The Wrestler

@@@@+
Ibland kommer de små, enkla filmerna med stora känslor som totalt golvar en med till synes små medel men med stora skådespelarinsatser. Mickey Rourke är den gamle wrestlaren The Ram som för längesen har sina glansdagar bakom sig. Allt han har kvar är gamla minnen som actiondockor och tevespel från det glada 80-talet med hans namn och ansikte på, men utan att det genererar pengar till honom. Han wrestlar fortfarande på små lokala gym med en publik på ett par hundra. Pengarna är sådär men smärtan är stor. Men det är det enda liv The Ram känner till och därför är det dubbelt så jobbigt för honom när han får en hjärtattack och tvingas pensionera sig av läkarna. "Överansträng dig igen och du kommer dö" är domen. Han tvingas nu se över sitt liv och försöker lappa ihop sin ansträngda relation med sin tonårsdotter (Evan Rachel Wood) samtidigt som han söker kärleken hos en desillusionerad strippa (Marisa Tomei). Både Tomei och Rourke är Oscarsnominerade för sina roller och det är välförtjänt, framförallt Rourke. Får han inte en Oscar för bästa manlig huvudroll är det nåt seriöst fel på Oscarsjuryn. Jag menar, Philip Seymour Hoffman är en jätteduktig skådis som skådespelar skiten ur sina repliker i Doubt, men han spelar fortfarande. Rourke går steget längre och ÄR sin karaktär. Rourkes skådespeleri är så bortom det bra att man inte ens längre uppfattar honom som skådis. Det känns som att titta på en dokumentär om The Ram och sitta där och tycka att det är lite konstigt att man inte känner till honom då man var ett stort wrestlingfan på 80-talet. Det är fan kusligt. Regissören Darren Aronofsky har ju länge varit lite guldgosse i Hollywood. Pi har jag inte sett men den verkar nördigt pretentiös, Requiem for a Dream är en riktig prettofylld bajsrulle inte värd toapappret man torkar sig med och The Fountain verkade var så tråkig att jag somnade under trailern. MEN! Nu har han bevisat vad han går för och jag börjar t o m se framemot hans remake av RoboCop nästa år. The Wrestler är utan snack en av förra årets absolut bästa filmer och att den inte är nominerad för Bästa Film är skandal och visar att Oscarsjuryn är ute och cyklar (jag menar The Reader??? Kom igen! Får jag se Ralph "gör att Kevin Costners stenansikte ser Jim Carreylevande ut" Fiennes prata med Indiana Jonesnazityskbrytning i en hel film dödar jag honom med en tysk ordbok. Överskattade jävla pösmunk!).
/Surskägget
PS. Se Vrångmannens recension här.

THE DIRECTORS – Ron Howard

I det här nya inslaget på vår filmblogg så går vi kvickt genom några regissörers verk och öden. Vi öppnar med Ron Howard (som i en kommentar på bloggen även kallats ”otroligt tråkig som överkokt pasta” samt ”filmvärldens Opel” hahaha!). Mest känd som äppelkäcka tonåringen Richie i gamla komediserien Gänget och jag på 70-talet och en hel del skådisjobb bakom sig sadlade han sen om till regissör. Vi TV-nördar vet att han producerade fantastiska serien Arrested Development och gjorde även berättarrösten. Fy fan va bra! MEN hur är då Ron som regissör egentligen? Här kommer ett axplock:



Night Shift (1982)
@@@
Såg denna för länge sen men minns att den var rätt kul med Michael Keaton i en av huvudrollerna där ett bårhus gjordes om till bordell. En kul rulle från tiden då komedier var busigt överraskande, lite klumpiga och kostade 19 kronor att producera. Bra där Ron, din regissörskarriär började fint.
/Vrångmannen

Splash (1984)
@@@
Fortfarande inne på spåret light comedy. Den här är rätt rolig men har inte åldrats med värdighet. Tom Hanks blir kär i Darryl Hannah som är en sjöjungfru (they sure don’t make ’em like this anymore) och John Candy är grym side kick som på svenska säger ”jag har en tolv tums penis”. Old but gold.
/Vrångmannen

@@@
Tom Hanks var störste komikern i ett par skor vid denna tidpunkt (jag vet, det är lite svårt att tänka sig nu när han springer runt och vinner Oscars mest hela tiden). Hannah är jättesöt och Candy roligast (älskar när han "tappar" mynt på marken för att kunna spana under kjolar på fruntimmer hahahahahaha). En saga by-the-book men med charmen.
/Surskägget

Cocoon (1985)
@
Åh gud. Gamlingar som hittar källan till livet via rymdvarelser. Spelar ingen roll vad ni säger. ”Men den är ju söt och varm” Buhuhu! Go cry to mama! GAMLINGAR SOM HITTAR KÄLLAN TILL….ååååååååååh! Och Steve Guttenberg.
/Vrångmannen

@
Steve Guttenberg var minsta problemet i den här. Gamla knasiga kokonger i en inomhusswimmingpool i Florida där det bara finns utomhuspooler är det största problemet. För att inte tala om själva storyn. Guuuuuud!!!! Det finns bara en sak att säga zzzzzzzzzz...
/Surskägget

Gung Ho (1986)
@
Michael Keatons bilfabrik i USA går åt helvete. Han måste sparka massa folk och snart går hela firman i konkurs. Då hyr han in lite japaner så blir allt bra. Allt förutom filmen vill säga.
/Surskägget

Willow (1988)
@@@
Lite fantasy där och lite sno från annan fantasy här. Lilla ”dvärgen” Willow hittar ett människobarn och ska föra det till människorna. Val Kilmer är galen krigare. Lite tjo och tjim, aldrig tråkigt och första gången på film vi såg dom använda sig av morphing specialeffekterna (som idag finns i din mobil). Kul för stunden och tål nästan tindens tand.
/Vrångmannen

@@@@@
Jo den håller för tidens tand (såg om den nyligen på finfin dvdutgåva). Val Kilmer är grym som Madmartigan och sötaste söt söta Joanne Whalley (sedermera Whalley-Kilmer men numera bara Whalley igen) som Sorcha fick alla mina tonårsdrömmar att gå i uppfyllelse. Riktigt bra fantasy ljusår från den dag då Jackson äntligen fick ok för att göra Ringentrilogin.
/Surskägget

Parenthood (1989)
@@
Det börjar lukta Opel… Steve Martin har några hyfsade stunder men den är knappt ok. Mamma gillar kanske.
/Vrångmannen

@@
Opel och Opel. Han känns mer som en Volvo faktiskt den gamle Howard. Martin är okej och det finns en hel del garv. Keanu Reeves garvar man åt hela tiden, men inte för att han är rolig...
/Surskägget

Backdraft (1991)
@@
Bra cast i påkostad brandkårsrulle. Lite poänglös men har allt sina stunder. Varningen kommer ju när rullen känns som fyra timmar och hur många coola bränder kan man se innan man gäspar ett uns. Ja den är knappt ok. Sorry.
/Vrångmannen

@@
Det finns ett skitbra svenskt band som heter Backdraft. Lyssna hellre på dem än se filmen. Men jo visst fan är den okej, men samtidigt...
/Surskägget

Far and away (1992)
@
Tom Cruise och Nicole Kidman i Oklahoma i slutet av 1800-talet. Först tycker dom inte om varandra (för hon är rik med klänning och han är fattig kämpe med hjärtat på rätta HAHAHAHAHA!) men sen blir dom kära och sen blir det lite knasigt och sen kostade filmen en miljard att spela in (på 70mm istället för vanliga 35mm) och har du inte redan garvat ihjäl dig åt uselheten så är du bara förbannad. Jag blir alldeles matt och FÖRBANNAD!
/Vrångmannen

@@@
Men kom igen nurå. Den här är schysst för fan. Många som dissar den men det är en episk kärleksstory i klass med Höstlegender (hahahahaa kolla nu hur vrång Vrångmannen kommer bli när jag jämför hans favvorulle med den här). Kom ihåg, Tom Cruise har nog fan aldrig varit med i nåt riktigt dåligt med undantag för MI:2.
/Surskägget

The Paper (1994)
@@@
Remake på gamla Cary Grantklassikern His Girl Friday fast uppdaterad till modern tid. Keaton gör en av sina sista riktigt roliga roller (sen har det blivit mer drama och action, men fan har var en schysst komiker) och både Glenn Close och Marisa Tomei levererar.
/Surskägget

Apollo 13 (1995)
@@@
Sevärt, välspelat men lite tråkigt i längden. Verklighetsbaserad skildring. Tom Hanks med crew ska upp i rymden och ”Houston we have a problem”. Ingen dålig film alls bara lite Opel.
/Vrångmannen

@@@@
Nä ser du den här gillar jag. Man vet vad som ska hända från den sekund man sätter sig i biosalongen, men Howard använder alla sina Hollywoodknep för att få det spännande från sekund ett hela vägen till slutet. Högexplosiv actionrulle som är bättre än man tror.
/Surskägget

Ransom (1996)
@@@
Mel Gibson är multimiljonär och då kidnappar ”dom” hans son. Den här har mer stake än den förtjänar men skulle kunna vara så mycket bättre. Första halvan är tät och spännande. Sen blir det lite knas och skurkarna visar sig vara dumma och förvirrade vilket gör att spänningen tappas. Typiskt Ron Howard att fucka upp något som skulle kunna vara en stjärtsparkare men den är ändå ok.
/Vrångmannen

@@
Bäst i filmen: när Mel Gibson på direktsänd teve skriker att han ska döda kidnapparna om det så tar honom resten av livet. "Jag skiter i grabben säger, ni får inte ett öre, men jag kommer döda er...DÖDA ER!!!" Typ. Resten är väl okej.
/Surskägget

EdTV (1999)
@
Matthew McConeylouielouie skriver på kontrakt med tv-bolag att dom skall få följa honom jämnt i livet och sända a'la dokusåpa. Det finns inte en enda rolig eller sevärd scen i filmen. Jag skojar inte. Hur lyckades du med det Ron? Ron? RON?!!
/Vrångmannen

@@@
Matthew McConaughey har den där sköna stajlen som man bara måste gilla. Tillsammans med Woody Harrelson är det härlig personkemi som är kul att titta på (till och med i knäppusla Surfer, Dude är scenerna mellan Matt och Woody bra). EdTV är by-the-book (precis som allt Howard gör) men den är kul. KUL SA JAG!
/Surskägget

Grinchen (2000)
@
Jim Carreys sämsta film. Nej det spelar ingen roll att den är för barn. Den suger hästballe och är pisstråkig!
/Surskägget

Jag hoppar här över rullen A Beautiful Mind (med Russell ”vart är min limpmacka?” Crowe) som fick Oscar buzz och vann väl en del också typ. Jag såg aldrig klart den. Läs in vad ni vill i det.
/Vrångmannen

@
Jaaaaaaahaaaaaaaaaa? Russell Crowe ser i syne. Kan matematik. Vinner Nobelpris. Slut.
/Surskägget

The Missing (2003)
@@
Standardwestern med hon med näsan som spelade drottning…Cate Blanchett! Samt Tommy Lee Jones (som indian hahaahaha!). By the book som sagt men milt underhållande och ganska våldsam. Glad på TV men arg i biosalongen ungefär.
/Vrångmannen

The Da Vinci Code (2006)
@
Försökte läsa boken på semester något år innan filmen kom. Efter ca 150 sidor slängde jag den i hotellväggen och skrek rakt ut ”men händ nånting bokjävel!” och så var det bra med det. Sen kom filmen på bio och självklart hoppade jag dravlet. Kollade den för inte så längesen då den gick på TV och filmen är pissusel. Vill inte höra nåt mer. VÄRLDENS tråkigaste bok har blivit VÄRLDENS tråkigaste film. Det finns mycket att säga om den här högen av hästdong men jag låter det mesta vara osagt. För er som inte vet vad den handlar om då: Tom Hanks i konstig frisyr är i Paris och går omkring lite grann. Han ser lite grejer och rynkar med pannan men sätter inte på den söta tjejen som mystiskt vill ha hans hjälp. Gud finns inte eller finns gud? Sen åker nån i en taxi. Fy fan.
/Vrångmannen

@
Jag gillade boken, men filmen var ren och skär sabla zzzzzzzzzzzzzzzzzz....
/Surskägget

Där har ni det folks. Bevisat och klart. Ron Howard är en medelmåtta med några få hyfsade undantag. Nästa THE DIRECTORS hoppas både vi och ni att det handlar om en lite intressantare regissör och hur svårt är det egentligen.

Frost/Nixon

@@@
Ännu en film nominerad för diverse Oscars som är baserad på en pjäs (liksom Doubt). I detta fall handlar det om journalisten David Frost som lyckades med det ingen annan lyckades med, nämligen att få forne presidenten Richard ”Tricky Dick” Nixon att mer eller mindre erkänna att han faktiskt begått en hel del olagligheter i samband med Watergate. Större delen av första halvan av filmen handlar om hur Frost kämpar för att få till intervjuerna. Dels vill Nixon ha rätt feta pengar för att ställa upp, dels är det inget tevebolag som vill ta i programserien med tång vilket leder till att Frost finansierar allt själv. Andra halvan handlar enbart om själva intervjuerna som skedde under flera dagars tid i slutet av 70-talet. Ur ett historiskt perspektiv är det en rätt intressant film om man finner amerikansk politik och president Nixon intressant. Frank Langella (som för mig alltid varit lite av en dussinskådis och en sådär Dracula) sparkar stjärt som Nixon. Manerismer och tal är klockrena och även om Langella rent utseendemässigt är ljusår bort från Nixon köper man det. Oscarsjuryn brukar gilla den här typen av roller, men jag tror ändå inte att Langella når hela vägen fram. Självklart sitter man och jämför med Anthony Hopkins version av Nixon men tycker nog att Langella vinner mest på grund av talet som låter exakt som Nixon (Hopkins var dock mer porträttlik eller bara bättre sminkad). Att filmen är nominerad för bästa regi (Ron Howard) kan jag köpa halvhjärtat då Howard lyckats få skådisarna att prestera bra. Däremot gör han inget större väsen av sig rent filmiskt. Men nomineringen för bästa film fattar jag inte alls (å andra sidan var förra året rätt så torrt på bra filmer). Ännu en film som kanske bara är okej och därmed en tvåa i betyg som blir räddad av de duktiga skådisarna upp till en trea (i övriga roller bland annat Sam Rockwell, Oliver Platt och Michael Sheen).
/Surskägget

På tal om Oscarsnomineringarna

Det är helt fantastiskt att Robert Downey Jr är nominerad för Bästa Manliga Biroll för sin briljanta karaktär Kirk Lazarus i Tropic Thunder. När blev en komedi (en prutt- och bajskomedi dessutom!!!) senast nominerad för en Oscar i nån kategori överhuvudtaget (Woody Allenkomedier räknas inte, prutt- och bajskomedier sa jag!)? Nu sitter vi och håller tummarna stenhårt för att Downey Jr gör det enda rätta och kommer som sin karaktär Kirk Lazarus till Oscarsgalan.
/Surskägget

The Reader

@@
Tyskland 1958. En femtonårig grabb blir kär i en trettiosexårig kvinna som förför honom och inleder ett förhållande med honom. En viktig del av deras förhållande handlar om att han läser böcker för henne. Tiotalet år senare står hon anklagad för att ha varit nazist och dödat mer än 300 personer i koncentrationsläger. Hon tar på sig skulden för att ha varit den ledande i den grupp om sex kvinnor som står på de anklagades bänk, nånting som den forne pojken vet är felaktigt. Han tiger dock som muren och hon får livstids fängelse. För att sona detta svek börjar han läsa in böcker på kassettband som han skickar till henne.
Kate Winslet spelar den kvinnliga huvudrollen och är rätteligen Oscarsnominerad för den (däremot inte sagt att hon bör vinna). Hon spelar den resoluta och bestämda Hanna trovärdigt och utan att överdriva vare sig mimik eller sina repliker. Ett riktigt bra jobb. Mannen i vuxen ålder spelas av Ralph ”gud hjälp mig jag är både förstoppad och bajsnödig” Fiennes som är så tråkig att titta på att man börjar önska att Kevin Costner skulle dyka upp med sitt stenansikte istället. Och det är det här som är filmens stora problem.
Första halvtimmen, fyrtio minuterna är riktigt bra. Winslet övertygar som mest under den här delen och kärleksrelationen mellan henne och tonårspojken är intressant med nerv och spänning. Sen kommer Ralph ”det finns statyer som är mer livfulla än jag” Fiennes in i bilden och filmen tappar allt. Bitar av rättegångsscenerna är okej, men hade det inte varit för den starka första halvtimmen hade den här rullen fått en etta direkt. Att den är nominerad för både bästa film och bästa regi är ett hån mot Oscarsstatyetten.
/Surskägget
PS. När jag satt och tittade på filmen kom jag på mig själv att tänka: "Hmm, tänk om det var en 36-årig man som förförde en 15-årig flicka, skulle jag tycka att deras kärleksrelation kändes lika okej som jag tycker att den gör nu när det är en kvinna som förför en tonårspojke?" Jag vet inte. De Lolitafilmatiseringar som finns är fascinerande men på sitt sätt upprörande (precis som boken egentligen). Varför det är så antar jag är en annan diskussion, men det kan vara värt att ha i åtanke när man ser filmen.

Doubt

@@@
Vad har Meryl Streep, Amy Adams och Philip Seymour Hoffman gemensamt? De är alla tre nominerade för sina insatser i den här filmen om den katolska kyrkan och pedofilianklagelserna som haglar mot dess präster med jämna mellanrum. Filmen är baserad på en pjäs vilket stundtals märks när vi stannar i ett och samma rum under en längre stund och bara dialogen för oss framåt. Detta kan bli lite stelt och tråkigt på film, men faktum är att de scenerna är de bästa i filmen mycket på grund av att vi får ta del av tre fantastiska skådespelare som ger varandra och oss det mesta av det bästa. Att se Amy Adams hoppa från en roll som snurrig prinsessa i Förtrollad till en räddhågsen och förtryckt nunna är otroligt. Vem kunde tro att hon hade det i sig? Kolla bara hur hon hela tiden visar hälften av sina känslor med bara små handrörelser då hennes karaktär är så tillbakadragen att minsta ansats till ansiktsuttryck är en skymf mot Gud typ. Streep är lysande (förvånar mig inte om hon plockar hem statyetten för den här) och Hoffman riktigt bra (hans nackdel kan vara att han alltid håller så hög nivå så att man liksom inte förväntar sig annat än att han ska vara jävligt bra).
Filmen som helhet är dock med handen på hjärtat inte det roligaste jag sett. Temat har man sett förr och inget fel med det, men här försöker manusförfattaren tillfoga nåt nytt genom att aldrig ge svar på huruvida Hoffmans karaktär är pedofil eller inte. Det är helt och hållet upp till publiken att bestämma när lamporna tänds i salongen. En okej idé som dock känns lite tomt utförd. Att den trots allt får tre friska @ i betyg beror enbart på skådisarna.
/Surskägget

Dagens Sågning

Mannen på Taket
@
Ibland är en film bara så rakt igenom uselt värdelös att man inte ens vet var fan man ska börja såga den. Men visst, vi kan börja med tempot. Den här filmen får allt Roy Andersson nånsin gjort att kännas som en MTV-video. Segt är bara förnamnet. Långsamt efternamnet. Trögt mellannamnet.
Introt på sjukhuset som ska vara spännande kan man med gott samvete spela upp för folk med sömnproblem för somnar du inte efter fem minuter här är det nåt fel på dig. Filmen är nästan två timmar lång (känns som fyra) vilket är ungefär 60 minuter för mycket. Klipp ner den till 55 minuter och kör den som tevefilm så kanske jag kan sträcka mig till en tvåa. ”Actionscenerna” är bland de tråkigaste som fångats på film. Bosse Wideberg kan ha stått och skrikit ”panga på” hur mycket han velat under filminspelningen för jag kan ändå garantera att ingen jänkare nånsin blivit avundsjuk (snarare fulla av skratt). Det pangas mer på 30 sekunder i de gamla Keystone Kops stumfilmerna från 10-talet än under hela den här jävla filmjäveln. Och när det väl ska till att pangas är det så amatörmässigt filmat och utfört att om jag skulle ge en kamera till min sexårige grabb skulle han filma det snyggare, bättre och coolare.
Visst, man kan hävda att filmen är från -76 och att man inte hade alla tuffa specialeffekter som man har idag. Mitt svar på det är: Dirty Harry (1971), The French Connection (1971), Magnum Force (1973), Scorpio (1973), Death Wish (1974), Assault on Precinct 13 (1976) och The Enforcer (1976). Det mina vänner är riktiga actionfilmer med gott om pang pang och fullt ställ.
Dessa filmer är också ett bra exempel på hur ”dokumentär känsla” kan betyda helt olika saker. I alla dessa filmer tillför detta dokumentära ett skitigt skikt som förhöjer upplevelsen och får en att leva sig in i filmerna mer då de känns äkta. I Widebergs fall blir det som att man försökt fånga vardagen som i 99% av tiden är grå och trist. Därmed blir också filmen grå och trist.
Scenen när polisen ”stormar” vår vän mannen på taket och ska vara den stora häftiga slutuppgörelsen är så tafflig att man skäms å alla stuntmäns vägnar och hoppas att de efter alla dessa år äntligen kan ha lagt detta fiasko bakom sig. Så vad du än gör – gå inte på alla lögner maskerade som hyllningar om den här filmen. Skit är alltid skit oavsett vem som suttit i registolen.
/Surskägget

Dagens Hyllning

Mannen på taket (1976) - @@@@@

Att Bo Wideberg, som mest är känd för tyngre rullar a’la nordisk ångest, skulle göra en av svensk kriminalthrillers STORA höjdpunkter kom kanske som en överraskning för många men samtidigt så är det inte så konstigt. Ett brutalt polismord på ett sjukhus. En ”ansiktslös” man klättrar upp på ett tak vid Odenplan med en mindre arsenal och börjar skjuta på alla som har uniform. Beck och insatsstyrkorna måste stoppa den här galningen. Receptet är lika enkelt som det är genialt och uppenbart. Ta Sjöwall/Wahlöös bästa och mest gastkramande roman ur Beckserien (Den Vedervärdige Mannen från Säffle) och ge den till tillika galningen och geniet Wideberg att göra film på. Krydda med grymma skådespelare (Ingen har slagit Carl-Gustaf Lindstedt som Beck..INGEN!), en dokumentär verklighetskänsla samt hårresande spänning och action! Musiken är också bland det mest oroväckande och suggestiva vi hört (tvärflöjt!). På det excellenta 2-disc DVD-släppet som gjordes för några år sen finns det bl.a en dokumentär om inspelningen där Bosse Wideberg springer omkring och skriker att det ska smälla och panga så jänkarna blir avundsjuka. Han vägrade också att använda teaterblod utan körde med riktigt grisblod för att effekten skulle bli trovärdig och total. Sven Wollter med picken dinglande helt fritt men t-shirt på topp HAHAHA! Folkhemmet! En absolut klassiker och en av de bästa filmerna som någonsin gjorts i vårt lilla avlånga land. Jag väntar långt mellan gångerna när jag ser den (för de är många) inte pga av att jag tröttnar utan för att några av scenerna ger mig fortfarande mardrömmar i vuxen ålder. FET JÄVLA FEMMA!!!

/Vrångmannen

Yes Man

@@@
Det här är ok. Jim Carrey börjar bli lite för gammal för snubbelhumorn och det här kanske är hans svanesång i den genren, vem vet. Mr Carrey är här en frånskild medelålderskille (för man ÄR kille när man är medelålders!) som jobbar på bank. Han tycker allt och alla är jobbiga. Han undviker sina vänner, svettas när telefonen ringer och kommer alltid med undanflykter för att slippa vara med på det ena eller det tredje. En dag blir han medsläpad till ett slags väckelsemöte som handlar om att säga ja till livet. Att säga ja till allting faktiskt för då blir man belönad av karma och oanade möjligheter skall öppna sig. Han börjar därför säga YES till varenda liten fråga som kommer i hans väg and hilarity ensues. Mycket formula, en hel del roliga scener och genomgående underhållande utan att överraska. Du har din slapstick och du får din kärleks/moralhistoria. Stort plus till söta Zooey Deschanel. Hon är perfekt som love interest och lite cuckoo tjej (på ett bra sätt). Ett stort MEN dock. Det är dags att byta akt nu Jimmy! Låt oss nu istället minnas dig i glansdagars komedier. Men det kommer säkert en till och en till. Nästa gång du ska ramla över ett bord i alla fall (han bröt tre revben på riktigt under inspelningen) så är det bäst du har stuntmannen beredd och hur kul är det egentligen?

/Vrångmannen

Body of lies

@@
Leonardo Di Caprio skickas till Jordanien för att hitta en terrorist. Russel Crowe är hans tjocka spionchef som sitter hemma i USA, äter macka och skrockar dåliga one liners via satellittelefon. Visst det är snyggt fotat, lite pang pang och konflikter. Leo gör en mer än hygglig insats som CIA-agent i en värld av espionage, krig och förräderi. Regissören Ridley Scott (Blade Runner, Alien, Gladiator, Legenden, Thelma & Louise etc etc) verkar ha halkat in på dussinrullebananskalet nuförtiden. Han går liksom på automatik som nån jävla robot. Det finns en engagerande historia någonstans men jag har redan kollat på klockan alltför många gånger och t.o.m hunnit tänka ”När ska gubbjäveln göra nåt vettigt igen?”. Funkar säkert på en söndag när DU inte Russel Crowe har en macka i handen framför söndagsfilmen på TV för det är precis den vibben man får. TV med för mycket budget.

(P.S. Russel Crowe äter aldrig en macka i filmen. I allafall inte vad jag kan minnas. Det var en metafor. Tjock är han dock men det kan ju inte han hjälpa. Mr "jag vill ha en till guldbubbelpool" ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!)

/Vrångmannen

Eden Lake

@@
Hyllad brittisk vardagsskräck som i den här grabbens ögon knappt kan kallas skräck. Ett ungt par åker upp till Eden Lake för att campa och mysa. Där korsas deras väg av ett gäng supande, dryga och vandaliserande tonåringar (läs: skitungar). Som vanligt gör paret alla fel i boken och en trevlig semester trappas snart upp till en våldsam mardröm. Jag hade lite småtråkigt när jag såg den här. Inget fel på den direkt men vi har sett det förr och i bättre skepnad. Det är snyggt och suggestivt, börjar spännande men blir snabbt tjatigt. Hade jag haft ett anteckningsblock med mig i salongen hade jag snabbt checkat av klyschorna. Filmmakarna gör sitt bästa för att hålla det otäckt och annorlunda och eloge till att det mesta av filmen utspelar sig i dagtid. Tyvärr så är det i slutändan en rätt tröttsam rulle och jag fastnade varken för huvudpersonerna eller deras öden. Kanske något för den mer lättskrämde och lättäcklade filmtittaren men jag var tre sekunder från att snyta mig i biobiljetten när jag lämnade salongen. Lägger mig ändå på betyget två även om minuset inte är långt borta.

/Vrångmannen

The Rocker

@@
Fish är trummis i pudelrockbandet Vesuvius på 80-talet. Men när de ska få skivkontrakt är det enda kravet att Fish måste få sparken. Sagt och gjort. Vesuvius blir megasuperduperstjärnor som säljer miljontals plattor och Fish hankar sig fram från det ena skitjobbet till det andra. Spola fram till nutid och Fish är arbetslös och bor hos sin syster. Hennes son spelar i ett band som plötsligt behöver en trummis. Det som var menat som en engångsgrej blir plötsligt Fishs chans till comeback.
Det här är en rulle i sann SNL-anda med den typen av humor. Fish (här spelad av Rainn Wilson som mest är känd för amerikanska The Office) skulle lika gärnat kunnat spelats av Will Ferrell (och det är jäkligt synd att det inte var så för filmen hade mått bättre av det). Problemet med Rainn Wilson är att han visserligen är en duktig komiker, men han har inte det lilla extra som krävs att kunna bära en hel film som leading man. Han är perfekt som birollsskådis och det är mycket det som gör att filmen känns okej istället för riktigt jävla bra. Den är absolut värd att se om man gillar sin crazykomedi, men det hade kunnat vara betydligt roligare.
/Surskägget

Madagascar 2

@@@
Det är möjligt att betyget skulle kunna blivit ett snäpp högre om jag fått se originalversionen med Chris Rock, Ben Stiller och Sacha Baron Cohen, men eftersom att barnen så gärna ville se den blev det den svenskdubbade versionen istället. För de av er som inte känner till Madagascar är det en animerad film om ett lejon, en zebra, en giraff och en flodhäst som rymmer från zoo och hamnar i Madagascar där de upplever en massa spännande äventyr. I tvåan är det dags att ta sig hem till zoo igen, men istället hamnar de mitt i det reservat i Afrika där lejonet en gång i tiden blev fångad. Han får äntligen återse sin mamma och pappa och livet leker. Självklart har man sneglat lite på Lejonkungen och slänger in en Scarliknande karaktär som gör livet surt för vår stackars hjälte.
Som så vanligt idag bjussar de animerade filmerna på skämt för både barn och vuxna och har en så pass bra handling och intrig att även vi över 10 bast kan få ut nåt av filmen. Ettan var även den riktigt bra och gillade du den kommer du gilla den här.
/Surskägget

Balls Out: The Gary Houseman Story

@
Seann William Scott kan vara en riktigt kul kille när det vill sig väl (ja okej, American Pie och Stifler är förmodligen det roligaste han kommer göra i sin karriär, men han är okej). I denna komedi om tennis spelar Scott titelrollen som Gary Houseman, en tennisspelare som hade potential men aldrig blev nåt och istället blir vaktmästare på en skola. Där råkar dock finnas ett tennislag och han blir coach med lite udda idéer.
Jag kan se framför mig hur de inblandade bakom den här filmen (manusförfattarna, regissören, producenterna och skådisarna) trodde att de gjorde en ny Dodgeball eller liknande film. Man slänger in lite helknäppa karaktärer som ändå ska fungera i ett normalt sammanhang och bjussar på lite kiss och bajs och lagom naket. Problemet är att man inte vågar gå hela vägen ut. Man ska vara lite provocerande, men censurerar sig själv hela tiden. Det gör att filmen hamnar på fel sida av rolighetslinjen. Visst bjussas det på några garv här och där, men även en blind höna prickar rätt ibland. Inget att se, tro mig.
/Surskägget

The Express

@@@
De som hängt med ett tag vet att jag älskar filmer om och med amerikansk fotboll. Allt från actionkavalkader som Den Siste Scouten till ungdomsfilmer som Varsity Blues till filmer baserade på riktiga amerikanska fotbollslag som Remember the Titans. The Express tillhör den sista kategorin. Vi får följa Ernie Davies, en ung svart man i slutet av femtio- och början av sextiotalet. Rasismen är fortfarande utbredd i USA, och än är det så att det är väldigt få svarta spelare som får vara med i universitetslagen i amerikansk fotboll. Eftersom att Ernie är som klippt och skuren för rollen som running back (snabb som vinden och vig som en gasell) är han given en plats på laget. Men på grund av sin hudfärg stöter han på motstånd både inom det egna laget och framförallt när de möter helvita lag i t ex Texas. Dennis Quaid är egentligen den enda kände skådisen i filmen (spelar Ernies coach på återhållsamt och bra sätt) men prestationerna är bra och trovärdiga överlag. Det bjussas på många matcher och mycket träning så för alla oss amerikanska fotbollsfans är det julafton.
/Surskägget

Max Payne

@
Tevespel blir film och som så många andra gånger förr blir det ren och skär skit. Det är nästan så illa att jag ett tag blir förvirrad till att tro att vår vän Uwe "den ena dåliga tevespelsfilmen efter den andra" Boll har regisserat trots att jag mycket väl vet att det inte är det. Max Payne (spelad av en totalt menlös Mark Wahlberg) är i en Punisherliknande situation. Hans fru och barn har blivit mördade och nu måste han hitta de skyldiga och döda dem. Men det finns inga spår och åren tickar på. När han följer upp en ledtråd visar det sig att det finns en ny drog i stan som gör folk antingen heeeeelt galna eller superstarka. Självklart visar det sig att mordet på Paynes fru och den nya drogen är sammankopplat och Payne kan äntligen hämnas.
Visuellt sett är filmen rätt snygg med mycket gråa och blå toner och påminner stundtals om en sorts färglagd Sin City, men manuset känns som hopskravlat på en toapaus och skådisarna verkar inte ens försöka. Wahlberg är som sagt helt menlös trots att han ska vara hård och cool. Man har kammat igenom pensionärshotellen och lyckats gräva fram Beau Bridges nånstans ifrån (och ingen blev glad för det). Lite halvheta Olga "jag var Bondbrud precis" Kyrylenko slarvas bort helt och försvinner efter fem minuter. Och nånstans satt nån och läste igenom skådisars karriärers dödsannonser och hittade Chris O'Donnell som inte varit med i nån större produktion sen 2000 års Vertical Limit. När man ser honom här förstår man precis varför.
Jag blir förbannad för här finns potential till en snygg och skön actionrulle med lite lagom inslag av lite övernaturliga element i stil med t ex Constantine (som ju är skitbra). Istället får vi en slev hästbajs serverad på en tallrik av hopflätad älgspillning.
/Surskägget

Boken

Hallå alla filmfans. Här hittar ni boken.
/Vrångmannen & Surskägget

Täcknamn: Coq Rouge

@@
I år firar denna svenska actionthriller hela 20 år. Det är inte illa pinkat. Det var ett tag sen jag såg den och mindes faktiskt väldigt lite av den märkte jag nu när jag såg om den. Roligaste med filmen är nästan att lilla Gustaf Skarsgård dyker upp i en lite biroll som en snorunge som bor hos vår hjälte Carl Hamilton. Ska jag ens behöva dra storyn? Alla i Sverige känner väl till Coq Rouge och Carl Hamilton, vår alldeles egna James Bond. Men ok, för er som bott i nån grotta de senaste åren…Hamilton är svensk superagent (som sagt tänk James Bond) utbildad av jänkarna i allt som har med spionage och dödande att göra. Han är supersmart, supersnabb, supercool och kan allt (hur han dricker sin Martini framkommer dock inte). Filmen är baserad på första boken (skrivna av Jan Guillou och Sveriges bäst säljande bokserie) och istället för att göra nåt rejält med den ganska så matiga boken klipper man ner det rätt hårt till knappa 85 minuter. Det blir några halvtaffliga actionscener som de ser ut i svensk film och så flänger Hamilton (i Stellan Skarsgårds skepnad ska kanske tilläggas) runt Israel och Beirut för att ta reda på vad Plan Dalet och Guds Hämnd är för att förhindra en terrorattack på svensk mark. Det märks att filmen har 20 år på nacken, samtidigt har den ju sin charm. En okej svensk action med allt vad det innebär.
/Surskägget

På fredag släpps Film 4 F**k Sake 2009

Ni läste rätt. Filmboken är äntligen klar och redo för lansering. Surfa snabbt som fan in på Vulkan på fredag och köp varsitt ex eller två. Säg sen åt alla era kompisar att göra samma sak.

"Föredrar du filmer av europeiska regissörer med långa, krångliga efternamn? Tycker du att ett drama på fyra timmar i svartvitt, grovkornigt foto om en ensam bondpojke i princip helt utan dialog är värd samtliga Oscars i världen? Ska en filmupplevelse innebära två timmars terapi efteråt för att kunna hantera och smälta det du sett? I så fall kan du lägga ner den här boken direkt. Här hittar du enbart brännande frågor kring riktig film. Är Chuck Norris bättre med eller utan mustasch? Är Ben Affleck den bästa skådespelare som stått i ett par skor? Förtjänar Uwe Boll piskrapp för den dynga han serverat oss i film efter film? Vrångmannen & Surskägget har svaren i den roligaste bok om film du någonsin kommer att läsa. Baserad på den omåttligt populära bloggen http://film4fucksake.blogspot.com är detta den enda filmbok du behöver just nu. Fylld med mängder av recensioner, artiklar och det sedvanliga gnabbet mellan Vrångmannen & Surskägget.

Vrångmannen a k a Mats Nilsson såg sin första film som treåring. Han har regisserat flertalet kortfilmer och utvecklar för tillfället en ny humorserie. Han jobbar idag med filmdistribution och har glömt bort fler filmer än de flesta har sett.

Surskägget a k a Christoffer Sorner jobbade mellan 1995 – 2003 som filmjournalist. Han var filmredaktör för bland andra ungdomstidningen Chili, svenska Playboy och tjejtidningen Hennes. Han har publicerat två böcker tidigare, ungdomsromanen Betong på Bonnier Carlsen samt musikfestivalsguiden Festival på Spiralla Förlag.”

/Surskägget

Gran Torino

@@@@
Okej, först och främst. Clintan är 79 bast. Sjuttionio år. Det är äldre än din morfar förmodligen. Men ingen av de nya så kallade actionhjältarna (tänk Vin Diesel) är ens en tiondel så tuffa som den här gamle gubbstrutten lyckas vara i rollen som Walt Kowalski, en gammal bitter och sur rasistisk gubbfan vars familj bara vill åt hans stålars. Självklart ber han dem dra åt helvete och självklart tycker hans båda söner samt barnbarn att han är en snål gubbe och skiter i honom och allmänt tycker han borde lämna över sina egendomar och flytta in på pensionärshem.
Grundstoryn i filmen är så basic att det nästan är pinsamt. Gammal vrång gubbe (Clintan för er som inte fattat det vid det här laget) som krigat i Korea och säger sig hata "gulingar" bor i grannskap där mest asiater bor. Genom diverse slumpartade händelser börjar han bli mer och mer kompis med grannfamiljens tonårsdotter och grabb. Snart råder en stark vänskap mellan dem och sensmoralen är att alla fortfarande kan ändra sig. Jag vet. Gäsp.
I sämre händer med sämre skådisar och sämre manus hade det här varit ännu en trist by-the-book-rulle direkt från drömfabriken ut på gatan. Men! Det kryddas med en hel del annat. Vi får lite gängfilm, vi får lite actionfilm, vi får lite drama och vi får de hårdaste repliker som hörts sedan Clintan gjorde Heartbreak Ridge (och den hyllningen bjussar Vrångmannen på närsomhelst har jag hört rykten om) vilket inte säger lite om några av de oneliners han drar av. Faktum är att jag aldrig sett honom så elak och arg nånsin tror jag. Det kanske är lite att ta i att ge filmen en fyra, men det skiter jag i. Jag gillar min Clintan arg och elak och när det bjussas så mycket som det görs här då blir det en fyra.
/Surskägget

Passengers

@
Ett flygplan kraschar. Överlevarna hamnar hos den unga och nyblivna psykologen Claire (Anne Hathaway). En mystisk man smyger runt gruppsessionerna. En och en försvinner patienterna. Anne konfronterar en snubbe från flygbolaget (David Morse) och anklagar honom för att flygbolaget döljer nåt kring kraschen. Samtidigt blir hon kär i en av sina patienter (Patrick Wilson). Han hävdar att han inte alls är rädd efter kraschen men ser konstiga varghundar smyga runt om nätterna och drömmer mardrömmar. Mitt i allt detta är Claires granne (Dianne Wiest) jäkligt märklig och smått påfrestande.
De här par raderna summerar hela handlingen i 99% av filmen. Att säga att det inte händer nåt whatsoever i filmjäveln är förmodligen årets underdrift. Det. Händer. Inte. Ett. Skit. Av. Intresse. Sen när det är typ fem minuter kvar av filmen kommer så den numer så vanliga M. Night Shyamalanbramalamankopierade twisten och jag var tvungen att uppsöka doktor för jag hade gäspat käken ur led.
/Surskägget

Disaster Movie

@
Läs om skiten någon annanstans för jag visste att den skulle vara sämst och orkar inte. "Men varför såg du den rå?" frågar nån kanske. Därför.
/Vrångmannen

Lakeview Terrace

@@@@-
Aaaaaaah härliga galningar. Jag skrev ju om dessa by the book thrillers i ett tidigare inlägg på bloggen. Jag älskar mina next door neighbour psychos och den här snygga Neil LaBouterullen botgör hans tidigare fruktansvärda och skamliga remake av klassikern The Wicker Man. Samuel L Jackson spelar här en gammal snut med nerverna på spänn. Saker och ting skall vara som dom är, ordning och reda etc. En dag flyttar det in ett par i huset på andra sidan av den vältrimmade häcken, en vit man och en svart kvinna. Sammy Boy börjar svettas och gillar inte detta. Han gillar inte detta alls.. Hahaha jag vill fan inte avslöja mer men I LIKE IT! Har inte sett en sån här rulle sen mitten på 90-talet. Vi känner igen oss men det är bitvis jävligt spännande, smart och välspelat. Det ligger en nervig ton genom hela filmen och Sam Jackson är fantastisk som den missförstådde snuten som bara vill ha "a little order around here.. ORDER!". Hade hoppats på att Lakeview Terrace skulle få igång en revivalvåg av genren i Hollywood men det verkar inte hända. Synd. Detta är en smaskig thriller som kanske vunnit lite på att tona ner standardmallen men jag satt ofta och bet sönder naglarna och kanske, säger bara kanske, kom det en droppe eller två i brallan. Rekommenderas!
/Vrångmannen

Ghost Town

@@
Ricky Gervais gör här sin första huvudroll i en långfilm. En spökkomedi som utspelar sig i New York. Han spelar en surig tandläkare som inte gillar folk och bara vill vara ifred. När han läggs in för en rutincheck av anus (vafan ska jag skriva då?!) så råkar han dö på operationsbordet men återupplivas. Efter denna händelse ser han spöken överallt och de kan se honom. Plopp så dyker spöket Greg Kinnear upp och behöver hans hjälp. En del småfnitter i denna annars förvånansvärt stela komedi. Ricky Gervais som jag annars älskar i tv-serier som The Office och Extras gör sitt bästa (får också flest garv) men känns felplacerad. Greg Kinnear vill jag stoppa i en kanon och sen stoppa den kanonen i en större kanon o.s.v. David Koepp som skrivit och regisserat Ghost Town är ju gammal husskribent åt Steven Spielberg och har en hel del bra grejer på CV:n men här känns det ihåligt och oinspirerat. Att Gervais själv tog rollen i filmen pga av "det lysande manuset" är helt ofattbart. Karln skriver bättre själv om han bara får en extra stund över på toaletten! Håll dig till TV i England Rick där DU är oslagbar.
/Vrångmannen

Appaloosa

@@
Appaloosa är en inget-nytt-under-solen-western regisserad av skådisen Ed Harris som även skrivit manus och spelar huvudrollen. Virgil (Harris) & Everett (Viggo Mortensen) blir inhyrda som sheriffer i en stad som blivit laglös. Deras jobb är att rensa upp och göra livet till ett rent helvete för skurkfamiljen som har sitt järngrepp om stan. Så långt är allt gott. Gillar ju mina okomplicerade westerns. Virgil och Everett är snabbast och tuffast och om någon öppnar käften så stänger dom den med en gevärskolv eller kula. Det här skulle kunna ha blivit så bra men dessvärre finns det inget mer att hämta och det som började hårdkokt faller snart pladask när en överspelande Renee Zellweger glider in som horan med hjärta. Lättsam men långsam underhållning kanske för er som inte kräver mer. Själv drar jag på Unforgiven som är "modern" tids bästa western.
/Vrångmannen

Vicky Cristina Barcelona

@@@@
Woody Allen är konsekvent på många sätt. Han spottar ur sig typ en film per år. Spelar han själv huvudrollen är han en ständigt pladdrande, halvnervös liten kulturnörd. Är han inte själv med i filmen spelar nån annan den rollen. Hans filmer ligger ofta precis i mittfåran, stadiga treor som är bra men som inte bjussar på det där lilla extra. Och med jämna mellanrum smäller han till med en riktigt, riktigt bra rulle. Förra året var det dags att smälla till när Vicky Cristina Barcelona dök upp. Vi följer de två jänkartjejerna Vicky (Rebecca Hall) och Cristina (sötaste Scarlett Johansson) på semester i Barcelona. De stöter på konstnären Juan Antonio (Javier Bardem) och han förför dem båda två. Kruxet är att Vicky ska gifta sig inom ett par veckor så trots att hon blir förälskad i Juan Antonio backar hon undan och istället är det Cristina som flyttar ihop med Juan. Problemet är bara att Juan har en ex-fru (en fullständigt makalös Penelope Cruz) som är helt bindgalen och som dyker upp en natt efter att ha försökt ta livet av sig. Kärlekskarusellen spinner snabbt snabbt och Woody Allens ande i form av lysande dialog och smart skrivna karaktärer genomsyrar hela filmen trots att han själv valde att enbart sitta i registolen denna gång. Det här är en feelgoodfilm som inte har nånting med Hollywoods vanliga romcoms att göra. Istället är det rappt, smart och trovärdigt på ett helt annat sätt. Tänk att herr Allen fortfarande har det i sig efter alla dessa år.
/Surskägget

How To Lose Friends And Alienate People

@@@
Sidney Young (Simon Pegg från Shaun of the Dead och Hot Fuzz)) är en nöjesjournalist vars stora mål i livet är att bli inbjuden till alla coola filmfester och mingla med det fina folket. Problemet är att hans tidning är en liten skittidning i London som inte har råd att betala löner till dem som jobbar där. Räddningen kommer när han får jobb på världens största modemagasin i New York på just skvallersidorna. Dock är det så att de stela, coola och modemedvetna NewYorkarna inte förstår sig på Sidneys ironiska, bitska och smarta brittiska humor som han slänger ur sig stup i kvarten. Det hjälper heller inte till att han vägrar anpassa sig till att skriva artiklar om stjärnor som sedan redigeras av stjärnornas pressagenter. Han vill vara en fri journalist som skriver om det han vill hur han vill.
Det sköna med den här filmen är att kulturkrockarna aldrig skrivs en på näsan. Sidney kör sin grej och folk skakar på huvudet åt honom, men det är lika mycket för att han är ett rätt stort svin som skiter i allt och alla. Filmen ger dessutom en ganska detaljerad inblick i hur livet bakom kulisserna ser ut med pressagenter och tidningsmoguler som styr precis allt kring vilken stjärna som ska bli stor och vilken som ska bli utfryst. Utöver Pegg ser vi Kirsten Dunst, Jeff Bridges, Gillian Anderson och underbart vackra Megan ”Transformers” Fox i en roll som passar henne som gjuten, nämligen den som det nya stjärnskottet.
/Surskägget

Förortsungar

@@
När det står att det är en svensk familjekomedi betyder i själva verket att det är en barnfilm som mamma och pappa också får stå ut med att titta på. Så även i detta fall. Lilla Amina är hotad med utvisning till sitt krigshärjade hemland och hålls gömd av snälle hårdrockaren Johan (Gustaf Skarsgård). Amina träffar snart lite kompisar i egen ålder på gården i den förort Johan bor i och snart nog vill hon att Johan ska bli hennes adoptivpappa. Det finns två skurkar på gården också som gömmer tjuvgods och kompisgänget måste sätta dit dem såklart. Om det nu är nån som mot förmodan tvekar på att strulige, unge och ensamme Johan vänder sitt liv i 180 och blir bästaste adoptivpappan i världen kan du inte sett en film sen En Nations Födelse. Det här är enligt standardmall 1A. Inget fel med det, det är helt okej en regnig söndag för all del. Det som däremot gör mig jävligt skeptisk är att man valt att göra detta som en musikal. I'm sorry, en musikal funkar knappt som det är. När man gör den i Sverige funkar det inte alls. Jag ger det godkänt ändå för den är riktad till barn, och ungar kommer tycka att det är en femma. Därmed får vrånga Surskägget och glada barnen en balans.
/Surskägget

24: Redemption

@@
Kiefer Sutherland som världens förmodligen allra tuffaste hemliga agent nånsin - Jack Bauer - är tillbaka med en liten film som försmak av vad nästa säsong ska handla om. Man följer konceptet med realtid från teveserien och låter i filmen två timmar rulla förbi. Bauer är i ett påhittat afrikanskt land där det utbryter inbördeskrig. Jänkarna är ute efter honom och han börjar planera för att röra sig vidare till ett annat land. Men eftersom att han jobbat på en skola senaste tiden måste han rädda barnen från rebellgruppen som jagar barn för att använda som barnsoldater. Det ena leder till det andra och Bauer måste helt plötsligt eskortera barnen hela vägen till den amerikanska ambassaden i landet, det sista ställe han själv vill vara i närheten av. På väg dit dödar han x antal skurkar, blir torterad lite och visar att han är som Fantomen: hård mot de hårda och snäll mot de snälla. Filmen är helt okej utan större krusiduller. Det känns som att se ett dubbelavsnitt av teveserien ungefär och det funkar. Mest för de inbitna fansen dock.
/Surskägget

Arkiv X - I Want To Believe

@
Har inte Arkiv X varit nerlagd nu bra många år? Är det nån som fortfarande bryr sig om Mulder och Scullys fortsatta äventyr? Tydligen trodde nån producent det för här kommer en totalt onödig och ointressant uppföljare till ett fenomen som dog ut för lääääääänge sen. Och som Arkiv X-film är den sämst sämst sämst då det inte snackas konspirationer eller utomjordingar ett skit i den här. Istället får vi en vanlig b-thriller där några ryssar ute i amerikanska skogen flyttar på huvuden från en kropp till en annan bara för att de är vetenskapsmän och att de kan. Mer förklaring får vi aldrig och får jag bara tag på Chris Carter ensam nu så jävlar…
/Surskägget

@@
Hehehe nu ska vi inte ta i här. Visst, detta är inget speciellt och känns helt onödigt men absolut ingen etta. Man frågar sig bara varför, tittar, drar en fis, äter sin jävla popcorn och sen har man glömt den. Bara det är värt är väl värt en tvåa?
/Vrångmannen

Arkiv X - Fight the Future

@@@
Jag har aldrig varit ett större fan av teveserien så när den kom som långfilm voltade jag inte direkt av lycka hela vägen till biografen. Men den var faktiskt en positiv överraskning, och även om den innehåller bitar som är lite väl overkliga (jag gillar alltid att prata verklighet kring en film om UTOMJORDINGAR) är det full fart och fläkt mest hela tiden. David Duchovny kan fortfarande inte skådespela sig ut från en pappkartong, men efter att ha fått min respekt med teveserien Californication är jag villig att förlåta detta. I vilket fall är Mulder och Scully som vanligt en konspiration på spåren, men till skillnad från teveserien (i alla fall som jag förstått det eftersom att jag aldrig sett serien) kommer de till skott i filmen och får faktiskt reda på en hel del om denna konspiration (och får se lite aliens på vägen). Helt okej sci-fithriller som till och med vi ickefans av teveserien kan uppskatta.
/Surskägget

@@@
TV-serien hade sina stunder och det är inte svårt att förstå varför den blev ett unikum bland tv--nördar. Jag såg en hel del och var lätt underhållen (den var ingen XENA Warrior Princess men fick duga i brist på annat. Filmen var större, inte nödvändigtvis bättre men som skägget poängterade så full fart hela tiden och knöt ihop trådarna på den del grejer man kanske undrat över. Godkänd underhållning sci-fi style helt enkelt.
/Vrångmannen

Välkomna till Film4fucksake 2009!

Det är nu ungefär ett år sen den här bloggen såg dagens ljus för första gången. Mycket har hänt sen dess. Bland annat är Vrångmannen & Surskägget nu på gång med en bok! Jajamän ni läste rätt, två obildade, oborstade och allmänt konstiga typer får släppa bok. Release nångång i januari (vi väntar på omslag för tillfället, det mesta andra är klart). Mer info kommer a k a när vi vet mer vet ni mer.
Nytt för i år är att vi ska försöka ha fler inlägg, i snitt ett om dagen. Förra året kom vi upp i totalt 299 stycken vilket inte är fy skam (det är strax över 200 A4-sidor har det visat sig nu när vi sammanställt boken) men det finns inget bra som inte kan bli bättre.
Därmen vill vi även ha lite feedback från er folks. Vad vill ni ha mer av? Fler recensioner? Fler Dagens Hyllning (som får en comeback snart)? Fler låååååånga artiklar om en speciell regissör, skådis, filmsekvens eller genre? Mer nya filmer? Mer gamla filmer? Vad?! Vaaaad?!?! VAAAAD?!?!?!
Vet att Stargirl vill ha lite julfilmer, men i all julstress etc så hanns inte det med. Kanske kommer nu i januari istället. Hey! Bättre sent än aldrig...
/Surskägget