Shaun of the dead och Hot Fuzz, se någon av dessa två guldkorn istället för Run, Fat Boy, Run kan ni hoppa över eller helt enkelt springa förbi.
/Vrångmannen
onsdag 2 april 2008
Zoolander
@@@@
HAHAHAHHAHAHAHA! Innehåller några av de bästa scenerna som fångats i en komedi. När Jon Voight glider in och levererar en Oscar performance helt med straight face och utan att nånstans visa att han är medveten om att det är en komedi och inte århundradets tyngsta drama är det så kul att jag skrattar upp magsäcken. Vince Vaughn i samma scen gör världens hittills bästa cameo. HAHAHAHAHAHAHA! Jag sitter och skrattar för mig själv samtidigt som jag skriver det här, så kul är det. Filmen i sig är en ren skrattfest förstås. Ben Stiller har aldrig varit bättre än Derek Zoolander som är sååååå slut i huvudet att det är ett under att han överlever vardagen. Will Ferrell som storskurken Mugatu...jag orkar inte ens. Helt seriöst. Jag orkar inte. Bara jag tänker på hans galna frisyrer och den lilla jävla hunden han har HAHAHAHAHAHHAHAHAHAAHA! Owen Wilson funkar perfekt som Zoolanders ärkerival, och alla sköna cameos är helt underbara (David Bowie, David Duchovny, Winona Ryder, Billy Zane). Sen får vi inte heller glömma Alexander Skarsgårds USA-debut i trettio sekunder innan han brinner upp i en bensinstationsolycka. Handlingen är enkel, i många år har korkade fotomodeller utnyttjats som lönnmördare. Nu är det Zoolanders tur att bli det av onde Mugatu. Men med Owen Wilsons hjälp löser sig allt. Stora skratt bjuds hela tiden.
/Surskägget
HAHAHAHHAHAHAHA! Innehåller några av de bästa scenerna som fångats i en komedi. När Jon Voight glider in och levererar en Oscar performance helt med straight face och utan att nånstans visa att han är medveten om att det är en komedi och inte århundradets tyngsta drama är det så kul att jag skrattar upp magsäcken. Vince Vaughn i samma scen gör världens hittills bästa cameo. HAHAHAHAHAHAHA! Jag sitter och skrattar för mig själv samtidigt som jag skriver det här, så kul är det. Filmen i sig är en ren skrattfest förstås. Ben Stiller har aldrig varit bättre än Derek Zoolander som är sååååå slut i huvudet att det är ett under att han överlever vardagen. Will Ferrell som storskurken Mugatu...jag orkar inte ens. Helt seriöst. Jag orkar inte. Bara jag tänker på hans galna frisyrer och den lilla jävla hunden han har HAHAHAHAHAHHAHAHAHAAHA! Owen Wilson funkar perfekt som Zoolanders ärkerival, och alla sköna cameos är helt underbara (David Bowie, David Duchovny, Winona Ryder, Billy Zane). Sen får vi inte heller glömma Alexander Skarsgårds USA-debut i trettio sekunder innan han brinner upp i en bensinstationsolycka. Handlingen är enkel, i många år har korkade fotomodeller utnyttjats som lönnmördare. Nu är det Zoolanders tur att bli det av onde Mugatu. Men med Owen Wilsons hjälp löser sig allt. Stora skratt bjuds hela tiden.
/Surskägget
tisdag 1 april 2008
Johnny Mnemonic
@@
Tyckte den var bättre första gången jag såg den på bio, men när jag såg om den ett par år senare hemma på VHS (ja den är så gammal!) så hade den åldrats som fan, speciellt med tanke på Matrixrullarna Keanu gjorde så mycket bättre. Dussinrulle som egentligen bjuder på två kul grejer, Henry Rollins och Dolph Lundgren. Speciellt Dolph är klockren som galen prisjägarrobot/religiös fanatiker hahahahhaa! Ge Dolph mer såna roller. Keanu glider runt med sitt stenansikte och gör inte så mycket väsen av sig. Storyn har jag glömt redan men det var nåt chip eller virus eller nåt som yakuzan ville ha och som Keanu hade och inte ville ge dem. Eller nåt sånt.
/Surskägget
Tyckte den var bättre första gången jag såg den på bio, men när jag såg om den ett par år senare hemma på VHS (ja den är så gammal!) så hade den åldrats som fan, speciellt med tanke på Matrixrullarna Keanu gjorde så mycket bättre. Dussinrulle som egentligen bjuder på två kul grejer, Henry Rollins och Dolph Lundgren. Speciellt Dolph är klockren som galen prisjägarrobot/religiös fanatiker hahahahhaa! Ge Dolph mer såna roller. Keanu glider runt med sitt stenansikte och gör inte så mycket väsen av sig. Storyn har jag glömt redan men det var nåt chip eller virus eller nåt som yakuzan ville ha och som Keanu hade och inte ville ge dem. Eller nåt sånt.
/Surskägget
Den Engelske Patienten
@
Låååååååååååååååååååååååååååååååååååååångsaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaamt och extremt seeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeegt drama som pågår i vad som känns som åtta svåra år men som egentligen var typ 2.40 eller nåt. Nej Ralph Fiennes är inte så kul att titta på så länge. Nej inte Juliette Binoche heller. Nej deras kärleksrelation i filmen intresserar icke. Nej den var inte värd alla Oscars den fick. Precis så här uselt kan det bli när det ska prettopussas i två och en halv timme utan att komma till skott. Vore alla filmer så här skulle jag spränga Hollywood och sen skratta hela vägen till fängelset.
/Surskägget
Låååååååååååååååååååååååååååååååååååååångsaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaamt och extremt seeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeegt drama som pågår i vad som känns som åtta svåra år men som egentligen var typ 2.40 eller nåt. Nej Ralph Fiennes är inte så kul att titta på så länge. Nej inte Juliette Binoche heller. Nej deras kärleksrelation i filmen intresserar icke. Nej den var inte värd alla Oscars den fick. Precis så här uselt kan det bli när det ska prettopussas i två och en halv timme utan att komma till skott. Vore alla filmer så här skulle jag spränga Hollywood och sen skratta hela vägen till fängelset.
/Surskägget
Hulk
@@@
Ang Lee kändes för många som helt fel val av regissör när det blev uppdagat att han skulle göra Hulk. Det här var ju en stor sommaractionseriefilmextravaganza och här skulle lille Ang Lee komma med sin lugna och introspektiva stil och göra om Hulken av alla figurer till nån Sigmund Freudrulle! Personligen tycker jag Lee var perfekt. Han visade nämligen att Hulk inte bara handlar om "mig arg! mig slå! mig grrr!" utan att det faktiskt finns en dualism mellan Hulk och Bruce Banner som är väldigt introspektiv egentligen. Visst, själva datoranimationen av Hulk är så knäppusel ibland att man vill skadskjuta effektsteamet, men samtidigt tycker jag det faktiskt är en av de snyggare superhjältefilmerna som gjorts. Lee bygger upp filmen som en serietidning och ibland skiftar vi mellan scener via bildrutor som i en serietidning. Storyn är helt okej, Eric Bana funkar som Banner och Jennifer Connelly är strålande som Betty Ross. Som sagt, filmen dör lite av att effekterna är sjukt dåliga ibland, men överlag är det en bra blandning av stillhet och ro innan actionstormen.
/Surskägget
Ang Lee kändes för många som helt fel val av regissör när det blev uppdagat att han skulle göra Hulk. Det här var ju en stor sommaractionseriefilmextravaganza och här skulle lille Ang Lee komma med sin lugna och introspektiva stil och göra om Hulken av alla figurer till nån Sigmund Freudrulle! Personligen tycker jag Lee var perfekt. Han visade nämligen att Hulk inte bara handlar om "mig arg! mig slå! mig grrr!" utan att det faktiskt finns en dualism mellan Hulk och Bruce Banner som är väldigt introspektiv egentligen. Visst, själva datoranimationen av Hulk är så knäppusel ibland att man vill skadskjuta effektsteamet, men samtidigt tycker jag det faktiskt är en av de snyggare superhjältefilmerna som gjorts. Lee bygger upp filmen som en serietidning och ibland skiftar vi mellan scener via bildrutor som i en serietidning. Storyn är helt okej, Eric Bana funkar som Banner och Jennifer Connelly är strålande som Betty Ross. Som sagt, filmen dör lite av att effekterna är sjukt dåliga ibland, men överlag är det en bra blandning av stillhet och ro innan actionstormen.
/Surskägget
Dagens hyllning
From Justin to Kelly - @@@@Kelly Clarkson har ju visat att hon är en artist att räkna med ända sedan American Idol. En lysande stjärna på himlen och en karisma på scenen som är svår att slå. Hon visar även sin skådespelartalang i mysroliga From Justin to Kelly. Filmen utspelar sig under Spring break och Kelly spelar en sjungande servitris som motvilligt faller för den charmige men lite udda Justin (också från American Idol om ni minns). Det som gör att den här rullen sticker ut från andra collegefilmer är framförallt musiken som är flawless. Både Justin och Kelly sjunger med sådan inlevelse och visar upp en stor portion humor och det går inte långt mellan garven som varvas med en varm känsla och en klump i halsen. Ibland är dom enklaste histo...
AAAAAAAHAAHAHAHAAHAAAA!!! JAG ORKAR INTE ENS FORTSÄTTA!!! FAN!!
APRIL APRIL!!
/Vrångmannen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)