For fuck sake

Här har man varit på lite välförtjänt semester, kommer tillbaka och vad har hänt? Surskägget har kollat på så mycket film så man undrar om han egentligen gör något annat! Blandad kompott ser jag. Eftersom jag fortfarande är semesterlat så kommer här mina två cent av de filmer jag sett som skägget redan ressat under tiden jag var borta.

Harsh Times @@
Bale gör en solid roll i en snygg och gritty rulle som tyvärr är ganska ointressant under det coola skalet.

Watchmen @@@@
Missade att skriva om denna när jag såg den på bio (for shame!) men håller med skägget till punkt och pricka.

The Spirit @
Oj oj oj så illa.

Titanic @@@
Ger den en trea för jag är snäll. Den var maffig när man såg den på bio men när jag såg om den nyligen så var jag inte lika impad. Världens dyraste Bregott.

Withnail & I @@@@
Att skägget inte gillade sina gråa brittiska realismrullar visste jag redan men jag trodde åtminstone att han uppskattade sköna karaktärer och smart, torr och verbal humor. Ack så fel man kan ha. Surskägget har här förmodligen delat ut bloggens minst välförtjänta etta och för det får han inga applåder. Kanske ska du "tvinga" dig att se om den här skägget? Den blir bättre vid varje titt. Filmen är även baserad på verkliga händelser ur regissören Bruce "Jennifer 8" Robinsons liv vilket inte gör den sämre.

Derailed @@
Inget märkvärdigt. En bakissöndag framför dumburken på sin höjd...SIN HÖJD!!!

/Vrångmannen

Derailed

@@@
Clive Owen lever sitt förortsliv med sedvanlig uttråkhet. Varje morgon in till jobbet, varje kväll hem till ett äktenskap som sedan länge kraschat men där man håller ihop på grund av barn (som dessutom lider av den värsta typen av diabetes och kräver mycket omsorg, hänsyn och extra jobb). Han träffar Jennifer Aniston på pendeln som sitter lite i samma sits. De träffas mer och mer och till slut hamnar de på ett hotellrum. Problemet är att det stormar in en galen fransk gangster (Vincent Cassel) som rånar Owen och våldtar Aniston. Dessvärre är detta bara början på oredan och Owen sugs djupare och djupare ner i ett träsk av hot, utpressning och mord. Regissör är Mikael Håfström som gör ett riktigt bra jobb men en förhållandevis enkel och traditionell story. Han satsar på att ge karaktärerna gott om utrymme vilket ger Clive Owen chans till att verkligen växa sin karaktär och få publiken att känna med honom. Nu är jag en stor sucker för Clive, tycker han är en skön snubbe och gillar alltid den typ av trovärdighet han för med sig och därför åker betyget upp ett extra snäpp. Men utan stjärnor som får en att känna så, vad vore film då?
/Surskägget
PS. Ni kan läsa svaret på min retoriska fråga i min recension av Withnail & I hahahahahahaha!

The Postman Always Rings Twice (1946)

@@@@
Även om jag skrivit årtalet i titeln så vill jag påpeka att vi snackar versionen med Lana Turner och John Garfield här, inte den med Jack Nicholson och Jessica Lange som inte alls är lika bra (bara idén att casta Lange är så fel så fel). Frank (mästerligt spelad av Garfield) som liftar runt i världen hamnar på ett fik vid vägkanten och erbjuds jobb av den något äldre mannen som driver stället. Det visar sig vara jackpot för Frank när han träffar den betydligt yngre frun i huset, sexiga Cora (en lysande Lana Turner). Snart är de förälskade i varandra och mord planeras och utförs. Men åklagaren är dem på spåren och snart nog börjar de älskade tu att skylla på varandra. De gör inte såna här filmer längre. Jag brukar säga det när jag med nostalgisk tår i ögat recenserar film noir från den här tidsperioden. Men det är alltför sant. Visst gjorde Polanski en lysande insats med Chinatown i modern tid, men det är långt och sällsamt mellan så här enkla men bra filmer. Mycket är skådisarna. Man köper karaktärerna direkt, och hänger lätt med på allt de tar för sig. Sen ska man aldrig förringa själva storyn baserad på en grymt bra bok av James M. Cain som är dubbelt så brutal och sexosande som filmen.
/Surskägget

Withnail & I

@
Genren brittisk diskbänksrealism (typ allt av Ken Loach) har för mig alltid varit ungefär lika lockande som brittiskt kostymdrama (tänk Howard’s End och liknande dravel). Att Withnail & I har blivit framröstad av filmtidningen Total Film i England till den tredje roligaste brittiska komedin någonsin gör mig mörkrädd. Visst finns det ett par roliga dialoger och nån oneliner, men överlag är det rätt så ont om skratt. Istället koncentreras allt på (den självpåtagna) misären våra två titelroller lever i. De är arbetslösa skådisar som dränker sina sorger i sprit. För att slippa London ett tag sticker de ut på landet där de tror att alla bönder ska mörda dem (och alla bönder beter sig för övrigt rätt märkligt). Större delen av filmen utspelar sig i ett kolsvart hus upplyst endast av ett levande ljus (ja det är precis så mörkt som det låter, man ser en halv näsa då och då när skådisen står tillräckligt nära ljuset) och övrig tid ligger snubbarna dränkta i sprit och tycker synd om sig själva. En helgalen pundare dyker upp som comic relief men får en mest att aldrig vilja ta nån drog som den snubben möjligtvis har att sälja (i o m att han är en extrem loser och inte den comic relief han borde vara). Låter som en kul kväll va? Vill jag ha misär på ögat går jag och ställer mig på torget vid närmaste Systembolag och tittar en stund på alkisarna på parkbänken. Det är gratis och jag kan gå därifrån när jag vill. Jag har inget emot att se en film om knäppa människor i misär (Fight Club, Reign Over Me, Gökboet etc) men det måste finnas nånting underhållande också för vad är annars poängen med en film? Jag kan som sagt gå ner till alkisarna och titta på när de kissar ner sig. I slutändan kommer man förstås undan med hur mycket skit och misär som helst om man får publiken att gilla karaktärerna. Och det är det som är största problemet för mig med den här filmen. Jag gillar inte karaktärerna som jag bara vill rycka i kragen och skrika: ”Grow up ya bastards!”.
/Surskägget
PS. Det är inte jag som designat vår fina filmbloggslogga. Det är vår vän PTB som älskar Withnail & I. Om nån nu undrade varför de sitter mitt i blickfånget.

Baksmällan

@@@@@
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA! Om Zack & Miri Make A Porno var förra årets roligaste film, har vi årets roligaste här. Regissör Todd Phillips har tidigare gett oss komiska mästerverk som Old School, Road Trip och Starsky & Hutch. Här slår han nästan Old School på fingrarna (det är orättvist att jämföra filmerna för de är lika bra fast på olika sätt). Den mer eller mindre helt okände Zach Galifianakis är en ny Will Ferrell som bjussar på ansiktsuttryck och repliker man inte tror är sanna. Storyn är väl välkänd vid det här laget (ett gäng polare vaknar upp efter en svensexa och minns inte ett skit av vad som hänt natten innan) så vi skippar att berätta om den. Allt jag kan säga är att om man har ett uns humor i kroppen och inte har sett den här än är det bara att springa, inte gå, till närmaste bio och se och se om (själv har jag redan sett den två gånger och det lär bli många mer närmaste månaderna). I övrigt kan jag bara hålla med om allt Vrångmannen säger i sin recension.
/Surskägget

Brüno

@@@@
När jag såg Borat höll jag inte på att ta mig ut från biosalongen för jag skrattade nästan ihjäl mig. Tyvärr är inte Brüno riktigt lika bra, men Sacha Baron Cohens geni går inte att förneka. Visst sparkar han in dörrar som redan är öppna, men då ska man tänka på att de dörrarna är öppna här i Sverige, inte i USA. Där är homofobin tyvärr på sina ställen lika rutten som för 50 år sedan (vilket i och för sig säkert stämmer med vissa byhålor även här i Svedala). Sacha Baron Cohen fortsätter på samma spår som han påbörjade med Borat. Han blandar fiktiva inslag med dolda kameranliknande inslag där han i sin roll glider runt bland verkliga människor och testar deras fördomar. Tack vare sin snabbtänkthet och förmåga att improvisera blixtsnabbt uppstår ibland helt sjukt roliga situationer. Vissa scener är så pinsamt jobbiga att titta på att man undrar hur han klarar av att hålla masken när folk slänger ur sig grodor som kväker långt efter att man lämnat biosalongen. Tyvärr lär vi inte få se många mer liknande filmer från herr Cohen då han helt enkelt börjar bli för känd för att komma undan men det.
/Surskägget

Titanic

@@@@@
Jag kommer ihåg att jag såg den här på en pressvisning någon vecka innan premiären 1997. Jag gick ut ur salongen och var övertygad om att jag sett ett mästerverk. Det var en klockren femma. Mycket vatten (hahaha vatten! Titanic! Sug på det ett tag…) har runnit under många broar sedan dess och trots 11 Oscars och I’m on top of the world ma började jag misstänka att jag byggt upp filmen för mycket. Det handlar trots allt bara om ett skepp som sjunker. Hur bra kan det vara? Men efter att ha sett om den för första gången på 12 år kan jag bara kapitulera inför James Camerons geni. Han har verkligen skapat ett mästerverk som har överlevt tidens tand. Visst, man vet hur filmen ska sluta. Titanic sjunker. Det vet vi. Men som det brukar vara med riktigt bra historier är det inte slutet som är intressant, utan resan dit. Och trots filmens tre timmar har jag inte tråkigt en enda sekund. Jag vet att det finns skeptiker som kallar detta för romantiskt tjafs, tjejfilm, etc, men alla de kan dra något gammalt över sig. DiCaprio, Winslet, Zane och alla andra är strålande i sina roller och Camerons manus och regi är utan anmärkning. En sann klassiker och ett riktigt mästerverk som överlevt tidens tand och som lär hänföra generationer framöver.
/Surskägget

Sahara

@@

Clive Cusslers böcker har man sett i bokhandeln och aldrig brytt sig om. Tydligen har han skrivit en hel radda böcker om en före detta marinsoldat som numera bärgar skatter och vrakfynd och hamnar i alla möjliga och omöjliga situationer där hans gamla elitsoldatkunskaper kommer väl till pass. Lite som en amerikansk James Bond typ. Sahara är den första filmatiseringen i denna serie om Dirk Pitt (hahahaha namnet är bara för mycket) och tanken var nog att det skulle komma fler. Men den stora publiktillströmning man hoppats på uteblev tydligen för inte har det kommit fler Dirk Pittrullar. Inte för att jag ligger sömnlös för det. Visst är det en underhållande popcornrulle med mycket explosioner, pangpang och annat gott. Visst gillar jag både Matthew McConaughey och Steve Zahn och Penélope Cruz. Visst är idén om en glad och lite halvgalen jänkare som åker runt och räddar skatter en okej Indiana Jonesripoff som skulle kunna funka i ett par rullar. Samtidigt har man glömt filmen tre sekunder efter att man sett den och går glatt vidare mot nya mål i livet.

/Surskägget

Att Göra En Pudel

@
Vad ska man skriva om det här då? Att det är en svensk komedi helt utan skämt? Att den lanserades som en feelgoodfilm utan att ha en enda ingrediens som gör att man känner en varm, mjuk, härlig känsla i slutet av filmen? Ja, det skulle man kunna skriva. Man kan också fråga sig vad manusförfattaren och regissören vill säga med filmen. Är det lite ytlig kritik mot kvällspressen man skönjar? Är det lite skrap på ytan kring bluffar med new agehelger där vilseledda människor betalar dyra pengar för ingenting? Kanske det. Vem vet? Vem bryr sig? Det spelar ingen roll att Eva Rösa är jättesöt och go när hennes karaktär är så in i bomben trist att man liksom inte bryr sig om henne. Vilken lärare på vilken skrivarkurs som helst hade satt stopp för detta manus. Det är långt ifrån färdigt. Att det slank igenom filmsveriges korridorer och fick pengar är makalöst.
/Surskägget

The Spirit

@
Will Eisner var en serietecknare och författare som på 40-talet skapade och skrev en serie om en privatdeckare som förmodligen var ett spöke och som rensade upp på gator och torg bland skurkarna i stan. Serien hade en skön blandning av humor, action och kärlek med teckningar som blandade realism med total orealism. The Spirit är förstås sedan länge kultförklarad och håller än idag (rekommenderas verkligen att läsa om du får tag på ett album eller två). Frank Miller är som de flesta vet vid det här laget en mycket begåvad serietecknare och författare som skapat odödliga seriealbum som Sin City, 300, Ronin och The Dark Knight Returns. Hans speciella visuella stil inspirerade Robert Rodriguez till nya höjder vid filmatiseringen av Sin City och även Zack Snyder med 300. När jag fick höra att Miller skulle skriva och regissera en filmatisering av The Spirit trodde jag stenhårt på projektet. Med Millers tuffa dialog och coola visuella stil i kombination med Eisners skapelse kunde det inte bli annat än bra. Sedan började ettorna hagla och hånet ekade över hela Internetvärlden kors och tvärs.
Jag hade hoppats kunna försvara den här filmen. Berätta för folk att de missat att se Frank Millers uppenbara geni. Blivit hänförd och begeistrad av en fantastisk och makalös film som sparkade stjärt med det mesta. Tyvärr kan jag bara hålla med i kören av spott och spe. Dialogen är katastrofal, storyn pisstråkig och skådespelarinsatserna mediokra (vilket jag är rätt säker på har att göra med att Frank helt enkelt inte är duktig på personregi). Gabriel Macht som vi knappt sett i lite småroller här och där är helt fel som The Spirit. Samuel L. Jackson är väl okej som skurk, men karaktären är så sjukt kliché att det bara blir pannkaka. Scarlett Johansson är väl den som kommer undan mest med hedern i behåll, fast hennes karaktär är inte heller nåt att hänga i julgran. Bäst är faktiskt de helt okända barnskådisar som gestaltar The Spirit och hans kärlek (spelad av Eva Mendes i vuxen ålder) i unga dagar i ett par flashbacks.
Det enda positiva med filmen är att den verkligen är skitsnygg. Gillar man Millers stil så får man den så det räcker och blir över. Men försöket att göra ett seriealbum som film till skillnad från att filmatisera ett seriealbum ramlar ihop som ett svagt korthus. Låt Miller göra det han gör bäst från och med nu. Skapa grymt bra serier. Överlåt filmatiseringarna åt nån annan.
/Surskägget

Watchmen

@@@@
Ännu en filmatisering av en så kallad grafisk novell (med andra ord en avslutad serietidning med x antal kapitel) av Zack Snyder som gjorde en fantastiskt jobb med Frank Millers 300. Seriens skapare Alan Moore har vägrat att ha med filmatiseringen att göra och hans motiv för detta är helt enkelt att det mer eller mindre är omöjligt att verkligen föra över serien på ett bra sätt till ett annat medium. Moore har förstås delvis rätt. Serien är oerhört komplex med många underhandlingar och sidospår som funkar jättebra i serieform men som blir lite baktungt i en film. Snyder och diverse manusförfattare har försökt lösa detta på bästa möjliga sätt, men trots att den version jag såg var en director's cut på strax över tre timmar kändes det ändå som att det saknades en hel del djup från serien. Med det sagt är detta på alla sätt och vis en fantastisk film. Rent visuellt är den makalös, hur snygg och cool som helst. Man lyckas fånga seriens anda i det stora hela och låter karaktärerna komma till sin rätt med hjälp av bra casting. Tack och lov vågar man hålla kvar vid seriens största styrka nämligen avsaknaden av traditionella skurkar och hjältar (trots att det i grunden handlar om superhjältar). Alla har sin egen agenda och även den person som är skurken har ett gott syfte med det onda han ställer till med som gör det väldigt svårt att tycka riktigt illa om honom i och med att han i sin galenskap faktiskt har rätt och lyckas prestera något många kungar och presidenter i århundraden misslyckats med. Även valet av musik är klockrent och varje låt lägger ännu ett lager till den redan tjockbottnade handlingen. Tre timmar flög förbi väldigt fort och det var länge sedan jag kände mig såhär underhållen. Ser redan fram emot att se om den.
/Surskägget
PS. Malin Åkerman inte bara ser ut som Natalie Portman i filmen, men pratar även exakt som henne vad gäller betoning, tonläge och melodi. Det gick så långt att jag gång på gång fick påminna mig om att Natalie Portman inte var med i Watchmen utan Alan Moores andra mästerverk V för Vendetta.

Miss March

@@
Eugene tror inte på sex före äktenskapet men blir övertalad av sin flickvän Cindi att de ska slå till på skolavslutningen för de har trots allt varit ihop i två år. Eugenes bästa kompis Tucker lurar i honom ett par shots för att stärka förtroendet och det hela slutar med att Eugene ramlar ner för en trappa och hamnar i koma i fyra år. När han vaknar är det bara Tucker, den evige vännen, som vakar vid hans sida. Det visar sig att Cindi blivit Playboymodell. Tillsammans ger sig grabbarna ut på en roadtrip med destination Playboy Mansion för att äntligen se till att Eugene och Cindi kan ligga med varandra. Ja, det är ungefär så pubertalt och fånigt som det låter men samtidigt bjussas det på exakt den typen av skämt som jag gillar, med andra ord mycket bajs, kiss och sex som slutar illa. Självklart dyker även mr Playboy upp i en roll som sig själv där han lär ut lite visdomar om kärlek och livet. Filmen som helhet är en liten bagatell, men sådär dumkul som gör att den nästan seglar upp på en trea.
/Surskägget

Harsh Times

@@@
Skriven av samma kille som skrev Training Day och det märks. Samma typ av karaktärer, samma typ av miljöer, samma typ av handling och samma fokus på två snubbar i en bil. Den här gången är det inte två snutar som glider runt utan två gamla polare (Christian Bale och Freddy Rodriguez) som är på jakt efter jobb men som mest dricker bira och röker på. De kommer över en pistol efter att ha slagits med några gangsters och försöker sälja den för att få lite stålars. Eva Longoria är Freddys flickvän och måttligt road att Freddy hänger med Bale som är psykotisk före detta soldat med mängder av liv på sitt samvete. De glider runt lite mer i bilen och snackar skit. Får pistolen såld. Grälar lite med Longoria. Åker till Mexiko. Och där ballar Bale ur totalt så till och med Freddy lackar ur på honom. Det är inte mycket till handling, men dialogen känns naturlig och både Bale och Freddy Rodriguez (du har sett honom i Planet Terror) gör fina insatser vilket höjer upp filmen ett snäpp. Training Day är betydligt bättre, men gillar du LA och dess smutsiga baksida med skumma snubbar i bilar bör du kolla in Harsh Times.
/Surskägget

Haven

@@
Efter Reservoir Dogs och framförallt Pulp Fiction drabbade Tarantinosjukan allt fler filmskapare. Plötsligt kunde man inte berätta en historia utan att korsklippa hit och dit i tid och rum och hoppa mellan flera parallella historier. I rätt händer funkar detta jättebra. Filmen får ett lyft och känns mer intressant att titta på. I fel händer blir det bara ett mischmasch av konstiga tidshopp utan mål och mening. Precis detta lider Haven av. Debutanten Frank E. Flowers har en helt okej story han vill berätta om ekonomisk brottslighet, droghandel och kärlek på Caymanöarna. Men istället för att bara berätta den rakt upp och ner ska han leka Tarantino och krånglar därmed till det både för sig själv och publiken. När han gör första tidshoppet tar det ca 30 minuter innan det framkommer att han hoppat bak i tiden vilket gör att man undrar vad det man tittar på ska tillföra handlingen (speciellt som han byter huvudkaraktär från Agnes Bruckner till Orlando Bloom utan ett ord). Det är jäkligt synd för det finns en hel del potential i filmen. Fotot är snyggt och de underbara miljöerna i Caymanparadiset lyfter upp filmen och förstärker handlingen. Hade man bara hållt sig till en rak tidslinje hade betyget utan tvekan blivit bra. Nu är det knappt okej.
/Surskägget

Surskägget intervjuar Vrångmannen, del 1

I likhet med den store hjälten James Lipton (filmvetaren som gör de grymmaste intervjuerna med alla stora skådisar) bestämde sig Surskägget för att sätta sig ner och grilla Vrångmannen litegrann kring skräckfilm.

Surskägget: Du gillar ju din skräckfilm överlag och slasher specifikt. Hur, och kanske framförallt när, halkade du in på det spåret?

Vrångmannen: Det var ballt med våld när man liten (om man inte fick en snyting på riktigt det vill säga och sprang hem till mamma och grinade åt sig en MOVIEBOX!) så rysare & action var det man tittade på mest när man kom åt en video och morsan var på bra humör. Jag var extremt känslig för skräckfilm när jag var liten och sprang ofta livrädd hem från kompisar efter halva rullen. Slasherfilmerna var ett sätt att få skräcken serverad lite lagom eftersom man aldrig blev riktigt rädd, mer ängslig. Jag var aldrig riktigt intresserad av ”kladdet” i rullarna utan mer fascinerad av vad filmmakarna kunde hitta på härnäst. Det var helheten och uppbyggnaden som var tuff och eftersom man var så ung så funkade ju formulan om och om igen och man brydde sig inte. Bara det var lite naket, lite skrik, ”tuff” galning i mask och påhittiga mord. Första riktiga splatter/gorefilmen jag såg när jag var liten hette Nightmare in a Damaged Brain och den är än idag rätt brutal vad jag förstått. Vågar nog inte se den igen trots att jag är trettio..hhhrrrmrmmmh år gammal. Nuförtiden är rullarna i genren överlag kassa men ibland dyker det upp hyggliga godbitar så man blir sentimental och drömmer sig tillbaka när det faktiskt var roligare med film.

Surskägget: Är dagens slashers verkligen sämre med sina högre budgetar eller är det bara så att du blivit äldre och inte impas lika mycket av en slasher längre? Lite naket, lite skrik och ”tuff” galning kanske inte räcker att impa på en trettio…hhhhrrrmrmmmmåring?

Vrångmannen: Förr i tiden hade de oftast en annan stämning. Kanske berodde det på att de inte hade pengar till ordentligt med ljusutrustning och filmerna per automatik blev mörkare. Å andra sidan är man ju mer lättskrämd som ung och på den tiden var ju video ett unikum – ”jag kan kolla på film hemma när jag vill på teeeeveeen!”. Man är överlag inte så impad av film på samma sätt idag. Allt är för lättillgängligt och blasé. En högtidsstund när man var yngre var när morsan skulle bort, man hade fått hyra en moviebox och tre fyra filmer (ofta skräckisar) med sin bästa kompis. Sen är ju allt relativt naturligtvis. Jag har glömt fler filmer än vad folk generellt har sett och då har man sett mycket. Man hittar andra vägar att uppskatta film på. Idag ser man en del skräckfilm och vill så gärna bli skrämd och få rysningar men till 90% suckar man bara eller gäspar. Man har blivit tråkigare, äldre och man är på tok för avtrubbad. Det jag somnar till kanske skrämmer slag på någon annan helt enkelt. Men minnen av videoterror finns kvar och det är sköna och glada minnen INTE Studio S ”ni förstör våra barn” minnen. Vilka nötter.

Surskägget: Hahahahaha Studio S! Vilken klassiker. Moralpaniken härjade friskt. Ett par år senare var det W.A.S.P.’s tur, men det är en annan historia. Prånglas skräck- och slasherrullar bara ut snabbare idag tror du? Med tanke på att det som du säger finns x antal hundra filmkanaler och en dvd-film kostar 29:90 på Statoil. Film finns med andra ord överallt idag. Inte som förr när 2 av 10 ägde en VHS och resten hyrde moviebox för dyra pengar. Samtidigt låter det som att du kanske förknippar filmerna med en känsla av ”nu-är-mamma-bortrest-nu-får-man-vara-lite-vuxen-trots-att-man-är-liten” och det bara därför är så att du minns filmerna med ett leende och en känsla av värme i hjärtat.

Vrångmannen: Kanske en kombination av att jag älskade film som liten och ville bli filmare (sköna egeninspelade James Bondrullar på Super-8 och rymdkulissbyggen i barnrummet..) samt att man fick vara lite vuxen när morsan var väck. Sen var det ju lite tabu också med de farligaste filmerna á la Motorsågsmassakern och Zombie Creeping Flesh, detta kom dock i nedre tonåren men moralpaniken hade inte lagt sig hos föräldrar. Dessa filmer fick vi smyga med, de som inte gick att hyra på den lokala videobutiken. Helt klart har just skräckgenren spelat en stor roll. Jag vet faktiskt egentligen inte varför. Idag går det tjugo på dussinet och det är ju en billig genre att producera, oftast får investerarna minst tillbaka sina pengar och gör plötsligt en film succé så är det easy money all the way. Kolla på t ex Halloween på 70-talet eller Blair Witch Project (där Internet spelade en STOR roll för marknadsföringen). Halloween är en klassiker i sin överlåga budget och Blair Witch kostade en snorkråka och en långpromenad. Med dagens hemmautrustning som har väldigt bra kvalitet för liten peng så är det många därute med filmdrömmar och de flesta startar med just en skräckis dels för kärlek till genren, dels för att det är billigt att producera.

To be continued...