Skräckfilm nr 30

Scream 4 (2011)
@@
Jag älskade Scream när den kom 1996 (ja det är faktiskt så länge sen, fan vad sjukt) som med sin blandning av metafilm, highschoolfilm och slasher prickade in tre favoritgenrer i en film och dessutom fick blandningen att framstå som fullständigt logisk, hipp och cool. Självklart en väldigt nyskapande film i genren och två uppföljare spottades ut hyfsat snabbt. Nu elva år senare när karriärerna för Neve Campbell, David Arquette, Courtney Cox och Wes Craven går lite sådär bestämde man sig för att gå tillbaka till filmen som gjorde dem alla till megastjärnor. Visst är det kul med fyra filmer där samtliga inblandade (som överlevt de första tre filmerna) är tillbaka. Det ger en bra röd tråd om inte annat. Värre är det med manuset. Det som kändes som hippt och inne 1996 känns väldigt passé 2011. Naturligtvis vet filmskaparna om detta så de försöker på alla sätt peta in att de vet att uppföljare är lite fånigt, att det måste till lite överraskningar för att behålla publiken och att skräckfilmer följer en speciell mall som bryts för varje uppföljare. Detta försöks göras med glimten i ögat men känns mest ganska desperat och ibland nästintill parodiskt. Man dissar hela tortyrskräckgenren för att sedan slänga med lite extra blod och inälvor vid några av morden mot tidigare filmer. Halvkul underhållning för stunden men speciellt läskigt är det inte. Och den "stora" twisten på slutet är absolut inte så banbrytande som det kändes 1996.
/Surskägget
PS. Scream (1996) @@@@, Scream 2 (1997) @@@@ och Scream 3 (2000) @@

Skräckfilm nr 29

Territory (aka Rogue) (2007)

@@@

Ett gäng turister på krokodilsafari i australien lyckas irritera typ världens största och argaste krokodil som sätter på sig en haklapp och tar fram besticken. Varför krångla till det? Bra skådespelare (australiensarna Radha Mitchell från bl.a Silent Hill och The Crazies samt Sam "Avatar" Worthington får här bägge tala sin riktiga dialekt) och en smygande långsam uppbyggnad till en skön adrenalinpumpande final. Det här är underhållande värre. Krokodilen visas sparsmakat förutom i slutet och effekterna är bra så man köper klabbet. Filmen är rätt så oblodig vilket faktiskt känns fräscht men det finns ändå gott om oro och terror då tidvattnet sakta stiger. Trevligt och pirrigt monstermys alltså av regissören till Wolf Creek som här har fått lite pengar att leka med. /Vrångmannen

Skräckfilm nr 28

Haunted (1995)
@
Sedd ur rysarperspektivet, som jag anser att den SKA göras för det ÄR en sådan historia, så är den här spökrullen usel. Den har andra kvaliteter (snyggt foto, snygga miljöer, söt Kate Beckinsdale) men jag har redan stört mig på att Bondregissören Lewis Gilbert inte skulle kunna skrämma en fyraåring om han så hade en varulvsmask (och försöker inte ens!), Aidan Quinn spelar över så Stefan och Krister blir förbannade och vi har räknat ut tvisten redan 10 minuter in i filmen. Hittar ingen trailer men håll tillgodo med ett "fantastiskt" klipp.
/Vrångmannen

Skräckfilm nr 27

The Haunted (1991)
@@@
Det här var faktiskt lite läbbigt. Boken The Haunted baserades på spökerierna hos familjen Smurl (hahaha Smurl..) och blev så småningom den här två timmar långa tv-filmen. Mediapådraget i USA var på den tiden enormt kring den demonutsatta familjen. Har det verkligen hänt eller är det någon form av masspsykos eller är familjen galen? Man får säga att The Haunted är en hyfsat välgjord tv-rulle som följer en familjs skräck under 70 och 80-talet då det spökade så in i bomben i deras hem. De hade inte råd att flytta och det fanns till synes ingen hjälp som funkade. Varken kyrkan eller andra ”spökjägare” var speciellt framgångsrika. Det som gör filmen läskig är just den autentiska vardagskänslan och att filmmakarna inte blåst på med effekter som idag skulle vara skrattretande. Man håller det enkelt men effektivt. Makarna Smurl har tydligen sagt att filmen är så nära deras egna "sanning" att de återupplevde all skräck och ångest när de såg den vid premiären. En sak är i alla fall säker. Det kommer inte bli så roligt att gå ner i tvättstugan längre. Plötsligt kom det en kall rysning krypande uppför nacken när jag skrev det här. Hittade ingen trailer men filmen finns att beskåda i sin helhet (uppdelad i 10 delar) på youtube här.
/Vrångmannen

Skräckfilm nr 26

The Haunting of Morella (1990)
@-
Ok, vi ska ha en sak klart för oss direkt. Jag visste till 110% att den här rullen skulle vara kass från början till slut. Men det var ju värre. Hade läst flera recensioner på andra bloggar samt har en hygglig koll och hatkärlek till kultregissören Jim ”jag-kan-inte-göra-film-om-livet-så-hängde-på-det-men-har-ändå- gjort-typ-en-galen-drös-i-alla-genrer-som-finns-och-har-alltid-haft-med-naket-alltid- alltid-alltid-vad-glor-du-på” Wynorski. The Haunting of Morella är alltså en erotisk "rysare" i ö-filmskategorin som bygger på en novell av Edgar Allan Poe (mycket löst misstänker jag hahaha!). Åh ge mig styrka så fasansfullt bedrövligt och jag blir ändå lite glad. Det dåliga slår över och kulisser fladdrar. Suck. Filmen utspelar sig i alla fall på 1700-talet och det bränns en häxa och sen blir det hämnd, blodig ond bråd död, spökerier och självfallet en hel del tuttar (sa jag Wynorski?) i en slags who-did-it-and-who-cared? I rolllistan hittar vi David ”Den Osynlige Mannen, NCIS” McCallum (varför?), Maria ”Vad har ni?” Ford (därför) samt Lana Clarkson (Barbarian Queen 1 & 2) i den kvinnliga huvudrollen. Hon blev i verkliga livet ihjälskjuten 2003 av den galne musikproducenten med det sjuka håret, Phil Spector (han blev dömd för det). Ett sidospår kanske men naturligtvis riktigt tragiskt och ungefär en miljard gånger viktigare än den här filmen, stopp, stjärnstopp, allting stopp. Nu har jag i alla fall sett den här katastrofen så nu slipper ni.
/Vrångmannen

Skräckfilm nr 25

The Tunnel (2011)
@@
Australiensisk rysare a’la REC och REC 2 (vilka jag fortfarande inte har sett, vilket är helt obegripligt med tanke på att jag letar efter bra skräckisar konstant, vilket i sig är skitsvårt!). Journalisten Natasha beger sig med ett litet filmteam ner i det stora tågtunnelsystemet under Sydney för att nysta i en regeringskonspiration. Väl därnere möter de terror och vi ser allt genom filmteamets kamera. Inget nytt under solen alltså och det har gjorts för många liknande grejer (Blair Witch, REC, Paranormal Activity etc.). Sen får vi tyvärr också veta vilka i teamet som överlevt fasan redan i början av filmen. Det är ju inte så kul direkt. The Tunnel är väl välgjord sådär och bitvis lite kuslig, som sig bör, men ointresset har redan efter en halvtimme in i filmen tagit över rejält. Sevärt om man fortfarande tycker det är fräscht med ”Docu-horror” eller "Mocu-horror" eller vad fan det heter.
/Vrångmannen

Skräckfilm nr 24

The Food of the Gods (1976)
@
Hahaha! Ja! JA! Vart har det här lilla guldkornet hållit hus någonstans? Tre killar sticker till skogs för att jaga och plötsligt går det upp för dom att allt djurliv har växt, alltså djuren har blivit kolossala i storlek. Getingar stora som örnar, råttor stora som flodhästar OCH världens bästa fightscen med en gigantisk tupp på en bondgård hahaha! Det blir så fint så fint. Du har inte blivit såhär underhållen sen du såg någon dratta på ändan sist. Detta måste vara skådespelarnas första jobb och effektmakarnas sista. Löst, och då menar jag l-ö-s-t baserad på en mindre känd roman av H.G. Wells. Jag vet inte vad jag ska säga mer. The Food of the Gods är en etta men samtidigt så är det en femma. Jag minns att det kom en uppföljare i slutet av 80-talet och nu är jag riktigt intresserad. Återkommer en dag när jag sett den. /Vrångmannen

Skräckfilm nr 23

The Woman in Black (1989)
@@@
I väntan på nyversionen med Daniel Radcliffe (Harry fricking Potter!) i huvudrollen så kollade jag in en brittisk tv-film av Woman in Black från 1989 som verkade lovande. Eftersom det är en film gjord just för tv på 80-talet så var förväntningarna redan låga men jag måste säga att jag blev glatt överraskad. Den här versionen av spökhistorien är rätt snygg (britterna kan ju sina kostymdraman) och bjuder faktiskt på en del gastkramande obehagligheter. Ok, vi snackar inte The Shining eller The Grudge här men det märks att produktionen varit påkostad för tv och att regissören Herbert Wise haft koll på sitt material. Självklart blir det lite segt på sina ställen men man kan inte få allt och det tillför ju även kusligheterna faktiskt. Mysrysare a’la klassisk brittisk tv-produktion alltså. Lite befriande att se

efter allt skrik och kladd såhär under skräckmånaden. Hela filmen finns förresten att se på youtube ser jag nu, uppdelad i segment. Det bjuds!
/Vrångmannen

Skräckfilm nr 22

Lisa and the Devil (1972 eller 1975)
@@+
Surrealistisk mardrömsrysare av kultregissören Mario Bava. Lisa (Elke Sommer) turistar i en liten spansk stad men kommer bort från turistgruppen. Hon yrar iväg vilse och hamnar i ett hus med konstiga människor, bl.a Telly ”Kojak” Savalas och sen blir det lite mord och konstigheter. Jag vet att Bava har många fans så då måste man ju väl trippa på tårna? Fel. Det här är ok men inte mycket mer. Riktigt obehaglig stämning och snyggt på sina ställen men också bitvis tråkigt så man gäspar. Lisa and the Devil har länge legat på min lista över filmer som skall ses och jag brukar ofta hitta positiva saker att säga om sådana här ”klassiker” och överlag gilla dem. Tydligen så har det släppts två versioner av den här när man läser om den på nätet. Bavas originalversion (1972) och en version med en hel del nyinspelat material (1975) som skall vara bedrövlig och släpptes som "The House of Exorcism". Jag utgår ifrån att jag sett Bavas original (främst för det inte är någon exorcism i rullen jag såg) men är inte säker faktiskt. Hittade ingen vettig trailer så kolla in den här stillbildshyllningen istället.
/Vrångmannen

Skräckfilm nr 21

The Howling: Reborn (2011)
@@
Jag gillar den första The Howling från 1981. Den blandar kladd med humor och bjussar faktiskt på en hel del scares. Sedan kom det som bekant ett gäng uppföljare, den ena uslare än den andra. The Howling: Reborn är en lös remake av The Howling II som jag har förstått det. Nörden Will upptäcker att han har varulv i sig och tillsammans med tjejen han trånat efter i skolan nystar de upp den mörka hemligheten med fler varulvar hack i häl. För att vara en lågbudgetpruttare så är det här halvt ok. Jag säger halvt för jag överraskades över varulvarnas make-up samt hur den bitvis ser ut att kosta en slant. Men det finns inte material här till en långfilm och det börjar trampas vatten rätt fort. Var idén att detta skulle bli en nytändning för varulvar hos kidsen så har man misslyckats katastrofalt. Vill man få mig halvt intresserad med käften full av popcorn en mörk fredagskväll så är man åtminstone en bit på väg. Men bara en liten.
/Vrångmannen

Skräckfilm nr 20

Eye of the Devil (1966)
@@
Ockult rysarthriller av J. Lee Thompson med Deborah Kerr, David Niven, Donald Pleasance, David Hemmings och Sharon Tate (debuten) i rolllistan. En larvigt rik vingårdsägare (Niven) får nys om att vindruvsskörden är dålig vid hans gods i Frankrike och reser dit. Med sig har han sin fru (Kerr) och sina ungar. Sen blir det lite sektgalenskap och lite häxerier i för snäll matinékänsla i svart-vitt där regissören tycker att zoomoptiken på kameran är det häftigaste som någonsin uppfunnits. Det finns så mycket som skulle kunna bli bra här men det blir pannkaka av det mesta. Ett par småruggiga scener gör ingen klassiker och detta blev tyvärr till slut en lång och utdragen gäspning. Blir nästan sur på grund av potentialen och kanske läser romanen som den bygger på, Day of the Arrow, mest för att jävlas med mig själv. Kolla in den galna trailern så fattar ni lite vad jag snackar om hahaha!
/Vrångmannen

Skräckfilm nr 19

Saw (2004)

@

Efter alla dessa år satte jag mig slutligen och tittade igenom Saw. Har tänkt se den hur många gånger som helst genom åren, men har aldrig känt mig tillräckligt lockad. Och det av goda skäl som det skulle visa sig. Cary "I'm also right handed" Elwes och Danny "jag skickar inga julkort till Mel Gibson längre" Glover är affischnamnen i en liten minibudgetskräckis som gjorde för ungefär en italiensk lire men som kom att spela in millions of millions of dollars världen över och därmed fick en sisådär en miljard uppföljare. Om jag inte missminner mig helt var Saw även den första rullen i vågen av tortyrskräckisarna (även om den är rätt tam i den bemärkelsen) som stinker ner biograferna i tid och otid nuförtiden med mängder av "realistiska" tortyrscener som ska vara ett subsitut för handling och riktig skräck men som mest framkallar äckelkänslor hos de mindre starkmagade. Anywho... Elwes vaknar upp fastkedjad i ett låst rum med en annan snubbe som också är fastkedjad. Mellan dem ligger ett lik. Glover är snuten som försöker fånga seriemördaren som fångat Elwes. Alla repliker Elwes har är av typen: "vi kan inte förklara det här för publiken på ett snyggt och/eller smart sätt så vi låter Elwes bara säga saker som för handlingen framåt men som egentligen aldrig skulle sägas på riktigt av någon i den situationen". Glover spelar över så mycket att Mel Gibson för ett ögonblick kändes helt normal. Att det här blev en dundersuccé har jag ingen som helst förklaring till. Ospännande, fult filmat, träiga skådisar, trista tvister, ganska lama specialeffekter och världens förmodligen sämsta repliker gör ingen skräckfilm. Till och med när Freddy var som sämst var han bättre än det här.

/Surskägget

Skräckfilm nr 18

Darkness (2002)
@@@-
En amerikansk familj (bl.a Lena Olin och Anna Paquin) flyttar in i ett stort gammalt hus i Spanien. Guess what happens hahaha! Ok, jag ska inte förenkla någonting här men det hade faktiskt varit till filmens fördel om man just hade förenklat en smula. Det är på tok för många trådar i storyn som inte vävs ihop snyggt och det blir lite grötigt av allt till slut. Resan dit är dock intressant och bitvis skrämmande. Spanske regissören Jaume Balagueró (Rec, The Nameless) håller lågt tempo vilket ofta tillför stämningen. Jag har för övrigt inte sett hans största spanska succé ”Rec” (SKAMMEN eftersom jag sett den amerikanska remaken som inte var någon höjdare..). Detta kommer dock att ske innan bloggens skräckmånad är över. Darkness är alltså en sevärd övernaturlig rysare som definitivt hade behövt några extra varv på manusstadiet. Då hade den kunnat bli fantastisk. Slutet är t.ex bland det mer fasansfulla jag sett. Varför är det aldrig någon som nämner det?
/Vrångmannen

Skräckfilm nr 17

Inside (2007)
@@@+
Fransk äckelspänning. En höggravid kvinna vars man dött i en bilolycka (där hon själv överlevde) blir terroriserad av en vilt främmande kvinna i sitt hem. En på papperet enkel premiss som blir en mer komplicerad och riktigt blodig affär med några tvister och turer i bagaget. Jag har en hatkärlek till moderna ”kladdrysare”. Det känns uppfriskande att Inside kommer från Frankrike och den är i stort sett spännande från början till slut. Samtidigt så känner jag att man inte behöver ta i med chockvåldet hela tiden. Det går till galen överdrift och till slut så är det just våldet man minns när det faktiskt är en intelligent och ruggig berättelse som ligger till grund för filmen. Missförstå mig rätt, jag har inget emot bra filmvåld men ibland behöver man inte hinka på med litervis bara för att hahaha! Bra skådespelare (kul att se Béatrice ”Betty Blue” Dalle igen!), spännande, välgjort men för våldsamt alltså. Observera att jag såg UNRATED VERSION av Inside. Ser att det finns en ”vanlig” version också som förmodligen är nedtonad en smula. Rekommenderas om du pallar trycket.
/Vrångmannen

Skräckfilm nr 16

Race With the Devil (1975)
@@@
När en film är knasig och lite spännande samtidigt. Warren Oates och Peter ”Easy Rider” Fonda är motorcykelentusiaster som med sina fruar åker på semester i husbil. När de stannat för natten i ett skogsparti så blir de vittne till en satanistisk ritual där en naken kvinna offras åt hin håle. De blir upptäckta och flyr med satanisterna hack i häl. Härligt med lite Nu blåser vi snuten möter The Omen hahaha! Nä, det här ok för vad det är, hygglig underhållning faktiskt även om jag tycker det är lite för bananas att blanda dessa genrer på det här sättet. Det finns faktiskt en ännu bättre film här någonstans om man tonade ner tokerierna. Hur kan man ha två killar snacka om motorcyklar i tre kvart och sen folk i särk anfalla från träd? HAHAHAHA! En remake idag skulle helt klart vara intressant. Nåväl, den här lättsamma burning-rubber-thrillern får duga så länga. Du har i alla fall aldrig sett galnare satanister och det verkar som de är överallt. Vem kan våra hjältar egentligen lita på? Biljaktsrysare.
/Vrångmannen

Skräckspecial - Terror på Elm Street

Freddy Krueger. Vår brandärrade vän i rödgrönrandig tröja, hatt och läderhandske med rakbladsvassa knivar på fingrarna. Vi kollar lite närmare på rullarna som gjorde honom till en ikon i skräckvärlden.

Terror på Elm Street (1984)
@@@@
Filmen som över en natt gav oss ännu en ikonisk galen mördare (vi hade redan Jason, Leatherface och Mike Myers) som vi i biopubliken kom att älska, Freddy Krueger. Regissören Wes Craven hade vid det här laget bjussat på The Last House on the Left och The Hills Have Eyes (och faktiskt även en filmatisering av serietidningen Swamp Thing som i serieform var en riktigt schysst monsterskräckis med inslag av miljömedvetenhet, men som i filmform blev det fulaste och töntigaste monster du sett sen Creature from the Black Lagoon) men om han inte drömt fram Freddy Krueger hade nog gamle Wes knappt varit en fotnot i skräckfilmens historia. Jag har hört det berättas att Wes länge och väl ville skapa en film som skulle skrämma alla. Tricket var att komma på en skräckfigur som alla skulle vara rädda för. Och eftersom att alla förr eller senare måste sova var idén med en galen mördare som dödade folk i deras drömmar den ultimata skräckgubben. Ingen kunde undfly honom. Att Wes dessutom lyckades få till en rätt suggestiv film och Robert Englund i sin brännskadade monstermake-up var klockren som den elake Freddy gjorde att filmen mer eller mindre direkt fick både kultstatus och stora skaror fans världen över. Visst har filmen åldrats en hel del sedan 1984, men jag slår till med en fyra dels för nostalgifaktorn och dels för att det här är Johnny Depps debut (och tydligen har han ca 2000 liter blod i kroppen). Heather Langenkamp i huvudrollen har med undantag för del tre i serien mest harvat runt i diverse teveserier, men här fångar hon verkligen skräcken i att inte kunna sova och är perfekt i rollen. Att en uppföljare skulle komma var ganska givet, speciellt med tanke på slutscenen.
/Surskägget

@@@@
Filmen är en klassiker och den skulle kunna få en fyra av mig i betyg för ren och skär nostalgi. Den håller än idag trots ett par fåniga scener (som på den tiden var läbbiga naturligtvis)
/Vrångmannen

Terror på Elm Street 2 – Freddys Hämnd (1985)
@@
Inte den uppföljare jag eller resten av världen ville se nödvändigtvis. Det är inte helt knäppuselt som en del vill hävda (en del går så långt att de inte ens räknar det här som en Freddyrulle) men sådär superlysande är det ju inte heller. Alla karaktärer från ettan är som bortblåsta (med undantag för Freddy förstås) och därmed blir det inte heller lika självklart varför Freddy vill döda alla (i ettan hade han ju hämnd på föräldrarna som drivkraft, nu är det mest dödandet i sig vilket aldrig blir lika intressant). Nytt är att han inte bara dödar ungdomar i deras drömmar, han försöker ta över en killes kropp för att kunna slakt folk i verkliga livet också. Efter lite om och men är han dock begraven igen. Men självklart inte för evigt.
/Surskägget

@
Det här är fruktansvärt och samtidigt fruktansvärt kul. Snacka om att bara döda allt i uppföljaren. I briljanta dokumentären Never Sleep Again: The Elm Street Legacy som går genom alla filmerna i detalj så finns det massor av smaskens varför denna räknas som en kalkon av de som gjorde den och varför den blivit en bejublad stor kulthit bland homosexuella.
/Vrångmannen

Terror på Elm Street 3 – Freddys Återkomst (1987)
@@@
Filmen som borde varit uppföljaren till ettan. Heather Langenkamp kom tillbaka för att reprisera sin paradroll och i rollistan får vi skådisar som Patricia Arquette och Laurence Fishburne i tidiga roller. Trean knyter ihop med ettan på ett snyggare sätt och är en bra och actionfylld slasherskräckis som håller. Här är tonåringarna inlåsta på psyket då ingen tror på dem när de berättar att en brännskadad dåre håller på och jagar dem i deras drömmar. Ingen förutom Heather Langenkamp förstås. Tillsammans lyckas de kliva in i Freddys drömvärld och vända hans fördelar mot honom. Ridå för den här gången.
/Surskägget

@@@+
Håller med men uppar betyget till en stark trea. Efter den makabert usla tvåan så var det fantastiskt att se uppsvinget med den här fartfyllda rompen.
/Vrångmannen

Terror på Elm Street 4 – Freddys Mardröm (1988)
@@
Vi har tidigare recenserat denna i vår Renny Harlinspecial. Jag gav den då en trea. Har nu sett om den inför denna skräckspecial och kan bara hålla med Vrångmannen. Det är en tvåa. Den är okej men inte så mycket mer. Förmodligen betydligt tuffare 1988 än idag. Framförallt specialeffekterna känns riktigt daterade. Dock har finnen Harlin fångat high school på ett bra sätt, och många av scenerna i skolan känns riktigt genuina.
/Surskägget

Terror på Elm Street 5 – The Dream Child (1989)
@@-
Nära, nära en etta i betyg men ett par scener räddar väl det här från totalt fiasko. En av karaktärerna från fyran får komma tillbaka här och vi får veta mer om Freddys bakgrund. Dock är idén med en liten bebis-Freddy (eller ja, han vill återfödas via den gravida huvudkaraktärens bebis, men det blir inte bättre för det) ganska lam. För att inte säga skitlam och usel. Men vid det här laget var man väl desperat för att hitta på något nytt med serien oavsett om det var bra eller dåligt.
/Surskägget

@
Tyvärr. Det finns faktiskt inget i den här femte delen som på något sätt talar emot det lägsta betyget. Freddy är dock alltid Freddy, även i en usel rulle.
/Vrångmannen

Freddys Dead – The Final Nightmare (a k a Terror på Elm Street 6) (1991)
@@
En liten uppryckning inför sista filmen var på sin plats. Vid det här laget hade ju Freddy mer eller mindre slaktat fem generationers tonåringar på Elm Street så det finns inte så mycket färskt kött kvar där. Istället tänker han sig att kanske ta över världen. Hur göra det på bästa sätt? Varför inte via sin dotter (som vi naturligtvis aldrig hört talas om tidigare). Roligt att man fick tillbaka Depp för en liten cameo, liksom Tom Arnold och Rosanne Barr som vid tidpunkten fortfarande var gifta och dessutom hade teves populäraste komediserie. Andra skådisar vi känner igen är Breckin Meyer och Yaphet Kotto. Sista kvarten i filmen utspelades i 3D vilket var lite ballt 1991 när man fick sätta på sig 3D-brillorna och se Freddys klor komma farande i full fart mot en från bioduken. Efter sex filmer fanns det liksom inte så mycket mer att säga och äntligen skulle vår massmördargalning få vila i frid. Trodde vi.
/Surskägget

Wes Craven’s New Nightmare (1994)
@@
Ett sista försök att blåsa lite liv i en avsomnad filmserie. Mer än någonting annat är det här Wes Cravens första trevande försök att göra Scream, d v s en skräckfilm som vet om att det är en skräckfilm. Heather Langenkamp är tillbaka, den här gången som sig själv. Gång på gång ringer nån och låter som Freddy och kommer med galna hot om att han ska döda henne (känns det bekant från inledningsscenen i Scream?) och snart nog inser Heather att Freddy mot alla odds och naturlagar gått från filmkaraktär till riktigt monster i den riktiga världen. Hennes enda chans är att bli sin rollfigur Nancy för att bekämpa honom igen. Jag gillar bitvis hela film-i-filmengrejen, men Craven skulle bara ett par år senare göra det så mycket snyggare och bättre i Scream. Dock lite av en axelryckning och räknas väl egentligen inte heller som en riktigt Elm Streetfilm.
/Surskägget

@@
Minns den knappt men har för mig att den var halvt ok även om det inte längre kändes som en Terror på Elmstreetrulle..
/Vrångmannen

Terror på Elm Street (2010)
@@
Nu när både Mike Myers, Jason och Leatherface fått sina remakes var det förstås dags även för vår vän Freddy. Man följer originalfilmen hyfsat och slänger sedan in lite eget här och där så att det hela inte ska kännas som ett komplett slöseri med tid. Det jag gillar är att man utvecklat Freddys karaktär litegrann och gjort honom till pedofil istället för barnamördare. Det gör honom på sätt och vis lite värre. Ett annat plus är att man mer eller mindre skippar alla typer av oneliners som framförallt de sista filmerna i serien led av. Freddy är helt enkelt en äcklig pedofil och unken mördare som på något sätt lyckats ta sig in i drömmarnas värld efter sin död och nu plågar samma ungar en vända till. Det som stör är att alla tonåringarna ser ut som plågade emomuppar som man mest önskar livet ur, samt att det inte är spännande för fem sekunder. Wes Craven skapade en cool stämning i sin första film och genom den stämningen kunde han med små medel (och med små medel menar jag 2000 liter blod som sprutar från Johnny Depp upp i taket) få folk att hoppa i biofåtöljen. Här handlar det mest om att så fackmannamässigt som möjligt berätta storyn från punkt A till punkt B utan vidare krusiduller. Lite lagom småsegt och trist men inte helt uselt.
/Surskägget

Skräckfilm nr 15

100 Feet (2008)
@@@
Famke Janssen spelar kvinnan som sitter i fängelse för mordet på sin man men blir beviljad husarrest med fotboja i sitt gamla hem där dådet skedde. Hon kan inte gå längre än ”100 feet” med fotbojan för då åker hon raka spåret tillbaka in i finkan med förlängd strafftid. Plötsligt börjar det knaka i väggar och hon känner en hotfull närvaro men hon har ingenstans att ta vägen och ingen som tror henne. Eric Red, mannen som skrev smutsiga vampyrrullen Near Dark och kultklassikern Liftaren, har här både skrivit och regisserat. Jag kan inte undgå tanken att den här rysaren speglar lite Eric Reds egna liv då han själv "råkade" köra ihjäl några personer, som kvinnan i filmen säger "I know I have done a horrible thing but I am not a murderer!". Jag upplevde 100 feet som skönt uppfriskande och en ganska smart och effektiv rysare även om den också är lite pajig på sina ställen. Jag erkänner att jag satt på spänn och missade därför med flit några logiska luckor. En liten b-filmsöverraskning!
/Vrångmannen

Skräckfilm nr 14

Devil
@@
Skräckis med lite annorlunda premiss skriven och proddad av M Night Shamma-lamma-dingdong! Fem personer blir fast i en hiss högt i upp i ett höghus. Plötsligt börjar människorna attackeras av något eller någon så fort lamporna släcks. Elen funkar nämligen bara när det inte ska vara spännande.. Vem är det som gör de andra illa och varför och går det att stoppa innan det är försent och varför tar jag inte en promenad istället eftersom solen skiner? Gillar ändå idén. Tycker att filmen är lite tjatig med ett par hoppa-högt-i-soffaneffekter. Det här skulle kunna blivit ett hyggligt minnesvärt avsnitt i någon skräckantologiserie (där avsnitten MAX är 30 minuter långa). Morsan blir säkert rädd för detta och jag konstaterar ännu en gång att jag blivit lurad av en schysst trailer (man lär sig aldrig..) samt att herr M Night idag kanske är sämst. Jag frågar inte ens varför eller vad som hände.
/Vrångmannen

Skräckfilm nr 13

And Soon the Darkness (2010)
@@-
Nyinspelning av den brittiska rysaren från 1970 där två vänner semestrar i ett annat land och plötsligt försvinner den ena spårlöst. Här har cykelsemester i Frankrike bytts ut mot hiking i Argentina. Amber Heard och Odette Yustman (Cloverfield, The Unborn) spelar tjejerna som hamnar i livsfara. Den sydamerikanska backdropen ska spela på våra fördomar och då ge oss en direktkanal till skrämselkänslorna för alla är väl vidriga männsikor ute i den argentinska landsbygden? Precis som att alla är psykopater i länder som Ungern och Slovakien (Hostelrullarna)? Hehehe, jag överdriver så klart en smula men ibland blir man lite trött för det finns snart inga länder kvar man kan besöka utan att bli TORTERAD, MÖRDAD, SÅLD SOM SLAV etc. etc hahahaha! Nåväl, om den här filmen åtminstone hade varit en smula spännande och välgjord i alla fall. Den har väl några poänger och är inte helt värdelös men bara nästan och det är förmodligen värre.
/Vrångmannen

Skräckfilm nr 12

The Human Centipede (First Sequence) (2009)
@@
Jisses! Vad har jag just sett?! Det var alltså min tur att titta lite på den högst omtalade The Human Centipede (när jag säger lite så menar jag det för jag tittade faktiskt bort under en hel del av äcklet). Behöver jag ens berätta vad den handlar om? Galen kirurg experimenterar med att göra en tusenfoting av människor genom att sy ihop dom mun till röv…AAAAAAH! The Human Centipede har några spännande partier och man vill så gärna att de stackars offren skall lyckas fly från den briljanta psykopaten. Om vi tar bort några skakande äckelpartier så är det väl en knappt ok b-thriller men idén till filmen kan vara det mest galna någonsin. Och nu kommer tvåan som lovar dubbelt så mycket äckel och blev först bannlyst i England. Äckelblä med lite lite nyfikenhet.
/Vrångmannen

Skräckspecial - vampyren

Till skillnad från Vrångmannen har jag alltid älskat mina vampyrrullar och med tanke på hans recension av The Horror of Dracula för några dagar sedan tänkte jag att vi skulle ta oss en liten titt på vampyren genom tiderna.
Utan att vi tittar på några filmer tänkte jag att vi ska ta oss en mer närgången titt på vampyren som arketyp. Vad är det som gör att vampyren överlevt tidens tand (hehehe) och sedan urminnes tider huserat som människans stora skräck nummer ett? För vampyren går waaaaay back långt innan Bram Stoker tog den ytterst äkte Vlad Tepes och skapade en myt kring honom som vi idag känner till som greve Dracula.
Redan för flera tusen år sedan gick det skräckhistorier och succubi som dök upp om nätterna och sög musten ur oss. Att vi människor dessutom ger ifrån oss diverse ljud även när vi dött (gaser som ska ut) och även kan rycka till när musklerna krampar och släpper är det inte konstigt att folk förr i tiden som inte hade vår moderna medicinska kunskap att luta sig på trodde att den nyss döde var på väg att resa på sig ur graven.
Vad är det då som fascinerar oss så mycket att vi år ut och år in ständigt hittar på nya berättelser om vampyrer (som inte är mer än intelligenta zombies egentligen). Visst, på ett ytligt plan handlar det om att vi är rädda för en varelse som lever på vårt blod på ett sätt som andra monster inte gör. Vampyren kan t o m hålla oss vid liv och dränera oss på blod när den så behagar. Blodet är nyckelordet här.
Blodet har i flertalet kulturer en magisk plats. Många kannibalstammar tror ju att man får i sig sin motståndares styrka och kraft om man äter deras kött. Jämför detta med kristendomens nattvard där församlingen äter Jesus kött och dricker hans blod. De troende blir därmed fyllda av hans styrka och gudomliga kraft (om än väldigt symboliskt).
Kyrkan har stor del i vår tids vampyrmyter. Krucifix, heligt vatten och präster är toppen att ha till hands när vampyrer ska dödas. Jämför med gammal folktro där det räckte med lite vitlök och en spetsig påle alternativt halshuggning och bål för att ta hand om även de värsta vampyrerna. Men för att få de skeptiska bönderna att köpa nattvarden var det enkelt att dra paralleller till vampyrmyterna som redan florerade. Så kan det gå.
Blodets magi är alltså en förklaring till vampyrens bestående popularitet. En annan är förstås att vampyren liknar oss människor väldigt mycket. Till skillnad från varulvar eller zombies kan vampyren föra en normal konversation och smälta in bland oss människor utan att vi fattar något. På så sätt kan vampyrsagor spegla vår omvärld på ett sätt historier om andra monster inte kan.
Men den viktigaste orsaken till vampyrens fortsatta popularitet är förstås det väldigt intima, många gånger rent av sexuella, sättet vampyren ser till att få i sig vårt blod. Genom att förtrolla oss, charma oss och få oss att känna oss trygga sätter sedan vampyren sina huggtänder i vår hals. Inte helt olikt en älskares omfamning precis när en kyss ska landa på halsen.
Inga andra monster (vad jag kan komma på nu på rak arm i a f) är så intima och nästan kärleksfulla med oss. Varulven vill bara slita oss i stycken och käka våra inälvor, zombies vill åt våra hjärnor, spöken gillar att få oss att hoppa in i teven när myrornas krig är på och demoner och allehanda otäckt gillar helt enkelt att vi plågas ihjäl på de mest smärtsamma vis. Bara vampyren (med undantag för de där mer monsterlika vampyrerna som mer eller mindre är en sorts varulvar) tar sig lite tid att förföra oss först. Blommor, räkor och vitt vin innan vi hamnar på menyn.
Speciellt i det viktorianska England där all form av sexualitet (bland det fiiiiiina folket åtminstone) var strängt tillbakahållen och förtryckt kunde historier om vampyrer vara som rena porrnovellerna bland de sexuellt frustrerade killarna och tjejerna. Inte undra på att Bram Stokers bok Dracula blev så poppis. Tänk dig att du är en hårt hållen viktoriansk grabb eller tjej som bara vill härja runt, supa och knulla som vilken tonåring som helst men enligt alla normer inte får när du plötsligt kan läsa:”The girl went on her knees, and bent over me, simply gloating. There was a deliberate voluptousness which was both thrilling and repulsive, and as she arched her neck she actually licked her lips like an animal, till I could see in the moonlight the moisture shining on the scarlett lips and on the red tongue as it lapped the white sharp teeth.” Bra skit, eller hur?
Vampyrer har genom åren haft all möjliga utseenden. Från Max Shrecks monsterliknande varelse (Nosferatu), till Bela Lugois aristokratiska charmör (Dracula), till Christopher Lees karismatiska men dödliga uppenbarelse (The Horror of Dracula), till Kiefer Sutherlands partyvampyr (The Lost Boys), till Gary Oldmans hippievampyr (Bram Stoker’s Dracula), till Tom Cruises guldlockiga lättjefulla vampyr (En Vampyrs Bekännelse), till Wesley Snipes anabolapumpade vampyr (Blade) till Robert Pattinsons emomupp till vampyrskämt (Twilight), till Megan Fox's väldigt storkäftade vampyr (Jennifer's Body). Och allt däremellan.
Just nu har vi nån sorts vampyrrevival där tonårsångest och vampyrlustar blandas i en ohelig mix som får alla över 12 att kräkas. Mängder med böcker, teveserier och filmer på samma tema (Den Stora Svåra Kärleken) med vampyrer istället för Fabiodeffade snubbar slängs på oss i snabbare tempo än snusktanterna på Harlequin kan skriva ännu en ”kärleksroman”. Förhoppningsvis kommer en backlash snart som bjussar på lite tuffa vampyrer igen för annars vet jag inte längre.
/Surskägget

Skräckfilm nr 11

Terror Train (1980)
@@@
Spänningsslasher ombord på ett tåg, en natt under en skolavslutningsfest (vem har det på ett tåg?). Regissören Roger Spottiswoode (bl.a Turner & Hooch och Bondrullen Tomorrow Never Dies) försöker här spela mer på otäck stämning än blodigt våld och lyckas rätt bra. Vi bjuds på gnälligt överspel av vår ”scream queen” Jamie Lee Curtis (som säkert här redan ledsnat på skräckfilmsfacket) och en tidig Vanity, sångerskan som hamnade i knarkträsket men idag är en pånyttfödd kristen. En hel del mörka korridorer där ingen går säker, ett creepy score och mystiken kring vem som mördar ungdomarna och varför tätnar sakta men säkert. Visst känns filmen lite förlegad idag men det finns en otäck charm över den som gör att den bitvis ändå håller. Terror Train är bättre än vad den borde vara på grund av att regissören visste vad han ville och hade koll på materialet. Man kan ju i alla fall konstatera att om det fanns mobiltelefoner på den tiden så skulle filmen vara ganska kort. Märkligt sevärd.
/Vrångmannen

Skräckfilmsquiz!

Hear ye hear ye!

Ni som bor i kungliga hufvudstaden missar väl inte höstens händelse för oss skräcknördar? Vår gode vän Sara, som har grymma bloggen Glory Box, är med och anordnar skräckfilmsquiz på Cinemateket torsdag 3 nov. Läs mer om denna mysrysliga tillställning här!

Självklart dyker Vrångmannen och Surskägget upp (representing!). Det gör väl du också?

Skräckfilm nr 10

The Horror of Dracula (1958)
@@@
I den fiktiva skräckens värld så är jag inget jättefan av vampyrer och det är få filmer i den här blodsugargenren som jag gillar. Dracularullarna har alltid varit ett undantag. Det har spelats in så många filmer om detta klassiska monster så jag tror det finns ett guinnessrekord där någonstans . The Horror of Dracula är i alla fall den första Draculafilmen av brittiska Hammer Films med Christopher Lee i rollen som Dracula och Peter Cushing som Van Helsing. Här försöker man följa Bram Stokers odödliga roman (hehehe) men har gjort en hel del förändringar. Francis Ford Coppola som på 90-talet gav oss schyssta ”Bram Stoker’s Dracula” följde romanen mycket mer nitiskt men vem bråkar. Den här Hammerversionen har klass. Man sitter inte och biter på naglarna direkt. Faktum är att det inte finns en sekund som skrämmer. Det är dock väldigt stiligt och underhållande. Det finns en slags oskuldsfullhet i filmerna från den här tiden och den här är en av de bättre. Christopher Lee blev väldigt populär som greve Dracula och många fler delar följde på 60 och 70-talet. Sevärd filmhistoria i snyggt paket.
/Vrångmannen

Skräckfilm nr 9

Grotesque (1988)
@
Hahahaha! Nej nej nej! Det här är fantastiskt! Ok, ännu en rutten jävla ö-skräckis men här får man åtminstone garva och det är full fart hela tiden. Linda Blair (behöver jag ens berätta vem hon är?) och hennes familj bestående av syskon, mamma och pappa, bor i ett fint hus långt ute i skogen. Plötsligt dyker det upp ett gäng arga punkare som börjar tortera familjen. Ond bråd död följer. **SPOILERS MEN DET GÖR INGET HAHAHA!** Det finns en extra familjemedlem inlåst i ett hemligt rum, ett stort missbildat missfoster (och det är inte Robert Z'Dar från Maniac Coprullarna vi snackar om för han spelar en av punkarna!). När han hör familjen slaktas så går han bärsärk och börjar jaga de nu vettskrämda punkarna. Nu är vi nästan halvvägs i filmen hahahaha! HAHAHAHAHAHA! Snälla se den här. Ta ett glas, bjud hem en vän eller tre och kolla på Grotesque. Den har allt. ALLT. Skådespelar….hahahaha! Nej, nu orkar jag inte mer. Så snälla. Igen. Se den här nu!
/Vrångmannen

Skräckfilm nr 8

The Sentinel (1977)
@
Det är inte lätt att hitta skräckfilmer man inte har sett (eller såg för 20-25 år sedan som det kanske är dags att se om). Ännu svårare verkar det vara att hitta någonting som faktiskt går att titta på. Så mycket skräp, så lite tid. Här är ytterligare en stinkbomb. Michael Winner, regissören till bl.a de första Death Wishrullarna, ger oss en fantastisk uppvisning i hur man inte ska göra skräckfilm, alls. Han bjussar även på utsvängda brallor, discomusik och så mycket in och utzoomningar så man vill kräkas. En kvinnlig modell flyttar in i ett gammalt hyreshus i Brooklyn som utan hennes vetskap fungerar som helvetets portar. ”Otäcka” händelser följer. Det gör även ett galet överspel av Rockys ”farsa” Burgess Meredith. The Sentinel är i grund och botten en rätt schysst historia faktiskt, även om det kanske inte låter så här. Det borde inte gå att göra en så här lam rulle av materialet till hands. Den är baserad på en hyfsat framgångsrik roman och man kanske skulle läst den istället. Jag minns att jag såg trailern som liten och blev rädd för kladdiga ansikten. Gäspningarna idag verkar inte upphöra. Hoppas jag snart får se något som åtminstone är värd tiden framför teveskärmen för det här är ju helt sanslöst.
/Vrångmannen

Skräckfilm nr 7

The Evil (1978)
@
HELA RECENSIONEN ÄR EN ENDA STOR SPOILER P.G.A TOTAL TRISTESS! Psykologen C.J. (Richard Crenna från Ramborullarna och Hot Shots part Deux!) och hans fru köper ett gammalt hus. De tänker rusta upp det över sommaren och starta ett drogrehabiliteringshem. Med hjälp av lite annat löst folk så börjar de måla och städa. Det dyker upp ett spöke som försöker varna frun om att något ont bor i huset. En av polarnas schäferhundar beter sig konstigt och går så småningom till attack mot strupar. Alla dörrar och fönster går plötsligt inte att öppna och snart dör alla på konstiga sätt utom psykologen och frun som knappt verkar bry sig bara de själva klarar sig. De går ner i källaren och träffar djävulen (Victor Buono) i ett vitt rum. Han säger att det är kört men frun hugger honom med ett järnkors i magen och de lyckas sedan ta sig ut ur huset. Det låter rätt kul såhär nu när jag skriver men det är det icke! Tyvärr skittråkigt istället för b-skoj. Så sämst men det borde man väl ha hajat. Musiken är rätt schysst och bitvis creepy men det hjälper föga. Undvik som pesten!
/Vrångmannen

Skräckfilm nr 6

Rosemary’s Baby (1968)
@@@@
Redan i öppningen när kameran sveper över New York och vi hör en kvinna nynna på en enslig vaggvisa så vet vi att något inte står rätt till i den stora staden. Det unga och lyckliga paret Rosemary (Mia Farrow) och Guy (John Cassavetes) flyttar in i en stor lägenhet. De blir snart väldigt goda vänner med grannarna i huset som märkligt nog är pensionärer hela bunten. Parets plan är att snarast skaffa ett barn och plötsligt börjar märkliga och skrämmande saker hända runt Rosemary. Är det bara i hennes fantasi eller sker det på riktigt? Det lilla liv hon bär på inom sig verkar ha en större betydelse än hon kunnat ana. Roman Polanskis adaption av Ira Levins roman är idag en märklig men rätt rik upplevelse. Jag såg filmen för 25-26 år sedan så det kändes som om jag kunde se om den idag med färska ögon. Rosemary’s Baby är verkligen en helt annan film än den jag minns från tidiga tonåren. Sakta men säkert bygger den upp spänningen och bjuder samtidigt på en hel del kolsvart humor. Jag ser faktiskt filmen mer som en mörk komedi än övernaturlig thriller även om det ofta går hand i hand. Polanski är ju en galen gubbstrutt till vardags men film kunde han. En gedigen mysrysare och ett gott hantverk hela vägen.
/Vrångmannen

@@@@
Det här är ju creepy som fan hela vägen från förtexter till sluttexter. Den kusliga stämningen är ständigt närvarande även i scener där det egentligen inte händer något som bör uppfattas som kusligt. Givetvis manipulerar Polanski oss med kameravinklar, åkningar och musik, liksom med miljöer och skådisar för att få till den här obehagliga känslan. Mia Farrow är klockren som den storögda, lite naiva och oskyldiga hjältinnan som sakta men säkert inser att hon är utsatt för någon typ av komplott. Eller är hon bara galen? Det fina är att vi aldrig får veta säkert förrän precis i slutscenen som därmed också blir så mycket starkare. Sen både kan och bör man tycka rätt så illa om Polanski med tanke på våldtäkten han flytt från. Genialitet inom ett kulturellt område förlåter inte idioti i livet.
/Surskägget

Skräcktrippeln - Amber Heard

Supersöta Amber Heard har på relativt kort tid och genom hårt arbete börjat närma sig toppen av näringskedjan i Hollywood. Du har sett henne i Friday Night Lights, North Country, Alpha Dog, Never Back Down, The Informers, Pineapple Express, Zombieland och Drive Angry. Dessutom har hon just nu huvudrollen i teveserien The Playboy Club och snart ser vi henne mot Johnny Depp i The Rum Diary. Utöver detta verkar Amber ha haft en svag förkärlek för skräckfilm. Här kommer tre av dem.

All the Boys Love Mandy Lane
@
Har varit sugen på att se den här rullen ända sedan jag såg trailern för ett par, tre år sedan. Att superläckra Amber Heard (Drive Angry, The Informers, Familjen Jones, Zombieland) spelar titelrollen som superläckra Mandy Lane skadade definitivt inte heller. Jag såg framför mig en tonårsslasher där en galen mördare under en fest börjar vada genom liken som han naturligtvis dödar på det ena påhittigare sättet än det andra. Istället får vi en film som inte kan bestämma sig vad den ska vara. Kanske en indietonårsrulle om sociala koder, mobbning och vänskap och ibland bristen på den? Eller kanske en hyfsat seg skräckis om en ung man vars missriktade hat får dödliga konsekvenser med en liten twist på slutet dessutom? Den lilla indierullen om tonåringarna är faktiskt hyfsat bra, men sedan kommer hela tiden den sega skräckisen in och förstör allt. Det som stör mig mest är att vi aldrig får lära känna karaktärerna ordentligt och därför inte har en susning om vad som driver mördaren. När eftertexterna rullar sitter vi och försöker gissa oss till motivet mer än kanske: ”fy vad dumma de var så jag slog ihjäl dem”. Fast även det får man liksom gissa sig till. Dessutom gissar man lätt vem mördaren är redan efter fem minuter. Jag tänker till och med: ”hoppas de inte gör det så lätt för sig att just den karaktären är mördaren”. För att undanröja alla tvivel låter regissören oss se mördaren en halvtimme senare och därmed är all typ av spänning som bortblåst. Och då fanns det inte så mycket till att börja med. Nej, segt som attans och ospännande som få. Men Amber Heard är fortfarande superläcker. Vrångmannens recension här.
/Surskägget

The Ward
@
Eller som den faktiskt heter på ”riktigt”: John Carpenter’s The Ward. Trots att gammelgubben inte gjort nåt som helst intressant på ett decennium eller två tycks hans namn fortfarande sälja biljetter så man slänger in det i titeln på filmen. Från och med nu kommer det komma SPOILERS!!! Jag har läst lite recensioner och folk verkar vara delade i två grupper, de som hatar den och de som älskar den. Nästan samtliga jämför den med Shutter Island möter Identity. Jag skulle vilja säga en Girl, Interrupted i lightformat med en släng Spöket Laban (för ungefär så läskigt är The Ringliknande spöket som huserar i filmen) även om Identity ligger nära till hands också eftersom att man snott grundidén därifrån. Amber Heard gör vad hon kan med sin klent skrivna huvudroll, liksom de flesta andra tjejerna på dårhuset där det utspelar sig. Problemet ligger mycket i manus. Karaktärerna är så kliché att klichéattachén ringde och drog in deras pass. Eftersom att man hade en manusidé som räckte till ca 30 minuter bestämde man sig för att visa samma sak om och om igen (Amber blir inlåst, lackar ur och lovar att fly, lyckas fly, blir tillfångatagen, får nåt typ av straff, blir inlåst, lackar ur och så vidare) tills man sitter och gäspar käkarna ur led. Carpenter försöker med sitt gamla klassiska skuggor-och-ljus-trick han så utmärkt använde sig av i Halloween, men nu en sisådär trettio år senare känns det väldigt gjort och kliché det med. Hans nu-jävlar-ska-jag-få-er-att-hoppa-till-i-soffan-klipp är så by the book att jag sitter och räknar för mig själv i huvudet 1-2-3-NU! och i exakt det ögonblicket hoppar spöket fram. Hade inte Amber Heard varit med hade jag förmodligen stängt av långt innan det tråkiga slutet med sin Identitytwist och slutscenen där Amber flyger ut ur spegeln är ännu en av de där nej-Carpenter-vi-visste-att-det-skulle-komma-scenerna som är så tråkiga. Se om Carpenters gamla mästerverk istället. Det här är bara trams.
/Surskägget

The Stepfather (2009)
@@@
Kanske inte en skräckfilm så mycket som thriller men den platsar ändå helt klart in i vårt skräcktema. Det här är nyinspelningen på en av Vrångmannens stora favvorullar, The Stepfather, från 1987 som jag dessvärre aldrig sett. Möjligen skulle jag hata remaken om jag sett originalet, det brukar ju kunna vara så, men eftersom att jag är en tabula rasa vad gäller den här filmen så måste jag säga att jag blev positivt överraskad av denna lilla oansenliga thriller. Såvitt jag förstått det från recensioner är det här mer eller mindre en remake rakt upp och ner där man till och med snott repliker rakt av. Må så vara. Det handlar om galne David (Dylan Walsh från Nip/Tuck) som med jämna mellanrum dödar den familj han lever med, byter utseende med hjälp av olika frisyrer och färgade linser, och flyttar till ny stad där han börjar om med en ny familj. Den här gången är dock tonårssonen Michael (Penn Badgley från Gossip Girl) honom på spåren och David tvingas till fler och fler mord för att förhindra upptäckt. Tills det är försent förstås och slutstriden kan ta plats. På papper låter det här väldigt standard, men med små medel lyckas man skapa en tät och i princip konstant spännande thrillerskräckis som definitivt höjer pulsen. Inte blir det sämre när Amber Heard spelar flickvän till Penn Badgley och dessutom gör det i bikini större delen av filmen. Nu blir det till att skaffa originalet!
/Surskägget

Skräckfilm nr 5

The Changeling (1980)
@@@-
The Changeling, eller Hämnd ur det förflutna som den hette vid den svenska premiären, är en spökhistoria på klassiskt manér. George C Scott spelar kompositören John Russell som flyttar in ett gammalt hus. Han vill vara ifred och skriva musik då hans fru och dotter omkommit några månader tidigare i en tragisk olycka. Plötsligt börjar dörrar att slå i huset, pianot plinkar av sig själv och viskande barnröster hörs i korridorerna. Regissören Peter Medak (Romeo is Bleeding, Species 2…hahaha!) har här skapat en hygglig mysrysare men filmen lider tyvärr av ett stort problem. Vår huvudperson tar allt galet som händer med ro! Visst, han blir lite nervös några gånger men oftast verkar han liksom tycka att det är business as usual trots alla misstänkta spökerier. Inte ett smart grepp som filmare om man vill skrämma publiken. Varför skulle vi bli rädda om INTE ENS HUVUDPERSONEN BLIR DET?! Det här är annars snyggt och stämningsfullt men det räcker som sagt inte med tanke på genren och hela poängen med filmen. Cool seansscen höjer pulsen några snäpp.
/Vrångmannen

Skräckfilm nr 4

The Crazies (2010)
@@@
Sheriffen David (Timothy Olyphant mest känd från serien Deadwood) försöker utreda varför folk börjar bli galna i den lilla amerikanska staden Ogden Marsh. Vanliga medborgare börjar plötsligt göra varandra illa i galen frenesi helt utan anledning och allt pekar på en elak smitta. Fan, jag gillar den här remaken av George A. Romeros originalvision från 1973 (som jag tyckte var skräp när jag såg den för många år sedan). Remaken är konstant spännande och underhållande utan att egentligen tillföra något som helst nytt under solen. Bra tempo alltså och det bjuds på en hel del sköna ”hoppisar” samt lagom med kladdigt våld utan att gå till överdrift. The Crazies har en fin balans av allt och den känns nästan lite ”classy” faktiskt. Samtidigt så vill jag påstå att den skulle kunna varit ännu bättre med ett lite mer komplex manus. Nåja, finfin spänning för stunden men lamporna kan gott vara släckta både under och efter den här lyxiga bagatellen.
/Vrångmannen

@@
Filmen börjar klockrent och pang på. Efter typ tre minuter har vi det första dödsfallet och sedan rullar det på med grej efter grej mest hela tiden. Men efter en halvtimme, fyrtio minuter eller så skiftar filmen läge och drar ner rejält i tempo. Dessutom byter man fokus från zombierulle till amerikanska-armén-rensar-upp-och-vi-måste-gömma-oss-rulle. Vilket inte var vad jag ville se. Sista halvan av filmen sitter jag alltså mest och tittar på klockan. Okej rulle som borde kunnat blivit betydligt mer.
/Surskägget

Skräckfilm nr 3

In the Mouth of Madness (1994)
@
En film av gamle skräckmästaren John Carpenter (Halloween, The Fog) som jag inte har sett?! Skam på torra land! Carpenter hade i mitt tycke tappat alla grepp vid tidpunkten då filmen kom ut och jag kände helt enkelt inget sug att slösa tid på ytterligare en besvikelse. Men, nu var det alltså dags att besöka hans värld igen inför vår skräckspecial. In the Mouth of Madness är väldigt inspirerad av H.P Lovecraft och ska vara den slutgiltiga delen i Carpenters ”Apokalypstrilogi” (de första två är The Thing och Prince of Darkness). Jag har ärligt talat aldrig hört talats om att det skulle röra sig om någon trilogi. Låter efterkonstruerat. Försäkringsutredaren John Trent (Sam Neill) sitter inspärrad på ett mentalsjukhus och berättar för en doktor om hur han hamnade där. Det handlar om en försvunnen skräckförfattare, en mystisk stad med mörka hemligheter och demonologi. Åh himmel vilken stinkbomb. Helt ointressant, ospännande och virrigt värre. Skrattretande försök till skräck från en man med sina bästa år långt bakom sig. Det tog mig alltså 17 år att bekräfta det jag redan visste. Det är det mest skrämmande av allt. Gör en film av det Mr Carpenter! Då kanske någon blir rädd!
/Vrångmannen

Skräckfilm nr 2

The Legend of Hell House (1973)
@@
Ägaren till ett gammalt vackert men hemsökt hus skickar dit ett team med specialister på det paranormala. De har en vecka på sig att lösa fallet. Varför spökar det och är deras liv i fara då tidigare utredningsförsök har slutat i ond bråd död? Spökrullar kan nog vara det läskigaste jag vet, om de är läskiga (duh?!). Jag är inte lättskrämd men kände ändå idag att nervositeten vann och lamporna blev därför på i alla rum. Legenden om djävulshuset är hyllad av många rysarfantaster som en av de bättre i genren och en klassisk brittisk spökhistoria. Jag håller tyvärr inte med. Jag gillar att den är minimalistisk så att fantasin får jobba. Ljudbilden är bra med otäcka viskningar och plötsliga smällar utan att det går till överdrift. Det största problemet med filmen är att det liksom inte händer så mycket. Det är väl okej om det händelselösa och lugna tempot håller intresset uppe och bygger någon slags nerv. Så är inte fallet här. Det blir lite tråkigt faktiskt. Den svartvita klassikern The Haunting (Det spökar på Hill House) från 1963 är en liknande film som bygger upp stämning och mysrys på ett mycket effektivare sätt genom att just inte visa något. Ser jag en film om sadistiska vålnader i ett gammalt slott så vill i alla fall inte jag gäspa och titta på klockan. Sen är det en scen i filmen där en katt går till attack mot en av forskarna i hennes sovrum.. Skrattattacken.

Tipsa gärna om skräckfilmer av alla de slag från när och fjärran. Det är tydligen lättare sagt än gjort att få ihop 31 rullar i genren man faktiskt inte har sett!

/Vrångmannen

Skräckfilm nr 1

Inkräktarna (1979)

@

Robert ”Chase Gioberti i Falcon Crest” Foxworth och Talia ”Adrian i Rockyfilmerna” Shire utreder giftiga utsläpp i storskogen. En grizzlybjörn som mumsat i sig giftet förvandlas till ett kladdigt monster och löper amok. Jag minns att jag var rädd för vhs-omslaget till den här filmen när jag var liten och blev därför sugen på att se den idag. Jag är både glad och ledsen att detta skedde. Glad för att det är en skrattfest då effekterna är bland det roligaste jag sett och även om filmen har ett slags miljöbudskap som definitivt håller idag så är varannan replik sanslös och folk gör galna saker i filmen hela tiden. Hyfsat stor satsning av ett stort filmbolag med en respekterad regissör (John Frankenheimer) bakom ratten. Jag vet inte om det blir roligare bara därför. Blodigt pajasvansinne och sen kommer lilla muterade björnungedockan och gurgelfräser. Hahaha! Nej, här behövs ingen nattlampa alls men däremot en liten snytduk till tårarna. Stort tack till alla inblandade.
/Vrångmannen