Apocalypse Now (1979) samt Apocalypse Now Redux (2001)

Apocalypse Now (1979)
@@@@@
Krigsfilmernas krigsfilm. Rullen alla andra kopierar på ett eller annat sätt. Filmen som satte en standard för inte bara hur bra krigsfilm ska vara utan även för bra film överlag. Ett mästerverk utan dess like som bara växer och växer för varje gång man ser den. Kanske den absolut bästa film som någonsin gjorts om jag skulle bli pressad att välja bara en enda under pistolhot. Francis Ford Coppola tog den ganska tråkiga kortromanen Heart of Darkness (jo, den är trist, läste den nyligen inför denna temamånad för att få känsla för den i samband med en återtitt på filmen och boken är så tråkigt så räknande av får är uppåttjack i jämförelse) och skapade en briljant film på alla plan med så många bottnar och lager att det är löjligt. Martin Sheen gör sin livs roll som den avdankade kaptenen som sätts på uppdraget att hämta hem en överste som spårat ur långt ute i Vietnams djungel mitt under brinnande Vietnamkrig. Överste Walter Kurtz i Marlon Brandos skepnad är filmhistoria på alla sätt och vis och Brandos kanske finaste stund trots nästan minimalt med tid på duken. Filmen är även legendarisk för allt skit och strul bakom kameran med en Coppola som slet sitt hår och nästan dog på kuppen att få sin vision precis så som han ville ha den och pantsatte både hus, ära och heder för att få ihop alla pengar samtidigt som Brando strulade och bara krävde mer och mer hahaha. Det finns egentligen inget mer att säga som inte redan sagts tusen gånger om den här. Mästerverk.
/Surskägget
PS. Ja, vi skäms att det tog oss sju år innan vi skrev en recension om detta mästerverk.

Apocalypse Now Redux (2001)
@@@
Coppola fick plötsligt den briljanta(?) idén att göra en director's cut på sitt gamla mästerverk. Kanske var han inspirerad av Ridley Scott som klipper om alla sina filmer i tid och otid. I det stora hela är detta originalet med ett par nya scener inslängda. Och de nya scenerna förstör allt. Tack gode Gud att nån sträng filmbolagspamp sa ifrån 1979 då det begav sig. Annars hade Apocalypse Now på sin höjd blivit en fotnot i filmhistorien. Jag förstår att scenerna hamnade på klippgolvet för de tillför verkligen ingenting till filmen. Tvärtom. Hade det inte varit för att resten av filmen fortfarande är sådär sjukt briljant hade detta kunnat landa på en tvåa i betyg. Så illa är de nya scenerna. Så denna lägger vi på skräphögen och glömmer så fort som möjligt.
/Surskägget

The Battle of Red Cliff

@@@
"Rated R for sequences of epic warfare". Hahaha, det är faktiskt en underdrift. Såna här krigsscener är man inte bortskämd med. Dra på trissor. Actionregissören John Woo åkte tillbaka till sitt hemland efter en minst sagt svajig Hollywoodkarriär och tog sig an nästa filmprojekt. Det blev ett svindyrt, episkt, två-delat krigsdrama, med handlingen satt i 200-talets Kina (Red Cliff och Red Cliff II). Fyra och en halv timme, sådär bara. Här i väst bjöds vi på en starkt förkortad version, The Battle of Red Cliff, där de klippt ihop ettan och tvåan till strax över två timmar. Snygg och blodig krigsrulle. 800 000 män tar ihjäl varandra hela tiden, i storslagna krigsscener a'la Woo. Vi får också lite kärlek, lite svek och allt det där. The Battle of Red Cliff är alltså ett bra actiondrama men eftersom vi bara får "halva filmen" så känns det också hastigt och lätt förvirrande många gånger. Jag kommer helt klart att kolla efter den riktiga kinesiska mastodontversionen. Betyget kommer nog att höjas ett snäpp när jag har fått se rubb och stubb, och inte bara resterna som vi blev tilldelade här i väst.
/Vrångmannen

@@@
Jag lyckades faktiskt se del 1 av den "äkta" kinesiska versionen men den var två och en halv timme lång varav det mesta var ett segdraget kärleksdrama så jag orkade inte ta mig igenom del 2. Jag och Woo är inga jättekompisar heller, har aldrig varit sådär supervärst impad av honom med några få undantag som Hard Boiled och eeeeeh....hmmmm....öööööööh....ja Hard Boiled dårå. Att Red Cliff del 1 får en trea i betyg trots allt måste bero på solsting eller nåt. Kanske för att han avslutar filmen med ett superslag i en halvtimme som gjorde att pulsen började slå igen efter att ha sovit i två timmar. Jag vet inte. Förtjänar förmodligen bara en tvåa i betyg. Ja. Där fick den det.
Red Cliff, del 1
@@
/Surskägget

U-571

@@@@
Som sagt, jag gillar mina u-båtsfilmer. Här är det mitt i brinnande andra världskrig. Tyskarna har den fantastiska krypteringsmaskinen kallad Enigma som både jänkare och britter dunkar huvudet i väggen för att knäcka allt medan tyskarna i lugn och ro kan skicka hemliga meddelande till höger och vänster utan att behöva bekymra sig för att de allierade ska förstå ett jota. Men när en tysk u-båt åker på lite stryk och tvingas skicka ett SOS som jänkarna snappar upp ser de sin chans. Om de klär ut sig till tyskar kan de kliva ombord tyskarnas u-båt och knycka Enigma. Enkelt eller hur? Nja, knappast. Det är trots allt en u-båtsfilm vi snackar om och precis som allt alltid går åt helvete i rymdfilmer (tänk Gravity etc) så går givetvis allt åt helvete i u-båtsfilmer också. Annat vore trist att glo på. Jag vet inte varför men har fått för mig att den här är lite bortglömd och att många har missat den. Det är synd. Matthew McConaughey, Harvey Keitel och Bill Paxton är solida i sina roller och t o m gamle pudelrockaren Jon Bon Jovi gör en helt ok insats. Det är klaustrofobisk, mörkt, svettigt och pirrigt precis som det ska vara i en u-båtsfilm.
/Surskägget

American Sniper

@@@@
Clint Eastwood. 85-år ung. När han ställer sig bakom kameran så väljer han lite annorlunda och intressanta projekt. Det är inte varje gång det blir toppen naturligtvis men skådiseliten i Hollywood står alltid på kö för att få jobba med legenden. American Sniper är en riktigt bra film. Den fungerar dels som en tät actionthriller (det jagas Al-Qaida) och dels som ett mänskligt drama (tonvikten ligger dock på kriget). Filmen är baserad på en självbiografisk bok skriven av marinsoldaten Chris Kyle, där han berättar om sina fyra turer till Irak och hur kriget påverkade honom. Kyle (Bradley Cooper) specialiserade sig som krypskytt och blev en av de bästa. Värre var det på hemmaplan där Svenssonlivet blev lidande. Nerviga actionscener blandas med välspelat drama helt enkelt. Surskägget gillade också det här.
/Vrångmannen

Three Kings

@@@
Känns som att den kom ganska nyligen men det var 1999 - 16 år sen! Regissören/manusförfattaren David O. Russell som idag älskas och hyllas av de flesta var knappt torr bakom öronen när han rattade denna lilla krigsactiondramafilm med George Clooney i en av sina tidiga huvudroller. Även Mark Wahlberg och Ice Cube som bägge hade några filmer under bältet vid det här laget var bägge tillräckligt färska i filmyrket för att på allvar tvätta bort sin musikstämpel med den här filmen. Allt utspelar sig under Irakkriget i början av 90-talet och vi får följa ett litet gäng jänkarsoldater på skattjakt i den irakiska öknen. Självklart går allt fel som kan gå fel (ett ganska vanligt fenomen i Russells filmer för övrigt) och jakten på guldet blir allt annat än enkel. Clooney har tung pondus som chefen trots att han nyligen blivit söndersågad som Batman, Wahlberg finslipade på sin lite halvvräkigt högljudda stil redan här och Ice Cube är Ice Cube helt enkelt. Tuff och hård med några fuck-you-oneliners så ingen ska tro nåt. Filmen är väl en liten bagatell i det stora hela, men jag har alltid gillat den. Det händer grejer hela tiden och för att vara en krigsfilm enligt standardmall 1A bjussar den ändå på lite lagom med överraskningar och oväntade vändningar. Gott så.
/Surskägget

The Longest Day (1962)

@@@
Många filmälskare skulle kanske argumentera att jag är väldigt snål med betyget, då det här är en snygg, påkostad och välgjord krigsfilm från 60-talet, med en sjukt imponerande rollista (Richard Burton, John Wayne, Henry Fonda, Sean Connery...). Jag tycker nästan att jag är lite för snäll. The Longest Day skildrar händelserna kring "D-Day" både från jänkarnas och från tyskarnas sida. Det är mycket krig här. Mycket. Filmen räknas väl in i filmhistorien som en klassiker i genren, och det kanske den är, men ack så tråkig också. Väldigt pampigt och väldigt segt samtidigt. Steven Spielberg skildrade ju som bekant stormningen av Omaha Beach på ett otroligt otäckt och suggestivt sätt i Saving Private Ryan, och efter den öppningsscenen så har den här Vrångmannen helt klart blivit avtrubbad. The Longest Day klockar in på mastiga tre timmar och är på så vis en hyfsat korrekt titel för en film som känns exakt så, som en väldigt lång dag, oavsett filmstjärnor och Hollywoods hokus pokus. Betygstrean är således svag. Riktigt sevärt endast om du är en krigsfilmsfanatiker eller kanske ett sjukt John Wayne-fan.
/Vrångmannen

@@@@
Ja den har åldrats en del givetvis och ja Spielbergs version av stormningen är tusen gånger blodigare, svettigare, nervigare och kaotisk meeeeeeeeeeen det här är fortfarande bra skit och ja Vrångmannen är snål med betyget! Det här är ett stycke filmhistoria på alla sätt, och vissa sekvenser är så sjukt spännande än idag att de höjer upp för vissa sekvenser som kanske är lite mer långsamma. Dessutom ska filmen vara historiskt korrekt och trogen det som faktiskt hände den där dagen.
/Surskägget

The Messenger

@@@
Inte en krigsfilm från fronten utan på hemmaplan och vad som händer när amerikanska soldater dör i strid. Givetvis måste någon informera familjen och detta landar på Will (Ben Foster) som efter att ha blivit skadad i strid nu får leva ut sina sista månader i tjänst bakom ett skrivbord. Han blir tilldelad uppdraget att följa med Captain Tony Stone (Woody Harrelson) till familjerna för att lämna dödsbudet. Inte ett speciellt trevligt eller en uppskattat jobb. Efter att ha levererat bud till en ung kvinna som nu givetvis är änka (spelad av Samantha Morton) blir Will kär i henne och börjar närma sig henne för att försöka stötta henne i denna svåra tid. Det här är en karaktärsdriven film som sakta rullar framåt utan större brådska. Vi får lära känna karaktärerna på djupet och det är deras insikter och åsikter som driver filmen framåt. Foster, Harrelson och Morton gör all tre kanonjobb och inte helt otippat blev Harrelson nominerad för en Oscar liksom filmens manusförfattare. Däremot blir filmen bitvis repetitiv och nånstans runt mitten tappar den fart och fokus. Sedan harvar den framåt utan mål eller mening en stund innan påsen knyts ihop. Jag brukar tjata om "kill your darlings" och den här filmen är ett klockrent exempel på att man borde klippt ner den med en halvtimme och fått sitt sagt mer effektivt. Med det sagt är den fortfarande väl värd en titt.
/Surskägget

Heartbreak Ridge

@@@@
Heartbreak Ridge verkar dela kritiker i två läger, älska eller hata. De som älskar den vet vilken otrolig un-guilty pleasure filmen är, och dom som hatar den borde bli tvingade att åka på boot camp ögonaböj. Clintan är naturligtvis tuffast som sergeanten Tom Highway. Han får i uppdrag att träna upp en pluton bortskämda slynglar till att bli riktiga marinsoldater, och förbereda dom för combat. Trots att slutstriden lämnar en del att önska så är det här toppen. Clint Eastwood (som också har regisserat rullen) vet hur man gör ren och skär underhållning, utan att det blir tråkigt i en endaste sekund. Clintan har säkert någonting att säga om krigets fasor och baksidor också, men det visslar över huvudet på förmodligen alla, inklusive mig. Surskägget hyllar även han i sin feta 80-talsbonanza. Det är inte Full Metal Jacket som är den ultimata unga-män-tränas-till-marinsoldater-innan-de-slängs-ut-i-krig-filmen. Det är den här.
/Vrångmannen

We Were Soldiers

@@@
Gedigen, välspelad och actionglad krigsfilm som i mångt och mycket glöms bort litegrann. Kanske för att Mel Gibsons privatliv och alla dess tokerier tog över? Jag har alltid fått en känsla av att denna rulle är bespottad (jag kan ha fel) men jag har alltid gillat den. Det är lite lagom blandning av Plutonen och Saving Private Ryan med en släng pangpangaction som pricken över i. Riktigt varför den inte kryper hela vägen upp på en fyra har jag inget bra svar på. Kanske för att den är något för lång (2.20 som kunde klippts ner till 2 timmar jämnt), kanske för att det blir lite samma sak om och om igen när vietnameserna anfaller och jänkarna slår tillbaka dem med minsta möjliga odds. Även om den är baserad på en sann historia är ju Gibsons och Elliotts karaktärer lite för mycket Hollywoodmacho för att det ska kännas äkta fast å andra sidan finns det ju såna typer i verkliga livet och då kanske framförallt inom armén så man ska aldrig säga aldrig. En sak stör mig dock och det är Madeleine Stowes ankläppar. Sluta spruta in en massa skit i läpparna som får dig att se ut som en anka när du var supersöt som du var från början (spruta för övrigt inte in skit i läpparna även om du ser ut som att du sprungit in i en dörr, ankläppar är ett stort no-no). Vi ser även Chris Klein, Keri Russell, Greg Kinnear och Barry Pepper i biroller.
/Surskägget

Lone Survivor

@@@
Är det en svettigt realistisk krigsskildring med mycket pang-pang, och en påminnelse om att det är såhär galet och fasansfullt det kan se ut, så är Lone Survivor en vinnare. Det här har hänt på RIKTIGT (även om man alltid undrar hur mycket Hollywood har fingrat på fakta) och får man inte nagelbitarångest av Lone Survivor så ska man nog gå med i det militära på en gång bara (fast snälla, nej, gör det ej). Våra hjältar som hamnar i avsevärt trubbel känns autentiska och framställs som riktiga människor, vilket naturligtvis bidrar till känslan. Regissören Peter Berg (Battleship, Very Bad Things, The Kingdom m.fl) gillar ju sitt action, men också sina karaktärer. Jag har de senaste åren gått från att tycka att Mark Wahlberg är sådär till att han faktiskt är toppen. Vare sig han gör humor (inte här...) eller allvar så har han verkligen en filmstjärneaura och har blivit mer än en habil skådespelare. Betygstrean är stark, och det här är en väldigt bra film, men det är något som gör att jag inte riktigt kan tippa över på den där fyran i betyg som vår vän Skägget så gladeligen gör här.
/Vrångmannen

Enemy At the Gates

@@@@
Stalingrad 1942. Tyskarna har ockuperat staden och ryssarna slåss desperat för att hålla tillbaka nazisterna som är bättre utrustade. Mitt i detta stora slag får vi följa två män spelade av Jude Law (ryssen) och Ed Harris (tysken). Bägge är krypskyttar och målet är att dels döda så många fiendesoldater som möjligt, men först och främst att se till att döda den andre. Bägge är förstås supergrymma på krypskytte och smyger runt i ruinerna i Stalingrad och jagar varandra. Lite som American Sniper på sätt och vis. Regissören Jean-Jacques Annaud (I Rosens Namn) har skapat en realistisk och smutsig krigsfilm som återskapar den mardröm som måste varit Stalingrad. Staden blir som ett eget levande väsen och överallt lurar döden. Det är snyggt filmat, spännande mest hela tiden och med skådisar som Law och Harris kan vi räkna med att få levande karaktärer av kött och blod. Samtidigt är detta inte en dokumentär på något sätt. Annaud levererar mastiga krigsscener med stora förluster för båda sidor och i handlingen vävs även en kärlekshistoria in i form av Rachel Weisz som Law blir kär i. Lagom delar verklighetsförankring och Hollywoodspänning med andra ord.
/Surskägget

The Great Escape (1963)

@@@@
Man märker ju vad som gick hem på biograferna under 50 och 60-talet när man gör ett sånt här tema, och kollar på väldigt många filmer i samma genre. Var det inte westerns så var det stora krigsfilmer som var grejen. När jag såg The Great Escape som liten (hahaha, vad förstörd man är...) så tyckte jag den var tråkig. Ett gäng britter ska försöka fly ett tyskt fångläger under andra världskriget. Pratfilm tyckte jag då, minimalt med pang pang och långsamt. Gammal pratfilm. Tråkiga gubbar. Idag är det en annan femma och jag tittar med helt andra ögon. Sjukt spännande krigsthriller med grym dialog, en tuff Steve McQueen och häftiga action och utbrytarscener. Helt klart en klassiker i genren som också hamnar på alla listor över typ bäst från den tiden. Den ikoniska scenen där McQueen sitter i isoleringscellen och kastar en tennisboll trotsigt mot väggen och spånar på flyktförsök är filmhistoria. Ibland är det härligt att återbesöka gamla filmer och det går åt rätt håll, istället för som så många andra gånger fel. Galet bra.
/Vrångmannen

Battle for Haditha

@@@
Gamle dokumentärfilmaren Nick Broomfield är kanske mest känd för sin klassiskt brittiska sensationsjournalistiska stil i filmer som Kurt & Courtney (det var Courtney som dödade Kurt!), Biggie & Tupac (konspirationsteorier på högsta nivå) och Aileen: Life and Death of a Serial Killer (lagom i samband med Charlize Therons porträtt av seriemörderskan Aileen Wuornos i Oscarsbelönade Monster). Här har han dock lämnat dokumentärhatten hemma och filmar utifrån ett manus. Visserligen baserat på verkliga händelser, men ändå inte en dokumentärfilm. Visserligen filmar Broomfield som att det vore en dokumentärfilm med mycket handhållen skakig kamera som trycks upp i nyllet på karaktärerna. Precis som han gjorde när han gjorde dokumentärfilmer helt enkelt. Och det funkar till stor del. Det känns äkta och realistiskt. De okända skådisarna bidrar också till att det känns dokumentärt och historien nystas upp från tre olika perspektiv, jänkarnas, terroristernas och folket som råkar bo på världens galnaste plats och bara vill gå till jobbet på morgonen och få lite middag på bordet när de kommer hem. Utan större moraliska pekpinnar lyckas Broomfield visa på att hjältar kan vara skurkar, skurkar kan vara familjefäder och vanligt hederligt folk åker på skiten från alla håll och kanter. Sevärd och tänkvärd.
/Surskägget

War Horse

@@
Steven Spielberg. Denna gigant bland giganter. Ibland undrar jag hur han tänker, och ibland hur jag tänker. Jag förstod att det här första världskrigsdramat var baserat på en Broadwaypjäs som i sin tur var baserad på en bok. Jag gillar i allmänhet filmer om första världskriget (även om krig på riktigt, i alla former, suger hästskit) och visst, det krigas en del. Det är välgjort med snyggt foto, därav tvåan i betyg. MEN, filmen är två och en halv timme lång och känns som tretton. Herr Spielberg gör alltid snygga filmer och den här är inget undantag. Han har också en viss känsla för sentimentalitet som brukar hamna på rätt sida av staketet. Brukar. En hästjävel. Förlåt, men en jävla häst? Det dör folk till höger och vänster och vi ska bry oss om en gnäggande krake? Nej, det här köper jag inte. Det tar emot att ge en av vår tids stora filmare ett så lågt betyg, men å andra sidan så gnäggade han mig i ansiktet, hela vägen till banken, så egentligen ska filmen ha det lägsta. Surskägget var också pissed off, fast om möjligt värre.
/Vrångmannen

Självmordspatrullen

@@
Den här gamla 80-talsklassikern borde vara så mycket bättre. Den har trots allt bra förutsättningar. Vi har ett tufft och ballt upplägg där ett gäng amerikanska soldater åker tillbaka till Vietnam (eller Laos i detta fall) för att hämta hem lite amerikanska krigsfångar. En story som funkade kanon i både Rambo: First Blood part 2 och Missing in Action. Vi har Ted Kotcheff som regisserade First Blood i registolen. John Milius, denne gigant bland giganter, sitter med producenthatten på sig och även om han inte får cred för det gissar vi oss till att han med all förmodan varit och petat i manuset. Det gör han ju alltid. Och i huvudrollen har vi Gene Hackman med Patrick Swayze och Fred Ward i biroller. En film av män, om män, för män helt enkelt, precis som det så ofta var när Milius var inblandad. Meeeeeeeen det blir inte riktigt den sprudlande actionextravaganza vi förväntar oss. Visst. Vi har lite oneliners, vi har kaxiga karaktärer med sitt kännetecknande drag (handgranat som halsband t ex hahahahaha) och vi har explosioner och pangpang. Trots det lyfter aldrig filmen riktigt. Kanske för att Hackman känns sjukt malplacerad i rollen (och dessutom verkar sjukt frånvarande genomgående i alla scener som om han helst inte vill vara där). Kanske för att det inte är lika smutsigt och svettigt som det faktiskt är i Missing in Action och Rambo 2 trots att de på papper är actionstänkare utan hjärna. Eller kanske för att man ibland helt enkelt inte får till det trots att förutsättningarna finns.
/Surskägget

The Dirty Dozen (1967)

@@@@
Ytterligare ett grymt krigsäventyr från den gamla goda tiden. Major Reisman (Lee Marvin) får i uppdrag att träna upp ett gäng dömda mördare (bl.a Charles Bronson, Telly Savalas och Jim Brown) till elitsoldater för det ultimata attentatet på tyska officerare. Detta är lättare sagt än gjort då de här dömda dårarna är allt annat än pålitliga. Stjärnspäckat, våldsamt och utomordentligt underhållande helt enkelt. Det kom några uppföljare för TV under 80-talet, men dom nämner vi inte här.
/Vrångmannen

@@@@
Ja jävlar vilket ös! Lee Marvin var tuffast back in the day med stenhårt ansikte, stenhårdare nypor och stenhårdast oneliners. Såna här krigsäventyr görs väl inte längre? Tarantino är väl den som kommit närmast på senare år med Inglourious Basterds men det är ändå inte riktigt samma sak som de här sköna 60- och 70-talsrullarna. Det smattrar på bra med k-pisteld till höger och vänster och nazisterna är ondast och jänkarna godast och alla är lite för tuffa. Tycker vi även ska nämna gamle karaktärsskådisen Ernest Borgnine och Donald Sutherland utöver de som Vrångmannen namedroppade.
/Surskägget

M*A*S*H

@@@
Robert Altman var en skön gammal dåre till regissör av den gamla skolan. Det som framförallt kännetecknade hans stil av filmer att oavsett vad grundhandlingen är så låter han alla skådisar springa runt i något sorts organiserat kaos och prata i mun på varandra oavbrutet. Det både funkar och blir förvirrande och ibland gjorde det att man inte hängde med i filmens handling överhuvudtaget. Just i M*A*S*H funkar det ovanligt bra. Det handlar trots allt om en kaotisk situation som ett militärsjukhus mitt under brinnande krig. Det flygs in sårade hela tiden och det är blod, inälvor och tragedi överallt. Detta skulle kunnat ha bli hur tungt, svart och svårt som helst meeeeeeen istället gjorde Altman komedi av det hela och M*A*S*H är till största delen en enda lång skrattfest som blev så poppis att den sedermera blev en av de mest klassiska komediteveserierna på 70-talet. Med Donald Sutherland, Elliott Gould, Tom Skerritt och Robert Duvall i rollerna får vi tunga skådisar som kan balansera mellan skoj och allvar och ändå få fram filmens verkliga poäng vilket i korthet är - krig är dumt. Minns den som bättre men den har inte riktigt hållit för tidens tand (gjordes 1970) och vissa partier känns lite långdragna.
/Surskägget

Where Eagles Dare (1968)

@@@@
Hahahaha! Ja! Clint Eastwood och Richard Burton sparkar stjärt i det här otroligt påkostade och fartfyllda krigsäventyret från 60-talets glansdagar. Where Eagles Dare (Örnnästet) är så skamligt underhållande så att det inte är klokt, och en film att se om och om igen, ända sedan man hyrde den på vhs som pojkspoling. Den har allt. Spänning! Action! Svindlande höjder! Svek! Mera action! Den bjussar t.o.m på några oväntade tvister i värsta Agatha Christie-stil. Aldrig har så många nazister fått sätta livet till som när Clintan mejar ner dom till höger och vänster (lägg märke till hur han gärna skjuter dom i ryggen..!). Sjukt tempo är det också. Inte en död minut här inte! Aaaaah. Härlig klassiker alltså, som inte borde göra någon besviken, om man gillar sina rullar om andra världskriget, och vill se nazisterna sprängas åt helvetet. Varför görs inte film mer på det här viset idag? Det här vill väl ALLA ha?
/Vrångmannen

Surskäggets recension här.

The Boys In Company C

@@@
Riktig gammal kultklassiker som kan vara svår att få tag på idag. Får du chansen så lägg dina svettiga labbar på den direkt. Den här satt vi och glodde på som kids om och om igen fram till att Kubrick släppte Full Metal Jacket som då tog över som den "balla" krigsfilmen. Och det är faktiskt inte så konstigt att det var just Full Metal Jacket som tog över rollen. Kubrick snodde nämligen en hel del från just The Boys In Company C. Bägge filmer öppnar upp på själva träningslägret där vi får känna karaktärerna och får se hur de blir drillade att bli soldater som ska skeppas iväg till Vietnam. I bägge filmer är R. Lee Ermey den stenhårde drillinstruktören (Boys in Company C var hans debut). Och i bägge filmer bär det av till helvetet i Vietnam där de unga grabbarna får möte det helvete som är krig. Skillnaden ligger förstås i att Kubrick var ett geni och hade ungefär en triljon mer i budget. Däremot är The Boys In Company C faktiskt riktigt, riktigt bra för att vara en liten lågbudgetrulle med i princip enbart helt okända skådisar i alla rollerna. Vi lär känna och älska karaktärerna och skådisarna lyckas förmedla rätt känsla av förvirring, panik, mod och stolthet som med all säkerhet rådde där bort i Vietnam. Mitt i det mörka lägger man in lagom mycket humor för att väga upp lite utan att det känns påklistrat eller billigt och dialogen känns väldigt äkta. Visst, den når inte upp till en fyra (även om det är nära) som helhet, där märks den låga budgeten av lite för mycket. Däremot är den väldigt sevärd och jag rekommenderar den varmt.
/Surskägget

Defiance

@@@
Ed Zwick, som bland annat bjussat oss på stora rullar som The Last Samurai, Legends of the Fall, The Siege och Glory, berättar här en annorlunda och sann historia från andra världskrigets fasansfulla dagar. Två judiska bröder flyr från nazisterna och ansluter sig till en rysk motståndsrörelse ute i storskogen. Ca tusen personer (män, kvinnor och barn) som har flytt, bygger sakta men säkert upp ett litet hemligt fungerande samhälle därute och hoppas dagligen att de inte ska bli upptäckta av tyskarna. De män som räknar sig som stridsdugliga planerar inte bara att skydda byn med sina vapen. Hämnd ligger även på agendan. Defiance är en rätt snygg och välspelad film, med en del otäckt realistiska krigsscener. Daniel "James Bond" Craig och Liev "Sabretooth" Schreiber spelar bröderna, och gör det bra. Tyvärr känns det som att något saknas för att betyget ska bli högre. Klart sevärd men ingen klassiker. Defiance glöms nästan konstigt bort efter ett litet tag då man har sett den.
/Vrångmannen

A Marine Story

@
Men vad i hela det glödheta jävla helvetet är det här?!?!?! Du kan inte döpa en film till A Marine Story och sedan låta allt utspela sig i en byhåla långt ute i USA's ödemarker utan vare sig marinsoldater eller pang pang. En sådan titel förpliktigar. Det ska vara smutsigt och livsfarligt, terrorister som vill döda en från alla håll och kanter, tuffa soldater som droppar oneliners. Tänk Navy Seals med Charlie Sheen t ex. Tveksamt självklart om filmen ens platsar in i temat, men det handlar om en soldat så... Hursomhelst. Jag tror regissören hade tre idéer till tre olika filmer men fick bara budget att göra en och då slängde han in alla tre idéer i samma film vilket gör den sjukt splittrad och ointressant då ingen av trådarna hinner utvecklas eller leda nånvart. I tråd ett kommer en före detta marinkårssoldat hem från kriget och stöter på en massa rednecks som inte gillar kvinnliga soldater. De puttas lite å så är det bra med det. I tråd två tar hon sig an en tonårsbrud med knarkproblem och enda lösningen är att träna upp henne till marinkårssoldat. De kivas lite och blir bästisar och så är det bra med det. I tråd tre tar hon sig an sina demoner som lesbisk i det militära och hur dumma befälen var. Hon har lite mardrömmar innan hon rycker upp sig och inser att vara lesbisk är toppen och så är det bra med det. Det som däremot inte var bra var allt i hela filmen.
/Surskägget

Hell Is for Heroes (1962)

@
Neeeeeej! Vad ääääär det hääääär?! Knappa nittio minuter känns som tre timmar, hahahaha! Steve McQueen är tuff och ber alla att dra åt helvete, men resten av filmen är en jävla tradig röra. Gamle Clintan-regissören Don Siegel (Dirty Harry, Coogan's Bluff) har gjort en väldigt seg och konstig krigsfilm, med actionsekvenser som känns trötta, plus att han har slängt in lite gammalt stock photo från andra krigsrullar. Varför ska man slösa när det finns liksom?! HAHAHAHA! Med en så ball titel som Hell Is for Heroes så förväntar man sig mer, även om filmen är i svart-vitt och inspelad under det tidiga sextiotalet. Komikern Bob Newhart gör här sin första filmroll och en ung James Coburn syns lite då och då. Men nä. Hell Is tydligen for BORED PEOPLE.
/Vrångmannen

Phantom

@@@
Även krigsfilmer är givetvis indelade i subgenrer som Vietnam, andra världskriget, Irak, flyg, stridsvagn etc etc osv m fl. En av mina favoritundergenrer är u-båtsfilmer. Det är nåt speciellt med den klaustrofobiska stämningen och idén att man är x antal hundra meter under vattenytan på hemligt uppdrag. Speciellt när jag aldrig frivilligt skulle sätta min fot ombord en u-båt. Det lyser alltid lite rött, alla är svettiga och skitiga och kaptenen envisas med att röka cigarr trots att de rimligtvis inte har tillräckligt bra ventilation för såna utsvävningar. Hehehehe mer sånt. Här handlar det om en rysk u-båt och dess besättning med en kapten (Ed Harris) som ska ut på sitt sista uppdrag innan pension. Med sig ombord får han mot sin vilja några KGB-killar (varav David Duchovny är ledaren) som ska testa ett nytt hemligt vapen. Snart nog inser kaptenen att KGB-killarna är avfällingar som försöker starta ett tredje världskrig och kaos utbryter ombord där de två sidorna kryper och konspirerar mot varandra i kamp om herraväldet över u-båten och kärnvapenmissilerna ombord. Det är bra stämning och givetvis klaustrofobiskt som sig bör med överlag duktiga skådisar. Att det dessutom är baserat på en sann händelse gör det hela mer intressant. Lyckas aldrig komma upp på en högre nivå än "bra" eller "sevärd" men alla filmer kan inte vara fyror och femmor.
/Surskägget

The Bridge on the River Kwai (1957)

@@@@
Det här är grejer det! Snacka om en snart 60-årig klassiker, som rockar än idag. Engelska krigsfångar i ett japanskt fångläger (i Burma...) blir beordrade att bygga en bro över floden Kwai. Överste Nicholson (Alec Guinness, självaste Obi-Wan Kenobi!) överser arbetet med stor stolthet, samtidigt som han anser att brobygget kommer att stärka hans förhållande med japanerna. Vad han inte har räknat med är att jänkarna är på väg dit i smyg för att spränga hela skiten. Otroligt spännande och välgjort krigsdrama av David "70 mm och tre timmar långt, annars får det va!" Lean (Lawrence of Arabia, Dr. Zhivago). Gott så.
/Vrångmannen

@@@@
Det här satt man och myste till i tevesoffan som söndagsmatiné på VHS:ens fina tid. Otroligt spännande och givetvis vet herr Lean hur en slipsten ska dras. Och hur en bro ska byggas. Och sprängas. Hehehehe. Krigsäventyr av ett slag man inte får på ögat längre.
/Surskägget

Jarhead 2: Field of Fire

@@
Här väljer producenterna den feges utväg och döper en film som inte har ett dugg med ettan att göra till del 2 och låtsas som att filmerna hänger ihop istället för att bara döpa den här rullen till "Bad-Ass War Movie" eller liknande. När affischnamnen är Cole Hauser och Bookem Woodbine vet man att detta inte är en stjärnspäckad ensemblerulle, speciellt inte när det visar sig att både Hauser och Woodbine har mindre biroller. Men fine. I det här fallet spelar det faktiskt mindre roll. Istället för stjärnor lägger man pengarna på skottlossning och explosioner och sådana får vi mängder av. Det handlar om en liten grupp soldater som egentligen inte är specialtränade som råkar hamna på ett improviserat uppdrag att föra en kvinna till säkerhet från Afghanistan där hon retat upp regimen och där man vill se henne stenad till döds snarast. Talibanerna utpekas som de största skurkarna sedan nazisterna och handlingen utspelas till stor del i ett kargt ökenlandskap som ska föreställa Afghanistan med mängder av pang pang på vägen. Inget speciellt men inte heller så uselt som man skulle kunna förvänta sig av en riktigt tvättäkta b-rulle. Hauser gör en rätt stabil insats och hade han haft huvudrollen hade det helt klart varit en betydligt bättre rulle. Som det är nu får man tillräckligt mycket action mellan handlingen för att det aldrig ska bli tråkigt.
/Surskägget

Paths of Glory (1957)

@@@
Första världskriget. Fransmännen ska avancera genom ingenmansland mot tyskarna. Officerarna räknar att procentuellt kommer de allra flesta att dö och männen i de smutsiga och sönderbombade skyttegravarna är livrädda, men vet att de skjuts av sina egna om de inte lyder order. Damned if you do... Stanley "67 tagningar minst" Kubrick har gjort en intressant och snygg film. Speciellt imponerande är filmen då den är från 1957. Vi får lite krig men en stor del av Paths of Glory utspelar runt en krigsdomstol, där Överste Dax (Kirk Douglas) försöker försvara tre män som hotas av avrättning på grund av "feghet inför fienden". Det här är en svår film att betygsätta tycker jag. Den är på alla listor över en av de bästa krigsskildringar som gjorts (även om den floppade rejält på bio, back in the day). Jag tycker det är en bra film, men inte toppen. Det är idel överspel, som 50-talsfilmer ofta är kända för att vara, och jag får faktiskt inte den där jobbiga känslan jag borde ha i magen, även om den är ovanligt stark på sina ställen. Betygstrean är stark men jag tyckte det var snöpligt att rullen klockade in på futtiga 85 minuter. Fick Kubrick slut på film månne?
/Vrångmannen

@@@@
Vet inte vad Vrångmannen surar för, det här är en klockren fyra. Ja, ibland är det lite överspel som det var på 50-talet, men överlag pressar Kubrick det bästa och mesta ur sina skådisar. Det är en nerv rakt igenom hela filmen och den tjänar på att inte vara Kubricklång (typ 2 timmar 40 minuter). Filmen funkar på många plan (krigsscenerna måste varit jäkligt maffiga för 1957) och framförallt är den en studie i mänsklig ondska och även dess motpol som måste kämpa emot dumma, enfaldiga och elaka överbefälhavare. Ännu en klassiker från mästaren Kubrick.
/Surskägget

Hamburger Hill

@@@@
Kom året efter Plutonen och eftersom att den också utspelar sig under Vietnamkriget jämfördes den ständigt med Oliver Stones mästerverk. Lite orättvist kan tyckas men Hamburger Hill lyckas hålla jämna steg med Stones betydligt större budget. Ja Hamburger Hill gjordes för motsvarigheten till en ostfralla i Hollywoodmått mätt och har i princip enbart okända skådisar i rollerna. Dylan McDermott är affischnamnet som inte var ett affischnamn ens då och på omslaget när filmen säljs idag står även Don Cheadle med trots att hans roll är minimal i filmen. Oavsett är detta en realistisk och blodig skildring av livet för de unga amerikanska soldaterna i Vietnam. Till stor del ovetandes om krigets fasor skeppades de ut i djungeln, 18, 19, 20 år gamla för att komma tillbaka i en liksäck eller förstörda psykiskt för resten av livet. Titeln anspelar på det berg som ska erövras och som skördar enorma mängder liv. Så pass mycket liv att soldaterna döpte om det till just Hamburger Hill. Filmen hinner dock utforska andra delar av livet i Vietnam och vi får lära känna karaktärerna rätt ordentligt innan det är dags för masslakt. Har helt klart hållit för tidens tand och är ett klart bevis på att filmerna på 80-talet var bäst.
/Surskägget

The Eagle Has Landed (1976)

@@@

Tyskarna ska infiltrera en liten engelsk kustby för att kidnappa Winston Churchill. Det ses som ett svårt uppdrag, men inte omöjligt. Baserad på en bestseller av författaren Jack Higgins och späckad med dåtida storstjärnor är det här en riktigt sevärd rulle. Tempot kan kännas lite makligt ibland och så har vi ju det här med att tyskarna pratar engelska (och spelas av jänkare och engelsmän naturligtvis). Ingenting som förstör alltför mycket, men känns ändå lite cheesy. Michael Caine, Robert Duvall och Donald Sutherland (som den infiltrerande spionen) toppar den stjärnspäckade listan. Snyggt, underhållande och välgjort, utan några större krusiduller eller minnesvärda scener. Just ja! J.R. Ewing (Larry Hagman) som nån galen amerikansk officer också. Hahaha! Bara det. Surskägget höll åtminstone med om betyget.

/Vrångmannen

The Thin Red Line

@@@@
När den kom 1998 var jag inte jätteimpad. Det spelade ingen roll att det var mästerregissören Terence Malicks stora comeback efter 20 års frånvaro. Det spelade heller ingen roll att alla i hela Hollywood ville vara med om så i trettio sekunder när Malick gjorde sin comeback. Nej. Jag jämförde filmen med Saving Private Ryan som jag tyckte var sjukt överlägsen och därmed förpassade jag The Thin Red Line till hörnet "okej-men-borde-varit-bättre". Nu en sisådär 17 år senare när jag ser om den så ser jag allt jag missade första gången. Malick är en närmast poetisk regissör som trots lugna stunder av ljus och kärlek även kan sparka stjärt när det väl smäller till. För mittpartiet är en ca 80 minuter lång krigsscen där det skjuts, sprängs och skjuts ännu mer som vi sällan sett maken till på film. Knappt att Spielbergs inledningsscen till Ryan mäktar med. Resten av tiden får vi poesi, livsåskådning och en klar och tydlig uppmaning att krig är fel. Allt utan att Malick skriver oss på näsan en enda gång. Dessutom klämmer han ut finfina insatser från de flesta skådisarna men framförallt Nick Nolte, Elias Koteas och Ben Chaplin vill jag nämna som extra bra. Kanske orättvist mot många av de andra som inte har i närheten så mycket tid i bild som dessa tre herrar (George Clooney är på riktigt med i 60 sekunder, Adrien Brody har typ en replik och Jared Leto skjuts ihjäl nästan i samma sekund vi ser honom i bild). Det måste varit härligt att ha stora skådisar i roller som statister i vanliga fall har (John C. Reilly, John Cusack, Nick Stahl, Miranda Otto). Och så får vi inte glömma Woody Harrelsons mycket snygga dödsscen. Det här är krig när det är som smutsigast och samtidigt oerhört vackert fångat av en regissör som har koll på sitt shit.
/Surskägget

The Wild Geese (1978)

@@@
Trots att det ligger en underton av allvar i De vilda gässen (The Wild Geese) så är det här mest ett rompigt krigsäventyr i bästa sjuttiotalsstil. Självaste James Bond (Roger Moore) kör sin hårdföre charmör, och med cigarren i mungipan så skjuter han glatt ihjäl folk till höger och vänster. Tillsammans med ett specialteam, med bl.a klassiska höjdarskådisar som Richard Burton och Richard Harris, så får nu de gamla krigshetsarna chansen att meja ner ex-antal arméer i det innersta av Afrika. Bra uppbyggnad av huvudkaraktärerna (där Burton kontaktar det gamla krigargänget), sedan den sedvanliga träningen av miniarmén, för att till sist bjuda på en otrolig body count. Vi får också en gnutta spänning, en halv tår fälld (!) och ett par tvister. En annan intressant detalj är hur de, på ett för den tiden ganska fint sätt, hanterar både rasfrågor och homofobi inom armén. Som sagt, inte en regelrätt krigsfilm kanske, men går halva rullen ut på att skjuta sönder och spränga soldater i luften, så passar De vilda gässen in i vårt månadstema som en granat hade suttit fint i Hitlers käft. Det kom en ”uppföljare” 1985 också, men den nämner vi inte mer här.
/Vrångmannen

@@@
Kunde svurit på att jag redan ressat den här, men det måste varit på en annan blogg i ett annat liv, för hur mycket jag än söker finns den inte på denna blogg. Oavsett är det precis som Vrångis säger en skön romp med massa skottlossning och ett gäng tuffa snubbar. Burton var väl pangfull hela filmen (men det var han ju hela livet) och Moore är cool och suave. Och farligast hahaha. Lika delar krig som action och en perfekt öppning på denna krigsmånad.
/Surskägget

Tema: Krigsfilm

WAR! WHAT IS IT GOOD FOR?! ABSOLUTELY NOTHING! Except maybe cinema.

September månad är KRIGSMÅNAD här på bloggen. Vi recenserar och fördjupar oss i krigsfilmens värld, både nya och gamla rullar. Det kommer att smälla rejält i skyttegravarna varje dag under hela månaden alltså. Krigsfilm kan ju vara mycket medryckande och spännande, samtidigt som den oftast också speglar fruktansvärda tragedier ("Johnny! I can't feel my legs Johnny!"). Om ni undrar över varför några uppenbara klassiker som t.ex Plutonen eller Rädda Menige Ryan inte är med i det här månadstemat, så beror det på att dessa har recenserats tidigare. Man använder sig såklart då av sökrutan uppe i vänstra hörnet för att hitta dessa (plus alla andra smarriga recensioner, eller som vi också gärna kallar dem - facit). Enjoy!

/Vrångmannen och Surskägget