Barnhemmet (El Orfanato) (Utmaningen del 3)

@
Jag börjar ana oråd direkt när förtexterna börjar rulla efter ett par minuters inledande prolog. Producerad av Guillermo del Toro... Neeeeeeeeeeej är den där sopan inblandad?!?!? Då kan det omöjligtvis bli bra. Tyvärr är min känsliga näsa för del Torodynga väl kalibrerad efter de mängder med skitfilmer han spytt ur sig genom åren. del Toro är för mig nu som ännu en M. Night Shyamalan eller Nicolas Cage. En bra början på en karriär som sedan snabbt dalade utför och nu enbart släpper skitfilm efter skitfilm efter skitfilm (i del Toros fall gillade jag verkligen Mimic när den kom, har inte sett om den sedan dess så det är möjligt att jag skriker "skitfilm" om jag ser den idag). Nu är det här inte del Toros film i annat än producentrollen. Men som alla vet (fråga Tobe Hopper om han tyckte om att ha Spielberg som producent på Poltergeist) så har en executive producer en hel del att säga till om. Det här är en klassisk spökhistoria där gammalt barnhemsbarn växer upp, köper barnhemmet och flyttar in för att upptäcka att det spökar där. Ju mer hon nystar desto mer inser hon att det är hennes gamla barnhemskompisar som fastnat i barnhemmet som spöken. Tyvärr är det här noll spännande, noll läskigt och noll intressant. Det knarrar lite i en trappa. En dörr stängs av osynliga händer. En pojke står i en mask gjord av säckväv. Nån snubblar på stranden. En tant blir påkörd. Det är dammigt i källaren. Publiken gäspar och tittar på klockan.
/Surskägget
PS. Det här var den sista utmaningsfilmen på listan jag fick av Vrångmannen (ni vet, 10 filmer varav jag skulle se tre men det slutade med att jag såg fem). När jag fick listan såg jag (inte) fram emot flera timmars nervbrytande skräckupplevelser för här var trots allt en lista noggrant utvald av Vrångmannen som verkligen ville att jag skulle bli rädd i tevesoffan. Tyvärr blev det mestadels ettor (The Strangers, The Grudge och denna) en tvåa (Sinister) och dessvärre enbart en riktigt läskig motherfucker som jag knappt kan sova av fortfarande (The Conjuring). Men det är det som är både det roligaste och tråkigaste med just skräckfilm. När det funkar, då funkar det verkligen. Men när det inte funkar...ja vad ska man säga? Tyvärr är det alltför ofta det inte funkar. Nu lämnar vi skräcktemat för denna gång och blickar istället fram mot den numera traditionella julkalendern här på Film4fucksake. Imorgon avslöjar vi temat så häng upp julpyntet, värm glöggen och på med tomteskägget för nu är det julmys!
PS2. Vrångmannen skänkte bort en fyra som om det vore jul redan i augusti.

Fritt Vilt 1-3

Fritt Vilt

@@@

Ibland älskar jag Norge och norrmännen mer än vanligt. Vi behöver lära oss ett och annat av dem (och även av danskarna) i hur man gör genrefilm (i det här fallet skräck eller rättare bestämt slashers). Varför vi har en sån aversion mot den här typen av film i det här landet kan diskuteras i timmar men i våra grannländer blir de biosuccé efter biosuccé och älskas lika glatt som vilken annan typ av film som helst. En helt annan bredare och avslappnad inställning till filmkonsten helt enkelt. Fritt Vilt är en klassisk slasher, en Jason eller Michael Myers i de norska fjällen. Den är rakt på sak, vet vad den är och den gör det snyggt och konsekvent med spänning hela vägen. Precis perfekt by the book och ett sätt att skapa en gammal typ av ondska i ett nytt land och i en ny miljö. Filmmakarna älskar förlagorna, de älskar film och de älskar det de gör och det lyser igenom. För den trogne skräckfilmsälskaren så har de även slängt in små gömda hyllningar till andra filmer. Naturligtvis en bagatell i filmhistorien, men en alldeles utomordentlig sådan.

/Vrångmannen

@@@
Bara att hålla med föregående talare. Det doftar 80-tal och den här filmen kunde lika ha gjorts 1983 som nu för ett par år sedan. Man får precis lagom med backstory på vår mördarmaskin och våra offer är precis lagom skrivna (inte för mycket, inte för lite) för den här typen av genre. Inga krusiduller utan rakt på sak med ett par slaskiga, blodiga mord. Allt man vill ha av en slasher utan att för den skull få något mer eller extra.
/Surskägget

Fritt Vilt II

@@@

Efter succén med ettan i hemlandet kommer tvåan och filmmakarna vet vad som måste göras. Större budget, större body count och mer bang for the buck helt enkelt. Som en hyllning till Halloween 2 så tar den här uppföljaren fart direkt där ettan slutade och utspelar sig till en stor del på ett sjukhus. Ondskan, som vi trodde hade dött, är igång igen och nu om möjligt ännu argare och mer blodtörstig. Vår hjältinna får igen slåss för sitt liv men den här gången lite mer förberedd på det (lite som Ripley i Aliens). Igen, en toppenslasher med mer action och mer rajtan-tajtan. Sjukt underhållande från början till slut, utan krusiduller.

/Vrångmannen

@@@
Älskar idén att baka ihop de två delarna till en helhet precis som mästaren Carpenter gjorde med Halloween 1+2. Visst har norrbaggarna sneglat speciellt mycket på Carpenter och givetvis är allt detta en massiv hyllning till honom. Det är en något större budget men även här skapar man mycket med lite och stämning är faktiskt otäckare i uppföljaren än i ettan. Större body count är det visserligen med ett enda mord mer än föregångaren men det är inte där tvåans överlägsenhet ligger. Sjukhuskorridorerna är lite mer kusliga än hotellkorridorerna och mördaren lite farligare. Sånt räcker långt även i en lite slasherbagatell som denna.
/Surskägget

Fritt Vilt III

@@

Här har man sadlat om lite och gör en prequel till de första två. Fritt Vilt 3 utspelar sig på 80-talet och vi får en slags förklaring till ondskans bakgrund. Det är inte så kul. Jag gillar min ondska oförklarad oftast, med kanske bara en hint om var den kommer ifrån och varför. Det är inget större fel på den här filmen egentligen. Det är en habil slasher som lyckas hålla intresset uppe mestadels av tiden men inspirationen verkar har falnat en smula. Sevärd, i synnerhet om man har sett ettan och tvåan och inte riktigt fått nog av norsk slasher.

/Vrångmannen

V/H/S

@
Dynga.
/Surskägget
Vrångmannen måste ha varit på sitt allra generösaste humör när han såg denna.

House (1986)

@@@@

Otroligt bra haunted house-skräck-komedi från 80-talet. Bortglömd av många men när den kom så blev den en hygglig hit på bio i USA. Den här Vrångmannen såg den om och om igen på en sliten VHS-kopia i pojkrummet. Skräckförfattaren Roger (William Katt, mest känd från tv-serien Titta han flyger) flyttar in i ett hus som han har ärvt av sin faster. Han har för avsikt att skriva sina memoarer från vietnamkriget och på så sätt bli av med sina mentala demoner. Självklart finns det ordentligt med demoner av den andra sorten i huset och spelet kan börja. Har inte sett om House sedan VHS-tidens glada dagar alltså, och lutar mig därför på den bärande väggen av de fina barndomsminnen som jag har av filmen. Rolig, läskig, galen och samtidigt byggd på en lite mörk grund, gör filmen till en vinnare från den gamla goda tiden. Det kom två uppföljare som jag knappt minns. Har för mig att tvåan var rätt bra, men mest komedi, och att trean var skitdålig. Självklart har mitt tonårsjag aldrig fel, så när jag ser om filmen så kommer den säkert få full pott i betyg...

/Vrångmannen

UPPDATERING: Efter att ha skrivit recensionen så blev jag såklart sugen att se om filmen (efter ca 25 år) och gjorde det:

@@
Det finns många anledningar till att vara glad att man är vuxen. Det här är inte en av dem. Efter att nyss ha sett om House så är den självfallet inget vidare. Smårolig och börjar bra är det bästa jag kan säga om filmen. Sjukt konstig fars med lika konstig musik av Harry Manfredini (Fredagen den 13:e). Hoppeffekterna (för det ska ju vara skräck också...) signaleras en kvart i förväg och alla scener känns för korta och framstressade. Betygsettan är nära men jag kan inte för mitt liv sätta den då det finns så många fina minnen från de där vhs-tiderna. Ibland är det tortyr att se om de filmer man älskade back in the day.
/Vrångmannen

The Grudge 1-3 samt Ju-On (Utmaningen: Bonusrunda 2)

Okej, vid det här laget har ni fattat att Vrångmannen utmanade mig på 10 filmer som jag inte sett tidigare och som han trodde att jag skulle skita på mig om jag såg. Av dessa 10 skulle jag se 3. Men tuff som jag är passar jag på att se lite fler av dem i dessa Bonusrundor som Vrångmannen inte räknat med! Som vanligt mängder med spoilers nedan.

The Grudge (2004)
@
Den amerikanska remaken på supersuccén från Japan. Sarah Michelle Gellar (här för tio år sedan fortfarande en het stjärna efter Buffy The Vampire Slayer) bor i Japan och får jobb som hembiträde. Hon åker ut till en gammal tant för att hjälpa henne och det visar sig att det bor två spöken där. Bu bu bu! Hjälp! NOT! Det här är ungefär lika läskigt som spöket Laban. Nä, Laban är läskigare. En sak som stör mig i alla typer av filmgenrer men framförallt i skräckfilm är karaktärer som beter sig helt irrationellt. The Grudge är fullmatad med såna karaktärer. Mängder av dem. Alla typ. En annan sak jag hatar är när spöket (eller monstret eller vad det nu än är som ska skrämma oss) inte har nån riktigt bra anledning till att hålla på och härja. Jag menar Freddy vill hämnas på föräldrarna som dödade honom genom att slakta deras barn. Jason är förbannad att man mobbade ihjäl honom och sedan dödade hans mamma. Myers är en mentalt störd snubbe som helt enkelt bara vill döda hela sin familj och om folk kommer i hans väg när han försöker så är det synd om dem. Spöket i The Grudge har visserligen varit en kvinna som blev mördad av sin man. Där har vi en bra anledning att spöka och hämnas sin död. Varför hon dock vill döda alla i hela världen som inte har nåt med saken att göra är crazy bananas. Tvärtom borde hon som mördad kvinna kanske sympatisera med andra kvinnor och inte mörda dem. Eller? Jag vet inte längre. Dessutom låter spöket som en blandning av kurr i magen och en harkling. Jag vet inte om jag ska spotta eller äta en Snickers när jag hör ljudet. Läskigt är det garanterat inte. Jäkligt skrattretande dock. Sen stör jag mig på att spöket byter färg hela tiden. Hudfärgat sen vitt och sen blått. Tog den vita färgen slut en dag på inspelning och regissören bara: "Hörni, vi målar henne som en smurf så kör vi!" Det är en Avatar med kurrande mage som kommer mot dig bu bu bu. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH vilket jävla skräp!!! Den japanske regissören klantar dessutom bort alla överraskningsmoment helt, dessa vad vi här på bloggen brukar kalla "hoppa-till-scener" annonseras så tidigt genom att vi redan ser spöket långt innan det "hoppar fram" för att säga bu. Därmed blir det inte läskigt. Jämför med de två klappande händerna i The Conjuring som är skitläskiga just för att man inte ser dem förrän precis när hoppeffekten blir som värst. Skitfilm.
/Surskägget

@@@
Hehehe, Skägget. Först och främst TACK för att du tog dig tiden att plöja genom rullarna och att du faktiskt vågade dig på några extra utöver utmaningen (även om du inte blivit skraj för fem öre, förutom då när du såg The Conjuring). Vågar du nu ta steget ytterligare? The Exorcism of Emily Rose och/eller Insidious månne? Jag håller i alla fall inte med här. The Grudge skrämde mig rätt rejält. Jag brukar ju se till att vara i maximal otrygg ställning när jag ser skräckisarna, helt enkelt för att jag vill bli rädd. Poänglöst med skräckfilm annars och man får ju alltid gräva ordentligt bland all skit för att hitta guldkornen. Ah, det eviga sökandet. Vet inte om jag skulle tycka att The Grudge var speciellt otäck vid en andra titt, men när jag bakis släckte ner hela lägenheten och satt ensam med en filt i soffan och tyckte att varenda knäpp från kylskåpet eller knarr i trägolvet var ett spöke som ville ta mig, DÅ blev filmen läskig. Som fan. Helt ok film men som skräckfilm spöade den mig mörbultad, där i mörkret, framför teven.
/Vrångmannen

The Grudge 2 (2006)
@
Spöket är tillbaka. Sarah Michelle Gellar också i ungefär fem minuter innan hon slutligen blir mördad av spöket. Allt jag tänker när spöket kryper runt och blir hudfärgad och sen vit och sen blå och sen vit och sen hudfärgad och sen smurf igen är att man bara längtar att nån karaktär ska sparka henne i ansiktet. Hårt. Med kängor. Alternativt ge henne en Samarin för det kurrar tydligen fortfarande väldigt mycket i magen. Vem var ljudpersonen som kom på det där ljudet? Sämsta filmspöksljudet ever!!! Inte ett dugg läskigt utan bara skrattretande. Spöket kommer till USA och...äh, jag orkar inte ens. Skitfilm.
/Surskägget

@
Tyckte verkligen den var sådär när jag såg den. Minns nu inte sett skit. Blev inte rädd. Minns inget. Etta.
/Vrångmannen

The Grudge 3 (2009)
@
Just när man trodde att det inte kunde bli sämre så blev det det. Läskighetsfaktor: 0. Skrattfaktor: 10. Med det problemet att ingen som var inblandad i att göra filmen ville att man skulle sitta och skratta som om man såg den roligaste komedin nånsin. Spöket kurrar fortfarande i magen i väntan på en Snickers, byter färg som du byter strumpor och rent allmänt löjlar sig. Skitfilm.
/Surskägget

@
HAHAHAHAHA! Du behööööööver inte se alla uppföljare Surskägget! Det är hedersamt av dig men om du tyckte ettan var bajs vad får dig att tro att de övriga kommer att rocka? Igen, all heder för att du slösade tid på detta. Allt för konsten. Skitfilm.
/Vrångmannen

Ju-On (2002)
@
Nu har säkert en del av er suttit där och hetsat upp er. Ja ja ja, du kan ge jänkarnas remakes ettor men du har ju inte sett originalet. Och det är ju superjätteläskigt och det är minsann den filmen som räknas inte de andra. Så jag såg originalet också. Den är mer eller mindre en kopia på den amerikanska (fast tvärtom, ni fattar) med ett par skillnader. Till exempel är denna uppdelad i fler småstories än den amerikanska (några av handlingarna i denna dyker upp i amerikanska tvåan). Den här har även betydligt sämre budget vilket gör att effekterna är löjligt dåliga. Skådisarna överreagerar som bara asiatiska skådisar kan spela över (den som tycker Johnny Depp spelar över i Tim Burtons filmer borde aldrig, aldrig sen den här) och skriker hysteriskt med händerna för ansiktet vid tillfällen där det är helt normalt att göra så som människa - t ex när en katt jamar i en garderob. FY FAN VILKET UNKET JÄVLA SKRÄP!!!! 6 timmar (räknat på alla fyra filmerna) av mitt liv åt helvete som jag aldrig får tillbaka. Skitfilm! SKITFILM!!!!
/Surskägget

@@
Har alltid hävdat att jag tycker den amerikanska remaken är bättre än det japanska originalet. Gemene filmnörd verkar tycka att originalet är mer skrämmande men gemene filmnörd har i det här fallet helt fel. Det jag gillar med Ju-On är berättartekniken och att det är en "series of events" istället för "straigh forward narrative" (tips: släng alltid in engelska ord och fraser, som låter balla men är mumbojumbo, när du inte vet vad fan du ska skriva hahaha). Det jag ogillar med Ju-On är att den är ful och inte läskig.
/Vrångmannen

Ravenous

@@@@

Hahaha! Det här var märkligt. Mycket märkligt. Underhållande hela vägen, men mycket märkligt. Ravenous är stämplad med etiketten skräckfilm. Jag kan inte begripa detta. Det är en hutlös förenkling eller ett desperat försök att placera något i ett fack som är väldigt svårplacerat. Visst, det finns inslag av terror och det är en väldigt blodig film, men den är också ett underhållande drama, en svart komedi och framför allt en gotisk western. Det hela utspelar sig under 1840-talet. John Boyd (Guy Pearce) blir befodrad efter hjältedåd i krig, vilket egentligen inte är sant för han är en fegis. Han blir omplacerad till en utpost i Kalifornien, där en handfull trötta soldater fördriver tiden. En dag hittar de en nästan ihjälfrusen och utsvulten präst (Robert Carlyle) som börjar berätta en otäck historia om mord och kannibalism i bergen från där han flytt. Musiken i filmen är både bananas och märkligt passande. Ett ganska skönt möte mellan geniet Michael Nyman och det f.d popsnöret från Blur, Damon Albarn. Ravenous är alltså en bra film även om jag inte riktigt kan sätta fingret på varför. Bra rollprestationer hela vägen. Den är spretig och byter ton till höger och vänster. Den är minst sagt kaotisk och samtidigt väldigt snygg och samlad. Filmen är regisserad av Antonia Bird (Priest, Mad Love, Face), som tyvärr gick bort för ett år sedan. Hon var en väldigt framgångsrik regissör i England, speciellt inom TV. Med Ravenous har hon skapat någonting speciellt. En helt egen film i en helt egen genre. Se den.
/Vrångmannen

@@@
Såg den back-in-the-day och kommer ihåg att jag gillade den väldigt mycket. Minns jag rätt fick den t o m en fyra i betyg av mig då (har försökt hitta min gamla recension men den är gömd på en av tusen CD-ROM med allt gammalt skräp man skrivit). Idag får den en trea - osedd - enbart på gamla meriter. Däremot tycker jag inte den passar in på temat, för skräckfilm är det inte (cue musiken när Vrångmannen smyger sig på mig bakifrån med en yxa för att jag recenserade actionthrillern Red State häromdagen).
/Surskägget

Blood Creek

@@
Nazister och zombies! Vilken otrolig kombo. Det är nånting speciellt med det där att nazisterna på riktigt hade en avdelning som jobbade med att hitta övernaturliga artefakter och föremål och försöka sig på att få dessa "magiska" föremål att hjälpa dem vinna kriget. Det här har vi sett i mängder med filmer (Hellboy, Captain America, Indiana Jones) och det är för det mesta riktigt underhållande och spännande mycket på grund av att det finns ett uns sanning i dessa stora, fläskiga Hollywoodproduktioner. Här är nazisterna på jakt efter gamla runstenar som sägs kunna skänka evigt liv. Nazisten Wirth (Michael Fassbender) dyker upp på en liten bondgård strax innan andra världskriget mitt i centrala USA hos en tysk utflyttad familj och ber om att få bo där medan han undersöker om den runsten som familjen hittat kan vara en av de magiska runstenar han ägnat större delen av sitt liv åt att hitta. Familjen misstänker snart att något är fel men förstår inte exakt hur ond Wirth är. Spola fram till nutid och Evan (Henry Cavill) blir plötsligt väckt mitt i natten av sin sedan flera år tillbaka försvunne bror Victor (Dominic Purcell) som berättar att han blivit kidnappad, lyckats fly och nu ska tillbaka och hämnas. Evan och Vic beväpnar sig och drar tillbaka till vad som visar sig vara bondgården vi såg i början av filmen. Tyvärr råkar de släppa lös Wirth som hållits inspärrad av familjen. Skälet till att Vic blev kidnappad var att man behövde hans blod för att hålla Wirth inlåst. En dödlig kamp börjar nu mellan Evan och Vic på ena sidan och Wirth på den andra med familjen i mitten. Joel Schumacher är allmänt bespottad på för att ha förstört Batmanfranchisen med del 3 och 4 men har faktiskt gett oss mycket bra också. Han är en teknisk skicklig regissör som här skapar rätt bra stämning och spänning med små medel. Fassbender är mer eller mindre alltid intressant att kolla på men här slarvas hans talang helt bort under fyrtio kilo zombiesmink som gör att han är helt oigenkännlig och därmed skulle kunna ha spelats av vemsomhelst. Cavill innan Stålmannen gör ett stabilt jobb som hedervärd brorsa och Purcell gör inget större väsen av sig då han är den med minst talang i gänget. Det här är en bra grundidé som lite försvinner på vägen. Man hade gärna sett att man utvecklade storyn mellan nazister och deras ockulta forskning istället för att nöja sig med en halvsplattrig lågbudgetzombierulle utan zombies.
/Surskägget

Horns

@@

Jag hade ingen aning om att Stephen King har en son som också är författare. Jag hade naturligtvis då inte heller någon aning om att hans son, Joe Hill, skrivit en skräck-fantasy-bestseller som nu blivit film med allas er Harry Potter, Daniel Radcliffe, i huvudrollen. Franske regissören Alexandre Aja spar sällan på krutet när det gäller blodiga våldsamheter. Oavsett om det handlar om splatterhumor (Piranha 3D) eller mer seriös skräck (Haute Tension, The Hills Have Eyes-remaken, Mirrors). Horns är också en våldsam historia, men med en mytisk och romantisk underton. Den unge mannen Ig Perrish (Radcliffe) misstänks för mordet på sin flickvän i den lilla hemstaden. Ingen kan bevisa något men alla tror sig veta hur det ligger till. I sin förtvivlan försöker Ig ta reda på vem som mördat henne och plötsligt börjar det växa horn i hans panna och han får oanade krafter. Man anar en rätt schysst roman när man ser filmen även om Horns inte tilltalar mig så värst. Daniel Radcliffe och hans medspelare gör bra ifrån sig och filmen har sina stunder, men den känns lång och knölig. Det tvistas lite och i allafall till en början så är den hyfsat spännande. Tempot blir tyvärr oävet och det hela känns aningen ofärdigt och/eller oinspirerat. Horns är en väldigt märklig film och det är nog precis som regissören Aja vill ha det. Man förstår att boken säkert är minst lika märklig, men i slutändan så är rullen ett ”jaha?”. Inte dålig direkt. Bara inget märkvärdigt. Alls.

/Vrångmannen

Red State

@@@@
Underbare, underbare Kevin Smith hur kunde jag nånsin tvivla på dig? När jag fick höra att Smith, detta geni, denna gigant bland giganter, skulle skriva och regissera en skräckfilm var jag sjukt skeptisk. Snubben är makalöst bäst på att göra sina indiekomedier (Clerks, Mallrats, Dogma, Jay & Silent Bob Strike Back, Jersey Girl, Clerks 2, Zack & Miri Make A Porno) och även om han liksom Tarantino har sett typ vartenda film som finns att se och behärskar kunskap om filmmediet som få andra trodde jag ändå aldrig att skräckfilm var hans grej. Så fel jag hade. Så fel, så fel. Givetvis är Kevin Smith för genialisk för att kunna misslyckas överhuvudtaget. Med det sagt skulle jag personligen inte klassa Red State som skräck. Mer som en dramathriller. Men marknadsförarna har bestämt sig. Det här är skräck punkt slut. Fine. Jag ser det mer som tre filmer i en. Första delen är den som är mest lik en traditionell skräckfilm. Tre grabbar svarar på en annons för att knulla lite men blir istället tillfångatagna av en helknäpp religiös sekt som tänker tortera och döda dem. Rätt så creepy faktiskt. Andra delen av filmen är mer ett religiöst drama där Kevin Smith gör upp med alla sina religiösa inre demoner och dissekerar religion, Gud, himmel, helvete och allt där mellan. Tredje delen är en ren actionfilm där FBI ska inta herrgården som de religiösa dårarna bor i då man fattat att de kidnappar och dödar folk. Oavsett om man ser det som tre filmer i en eller en helhet så är det riktigt, riktigt bra genomgående. Dialogen är så välskriven och naturlig så att det känns som en dokumentär stundtals, personregin är klockren där de många okända skådisarna känns som att det är allt de gjort i sina liv och de få kända affischnamnen lämnar in Oscarsvinnande prestationer hela bunten (Tarantinos favvoskådis Michael Parks levererar sitt livs roll som ledaren för sekten och John Goodman har inte varit såhär bra sedan The Big Lebowski) och handlingen tar så många överraskande och oväntade vändningar att man sitter och är helt grundlurad av Smith och var man trodde att filmen var på väg. Som vanligt är det bara att buga och bocka inför Smiths storhet.
/Surskägget

@@@
Jag tycker Red State är en skön blandning av drama, skräck och thriller med en stor portion humor (annars hade det aldrig varit en Kevin Smithrulle). Smith själv klassar den som en skräckfilm och bara det gör att den platsar i den här månadens tema. Så det så! Håller med om i princip allt som Surskägget skriver men är inte riktigt lika generös med betyget. Trean jag bjussar på är dock stark och stabil. Det här är bra skit.
/Vrångmannen

The Awakening

@@@

Lagom (pronounced [ˈlɑ̀ːɡɔm]) is a Swedish word meaning "just the right amount". Det är just det som The Awakening är. Lagom. Det här var precis vad jag behövde, varken mer eller mindre. Ibland är det skönt med en klassisk spökhistoria, snyggt filmad i historisk miljö med bra skådespelare och lagom med rys. Lagom. 1920-talets England. Rebecca Hall (hon hör av sig på tisdag för vi ska mysa…) spelar Florence Cathcart, en slags spökdetektiv vars egentliga drivkraft är att avslöja bluffmakare. På en internatskola sprids det rykten om att en ung pojke spökar där och Florence beger sig dit för att avslöja bluffen. Inget nytt under solen egentligen men helt klart en underhållande och rätt spännande spökthriller som bjussar precis på vad den ska. Varken mer eller mindre. Lagom.

/Vrångmannen

Drag Me To Hell

@@@
Sam Raimi kommer för alltid vara indiekungarnas indiekung helt enkelt för att han lyckades ta 2 000 dollar, en räkmacka och en fallfärdig stuga och skapa filmmagi med Evil Dead. Han har sedan dess visat sig vara en sann Hollywoodkassako med Spider-Mantrilogin och nu senast Oz The Great And Powerful. Känd för innovativt kameraspråk och lika mycket mörker som skratt har Raimi en given plats i filmhistorieböckerna för all framtid. Efter Spindelmannen kände han väl att det vore ball att göra lite skräck i samma anda som Evil Deadfilmerna igen. Därav denna i sammanhanget lågbudgetrulle (nej inte lågbudget som nån stackars filmstudent skulle få nöja sig med, men lågbudget jämfört med miljarderna Spindelmannen kostade). Storyn är busenkel. Banktjej (Alison Lohman) vägrar ett förlängt lån till gammal tant (Lorna Raver) som därmed förbannar banktjejen att inom tre dagar bli nersläpad till helvetet för all tid och evighet (därav titeln liksom). Ska banktjejen hinna bryta förbannelsen eller är hennes dagar på jorden räknade? Raimi slänger in mängder med busiga skräckskratt och massa splatter och blod som sprutar överallt på skärmen. Lohman (som faktiskt bara gjort en enda film efter denna och inte setts till på film sedan 2009) lyckas förmedla rätt känsla av panik och skräck men även fast beslutsamhet att ge sig fan på att överleva förbannelsen och hämnas på tantafan. Det här är alla klichéer i boken och det funkar hyfsat. Raimi kopierar och hyllar sig själv mest hela tiden och det finns sämre snubbar att kopiera om man säger så. Inget nytt på nåt sätt och har man sett kanske tre skräckfilmer förr blir man vare sig förvånad, överraskad eller skrämd av den här - däremot underhållen.
/Surskägget
Vrångis skrev nåt åt samma håll för ett par år sedan.

The Guest

@@@@

Hahahaha! JAAAAAAAA! Adam Wingard och Simon Barretts (You’re Next) senaste rulle är en klockren mish-mash av allt man vill ha. Allt! Ok, The Guest är kanske inte en skräckfilm per se men det finns tillräckligt av psycho-thriller-horror-action här för att jag ska låta den glida med i vår skräckspecial. En sjukt underhållande film på alla plan, som inte är tråkig en endaste sekund. Det skvatt dundersköna 80’s soundtracket är spot on också. Igen, fast med en mer hygglig budget, så hoppar Wingard mellan genrer och busar till det med galna vändningar och tvister (ännu mer så än i You’re Next). Man tror ibland inte att det är sant. Den glada glädjen. Det görs ju inte sånt här längre! Spännande, våldsamt och rakt igenom underbart.

/Vrångmannen

@@@@
HAHAHAHAHAHA! Jaaaaaaaaa! Visst är det här toppen!!! Sån mastodonthyllning till 80-talet har jag inte sett sedan Hot Tub Time Machine, Soundtracket är lysande. Perfekt blandning av hyllning och kopiering av Carpenters klassisk synthslingor som skapar en ovanligt kuslig känsla trots att vi till syvende och sist INTE tittar på en skräckfilm här. Det här är mer en actionthriller än en skräckis och det är först i de sista tio minutrarna av filmen när hjältarna och skurken hamnar på en skola där man ska fira Halloween och pyntat skolan i diverse läskigheter som det blir lite slasherskrämmande och krypande. Men med Carpentersoundtracket i bakgrunden genom hela filmen upplevs det som mer läskigt än vad det egentligen är. Perfekt blandning! Vi snackar The Stepfather möter Universal Soldier möter Commando med doser av Road House och Punisher. Mer såna här filmer till folket!
/Surskägget

Saw

Det dröjde ända fram till 2011 innan jag såg superskräckfenomenet Saw (kom 2004) mest för att jag inte prioriterade rullen som verkade lite halv-b. Just hur b den var kunde jag dock inte ha föreställt mig i mina mörkaste drömmar. Vilket skräp! Nu inför denna skräckspecial var det dock givet att ha med alla Sawfilmerna så mycket motvilligt bestämde jag mig för att plåga mig igenom sex filmer till. Tack och lov var de inte riktigt så dåliga som ettan. Det som kanske skiljer Sawserien mest från andra skräckserier som t ex Freddy, Jason, Myers etc är att Sawfilmerna verkligen hänger ihop som en enda lång berättelse. Samma skådisar dyker upp från film till film (blir de mördade i en film kan de vara med i nästa i flashbacks) och den röda tråden är väldigt tydlig. Det är både filmernas styrka och nackdel. Styrka då det är intressant att se från film till film vad de ska presentera som är nytt och ge oss ytterligare inblick i Jigsaw och hur han tänker. Nackdel då det hela får stora vibbar teveserie med ständiga repriser från tidigare filmer för att ge oss tittare chans att minnas vad som hände för tre filmer sedan. På gott och ont helt enkelt. Jigsaw är dock en intressant skräckskurk då hans motiv och gärningar skiljer sig markant från andra dårar som springer runt och mördar folk på måfå. Han har en tydlig plan och mening med sin galenskap, som man mot slutet av filmerna nästan måste beundra om än inte förstå. OBS! Varning för spoilers nedan.

Saw (2004)
@
Läs den tidigare recensionen här.
/Surskägget

@
Det här ska ju vara en hyfsat bra film enligt alla. Oavsett om man inte gillar uppföljarna. Jag tyckte Saw var dravel när den kom och har inte sett om den sedan dess. Jag garvade rått åt Cary Elwes sjuka överspel och tyckte att Jigsaw var skitfånig. En stor gäspning blev det mellan allt fnitter och lite titta på klockan för ofta. Kanske om jag ser om den idag så växer den en smula, jag vet inte, men jag tänker inte ens slösa bort min tid på det.
/Vrångmannen

Saw 2 (2005)
@@@
Jäklar i gatan här hände det nåt. Där ettan var sjukt dålig rycker tvåan upp sig rejält och ger oss en bitvis riktigt spännande och schysst rulle med många bottnar (och bitvis lite b fortfarande, därav betyget). Donnie Wahlberg kliver in och gör en solid roll som snuten som ska fånga Jigsaw. Kruxet är förstås att Jigsaw redan förutsett detta och kidnappat Wahlbergs son. Ajajaj då. Vi får många klassiska fällor som är fullt möjliga (om svåra) att överleva, och mängder med blod och splatter. Jag vet inte om jag var på bra humör bara när jag såg den eller vad det är men allt som inte funkade i ettan funkar kanon här i tvåan. Faktum är att har du inte sett nån film i serien, skippa ettan och börja här. Du missar inget.
/Surskägget

@
Nej, nej, nej. Det här är om möjligt ännu sämre än ettan. Jag vill inte se en massa fällor hela tiden. Det är så jävla skittråkigt! Jag har sett ett par till i serien back in the day men jag kan för mitt liv inte komma på vilken som är vilken efter ettan och tvåan. Det gör mig till den största dåren. Varken Jigsaw eller Surskägget (som gjorde det för konsten och bloggen) slår mig på fingrarna här. Jag är D-Å-R-E-N. Därför får också resten av rullarna en etta, för att alltihop är så sjukt pissdåligt så jag vill skrika.
/Vrångmannen

Saw 3 (2006)
@@
Intressant koncept där filmseriens egentlige huvudperson - Jigsaw - ligger för döden. Hur ska en gammal cancersjuk man som inte kan komma upp ur sängen lyckas skapa dödsfällor och kidnappa folk för att placera dem i fällorna? Svaret är enkelt. Det kan han inte. Så han har rekryterat en medhjälpare (fick vi veta redan i slutet på förra filmen). Men är medhjälparen verkligen hängiven Jigsaw och hans kall? Eller är hon bara en "vanlig" seriemördare? Det måste Jigsaw vara säker på så han riggar en fälla för henne för att se om hon trampar i klaveret eller ej. Fortfarande gott om konstiga fällor och mängder med blod, men konceptet börjar kännas rätt urvattnat.
/Surskägget

Saw 4 (2007)
@@
Jigsaw är död! Hur ska det gå? Rätt modigt att döda huvudkaraktären i en poppis filmserie. Man prövade med Jason en gång och den installationen i serien bombade rätt rejält. Här "fuskar" man dock lite och låter Jigsaw vara med i flashbacks mest hela tiden. Vilket är ett smart sätt att hålla intresset uppe då vi redan har full koll på att han gillar att skapa dödsfarliga superfällor i vilka han slänger in till synes oskyldigt folk att försöka klara sig ur. Här får vi lite mer kött på benen och får lära känna mannen bakom mördarmasken, återigen ett ganska ovanligt och nyskapande drag i skräckfilmssammanhang. Dock börjar vi känna igen konceptet överlag och det mesta går på tomgång.
/Surskägget

@
/Vrångmannen

Saw 5 (2008)
@
Nä, här tappade man alla koncept. Vi får veta att Jigsaw har ännu en medhjälpare. Ännu en! Hur många knäppa seriemördare som egentligen är laglydiga människor kan Jigsaw skrapa ihop? Hur många såna karaktärer orkar en skräckfilmsserie med? (Två till kommer det visa sig, men det visste vi inte här och nu.) Man plockar bort det som gör Sawfilmerna unika, d v s en bunt människor i en sliten lagerlokal som måste irra runt från rum till rum och undvika livsfarliga dödsfällor. Istället är det mer som en vanlig deckare där en FBI-agent har fattat att Jigsaw har medhjälpare och försöker sätta dit dem. Gäsp.
/Surskägget

@
/Vrångmannen

Saw 6 (2009)
@@
Här går man snabbt tillbaka till det som gjorde Sawfilmerna så poppis. Ett hus med fällor! För att ligga rätt i tiden låter man en försäkringsbolagsdirektör få springa gatlopp mellan fällorna, medan hans anställda poppar upp i fällorna för honom att rädda eller inte. I periferin har vi FBI på jakt efter Jigsaws sista (tror dom ja!) medhjälpare och den storyn är inte speciellt engagerande (speciellt som den rollen görs av Costas Mandylor som är en hyfsat dålig skådis och som du möjligtvis såg i teveserien Picket Fences i mitten av 90-talet och sen typ aldrig igen förrän i nästan alla Sawfilmerna). Men fällorna är rätt kul, så tvåa får det bli.
/Surskägget

@@@
Hahahahaha skoja bara. @!
/Vrångmannen

Saw 7 eller Saw 3D som den heter lite ologiskt (2010)
@
Man försöker desperat knyta ihop alla trådarna samtidigt som man ska skapa lite nya fällor för folk att snubbla in i. Nja, resultatet är sådär. Att vi dessutom får ytterligare en ny Jigsawmedhjälpare i form av Cary Elwes från första rullen känns faktiskt enbart krystat och ett sätt för Elwes att lyfta en lönecheck (vad hände med hans förut så lysande karriär?). Nej, det här har tappat sin charm för länge sen. Smart att lägga locket på för gott (även om jag hört nåt rykte om del 8, men det får man hoppas att de inser själva att det inte är en bra idé) men mindre smart att inte göra det efter del fyra redan.
/Surskägget

@
/Vrångmannen

You're Next

@@@

Knösrika familjen Davies samlas i sin gigantiska sommarstuga på landet för att fira föräldrarnas bröllopsdag. Plötsligt blir de, till synes helt oprovocerat, attackerade av galningar i djurmasker. Vad som börjar som en klassisk slasherfilm skiftar snart ton och genre fortare än jag kan säga armborst. Adam Wingard (och inte minst hans manusförfattande kollega Simon Barrett) verkar älska att blanda genres inom genren och att överraska tittaren från flanken. Inget är vad man tror att det är. Eller är det? Det är full fart hela tiden, nattsvart humor och blodet formligen stänker åt alla håll. En smart och underhållande slaktfest med några sköna tvister. Samtidigt, när allt är så här fint serverat, vill jag ändå att You're Next ska vara ännu mer spännande och tät. Det går lite på tomgång ibland och det ska en sådan här rulle verkligen inte göra. Wingard (som bl.a bidragit till ett par kortisar i populära V/H/S-serien) känns i allafall som en riktigt frisk filmarfläkt i en genre som alltför oftast står och trampar vatten, eller helt enkelt är skitusel. You’re Next är ett skönt undantag.

/Vrångmannen

@
Såg filmaffischen och läste en kortfattad summering av handlingen och avfärdade den genast som en kopia av usla The Strangers. Sedan kom Vrångmannens lyriska recension ovan och jag började misstänka att jag kanske misstagit mig. Det här kanske var nåt nytt och ballt trots allt? Men nej. Det här är en kopia av usla The Strangers. Främlingar i mysko masker attackerar familj som bor i enskilt och avlägset hus mitt i ingenstans. I The Strangers var attackerna helt planlösa. Här har man en bakgrundshistoria till varför de som anfaller familjen gör som de gör. Den är dock busenkel och det har man listat ut efter fem minuter. Vilket dock aldrig förklarar de två första morden. De känns väldigt mycket skrivna för att "nu är det skräckfilm och då måste vi öppna med lite mord även om karaktärerna egentligen inte har nån som helst anledning med tanke på deras motiv senare i filmen att mörda just dessa två karaktärer". Jag måste dock medge att kanske sista halvtimmen av filmen är hyfsat bra. Att jag ändå inte går upp på en tvåa beror på att det är så mycket annat som jag stör mig på. Till exempel castingen. Mamman i familjen ska spela gammal pensionerad tant, men ser ut som en medelålders kvinna med vit peruk - vilket är precis vad hon är. Resten av gänget når knappt upp till dussinskådistalang och det känns väldigt mycket Vår Teater över hela ensemblen. Några större tvister är det egentligen inte heller. Det rullar på enligt mall 1A med en tuff brud som överlever alla (någon som ens tvekade?). Nej, inget nytt under fullmånen.
/Surskägget

Grabbers

@@@
Skräckkomedi i samma anda som Shaun of the Dead. Här finns gott om idéer men tyvärr lite för liten budget för att verkligen få till allt hundraprocentigt. Effekterna är hyfsade om än ej helt lysande, och några av skådisarna är kanske inte helt 100, men charmen vinner över och åtminstone detta sura skägg känner sig nöjd när eftertexterna börjar rulla. Idén är bland det roligaste jag sett på länge. Rymdmonster invaderar liten irländsk byhåla på en liten ö avskuren från resten av Irland. Den lokala snuten är en alkad förlorare som knappt orkar bry sig längre, till den dag han får tillfällig förstärkning från fastlandet av en söt och tuff kvinnlig kollega. De börjar undersöka de plötsliga morden i staden och spåren leder dem mot det otänkbara. Monster härjar! Tack och lov upptäcker de också att monstren inte verkar tåla alkohol. Så allt som krävs är att samla ihop hela byhålan på lokala puben och sätta igång och tömma baren! HAHAHAHA! Ju fullare karaktärerna blir desto svårare har de att slåss mot monstret som å sin sida kollapsar om den råkar få i sig det spritindränkta blodet. Alla är fyllon, folk super som tokingar och snubblar in i den ena värre situationen än den andra. Nykteristerna dör och alkisarna överlever hahahaha! Lysande idé som sagt och hade man bara haft en aningen mer i plånboken hade detta lätt klivit upp ett pinnhål i betyg. Som det är nu är det helt klart en liten indiepärla väl värd att kolla in om man gillar sin skräck blandad med sitt skratt.
/Surskägget

Midsommer

@@@

Dra mig baklänges på en liten vagn, in i mörkret, och kasta mig till Jason och Freddy! Döm om min förvåning när den här danska några-ungdomar-åker-till-de-svenska-skogarna-för-att-fira-midsommar-skräckisen visade sig vara rätt bra! Hela grejen är ju en sån sjuuuuuk klyscha så att man nästan svimmar, ramlar ihop på en liten vagn, dras baklänges in i mörkret och kastas till Jason och Freddy. Inget mästerverk på något sätt men en hyfsat spännande rysare och med stabila unga skådisar. Svenska Tuva Novotny dyker upp i en stor biroll också (vi hade några fina år och hon minns mig som sin enda riktiga kärlek i hela hela livet av alla...). När svenskarna ger sig på sånt här så blir det alltid kack. Alltid. Nu får vi en dansk ”klassiker” i genren som har ett vettigt manus (med en del onödiga transportsträckor!) och en spännande story mitt i den härliga klyschkarusellen. Jo! Per Oscarsson är också med. Lite grann. Kungligt.
/Vrångmannen

The Conjuring (Utmaning del 2)

@@@@
Vrångmannens recension av den här löd exakt: "Jag sket nästan på mig" för lite drygt ett år sedan när han ressade den här på bloggen. Givetvis vill han dela med sig av denna känsla till mig. Speciellt som han vet att spöken, Djävulen och barn är nej tack i min värld. Här får vi alla tre i en mysig liten hög. Satansdyrkande häxa på 1800-talet dödar sin nyfödda bebis och svär sedan att döda alla som försöker ta hennes mark i besittning innan hon hänger sig från ett träd. Spola fram till 70-talet och en familj flyttar in i huset för att starta ett nytt kapitel i sitt liv. Tyvärr dröjer det inte länge förrän de väcks på nätterna av att någon sliter av dem från sängarna, anfaller dem, låser in dem i källaren och både fysiskt och psykiskt attackerar dem. Det går så långt att de anlitar de professionella spökjägarna (nej inte Ghostbusters) Ed och Lorraine Warren för att hjälpa dem. Vad Warrens först tror är ett rutinuppdrag visar sig snabbt vara oändligt mycket värre än så, och de måste slåss mot ren och skär ondska. Regissör James Wan impade inte på mig med Saw men visar här prov på stor filmkonst. Trots att detta är bland det läskigaste på senare tid är det egentligen väldigt lite som visas. Istället nyttjar Wan skuggor och (o)fokus på ett snyggt sätt för att skrämma oss och framförallt ljud. Vem som än skötte ljudeffekter och musik borde fått en Oscar för detta. Creepy as shit. Dessutom hjälper det att ha en bunt duktiga skådisar till sitt förfogande och Patrick Wilson, Vera Farmiga, Lili Taylor och Ron Livingston levererar allihop. Att filmen är baserad på verkliga händelser gör allt ännu mer störande och skrämmande givetvis. Så medan jag åker ner till ICA för att köpa mer toapapper är det bara att tacka Vrångmannen som slängde denna utmaning åt mitt håll så hör jag av mig när jag fått en god natts sömn igen - om tre år. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!!!!
/Surskägget

Session 9

@@

En liten grupp män skickas till ett sedan länge nerlagt mentalsjukhus för att sanera asbest. Vanliga arbetare med vanliga vardagsproblem som vill tjäna den där lilla extra hackan. Något står inte rätt till med det gamla hospitalet och sakta men säkert börjar oförklarliga saker hända. Regissören Brad Anderson, som senare bl.a gjorde den fantastiska The Machinist med Christian Bale, är väldigt ivrig att berätta en obehaglig historia i lugnt och nervigt tempo. Resultatet blir splittrat. Bra och jordnära skådespelarprestationer, t.o.m från David ”HAHAHA!” Caruso och ett spännande foto ligger på plussidan. På minussidan ligger också fotot. Eftersom filmen spelades in digitalt så ser allt väldigt video ut. Det handlade naturligtvis om en budgetfråga men kallades experimentellt. Det stör. Ett annat minus är att trots ett par nerviga scener så är filmen inte speciellt läskig. Det finns en tvist också (naturligtvis) som är rätt dum och otillfredställande. Här fanns verkligen alla förutsättningar att skapa en modern rysarklassiker men tillfället kastades i princip bort. A damn shame.

/Vrångmannen

Argento's Dracula

@
Så var det dags för ännu en inspelning och tolkning av Bram Stokers gamla klassiska bok Dracula. Boken må vara skriven 1897 men tydligen prickade Stoker in en nerv som lyckas intressera oss än i dag, över 100 år senare. Inte illa pinkat. Det som är illa pinkat är Argentos kompletta slakt av denna fina bok och underbara berättelse. Har sett många Draculafilmatiseringar genom åren och det här kan mycket väl vara den sämsta nånsin. Det känns som att det är ett gäng entusiaster som gjort den på fritiden och betalat med pappas kreditkort. Jag kan inte ens börja beskriva hur dåligt det här är. Det är så dåligt att om man stod på toppen av Eiffeltornet medan man såg den skulle man hoppa bara för att slippa se mer. Det är så dåligt att om man kunde åkte man bak i tiden och satte sig frivilligt på ett av planen som åkte in i tornen bara för att slippa se mer. Det är så dåligt att man hellre åkte till Camp Crystal Lake med en magisk kub som öppnar vägar till helvetet vilket man gör precis innan man somnar i hopp om att Freddy är redo också. Okej, jag tror ni fattar. Det är dåligt. En bonus är att Asia Argento är näck i den. Ett stort minus är dock att det är pappa Argentos film. Varför i helvete har han sin dotter näck i alla filmer de gör tillsammans? Kalla mig gammelmodig med det är fan sjukt på många plan. Där har ni det läskigaste med filmen. Pervot Argento som står bakom kameran och låter den zooma in på dotterns tuttar. Jebus!
/Surskägget

@
Sluta nu Skägget! Du är ju alltid så vrång och vresig. Slappna av och ge SKRÄCKMÄSTAREN Argento en chans här nu! Han är hundra år gammal och försöker bara göra lite film. Ge honom en... HAHAHAHAAHAHAHAHAHAAHAHAHAHA! Ånej, vad sämst.
/Vrångmannen

Deliver Us from Evil

@@@

Scott Derrickson har satt ett rejält bett i skräckfilmsgenren med rullar som Hellraiser: Inferno, The Exorcism of Emily Rose och Sinister. Även om slutresultatet kanske inte varit helt lyckat varje gång så tycker jag att han fortfarande är en kraft att räkna med. Ser fram emot Sinister 2, oavsett det svala betyget som ettan fick, och framför allt Two Eyes Staring (brrr!) som är en amerikansk remake på den holländska spökthrillern Zwart water. Deliver Us from Evil hör till hans bättre. Gillar blandningen av polis/djävulsrulle och jag tycker att den är snygg och bitvis rätt kuslig. Att den ska vara baserad på verkliga händelser känns bonkers såklart, men bidrar en del till stämningen. Eric Bana spelar polisen Ralph Sarchie, en man som finns i verkligheten och som har skrivit en bok om sina övernaturliga upplevelser under sin tid i kåren. Sarchie i filmen hamnar rakt i ondskans skottlinje och hans familj och vänner är snart i fara. Som skrämselsoppa och underhållning funkar filmen fint. Den spelar på de flesta klyschor och väldigt lite är nytt under solen här, men det är bra fart och hoppmomenten kommer ofta och när man minst anar det. Bana är bra som den bufflige polisen, som sakta tappar förståndet, och den kvinnliga ”huvudrollen”, hans fru (Olivia Munn), är bortkastad. Ett par scener har skrivits in så hon får göra något vettigt i filmen överhuvudtaget. Tråkigt men kanske oundvikligt i den här historien.

/Vrångmannen

P.S. Här är lite mer läsning om djävulsrullar.

Silent Hill 1+2

Silent Hill
@
Jag har inte spelat spelet så har inga referensramar att utgå ifrån ur den aspekten. Däremot känner jag igen en usel film när jag ser den. Det här är så tomt och tråkigt så jag håller på och somna trots att filmskaparna gör sitt bästa för att skrämma skiten ur mig med konstiga monster, spöken och alldeles för höga ljud så fort det händer nåt "spännande". Jag är övertygad om att man satsat mycket på att återskapa staden och karaktärerna från spelet liksom stämningen. Huruvida men lyckats med stad och karaktärer har jag ingen aning om men stämningen är gissningsvis inte i närheten av spelet. Annars kunde Silent Hill aldrig ha blivit så stort. Stämningen i filmen är nämligen zzzzzzzzzzzzzzzz. Dessutom anstränger sig manusförfattaren inte nämnvärt. Så fort hjältinnan (spelas skapligt av Radha Mitchell) hamnar i en situation som är lite för farlig så svimmar/somnar hon och när hon vaknar upp är hon nån annanstans och kan ta tag i nästa ledtråd. Gäsp. Enda personen som gör filmen något så när uthärdbar är Laurie Holden som gör en schysst roll som stenhård snut. Resten suger purjolök.
/Surskägget

@@
Rätt schysst stämning och vrålsnygg på sina ställen men för det mesta en rätt tråkig film som är på tok för lång. Bara för de absolut mest inbitna fansen.
/Vrångmannen

Silent Hill: Revelation
@@
Oändligt många gånger bättre än ettan även om den bara landar på en tvåa i betyg till sist. Här har man i alla fall lyckats skapa lite stämning, ett par karaktärer man kan låtsas bry sig om och framförallt är stämningen betydligt mer kuslig än i första filmen (vilket jag erkänner inte betyder ett dugg med tanke på att första hade noll stämning). Man knyter ihop handlingen snyggt med första filmen och ger fansen mer av det fansen vill se (antar jag återigen då jag fortfarande inte spelat spelet). Inte lysande på något vis, men åtminstone bitvis halvt spännande och några små hoppa-till-i-soffan-effekter gör att det blir knappt godkänt.
/Surskägget

@
Pruttusel och absolut inte bättre än den första, även om den är långt ifrån ok.
/Vrångmannen

V/H/S: Viral

@@

Jag gillar skräckkortisar men hatar den så kallade found footage-genren.  V/H/S och i synnerhet V/H/S 2 överraskade med full fart, påhittiga berättelser och kameralösningar. Humor och blodbad i en mycket underhållande kortfilmsmix. Så har det då blivit dags för trean, V/H/S Viral. Inget nytt under solen förutom att Viral känns överlag mindre genomtänkt. Ett par av kortskräckisarna är rätt schyssta (den usla trollkarlen som får riktiga magiska krafter via en demonmantel är favoriten) men rullen är tyvärr en besvikelse. Framför allt så tycker jag inte att den är otäck. Alls. Nä, nu vill jag se ”riktig” film igen. Inget handkamera-knaster-övervakningskamera-dravel. Next!

/Vrångmannen

The Strangers (Utmaningen del 1)

@
Jag gillar mina monsterfilmer när det kommer till skräckfilm. Vampyrer, zombies, amöbor, spindlar, hajar, varulvar, utomjordingar och givetvis alla ikoner som Freddy, Jason, Myers, Leatherface. Jag gillar inte spöken, Djävulen eller barn eller en kombo av alla tre när det kommer till skräckfilm. Inte alls. Såg Exorcisten för 20 år sen och sover fortfarande dåligt om nätterna. Så Vrångmannen gav mig en lista på 10 filmer som en utmaning inför detta skräcktema. Av dessa 10 skulle jag välja 3. 9 av dessa filmer på listan är bara spöken, Djävulen och barn och i många fall en kombo av alla tre. En film på listan var det inte. The Strangers. Självklart tog jag the bitch way out och valde den som en av tre. Tänker inte utsätta mig för spöken, Djävulen och barn i onödan. Såhär i efterhand önskar jag att jag valt bort denna. Vilket sunkigt skräp! Det spelar ingen roll att Liv "fortfarande-finast-i-världen" Tyler är med när du har sopan Scott Speedman i den manliga huvudrollen. Han är sämst! Och inte hjälper det att både hans och Tylers karaktärer är skrivna så platt så man inte bryr sig om dem nånstans. Tvärtom. Efter ungefär en halvtimme in i filmen sitter jag och hejar på skurkarna och önskar att de bara kan döda hjältarna så att vi andra kan stänga av nångång. Så sjukt trist och ospännande så jag vet inte ens vart jag ska ta vägen. Skräck my ass! Vrångmannen var supergenerös med betyget.
/Surskägget
PS. Utmaningsfilm nummer 2 har garanterat både spöken, Djävulen och barn. Har inte sovit sedan jag såg den för en vecka sen. Tack Vrångmannen, schysst.

Sinister (Utmaning - Bonusrunda!)

@@
Hehehehe Vrångis har ju utmanat mig på att jag ska se 3 filmer av en lista på 10 (ni får den första officiella filmen imorgon hahaha). Jag har sagt tre filmer till honom som jag ska se. Denna har jag inte nämnt! Hahahaha! Bonusrunda enbart för min vän. Jag förstår varför Vrångmannen valde den här. Det är spöken och barn. Meeeeeen huvudspöket ser ut som ena gitarristen i Slipknot och därmed kan jag inte ta det här på allvar och därmed blir det aldrig läskigt eller spännande. Regissören har gjort min favvofilm i Hellraiserserien och på en del sätt speglar denna film Hellraiser V. Vi har en man (denna gång spelad av Ethan Hawke) som drivs av sina egna demoner och därmed även yttre demoner. Bästa scenerna är de där de äkta makarna i filmen har hetsiga diskussioner med varandra och vi kan se hur deras förhållande sakta men säkert bryts ner. Där har vi en nerv som regisseras med varlig och stadig hand. Tyvärr är resten inte lika spännande. Skräckscenerna är förutsägbara och lånar en hel del från andra filmer. Spökbarnen är inte speciellt läskiga och som sagt, huvudskurken ser ut som ena gitarristen i Slipknot. Faktum är att en Slipknotkonsert är tusen gånger läskigare än Sinister. Jag minns Slipknots första spelning på svensk mark som en galen masspsykos där möblemanget slets sönder och publiken hetsades av bandet till kokpunkter som inte är menade i en konsertarena. Jebus Christmas! Var bara glad att jag kom därifrån levande. Så ska det vara. Nerv, spänning och hög puls. Tyvärr uppvisar Sinister alltför lite av den varan.
/Surskägget

P.S. Vrångmannens ressis här.

Don't Be Afraid of the Dark

@
I won't.
/Surskägget
PS. Inte Vrångmannen heller.

The Babadook

@@@@
Amelia (Essie Davis), en ung ensamstående mamma, sörjer sin make som dött i en trafikolycka. Hennes sex-årige son är socialt missanpassad, impulsiv och aggressiv. På en futtig hemtjänstlön försöker Amelia få allt att gå runt men det stora dyra huset ekar nu tomt efter makens bortgång och hennes psyke har börjat svikta. En läskig gammal barnbok skrämmer pojken som nu hävdar bestämt att figuren i boken, Babadook, har kommit för att hälsa på, och den är allt annat än snäll… Vad som börjar som ett välgjort och välspelat psykologiskt drama smyger sakta in i skräckfilmens land och den här Vrångmannen satt som på nålar. Det fina med en riktigt bra skräckis är när det bjuds på en bra story, som tar sig sin tid att berättas, och att man faktiskt köper det som händer, hur galet det än må verka. The Babadook är en sådan film. Debutregissören Jennifer Kent har full koll på mediet och har här skapat en olustig mörk saga som har allt. Det ska erkännas att jag har sett mycket otäckare skräckfilmer i mina dagar men The Babadook är en otroligt välgjord och spännande mysrysare med jobbiga psykologiska undertoner. Framför allt, en väldigt bra film. Applåder!
/Vrångmannen

The Horde

@@@@
Såhär ska en slipsten dras! Jaaaa! Fransk zombierulle som är en blandning av The Raid och Dredd med mängder av blodtörstiga zombies inslängt för att höja tempot ytterligare. Fyra snutar tar sig in i ett mer eller mindre övergivet höghus i ett fallfärdigt område strax utanför Paris. Deras mål är att döda knarkligan som stått bakom mordet på deras poliskompis. Hämnden kommer dock ganska snabbt av sig när ligan upptäcker dem och slår till innan snutarna hinner reagera. Deras öde hade varit 30 sekunder till närmaste grav om det inte vore för det faktum att det av nån anledning utbryter en zombieapokalyps. Hehehehe. Det ges aldrig nån förklaring till varför folk som dör återföds som zombies och det är helt okej med mig. Älskar att vi enbart får den info som karaktärerna själva kan skaka fram, och med tanke på att de är instängda i ett höghus utan kommunikation med omvärlden är den infon rätt lika med noll. Actionsekvenserna är många och tätt inpå varandra vilket gör att tempot är högt. Full fart och fläkt med andra ord. Zombiesarna är onda och blodtörstiga, snabba och starka och tar ingen skit. Handlingen tar rätt många vändningar och karaktärer vänder sig mot varandra, bildar allianser man inte trodde möjliga och hugger varandra i ryggen beroende på vad som funkar bäst för deras överlevnad. Det gör filmen hyfsat oförutsägbar och i kombo med lagom doser humor och skräck är detta en klar vinnare.
/Surskägget

@@@@
Trodde jag hade recenserat den här back in the day men det verkar inte så. Börjar Vrångmannen bli gammal och senil?! Håller med om allt som Surskägget säger. Ska du ha zombies och rackarbajsarös så blir det inte bättre än såhär faktiskt. Gott så!
/Vrångmannen

Annabelle

@@

Den här rullen är mest omtalad för att det varit slagsmål på biograferna och inte för att den är en sådär prequel till The Conjuring. Vet inte varför det blivit bråk. Det kan ju inte vara för att den är för läskig? Läste någonstans att det är 12-15 åringar som bråkat och det kanske är för att de gärna ville se filmen men fick inte på grund av åldersgränsen samt glömt gosefilten och nappen hemma hos MAMMA! Hahaha, det blir bara tristare och tristare att gå på bio när folk håller på. Det är otäckare att sitta i salongen med ett gäng oförutsägbara och högljudda dårar än att se på skräckfilmen. Annabelle börjar bra med en läbbig sektattack i våra hjältars hem (paret Mia och John). Sen går det snabbt över till rysligheter som oftast inte funkar på mig. Det blir rätt tradigt faktiskt. Det är snyggt och välproducerat men till syvene och sist så är det en dockjävel (och lite mer därtill då) som ska skrämmas och det ger mig i princip noll. Annabelle är alltså den onda dockan som dyker upp i en pytteliten bihandling i The Conjuring och som spökjägarna Ed och Lorraine Warren har inlåsta i sitt ockulta rum i källaren. Att ge dockan en egen film känns som ett ganska boring val. Hade det inte varit bättre att göra en direkt uppföljare på The Conjuring istället? En mycket intressantare historia med mycket bättre karaktärer som baserats på riktiga personer (paret Warren var utsatta för fler anklagelser om lurendrejeri än spökfall...). Nåja, Annabelle var bitvis smått underhållande ändå så betyget blir inte det sämsta. Även om jag i skrivandes stund faktiskt sneglar åt det hållet.

/Vrångmannen

Big Ass Spider!

@@
Hahahaha vad i helvete! Militären råkar släpa lös en spindel full med radioaktivitet eller nån annan skit som gör att den växer. Och växer. Och växer. Till skillnad från Spindelmannen är denna spindel inte speciellt trevlig. Med stor styrka kommer stort ansvar gäller inte denna spindel som istället vill döda så många som möjligt för att sedan kunna föda alla sina spindelbebisar den är i full färd med att kläcka ur sig. Tack och lov för militären har en ohyresutrotare kommit spindeln på spåret och jagar efter den med alla sina kemikalier han har till förfogande. Hahahahaha! Sluuuuuuutaaaa! Det här är så dumt, så dumt och som de flesta SyFygrejer helt jävla knäppuselt också. Enda anledningen till att det inte är en etta är filmens humor och stora dos glimten i ögat. Vår hjälte spelas av Greg Grunberg (som du bara sett i Heroes och ingen annanstans) och han gör det riktigt bra. Tillsammans med sin nyfunna vän, en säkerhetsvakt, glider de runt och delar ut oneliners samtidigt som de jagar spindeln tvärs över hela LA. Hahahaha! Effekterna är bedrövliga, manuset också, men för alla oss som hatar spindlar finns det stunder då det är lite creepy och äckligt. Tar man det för vad det är kan man bli lite hyfsat underhållen 90 minuter.
/Surskägget

@@
Jag håller med Surskägget här och är nära att ge det sämsta betyget. Visst är det busigt och alla inblandade vet att de gör skit, men fan vad less jag är på de absolut sjukt usla effekterna. Ingen har ens försökt att göra det lite verkligt ens. Det är sämre än sämst. I och med att jag såg klart rullen så fanns det helt klart någonting här, men vilken fin rulle det hade varit om man lagt 7 dollar extra på effekterna! Greg Grunberg har ni naturligtvis också sett i bl.a Felicity och Alias.
/Vrångmannen

The Pact

@@@

Det blir många skräckfilmer att titta på när man kör ett sådant här tema. På gott och ont. Skräckfilmer tendererar ju ofta till att vara rätt dåliga. Det går många skräprullar innan man hittar det gömda guldet. Den här filmen överraskade faktiskt rejält. Inget mästerverk på något vis men en långsamt uppbyggd och nagelbitsspännande historia som bjussar på det där lilla extra. Annie återvänder hem för att närvara vid sin mors begravning och följa upp spåren efter sin försvunna syster. Snart börjar det hända oförklarliga och otäcka grejer i barndomshemmet och Annie snubblar över en fruktansvärd hemlighet. Med en låg budget och bra skådespelare så har regissören Nicholas McCarthy långfilmsdebuterat med en liten pärla i genren. Det lånas friskt från de så kallade klassikerna men The Pact står även säkert på sina egna stilben. En uppföljare är redan på gång och den ser jag fram emot. Uäh… Nu kom det en rysning… En scen ur rullen fick mig att nästan ringa på ambulans för det var så jävla otäckt. Faktiskt. Uäh. Har du sett filmen så förstår du vad jag menar och har du inte sett den så kommer du snart bli varse, hehehe. Låt lampan i hallen vara på (åtminstone!) och kolla in rullen på Netflix.
/Vrångmannen

@@@
Håller med det mesta som Vrångis skriver om med undantag för att det ska finnas en scen i filmen som är ambulansringarläskig. Det gör det inte. Däremot bjussas det på rätt schyssta nagelbitare utspridda med jämnt mellanrum. Jag är t o m lite skeptisk att kalla detta för skräckfilm. Skulle nästan mer se det som en deckarthriller med vissa övernaturliga inslag. Och det är det som lyfter filmen en nivå för mig jämfört med många andra budgetskräckisar. Vi får karaktärer vi bryr oss om och en story som är spännande att följa. En klassisk whodunit med lite spöken inslängda. Stort plus också då jag har ett svagt öga till Caity Lotz i huvudrollen (som jag blev kär i när jag såg Arrow där hon är stjärtsparkande superhjälte i lyxförpackning).
/Surskägget