Now You See Me

@@@@-
En fartfylld, påkostad och busig matinérulle som blandar lite action, lite komedi, lite heist a’la Oceans Eleven och en hel del MAGIC. Filmen är späckad med stjärnor (Jesse Eisenberg, Isla Fisher, Woody Harrelson, Dave Franco, Mélanie Laurent, Morgan Freeman, Michael Caine, Mark Ruffalo..) och alla verkar ha hur kul som helst bland all fart och fläkt. Jag hade ett stort leende på läpparna under hela filmen och den tappar aldrig tempo under de dryga två timmar den underhåller. Inget som kommer att gå till historien men rackarbajsarkul för stunden. Mer sånt!
/Vrångmannen

Definitely, Maybe

@@@
Romantisk komedi med Ryan Reynolds i huvudrollen som Will, en snubbe mitt i livet som precis skrivit under skilsmässopappren och nu inte riktigt vet vilken riktning hans liv ska ta. En kväll ber hans 10-åriga dotter Maya (Abigail Breslin) att Will ska berätta historien om hur han och mamman träffades och om han haft andra kvinnor i sitt liv innan mamma. Will går med på det men bestämmer att han kommer byta ut alla namn så att Maya måste gissa vem hon tror mamman är. Därefter följer en berättelse om Wills liv innan Maya med tre kvinnor i huvudrollerna. Ungdomskärleken Emily (Elizabeth Banks), Emilys intellektuella kompis Summer (Rachel Weisz) och coola arbetskollegan April (Isla Fisher). Will är romantisk länkad till samtliga tre och det är nu upp till Maya att försöka gissa vem mamman är. När berättelsen är slut visar det sig dock att Will egentligen faktiskt varit kär större delen av sitt liv i den kvinna som inte är Mayas mamma och som Maya ser det så har den kvinnan varit kär i Will. Därför tvingar hon Will att söka upp den kvinnan för att försöka få till ett förhållande. Reynolds funkar perfekt i rollen och har kanonkemi med samtliga av de tre kvinnliga skådisarna. Men är det någon som verkligen lyser i filmen är det Isla Fisher som helt klart höjer upp filmen ett snäpp över det sedvanliga romcomträsket. Det är ett lite annorlunda upplägg där vi i publiken får sitta och gissa vem av de tre kvinnorna som är mamman och det känns om inte direkt nyskapande så åtminstone fräscht och kul. Följer annars de flesta standardmallar för romcoms men hey, det funkar ju.
/Surskägget

Machine Gun Preacher

@@@
En sann historia om MC-knutten, knarkaren och allmänna odågan Sam Childers (Gerard Butler) som efter att nästan ha mördat en liftare börjat inse att hans knarkande liv inte kommer leda till något gott och därför bett och fått hjälp av sin fru (Michelle Monaghan) att hitta Jesus. Väl pånyttfödd startar Childers en byggfirma, får ordning på sitt liv, blir sams med både frun och dottern och lever ett lyckligt liv. En dag får Childers för sig att han måste bygga en kyrka som ska ta emot före detta narkomaner och kriminella och hjälpa dem på rätt köl i livet. Via kyrkan får han sedan kontakt med en grupp missionärer som hjälper befolkningen i Uganda och Sudan att bygga hus. Väl där inser han att det finns hundratals, rentav tusentals, barn framförallt i Sudan som tvingas att bli barnsoldater och hjälplöst måste se sina familjer bli mördade. Sam bestämmer sig genast för att ta sig an dessa barn och hjälpa dem hitta en fristad. Han bygger upp en liten by mitt i det värst krigshärjade området i Sudan och erbjuder alla barn trygghet och frihet där. Detta uppskattas givetvis inte av Kony och hans soldater som gång på gång anfaller lägret. Men Sam kan hantera sina vapen och har en lojal skara anhängare som inte tvekar att dra på sig en k-pist och visa var skåpet ska stå. Sam påbörjade detta redan på 90-talet och kämpar än idag vidare mot Kony och försöker hjälpa så många barn som han bara kan. Butler är duktig på att balansera mellan att vara butter och hård soldat för att sedan vara en generös och barnvänlig man som gör allt han kan för att rädda liv. Filmen viker inte undan för att visa lemlästade barnkroppar och de grymheter som både barnen och deras föräldrar råkar ut för i realistisk tappning vilket gör att den bitvis är jobbig att titta på. En intressant film om en intressant person som dock kunde skurits ner med en halvtimme för ännu större effekt.
/Surskägget

Narc

@
Segt, hyfsat trist och extremt pretto blir det när Jason Patrics good guysnut möter Ray Liottas bad guysnut. Patric är före detta knarkpolis som jobbat under cover många år och nu är utbränd och mest av allt vill ha ett skrivbordsjobb. Detta lovas han få - så fort han löst fallet vem som dödat en annan under coversnut. Till sin hjälp får han Ray Liotta. Givetvis vet vi direkt att det faktiskt är Liotta som dödat den andra snuten och som nu försöker skylla på några knarklangare. Trots det genomlider vi 100 minuter eller så tills filmen "avslöjar" att det de facto är Liotta. Både Patric och Liotta är duktiga skådisar men de känns väldigt type castade här och även om scenerna mellan dem är fyllda av bra energi och samspel lyfter filmen aldrig och det mesta tragglas för länge och för mycket.
/Surskägget

The Lone Ranger

@@@@

Recensenterna har inte varit nådiga mot denna filmatisering av klassiska teveserien från 50-talet (från början var The Lone Ranger dock en radioshow på 30-talet tro det eller ej, innan det blev en bunt böcker och även serietidningar av det hela). När jag var liten knodd hade jag tre favoritserier på teve. Starsky & Hutch, Dukes of Hazzard och The Lone Ranger. Det spelade ingen roll att Lone Ranger var svartvit när den var så jävla tuff och ball. En supercool westernhjälte med supersmart häst (Hi-yo Silver! Away!) och en ball och tuff indianside-kick vid namn Tonto. I stort sett hela teamet från Pirates of the Caribbeanfilmerna har slutit upp bakom detta projekt och det här är i stora delar Pirates i en vilda västernsättning med Johnny Depps tolkning av Tonto som den nya Jack Sparrow med flätat hår och allt. Recensenterna gick man ur huse i sina hyllningar för Piratesrullarna och jag fattar inte varför man sågar detta då konceptet och utförandet är samma sak med skillnaden att detta rockar tusen gånger mer än alla fyra Piratesrullar tillsammans. Vilken supermatinéunderhållning. Det är spännande, action, äventyr, roligt, busigt och skitsnyggt överdrivet i två och en halv timme. Vad finns att inte älska? Det händer grejer hela tiden och den ena balla actionsekvensen överglänser den andra ända fram till slutscenen då gamla hederliga musiken drar igång (Willem Tell av Rossini som är superduperkänd och som du känner igen direkt när du hör den) och jag är 10 igen med gåshud för det är så spännande och bra. Har förstått att den inte dragit in de pengar som förväntades så en tvåa är förmodligen för mycket för att hoppas på, men då är det väl bara köpa den så fort den släpps på Blue-Ray och se den om och om igen. Hi-yo Silver! AWAY!

/Surskägget

World War Z

@@@

Trailern rockade så jäkla fett vilket gjorde att detta var en av de filmerna i sommar som jag varit nästan mest sugen på att se. Nu höll det inte riktigt hela vägen men första timmen var briljant för att sedan tappa rejält i tempo i timme två. Brad Pitt är före detta FN-supersoldat som sett sin beskärda del av krigshärdar över hela jordklotet. Nu är han pensionerad och ägnar sig åt sin fru och två döttrar. Samma morgon som filmen börjar åker Brad och familj till skola och jobb när ett zombieutbrott exploderar över jorden. Brad får tillfälle att använda de flesta av sina egenskaper för att rädda sig själv och familjen ur knipan innan FN får tag i honom och skickar ut honom för att ta reda på var denna zombiesmitta bröt ut i förhoppning om att få tag på patient Noll och därmed kunna ordna ett botemedel. Färden tar honom till Sydkorea, Israel och slutligen Skottland. Överallt attackerar vildsinta, rabiata och fullständigt bindgalna zombies allt som rör sig. Givetvis listar Brad ut zombiesarnas svaghet och mänskligheten är räddad. Som sagt, första timmen är riktigt bra. Det är högt tempo, zombiesarna känns livsfarliga (snabba och blodtörstiga som 28 Dagar Senare fast värre) och man varvar snygt och skickligt mellan stora actionsekvenser med klaustrofobiska mörka-korridorer-där-det-kan-finnas-zombies-i-sekvenser. Tyvärr upprepas konceptet gång på gång. Först lite stora actionspektakel där städer blir zombiefierade på minuter och sen lite mindre men mer läskigt krypande scener. Underhållande till stor del och en schysst rulle. Dock på inga sätt ett mästerverk. Filmen är baserad på en bok av Max Brooks med samma titel som jag inte läst så därmed inga jämförelser (har dock hört ryktas att fansen av boken inte är nöjda med filmen).

/Surskägget

Playing For Keeps

@@@

Gerard Butler är en före detta fotbollsstjärna som tvingats lägga karriären på hyllan efter en skada. Han hankar sig fram i livet utan vare sig pengar, mål eller mening mer än att han försöker upprätthålla kontakten med sin typ 10-åriga son som bor hon Butlers ex Jessica Biel och hennes nye man. Butlers karaktär är helt enkelt en riktig förlorare som ingen riktigt gillar. Men allt ändras den dagen han hoppar in som tränare för grabbens knattelag. Plötsligt står alla fotbollsmammorna där och suktar efter honom (Uma Thurman, Catherine Zeta-Jones och Judy Greer) och en av de rikare fotbollspapporna (Dennis Quaid) erbjuder honom lite business och väl behövda stålars. Plötsligt pekar allt uppåt för vår hjälte. Självklart leder bollandet av coachroll med föräldrarskap med tre fruntimmer med nya affärsmöjligheter till en jäkla massa förvirringar och intriger som Butler lyckas klura sig ur med nöd och näppe. Det här är väl inget speciellt egentligen men jag gillar Butlers lite vrånga charm och Judy Greer bjussar på några riktigt bra scener som knastokig nybliven singel. Baserad på danska filmen Ingen Match om nu nån sett den.

/Surskägget

Bride Wars

@
Gillar ju både Kate Hudson och Anne Hathaway men vad spelar det för roll när de för en gångs skull inte är ett dugg charmiga och roliga utan bara så sjukt tjejklichéiga att jag känner hur små älvor virar in mig i rosa silkespapper medan jag tittar på filmen. De är alltså bästisar som hela sina liv drömt om det perfekta bröllopet. När det slumpar sig som så att båda ska gifta sig samma datum på samma ställe börjar de bråka istället. Ja ni hör ju. Kliché på kliché staplas likt utspottade tuggummin på varandra tills man bara vill slänga ett Barbiehus rakt i teven. Ska väl anses vara en romcom men är vare sig romantisk eller rolig. Synd på två bra skådisar.
/Surskägget

Snow White & The Huntsman

@@

Vad håller Charlize Theron på med? Här har hon chansen att spela Johnny-Depp-i-en-Tim-Burton-film-over-the-top-överdrivet och därmed säkra en av de bästa häxorna på film i modern tid. Istället method actar hon skiten ur rollen och det blir bara så fel och helt distanslöst vilket bara ger karaktären en känsla av overklighet. För ska man spela häxa i en sagofilm, om än mörk och svart, så kan man inte spela häxan som om det var ett biopicdrama och en Oscarsnominering väntandes runt hörnet. För då kommer häxan kännas malplacerad och därmed overklig. Men spela henne hahahahaha-krax-krax-galen och alla kommer köpa att detta är en superfarlig sagohäxa (jämför med Mila Kunis briljanta tolkning av onda häxan i Oz The Great And Powerful). Och hade Theron spelat henne så hade Oscarsnomineringen varit given (kolla Depp och hans superöverdrivna Jack Sparrow). Med det sagt hade en annorlunda rolltolkning av Theron inte räddat den här filmen ändå. Full med en miljard luckor i manus och en huvudrollsskådis som är tråkigare än tråkgrå färg. Jaaaa jag vet att alla alltid rackar ner på Kristen Stewart men hon är ju tråååååååååkig. Ett ansiktsuttryck hela tiden som om hon vore en botoxad Kevin Costner. Vad är det här vad är det här!??!?!? Chris Hemsworth är väl okej som hjälten som hjälper Snövit (a k a Stewart) men han önskar nog att han höll sig till Thorfranschisen enbart efter att ha sett slutresultatet. Ganska trist och oengagerat mestadels hela vägen med ett par väldigt få ljuspunkter på vägen.

/Surskägget

Lockout

@@@@

Hahahaha här snackar vi guilty pleasure! Det här borde inte vara vare sig så bra eller så underhållande som det faktiskt är. Såg trailern och var inte alls impad. Men när man hittar rullen på Netflix är det bara att köra. Och till min stora förvåning levererar den här lilla sci-fi-actionpärlan allt och lite till. Brukar ha lite svårt för Guy Pearce (med undantag för L.A. Confidential och Memento) men här är han perfekt som supervrång antihjälte som bara pratar i oneliners och som skiter i allt och alla (inte sett en sån antihjälte sen Bruce Willis sprang runt och dansade jigg i Den Siste Scouten). Pearces karaktär är givetvis tuffast och hårdast och tar ingen skit trots att han gång på gång får så mycket spö så man knappt tror han kan sluddra ur sig ännu en oneliner. Storyn är mer eller mindre rakt av snodd/kopierad från Flykten Från New York men man har förlagt handlingen till en rymdstation istället och så är det presidentens dotter (spelad av Maggie Grace från Taken 1+2)  istället för presidenten som är kidnappad av massa elaka skurkar. Hahahaha här köttas det på och skjuts och sprängs och det är slagsmål och pangpang hela tiden och det är så mycket glimten i ögat så det funkar alldeles underbart. Man vet om vad man är och man glömmer aldrig bort det. Luc Besson står bakom manus och idé.

/Surskägget

Hollywood Homicide

@

Harrison Ford sneglar på klockan och undrar varför hans agent fick honom att ställa upp. Josh Hartnett har vett nog att se lite skamsen ut men vädjar till oss med blicken att han ställde upp bara för att få spela mot Ford och det måste vi väl ändå förstå? Ibland säger de ett par repliker och verkar sedan vilja försvinna till skämsrummet. Lena Olin är med. Varför? Hennes karaktär är helt onödig. Lou Diamond Phillips behövde verkligen pengarna men vägrar ändå vara med mer än 60 sekunder. Seg, totalt ospännande ”deckare” som knappt nån såg då det begav sig. Stor, stor plump i Fords annars hyfsat fläckfria CV.

/Surskägget

The Musketeer

@

Om mästerförfattaren Alexandre Dumas hade vetat om att ett gäng sjaskiga skådisar, regissörer, producenter och manusförfattare ett par hundra år efter hans död skulle slakta hans tidlösa mästerverk De Tre Musketörerna på detta fasansfulla och fullständigt horribla sätt hade han aldrig skrivit den.

/Surskägget

Man of Steel

@@@@
Jaha alla ni skeptiker därute (varav jag var en) nya Stålmannen är här och han rockar. Jag vet, jag vet. Jag sa samma sak när Bryan Singer slängde ur sig kalkonrullen Superman Returns för sju år sedan, men jag var också först med att erkänna mitt misstag (en gång för alla, rullen är @@ och inget mer oavsett vad som står här och här på denna blogg). Den här gången har man valt att starta om helt (Singer gjorde en sorts uppföljare till första Stålmannenfilmen från 1978) (och den filmen är för övrigt fortfarande ett frippin' mästerverk och en klockren @@@@@ och tro inget annat!) precis som Nolan gjorde med Batmanfranschisen för ett gäng år sedan (och jo, Nolan är även inblandad i denna, dock ej som regissör). Det är ett smart drag. Vi drar ett streck över allt som skett innan och börjar om från scratch. Då ges vi chansen att måla upp en egen värld med egna lagar och en egen historik som vi sedan kan göra vad vi vill med i kommande filmer (joooo det lär bli uppföljare på detta) utan att behöva oroa oss över om det stämmer överens med tidigare filmer eller ej. Där Singer på sätt och vis försökte göra en uppföljare, en hyllning till originalfilmen och en nystart koncentrerar man sig här enbart på en nystart. Vi får en större inledning på Krypton och en djupare förståelse för både Stålmannens pappa Jor-El (Russell Crowe) och hans nemesis general Zod (Michael Shannon) som funkar bra som grundpelare för resten av filmen. Man väljer också att inte berätta helt linjärt utan petar in bitar från Stålmannens (spelas med bravur av Henry Cavill som du sett eller inte sett i Red Riding Hood, Stardust och Immortals), eller ska vi snarare säga Clark Kents, uppväxt stötvis där det passar för att ge en större känslomässig förankring till det som sker i nutid när man väl klipper tillbaka dit. Kevin Costner gör sitt vanliga stoneface som jordpappan till Clark men är med så pass lite att det funkar. Scenen när han bestämt vinkar "nej" till sin son är stark i sin enkelhet och minimalism (trots att det är sju miljarder specialeffekter runt Costner när han gör det) och därför så mycket bättre än ett mer "yvigt" minspel hade förmedlat. Nånstans är det sånt här regissör Zack Snyder faktiskt lyckas riktigt bra med. Han slänger mer än gärna in mer specialeffekter på en minut än Spielberg gjort i hela sitt liv men behåller ändå på något sätt fokus på karaktärerna (typ som han gör i Watchmen och 300). Första halvan av filmen är därför till stor del karaktärsdrivet (fast givetvis med tempo och äventyr, det är trots allt en serietidningsrulle vi snackar om) för att sedan växla tempo i andra hälften och bjussa på så mycket action att slutscenen i The Avengers nästan känns tam i jämförelse. Jag gillar att vi i princip för första gången också verkligen får se konsekvenserna av när två helt osårbara supermänniskor (Stålis och Zod dårå) går loss på varandra i en storstad. När de är klara är det bara damm kvar av halva staden. Alla de tidigare så stolta skyskraporna ligger som grus på marken och flera hundratusentals om inte t o m miljontals människor ligga döda, begravda under massorna. The Avengers snuddade lite vid detta, men Snyder tar det hela till en helt ny nivå. Det här är The Avengers möter Matrixtrilogin möter Watchmen möter The Dark Knight och resultatet är strålande. Femman ligger riktigt nära. Vill smälta den lite till och se om den först innan slutgiltigt betyg ges, men det här är snudd så bra som det kan bli i en biosalong och såhär glad har jag inte varit när jag klivit ut ur biomörkret sen jag såg just The Avengers.
/Surskägget

Men in Black III

@@@
Ännu en rulle jag var sjukt skeptisk till. För seriöst. Will Smith har tappat sin mojo för länge, länge, länge sen och vare sig ettan eller tvåan var sådär superbra. En tredje del kändes bara som att det var dags att mjölka ur det sista ur en redan urvattnad franchise och en karriär på dekis. Men lo and behold, fan trean levererar och det vete tusan om den faktiskt inte är bäst i hela trilogin (eller jo det vet jag faktiskt, det är den). Som vanligt är det Will Smith som J och Tommy Lee Jones som K som är ute och jagar utomjordingar. Problemet är att den här gången är det en elaking som har lyckats ta sig tillbaka i tiden för att på så sätt ändra framtiden till en framtid där jorden utplånas. Det blir upp till J att åka bak och träffa K som ung. K som ung spelas av Josh Brolin och alla som redan innan har tyckt att han är en sjukt bra skådis kan luta sig tillbaka och njuta nu. Brolin har fångat Tommy Lee Jones perfekt in i minsta lilla detalj. Det är som att titta på en ung Tommy Lee Jones. Det är helt otroligt. Stor cred till Brolin som lyckats fånga Jones snarare än att härma honom. Mycket bra. Annars är det full fart och fläkt mest hela tiden och vi får även lite snyftbakgrundsstory till varför J levt sitt liv utan sin pappa. Inget nytt under solen på nåt sätt men som söndagsmatiné funkar den mer än väl.
/Surskägget

Road Trip: Beer Pong

@
Men Gud vilken sorglig avföring.
/Surskägget

 

Bachelorette

@@@
Fyra tjejkompisar som känt varandra sedan skolåren har spridits för vinden på sina äldre dagar och håller nu mest kontakt över telefon. När före detta mobbade Becky (en lysande Rebel Wilson som du skrattade ihjäl åt i Bridesmaids) berättar att hon ska gifta sig tar det nästan knäcken på alltid perfekta Regan (en kanon Kirsten Dunst) som ville vara först i kompisgänget med att gifta sig. Istället tar hon givetvis på sig jobbet som brudtärna på allra största allvar och ser till att arrangera allt och lite till. När det väl börjar närma sig bröllop är det även dags för möhippa och Gena (en magnifik Lizzy Caplan) och Katie (en så rolig Isla Fisher att du skrattar ihjäl dig) flyger in till New York för att vara med. Självklart går allt som kan gå snett rent åt helvete och snart nog är det inbördes krig mellan tjejerna om vems fel som är vad och hur fan de ska lösa det. Med James Marsden i en liten med kanonrolig biroll och Adam Scott (från Stepbrothers hahahahaha!) som dryg ex-pojkvän till Gena är detta till en början av fantastisk skrattfest. Tjejerna (och framförallt Isla Fisher) bjuder på sig själva så det står härliga till och de hinner bryta mot minst fyrtio tabun innan filmen oförklarligt nog går från att vara en variant av Baksmällan till att bli en variant av vilken-annan-romcom-som-helst. Tyvärr är andra hälften av filmen väldigt mycket standard 1A som bromsar upp och sänker betyget rejält. Det finns några scener man knappt tror är sanna även där (hej igen Isla Fisher) men i det stora hela är det mer transportsträckor än nåt annat i andra hälften. Synd för det här hade potential att bli en sån kanonkomedi som man kunde gå tillbaka till gång på gång och skratta ihjäl sig till. Fortfarande sevärd, men borde blivit så mycket bättre.
/Surskägget

The Hobbit: An Unexpected Journey

@@@@+
Låt mig börja med att säga att jag var huuuuuuur skeptisk som helst inför denna rulle. Eller låt mig säga såhär; när det gick ut i media att man tänkte göra en filmatisering på Bilbo också med samma team som gjorde Ringentrilogin var jag peppad som fan. Sen började det snackas om att det skulle bli två filmer och att Guillermo del Toro (överskattad) skulle ratta skeppet istället för Peter Jackson (geni) och då sjunk peppen. När det sedan blev klart att även Bilbo med sina knappt 200 sidor också skulle bli en trilogi liksom Ringen med sina 1 000 plus sidor undrade jag vad fan de höll på med. Skulle de mjölka ut så mycket pengar som möjligt ur oss stackars konsumenter? Slänga in massa nya scener, karaktärer och annat för att fylla ut tiden så mycket som möjligt? Skeptisk var bara förnamnet. Den kom och gick på bio och jag struntade fullständigt i den. Sen efter mycket om och men såg jag den hemma på BlueRay. Och Gud i himmelen vilken bra jävla film det visade sig vara! All känsla från Ringentrilogin är där. Den långsamma första timmen med karaktärsuppbyggnaden och "uppdraget". Den första färden innan anhalten hos Elrond. Och sedan actionsekvens efter actionsekvens med orcher, vättar, vargar, eld, magi och naturligtvis lite Gollum. Att dessutom alla skådisar från Ringentrilogin vars karaktärer har roller i den här kommer tillbaka är fantastiskt. Vilken fest det kommer att bli sedan att se alla sex filmerna på raken! Jag har dessutom läst om boken och måste säga att man hittills har följt den mer eller mindre ordagrant. Att man kan dunka ut tre timmar på ca 70 sidor bok beror på att en mening som: "Och sedan slogs de med vargarna" blir tjugo minuter av den mest spännande fantasyaction du sett sedan du såg om Ringen. Nu är jag peppad som aldrig förr inför del två och tre.
/Surskägget
Vrångmannen var lite väl vrång.

End of Watch

@@@@
Film som följer två LA-snutars vardag under ett par månaders tid. Vi får hänga med dem både på jobbet och privat även om det mestadels är ute på de farliga gatorna i de farligaste kvarteren i LA som handlingen fokuserar kring. I princip allt är filmat med "egna" kameror som våra två hjältar har dels själva, dels i sin snutbil och övervakningskameror etc för en autentisk och dokumentär känsla även om filmen precis när den vill klipper till en "vanlig" kamera, det osynliga ögat, och fångar vissa scener från det hållet. Greppet fungerar ovanligt väl och görs riktigt snyggt så att det stundtals känns som att man tittar på ett ovanligt bra avsnitt av "Cops". I det stora hela handlar det om allt och inget, en bit av livet helt enkelt, men den större ramhandlingen kretsar kring den mexikanska maffian och deras människo- och knarkhandel som våra två hjältar genom både slump och riktigt bra polisarbete snubblar in i och stör vilket givetvis inte uppskattas av maffian. Jake Gyllenhaal och Michael Peña spelar snutarna och har kanonbra personkemi. Vi köper verkligen att de här två har suttit i en snutbil dag ut och natt in och lärt känna varandra som två bröder. Jag har aldrig jobbat som snut i LA, och de gånger jag besökt stan har jag undvikit de områden som skildras i filmen, ändå får jag en känsla av att det här är 100% äkta. Det är helt enkelt så här livet (tragiskt nog) ser ut för alldeles för många människor i Änglarnas Stad. Sjukt bra film som måste ses.
/Surskägget
Vrångmannen håller typ med men förstod visst inte exakt hur jävla bra den är.