Prinsessan och Grodan

@@@@
Sedan 1937 har Disney levererat 50 stycken så kallade Disneyklassiker, långfilmer som gått upp på bio och som i många fall (Snövit, Askungen, Djungelboken, Aristocats, Lejonkungen, Aladdin, Pocahontas, Robin Hood, Peter Pan, Bambi och Skönheten & Odjuret för att nämna några) verkligen förtjänar namnet klassiker. På senare år har dock Disney spottat ur sig rätt så mediokra filmer som Lilla Kycklingen, Kogänget, Familjen Robinson och Skattkammarplaneten som saknat den gamla hederliga charmen. Bolt för ett par år sen var en rejäl uppryckning och när Disney lyssnade till kritiken och dammade av konceptet med en klassisk saga i Disneytappning födde Prinsessan och Grodan som känns som den första ”riktiga” Disneyfilmen på bra länge (vilket enligt mig var Mulán 1998). De flesta känner väl till den gamla sagan. Prinsessa kysser groda och får en prins. Riktigt så enkelt är det förstås inte i den här versionen och prinsessan är inte mer än en fattig hårt arbetande tjej som drömmer om att öppna restaurang. Och eftersom att hon inte är prinsessa leder det till att hon också förvandlas till groda. Nu måste grodprinsen och grodtjejen hitta en lösning att bli mänskliga igen. Man har förlagt handlingen till New Orleans och låter mystiska voodoomästare och voodoohäxor smyga runt knutarna samtidigt som den livliga jazzen som föddes i New Orleans är ett ständigt soundtrack som funkar som en sorts karaktär filmen igenom. Det här är en härlig rulle full av knäppa och sköna karaktärer (trumpetspelande krokodil anyone?), en full dos magi och kampen mellan det goda och onda där det goda självklart vinner i slutet efter mängder med strapatser. En riktig Disneyklassiker.
/Surskägget

Up

@@@
Carl och Ellie träffas som små och blir kompisar genom det gemensamma intresset för äventyraren Charles Muntz. De drömmer om att flytta till Paradisfallet där Muntz försvann under en expedition. De växer upp och gifter sig och lever sitt liv i stillhet och åren förflyter och ingen flytt till Paradisfallen blir av och en dag står Carl ensam som änkeman och bestämmer sig för att äntligen göra slag i saken och omlokalisera. Han knyter fast en biljon ballonger till sitt hus and off we go. Dessvärre får han med sig en fripassagerare i form av unge scouten Oskar. Sur vresig gubbe möter ung oförstörd scout, givna personlighetskonflikter och motsatta åsikter ger förstås vika för lärdomar i livet och båda blir bättre människor genom sitt möte med olikheten. Klassiskt tema med andra ord. Omaka par och allt det där. Skitsnygg förstås (det är trots allt Pixar som står bakom den) men tycker inte den blir riktigt lika lysande som andra Pixarfilmer. Inte dålig på nåt vis men storyn känns lite tunn och det finns ett par transportsträckor trots att filmen inte är mer än ca 90 minuter. Alla femmor och fyror folk slängt på den här är helt och hållet fel, måste varit nån masspsykos (eller så har alla käkat galenpiller förutom jag).
/Surskägget

The Hurt Locker

@@@

Kathryn Bigelows (Strange Days, Near Dark, Point Break) lilla indierulle som kom redan 2008 men som fick kämpa för att få lite gehör i Hollywood och sen resten av världen innan den slutligen kammade hem de tunga priserna på Oscarsgalan förra året. Den har hyllats överallt (senast av vår egen Vrångman) och efter att slutligen ha sett den alldeles nyligen kan jag bara säga att hyllningskörerna är fett överdrivna. Oscar för Bästa Film och Bästa Regi vete fan om den är värd och Bästa Manus är den absolut inte värd. Vi får följa en snubbe som desarmerar bomber i Irak. Där är det alltid kaos och vem som helst kan när som helst visa sig vara en galen självmordsbombare eller bara galen. Det ligger dolda bomber överallt och du kan inte lita på nån så nerverna på alla amerikanska soldater är som studsbollar. Filmen är oerhört repetetiv. Misstänkt bomb anmäls, våra hjältar åker ut, letar bomb, hittar bomb, desarmerar bomb. Varannan gång ungefär skjuter nån på dem innan de desarmerar bomben. Om och om igen i två timmar. Jag fattar poängen, man vill visa hur repetetiv och livsfarlig situationen är för amerikanska soldater och irakiska medborgare som alla lever under hemsk stress. Men det betyder inte att det blir en Oscarsvinnande film bara för att jag fattar budskapet som skickas. Det är inte dåligt, det är en bra film, men den hade vunnit på lite mer karaktärsutveckling och mindre repetition. Visar bara att en bra rösta-på-oss-kampanj inför Oscarsgalan kan få även en okej rulle att vinna för Bästa Film.

/Surskägget

I Love You Phillip Morris

@@@
Först tror jag att det ska handla om en snubbe som verkligen, verkligen, verkligen älskar sina Marlborocigaretter eftersom att Phillip Morris är tobaksbolaget (och ondskan enligt somliga, kolla The Insider med Russell Crowe) som tillverkar Marlboro. Hehehehe, närå, det gör jag faktiskt inte. Jag vet ju att det handlar om en homosexuell con man (Jim Carrey) som när han sitter i finkan ännu en gång träffar Phillip Morris (Ewan McGregor) och hur de blir kära i varandra. Lite påminner det om gamla örhänget Catch Me If You Can eftersom att båda filmer i grunden handlar om snubbar som lyckades bluffa sig till både det ena och andra mycket för att de var otroligt charmiga. Där slutar i o f s likheterna, men ändå. Jim Carrey är klockren i rollen och blandar klassiska ramla-omkull-för-jag-är-en-gummiman med seriösa dramastunder typ jag-borde-fått-en-Oscar-för-Truman-Show-dammit. Även Ewan briljerar (och brukar han inte göra det i det mesta han är med i den gode Ewan) som titelpersonen. Att sen är baserat på en sann story gör det hela ännu mer underhållande. En skön feel-goodrulle om en riktig sol-och-vårare.

/Surskägget

@@@@
Jag var helt övertygad om att detta skulle vara ett sånt där drama med en smula humor men mest allvar, snyfteri och stråkar a’la Hollywoods mall 1A. Det var riktigt skönt att bli överraskad. Det här är en utomordentligt rolig film. Visst har den några allvarliga stunder men överlag så är I Love You Phillip Morris en välgjord och välspelad komedi. Ewan McGregor och Jim Carrey är fantastiska och filmen tar hela tiden sköna vändningar, när man tror att den ska dra åt ett håll så barkar den iväg åt ett helt annat i ett snabbt tempo. Baserad på en verklig händelse vilket känns lite galet men verkligeheten överträffar oftast dikten som de säger. Rekommenderas varmt av den här annars så gnetiga farbror Vrångmannen.
/Vrångmannen

I Love You, Man

@@@

Det finns ju mängder med romantiska komedier inriktade mot kvinnor, typ alla som gjorts nånsin till exempel. Sömnlös i Seattle, You’ve Got Mail, När Harry Mötte Sally (varför blev jag sugen på att se nåt med Meg Ryan helt plötsligt?), 27 Dresses, Pretty Woman, My Best Friend’s Wedding, Notting Hill, Bridget Jones’s Diary, Runaway Bride, Maid in Manhattan, Music & Lyrics och ungefär en biljon andra liknande rullar. Aldrig förr har det gjorts en rejäl romcom där manlig vänskap sätts i fokus. Visst, rullar som Baksmällan, Due Date, Old School och liknande behandlar manlig vänskap, men särskilt romantiska är de ju inte även om det råkar finnas bröllop, förhållanden och barnafödande med i periferin. I Love You, Man är nog den första romcomrullen som är inriktad mot grabbar. Peter (Paul Rudd) ska gifta sig med Zooey (Rashida Jones) och kommer på att han inte har nån riktig killkompis som kan vara best man och allt det där. Ingen snubbe han kan lita på i vårt och torrt. Han går på ett par blindträffar för att försöka hitta en polare men allt skiter sig tills han av en slump stöter på Sydney (Jason Segel). De klickar stenhårt och blir bästisar, inte helt smärtfritt och utan problem, men i slutändan inser både de och alla andra att bra polare är bra att ha helt enkelt oavsett om de är lite egna och knäppa. Vilket påminner mig om mitt förhållande med Vrångmannen. För Guuuuuud…heheheh närå. I love you, man!
/Surskägget

@@@
I Love You, Man är en klockren trea. Den är rätt rolig mest hela tiden och har sköna karaktärer och ett par hysteriska gapskratt. Ett perfekt tidsfördriv helt enkelt. Det kommer många "mellankomedier" medan man väntar på de där höjdarna och jag tycker att I Love You, Man absolut hör till de bättre av dessa. Medan man väntar på höjdarna dvs. Skägget t.ex brukar ju gilla sina föööööör pajiga knäpprullar så länge det är lite tutte och lite high school och guuuuuuuuud...hehehe I love you too, man!
/Vrångmannen

Snow Dogs

@@
Cuba Gooding Jr. Vad hände? Du fick en Oscar för en grym rollprestation i Jerry Maguire och visade världen 1) att du var en duktig skådis och 2) att din glädje fick dig att bjussa på en av stela Oscarsgalans mest spontana och sköna ögonblick. Men vad hände sen? Seriöst. Slutade du läsa manus och hoppade på allt som kom i din väg? Du har en Oscar hemma i bokhyllan och bestämmer dig för att göra Snow Dogs? HAHAHAHAHAHA! Du kanske är roligare än jag tror för det kan mycket väl vara nån skum internhumor bara du och dina polare fattar (och då ska vi inte prata om den där superusla Robin Williamsrullen där han är död och allt är nån sorts Monettavla och du är nån sorts ängel) (nej vi ska inte prata om den sa jag!). Men okej. Snow Dogs är en liten söt familjefilm som barnen gillade och Disney producerade vilket innebär 1) en bra lönecheck för dig och 2) alla klichéer i boken för oss vuxna. Det är kulturkrockar och glada djur och en man som lär sig saker om sig själv yadda yadda yadda. Lite fint moraliskt sliskbudskap och en gaaaaaaaaaammal James Coburn. Du gjorde den utan att anstränga dig och det är väl värt nåt det med. Och sa jag att barnen gillade den? Fast det är ju för att de inte vet bättre.
/Surskägget

Rocknrolla

@@+
Guy “jag gjorde två bra filmer en gång låååååångt tillbaka i tiden som jag lever på fortfarande trots att jag inte presterat nåt av värde sen dess” Ritchies stora ”comeback”. Äntligen en bra Ritchierulle har jag sett och hört om och om igen. Men kom igen hörni. Visst, det här är en underhållande liten actiongangsterrulle enligt klassiskt Ritchiesnitt, men nån ny Lock Stock eller Snatch är det inte. Långt ifrån. Filmen är inte dålig på nåt sätt, men den är inget speciellt heller. En liten mild söndagsmatiné med nån rolig replik här, nån lite udda karaktär där och alla klichéer i boken. Det är okej när man är på det humöret och efter fem minuter har du glömt handlingen och efter några månader kommer du stå och hålla den i handen efter att ha hittat den i reabacken på ICA och undra om du sett den eller inte.
/Surskägget

Public Enemies

@@
Var riktigt sugen på den här filmen. Den har alla förutsättningar för att kunna ha blivit nåt riktigt bra. Johnny Depp och Christian Bale spelar huvudrollerna och Michael Mann har regisserat och skrivit. Och så handlar det om en gangster som jagas av FBI. Mann om nån har ju bevisat att han är väldigt duktig på denna typ av story (Heat är och förblir ett mästerverk och Collateral är riktigt jävla bra). Tyvärr verkar Manns fingertoppskänsla ha försvunnit på senare år. Detta är baserat på en sann story om depressionens mest kända bankrånare i USA, John Dillinger (Depp), och FBI-agenten (Bale) som jagar honom. Förutom att det är en intressant tid i USA’s historia är det dessutom alltid kul att ta del av sanna historier om bankrånare, skurkar och ligister på film. Dock inte denna gång. Det är trögt trots ett par actionsekvenser inslängda med jämna mellanrum för att hålla publiken vaken. Depp och Bale verkar inte ha vaknat eller så drömmer de på alla pengar de kommer få för nästa uppföljare av Pirates of the Caribbean respektive Batman för att de är knappt närvarande nån av dem på samma sätt som de brukar vara. Helt värdelöst är det inte, men mycket mer än okej och en axelryckning blir det inte heller. Synd på all potential.
/Surskägget

Vrångmannen tyckte såhär.

X-Men Origins: Wolverine

@@

Att just Wolverine skulle bli den första karaktären att få en egen film av alla X-Men är inte konstigt. Den bistre, arge, vrånge, cigarrökande snubben med klor av adamantium och ett hjärta av guld är förmodligen den mest kände och mest älskvärde av alla X-Menkaraktärer. Det skadade inte heller att Hugh Jackman i första X-Menfilmen lyckades porträttera Wolverine alldeles perfekt och genast blev en publikfavorit. Här går man tillbaka ett gäng år i tiden innan första X-Menfilmen och vi får följa Wolverines första tid i världen från liten knodd upp till händelserna som ledde till att han fick sina adamantiumklor och skelett samt det som skedde efteråt. Vi får också reda på att Wolverine och hans bittra fiende Sabretooth (Liev Schrieber) faktiskt är bröder och att de en gång i tiden var polare. Som vanligt med filmer som gjorts senare men som utspelar sig innan filmer som redan gjorts har man en del problem med att förklara vissa händelser på ett logiskt sätt. Visst, man ser till att Wolverine förlorar alla sina minnen, men det förklarar ändå inte varför Sabretooth i X-Men inte på nåt sätt erkänner Wolverine som sin gamla brorsa (än mindre verkar känna igen honom). Stör mig alltid lite på sånt, men det stora problemet med den här filmen är att den inte engagerar. Det spelar ingen roll hur många coola actionsekvenser man slänger in när manuset ändå känns gjort på en fikarast och allt är lite pangpang men inget under ytan. En Wolverinefilm måste vara mer än så. Okej rulle som borde varit betydligt bättre och som framförallt inte kommer i närheten av samma klass som X-Men och X-Men 2.

/Surskägget

Vrångmannens tankar här.

Black Book

@@@@

Paul Verhoeven har bjussat på klassiker som RoboCop, Total Recall, Starship Troopers och Basic Instinct men även katastrofen Hollow Man som till dags dato är hans sista Hollywoodrulle. Det verkar som att han slickade såren och stack hem till Holland för att göra sin första holländska rulle sen 80-talet. Och vilken comeback! Black Book är inspirerad av en sann historia där en ung judisk kvinna under andra världskriget hamnar i motståndsrörelsen och börjar infiltrera Gestapo. Plötsligt är hon och nazisten kära i varandra samtidigt som motståndsrörelsen har en förrädare internt som skapar mängder med problem där folk antingen bli fängslade eller dödade eller både och. Carice van Houten (Valkyria, Repo Men) är fantastisk i huvudrollen. Både stark och spröd på samma gång och förmedlar verkligen en järnvilja att slå tillbaka mot nazisterna som utplånat hennes familj. Det är inte svårt att förstå att Bryan Singer och Tom Cruise snabbt rekryterade henne att vara med i Valkyria efter att ha sett henne i denna film. Verhoeven bjussar på lagom delar drama, action, spänning och kärlek och filmens nära nog två och en halv timme blåser förbi utan en sekunds tristess.

/Surskägget