Grown Ups 2

@
Tänk att..
/Vrångmannen

Baksmällan 3

@@
Såg alla tre filmerna i en enda lång sittning igår kväll varav del tre för första gången. Håller kvar vid både betyget fem för första och tre för andra. Ettan är fortfarande fantastiskt briljant och tvåan helt okej uppföljare. Med trean vill man på ett sätt gå tillbaka till ettan (Las Vegas igen och lite karaktärer från ettan som kommer tillbaka) och på ett sätt skapa något helt nytt och fräscht (inget vakna upp dagen efter och pussla ihop vad fan som hänt). Jag förstår att det skulle blivit uttjatat för både filmteamet och oss tittare om man gjort samma koncept ännu en gång med en fest som spårat ur, men samtidigt är det precis det jag vill se. Nu är det ännu en i mängden av vanliga komedier som inte bjuder på några direkta överraskningar och framförallt inga direkta jätteskämt. Stora delar av tiden sitter man bara och inväntar ett garv och när garvet väl kommer är det ganska halvljummet. Man får nästan en känsla av att ingen riktigt trott på manuset men att man kört på bara för att man var kontrakterade för en tredje och avslutande(?) del. Cooper, Helms och Galifianakis har fortfarande bra kemi mellan sig men går väldigt mycket på rutin och tomgång. Det hela blir extra mycket sorgligare när eftertexterna börjar rulla för att sedan klippa till en sista "bonusscen" där gänget faktiskt vaknar upp efter ännu en galen natt och de två, tre minuterna är de bästa i hela filmen. Den filmen hade jag velat se. Som det är nu är det knappt en axelryckning och ett ganska trist avslut på vad som kunnat bli en grym trilogi.
/Surskägget

@@@
Trean kunde klart ha varit bättre men jag tycker ändå den är ett lyft från den rätt miserabla tvåan. Jag har inget emot att tonen är lite allvarligare och att det blivit lite av en heist-thriller med mer som insats för våra hjältar. Att göra om succén efter en av de absolut roligaste filmerna som gjorts (ettan) är i princip omöjligt och kanske skulle regissören Todd Phillips och de andra skippat uppföljarna och koncentrerat sig på andra roligheter. Både tvåan och trean är garanterat mest för pengarnas skull (men så är det väl alltid) och själen plus charmen lyser med sin frånvaro. Tvåan var en repetition av ettan och trean är ett försök att göra något annorlunda. Jag föredrar trean av de tvenne men lägger dom nu bakom mig och kommer bara att se om ettan, om och om igen, och garva lika hårt varje gång.
/Vrångmannen

21 & Over

@@@
Collegerulle med bara okända skådisar. Två polare bestämmer sig för att fira en tredje polares födelsedag trots att han måste upp tidigt dagen efter för att gå på en jätteviktigt arbetsintervju som hans superstränge far ordnat. "Vi lovar, bara ett par bärs och tidig hemgång." Hahahahaha! Hur många gånger har man hört den och sedan snubblat hem fem på morgonen? Självklart super grabbarna ner sig hårt och hamnar i den ena skumma situationen efter den andra och har snart både hejarklacklagets manliga chef efter sig liksom en av de kvinnliga föreningarna (Delta Pi Sigma eller nåt sånt). Plumpa skämt varvas med lite mindre plumpa skämt varvas med riktigt plumpa skämt. Om konceptet känns igen lite vagt beror det på att grabbarna som skrivit och regisserat även stod bakom manuset till fantastiska första Baksmällanfilmen. Här kommer de visserligen inte i närheten av den briljanta humorn men spottar ur sig en klart godkänd collegerulle som man helt klart ska se om man gillar genren.
/Surskägget

That's My Boy

@@@
Adam Sandler är som filmens motsvarighet till Stephen King. Det släpps nytt hela tiden och som fan ligger man alltid steget efter. Just när man trodde att man sett allt släpper Sandler nytt och det är bara att försöka hinna med. Den här gången bjuder han in SNL-dåren Andy Samberg (vi har även sett honom i underskattade Hot Rod och i fantastiska musikvideos med Lonely Planetkollektivet) som spelar Sandlers son. Sandler själv spelar en b-kändis som för längesen pressat mesta möjliga ur sina femton minuter i rampljuset och nu har skatteskulder som han inte kan betala och därmed riskerar fängelse. Sandler och Samberg har inte haft kontakt på länge men Sandler ser inga alternativ än att söka upp sin son i jakt på lite stålars. Samberg har kommit upp sig i livet och skäms oerhört för sin alkoholiserade white trashpappa. Och här har vi Sandlers geni. Hans karaktär är en superförlorare på alla plan som inte kan föra sig socialt ens under pistolhot meeeeeeeen alla andra karaktärer älskar honom ändå (förutom Sambergs dårå). Sandler är underklasshjälten som genom sina udda val i livet lyckas få alla andra glada och på gott humör. Till och med Samberg smälter till sist. Som vanligt tar Sandler in en gammal avdankad kändis som får driva lite med sig själv och sin karriär, denna gång är det Vanilla Ice hahahaha som är heeeeeeelt slut. Grundstoryn är rätt mörk och vi får både pedofili och incest slängda i nyllet samtidigt som det mörka balanseras upp med väl valda skämt och Sandlers good-guypersona. Inte det bästa han gjort men en klart godkänd Sandlerrulle med en hel del sköna garv. Vrångmannen var extra vrång när han recenserade den.
/Surskägget

The Way Way Back

@@@@
14-årige Duncans liv är inget vidare. Hans mamma (Toni Colette) har träffat en ny kille som är en riktig skitstövel (Steve Carell, som annars brukar få oss att garva) och den introverte Duncan tvingas att spendera sommaren i en liten håla med sin nya "familj". En dag upptäcker Duncan att det finns ett gammalt slitet sommarland i området, Water Wizz Park, som ägs av en den excentriske och mycket omogne Owen (Sam Rockwell hahaha!). En vänskap mellan Duncan och Owen börjar sakta att formas och sommaren ser ljusare ut för den nedstämde tonåringen. Problemen i hans familj kvarstår dock och sommaren varar inte för evigt. Det här är egentligen inget vi inte sett förr men när det är så här välspelat och underhållande så spelar det mindre roll. The Way Way Back är en liten pärla. Rolig och varm, utan de stora gesterna. Rekommenderas!
/Vrångmannen

You stay classy, San Diego.

Total Recall (2012)

@@@
Kändes som en av världens mest onödiga remakes att göra (i topp ligger en annan gammal Verhoevenfilm, Robocop) men efter att ha sett om originalet för inte så länge sedan var jag tvungen att erkänna för mig själv att den asballa, supertuffa Arnierullen jag mindes att Total Recall var, i själva verket var en rätt seg och dammig rulle som åldrats något fruktansvärt och vars specialeffekter mestadels var skit. En remake kändes därmed inte så jävla fel längre (Robocop däremot tillhör än idag ett av mästerverken inom actiongenren och en remake på den är bara så fel, fel, fel). Här är det Colin Farrell som tar på sig rollen som hjälten som kanske, kanske inte är en hemlig superagent vars minne blivit manipulerat med. Är allt som händer del i en drömvärld eller är det på riktigt? Kate Beckinsale har tagit Sharon Stones gamla roll som bad guy (consider it a divorce är en av Arnies bästa repliker även om Total Recall i sig tappat) men man har tagit den rollen, skjutit den full med steroider, pumpat in mängder med adrenalin och toppat av med ett halvt ton ondska. Beckinsale påminner ibland om en mordlysten spindel som studsar runt och bara vill ha ihjäl stackars Farrell. Sånt gillar vi. Hon är verkligen filmens stora behållning. Jessica Biel har fått Rachel Ticotins gamla roll som tuff brud och kärleken till filmens hjälte. Biel är lika söt som hon är tuff (åååååh Timberlake sluta ha all talang, för bra utseende och Biel på köpet!!!) men kemin mellan henne å Farrell är väl sådär om jag ska vara ärlig och hennes karaktär känns lite onödig. Dock gör hon det hon kan av det hela och även om karaktären i sig inte tillför speciellt mycket är det alltid kul å se Biel på duken. Specialeffekterna är snygga, actionsekvenserna många och ofta och som helhet är detta en smällkaramell av sci-fiaction som dock är bortglömd veckan efter du sett den.
/Surskägget

@@@
Instämmer med Skägget om ovan recension. Det här är lättsmält och fartfylld underhållning. MEN sluuuuuta klaga på originalet. Vad äääääär det hääääär?! Verhoevens Recall var en milstolpe i sci-firullarnas rike och det är full fart hela tiden med tuffa one liners och en Schwarzenegger i högform. Ska se om den, ge den en SEXA i betyg och se om den igen... ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!
/Vrångmannen

Liten filmrapport från det stora äpplet

Vrångmannen här. Nyss hemkommen från semester i New York. Tre rullar blev det:

Gravity (IMAX, 3D)

@@@@+

Sjukt enkel historia som är lika sjukt spännande, välspelad, välskriven och välgjord (effekterna, herregud hur gjorde dom?!). Sandra Bullock spelar ingenjören Ryan Stone som tillsammans med astronauten Matt Kowalski (George Clooney) försöker överleva ett haveri i rymden då ett reparationsuppdrag av en satellit går åt helvete. Att se rullen på en fet IMAX biograf i 3D gjorde den inte sämre. Det känns som att 3D (och IMAX) uppfanns för just den här filmen. Maken till vackert "foto" har sällan skådats och ibland kändes det som om man var mitt i rymden bredvid våra hjältar. Filmen har en lätt poetisk och mycket mänsklig touch tack vare regissören Alfonso Cuarón (Children of Men, Great Expectations, nån av Harry Potterrullarna..) men ryggar aldrig för otroligt nervkittlande spänning och bang for the buck. Allt i perfekt symbios. Min enda invändning är kanske att den ibland kändes lite repetitiv. Det balanseras dock upp av att filmen klockar in på 91 minuter. Gravity fingrar hela tiden på perfektion tack vare alla inblandade och betygsfyran är mycket stark. Jag har aldrig velat vara i rymden så lite och så mycket efter att ha sett filmen.

/Vrångmannen

Machete Kills

@@

Fan. Jag ville ju att det här skulle vara så bra. Grindhousekänslan har bytts ut mot James Bondparodi. Lite småskoj, väldigt våldsamt och slarvigt. Efter ett tag börjar man ändå skruva på sig och vill att det ska ta slut. Vad hände? Fan. Macheteeeeeee!

/Vrångmannen

Don Jon

@@@-

Småkul dramakomedi skriven och regisserad av Joseph Gordon-Levitt. Jon (Levitt) är en snygg kille som kan få vilken tjej han vill. Han är också besatt av porr och tycker inte att sex i verkligheten ens kommer i närheten av att masturbera till porren han frekvent besöker på internet. En dag träffar han Barbara (Scarlett Johansson) och blir förälskad. Hon är hans raka motsats och älskar romantik på bio men äcklas av porr. Hilarity ensues.

Tillägg: såg den här på den ballaste biografen jag besökt i mitt liv och käkade middag och drack öl samtidigt. Besök den om du får chansen)

/Vrångmannen

Star Trek Into Darkness

@@
Uppföljaren till nylanseringen av Star Trek för ett par år sedan (och som recenserades här). Nu har Captain Kirk, Spock och de andra i besättningen blivit lite varma i kläderna och åker runt på USS Enterprise i galaxen för att utforska andra världar. Men rackarns om inte skurken Khan dyker upp med övermänsklig styrka för att hämnas på mänskligheten. Det pangas en del, sprängs ganska mycket och slängs med en del blinkningar åt gamla teveserien. Men precis som med första filmen är det i princip bara yta (sjukt snygga effekter och sjukt snygg film överlag) men noll innehåll. Inte ens efter att jag läst min egen recension av första filmen kommer jag ihåg den och nu när jag sitter och skriver det här ca två veckor efter att jag såg Into Darkness minns jag inte den. Vad hände egentligen? Vem sköt vem och varför? När sprängdes saker i luften? Vilka saker sprängdes? Varför? Jag vet inte, jag bryr mig inte. J.J. Abrams har ju visat att han är grym på att fånga grupper av skådisar i både Super 8 och MI:III och han balanserar snyggt här i den stora ensemblen men storyn är trist, karaktärerna klichéplatta och skurken mnjaha. Snygg men tråkig. Precis som ettan.
/Surskägget

@@@@
Jag håller inte med. Star Trek Into Darkness är t.o.m bättre än ettan på alla vis. Spännande, skitsnygg, rolig och full fart hela hela tiden. Den är också väldigt lojal mot gamla så väl som nya fans, även om jag personligen skiter i den aspekten. En superduperunderhållande rulle i min bok och i MIN bok är det en fyra i betyg (ibland en trea hahaha!).
/Vrångmannen

Solomon Kane

@
Robert E. Howard är mest känd för att ha kommit på och skrivit om Conans liv och leverne (som sedan blev en så fantastisk rulle med Arnie). Men Howard spottade ur sig mer berättelser än självaste Stephen King (Howard blev inte äldre än 30 men har ändå lämnat bakom sig så sjuuuukt mycket böcker) och Solomon Kane är ännu en av Howards många karaktärer, kanske den mest kända efter Conan. Filmen är så sjukt usel att jag inte ens orkar bli arg över att man spottar på Howards minne och verk med detta skräp. Du har samma spännande ingredienser här som gjorde Conan till en succé. Det är monster, magi, svärdsfighter, hämnd och ondska i världen som måste bekämpas. Men pissiga effekter, trist manus, unkna skådisar (Pete Postlethwaite och Max von Sydow är de enda som kommer undan med äran någorlunda i behåll) och allmänt ointressant handling gör filmen i det stora hela rätt så otittbar.
/Surskägget

Olympus Has Fallen

@@@
Jag borde inte gilla det här så mycket som jag gillar det här men vad fan, jag var väl på helt rätt humör när jag såg den antar jag. Det här är annars en by-the-book, standardmall 1A, vi-har-sett-det-förr, klichéfylld actionstänkare där man kan peka ut vem som är hemliga skurken (han som alltså är hjälte först men som sen visar sig vara skurk) direkt han visar sig i bild, vet att alla repliker egentligen bara är info för oss som karaktärerna kommer göra senare i filmen och att Gerard Butler i huvudrollen kommer att döda alla skurkar där 200 000 militärer, poliser och agenter misslyckats. Handlingen? Skojar du? Är det ens intressant? Vi snackar mer avfyrade skott och bomber på fem minuter än i Arnies och Slys samlade 80-talsverk. Vi snackar testosteronstinn adrenalinnivå av sällan skådat slag och vi snackar den kompletta förstörelsen av Vita Huset. Gerard Butler är tuffast och farligast, Morgan Freeman respektingivande och ärbar, Aaron Eckhart lagom felcastad som president, Rick Yune Bondskurksgalen och Dylan McDermott (eller var det Dermot Mulroney?) är hemliga skurken. Vadå spoiler? Du vet det när han kliver in i bild för tusan hur mycket secret serviceagent som ska skydda presidenten han än må vara. Pang pang pang! Sen smäller det och pang pang pang igen! Och igen! Sen dödar Butler några med kniv för att HAN KAN och så är det lite pang pang och bomber igen. Kör bara kör!
/Surskägget

@@@
Hehehe, skägget har klockrent fångat även min känsla. Öset. ÖSET!
/Vrångmannen

The Last Stand

@@@
Hahahaha Arnie är tillbaka i sin första huvudroll på 10 år (sist var det faktiskt Terminator 3 2003, alla roller han gjort sedan dess har varit mindre biroller fram till nu). Och när det är comebackdags är det lika bra att göra en roll som påminner alla oss fans om varför vi älskar honom. Arnie tar därmed på sig hatten som småstadssheriffen som en gång i tiden varit tuffaste snuten i LA men som nu bara vill ta det lugnt. Dessvärre kommer en av Mexikos farligaste drogbaroner farande mot staden som råkar befinna sig på gränsen mellan USA och Mexiko. I hälarna har han halva FBI ledda av Forest Whitaker (som är så arg i rollen så man skulle kunna tro att han såg att hans lönecheck var en tredjedel av Arnies) men de kommer inte hinna ikapp. Det är upp till Arnie och en handfull av hans deputies (Johnny Knoxville, Luis Guzman, Jaime Alexander) att stoppa knarkbaronen och alla hans män (ledda av Peter Stormare som spelar över så over-the-top precis som Johnny Depp i Tim Burtonrullar). Det är mycket pangpang, lite gnäll över att "I'm too old" och så lite mer pangpang. Sista halvtimmen är en klassisk westernshoot-out mellan skurkar och hjältar mitt på den lilla sömniga stadens huvudgata. Hahahaha, mer sånt. Såna här typer av filmer gjordes bara på 80-talet och det är skönt att nån vågar sig dit igen. Go Arnie! Vrångmannen tyckte typ likadant.
/Surskägget

Oblivion

@@@
Mer Tom Cruise när vi ändå håller på. Här är det sci-fiaction som gäller. Regissör Joseph Kosinski har horribelt usla Tron: Legacy som enda långfilm under bältet så att jag var skeptisk till detta (Tom Cruise till trots) kan man lugnt säga. Filmen är dessutom baserad på en serietidningsroman (graphic novel ni vet) som - hör och häpna - aldrig sett dagens ljus! Nu berodde det mest på att Kosinski såg serien som ett sätt att få storyboards till filmen så att serien aldrig blev av spelade inte så stor roll. Nåväl. Cruise spelar Jack (ja ännu en Jack, dock inte Reacher denna gång utan kort och gott 49) en tekniker/reparatör som är en av få jordbor kvar på jorden efter en rymdinvasion av elaka utomjordingar som ledde till ett hemskt och brutalt krig som sedan tvingade de flesta människor att omgruppera ute i rymden. Hans jobb är att se till att laga de drönare som åker runt och håller koll på att de få kvarvarande utomjordningarna utplånas helt. Han bor i ett sort svävande torn tillsammans med kollegan och tillika älskarinnan Victoria (Andrea Riseborough) och allt är underbart till den dag ett rymdskepp kraschar och Jack räddar Julia (Olga Kurylenko) ur vraket. Plötsligt ställs hela Jacks liv på ända och han börjar förstå att allt inte är så simpelt som han alltid trott. Cruise kör som vanligt sitt charmiga jag-är-enkla-bondgrabben-men-ändå-superactionhjälten stuk som alltid funkar och som passar denna karaktär som hand i handsken. Riseborough gör en kanonroll och Kurylenko är helt okej. Det som verkligen gör filmen sevärd är effekterna. Den är helt enkelt skitsnygg. Sjukt jävla skitsnygg till och med. Därför är det extra kul att Kosinski låter oss ta del av världen i lugn och ro innan handlingen ökar och actionelementen introduceras. En stor de av inledande 30-45 minuterna eller så handlar mest om att Cruise åker runt och lagar drönare under tiden som vi får ta del av denna framtidsvärld som är både ny och bekant för oss. Sen spårar det ur lite med en twist som inte är speciellt spännande eller "aha" på nåt sätt men som funkar i genren. Vrångmannens ressis här.
/Surskägget

Jack Reacher

@@@
Inte läst böckerna av Lee Child så hade inga förväntningar på filmen mer än att det var ännu en ny actionrulle med Tom Cruise. Och som sådan funkar den absolut. Cruise är sitt vanliga charmiga jag och handlingen lite lagom deckarspännande som det ska vara. Kan dock hålla med om kritiken att Cruise kanske inte funkar som böckernas Jack Reacher i det att han ska vara sjukt farlig och att alla är rädda för honom bara de tittar på honom (Reacher som karaktär är två meter lång med mer muskler än Aaaahnold på 70-talet). Cruise är en rätt liten kille och rädd...nja det blir man inte hur farlig han än är på att slåss. Det är dock smådetaljer och jag är underhållen och nöjd mest hela tiden. Filmen hade nog varit och sniffat på en fyra misstänker jag om det inte vore för Rosamund Pike i den kvinnliga huvudrollen. Dels beror det lite på hennes karaktär som känns sådär, men det mesta beror på Pikes gestaltning som närmar sig Noomi Rapacenivåer av stelhet, tråkighet och träighet. Replikerna känns sjukt ansträngda, minspelet är noll och dialektcoachen borde få sparken direkt för hon svajar mellan brittiska och amerikanska hela tiden. När hon slängs in i scener där betydligt bättre skådisar nonchalant slänger repliker runt sig ser hon närmast jagad ut i sina försök att hänga med. Nej, där kunde de definitivt hittat en bättre skådis. Vrångmannen skrev nåt liknande för ett tag sedan.
/Surskägget

The Actors: Bruce Willis

Dags att återuppväcka en gammal trotjänare här på bloggen, The Actors! Vi har gått igenom en hel bunt duktiga skådisar men skam att säga så har vi missat mr Bruce Willis, mannen som räddat världen fler gånger i en film än Tom Cruise gjort i sin karriär. Willis må ha ett ego större än solsystemets och han må han sparkats från Expendables 3 meeeeeeen snubben är fortfarande kung som ni snart ska få se i vår hittills längsta The Actors nånsin. Snubben är sjukt produktiv och snittar 3-4 filmer per år. Vi har faktiskt skippat en hel del rullar där har t ex bara gör rösten eller bara har en cameo (även om vissa såna rullar slunkit med också). Några filmer har vi helt enkelt inte sett. Men det här är 90% av hans väldigt långa filmografi, så korka upp läsken, häll upp popcornen så kör vi!

Blind Date (1987)

@@@
Bruce Willis skulle snart sparka igång sin actionhjältekarriär med Die Hard, men var fortfarande mest känd som komiker och den roliga halvan av Par i Trubbel a k a Moonlighting (teveserien som gjorde honom känd). Premissen för denna film är lika enkel som lysande. Willis ska på en blind date med Kim Basinger. Innan träffen varnar Willis polare honom för att han ska undvika att bjuda Basinger på alkohol. Inte ens ett endaste glas vin. Willis tycker det låter märkligt men går med på det. Självklart dröjer det inte länge förrän Basinger fått i sig lite alkohol och det visar sig nu att hon spårar helt så fort hon får i sig en endaste liten droppe. Med timide och försiktige Willis i hälarna (det är inte ofta han spelar en lugn och fin snubbe så passa på och njut av hans nördroll i den här) flänger Basinger runt på stan på fyllan och skapar kaos. Roligt kaos. Hahahahaha! Visst filmen är inget mästerverk, men Willis och Basinger har schysst samspel och Basinger är faktiskt en riktigt lysande komedienne när hon lägger den sidan till. Vet inte om den går att få tag på längre, men får du chansen så se direkt.
/Surskägget

@@
Hehehe, den är halvt ok om jag minns den rätt. En del fars funkade och en del blev bara för tramsigt.
/Vrångmannen

Sunset (1988)

@

I ärlighetens namn kommer jag inte ihåg den här rullen speciellt väl. Såg den kanske tre, fyra gånger då det begav sig back in the good old VHS days men den lämnade inget intryck. Willis spelar en skådis under stumfilmseran som ska spela in en film om Wyatt Earp som visar sig vara med på ett hörn som rådgivare (och spelas av James Garner). De blir polare och när ett mord sker backstage löser de det tillsammans. Blake Edwards regisserade och då blir det lika delar dåligt drama och superhysterisk fars. Inget att hänga i julgran ens för de mest inbitna Willisfansen.

/Surskägget

@
Inget vidare. Minns att vi var rätt upprörda över att vi slösade tid på att se skiten.
/Vrångmannen

Die Hard (1988)

@@@@@

Vad gäller actionfilm kan ju tidens tand gå hårt åt både specialeffekter, skådisar, handling och actionsekvenser. Men Die Hard är verkligen tidlös. Såg om den för nåt år sen bara och den rockade lika hårt då som den gjorde 1988. Mycket beror på Bruce Willis. Han är i det stora hela en vanlig snubbe som råkar hamna i en högst ovanlig sits. Det är väldigt lätt att identifiera sig med honom. Han blöder, snubblar, ramlar och har ont ont ont som fan (till skillnad från actionhjältar som t ex Arnie och Sly som alltid skakar av sig alla sår med en axelryckning) men han vägrar ge upp och låta terroristerna vinna. Sen är det mycket John McTiernans (tyvärr har han inte presterat sen den här och Rovdjuret) regi som gör filmen. Den är tät och spännande mest hela tiden samtidigt som det ändå hinns med att utveckla karaktärerna på ett schysst sätt. Våldet är hyfsat realistiskt (vissa slagsmålsscener går självklart över gränsen, men på det stora hela är det ungefär som det skulle kunna vara på riktigt) på ett sätt som också var ganska nytt på den tiden och explosionerna feta. Och icke att förglömma manusförfattarna Jeb Stuart (Jagad och Lock-Up) och Steven E. de Souza (48 timmar, Die Hard 2, Commando) som båda vet hur en slipsten ska dras när det gäller action. Den som skriver nåt så odödligt som "Yippee-ka yeay motherfucker" bör få en hedersoscar direkt. Vet akademin om det här?

Slutligen. Die Hard är en odödlig klassiker som tål att ses om och om och om igen. Så passa på och gör det redan ikväll.

/Surskägget

@@@@@
En av de bästa actionfilmer som någonsin gjorts i Hollywood. Kanske den bästa.
/Vrångmannen

In Country (1989)

@@

Willis var ju mest känd som komikern som plötsligt blev actionhjälte på den här tiden. Här valde han en udda roll som Vietnamveteran med mängder med spöken och bagage från sin tid i kriget. Filmen är ett drama som mestadels kretsar kring karaktären Samantha (Emily Lloyd) vars pappa dog i Vietnam. Hon försöker pussla ihop hur hans liv såg ut innan Vietnamn och vad som egentligen hände där i ett försök att lära känna den far hon så att säga aldrig haft. Willis karaktär är brorsa med den avlidne pappan och gör en helt okej insats som lite udda och knäpp snubbe som lider av sviterna av att ha varit med i ett krig. Halvokej rulle som vare sig är bu eller bä.

/Surskägget

Die Hard 2 (1990)

@@@@
Oj! Renny Harlin går från den ena serien (Terror på Elm Street) till den andra. Fan vad bra det här är! Ok inte riktigt lika bra som ettan naturligtvis men ändå en fucking thrillride! Vassa skurkar, Vass Bruce Willis och vass over-the-top-action. Plötsligt börjar vår regissör glöda. Övriga kommentarer onödiga förutom denna: "How can the same shit happen to the same guy twice?!" Hehehe the times.
/Vrångmannen

@@@@
Med en tagline som "Die Harder" kan det ju bara bli bra. Som Vrångmannen säger, ettan är svår att toppa, men fan Renny gör sin helt klart bästa rulle här. Det är pangpang hela tiden, spännande som fan och man lyckas fånga känslan från ettan klockrent (vilket de andra två uppföljarna aldrig fixat). Kom ihåg scenen när Willis klättrar ut på landningsbanan och flygplanet missar honom med en hårsmån. Shit pommes frites!
/Surskägget

Fåfängans Fyrverkeri (1990)

@@

Boken är skitbra. Filmen sådär. Vilket inte är konstigt då boken är en riktigt tjock tegelsten med supermånga nyanser och bottnar som helt enkelt inte hinner fångas på strax över två timmar. Bruce Willis, Tom Hanks och Melanie Griffith spelar huvudrollerna där stenrik yuppie (Hanks) blir anklagad för att vara rasist och ett svin efter att hans älskarinna Griffith råkat köra på en svart ung man och sedan smitit. Willis är journalisten som spär på storyn med både fakta och osanning och snart nog har Hanks förlorat allt. Boken fångar snyggt 80-talets Wall Streethysteri samtidigt som den ger kängor till en journalistkår som är lika korrumperad som de korrupta journalisterna ska avslöja. Politiker och religiösa ledare får även de en rejäl känga och i slutändan visar både bok och film att alla bara bryr sig om sig själva som de egoistiska svin de flesta människor är. Brian De Palma måste haft en sjukt svårt jobb att fånga ens hälften av all dramatik från boken och gör ett hyfsat bra jobb (inledningsscenen är sjukt snygg i en enda lång tagning med mängder av statister, skådisar, dialog och rörelse som måste repeterats om och om igen för att sitta så bra som den gör) men har helt enkelt att göra med en för komplex story för att fånga den på vettigt sätt i en långfilm.

/Surskägget

Mördande Vänskap (1991)

@@@

Den första av fyra(!) filmer herr Willis spottade ur sig 1991. Här spelar han mot dåvarande frugan Demi Moore och vi bjussas på en liten indiethriller där Willis spelar ett riktigt jävla ärkesvin som beter sig allmänt illa mot de flesta och synnerligen illa mot sin fru i filmen (spelad av Glenne Headley). När Willis karaktär dyker upp död börjar snuten gräva i vad som egentligen ledde till hans död. Var det av naturliga orsaker eller var det mord? Filmen är rätt mörk med många minimalistiskt obehagliga stunder där man aldrig riktigt vet vad Willis tänker hitta på. Precis som att leve med en psykopat på riktigt antar jag. Inte den kändaste av vare sig Willis eller Moores rullar men väl värd en titt om du kan hitta den.

/Surskägget

Hudson Hawk (1991)

@@

Försök till actionkomedi där Willis är mästertjuven Hudson Hawk som tvingas av galet par att sno en Da Vincitavla trots att han bestämt sig att lägga av. På gränsen till fars vilket gör att jag aldrig riktigt gillat den då jag har svårt för den stilen. Willis är busig och charmig men det hjälper inte när storyn är lite sådär. Blev en superdupermegagigantoflopp när den kom och hånades av allt och alla. Dyker då och då upp på topp-tio-sämsta-filmerna-nånsin-listor vilket faktiskt är oförtjänt. Tror det stora problemet var att man ansträngde sig för mycket här. Det skulle liksom bli ”sommarens största blockbuster” och så koncentrerade man sig på det istället för att bara göra en bra film.

/Surskägget

@@
Den är dålig i en virrig men charmig och underhållande paketering. 
/Vrångmannen

Billy Bathgate (1991)

@@

Minns den knappt. Dustin Hoffman är maffiasnubbe. Nicole Kidman hans fru. Hoffman tar in en ung kille han tror på i organisationen. Den snubben blir i sin tur kär i Kidman. Triangeldrama och jobbigheter. Willis har en biroll här men minns inte hur stor eller liten den är. Kanske är betyget orättvist men det är faktiskt över 20 år sedan jag såg den och det är den känslan jag har av den. Bra skådisar men lite långdragen story.

/Surskägget

Den Siste Scouten (1991)

@@@@
Det här kan mycket väl vara en av de tuffaste actionfilmer som gjorts. I princip alla repliker Bruce Willis har är stenhårda oneliners och hans karaktär måste vara den största antihjälte som någonsin synts på film. Efter att ha blivit avskedad från sin post som livvakt åt Presidenten i USA är Joe Hallenbeck idag ett fyllevrak som inte kan göra nånting rätt. När han får i uppdrag att beskydda strippan Cory (Halle Berry) så skiter det sig också. Men nu är Hallenbeck lack. Med Corys pojkvän Jimmy Dix (Damon Wayans) i släptåg plöjer de sig fram genom skurkarna för att slutligen döda alla under en match i amerikansk fotboll. Enkel story, men jäklar vad effektivt berättad den är. Shane Black stod för manus och han har spottat ur sig klassiker som Dödligt Vapenrullarna och Kiss Kiss Bang Bang (dessutom sägs det att han skrev mer om hela manuset till Rovdjuret och med tanke på hur tjock den är med oneliners så kan det mycket väl stämma). Ingen mindre än Tony Scott regisserade vilket bäddar för mängder med snygga actionsekvenser. Och Mr Willis själv har kanske bara varit bättre en gång och det i första Die Hard. Jag bjussar på några replikskiften så ni vet vad det handlar om.

Alley Thug: Wrong place, wrong time. Nothing personal. Joe Hallenbeck: That's what you think. Last night I fucked your wife. Alley Thug: Oh you did, hah? How'd you know it was my wife? Joe Hallenbeck: She said her husband was a big pimp lookin' motherfucker with a hat. Alley Thug: Oh, you're real cool for somebody who's about to take a bullet. Joe Hallenbeck: After fucking your wife I'll take two. Alley Thug: All right, you want it in the chest, or the head? Joe Hallenbeck: Yeah, that's what your wife said. Alley Thug: Hey, would you stop with the wife shit? Joe Hallenbeck: Ask me how fat she is. Alley Thug: Fuck you, man! How fat is she? Joe Hallenbeck: She's so fat I had to roll her in flour and look for the wet spot. Motherfucker, if you wanna fuck her you gotta slap her thigh and ride the wave in. Now I'm not saying she's fat, her high school picture was an aerial photograph.

Milo: Can we get a formal introduction? Joe Hallenbeck: Who gives a fuck? You're the bad guy, right? Milo: I am the bad guy. Joe Hallenbeck: And I'm supposed to be trembling with fear, something like that? Milo: Something like that. Joe Hallenbeck: Fine, I'll start trembling in a minute.

[Joe has just found out that Mike was sleeping with his wife] Mike Mathews: Look Joe, it just happened. Joe Hallenbeck: Sure, sure, it just happened. Could happen to anybody. It was an accident, right? You tripped, fell on the floor and accidently stuck your dick into my wife. "Oops, I'm sorry, Mrs. H, I guess this just isn't my week".

HAHAHAHAHAHAHAHA! Vilken rulle!

/Surskägget

@@@@

Med ett manus av sköne mansgrisen Shane Black och en om möjligt ballare Bruce Willis än i Die Hard så lyckades Tony Scott naila den här överballa guldklimpen. Aldrig har grabbar varit så tuffa (t.o.m Damon Wayans som annars härmar knarkare i sketcher). Den ultimata buddymovien med sjukt skön action och full fart. Det smakar fabrik men på rätt sätt. Sulfit luktar skit och sulfat luktar mat (eller var det tvärtom). Den här ser man gärna om så ofta det går, helst en ocensurerad DVD från USA eftersom våldet gav tanterna och farbröderna mardrömmar på Statens Biografbyrå när den kom men alla vi andra sov gott.

/Vrångmannen

Döden Klär Henne (1992)

@@

Bruce Willis spelar nörd mot Meryl Streep och Goldie Hawn. Robert Zemeckis regisserar men är mer upptagen av nya roliga specialeffekter än story och karaktärer. Bitvis rätt kul men till största delen en rätt svag film.

/Surskägget

@@
Vad som skulle blivit ett isande Tales From the Crypt avsnitt på 45 minuter blev istället en två timmarsfars utan skräck och skrämsel.
/Vrångmannen

Striking Distance (1993)

@

Ibland blir allt så fel. Det här är ett sådant tillfälle. Sarah Jessica Parker, Dennis Farina, Tom Sizemore och Brion James är liksom Willis duktiga skådisar men regissören Rowdy Herrington (som ändå har lysande Roadhouse bakom sig) lyckas inte få sina talanger att prestera överhuvudtaget. Trist och förutsägbar story med skådisar som mest är förvirrade bäddar enbart för katastrof.

/Surskägget

@@
Ingen höjdare men bitvis fartfylld. Standard.
/Vrångmannen

Pulp Fiction (1994)

@@@@@
Att kunna prestera snäppet bättre än mästerliga debuten är få förunnat. Många gånger blir det för mycket press och tryck när nummer två ska levereras att det knyter sig och nåt halvdant kommer ut. Inte för Tarantino dock. Levande karaktärer, skruvade situationer, mästerlig dialog, fantastiska scener och mängder med repliker och tillfällen i filmen som blev klassiker över en natt. När Christopher Walken kliver in och berättar hur han haft en klocka uppkörd i röven håller man andan för att det är så spännande. När Bruce Willis är tillfångatagen av galna våldtäktsmördare kräks man nästan av ren ångest för hans karaktär. Det finns inga fel i den här filmen. Allt är perfekt in i minsta detalj. Hatten av för herr Tarantino.
/Surskägget

@@@@

Pratfilm. Var inte alls imponerad av den när den kom och tyckte alla "hajpare" skulle hålla käften. Har ju sett om den några gånger sen dess och tycker den är bättre idag. Inget mästerverk men en riktigt bra film.

/Vrångmannen

Color Of Night (1994)

@ och @@@@@

HAHAHAHAHAHAHA! Det här är en sån däringa film som är så sjukt jävla usel så den blir kanonunderhållande. Det är med andra ord både en etta (av rätt anledning) och en femma (av fel anledning) på samma gång. Willis är psykolog som inte kan se röd färg efter att en av hans patienter tagit livet av sig. Plötsligt börjar nån mörda folk i Willis närhet och han misstänker en av sina patienter, men vem? Och för att snärja in sig ännu lite till i bekymmer och problem inleder han ett sexuellt passionerat förhållande med Rose (Jane March) som bara sådär dyker upp i hans liv. Jag förstår att Willis ville göra den här för han får hångla runt med en supersexig och för det mesta naken Jane March mest hela tiden (och den som gillar sina snoppar får se Willis snopp också, här är det rättvist både tuttar och snoppar). Manuset är en sörja värre än du ens vågar tro och regin är obefintlig. Willis och March är duktiga var för sig men saknar egentlig kemi när de är tillsammans. Och hela grejen när Willis snubblar runt i blod han inte kan se hahahahaha! Dock har jag sett den flera gånger för den är så brutalt rolig i och med att det är en sån superkalkon. Rekommenderas!

/Surskägget

@
Sop-soppa.
/Vrångmannen

Nobody’s Fool (1994)

@@@

En av Paul Newmans sista filmer är ett avskalat karaktärsdrama där handlingen puttrar fram sakteliga via sina karaktärer och vi bjuds på både skratt och sorg. Sully (Newman) låtsas ha ett pajjat knä för att få loss försäkringspengar han verkligen behöver för att kunna behålla hus och hem och därmed slippa sätta sin gamla mor på ålderdomshem. För att skrapa ihop stålars under tiden jobbar han svart för Carl (Bruce Willis) som han egentligen inte gillar och passar även på att flörta hårt med Carls fru (Melanie Griffith). Varm och full med hjärta men utan det där magiska lilla extra.

/Surskägget

Die Hard 3 (1995)

@@@

John  McClane är tillbaka och den här gången står han mot brorsan till terroristen Hans Gruber som McClane dödade i första filmen. Det vet han givetvis inte om från början när han tvingas till en rad förnedrande och livsfarliga ”uppdrag” i New York som han måste utföra annars sprängs det bomber. Men allt är en galet genialisk plan i syfte att länsa den Federala Reservbanken på en jäkla massa stålars. Willis halkar enkelt in i rollen som McClane, det är oneliners, lite uppgivna blickar och en sjuhelvetes förmåga att spöa skiten ur bovar. Visst rockar det och rollar det men det är också lite halvtomt i tanken. En skön rulle som dock inte är lika bra som första två.

/Surskägget

@@@+
Blev bättre vid andra (och tredje) titten. Suveränt underhållande och känns bitvis som en "riktig" Die Hardrulle.
/Vrångmannen

De 12 Apornas Armé (1995)

@@@@

Kortfilmen Terassen från 1962 är en underbar liten pärla där en rad karga svartvita foton avlöser varandra till en berättarröst (med ett enda ställe där fotot blir rörlig film för en fantastisk känslomässig effekt). Terry Gilliam, detta excentriska geni, satte sina händer i grundstoryn och gjorde en lika fantastisk actionsci-fifilm som både fångade originalet och utvecklade det med tusenmilakliv. I en nära framtid där större delen av världen slagits ut av ett ovanligt elakartat virus bestämmer sig ledarna att skicka tillbaka straffången James (Bruce Willis) till 1996 för att ta reda på vem som sprider viruset och också stoppar organisationen i fråga. Han hamnar först på dårhus eftersom att han svamlar om världens undergång men snart är han de tolv apornas armé på spåren där ledaren Jeffrey (Brad Pitt) verkar vara en perfekt kombo av knäpp, intelligent och farlig för att faktiskt vara den som står bakom viruset. Mer ska man inte berätta då filmen kringelikrokar sig runt ett par varv och slutet långt ifrån är givet. Willis är fantastisk som förvirrad tidsresenär och Pitt är perfekt som galning. Samspelet mellan dem är kanon och det är synd att de inte gjort fler filmer ihop. Den här rullen är ett måste för alla och för de som är lite mer filmintresserade än den ordinarie pöbeln rekommenderas även originalet Terassen.

/Surskägget

@@@@
Spännande och bananas. På många sätt en klassiker.
/Vrångmannen

Last Man Standing (1996)

@
En slags nyversion av Akira Kurosawas ”Yojimbo”. Den här gången i 30-talets USA med Bruce Willis som skjutjärnsfarbror i en liten ökenstad. Det pangas och härjas men ingen bryr sig. Tänk att det är John ”Fucking” McClane springa omkring i den där hatten. Fruktansvärt tjatigt och oinspirerat.
/Vrångmannen

@@
Kom igen, så jävla usel är den inte och tycker nog den sneglar mer på För En Handfull Dollar än på Yojimbo när den ska sno sitt ursprung (och ja jag vet att F.E.H.D. är baserad på Yojimbo den med). Men visst har både Hill och Willis varit mer inspirerade i andra filmer. Frågan är nog varför man skulle ha ytterligare en nyinspelning av den här storyn som redan avhandlats så bra två ggr (tre om man räknar in Korpen Flyger vilket jag inte riktigt gör även om den också sneglat på Yojimbo).
/Surskägget

Det Femte Elementet (1997)

@@@
Tyckte den var otroligt bra när den kom men den har tappat en del med åren tyvärr. Fortfarande en bra film men inte riktigt lika lysande som den var back in the day. Bruce Willis ska rädda världen (otippat va?) och Milla Jovovich är den rymdvarelse som ska hjälpa honom göra det. Allt utspelas en sisådär 200 år eller så i framtiden och flygande bilar, ljushastighet och rymdvarelser är vardagsmat för oss jordbor. Kan vara enda filmen Chris Tucker är bra i då hans karaktär ska vara en enerverande, skitjobbig, lite för högljudd och irriterande radiopratare som man inte tycker om - vilket han gör klockrent. Framförallt är det de lite halvkackiga specialeffekterna som förstör känslan. Vi får dock fortfarande en riktigt schysst actionspäckad sci-firulle där Bruce Willis räddar världen och får Milla i slutet. Bra så. Dock ingen Jean Reno och det är ju inget vidare.
/Surskägget

@@@
Snygg sci-fi som ibland blir lite väl busig för sitt eget bästa.
/Vrångmannen

Schakalen (1997)

@

Bruce Willis spelar yrkesmördaren Schakalen (extremt löst baserad på den riktiga terroristen Schakalen som härjade runt på 60- och 70-talen om jag minns rätt, mäh orka googla!) (eller ja, de har använt hans namn åtminstone, så långt stämmer det väl) som ska döda FBI-chefen för att en rysk maffiasnubbe är arg på FBI. Ingen i hela världen har nånsin sett Schakalen förutom en IRA-soldat (spelad av Richard Gere och den som köper honom som farlig, irländsk IRA-soldat köper förmodligen resten av filmen också) som då får i uppdrag av FBI att hitta och döda Schakalen innan Schakalen dödar FBI-chefen. Förutom att man snott namnet från den riktige Schakalen är detta en remake på betydligt bättre filmen Schakalen från 1973. Inte så mycket mer att tillägga. Trist och oinspirerat på alla håll och kanter.

/Surskägget

@
Standardtråk.
/Vrångmannen

Kod Mercury (1998)

@

I Sverige gjordes det en jävligt stor grej av att Peter Stormare är med i den här när filmen kom. Det var rubriker, mittuppslag, intervjuer och hela söndagsbilagor som viktes åt Stormare och hans insats i ”en stor Hollywoodfilm”. Sen visade det sig att han är med i 23 sekunder och om jag minns rätt har han inte ens nån replik. Willis dödar honom snabbare än Steven Seagal brukar göra processen kort med skurkar i sina filmer. HAHAHAHAHA! Filmen i sig är en ointressant, seg och rätt trist smörja ingen skulle sett överhuvudtaget om det inte stod Bruce Willis på affischen.

/Surskägget

@
Standardtråk.
/Vrångmannen

Armageddon (1998)

@@@@

Bruce Willis räddar världen. Till de smäktande tonerna av Aerosmithballader. Actionfilmer blir fan inte mycket bättre än så här. Ben Affleck, Liv Tyler, Billy Bob Thornton, Will Patton, Steve Buscemi, William Fichtner, Owen Wilson, Michael Clarke Duncan, Keith David och självklart Peter Stormare hjälper Willis att lösa uppdraget. Vilket ös. Budgeten för kaffet kostade förmodligen mer än hela Sveriges samlade filmbudget för 1998 och det märks. Michael Bay går over-the-top hela tiden från inledande meteoritregnet till slutscenerna uppe i rymden. Det är snyggt, spännande, kul, underhållande och löjligt roligt. Som en berg-och-dal-bana på Disneyland typ. Nu vart jag sugen på att se om den. PS. Passa på och kolla den med Ben Afflecks commentary hahahaha! Han har skön självdistans och kläcker många grymma oneliners under filmens gång.

/Surskägget

@@@+
Finfin underhållning med bang-for-the-buck.
/Vrångmannen

Belägringen (1998)

@@@

Underskattad actionthriller som var lite före sin tid i det att den ”förutspådde” att terrorister skulle slå till på amerikansk mark och att bin Laden skulle stå bakom. Willis har en rätt liten roll, huvudrollen spelas av Denzel Washington som gör det med bravur. Minns att jag gav den en fyra när den kom. Nu när jag sett om den har den kanske åldrats en aning men är fortfarande riktigt spännande och underhållande med en dos lite-för-nära-riktiga-livet som gör att den känns mer ”äkta” än andra liknande filmer.

/Surskägget

@@@-
Helt ok rulle men väntade mig mer av Ed Zwick som gett oss Höstlegender (bäst!) och Den Siste Samurajen (bästbäst!).
/Vrångmannen

Sjätte Sinnet (1999)

@@+
Aldrig gillat den här rullen riktigt. SPOILERVARNING FÖR ER SOM INTE SETT DEN HÄR SKITGAMLA OCH SKITKÄNDA FILMEN SEN VILL VI INTE ATT NI KOMMER TILLBAKA TILL BLOGGEN FÖRRÄN NI SETT DEN HÄR OCH 101 ANDRA KLASSIKER NI FÖRMODLIGEN HAR MISSAT! HERREGUD DET ÄR SOM ATT HA OCH GÖRA MED EN KNIPPE SEXÅRINGAR! DENNIS?! STÄLL NER DEN DÄR! VI GÅR HEM PÅ EN GÅNG OM DU FORTSÄTTER PÅ DET DÄR VISET! NEJ DET FINNS INGEN GLASS! Det var lurigt värre det där med att Bruce Willis var död och blivit ett spöke men filmen tyckte jag var lite onödigt seg och som ett ok avsnitt ur tv-serien Twilight Zone. Haley Joel Osment, som spelade pojken som kunde se döda, var ju hyllad som barnskådis men nu vid 22 inte lika populär, precis som M. Night själv.
/Vrångmannen

@@@@
Enkel, snygg och bitvis riktigt creepy (har svårt för barnspöken). Alla ledtrådar är solklara när man ser om filmen men första sittningen blev man rejält överraskad. Tyvärr var Tjosantjofräsan tvungen att bara göra filmer med en twist efter den massiva framgången med den här. Ingen twist till dags dato lika bra och genomtänkt som Bruce Willis vålnadspsykiatriker (på tal om Bruce Willis som psykiatriker, se om så-usel-så-den-är-bra Color of Night där du bl a får se Willis snopp samt Jane Marchs tuttar mest hela tiden).
/Surskägget

The Story Of Us (1999)

@@

Kärlekskomedi med Willis och Michelle Pfeiffer. Väldigt by-the-book och intet nytt under solen. Kunde lika gärna varit Tom Hanks och Meg Ryan i huvudrollerna.

/Surskägget

Oss Torpeder Emellan (2000)

@@@

Tandläkaren Oz (Matthew Perry) blir inblandad i maffiahämnd när nyinflyttade grannen Jimmy (Bruce Willis) visar sig vara före detta torped. Willis är cool, Perry nervös och handlingen skruvad sådär på Hollywoodvis.

/Surskägget

@@@
Skrattade en del.
/Vrångmannen

Unbreakable (2000)

@@@@
Störtskön och totalt annorlunda rulle. Bruce Willis är den enda överlevaren efter en tågkrasch och börjar upptäcka att han har krafter han aldrig anade att han hade. Samuel L Jackson är den rullstolsbundne serietidningsexperten som börjar rota i hemligheterna. Har säkert sett Unbreakable 10-12 gånger och tycker den är i min absoluta smak. Kritiker och publiksuccé när den kom (även om den bleknar i jämförelse med The Sixth Sense) och jag känner tyvärr få som gillar den här eller rättare sagt de har bara förvunnit från jordens yta. Jättejättekonstigt är det. Sjukt sammanträffande att just de skulle hata filmen och plötsligt försvinna. Man viskar något om den gamla kvarnen och en specialstyrka har tydligen satts in.
/Vrångmannen

@@@
Vi satt och väntade på twisten och ingen blev förvånad när Sam L var skurken. Jaha, Vrångmannen blev det? Jaja. Fortfarande riktigt snygg och cool i sin less-is-more stil. Men en del scener puttrar på lite väl länge för att man ska orka hålla intresset uppe hela vägen. Inget lysande, men inte uselt heller. Sista bra Tjosantjofräsan gjorde.
/Surskägget

Bandits (2001)

@

Standardactionkomedi utan själ eller hjärta. Två bankrånare (Willis och Billy Bob Thornton) kidnappar en kvinna (Cate Blanchett) när ett bankrån skiter sig och blir sedan kära i henne båda två. Nej nej nej.

/Surskägget

@
Suck
/Vrångmannen

Tears of the Sun (2003)

@@@@

Om jag minns rätt blev den här supersågad. Fuck you säger jag! Willis är stenhård Navy Sealsoldat som ska rädda Monica Belluccis karaktär ur ett krigshärjat Nigeria. Hon vägrar dock följa med om hon inte får ta med sig hundratalet nigerianska flyktingar hon har varit läkare för i ett flyktingläger. Motvilligt går Willis och hans team med på detta och snart är jakten igång då självklart en bunt skurkar förföljer dem. Regissören Antoine Fuqua har sköna Training Day och underskattade King Arthur på meritlistan och lyckas även med denna rulle skapa en cool actionrulle med en dos realism.

/Surskägget

@@@
Den är ok.
/Vrångmannen

Oss Torpeder Emellan 2 (2004)

@

Såg den inte när den kom men väl för ett par år sen. Minns den idag inte alls. Inte alls. Kan det bli annat än etta då? Nånstans i bakhuvudet klingar det en klocka att jag tyckte den var hyfsad. Sådär lite småputtrigt charmig som första delen. Fast jag vet inte för jag minns inte filmjäveln för den var tydligen så grå, ocharmig och trist att inte en endaste sekund fastnade i minnesbanken. Och då brukar jag ändå vara duktig på att komma ihåg även usla filmer. Nej. Det får bli en etta.

/Surskägget

Gisslan (2005)

@@@
Bruce Willis är stenhård f d SWAT-kille som blivit förhandlare vid gisslansituationer. Efter ett misslyckande knäcks han och flyttar ut till en lugn byhåla och börjar där jobba som lokal sheriff. Allt är frid och fröjd tills ett gisslandrama drar igång i den lugna hålan. Willis tänker strunta i allt, men maffian blandar sig in i det hela och kidnappar Willis familj, och kräver att han ska ha hand om förhandlingarna i gisslandramat. Snurrigt värre? Nej, det är rätt så raka puckar faktiskt. Det jag gillade var tonen i filmen, till skillnad från de flesta actionrullar reagerar personer hyfsat realistiskt, t ex skakar Willis av rädsla sedan en pistol riktats mot honom, sånt är alltid kul att se. Tempot är högt, karaktärerna bra skrivna, skådisarna gör det de förväntas, och slutet är en sådär lagom flammande shoot-out.
/Surskägget

Sin City (2005)

@@@@

Den ultimata serieadaptionen på Frank Millers hårdkokta och våldsamma filmnoirserier från början av 90-talet. Frank Miller delar här visionen och regi med Robert Rodriguez (The Faculty, From dusk till dawn mfl.) och resultatet är lysande. Varenda bild, varenda scen är fantastiskt porträttlik Millers originalserie och allt är genomarbetat in i minsta detalj. Kritik jag hört mot filmen är att den är för kall, för våldsam och för pajig men poängen var ju att skapa en film så trogen förlagan att det nästan inte är klokt och det har Miller/Rodriguez lyckats med till 100%. De olika karaktärerna lever alla i Basin City (Sin city, get it?) och deras hårda liv och leverne korsar varandras historier ofta utan att mötas. Polisen Hartigan (Bruce Willis) räddar en liten flicka från den galne barnmördaren samt pedofilen Junior (Nick Stahl) bara för att själv bli förälskad i flickan när hon blivit tonåring. Marv (lysande Mickey Rourke) ger sig ut på blodig hämnd då den enda kvinnan han älskat (en prostituerad han känt en natt) blir mördad. Den mystiske Dwight får det svettigt då han råkar döda en undercoverpolis han tror är ett vanligt arsle och försöker desperat stoppa ett gängkrig mellan maffia, beväpnade prostituerade och polis. Hårda historier, grymt iscensatt. Får inte heller glömma tjejerna. En film man kan se om och om igen utan att den tappar. Det ryktas om att uppföljaren är på gång och har väl då premiär om ett par år. Jag väntar med spänning i allafall.

/Vrångmannen

@@@@@

Med undantag för Batman: The Dark Knight Rises är Frank Millers svartvita album om Sin City och några av dess mest tuffa, coola och livsfarliga karaktärer det bästa den mannen gjort under sin karriär som serieförfattare/tecknare. Vilket inte säger lite då han har sjukt mycket bra bakom sig. Robert Rodriguez hade tappat all cred med en massa Spy Kidsrullar men hade äntligen tröttnat på att göra filmer för sina kids och återvände till att göra film för sina fans istället. Sin City är en så sjukt jävla bra filmatisering av flertalet seriealbum att detta dels utan tvekan är det bästa som gjorts i serietidningsfilmgenren och dels bara är en av de bästa actionfilmerna som gjorts nånsin. Millers karaktärer fångas perfekt av Mickey Rourke, Jessica Alba, Clive Owen, Brittany Murphy (rip), Rosario Dawson, Benicio Del Toro, Carla Gugino, Nick Stahl och givetvis även Bruce Willis som åldrad snut som gör allt för Albas karaktär. Tvärhård film noir som inte backar för nåt och som följer Frank Millers ursprungliga vision till punkt och pricka.

/Surskägget

Lucky Number Slevin (2006)

@@@

En smått underskattad historia som ligger och pyr på en fyra. Den når kanske inte riktigt dit, men det är fan nära. Det här är den typen av film som långt ifrån alla kommer gilla. Det är gangsters, lönnmördare, många coola onelinerrepliker i bästa Tarantinoanda (och varför är det alltid Tarantino man hänvisar till nuförtiden, Clintan t ex spottade ur sig oneliners när Tarantino blott var en blinkning i mjölkbudets öga) (okej, nu skrev kanske inte Clintan alla oneliners, men ändå, nån gjorde det långt innan Tarantino hursomhelst) (och nej, det är inte så att jag inte gillar Tarantionos filmer, tvärtom, jag gav till och med Jackie Brown en fyra). Josh Hartnett är en kille som blir misstagen för en annan lirare, en lirare som är skyldig en jävla massa pengar i spelskulder till två rivaliserande gangsterbossar (Morgan Freeman och Sir Ben Kingsley). Han släpas fram och tillbaka mellan dessa två medan han med hjälp av sin sexiga granne (Lucy Liu) försöker komma underfund med var den riktige killen med skulderna finns. Mitt i denna smet dyker Bruce Willis upp i ännu ett lågmält porträtt av en lönnmördare. Bra skit. Självklart hinns det med en och annan twist i handlingen på slutet också.

/Surskägget

@
Gäsp.
/Vrångmannen

16 Blocks (2006)

@@@
Bruce Willis är snut som ska färdas sexton kvarter med sin fånge. Lättare sagt än gjort. Inget mästerverk på något sätt men ändå en absolut godkänd actionstänkare.
/Surskägget

@@@
Visst. Det här går att kolla på och skurkarna (som är på poliser) är elaka och verkar skita i att alla tittar på när de mejar ner halva stan. Underhållande och lättsmält med Bruce Willis som alkad 60-årig polis med grå mustasch som fortfarande vet hur man pangar puffra.
/Vrångmannen

Planet Terror (2007)

@@@@

Jag såg om denna lilla pärla igår för första gången sedan april 2007 då jag såg den för första gången och blev positivt överraskad. Den var nämligen bättre än jag mindes den. Såhär skrev jag då det begav sig: "Rodriguez har smällt ihop en skön splatterzombierulle med mycket blod, explosioner, våld och äckliga effekter. Karaktärerna är extremt endimensionella och handlingen i princip obefintlig (hemlig militärdrog gör folk till zombies som sliter folk i stycken och nu måste de som inte är zombies kämpa för sina liv och ta sig till Mexiko). Det är fart och fläkt hela tiden. Rodriguez har gjort filmen med glimten i ögat. Han älskar genren men inser att den är löjlig egentligen. Det är en parodi och en hyllning i samma andetag. Och det funkar riktigt bra. Jag hade kanske önskat mig lite mer av allt, men vad ska man begära av en b-rulle egentligen?" Filmen fick då en trea i betyg. Håller med om allt jag skrivit tidigare men undantaget att all fart och fläkt och överdriven splatterhumor gör filmen fantastiskt underhållande. Tuffa snubbar och sexiga men tuffare fruntimmer. En fyra utan tvekan. En fråga bara. Rose McGowan, varför? VAAAARFÖÖÖÖR!?!?!? Sluta botoxa nyllet när du är sötast och yngst.

/Surskägget

@@@@
El bangos por los buckos!
/Vrångmannen

Perfect Stranger (2007)

@

Halle Berry tror Bruce Willis dödat hennes kompis (fast hon mycket väl vet att det inte är han som vi får se i slutet i en trist och förutsägbar ”twist”). Tråkig. Tråkig. Tråkig. Jag orkar inte ens såga den.

/Surskägget

@

MEEEEEEEEEEEEEEEEN kan dom sluta nångång med sånt här skit?! Nu börjar jag snart gråta.

/Vrångmannen

Die Hard 4.0 (2007)

@@@@

I fyran fick vi allt det där vi saknade i trean. All action var så galet over-the-top att det blev löjligt underhållande. Onelinerserna var tuffare än nånsin. Och McClane tröttare och mer anti än nånsin. Sen att handlingen är superfånig och de flesta actionscener McClane hamnar i skulle dödat honom fyrtio gånger om hade det varit på riktigt spelar ingen roll. Det är så här jag gillar min action. Stor filmnördsbonus för att Kevin Smith är med.

/Surskägget

@@@@-
Den fina tiden (speciellt versionen "UNRATED" på dvd).
/Vrångmannen

Assassination of a High School President (2008)

@@

Liten indiekomedi om livet på high school. Förutom Bruce Willis är det Mischa Barton som är affischnamn. Annars är det i princip bara helt okända skådisar som är med. Hela filmen har en känsla av hellre-än-bra över sig vilket är charmigt och kul men som också sänker den litegrann. Willis är med fem minuter som den argaste rektorn du sett sedan James Belushi klev in i Rektorns Lag och rensade upp i gängträsket. Barton har jag ingen relation till från teveserien O.C. för vilken hon är mest känd och en snabb titt på imdb avslöjar att jag knappt sett några filmer hon varit med i överhuvudtaget. Här gör hon en helt hyfsad insats men inte mycket mer än så. Gillar man lite halvudda high schoolrullar som Rushmore t ex är det här värt att kolla in även om den inte på långa vägar är lika bra.

/Surskägget

Surrogates (2009)

@@

I framtiden kan människor ligga hemma och koppla in sig mot en robot som man designar antingen som en snyggare kopia av sig själv eller som en supermodell bara rakt upp och ner. Många passar dessutom på att byta kön och naturligtvis är det minst en fet äcklig gubbe som glider runt som supersnygg och smal babe i robotform. Fördelarna är att alla alltid är supersnygga och ingen behöver vara rädd för att blir rånad eller mördad då robotarna är rätt så tåliga plus att man i själva verket sitter hemma i lugn och ro oavsett vad ens robot råkar ut för. En liten grupp människor vägrar ge upp sina riktiga liv för att leva riktiga robotliv och bor i enklaver för sig själva. Tills en robot blir dödad och ägaren via internetkopplingen (typ) också dör när roboten dör, något som inte borde funka. Helt plötsligt tänker människorebellerna döda alla robotar och därmed 90% av befolkningen och "börja om". Bruce Willis är snuten som ska stoppa dem. Det låter betydligt roligare än det är (även om det inte är riktigt så knäppuselt som Vrångmannen hävdar) men det finns små ljusglimtar som räddar från total katastrof. Visst, vi som sett mer än 3 filmer i vårt liv vet precis vem skurken är redan i förtexterna (sluta typecasta hela jävla tiden!) och kan gå på toa utan att missa nåt i handlingen, men jag gillar vissa bitar som relationen mellan Willis och hans fru och lite annat. Ingen superhöjdare men ok för stunden.

/Surskägget

@

Surrogates utspelar sig i en framtid där alla stannar hemma och surrogat i form av komplicerade robotar vandrar gatan och gör vardagen åt dig. Det är fredligt värre då ingen kan bli skadad (man styr sin robot från sängen typ och om roboten blir skadad så känner man inte det själv). Plötsligt blir folk mördade ändå (när roboten dör så dör den som styr..). Bruce Willis är FBI agenten som måste gå ut på stan som "köttis" och förhöra robotar etc för att hitta mördaren. Ytterligare en rulle baserad på en graphic novel. Kanske ska läsa den istället. Det finns ingenting som är bra med den här cyberthrillern. Ingenting.
/Vrångmannen

Cop Out (2010)

@@@
Jag kan verkligen se framför mig hur Kevin Smith tvekade till att göra den här rullen. För det första har han inte skrivit manuset själv. För det andra är det massa actionscener inblandade. Han har tidigare aldrig gjort en sån film och han har själv många gånger sagt att han inte skulle bli en bra actionregissör och att typ en film som X-Men skulle bli betydligt sämre i hans händer än i Bryan Singers. Fair enough. Smiths geni ligger i att skriva briljanta karaktärer och hysteriskt rolig dialog och att sen föra över en massa folk som snackar från papper till filmduk och få det att bli spännande, roligt och underhållande hela vägen. Samtidigt kan jag också se framför mig hur han liksom rycker på axlarna, säger: ”Fuck it, I’ll do it” och myser hela inspelningen för att han får jobba med en av sina barndomshjältar Bruce Willis. Vad fan, i hans sits hade jag gjort samma sak. Bruce jävla Willis liksom. Mr Die Hard himself.
Hur mycket av 80-talshyllningarna och en del av dialogerna som var med i originalmanus låter jag vara osagt. Misstänker att Smith satt sin prägel på filmen väldigt mycket och att många av de roligaste scenerna är skrivna av honom utan att han får cred för det (vilket händer i Hollywood lika ofta som du går på toaletten). För Smith har verkligen skapat en 80-talsactionrulle i genren Buddy Movies. Och jag misstänker att om den kommit 1986 med Eddie Murphy och Clint Eastwood i regi av Richard Donner hade det här kunnat vara en av de där filmklassikerna vi skulle älskat och sett om gång på gång. Som det är nu är i princip alla lugna dialogscener hysteriskt roliga. Bruce Willis straight guy är perfekt matchad mot Tracy Morgans galna kille. Och Seann William Scott snor fan hela filmen som en heeeeeeeeeelt slut inbrottstjuv som bara babblar och babblar och babblar hahahahahaha! Där är Smiths regi som bäst. Sen kommer en bunt actionsekvenser som han liksom inte riktigt fixar. Det skjuts lite och det jagas i bil och det skjuts lite till men det blir liksom aldrig riktigt spännande. Tyvärr.
I slutändan är jag nöjd ändå. Större delen av filmen sitter jag och är precis sådär underhållen som nästan bara Kevin Smith kan få mig att känna mig. Här och där haltar filmen när det ska vara mer action än dialog och en del av manuset borde putsats lite till av Smith istället för klåparna han fick det av. Men i det stora hela är detta ännu en bra film levererad av herr Smith. Som sagt. Än så länge har karlen inte gjort nåt som är rent ut sagt dåligt. Vilket man kan säga om väldigt få regissörer.
/Surskägget

@@@
Låt mig först bara säga att Cop Out egentligen inte är en "bra" film. Den känns bitvis slarvigt genomförd med ett konstigt tempo samt att storyn är ett halvt snäpp över en sketchstapel. Med detta sagt så gillar jag ändå rullen. Första filmen Kevin Smithregisserar där han själv inte står som manusförfattare (man får ändå känslan av att han petat en hel del i dialogen och tur är väl det). Bruce Willis och Tracy Morgan är supersnutarna som löser fallen. När Willis dotter ska gifta sig och notan går på 400 papp så beslutar han sig för att sälja sin enda värdefulla ögonsten, ett gammalt baseballkort. På väg till säljstället blir han rånad och sen är jakten i full gång. Cop Out är en hyllning till 80-talets actionkomedier a'la Snuten i Hollywood där allt är lite busigt och lite våldsamt till sjuka men medryckande syntslingor (här har man tagit in gamla Harold Faltermeyer för att få rätta känslan och det blir så jävla fel så det blir bra hahaha!) samt ett schysst soundtrack. Bruce Willis går omkring och småler ungefär som om han är på semester ("Die Hard? Never seen that movie..." HAHAHA!) och Tracy "30 Rock" Morgan pendlar mellan skitkul och jobbig men får också de flesta one-liners och gags. Många roliga biroller, en galen mexikansk skurk (som avrättar så många av sina anställda tuffingar när de gjort honom besviken att han knappt har några kvar!) och Seann William Scott (Stifler i American Pierullarna) är hysteriskt kul som inbrottstjuven som lämnar en bajskorv som sin signatur (HAHAHA!). Det här är så jävla dumt men samtidigt så kan man inte låta bli att garva och bli larvigt underhållen, speciellt om man gillar sin meta och kiss och bajshumor (Vrångmannen does, natch!). Filmen gick sådär på bio i USA men har sålt galet på DVD. En helt vanlig dag för Kevin Smith med andra ord. Filmen hade först titeln "A Couple of Dicks" vilket ÄR roligare men ändrades tyvärr. Jävla jänkare...
/Vrångmannen

The Expendables (2010)

@@@

The Expendables är en balansakt i Vrångmannens sentimentala öga. Å ena sidan är den ett ofta slarvigt ihopsatt hastverk och manuset är t o m sämre än de 80-talsförlagor den försöker hylla. Å andra sidan är det så jävla popcornsmaskens att bara se hur de gamla och nya actionhjältarna öser på och drar sina oneliners. Stallone är alltså ledaren över ett tufft gäng legosoldater. De åker till ett land utan namn och sparkar stjärt på uppdrag av CIA. Flera av actionscenerna är så härligt over the top så jag ville ställa mig upp och busvissla i salongen. Det var också flera gånger jag rynkade på näsan men då alltid med ett litet leende på läpparna. The Expendables är en underhållande actionbanan utan vett men med ett uns etikett. Tar man den precis för vad den är så är den mysigt ok men jag känner inga direkta hyllningsvibbar till 80-talet, snarare en direkt till dvdrulle som lyckades samla ihop lite mer pengar än vad man trodde skulle vara möjligt. Eller som den femtonårige grabben som satt bredvid mig i salongen sa till sina vänner (som jublade och skrek under den sista akten): "Det här var grejer det!". Ja grabben, det kanske det var.

/Vrångmannen

@@@

Håller med Vrångmannen i att detta inte känns som nån direkt hyllning till 80-talet som det varit snack om att det skulle vara. Visst håller man CGI-effekterna till ett minimum, men de finns där trots allt. Hade föredragit att man körde old school style helt och hållet och bara kört riktiga stunts. Men det finns fortfarande en hel del att glädjas åt. Stallone kör runt i en bil som är en direkt hyllning till bilen i Cobra och vi får en riktigt schysst och spännande biljakt som får det mesta Bond presterat de senaste 10 åren att se ut som en stillsam promenad med rullator. Jet Li och Dolph Lundgren har en riktigt cool fight mot varandra. Öppningsscenen med piraterna i Somalia bjussar på exakt rätt adrenalinstinnhet. Och scenen där Sly, Arnie och Willis möts på duk för första gången alla tre är magisk i sin enkelhet och trots att den är typ 60 sekunder lång ändå en av de mest minnesvärda stunderna i filmen där Arnie och Sly får slänga lite vänskapligt skit på varandra. Det har snackats en del om att Rourkes scener är lite onödiga och det är både och. Visst blir de lite pratiga, men tack vare Rourkes snyftis om hur han en gång i ett krig kunde ha räddat en kvinna och därmed en del av sin själ bygger ju upp till varför Sly drar på sig stridsmunderingen och sticker. En sak jag verkligen saknar (och som definitivt skulle varit med i en 80-talare) är scenen där snubbarna drar på sig all utrustning. Ni vet vad jag snackar om. Man laddar sina vapen. Drar på sig sina skor. Målar sig med krigsmålning. Allt i snabba klipp innan gänget fullt munderade går i slow-mo mot kameran. Hursomhelst. Slutscenen är otrolig och det skjuts mer och slåss mer än det gjorts i all actionfilm på 00-talet. Dang! Inte perfekt på nåt vis och jag hade väl velat ha mer men en riktigt bra actionstänkare som kommer ses om.

/Surskägget

Red (2010)

@@@

Bruce Willis i den roll Bruce Willis gör bäst, som stenhård actionhjälte. Här är han en pensionerad före detta superagent som gör sitt bästa för att anpassa sig till ett normalt liv i villaförorten. Han lever helt ensam för det måste superagenter göra om de inte ständigt vill vara rädda om sin familj, men han har ett sorts förhållande över telefon med sin handläggare på pensionsmyndigheten. Naturligtvis dyker det upp ett gäng skjutglada soldater för att döda honom vilket gör att han måste rädda sin handläggare och ge sig iväg på ett äventyr för att rädda livet och döda de som försöker döda honom.

Filmen är baserad på en serietidningsbok med samma namn och första halvan av filmen är fantastisk. Det är lagom bitar serietidning med lagom doser humor, karaktärer och fett överdriven action (scenen när Willis kliver ut ur en bil som håller på att göra en 360 är redan efter en titt en modern klassiker, fy fan vad coolt!!!). Men andra halvan faller ner i en standarthrillermall som vilken annan actionrulle som helst och tempot liksom bara dör av. Då hjälper det inte att det skjuts lite pang pang med jämna mellanrum och att John Malkovich dyker upp som superparanoid före detta superagent som hjälper Willis. Det blir standardmall 1A för actionthrillers utan överraskningar. Synd, för första halvan lovade så mycket mer och gör att betyget får stanna på bra istället för att halka ner på godkänt.

/Surskägget

Setup (2011)

@

Gääääääääääsp! Vi-har-sett-det-för-thriller där Bruce Willis står högst upp på affischen men är med tre minuter totalt i filmen. Huvudrollen görs av Fiddy Cent som bör hålla sig till det han är bäst på, att rappa. Trist. Nästa!

/Surskägget

Lay The Favorite (2012)

@@@

En liten indierulle med stort hjärta. För en gångs skull har Willis en ganska stor roll (oftast dyker han upp högst upp på affischen och är med tre sekunder när det är dessa småbudgetfilmer) där han är en sorts skruvad mentor åt Beth (Rebecca Hall) en före detta strippa som ska lära sig hur man livnär sig på vadslagning, både laglig och illegal. Det här är dock i första hand Halls film. Man blir kär i hennes karaktär direkt från ruta ett och kärleken växer sig bara starkare filmen igenom. Hall har tidigare förgyllt filmer som The Prestige, Vicki Cristina Barcelona och The Town men jag vete fan om det här inte är hennes bästa hittills. Filmen håller kanske inte Halls klass rakt igenom vilket är synd, men fyran är där och pockar och vem vet, den dagen jag ser om den kanske fyran känns given.

/Surskägget

Moonrise Kingdom (2012)

@@@@

Wes Andersons filmiska alster är inte alltid så lätta att ta till sig. Det verkar vara lite älska eller hata över hans udda men stiliga estetik, knäppa persongalleri samt knepiga, ofta knappt märkbara humor. Jag tillhör en av dom som verkligen gillar hans filmer. Moonrise Kingdom är inget undantag. Ung kärlek på 60-talet, scouter, hemligheter, utanförskap och gemenskap, allt underbart paketerat med mycket humor och värme. Kända skådisar spelar mot typ (Bruce Willis, Edward Norton) eller bara fantastiskt (Frances McDormand, Tilda Swinton, Bill Murray). De unga kära nykomlingarna Jared Gilman och Kara Hayward är också väldigt bra. Moonrise Kingdom är mycket yta men lika mycket djup. Den är en fröjd att uppleva och man överraskas ständigt. Det finns ingen tillrättalagd formel i sagan här. Den är egen. Det slår mig nu att vi tidigare endast skrivit om en enda av Wes Andersons filmer. Synd och skam. Vi återkommer med en specialare om den här filmkonstnären snarast.

/Vrångmannen

The Expendables 2 (2012)

@@@@
HAHAHAHAHA! JAAAAAAAAAAAAAAAAA! Actionet! Öset! Oneliners hela tiden! Alla! ALLA! Sly, Arnie, Dolph, Chucken, Willis, JCvD, Statham och Li. Nu kööööööööör vi! Allt som var bra i första filmen öser man på med i blodfyllda hinkmängder här. Allt är over the top hela tiden, allt är med glimten i ögat hela tiden, allt blod hahaha allt blod överallt hela tiden!!! Det inte bara flörtas med 80-talet och alla tuffaste filmerna då utan liggs helt ogenerat och öppet med dem. Hela tiden. HELA TIDEN! Det är muskler och svett och ådror som hotar att poppa sönder och farliga vapen och största knivarna söder om machetes och galnaste skurken typ ever och så mycket testosteron att alla som ser filmen utvecklar skägg och så mycket macho bullshit att det bara är att ställa sig upp och applådera även hemma i vardagsrummet och explosioner och shoot-outs och tuffa hjältar och en story som är oviktig men som i grund och botten handlar om hämnd. Sååååå jävla bra. Det är fan en femma. EN FEMMA! HELA TIDEN!
/Surskägget

@@@@
HAHAHAHAHAHAHA! Orkar inte. The Expendables 2 är så jävla dum och så jävla bra och så jävla våldsam och så jävla rolig och så jävla onödig och så jävla viktig (för mig). Handlingen? Bryr du dig verkligen? Du vet varför du sitter i biosalongen på just den här rullen eller hur? Luta dig tillbaka. Det är så mycket action i den första kvarten så hela ettan bleknar (minns du den?). Det är fina tider för actionälskare som för stunden inte behöver något oscarsvinnande skådespel eller någon djupare mening. Stallone då? Fan alltså, han har fortfarande charmen! Det vemodiga, sorgliga i hans ögon kontra den lite aviga men välmenande humorn. Ilskan, blicken och musklerna. Simon West (Con Air) är en bättre actionregissör än Stallone men det är Stallone som är stjärnan här och det märks, samtidigt som han ger fint utrymme åt sina medmörsare. Mycket metahumor riktad åt ”precis just mig” (det blir lite väl mycket av det hela men jag köper det). Huvuden som sprängs bort av för stora kanoner, massa fighter med knivar och tillhugg samt inzoomade muskler med ådror som spretar åt alla håll. Saknar en riktig gear up-scen och skurken (Jean-Claude Van Damme) används på tok för lite. Han är ondast och galnast men borde fått mycket mer tid på duken. Det kan hända att det höga betyget beror på att jag såg The Expendables 2 på helt rätt sätt: ett par glas bubbel, stor bioduk, vrålhögt ljud och gladaste Dolph Lundgren på plats i samma salong (det var ju trots allt galapremiär!). Alla jublade och applåderade till sköna oneliners och galet överdrivet ultravåld. Lämna som vanligt hjärnan i lobbyn tack...och HÅLL I ER! BLAM!
/Vrångmannen

Fire With Fire (2012)

@@

Brandman blir vittne till brutalt maffiamord och när han bestämmer sig för att vittna börjar maffian jaga honom. Willis är snuten som försöker sätta dit maffiachefen. Rosario Dawson snuten som ska skydda brandmannen och som givetvis blir kär i honom. Vincent D’Onofrio är den psykopatiska maffiabossen. Och Josh Duhamel är brandmannen. D’Onofrio är makalöst bra i rollen, läskigare maffiaboss får man leta efter, men Willis, Dawson och Duhamel är alla där enbart för lönechecken. Standardthriller där vi vet exakt vad som ska hända och när det ska hända och som vi glömt när eftertexterna rullar. Men fan, en birollsoscar till D’Onofrio säger jag bara. Dang!

/Surskägget

Looper (2012)

@@@@
Året är 2044. Det är bara 30 år kvar tills tidsmaskinen uppfinns. Den blir snabbt olaglig men används ändå av stora kriminella gäng. De skickar tillbaka folk de vill bli av med  till 2044. Där väntar det en ”Looper” (inhyrd mördare) som skjuter ihjäl offret så fort det, bakbunden med säck över huvudet, materialiserar sig. I en mörk och våldsam framtid där allt och alla går att hitta så är detta ett perfekt sätt att spårlöst göra sig av med någon. Joe (Joseph Gordon-Levitt sminkad att se ut som en ung Bruce Willis) jobbar som en Looper och står plötsligt en dag öga mot öga med sitt 30 år äldre jag (Bruce Willis) som blivit skickad tillbaka i tiden av maffian för att bli mördad av sig själv som ung! Looper är cool och annorlunda sci-fi med både hjärta, muskler och hjärna. Regissören och manusförfattaren Rian Johnson (lysande high school-noirrullen Brick och mysiga misslyckandet The Brothers Bloom) har här skapat en modern klassiker och jonglerar intrig, karaktärer och action som en mästare. Något negativt då? Filmen sackar tyvärr en smula i mitten men på det stora hela så är det här en av de bättre sci fi-thrillers som gjorts på flera år. Smart spänning alltså som också kräver lite mer engagemang av dig som åskådare än de flesta blockbusterfilmer i sommar/höst. Paketerat så här smaskens så är det lättare gjort än sagt.
/Vrångmannen

@@@
Superhyllad sci-fithriller som inte alls håller var sig så mycket som den lovar eller så mycket som alla ger den cred för. Regissören/manusförfattaren Rian Johnson har tidigare gjort den mycket underhållande, spännande och annorlunda Brick (en sorts film noir i high schoolmiljö) och givetvis var man peppad inför denna, speciellt då den fått så bra vitsord (vår egen Vrångman vred sig in och ut för att ge den stående ovationer). Tyvärr håller den inte riktigt hela vägen. I framtiden är tidsresor möjliga. Dock är de förbjudna då de mest ställer till elände och besvär. Det hindrar dock inte maffian från att utnyttja tidsresor till att skicka tillbaka diverse folk de vill ha dödade. Mördaren, en så kallad Looper, får veta var och när han ska vara på en viss plats, vips dyker det upp en snubbe från framtiden och PANG! problemet löst. Enda kruxet är att för eller senare så skickas Loopern från framtiden tillbaka i tiden så att Loopern i nutid får döda sig själv. Fast sitt äldre jag från framtiden. Joe (Joseph Gordon-Levitt som ung och Bruce Willis som gammal) är en Looper men missar att döda sig själv när han dyker upp vilket leder till att maffian i nutid börjar jaga honom samtidigt som han jagar sig själv. Alla trådar pekar mot Sara (Emily Blunt) och hennes grabb som bor på en ödslig bondgård. Det är lite snurrigt ibland och jag tycker att en del grejer blir ologiska i tidsresescenariot trots att Rian Johnson gjort sitt bästa för att skapa en så trovärdig tidsresevärld som möjligt. Både Gordon-Levitt och Willis gör stabila insatser men den som sticker ut och som man minns mest är Emily Blunt. Hon gör verkligen en kanoninsats och skapar en karaktär som verkligen känns som kött och blod, både skör och stark på samma gång. Med det sagt finns det vissa transportsträckor som känns lite onödiga och som sagt en del saker som inte passar in i den uppbyggda världens logik som trasslar till det. En bra film på alla sätt, men inget mästerverk.
/Surskägget

A Good Day To Die Hard (2013)

@
Jag skulle så gärna önska att det räckte med några balla och högljudda actionsekvenser för att kunna ge denna femte Die Hard-film ett hyggligt betyg. Jag skulle önska att två, kanske tre småskojiga one-liners från John McClane (Bruce Willis duh!) skulle räcka till en betygstvåa. Filmen är så jävla kass så jag kan inte ens vrida ur mig ett halvhjärtat försök till att hitta något positivt, pressa ur det sista ur kaviartuben ”man får inte ta det för seriöst” eller ”det kan ju aldrig bli lika bra som ettan”. Lite skakig och dammig handkamera a’la Bourne, noll charm och värdelösa skurkar. Precis allt det där som en Die Hard-rulle INTE SKA HA. Sen är filmen en halvtimme för kort för att klassas in som en Die Hard-film och det säger även det allt (i det här fallet var det bara skönt…SKÖNT!). Handlingen då om någon bryr sig. VARNING SPOILERS (hahahaha!):John McClane åker till Moskva där han hookar upp med sin son som blivit CIA-agent och sen jagar dom ett dokument medan de bråkar och det skjuts lite. Sen kör dom bil i tio minuter till Tjernobyl som ligger på riktigt typ hundra mil därifrån och har en sista shoot-out där utan att kräkas och dö radioaktivdöden för det finns en spray motgift... Regissören John Moore (Max Payne, The Omen remaken) hoppas jag skäms på filmarbetsförmedlingen men den som ska skämmas mest är Bruce Willis. Han bryr sig inte alls och skrattar hela vägen till banken. Hörde något om att han har plockat ut världens största gage för rullen, så pass att de fått dra ner på dyra explosioner och set pieces. Som actionfilm är den knappt ok med några feta explosioner men som Die Hard-rulle är den ett stort plumpt skämt på en begravning, sin egen. Ingen skrattar.
/Vrångmannen

G.I. Joe: Retaliation (2013)

@@
Jag gillade förstarullen som fan. Lite för mycket nästan. Det var löjligt och klyschigt meeeeen det var också glimten i ögat och fall fart och fräs. Här är det fortfarande full fart och fräs meeeeeen man har glömt glimten i ögat och då blir det genast betydligt sämre. Det går inte att försöka kombinera en ”smart” och ”politisk” handling (som med tanke på Nordkoreas galenskaper nu i dagarna känns alldeles för nära inpå för att göra annat än att påminna om eventuellt riktigt kärnvapenkrig) med actionsuperhjältar som heter ”Roadblock”, ”Snake Eyes” och ”Lady Jaye” och actionsuperskurkar med namn som ”Cobra Commander”, ”Firefly” och ”Storm Shadow”. Antingen eller liksom. Jag har inget emot en smart, politisk actionrulle med lite over-the-top-explosioner (typ Jason Bourne) men då kan man inte ha en superskurk som pratar som Darth Vader och har James Bondskurkerepliker. Det gååååååååår inte. Nej, hade de bara behållit ettans kom-igen-nu-kör-vi-för-allt-är-serietidnings-på-låtsas så hade jag älskat även den här rullen. Men det blir för seriöst och då dör konceptet. Synd, för Dwayne ”The Rock” Johnson har precis den charmen och glimten i ögat i vanliga fall för att komma undan med det mesta en sådan här rulle bjussar på. Nä, nu ser jag om ettan och tar en grogg!
/Surskägget