Independence Day: Resurgence

@@@
Ibland måste man helt enkelt damma av en gammal supersuccé och försöka gjuta nytt blod i ett gammalt koncept. Första filmen ger jag än i dag @@@@ utan att skämmas. Visst har effekterna blivit lite sämre med åren men känslan, storyn och karaktärerna finns där uppblandat med rätt så mycket action. Tvåan utspelar sig prick 20 år efter första filmen vilket är kul då det är prick 20 år sedan första släpptes. Som en bonus har man fått med nästan samtliga skådisar från ettan också. Bara Will Smith saknas men så var han ju upptagen med att spela in sådana fantastiska framtida klassiker som After Earth också (okej, jag är lite elak, förmodligen krockade denna med Suicide Squad och jag skulle också hellre vara med i Suicide Squad som kommer vara fantastisk). Uppföljaren följer alla standardmallar som finns. Vi vet exakt vad som ska hända och exakt när det kommer att hända. Vi vet att det kommer att smälla och panga och explodera. Vi vet att Jeff Goldblum kommer att lösa biffen och vi vet att Liam Hemsworth kommer skjuta ner en briljon utomjordingar från sitt flygplan. Inget nytt under solen på nåt sätt. Filmen är till för att sälja popcorn och är stolt över det! Dessutom får verkligen alla plats. Vita, svarta, asiater, homosexuella, heterosexuella, barn, vuxna, pensionärer, kvinnor, män, nördar, tuffingar, starka, svaga, presidenter och vanligt folk. Man har tryckt in minst  en karaktär för alla att identifiera sig med i jakt på biljettpengar. Stor blockbuster givetvis. Dock inte speciellt spännande eller minnesvärd och ettan sparkar fortfarande röv med denna.
/Surskägget

@
Hörni! Allihopa! Vi måste ju prata om det här. Surskägget. Vi måste ju kunna prata med varandra? Hahahaha! HAHAHAHAHAHAHA! Vilken fruktansvärd kalkonkatastrofetta! Jag är så glad hahahaha! Det var längesen jag såg något så pinkuselt i den här budgetklassen. Jag menar... HAHAHAHAHAHAHAHAHA! Det är synd om alla inblandade. Alla. Spelar ingen roll hur många miljoner dom fått. ALLA. Hahahaha, kan inte sluta garva. Hjälp mig hahahaha! Hjääääälp!
/Vrångmannen

The Revenant

@@@@
Leo DiCaprios första Oscar är välförtjänt (även om jag personligen kan tycka att han var ännu bättre i Wolf of Wall Street och att han borde fått en statyett redan då) i denna makalösa actionwestern som börjar med en smäll och sedan bara tar med oss på en berg-och-dalbana av känslor och actionsekvenser vi knappt sett på film förr. Den inledande actionscenen är bland det ballaste som visats på duk med långa tagningar, mycket specialeffekter och nästan dokumentär känsla som sätter oss som tittare mitt i smeten. Snyggt som fan (vad annat kunde man förvänta sig från regissören bakom Birdman?). DiCaprio i alla ära, men en hjälte blir aldrig bättre än den skurk man möter. Tom Hardy gör skurken och att han inte fick en Oscar för birollen är skam på torra land. Än en gång bevisar Hardy att han är en av sin tids allra bästa. Att filmen inte får en klockren femma precis som Vrångmannen utlyste glatt när han recenserade filmen beror på att det finns en liten dipp nånstans ca 90 minuter in i filmen. Återigen borde man ha kört på konceptet kill your darlings och klippt ner DiCaprios resa i vildmarken med kanske 20 minuter. Jag behöver inte se honom gömma sig från indianer, äta rått buffelkött och simma runt i iskallt vatten för att förstå att han har det tufft. Det har jag redan fattat ändå. Petitess i sammanhanget kanske, men sånt skiljer ett mästerverk från "bara" en riktigt, riktigt bra film.
/Surskägget

12 Years A Slave

@@@@@
Ibland snubblar man på de här filmerna där skådisarnas skicklighet, regissörens förmåga och berättelsen i sig är så starka att filmen omöjligt kan vara annat än ett mästerverk. Det här är en sådan film. Den sanna(!) historien om Solomon Northup som lever ett helt vanligt liv med sin fru och sina barn i nordstaterna under 1800-talets mitt. Efter att ha blivit lurad av ett par samvetslösa skurkar är han plötsligt såld som slav och förflyttad till sydstaterna där en svart mans liv är mindre värt än spott. Mot sin vilja tvingas han acceptera sitt öde samtidigt som han hela tiden desperat försöker komma på ett sätt att kontakta sin familj och sina vänner i norr för att bli räddad. Chiwetel Ejiofor är lysande i rollen som Solomon och ger verkligen liv till denne man som trots alla motgångar livet slänger på honom håller huvudet högt och vägrar vika ner sig psykiskt. Michael Fassbender är lika lysande han som den sadistiske slavägaren hos vilken Solomon efter en del turer hamnar. Det är märkligt att tänka sig att det var så här det kunde se ut för bara 150 eller så år sedan. Hade man fel hudfärg ansågs det okej att behandla den personen som ett djur. Sämre faktiskt då djur stod högre i rang. Det bör ge oss alla en tankeställare om hur man kommer se på vår tid om 150 år. Vill man bli beskriven som den där personen som stängde dörren, tittade bort och sparkade på de som låg ner eller vill man bli ihågkommen som en människa som försökte göra nåt snällt och vettigt i en galen tid? Brad Pitts karaktär i den här filmen (han hjälper Solomon att bli fri till slut) vill jag hellre vara än Fassbenders om vi säger så.
/Surskägget

Deadpool

@@@@
HAHAHAHAHA jaaaaaaaaaaaaaaaa såhär ska en slipsten dras. Ryan Reynolds har ju fått mer än sin beskärda del skit för Gröna Lyktan och Marvel har fått sin slev bajs för hur Deadpool blev behandlad i första Wolverinefilmen. Låt oss säga som så att både Reynolds och Marvel nu får upprättelse. Och vilken härlig upprättelse det är. Precis såhär vill man ju att serietidningsfilmer ska vara mest hela tiden. För mycket action, för blodigt, för galet, för over-the-top, för kul och för underhållande men med ett par lagom doser allvar där det behövs för att föra karaktärer eller story framåt. Jag är sjukt svag för metahumor (där karaktären är medveten om att han/hon är med i en film/bok/serietidning och konstant skojar om detta) och i Deadpool strösslas det generöst med den typen av skämt. Givetvis får sig Gröna Lyktan en känga och Reynolds skojar naturligtvis om sig själv hehehe. Reynolds gör ett kanonjobb i huvudrollen och vi ska även komma ihåg Morena Baccarin som går från klarhet till klarhet efter att jag såg henne för första gången i den alldeles för kortlivade teveserien Firefly för ett gäng år sedan. Det jag också älskar med filmen är att man vågar ta det ett steg för långt för att det ska bli godkänt som en barnfilm bort i USA. Här är det blodigt värre och Reynolds svär som en borstbindare (och det är väl egentligen det jänkarna mest är rädda för att ungjävlarna ska få höra ett fuck för mycket, några bortslitna armar är väl egentligen inte så farligt). Hade man plockat bort den biten hade både karaktären Deadpool och filmen förlorat en hel del i känsla. Det är bara att kapitulera och vänta på uppföljaren och under tiden se om den här ett gäng gånger.
/Surskägget
Vrångmannen tyckte typ exakt likadant.

En Man Som Heter Ove

@@@@
Vilken film bättre att fira in Midsommar än denna supersuccé? Jag har ännu inte läst Fredrik Backmans bok som filmen är baserad på men den står i bokhyllan så jag kommer plocka upp den förr eller senare. Gillar ju Backmans krönikor och är övertygad om att boken kommer vara klockren. Filmen då, det är trots allt därför vi alla är här. Ja den övertygar. Jag kan ju inte jämför med boken som sagt men det här är en riktigt bra feelgoodfilm och jag förstår att den har blivit en publikfavorit. Backman lyckas pricka in karaktärer och känslor som jag tror de allra flesta av oss kan identifiera oss med och regissör Hannes Holm gör ett bra jobb med att överföra dessa känslor till duk. Rolf Lassgård i huvudrollen gör ett kanonjobb och det kommer bli helt omöjligt att läsa boken utan att se Lassgård framför sig som Ove. Oavsett om man älskar eller hatar svensk film ska man absolut se den här. Annars missar man helt klart något riktigt bra. Så hämta sillen, hämta nubben, sjung små grodorna och slå er sedan ner hela familjen för två timmar Ove.
/Surskägget

A Walk Amongst The Tombstones

@@@
Liam Neeson har på senare tid blivit synonym med actionspäckade filmer där han glider runt och rensar ut bland skurkar som om han vore Steven Segal i sin prime time. Den här filmen trodde jag skulle följa samma mönster som Takenfilmerna, Non-Stop eller Run All Night. Action, action och action med en butter och halvt bitter Neeson som muttrar fram oneliners medan skurkar flyger ut genom fönster till höger och vänster. Och första fem minuterna är exakt så. Sedan lugnar filmen ner sig och vi får en närmast När Lammen Tystnarliknande thriller där Neeson ska spåra upp två kallblodiga seriemördare. Det är ganska spännande större delen av tiden åtminstone en timme eller så. Efter det blir det lite väl segdraget och man tappar intresse. Alla vet att slutfighten måste komma förr eller senare. Varför dra ut på det för länge? Filmen klockar in på närmare två timmar och 90 minuter hade varit en betydligt bättre längd. Utöver det är det välspelat etc men kill your darlings för bövelen!
/Surskägget

Office Rats

@@@
Hahahaha ovanligt bra indiekomedi jag egentligen inte hade några som helst förhoppningar på. På omslaget försöker man härma känslan av Office Space (filmens originaltitel är Demoted så att man döper om den till Office Rats här i Sverige förstärker den känslan) möter Old School och även om geniet David Cross är med spelas inte huvudrollerna av några komiker överhuvudtaget vilket gjorde att jag avfärdade denna i ganska många år innan jag gav den en chans. Sean Astin är mest känd för att vara Frodos sidekick Sam i LOTR-filmerna och Michael Vartan är mest känd för teveserien Alias antar jag. Som ni ser, inga komiker överhuvudtaget. Faktum är att man lyckas komma undan med detta. Astin och Vartan har bra kemi och de har bra tajming i humorn. Naturligtvis är David Cross sju resor värre och de flesta scener med honom är skratta-så-snoret-flyger-roliga, men även när Cross inte är i bild är det faktiskt roligt mestadels hela tiden. Jag önskar att Will Ferrell och Zach Galifinakis eller något annat galet radarpar hade haft huvudrollerna för då hade den här filmen chans att bli en komisk klassiker. Som det är nu är det helt klart sevärd men du har glömt den om en kvart.
/Surskägget

Iggy Goes Down

@@@
Lite halvmärklig indierulle om en rikemansgrabben Igby (Kieran Culkin) som inte drar jämnt med sin morsa (Susan Sarandon) och vars pappa (Bill Pullman) hamnat på hispan. Äldre brorsan (Ryan Phillippe) är inte heller till nån direkt hjälp då han mest bryr sig om att smöra för mammas älskare (Jeff Goldblum) en rik affärsman som Phillippe jobbar för. Så Igby drar till New York och hamnar hos Goldblums älskarinnas (Amanda Peet) lägenhet som givetvis betalas för av Goldblum. Peet är dock för det mesta borta och jagar heroin så Igby har lyan för sig själv. Han blir ihop med en servitris (Clare Danes) som han träffar på en fest hos Goldblum, men hon hamnar snart nog i Phillippes famn då de är närmare varandra åldersmässigt. På ytan är det här som vilken artsyfartsy indierulle om bortskämda New Yorkare som helst men helt oförberett slängs det in lite barnsex (Peets karaktär är närmare 30, Culkins runt 16, Danes karaktär kanske runt 20 but still, och bägge har sex med Culkin), en vuxen (Goldblum) spöar skiten ur ett barn (Culkin igen därå) och så avslutar man med två barn som mördar sin mamma. Mörkt värre. Välspelat är det hela vägen och alla lämnar in bra roller. Speciellt Culkin lyckas verkligen bära upp filmen på sina axlar. Intressant och annorlunda film värd och se för skådisarnas skull.
/Surskägget

Lincoln

@@
Först och främst måste man börja med att hylla Daniel Day-Lewis insats i denna film om Abraham Lincoln, en av USA´s allra mest folkkära presidenter. Day-Lewis ÄR Lincoln, det är aldrig tal om att vi tittar på en skådis som gestaltar en karaktär. Day-Lewis ÄR karaktären och karaktären ÄR Day-Lewis. Det är skrämmande skickligt och en av anledningarna till att man orkar kämpa sig igenom filmen som är på tok för lång med sina två och en halv timme. Andra anledningen att man orkar heter Steven Spielberg. Mannen är på tok för skicklig och det går inte att hitta ett fel i den fackmannamässiga kunskapen som Spielberg levererar. Därmed inte sagt att det inte är tråkigt. För det är det. Sjukt tråkigt. Vi har en bunt skådisar i hatt och skägg som sitter och pratar lagtexter på gammelengelska. I två och en halv timme. Mer spännande än så blir det aldrig. Då och då blir det ett kammardrama (Lincoln får ett par för långa scener med frun som spelas av Sally Field) men mestadels är det lagtexter på gammelengelska. I två och en halv timme.
/Surskägget

The Grand

@@
Pokerfilm om en turnering i Vegas där potten är 10 miljoner dollar. Filmad i en dokumentär tevestil ungefär som att vi satt och tittade på ett teveprogram om turneringen. Filmen i sig är inget speciellt och hade knappt varit värd vare sig betyget den får eller att man tog sig en titt på den om det inte vore för att det finns en hel del mycket minnesvärda småscener som lyfter filmen. Michael McKean är lysande som en hänsynslös och knäpp kasinoägare och bjussar på många, många små gester och miner och improviserade oneliners som är fantastiska. David Cross är otrolig som helknäpp pokerspelare och bjussar på många sköna garv. Dennis Farina hahahaha är heeeeelt slut som old schoolpokerspelaren som hatar det nya glättiga Vegas och drömmer sig tillbaka till de "gamla goda tiderna när judar och svarta fick gå in på kasinon via bakdörrarna och man kunde begrava spelare som hade för mycket tur i öknen." Hahahaha! Werner Herzog. Ja vad ska man säga. Hans karaktär är så knäpp och Herzog så slut så jag vet inte hahahaha! Chris Parnell! Richard Kind! Ray Romano! Jason Alexander! HAHAHAHA alla kliver in i mer eller mindre stora biroller och levererar galenskaper. Trots detta lyfter aldrig filmen i sig. Helt enkelt för att det mesta är supersmå, sekundsnabba grejer som är utspridda alldeles för långt mellan varandra. Kanske nån på youtube som klippt ner det roligaste till en fem minuters kortfilm?
/Surskägget

Hobo with a Shotgun

@@@
Hahahaha! Ännu en av "trailerfilmerna" som blev till efter att man gjort ett par skojtrailers till påhittade filmer som visades före och mellan Tarantinos/Rodriguez Grindhouseprojekt Death Proof/Planet Terror. Tidigare har ju även Machete och sedermera även Machete Kills blivit film. Vrångmannen spydde galla över filmen för ett par år sedan och jag håller uppenbarligen inte med honom. Det här är en grindhousefilm, med andra ord är hela konceptet att det ska vara väldigt b. Där Rodriguez har en magisk touch och förvandlar Planet Terror och Machetefilmerna till mästerverk trots att de egentligen är b-filmer bombade Tarantino totalt med Death Proof. Hobo with a Shogun hamnar nånstans mittemellan. Ja det är b, men det är underhållande och inte sådär katastrofalt uselt som det skulle kunna vara. Rutger Hauer har huvudrollen och även om han mestadels hamnat i b-filmsfacket är han en bra skådis som lyfter filmen en aning. Det är överdrivet och bitvis väldigt blodigt och antingen gillar och fattar man den typen av sjuk, skruvad humor eller så kommer man kasta ut filmen genom fönstret efter en kvart.
/Surskägget

The Firm

@@@

Skildring av det tidiga 80-talets England i allmänhet och brittiska fotbollshuliganer i synnerhet. Vi får träffa Dominic, en grabb i sena tonåren. Han bor fortfarande hemma och jobbar tillsammans med sin farsa som byggjobbare. Dominic är trött på sitt liv, på sina polare och på föräldrarna. Han vill hitta sin egen nisch i livet men trampar vatten. Tills han kommer i kontakt med Bex, en trettio-nånting framgångsrik kille som bara råkar vara ledare för det lokala huligangänget, eller firman. Dominic dras in i denna värld och känner att han har hittat rätt. Snart nog urartar det dock och Dominic inser att allt inte är guld och gröna skogar när man hänger med folk som mest umgås för att våldet för dem samman. Regissören Nick Love har verkligen lyckats fånga känslan och tidsandan av det tidiga 80-talets England. Kläderna, frisyrerna och musiken sitter klockrent. Snacket och slangen känns realistisk precis som skådisarnas insatser. Och det är framförallt här filmen lyfter. Storyn i sig är gammal och enligt mall 1A. Men skådisarna lyckas skapa karaktärer som känns trovärdiga och som vi investerar i och bryr oss om. Ingen superstor film på nåt sätt men trevlig och underhållande för stunden.
/Surskägget

Monster Brawl

@
Redan när jag hittade den här på Ginza för fem spänn visste jag att det skulle vara en dålig film. Men fem spänn är så nära gratis man kan komma och ibland kan en sån här dum och dålig film trots allt vara sjukt underhållande om den görs på rätt sätt. Om inte annat tänkte jag att det skulle vara kul att se lite gamla favoritmonster som Frankenstein, Varulven, Dracula (fast pga copyright Vampire Lady) och Mumien spöa skiten ur varandra i en wrestlingring. Och det skulle det kunna vara om det inte gjordes så in i bomben jäkla tråkigt som här. Wrestling är kul och underhållande att titta på. Muskelstinna muskelberg som spöar på varandra på alla möjliga överdrivna sätt är ballt även om det är fejk vem som ska vinna och förlora. Har man en film som bygger på konceptet att odödliga monster ska wrestlas måste wrestlingscenerna vara så sjukt överdrivna att riktig wrestling sätt på skam. Och det är här man missar helt. Tråkigare wrestling har jag aldrig sett. Aldrig. Gud. Att då resten av filmen också suger gammal unken purjo hjälper inte direkt till.
/Surskägget