The Directors: John Carpenter

Trots att vi titt som tätt nämner hans filmer i andra recensioner eller diskussioner kring film har vi ända fram tills nu inte verkligen gett John Carpenter det utrymme han mer än väl förtjänar. Visst har hans stjärna falnat, hans gloria hamnat på sned och hans rykte åkt på en rejäl törn i och med de senaste årens bottennapp. Dock kan ingen så mycket som peta på hans tidiga filmer som i princip alla håller väldigt hög klass. Kungen av undergroundfilm gjorde alltid bäst ifrån sig när han hade som minst pengar. När budgeten sprang iväg verkade idéerna tryta och resultatet blev därefter. Vi ska inte titta på alla filmer (en del har vi redan recenserat på andra håll) men en hyfsat gedigen lista på John Carpenterfilmer kommer här:

Assault on Precinct 13 (Attack på polisstation 13, 1976)
@@@@
Surskägget här

@@@@@
Vrångmannen här

Halloween (Alla Helgons Blodiga Natt, 1978)
@@@@@
Det är otroligt vad man kan göra med små medel. Skuggor, mörker och en känsla av oro skapar en av de bästa slasherrullarna nånsin. Nej, jag tar tillbaka. Den bästa slasherrullen. Punkt. Att se Myers smyga fram i ljuset från mörka skuggor ger mig gåshud av rädsla nu mitt på blanka dagen bara jag tänker på det. Och musiken är fantastisk. Mr Carpenter, jag bugar för dig.
/Surskägget

@@@@@
För evigt en fräsch skräckfilmsklassiker där smak och tanke går före blood and guts och billiga skrämselknep. Det kusliga musiktemat som Carpenter själv skrev är och förblir en klassiker även bland de yngre förmågorna idag. Fortfarande helt imponerande hur då den väldigt unge Carpenter med skolkompisar och mjölkpengar lyckades ro iland något dyligt. Filmen skulle från början heta "The Babysitter Murders" men t.o.m där klev Carpenter in och skakade på huvudet. Titelbyte och några manusputsningar senare var dom på banan. Ingen av uppföljarna kommer ens i närheten av Halloween. Remaken av Rob Zombie (som även den fått en uppföljare) är ett hån och inte en nytolkning och hyllning. Jag ber John Carpenter om ursäkt å Zombies vägnar. Ikväll ser jag om den här underbara rullen tätt följt av den smarriga maiking of dokumentären. Igen.
/Vrångmannen

The Fog (Dimman, 1980)
@@@@
Klockren spökhistoria och värdig ”uppföljare” till Halloween. Här följer vi flera personer i en liten kuststad vars öden för dom tillsammans när klockan slår tolv och dimman sakta kryper in över samhället. Stämning, skräck och splatter (om än återhållsamt då detta är tidig Carpenter och han gillade inte våld för våldets skull). Det formligen osar Edgar Allan Poe och Lovecraft. They don’t make ’em like they used to..
/Vrångmannen

Escape from New York (Flykten Från New York, 1981)
@@@@
En så lysande idé att det är konstigt att ingen kom att tänka på den tidigare. Återigen skapar Carpenter väldigt mycket med ganska lite även om budgeten naturligtvis växt till sig en hel del sedan Halloween. Russell är perfekt i rollen som Snake Plissken och stämningen i filmen är fantastisk. När jag såg den som liten pojk vågade jag knappt se klart den för jag upplevde den som sjukt smutsig och brutal. Lysande.
/Surskägget

@@@@+
Minns Flykten från New York som filmen jag inte kom in på när jag och min barnvakt skulle gå på bio i Norrköping. Hahaha! Jag var ju typ 11 men såg ut som 6. Framtidens New York har blivit en polisstat och Manhattan är ett gigantisk fängelse omgiven av höga murar och tungt beväpnad polis. Åker man in kommer man inte ut. Presidentens plan råkar störta på Manhattan på väg till ett viktigt möte där 3:e världskriget kan stå och falla. Gamle kåkfararen/soldaten Snake Plissken skickas in för att hitta honom och tiden är knapp. Plissken (Kurt Russell) ÄR den perfekta antihjälten. Tuff, fåordig och tänker bara på sig själv och sin egen överlevnad (samtidigt som han egentligen skiter i om han lever eller dör). Stämningen och musiken är perfekt. Carpenter skrev även här musiken som han fortsatte göra till de flesta av sina filmer i karriären. Spännande, välgjord (igen med små medel) och förbaskat ball.
/Vrångmannen

The Thing (1982)
@@@@
Carpenter gör en remake på en gammal kultklassiker och sparkar nytt liv i filmen. Ett litet forskarteam i karga Antarktis får rymdmonster på halsen. Kruxet är att monstret tar över värdkroppen så det är omöjligt att säga vem som är vän och vem som är fiende förrän det är försent. Återigen ruggigt tät stämning och klaustrofobisk känsla. Slutet är så deprimerande (men bra) att jag höll på att kasta ut VHS:en (jaaaaa det var så länge sen) från fönstret.
/Surskägget

@@@@+
Fy fan vad jävla skitbra. Snacka om rulle som än håller idag. Stämningen är total och fortfarande läskig. Carpenter gav den här gången musikjobbet till Ennio Morricone. Förmodligen hade han själv fullt upp med sin första riktigt stora studiofilm. Musiken hålls ändå enkel och obehaglig och visste jag inte bättre skulle jag tro det var John Carpenter själv bakom tangenterna på den gamla synten. Det snackades länge om en uppföljare men inget har hänt. Tack och lov för detta. Låt en genreklassiker ha sin plats i historien ifred. Hör du det E.T?! HÖR DU DET?!!
/Vrångmannen

Starman (1984)
@@@
Såg den en bunt gånger som liten knodd, men minns den egentligen inte nu. Det vill säga, jag minns handlingen och många scener, men jag minns faktiskt inte riktigt vad jag tyckte mer än att den var bra. Misstänker att jag kanske skulle fnysa åt den lite idag, men samtidigt kan man ju bli överraskad av sig själv. Ännu ett litet rymdäventyr där utomjording (snäll) kommer hit till vår planet. Syftet den här gången är att sprida kärlek och fred. Bra så.
/Surskägget

@@@
Ett annorlunda val av Carpenter som verkade ha fått nog av action och skräck ett tag. Älskade den här rullen som yngre. Scott (Jeff Bridges) har dött. Hans hustu (spelad av Karen Allen) lider av depression och självmordstankar. Plötsligt dyker Scott upp men det är inte han utan en snäll rymdvarelse som tagit hans form och vill hitta sin "meteorit" och åka hem (precis som den där förbannade E.T åååååh!). Håller med surskägget att det nog är bäst att låta denna vara osedd idag. Jag vill minnas den som gullig och jag grät när Starman fick liv i ett rådjur som några jägare hade skjutit. Idag hade jag nog bara fnyst och tagit en jäger. De fina tiderna.
/Vrångmannen

Big Trouble In Little China (1986)
@@@@
HAHAHAHAHAHAHA! Jaaaaaaaa! Kurt Russell som klantig men ändå cool actionhjälte möter antika kinesiska demoner med Kim Cattrall som damsel in distress. Sköna Chinatownmiljöer, dussinet oneliners per minut och galna demonsnubbar som spöar allt och alla hela tiden. För en gångs skull väldigt färgglatt och poppigt, men Carpenter fixar ju det också. Se om den nu!
/Surskägget

@@@
Såja skägget. Det här är en riktigt underhållande bagatell som tyvärr inte åldrats med värdighet. Fula effekter även för den tiden och bitvis på tomgång men Kurt Russell är skön och ett hyggligt äventyr om man kan bortse från en del manusluckor och ofrivilliga garv. Den är i allafall bättre än The Golden Child (om du inte vet vad det är så vad gör du här?). Sevärd, varken mer eller mindre.
/Vrångmannen

Prince of Darkness (1987)
@@
Långsam, stillsam och ganska trist rulle. Undrar om den rentav inte förtjänar en etta? En cylinder hittas i en kyrka där den gömts i flera hundra år. En bunt forskarstudenter börjar grotta i cylindern och upptäcker att det faktiskt är Satan själv som sitter fast där inne. Några studenter blir zombies. Hemlösa ockuperar kyrkan utifrån. Och inte blir det roligare för det.
/Surskägget

@@@
Hela poängen med Prince of Darkness är att första halvan ska vara så långsam så när skräcken drar igång ska du vara så invaggad i säkerhet så du skiter ner dig. Såg denna på bio när den hade premiär 87 och jag var så rädd så jag skakade när jag ramlade ut från salongen. Idag hittar jag många fel med rullen (vilket är tråkigt) men det är fortfarande en charmig skräckrulle med den mest gastkramande filmmusiken (Carpenter igen) som hörts på länge och filmen funkar ändå förvånansvärt hyggligt. Förutom att man inte blir ett dugg rädd då. Missa inte Alice Cooper som äcklig hemlös. Han dödar en man i en gränd med en halv cykel hahaha! Bara det.
/Vrångmannen

They Live (1988)
@@@@
HAHAHAHAHAHAHA! Jaaaaaaaaaa! Dumaction när den är som allra bäst. Hur Carpenter tänkte när han lät en gammal wrestlare (Roddy "Rowdy" Piper) få huvudrollen vete fan, men det visar sig att det funkar. Slagsmålsscenen mellan Roddy och Keith David är fortfarande en favvis på YouTube. Bjussar också på odödliga onelinern: "I have come here to chew bubblegum and kick ass. And I'm all out of bubblegum." HAHAHAHAHA! Roddy kommer över ett par solglasögon som gör att han kan se alla elaka rymdvarelser som maskerat sig som människor. Nu måste han slå tillbaka! Det är fan nästan en femma bara där.
/Surskägget

@@@
They Live andas riktig B-film och det var precis vad Carpenter ville åstadkomma med sin blygsamma budget. Såväl komedi som bitvis spännande sci-fi med den där lite speciella John Carpenterstämningen (registered trademark) gör They Live till en högst ojämn, lite larvig men skön rulle.

Memoirs of an Invisible Man (Den Osynlige Mannen, 1992)
@@
Jag vill ju gilla den här men det går inte. Chevy Chase gör sin grej, men det räcker liksom inte till här. Nä, det här hade vi kunnat vara utan.
/Surskägget

@@@-
Den här är helt ok som bakisunderhållning och inte alls så usel som det har påståtts. Den är inte riktigt så spännande som den vill vara och inte heller så rolig vilket är synd. Har dock sina moment och just lite mysig bara för Chevy Chase dels gör sin slapstickgrej men också för att han faktiskt försöker agera (vilket blir lika roligt fast ofrivilligt). Groundbreaking i osynlighetseffekterna när den kom.
/Vrångmannen

Escape from L.A (Flykten Från LA, 1996)
@
Sån här dynga vägrar jag ens befatta mig med. Speciellt inte när det är en uppföljare till en så smart, cool och bra film som Flykten Från New York. Dumt, dumt, dumt.
/Surskägget

@+
Jag KAN inte ge den en etta även om den stinker som en nyööpnad surströmmingsburk i en bastu. Snake Plissken låter mig inte! Men fy fan vad dåligt. Något som skulle blivit så bra. FY FAN!.
/Vrångmannen

Vampires (1998)
@@@
Lite Near Darkkänsla på den här faktiskt. James Woods jagar vampyrer ute i öknen. Lika delar westernrulle som vampyrrulle och blandningen funkar alldeles utmärkt. Här kändes det som att Carpenter kanske hade nåt på gång igen. Istället gick han och gjorde Ghosts of Mars och allt hopp dog.
/Surskägget

@@
Nä. Det här är inget vidare. James Woods spelar över så det visslar om det (förmodligen meningen) det är pajasvarning på hela produktionen. Daniel Baldwin är så påtänd under inspelningen så det t.o.m märks i flera scener samt usel. Bitvis skön musik och stämning räddar Vampires från det lägsta betyget .
/Vrångmannen

Ghosts of Mars (2001)
@
Jag är ganska snäll när jag ger den en etta. Riktigt generös faktiskt. Sånt här jävla piss ska inte ens gå direkt till dvd och än mindre på bio. Minns jag det hela rätt är den löst baserad på gamla westernklassikern Dilligensen, men jag kan blanda ihop det med nåt annat också. Hursomhelst är detta det absolut sämsta Carpenter (och kanske alla andra regissörer i världen) nånsin gjort. /Surskägget

@
Fy fan.
/Vrångmannen

Runaway Train

@@@@+
80-talet bjöd på några av de absolut bästa actionfilmerna genom tiderna. Runaway Train tillhör helt klart den kategorin. Här har man lyckats med det mesta. Bra manus, bra skådisar och bra actionsekvenser. Manny (en lysande Jon Voight i sin livs roll) sitter på livstid i ett beryktat fängelse mitt i Alaskas vildmark. När Manny efter flera år släpps ut från isoleringscell bestämmer han sig för att fly. Med sig får han unge hetsporren Buck (en lika lysande Eric Roberts). De pulsar genom det snötäckta landskapet och hamnar på ett tåg mot friheten - tror de! Men lokföraren får en hjärtattack och tåget skenar allt snabbare mot en katastrof om inte Manny eller Buck kan få stopp på det.
Jon Voight är kanske inte snubben man i första taget tänker på som tuff och hård, men Manny är lätt en av filmhistoriens elakaste, hårdaste och mest minnesvärda skurkar. Voight visar verkligen prov på vilken sjukt bra skådis han kan vara när andan faller på. Han svär, skriker, spottar, slåss och super precis som om han vore den värste kåkfarare. Med det karga, kalla, blåsiga och snöfyllda Alaskalandskapet som bakgrund blir varje meter på tåget en hisnande upplevelse. En actionfilm med både hjärta, hjärna och muskler är sällan man ser men Runaway Train är den filmen. Femman är väldigt nära.
/Surskägget

King Arthur

@@@

De flesta känner till myten om kung Arthur. En liten pojkvasker som drar upp ett svärd ur en sten (som ingen annan kunnat rubba) och därmed blir kung över britterna. Till sin hjälp har han trollkarlen Merlin som ser till att Arthur får ett magiskt svärd kallat Excalibur av en mystisk och minst lika magisk dam i en sjö. Han instiftar ett runt bord kring vilket hans riddare sitter för alla har lika värde enligt Arthur. Riddarna heter bland annat Lancelot, Galahad, Gawain och Tristan. Arthur blir kär i Guinevere och de gifter sig men ödet är grymt och Guinevere och Lancelot blir också kära vilket leder till massa jobbiga situationer. Vill man veta mer om myten Arthur kan man se gamla hederliga Excalibur från 1981. Den här rullen med Cliwe Owen som Arthur riktar in sig på vad man tror är den någorlunda "sanna" historien om Arthur, d v s mannen vars livsöde utvecklades till en myt genom tiderna. Det fanns tydligen en historisk Arthur som var duktig på att slåss och vars män hade stort rykte om sig att vara bland de farligaste motståndarna man kunde möte i strid. Han slogs först på romarnas sida, men inser till slut att romarna har sin egna agenda och väljer till slut sina landsmän istället för Rom. Han spöar upp saxarna som försöker erövra hans kära land och allt är frid och fröjd när han gifter sig med Guinevere (Keira Knightley, Vrångmannens exfru). Owen är trovärdig som Arthur, Stellan Skarsgård grym och elak som saxarnas ledare och Keira lagom söt men framförallt tuff som en fightande Guinevere. Det är fullt ös mest hela tiden och gillar man sina stora slag med massa snubbar som slåss med svärd finns det inte mycket att gnälla över. Saknar det där lilla extra för att segla upp på en fyra, men ligger väldigt nära.

/Surskägget

Veckans Snabba Etta - Godspeed

@
När 100 min känns som 1000. Charlie bor i Alaska med sin fru och lille son. Han lurar det religiösa folket i byn att han är en healer och på det sättet försörjer han sin dysfunktionella familj. En kväll när han är ute och träffar en hora blir hans fru och son mördade i hemmet. Charlie blir knäpp, odlar skägg och börjar jobba som fiskrensare. Sen kommer det fler dåliga skådespelare och ställer till det lite både för Charlie och för filmen. Segt, billigt, illa och skrattretande hela tiden. En indiethriller som vill DIG ont.
/Vrångmannen

In the Loop

@@@@

In the loop är en spin-off på den i hemlandet (England) superpopulära satirserien The Thick of It (som jag ej sett men ska fan se till att se för den är inne på sin tredje säsong tydligen åååååh!) och driver helt enkelt med västerländsk politik. Låter kanske inte så spännande men gud det är det. Handling i kort: USAs president och Englands premiärminister är lite sugna på krig, gärna någonstans i mellanöstern. Det är svårt att starta krig. Speciellt när det finns en massa mellanpolitiker, rådsmän t.o.m ett folk som kanske inte tycker det är så bra. Kampen att lura folket samt förvirra oppositionen kan börja. Jag måste erkänna att det fortfarande inte låter speciellt skoj. Vi följer i allafall en mycket svajig och osäker mellanpolitiker och hans assistent på äventyr i maktens korridor...men va fan! Det låter fortfarande som en kackfilm. Fuck it! Rullen börjar lite segt men blir snart det roligaste jag sett på bioduken på hur länge som helst. Brittisk rå humor när den är som bäst. Arga, gamla gubbjävlar skäller på varandra och svordomarna flyger åt alla håll som granater. Det är ett makabert ös av verbal slapstick och desperation. John Cleese garvar häcken av sig i graven OCH KARLN ÄR INTE DÖD ÄN! Lysande politisk satir. Grym brittisk komedi. Smart fartfylld rulle. Jag skrattade så jag bölade. SÅ! Nu kanske ni hajar. Check it out.

/Vrångmannen

Jennifer's Body

@@@
Sexiga och hon vet det! Megan Fox (Transformers) spelar Jennifer, en sexig high school tjej och hon vet det! som är bästis med söta nörden Needy (Amanda Seyfried från bl.a Mean Girls och Mamma Mia!). Ett konstigt radarpar kan tyckas men there you go. Jennifer är utråkad och älskar att driva killarna på skolan till vansinne med sina blickar och för tajta kläder och hon vet det! En kväll händer något fasansfullt med Jennifer i skogen och när hon kommer tillbaka är hon inte sig själv. Hon är hungrig på tonårspojkar och då menar jag bufféhungrig. Slakten kan börja. Den enda som nu kan stoppa Jennifer är hennes BFF (best friend forever..duh!). Det här är en ganska skön blandning av skräck och komedi. Skräckpartierna funkar tyvärr sämst och det är den elaka humorn (påminner lite om Heathers i tonen) som gör Jennifer's Body till en hygglig popcornrulle. Diablo "jag var en strippa hörni!"Cody, som skrev grymma Juno, står även här för manuset. Hon ger lite liv till dialogen på ett rätt friskt sätt och man märker att hon haft skoj vid tangentbordet. Det formligen osar sköna one liners och girl power. Samtidigt känner man att filmen säkert skulle blivit ännu bättre om man tagit det några varv till. Den tror liksom att den är lite smartare än vad den är. Megan Fox får här också visa att hon kan agera en smula trots typecastingen. "A virgin? Yeah right, i'm not even a back door virgin anymore..". Hahahaha! Den är ok och hon vet det!
/Vrångmannen

Stop-Loss

@@@@

Stop-Loss är tydligen termen för militärer som efter att deras kontrakt gått ut tvångsrekryteras och skickas tillbaka in i krigszoner trots att de kanske egentligen tänkt sluta och njuta av livets goda i hemmets trygga vrå. Naturligtvis är det precis det den här filmen handlar om.

De gamla vänner från Texas, Brandon (Ryan Phillippe), Steve (Channing Tatum) och Tommy (Joseph Gordon-Levitt) kommer tillbaka från en vända i Irak där ett av de sista uppdragen nästan tog kål på dem allihop. Brandon och Steve har bestämt att de ska lägga av nu. Militärlivet var bra en gång i tiden, men de är trötta på all död och skit de varit med om. Tommy vet inte hur han ska hantera vare sig det civila livet eller det militära och blir tokalkis som slåss och vandaliserar och hamnar i trubbel. Men när Brandon ska få sina avskedspapper blir han istället tvångsinkallad igen. Tillbaka till Irak. Det sista stället på jorden där han vill vara nånsin igen. Så han rymmer och hoppas kunna komma på ett sätt att slippa kriga. Detta leder till en osämja i gänget med flera negativa konsekvenser.

Regissören Kimberly Peirce spottar inte direkt ur sig filmer. Stop-Loss är bara hennes tredje långfilm. Den förra, Boys Don't Cry, kom 1999 och gav Hilary Swank både en Oscar och en karriär. Hon har i vilket fall lyckats ta fram det bästa i samtliga skådisar i filmen. Otroligt naturligt spelat av alla och man får verkligen en känsla av att de här grabbarna är gamla barndomsvänner som hamnat i det militära tillsammans. Kimberly lyckas dessutom med konststycket att vara kritisk mot Stop-Losspolicyn utan att skriva det på näsan på oss tittare. Det gillar vi. Detta är med andra ord vad vi i klichébranschen kallar för ett "starkt drama".

/Surskägget

Underworld: Evolution

@@@

Vrångmannen recenserade trean för ett tag sedan. Ettan har vi inte ressat än. Och här får ni tvåan. Varför så bakvänt? Därför!

Jag gillade inte alls ettan och var skeptisk till att ens titta på tvåan. Meeeeeeeen Kate Beckinsale är söt och tuff och i värsta fall skulle jag se henne springa runt i tajta skinnbrallor även om resten av filmen var lika usel som ettan. Tack och lov var tvåan allt ettan borde varit. Ingen onödigt tillkrånglad story med mängder med karaktärer både vampyrer och varulvar som försöker lura varandra och alla andra med listiga, onda planer de grubblat på i flera hundra år. Nej. Här är det tokaction och röj som gäller från start. Det enda handlingen är till för i tvåan är att ta Kate från ett actionspektakel till nästa. Och det gillar vi. CGI-effekterna är väl ungefär lika apfula som i ettan, men jag köper det mer den här gången. Så länge man skjuter 500 skott i sekunden är jag nöjd. Tyvärr är fortfarande Scott "jag-är-sämst" Speedman med i den manliga huvudrollen, men hälften av tiden täcker de honom i nån CGI-effekt som halvvarulv vilket alltid är nånting. Ingen hjärna, bara muskler, men ibland är det precis det man vill ha.

/Surskägget

The Taking of Pelham 1 2 3 (2009)

@@-

Tony Scotts nyinspelning av Joseph Sargents thrillerklassiker från 1974 är näst intill bedrövlig. Denzel Washington är snäll farbror som jobbar på "styrcentralen" där han dirigerar all tunnelbanetrafik i New York. John Travolta är en arg tatuerad bad guy som med ett gäng andra tuffingar kapar en tunnelbanevagn. Travolta vill ha 10 miljoner dollar annars dödar han passagerarna i vagnen en efter en. Sen pratar Washington och Travolta med varandra via mikrofon till balla bildklipp och hård musik tills den oundvikliga konfrontationen äger rum. Visst låter det häftigt? 1974 kunde jag förstå att det var spännande. Nu blir man bara lite argtrött. Tony Scott måste skärpa till sig nu för det verkar som att karln går på pengaräls och har gjort det för länge. Manus? Nej. Filma? Ja. Kolla tuff bild. Denzel är enda behållningen. Svagt.

/Vrångmannen

@@
Jag har bara sett trailern, men den gav mig all info jag behövde för att kunna bedöma filmen. Tony Scott har gett upp allt och slänger ur sig dussinrullar som om de vore spammail till en publik helt utan spamfilter. Travolta går på extrem tomgång och undrar varför Tarantino en gång i tiden återupplivade hans karriär när Travolta den senaste tiden mest pissat på återupplivningen i vilket fall. Här får han spela lite bad guy men inte blir det roligare för det. Denzel är enda anledningen att se filmen trots att även han går på rutin och inget mer. Denzels tomgång är fortfarande bättre än många andras gasen i botten och även om han ser skitfånig ut i brillorna och är världens snällaste vet vi att han när tiden kräver det kommer göra allt för att stoppa Travolta när han i verkligheten skulle gömma sig under ett skrivbord. Ser jag filmen nånsin blir det om ett par år när jag hittar den för 20 spänn på Willys. Och knappt då.
/Surskägget

Haeundae

@@@

Haeundae är sydkoreas största turistmål. Långa stränder varvas med toppmoderna höghus. Vi följer flera huvudpersoner från olika samhällsskikt där vardagen innehåller både tragik och komik. Plötsligt blir det jordbävning några mil utanför kusten och en 100 meter hög tsunami närmar sig med stormsteg. Vilka kommer att överleva katastrofen och hur, där tusentals människors liv står på spel? Fartfylld katastrofaction varvas med galen slapstick och övertydlig dramatik. Hyfsade effekter även om det tar för lång tid innan katastrofen inträffar (stor biosuccé i hemlandet). Hygglig underhållning trots allt. Varken mer eller mindre.

/Vrångmannen