The Romantics

@@
Ensemblefilm med en hel del kända ansikten (Katie Holmes, Josh Duhamel, Elijah Wood, Anna Paquin, Malin Åkerman). Vi serveras ett triangeldrama där gamla ex-paret (Holmes, Duhamel) träffas igen på bröllopet (mellan Duhamel och Paquin). Holmes är brudtärna och Paquins gamla rumskompis från college. Det finns med andra ord mängder av år med historia mellan dessa tre karaktärer. Det börjar ganska bra med lagom pinsam stämning och bröllopstal från helvetet (bröllop är alltid perfekta att skapa lite dålig stämning kring, se på von Trier). Sedan får vi en alldeles för lång sekvens där Holmes och Duhamel ska prata ut. Scenen håller på till domedagen och tillbaka och man undrar hur fan man tänkte här som filmskapare. Tempo! Fart och fläkt! Korsklippning! Men nej, vi får Holmes och Duhamel tjattra fram en dialog som på sin höjd är fånig och som sämst patetiskt artsy-fartsy. Skådisarna är annars överlag bra, det som saknas är bättre regi och manus.
/Surskägget

Hotell Marigold 2

@@@
Ettan recenserades för några veckor sedan och ska jag vara ärlig är jag lite förvånad att man har gjort en uppföljare. Så jäkla bra var inte ettan att den förtjänade en tvåa, men tydligen har det varit stor publiksuccé och då kommer uppföljarna förstås. Tvåan upplevde jag trots noll förväntningar som lite bättre överlag. Det är lite bättre story, lite bättre skämt, lite bättre fart och fläkt. För att skaka om det lite bland britterna slänger man in Richard Gere i en rätt tam och trist roll som jänkaren som hamnar bland alla britter. Sedan nyttjar man inte potentialen i att ha en kulturkrock mellan de två konstigt nog. Istället är koncentrerar man handlingen kring ett bröllop mellan hotellchefen och hans fästmö. Precis som ettan är det lite småmysigt sådär utan att bli vare sig bra eller dåligt. Det puttrar på och man skulle utan större problem ha kunnat klippt ner filmen med en halvtimme till lagom 90 minuter.
/Surskägget

The Chronicles of Riddick

@
Första filmen om Riddick, Pitch Black, var en liten lågbudgetpärla med en då okänd Vin Diesel som tog sci-fivärlden med storm. Den buttre hjälten med hjärtat av guld är en gammal kliché i filmsammanhang, men Vin gjorde det trovärdigt och bra. Efter succén med The Fast & The Furious fick han plötsligt budget och valde då att göra detta enorma magplask. Att det är samma regissör till både Pitch Black som till den här är svårt att förstå. Filmerna är så diametralt motsatta att det är på gränsen till löjligt. Där Pitch Black jobbade med små penseldrag och skapade mycket, vräker man här på med CGI-effekter på CGI-effekter i ett försök att det ska bli stort och maffigt. Istället blir det enbart taffligt och CGI-effekterna ser dessutom riktigt dåliga ut. Manus verkar man ha struntat i helt och det mesta är en enda röra. Räddningen skulle kunnat ha varit actionscenerna om det inte hade varit för det enkla faktum att även dessa är tråkiga, platta och taffligt utförda. Nej, det här var ingen rolig historia och den stora anledningen till att jag än så länge bojkottat del tre i serien.
/Surskägget

Alice i Underlandet (1951)

@@@@
Hahahaha det här måste vara en av Walt Disneys allra knäppaste filmer. Och också en av de härligare. Det är som om alla inblandade var höga på syra mest hela tiden och alla knäppa idéer som poppade upp i skallen på manusförfattarna togs med utan undantag. Visst är Lewis Carrolls bok rätt knäpp den med med mängder av fantasifulla karaktärer och omgivningar men frågan är om inte filmen ändå tar priset. Det är en underbar scen efter en annan med Mad Hatters och March Hares thébjudning som kronan på verket. Sångerna är många och finurliga och fulla med ordvitsar och lekfullhet som går helt i stil med Carrolls förlaga. Berättelsen om Alice som jagar en kanin, ramlar genom ett hål och hamnar i underlandet är förtrollande och tidlös. Har man inte sett den här än har man gjort sig själv en stor otjänst.
/Surskägget

The Man From U.N.C.L.E.

@@@
Gammal teveserie blir långfilm ungefär 40 år för sent. Här i Sverige är det väl knappt nån överhuvudtaget som sett teveserien och i USA (och kanske England om den var stor där) är det väl knappt nån som kommer ihåg den nuförtiden. Kidsen har ju knappast sett den i alla fall. Därmed är det lite halvmärkligt projekt att dra igång kan tyckas, speciellt av Guy Ritchie som nu rider högt igen efter framgångarna med Sherlock Holmes. Hursomhaver är det dock en trevlig och lättsam spionaction som utspelar sig på 60-talet fylld med actionsekvenser och lagom doser humor. I huvudrollerna har vi Henry "Stålmannen" Cavill, Armie "The Lone Ranger" Hammer och Alicia "OSCARSVINNAREN!!!" Vikander. Denna trojka sätts mot en bunt skurkar och tar till alla knep och knåp för att vinna och rädda världen. Cavill och Hammer är bägge bra i sina roller, men det är Vikander som snor hem scenerna med charm, glimt i ögat och stora doser talang. Nu när hon har en Oscar ska det bli riktigt intressant att se var hennes karriär tar vägen och vi hoppas på stordåd i framtiden. Just den här filmen må vara en liten bagatell i sammanhanget, men en trevlig bagatell och värd att ge en titt åtminstone en söndag som matiné för hela familjen.
/Surskägget

Into the Woods

@@
Jag är inget direkt fan av musikaler. Så brukar jag inleda alla mina recensioner av en musikal när jag väl sett en och ska skriva ner mina tankar om den. Så även denna gång som synes. Jag har lite svårt för hela grejen när folk går omkring å pratar och helt plötsligt brister alla ut i sång och dans för att sedan återgå till det normala. Det finns givetvis undantag som t ex Blues Brothers, Evita och tecknade Disneyrullar. Nåväl. Här satsar man på att skådisarna sjunger mest hela tiden och knappt har riktig dialog alls. Det greppet gillar jag. Tyvärr håller det bara i sig en timme in i filmen sedan kommer av nån oförklarlig anledning ett långt parti där ingen sjunger. Det bryter mot reglerna man satt upp för den världen och då dör det direkt för mig. Det andra problemet just den här filmen har är att man varit lite väl lata på musiksidan och inte ansträngt sig för att faktiskt skriva en jäkla massa musik. Istället är det samma låt om och om igen som sjungs med olika text bara. Det gör också att det blir sjukt långtråkigt efter ett tag. Nåja. Storymässigt handlar det om gamla sagor som får nytt liv, Askungen, Rödluvan, Jack och bönstjälken och Rapunzel. Man leker lite med handlingen och det känns faktiskt ganska kul och fräscht. Sedan gör man det ytterst märkliga och går på ett avslut 75 minuter in. Vilket skulle vara okej om eftertexterna började rulla då. Nej, istället drar man igång en helt ny story resterande 45 minuter. Känns bara märkligt och skumt. Lika skumt som att Johnny Depp är affischnamn och är med i tre minuter.
/Surskägget

August: Osage County

@@@
Pjäs blir film och då vet man att det är mycket snack. Mycket, mycket snack. Här är det tre systrar (Julia Roberts, Juliette Lewis och Julianne Nicholson) som reser hem till sin cancersjuka mor (Meryl Streep) efter att pappan dött. Den som tror att relationerna mellan mor och barn och mellan barnen internt är chill, relaxad och soft har aldrig sett en pjäs om en familj. Närå, här är det vassa tungor och mängder med uppdämda känslor som ligger och pyr under ytan och som exploderar vid helt fel tillfällen så att maximalt med olustiga känslor triggas hos publiken. Stundtals är det lysande och Streep visar ännu en gång prov på varför hon räknas som en av de bästa som synts på vita duken. Dock är det lite väl mycket transportsträckor och den riktigt stora urladdningen kommer för tidigt in i filmen när hela familjen samlas för en middag som snabbt urartar i ett skrikkrig av sällan skådat slag (man har ca 45 minuter kvar efter den scenen och den borde vara slutscenen när allt ställs på sin spets). Allt som allt är det en sevärd film med många bra prestationer även om den känns lite baktung på sina ställen.
/Surskägget

War Pigs

@
Fan och den här filmen som hade så stor potential i sin lilla b-actionfilmsgenre. Jag tänkte att detta skulle vara nåt i stil med Inglorious Bastards (originalet alltså, inte Tarantinos episka tolkning) där ett gäng tuffa snubbar tar sig an ett omöjligt uppdrag, glider in guns blazing, skjuter ihjäl en miljard nazister och rider iväg i solnedgången. En sån film som har Dolph Lundgren, Mickey Rourke och Luke Goss i huvudrollerna vill jag se. Den här filmen har visserligen de snubbarna i huvudrollerna men inget action att tala om. Istället för vi nåt sorts halvtaskigt andra världskrigsdrama där alldeles för mycket tid går åt till snack och alldeles för lite tid går åt till action. Nej, premissen funkar inte. Jag vill inte se Dolph filosofera, jag vill se honom slita huvuden av folk och dra oneliners.
/Surskägget

I Come With the Rain

@
Det finns usla filmer och så finns det usla filmer. Jag stör mig alltid lite mer på de usla filmerna som har schyssta skådisar och en hyfsad budget till skillnad från de usla filmerna som har noll budget och skådisar som är polare till regissören. Förutsättningarna är inte alltid på topp och då är det svårt att skaka ur sig nåt bra (och i de fall det går som t ex Kevin Smiths magiskt bra Clerks blir man nästan dubbelt så impad som om nån gjort samma film med fet budget). Den här filmen faller in i kategorin hög budget och namnkunniga skådisar. Ändå blir det pannkaka. Som alla vet vid det här laget är jag sjukt allergisk mot artsy-fartsyfilmer och den här är så jävla artsy-fartsy så det stundtals är pinsamt. Men en artsy-fartsy med bra manus kan fortfarande vara sevärd. Här är det dock så sjukt illa skrivet så det blir snudd på patetiskt. Man får en känsla av att det är en studentregissör som tror att han är nästa stora konstnäääääär men som knappt är en fyraårings streckgubbeteckning. Trots den känslan är det här en hyfsat etablerad regissör med flera filmer under bältet (kändast är väl Cyclo och Norwegian Wood av de filmerna, regissören är Tran Angh Hun). Det här är katastrofuselt. Det går knappt att titta på. Josh Hartnett glider runt och verkar inte alls veta vad han ska göra, Elias Koteas ser ut att skämmas så fort han är i bild och Byung-Hun Lee är mest glad att han trots detta fiasko fick chans att vara med i G.I. Joe och dra in lite stålars där. Vad ni än gör undvik denna film som pesten.
/Surskägget

Saving Mr. Banks

@@@
Filmen om hur Mary Poppins blev film. Walt Disney hade länge velat köpa rättigheterna till boken om Mary Poppins men författarinnan Pamela Travers vägrade. Efter 20 års tjat gav hon till slut med sig och åkte över till LA för att jobba på manuset tillsammans med Disneys medhjälpare. Hon var rätt tvär och vrång och efter mycket om och men (och nya gråa hår) lyckades Disney få till rättigheterna. Emma Thompson gör ett lysande porträtt av Travers och Tom Hanks känns väldigt stabil som Disney. Filmen är lite i längsta laget med sina två timmar och man hade lika gärna kunnat berätta hela alltet på 90 minuter istället. Helt okej matinérulle som främst ska ses för Thompsons skull.
/Surskägget