@@@@@
Ni som läst inlägget om Ridley Scott vet att jag håller Blade Runner som en av de allra bästa filmerna nånsin. Strax innan jul släpptes den feta femdiskutgåvan av Blade Runner med fyra olika versioner av filmen. Det som framförallt lockar med disken är en nyproducerad version kallad The Final Cut, samt mängder med nyinspelat bonusmaterial.
Den som förväntar sig en helt ny film med The Final Cut ungefär som när Director's Cut släpptes i början av 90-talet kan sluta förvänta sig det här och nu. The Final Cut bjuder visserligen på ett par nya scener (fast de är så korta och så få att de knappt är värda att kallas scener) men det som verkligen gör filmen intressant är all uppiffning den fått. Ljudet är klockrent och bilden har aldrig varit bättre. Det är en helt annan skärpa och ett helt annat djup. Dessutom misstänker jag att en hel del av effekterna blivit digitaliserade också.
Utöver Final Cut får vi även 1982 års amerikanska bioversion samt 1982 års europeiska bioversion där enda skillnaden är några korta klipp med lite mer våld och blod. Och givetvis följer Director's Cut med trots att skillnaden mellan den och Final Cut är minimal.
Sen har vi extramaterialet. Har inte hunnit kika på allt än, men den tre och en halvtimme långa dokumentären med nyinspelade intervjuer med alla inblandade är bara den värd pengarna. Från idé- och manusstadiet fram till att filmen rullade på biograferna får vi veta allt av värde och lite till om inspelningen. Det gäller även alla bråk och allt strul där framförallt kamerateamet och Ridley Scott gick runt och hatade varandra. Intressant och sevärt hela vägen.
/Surskägget
fredag 29 februari 2008
torsdag 28 februari 2008
In the valley of Elah
@@@
Paul Haggis, som för några år sedan bjöd oss på den nästintill fantastiska rullen Crash, har här plitat ihop ett thrillerdrama om en gammal far (lysande Tommy Lee Jones) som letar sin son som efter att tjänstgjort i Irakkriget försvunnit. Han får hjälp av Charlize Therons mobbade snut (hon är ju tjej och dumma killarna på kåren häcklar henne friskt...stön!) och tillsammans kommer dom sakta närmare och närmare sanningen. Det är välspelat och välgjort hela vägen. Man kan riktigt känna faderns smärta och ovisshet. Problemet jag har med filmen är att den inte vet vad den vill vara. Ska det vara tät thriller eller är det ett gripande drama eller är det en tvåtimmar lång eftertanke. Haggis tror jag skiter i att etikettera på det viset utan styr kosan stadigt framåt för att berätta sin historia, lite svart och vitt och en hel del gråzon utan att bli för politisk och det är väl ok men jag är en förvirrad gammal vrångis och gillar oftast mina filmer i hyfsat korrekta fack. Jag tycker om det här men samtidigt inte och det kanske är det som är hela poängen. Lite tätare berättat hade dock inte skadat men det finns andra filmer som gör det. Se den själv för den är absolut värd biobesöket om ens för dom lysande prestationerna.
/Vrångmannen
Paul Haggis, som för några år sedan bjöd oss på den nästintill fantastiska rullen Crash, har här plitat ihop ett thrillerdrama om en gammal far (lysande Tommy Lee Jones) som letar sin son som efter att tjänstgjort i Irakkriget försvunnit. Han får hjälp av Charlize Therons mobbade snut (hon är ju tjej och dumma killarna på kåren häcklar henne friskt...stön!) och tillsammans kommer dom sakta närmare och närmare sanningen. Det är välspelat och välgjort hela vägen. Man kan riktigt känna faderns smärta och ovisshet. Problemet jag har med filmen är att den inte vet vad den vill vara. Ska det vara tät thriller eller är det ett gripande drama eller är det en tvåtimmar lång eftertanke. Haggis tror jag skiter i att etikettera på det viset utan styr kosan stadigt framåt för att berätta sin historia, lite svart och vitt och en hel del gråzon utan att bli för politisk och det är väl ok men jag är en förvirrad gammal vrångis och gillar oftast mina filmer i hyfsat korrekta fack. Jag tycker om det här men samtidigt inte och det kanske är det som är hela poängen. Lite tätare berättat hade dock inte skadat men det finns andra filmer som gör det. Se den själv för den är absolut värd biobesöket om ens för dom lysande prestationerna.
/Vrångmannen
Näst näst näst näst bästa hajfilmen!
Surskägget dunkade upp en enkät om bästa hajfilmen. Fair enough. Det finns många hajfilmer därute och de flesta är dååååliga men ofta underhållande. En film som ofta blir bortglömd (det är inte så konstigt för den såg vi 100 ggr när videon var yngst) är en skön liten guldklimp från 1981, Jättehajen - Vindsurfarnas skräck (L'Ultimo Squalo, javisst den är producerad av italienare..). Låt se om ni känner igen storyn. Den turistfyllda lilla havsstaden ska ha sin årliga vindsurfartävling men då dyker en jättehaj upp och börjar kalasa. Två gubbar bestämmer sig för att ge sig ut och fånga hajen och...ha ha ha haha hahahahahahahaahahaa!! Steven Spielberg stämde produktionsbolaget och kallade den för en rak kopia, vilket det är. Det här är mycket sämre men ändå charmigt, skojfult och over the top underhållande. Svår att få tag på men väl värd en titt. Aaaaaaah the memories. Vart är mina videokassetter?!
/Vrångmannen
onsdag 27 februari 2008
Angelina som Lara Croft
I vår senaste enkät där ni skulle bestämma vilken film Angie ser snyggast ut vann "Tomb Raider" överlägset. Jag börjar undra om det är för att det är hennes mest kända film, för seriöst, har ni sett Gia people? Nåja. Lite av en kuggfråga var det förstås för hon ser snyggast ut i ALLA sina filmer. Här i alla fall en segerbild.
/Surskägget
måndag 25 februari 2008
Beowulf
@@@@
Med Robert Zemeckis i regissörsstolen kan man vara säker på att det allt som oftast blir riktigt bra (Tillbaka till Framtiden, Forrest Gump, Roger Rabbit) och Beowulf är inget undantag. Med manus av Neil Gaiman (Sandmanserierna, Stardust) och Roger Avary (Pulp Fiction) och skådisar som Anthony Hopkins, Ray Winstone, Angelina Jolie (okej, hon är med i ca 92 sekunder, men ändå!), John Malkovich och Robin Wright Penn är det kanske inte helt otippat att det blev bra. Det sköna med Beowulf är att man använder en ny typ av teknik som blandar riktiga skådisar med animation och resultatet är en skum men grymt coolt halvblandning av äkta och animation som funkar klockrent. Storyn är en gammal dansk sägen från vikingatiden där Beowulf är en tuff krigare som ger sig i kast med demonen Grendel som härjar i bygden. Det svulstigt maffiga i stil med Sagan om Ringen varvas med lite Korpen Flygervibbar från karga Isländska vidder. Släng in en drake på slutet och lyckan är total.
/Surskägget
Med Robert Zemeckis i regissörsstolen kan man vara säker på att det allt som oftast blir riktigt bra (Tillbaka till Framtiden, Forrest Gump, Roger Rabbit) och Beowulf är inget undantag. Med manus av Neil Gaiman (Sandmanserierna, Stardust) och Roger Avary (Pulp Fiction) och skådisar som Anthony Hopkins, Ray Winstone, Angelina Jolie (okej, hon är med i ca 92 sekunder, men ändå!), John Malkovich och Robin Wright Penn är det kanske inte helt otippat att det blev bra. Det sköna med Beowulf är att man använder en ny typ av teknik som blandar riktiga skådisar med animation och resultatet är en skum men grymt coolt halvblandning av äkta och animation som funkar klockrent. Storyn är en gammal dansk sägen från vikingatiden där Beowulf är en tuff krigare som ger sig i kast med demonen Grendel som härjar i bygden. Det svulstigt maffiga i stil med Sagan om Ringen varvas med lite Korpen Flygervibbar från karga Isländska vidder. Släng in en drake på slutet och lyckan är total.
/Surskägget
fredag 22 februari 2008
Ab-normal Beauty
@@@
Såg denna med min gode vän och filmbuff Sara igår. En psychorysare från Hong Kong (jag trodde Korea men där bet jag mig i benet). Filmen handlar om den unga kvinnan Jin som går artsy-fartsy skola. Hon mår sådär eftersom hon blev utsatt för övergrepp av andra barn när hon var liten. En dag blir hon vittne till en blodig trafikolycka och någon slags dödsfetish hos henne visar sig. Hon blir alltmer besatt av död och blod och börjar fotografera riktig död som konst. Hennes tjejkompis-slash-lover försöker hjälpa henne komma till vett innan hon står på dårskapens kant. Sen blir det lite tvist och lite våld.
Dom är ju så sköna därborta i öst. "The Pang Brothers", som även gjort hyfsat skrämmande The Eye och deras hollywooddebutbesvikelse The Messengers, har en helt egen stil. Vad sägs om elektronisk porrmusik, galna klipp och snyggt inramade bilder som små konstverk i sig själv. Handlingen är egentligen inte att tala om utan här talar vi stämning och form i första och tredje hand. Den är ok. Inte speciellt spännande rulle, även om sista kvarten är lite småsvettig, men den är fascinerande och man vill se hur det går för det unga lesbiska paret. Jag bjussar på en trea för att det alltid är kul att se annorlunda filmer och det är den här med råge. Folk som vill ha mainstream gör sig bäst i att hålla sig borta helt. Tyvärr blev filmupplevelsen lite oavsiktligt komisk på sina ställen eftersom översättaren (import dvd, engelsk text) inte verkade kunna engelska särskilt bra.
/Vrångmannen
Såg denna med min gode vän och filmbuff Sara igår. En psychorysare från Hong Kong (jag trodde Korea men där bet jag mig i benet). Filmen handlar om den unga kvinnan Jin som går artsy-fartsy skola. Hon mår sådär eftersom hon blev utsatt för övergrepp av andra barn när hon var liten. En dag blir hon vittne till en blodig trafikolycka och någon slags dödsfetish hos henne visar sig. Hon blir alltmer besatt av död och blod och börjar fotografera riktig död som konst. Hennes tjejkompis-slash-lover försöker hjälpa henne komma till vett innan hon står på dårskapens kant. Sen blir det lite tvist och lite våld.
Dom är ju så sköna därborta i öst. "The Pang Brothers", som även gjort hyfsat skrämmande The Eye och deras hollywooddebutbesvikelse The Messengers, har en helt egen stil. Vad sägs om elektronisk porrmusik, galna klipp och snyggt inramade bilder som små konstverk i sig själv. Handlingen är egentligen inte att tala om utan här talar vi stämning och form i första och tredje hand. Den är ok. Inte speciellt spännande rulle, även om sista kvarten är lite småsvettig, men den är fascinerande och man vill se hur det går för det unga lesbiska paret. Jag bjussar på en trea för att det alltid är kul att se annorlunda filmer och det är den här med råge. Folk som vill ha mainstream gör sig bäst i att hålla sig borta helt. Tyvärr blev filmupplevelsen lite oavsiktligt komisk på sina ställen eftersom översättaren (import dvd, engelsk text) inte verkade kunna engelska särskilt bra.
/Vrångmannen
Cyborg + Cyborg 2
På allmän begäran kommer här de filmiska mästerverken Cyborg och Cyborg 2.
Cyborg - @
Jean-Claude van Damme började bli ett namn efter biroller i No Retreat, No Surrender och Black Eagle och framförallt första huvudrollen Bloodsport (självklart totalförbjuden av Filmcensuren i Sverige). Med Cyborg skulle han säkerställa sin ställning som actionhjälten nummer ett (b-filmsactionhjälte alltså). Och Cyborg börjar bra. Pesten har tagit kål på stora delar av jordens befolkning, anarki och kaos råder överallt. En cyborg (hälften människa, hälften maskin) har lyckas få tag på info som kan leda till botemedlet. Men ett gäng lett av onde Fender kidnappar cyborgen för att roffa åt sig alla stålars av vaccinet. Dock hinner cyborgen be Jean-Claude om hjälp. Och det är ungefär nu, en kvart in i filmen, som filmen blir boring resterande väg. Actionsekvenserna är visserligen tätt på varandra, men sega och trista som gammalt tuggummi. Slagsmålskoreografen måste ha varit nybörjare för jag har sett bättre filmslagsmål i gamla John Waynewesterns. Actionfilm utan action kan man säga. Gäääsp.
Cyborg 2 - @@
Cyborg 2 har ungefär lika mycket med Cyborg 1 att göra som Jean-Claude har med Oscarsgalan. Det här är en helt annan typ av story där enda kopplingen är att det finns cyborger i tvåan också. Man har helt enkelt tagit ett sci-fimanus och slängt på titeln Cyborg 2 i hopp om att det ska locka lite folk. Egentligen påminner Cyborg 2 mer om Blade Runner (utan att vara i närheten av lika bra förstås) än Cyborg 1. Hursom. Filmen är väl idag mest känd för att vara Angelina Jolies första roll, och det är hon som fått äran att spela filmens cyborg. Hon är 18 och lika vacker då som idag. Handlingen är lite rörig, men det är två konkurrerande företag som försöker få varandra att gå i konkurs och Angie har en bomb i sig som ska exploderade på det konkurrerande företagets styrelsemöte. Hon flyr dock när hon får reda på detta. Med sig har hon Elias Koteas som hjälp. Billy "galne skurken från Delta Force2" Drago dyker upp som galen prisjägare och Jack "jag kan göra armhävningar trots att jag är 125 när jag vunnit Oscars" Palance är en mystisk man som hjälper Angie och Elias. Mer än så vete fan vad det handlar om egentligen, men som b-action/sci-firulle funkar den klart bättre än andra i genren, och Angie har ju star quality redan här utan snack.
/Surskägget
Cyborg - @
Jean-Claude van Damme började bli ett namn efter biroller i No Retreat, No Surrender och Black Eagle och framförallt första huvudrollen Bloodsport (självklart totalförbjuden av Filmcensuren i Sverige). Med Cyborg skulle han säkerställa sin ställning som actionhjälten nummer ett (b-filmsactionhjälte alltså). Och Cyborg börjar bra. Pesten har tagit kål på stora delar av jordens befolkning, anarki och kaos råder överallt. En cyborg (hälften människa, hälften maskin) har lyckas få tag på info som kan leda till botemedlet. Men ett gäng lett av onde Fender kidnappar cyborgen för att roffa åt sig alla stålars av vaccinet. Dock hinner cyborgen be Jean-Claude om hjälp. Och det är ungefär nu, en kvart in i filmen, som filmen blir boring resterande väg. Actionsekvenserna är visserligen tätt på varandra, men sega och trista som gammalt tuggummi. Slagsmålskoreografen måste ha varit nybörjare för jag har sett bättre filmslagsmål i gamla John Waynewesterns. Actionfilm utan action kan man säga. Gäääsp.
Cyborg 2 - @@
Cyborg 2 har ungefär lika mycket med Cyborg 1 att göra som Jean-Claude har med Oscarsgalan. Det här är en helt annan typ av story där enda kopplingen är att det finns cyborger i tvåan också. Man har helt enkelt tagit ett sci-fimanus och slängt på titeln Cyborg 2 i hopp om att det ska locka lite folk. Egentligen påminner Cyborg 2 mer om Blade Runner (utan att vara i närheten av lika bra förstås) än Cyborg 1. Hursom. Filmen är väl idag mest känd för att vara Angelina Jolies första roll, och det är hon som fått äran att spela filmens cyborg. Hon är 18 och lika vacker då som idag. Handlingen är lite rörig, men det är två konkurrerande företag som försöker få varandra att gå i konkurs och Angie har en bomb i sig som ska exploderade på det konkurrerande företagets styrelsemöte. Hon flyr dock när hon får reda på detta. Med sig har hon Elias Koteas som hjälp. Billy "galne skurken från Delta Force2" Drago dyker upp som galen prisjägare och Jack "jag kan göra armhävningar trots att jag är 125 när jag vunnit Oscars" Palance är en mystisk man som hjälper Angie och Elias. Mer än så vete fan vad det handlar om egentligen, men som b-action/sci-firulle funkar den klart bättre än andra i genren, och Angie har ju star quality redan här utan snack.
/Surskägget
onsdag 20 februari 2008
The Directors: The Scott Brothers (Ridley Scott)
Vi har ju gått genom en del skådisars listor (lite halvt om halvt sådär) och gett våra two bits om deras filmer samt deras framföranden etc. Naturligtvis har vi vidrört vid någon regissör också. Det är roligare med regissörer, speciellt såna som konstant har överraskat, antingen med att vara dåliga (Uwe Boll coming soon hahaha!) eller för att dom har något speciellt (Fincher, se tidigare inlägg damn it!). Varför döda en så fin tradition så här tänkte jag lite på ytan gå i genom Bröderna Ridley & Tony Scott. De är båda från reklambranschen och engelsk TV från början men började så småningom på egna håll göra succérullar i Hollywood (och en del rejäla plattfall också). Bägge gubbarna har en unik stil men som kanske har tappats en aning på senare år, varför vette fan men det är ju samma med allt. Komiker t.ex. När slutade Eddie Murphy vara rolig? Ok det är en helt annan puck vi kanske tar tag i. Som vanligt kommer inte alla rullar Bröderna Scott gjort med utan endast dom som setts. Kommentera gärna om ni tycker att ett litet mästerverk/snedsteg som är värt att nämnas missats.
Först ut Sir Ridley Scott (Tony Scott följer inom kort):
Duellanterna (1977) - @@@
Minns att jag tyckte den var lite seg men snygg och annorlunda. Skitlängesen jag såg den alltså på den gamla goda vhstiden (Esselte släppte den på video tidigt vill jag minnas). Harvey Keitel & Keith Carradine fäktas och bråkar om heder i början av 1800-talets Frankrike. Vill se om den.
Alien (1979) - @@@@
Ack så välgjord, krypspännande och stämningsfull sci-fi/rysare. Är det sant?! Kom den här 1979?? Ta en titt på den igen. Helt sjukt vad lite den har åldrats på dom här snart trettio åren. Extremt smart uppbyggnad av karaktärer och atmosfär och man förstår varför den blev sådan succé när den kom. Att folk inte sket ner sig i biograferna när allt dom hade var Kojak på TV (hehe) är ett mirakel. För er som inte vet storyn så kan jag berätta...nä ni är inte värd det.
Surskäggets kommentar: Tät, spännande, klaustrofobisk. Scott visste vad han pysslade med. I rymden kan ingen höra dig skrika, men i biosalongen där hörs det alldeles utmärkt. @@@@
Bladerunner (1982) - @@@@
Sjukt välgjord sci-fi/deckare med Harrison Ford i spetsen som jagar replikanter i en smutsig mörk framtid. Harrison själv tog avstånd från filmen och tycker den är sämst, andra kallar den ett mästerverk. Denna har likt Aliens åldrats värdigt, visst kan man småflina åt vissa effekter o.s.v men det mesta funkar än idag och miljöerna är fullständigt makalösa. Blade Runner kom också i flera versioner då Ridley Scott plötsligt fick för sig att ändra i sin egen rulle ett bra tag senare. Hans "director's cut" är bättre (@@@@@), ingen småtöntig deckarvoiceover t.ex, så något måste ha gnagt i hans skalle länge. Lysande.
Surskäggets kommentar: En av mina ständiga topp-tio-filmer. Har för länge sen tappat räkningen på hur många gånger jag sett den här, både den första voice-overversionen och Director's cutten senare. Harrison Ford gör en av sina bästa roller och Rutger Hauer är helt makalös som replikant. Aldrig har Scott fått utlopp för sin visuella stil som här. Varje bildruta är extremt genombearbetad. Allting är perfekt och grymt vackert i sin mörka, dimmiga, regniga, sönderfallna skönhet. I boken flörtas det öppnare med att Fords karaktär också är replikant, men Scott har tonat ner de bitarna i filmen även om det ständigt förs en diskussion bland fans huruvida Ford är replikant eller ej (tror Scott nångång på senare tid sagt att det är så). Har nu släppts i en fantastisk DVD-utgåva på fem hela diskar där man får fyra (sug på den, fyyyyyra) olika versioner av filmen, bl a en helt nyklippt version (Scott har också sagt att ingen film är huggen i sten, allt går att klippa om och göra annorlunda). Jag tillhör skaran som kallar den mästerverk. @@@@@
Legenden (1985) - @@@+
Fantasy med Tom Cruise i tidig roll. Många skrattar åt den här och viftar bort den son en bagatell men dom är slut. Den är absolut sevärd. Coola miljöer, enhörningar, monster och Tim Curry som en grym djävul. Rolig kuriosa är att Tangerine Dream, som skrev filmmusiken till filmen, fick ta en del av skulden för att filmen floppade och Jerry Goldsmith hoppade raskt in och skrev om all musik för att den skulle gå bättre på den europeiska marknaden. En film med två helt olika scores alltså och bägge går att få tag på om man letar och ens är intresserad. Jag håller på Jerrys grymma toner men jag är också lite mainstream hehe.
Surskäggets kommentar: Såg den på bio när jag var 11. Älskade den. Såg om den på VHS när jag var 15. Garvade rått. Såg om den för ett par år sen. Och den är helt okej. En liten charmig bagatell. @@@
I Skuggan av ett brott (1987) - @@@
Exstremt by the book romantisk thriller där Tom Berenger är inhyrd snut för att skydda en överklass dam (Mimi Rogers) som blivit vittne till ett maffiamord. Berenger är gift men faller för Rogers och det blir ack så komplicerat samtidigt som det är lite spännande och pang pang också. Nja den är väl ok och jag är snäll med betyget eftersom jag gillade den när den kom (för TJUGO ÅR SEN!) men skulle jag se den idag så fnös jag nog och rynkade på näsan. Tror att Ridley gjorde denna för att han var trött på sina genomarbetade halvfloppar och ville ha en publikhit. Det fick han men undrar om han blev gladare för det.
Surskäggets kommentar: Tom Berenger var stor som fan 1987 (det var långt till Sniper och The Substitute då). Mimi Rogers också. Hon var till och med gift med Tom Cruise (nån som minns det?, sjukt men sant) och vek faktiskt ut sig i Playboy ett par år efter skilsmässan. Men filmen då? Standardthriller där Mimi Rogers tycks missa att hennes feta Manhattanvåning är fylld av en jävla massa dimma hela tiden. @@
Black Rain (1989) - @@@@
Michael Douglas som supersnut med sin partner Andy Garcia levererar en medlem ur Yakuzan (Japanska maffian typ) till polisen i Tokyo men de blir lurade och gangstern smiter undan. Tillsammans med den japanska poliskåren försöker dom fånga the bad guys samt lära sig varandras seder och lite heder på kuppen. Toppaction med grymt score, häftiga miljöer och en löjligt over the top Douglas som nästan slår Stallone i ballhetsfaktor. En r-r-r-raket!
Surskäggets kommentar: Har bara sett den en gång för mååååånga år sen. Minns att nån yakuzasnubbe måste skära av sig lillfingret. Minns Douglas och Garcia i ett parkeringsgarage jagade av motorcyklar. Minns att Douglas är sådär amerikansk testosteronig och vägrar ta till sig minsta lilla av den japanska kulturen, tills han senare i filmen inser sitt misstag och blir kompis med den japanske snuten. Minns den som helt okej. @@@
Thelma & Louise (1991) - @@@
Roadmovie med Susan Sarandon (Louise) och Geena Davis (Thelma) på flykt undan världens mansgrisar efter att Louise skjutit ihjäl en man som försökt våldta Thelma. Alla män är svin i deras värld (nästan) och de som verkar trevliga visar sig snart också vara förjävliga. Det här är ok. Snyggt, välspelat och rätt kul på sina ställen men också lite segt i slutändan tyckte man när man var 22 och såg den på bio. Sen satt man hela tiden och var förbannad på kärringarna att dom gjorde alla fel i boken när dom hade många chanser att göra det rätta. Slutet är skrattretande men åtminstone lite annorlunda.
Surskäggets kommentar: Brad Pitts första lite större roll. @@@
1492 Conquest of paradise (1992) - @@
Snyggt som vanligt och välgjort men tyvärr ett sömnpiller som jag knappt kommer ihåg trots att jag gett den två chanser. Det kan inte ge ett högt betyg.
G.I. Jane (1997) - @@@+
Recensionerna var usla när den här rullen kom ut. Jag fattar inte riktigt varför. Demi Moore vill bli Navy S.E.A.L inom amerikanska militären (som bara män får vara) och börjar träna med de tuffaste grabbarna som ensam tjej. Testostoronen haglar och grabbarna gör allt för att bli av med den lilla tösen men hon visar alla fel och får kämpa dubbelt så hårt. Hon är tuff men med hjärta och vinner snart över alla männen på sin sida (Varning: Spoilers...eeeh to late!). Kom igen! Rullen är skön. Snyggt, ballt och skamligt underhållande även om den är lite väl pajig och amerikansk så har den poänger. Inget mästerverk men som Demi Moore skriker när hon tillfångatagen blir misshandlad av en elak (men med hjärta) tränare (Viggo Mortenson): "Suck my dick!". Good girl.
Surskäggets kommentar: Demi tränade så hårt att hon såg biffigare ut än Viggo. Ändå sparkar Viggo skiten ur henne i nån scen. Men han gör det av kärlek. Och för att bevisa att hon inte har där att göra. När hon tar all stryk får hon respekt. Och så säger de att män aldrig visar känslor. @@@
Gladiator (2000) - @@@@+
Ta en nypa gamla Spartacus, krydda med...ja andra filmer i samma genre, peta in så mycket intrig du kan och bjud på smarrigt svärdsvåld och snygga effekter sen tar du lite snyggt och rör om. Smaka av med lite ballt och snyggt och du har ett sjudundrandes äventyrsdrama färdigt att serveras. Är det någon som tycker det här är dåligt. Underhållning när det är som bäst utan att be om ursäkt för det. Notan tack!
Surskäggets kommentar: What we do in life echoes through eternity. Den här filmen kommer eka länge och väl, för återigen får Scott in en hejdlös homerun som är perfekt rakt igenom. Den som inte gråter i slutet när Crowe ser sin fru och barn i sädesfältet är hårdare än sten (på ett dåligt sätt). @@@@@
Hannibal (2001) - @@
Åååååh vad jag vill gilla det här. Uppföljaren till När Lammen Tystnar faller nästan pladask. Älskade boken och såg framför mig hur bra filmen skulle bli men Ridley Scott har totalt tagit bort spänningen. Hannibal Lecter är fortfarande charmigt vidrig (och tjock också, eller som kannibalen sade till sin kompis när dom satt och åt: "jag gillar inte din fru", "nähä?" svarade kompisen "men du kan väl äta upp potatisen i allafall.." HAHHAAHAHAHAHAHAAHAA!). Långttråkig men snygg produktion och fel film för Herr Scott helt klart. Fan också!
Surskäggets kommentar: Nej. Snälla nej. Bara sluta tramsa. NEJ SA JAG! @
Black Hawk Down (2001) - @@@@
Den här filmen kom samma år som Hannibal och man märker väl nu vart Ridley lade krutet (ursäkta ordvitsen). En spännande och nervsvettig film baserad på en verklig händelse då det 1993 bröt ut ett helveteskrig i en stad i Somalia mellan lokalbefolkningen och amerikansk militär. Ruggig film på alla vis och det är svårt att skratta åt actionfilm ett bra tag efter man sett den då krig kan vara hemskt även i fet dolby surround i biomörkret.
Surskäggets kommentar: Att det kunde avlossas så otroligt mycket skott utan att fler jänkare dog är makalöst (det är också makalöst hur många somalier som beräknas ha strukit med). Tydligen funkar vad de nu än lär ut i den amerikanska militären jävligt bra. Scott tar med oss in i händelsernas centrum med nästan dokumentär känsla. Trots att det är ett actionspektakel lyckas han låta oss lära känna en hel del karaktärer vilket naturligtvis gör det jobbigare när de hamnar up shit creek. Josh Hartnett, Ewan MacGregor, Eric Bana, Tom Sizemore, William Fichtner och Orlando Bloom i världens minsta roll skapar människor av kött och blod som vi bryr oss om. Lysande. @@@@
Matchstick Men (2003) - @@@
Nicholas Cage spelar en riktig lurendrejare som med sin partner in crime (lysande Sam Rockwell) ska göra århundradets blåsning och bli rika på kuppen. Plötsligt dyker hans tonårsdotter som han inte visste om upp och vill lära känna sin farsa samt vara med och kuppa. Småroligt och trevligt utan petitesser. En skön söndagsrulle helt enkelt varken mer eller mindre.
Surskäggets kommentar: Okej dramakomedi med en Nic Cage med sedvanliga nervösa manér. @@
Kingdom of Heaven (2005)
Tål att nämnas då jag ej sett rullen, den fick svala recensioner och ville inte ens men så hörde jag att Ridley Scott släppt en director's cut på DVD som ska vara sjukt mycket bättre än bioversionen och att han fått lite cred i efterhand med bra recensioner! Nu ligger den på min "must see" lista. Har också hört att den ska vara som Arn ungefär...HAHAHAHAHA! Aaaaah.
Surskäggets kommentar: Har bara sett originalversionen och den var för lång, för spretig, för ointressant, för trist, för intetsägande, för förvirrande, för zzzzzzzzzz. @
American Gangster (2007) - @@
Se tidigare inlägg om den här men om ni inte vill så kan jag summera den lite snabbt. Vilken jävla soppa!
/Vrångmannen
Först ut Sir Ridley Scott (Tony Scott följer inom kort):
Duellanterna (1977) - @@@
Minns att jag tyckte den var lite seg men snygg och annorlunda. Skitlängesen jag såg den alltså på den gamla goda vhstiden (Esselte släppte den på video tidigt vill jag minnas). Harvey Keitel & Keith Carradine fäktas och bråkar om heder i början av 1800-talets Frankrike. Vill se om den.
Alien (1979) - @@@@
Ack så välgjord, krypspännande och stämningsfull sci-fi/rysare. Är det sant?! Kom den här 1979?? Ta en titt på den igen. Helt sjukt vad lite den har åldrats på dom här snart trettio åren. Extremt smart uppbyggnad av karaktärer och atmosfär och man förstår varför den blev sådan succé när den kom. Att folk inte sket ner sig i biograferna när allt dom hade var Kojak på TV (hehe) är ett mirakel. För er som inte vet storyn så kan jag berätta...nä ni är inte värd det.
Surskäggets kommentar: Tät, spännande, klaustrofobisk. Scott visste vad han pysslade med. I rymden kan ingen höra dig skrika, men i biosalongen där hörs det alldeles utmärkt. @@@@
Bladerunner (1982) - @@@@
Sjukt välgjord sci-fi/deckare med Harrison Ford i spetsen som jagar replikanter i en smutsig mörk framtid. Harrison själv tog avstånd från filmen och tycker den är sämst, andra kallar den ett mästerverk. Denna har likt Aliens åldrats värdigt, visst kan man småflina åt vissa effekter o.s.v men det mesta funkar än idag och miljöerna är fullständigt makalösa. Blade Runner kom också i flera versioner då Ridley Scott plötsligt fick för sig att ändra i sin egen rulle ett bra tag senare. Hans "director's cut" är bättre (@@@@@), ingen småtöntig deckarvoiceover t.ex, så något måste ha gnagt i hans skalle länge. Lysande.
Surskäggets kommentar: En av mina ständiga topp-tio-filmer. Har för länge sen tappat räkningen på hur många gånger jag sett den här, både den första voice-overversionen och Director's cutten senare. Harrison Ford gör en av sina bästa roller och Rutger Hauer är helt makalös som replikant. Aldrig har Scott fått utlopp för sin visuella stil som här. Varje bildruta är extremt genombearbetad. Allting är perfekt och grymt vackert i sin mörka, dimmiga, regniga, sönderfallna skönhet. I boken flörtas det öppnare med att Fords karaktär också är replikant, men Scott har tonat ner de bitarna i filmen även om det ständigt förs en diskussion bland fans huruvida Ford är replikant eller ej (tror Scott nångång på senare tid sagt att det är så). Har nu släppts i en fantastisk DVD-utgåva på fem hela diskar där man får fyra (sug på den, fyyyyyra) olika versioner av filmen, bl a en helt nyklippt version (Scott har också sagt att ingen film är huggen i sten, allt går att klippa om och göra annorlunda). Jag tillhör skaran som kallar den mästerverk. @@@@@
Legenden (1985) - @@@+
Fantasy med Tom Cruise i tidig roll. Många skrattar åt den här och viftar bort den son en bagatell men dom är slut. Den är absolut sevärd. Coola miljöer, enhörningar, monster och Tim Curry som en grym djävul. Rolig kuriosa är att Tangerine Dream, som skrev filmmusiken till filmen, fick ta en del av skulden för att filmen floppade och Jerry Goldsmith hoppade raskt in och skrev om all musik för att den skulle gå bättre på den europeiska marknaden. En film med två helt olika scores alltså och bägge går att få tag på om man letar och ens är intresserad. Jag håller på Jerrys grymma toner men jag är också lite mainstream hehe.
Surskäggets kommentar: Såg den på bio när jag var 11. Älskade den. Såg om den på VHS när jag var 15. Garvade rått. Såg om den för ett par år sen. Och den är helt okej. En liten charmig bagatell. @@@
I Skuggan av ett brott (1987) - @@@
Exstremt by the book romantisk thriller där Tom Berenger är inhyrd snut för att skydda en överklass dam (Mimi Rogers) som blivit vittne till ett maffiamord. Berenger är gift men faller för Rogers och det blir ack så komplicerat samtidigt som det är lite spännande och pang pang också. Nja den är väl ok och jag är snäll med betyget eftersom jag gillade den när den kom (för TJUGO ÅR SEN!) men skulle jag se den idag så fnös jag nog och rynkade på näsan. Tror att Ridley gjorde denna för att han var trött på sina genomarbetade halvfloppar och ville ha en publikhit. Det fick han men undrar om han blev gladare för det.
Surskäggets kommentar: Tom Berenger var stor som fan 1987 (det var långt till Sniper och The Substitute då). Mimi Rogers också. Hon var till och med gift med Tom Cruise (nån som minns det?, sjukt men sant) och vek faktiskt ut sig i Playboy ett par år efter skilsmässan. Men filmen då? Standardthriller där Mimi Rogers tycks missa att hennes feta Manhattanvåning är fylld av en jävla massa dimma hela tiden. @@
Black Rain (1989) - @@@@
Michael Douglas som supersnut med sin partner Andy Garcia levererar en medlem ur Yakuzan (Japanska maffian typ) till polisen i Tokyo men de blir lurade och gangstern smiter undan. Tillsammans med den japanska poliskåren försöker dom fånga the bad guys samt lära sig varandras seder och lite heder på kuppen. Toppaction med grymt score, häftiga miljöer och en löjligt over the top Douglas som nästan slår Stallone i ballhetsfaktor. En r-r-r-raket!
Surskäggets kommentar: Har bara sett den en gång för mååååånga år sen. Minns att nån yakuzasnubbe måste skära av sig lillfingret. Minns Douglas och Garcia i ett parkeringsgarage jagade av motorcyklar. Minns att Douglas är sådär amerikansk testosteronig och vägrar ta till sig minsta lilla av den japanska kulturen, tills han senare i filmen inser sitt misstag och blir kompis med den japanske snuten. Minns den som helt okej. @@@
Thelma & Louise (1991) - @@@
Roadmovie med Susan Sarandon (Louise) och Geena Davis (Thelma) på flykt undan världens mansgrisar efter att Louise skjutit ihjäl en man som försökt våldta Thelma. Alla män är svin i deras värld (nästan) och de som verkar trevliga visar sig snart också vara förjävliga. Det här är ok. Snyggt, välspelat och rätt kul på sina ställen men också lite segt i slutändan tyckte man när man var 22 och såg den på bio. Sen satt man hela tiden och var förbannad på kärringarna att dom gjorde alla fel i boken när dom hade många chanser att göra det rätta. Slutet är skrattretande men åtminstone lite annorlunda.
Surskäggets kommentar: Brad Pitts första lite större roll. @@@
1492 Conquest of paradise (1992) - @@
Snyggt som vanligt och välgjort men tyvärr ett sömnpiller som jag knappt kommer ihåg trots att jag gett den två chanser. Det kan inte ge ett högt betyg.
G.I. Jane (1997) - @@@+
Recensionerna var usla när den här rullen kom ut. Jag fattar inte riktigt varför. Demi Moore vill bli Navy S.E.A.L inom amerikanska militären (som bara män får vara) och börjar träna med de tuffaste grabbarna som ensam tjej. Testostoronen haglar och grabbarna gör allt för att bli av med den lilla tösen men hon visar alla fel och får kämpa dubbelt så hårt. Hon är tuff men med hjärta och vinner snart över alla männen på sin sida (Varning: Spoilers...eeeh to late!). Kom igen! Rullen är skön. Snyggt, ballt och skamligt underhållande även om den är lite väl pajig och amerikansk så har den poänger. Inget mästerverk men som Demi Moore skriker när hon tillfångatagen blir misshandlad av en elak (men med hjärta) tränare (Viggo Mortenson): "Suck my dick!". Good girl.
Surskäggets kommentar: Demi tränade så hårt att hon såg biffigare ut än Viggo. Ändå sparkar Viggo skiten ur henne i nån scen. Men han gör det av kärlek. Och för att bevisa att hon inte har där att göra. När hon tar all stryk får hon respekt. Och så säger de att män aldrig visar känslor. @@@
Gladiator (2000) - @@@@+
Ta en nypa gamla Spartacus, krydda med...ja andra filmer i samma genre, peta in så mycket intrig du kan och bjud på smarrigt svärdsvåld och snygga effekter sen tar du lite snyggt och rör om. Smaka av med lite ballt och snyggt och du har ett sjudundrandes äventyrsdrama färdigt att serveras. Är det någon som tycker det här är dåligt. Underhållning när det är som bäst utan att be om ursäkt för det. Notan tack!
Surskäggets kommentar: What we do in life echoes through eternity. Den här filmen kommer eka länge och väl, för återigen får Scott in en hejdlös homerun som är perfekt rakt igenom. Den som inte gråter i slutet när Crowe ser sin fru och barn i sädesfältet är hårdare än sten (på ett dåligt sätt). @@@@@
Hannibal (2001) - @@
Åååååh vad jag vill gilla det här. Uppföljaren till När Lammen Tystnar faller nästan pladask. Älskade boken och såg framför mig hur bra filmen skulle bli men Ridley Scott har totalt tagit bort spänningen. Hannibal Lecter är fortfarande charmigt vidrig (och tjock också, eller som kannibalen sade till sin kompis när dom satt och åt: "jag gillar inte din fru", "nähä?" svarade kompisen "men du kan väl äta upp potatisen i allafall.." HAHHAAHAHAHAHAHAAHAA!). Långttråkig men snygg produktion och fel film för Herr Scott helt klart. Fan också!
Surskäggets kommentar: Nej. Snälla nej. Bara sluta tramsa. NEJ SA JAG! @
Black Hawk Down (2001) - @@@@
Den här filmen kom samma år som Hannibal och man märker väl nu vart Ridley lade krutet (ursäkta ordvitsen). En spännande och nervsvettig film baserad på en verklig händelse då det 1993 bröt ut ett helveteskrig i en stad i Somalia mellan lokalbefolkningen och amerikansk militär. Ruggig film på alla vis och det är svårt att skratta åt actionfilm ett bra tag efter man sett den då krig kan vara hemskt även i fet dolby surround i biomörkret.
Surskäggets kommentar: Att det kunde avlossas så otroligt mycket skott utan att fler jänkare dog är makalöst (det är också makalöst hur många somalier som beräknas ha strukit med). Tydligen funkar vad de nu än lär ut i den amerikanska militären jävligt bra. Scott tar med oss in i händelsernas centrum med nästan dokumentär känsla. Trots att det är ett actionspektakel lyckas han låta oss lära känna en hel del karaktärer vilket naturligtvis gör det jobbigare när de hamnar up shit creek. Josh Hartnett, Ewan MacGregor, Eric Bana, Tom Sizemore, William Fichtner och Orlando Bloom i världens minsta roll skapar människor av kött och blod som vi bryr oss om. Lysande. @@@@
Matchstick Men (2003) - @@@
Nicholas Cage spelar en riktig lurendrejare som med sin partner in crime (lysande Sam Rockwell) ska göra århundradets blåsning och bli rika på kuppen. Plötsligt dyker hans tonårsdotter som han inte visste om upp och vill lära känna sin farsa samt vara med och kuppa. Småroligt och trevligt utan petitesser. En skön söndagsrulle helt enkelt varken mer eller mindre.
Surskäggets kommentar: Okej dramakomedi med en Nic Cage med sedvanliga nervösa manér. @@
Kingdom of Heaven (2005)
Tål att nämnas då jag ej sett rullen, den fick svala recensioner och ville inte ens men så hörde jag att Ridley Scott släppt en director's cut på DVD som ska vara sjukt mycket bättre än bioversionen och att han fått lite cred i efterhand med bra recensioner! Nu ligger den på min "must see" lista. Har också hört att den ska vara som Arn ungefär...HAHAHAHAHA! Aaaaah.
Surskäggets kommentar: Har bara sett originalversionen och den var för lång, för spretig, för ointressant, för trist, för intetsägande, för förvirrande, för zzzzzzzzzz. @
American Gangster (2007) - @@
Se tidigare inlägg om den här men om ni inte vill så kan jag summera den lite snabbt. Vilken jävla soppa!
/Vrångmannen
The Golden Compass
@@@@
En fantastisk trilogi skriven av Phillip Pullman som fångat läsare världen över. Filmen följer boken ganska punkt till pricka (även om filmen avslutar lite tidigare än i boken, men kan på sätt och vis förstå varför) och det är verkligen kul att få se boken komma till liv på stora duken (lite som med Sagan Om Ringen). Vet inte varför men fick för mig att filmen skulle vara lite halvdålig, och tyckte att den liksom kom och gick på biorepertoaren (nu har jag inget som helst belägg för detta, den kanske sågs av halva Sverige vad vet jag, men det var den känsla jag fick). Hoppas verkligen folk upptäcker den här (och böckerna) för det är filmen verkligen värd.
I en annan dimension som delvis liknar vår värld lever flickan Lyra och hennes daimon (hennes själ egentligen) Pan. Hon dras in i en kamp mellan det goda och det onda (duh!) och visar sig vara en flicka var öde är förutbestämt att avgöra kriget. Till sin hjälp har hon bland andra en bunt häxor, en grupp zigenare och en ilsk krigarisbjörn. Liksom Stardust är det här en saga först och främst och bör ses som sådan. Men har man barnasinnet i behåll är det en visuellt vacker och bländade skön film fylld av fart och fläkt.
/Surskägget
........................................................................................
@@@
Precis som Stardust är det här en saga baserad på populära (?) böcker for da kids och sånt ska man inte läsa om man har ett skägg. Igen precis som Stardust räknas denna som en flopp i USA om vi snackar pengar. The Golden Compass har dock fått grönt ljus för en uppföljare utav hollywoodsnubbarna i kostym vilket låter helt idiotiskt, inte för att filmen är dålig utan för att allt verkar handla om pengar därborta. Rullen då? Den är helt ok. Lite samma som Stardust. Busiga ungar, snygga effekter och fartfyllt. Här är det djur som pratar och slåss, häxor och andra märkliga ting precis som sig bör. Filmen är aningens våldsammer i tonen än Stardust men den är ändå tillräckligt snäll om man inte är för liten och fortfarande tittar på Nalle Puh och Barbapappa. Det är absolut ok men man kan också välja att se något annat än datasnällt och fräkniga ungar med små söta "djurdemoner" på sina axlar som är kul en kvart.
/Vrångmannen
En fantastisk trilogi skriven av Phillip Pullman som fångat läsare världen över. Filmen följer boken ganska punkt till pricka (även om filmen avslutar lite tidigare än i boken, men kan på sätt och vis förstå varför) och det är verkligen kul att få se boken komma till liv på stora duken (lite som med Sagan Om Ringen). Vet inte varför men fick för mig att filmen skulle vara lite halvdålig, och tyckte att den liksom kom och gick på biorepertoaren (nu har jag inget som helst belägg för detta, den kanske sågs av halva Sverige vad vet jag, men det var den känsla jag fick). Hoppas verkligen folk upptäcker den här (och böckerna) för det är filmen verkligen värd.
I en annan dimension som delvis liknar vår värld lever flickan Lyra och hennes daimon (hennes själ egentligen) Pan. Hon dras in i en kamp mellan det goda och det onda (duh!) och visar sig vara en flicka var öde är förutbestämt att avgöra kriget. Till sin hjälp har hon bland andra en bunt häxor, en grupp zigenare och en ilsk krigarisbjörn. Liksom Stardust är det här en saga först och främst och bör ses som sådan. Men har man barnasinnet i behåll är det en visuellt vacker och bländade skön film fylld av fart och fläkt.
/Surskägget
........................................................................................
@@@
Precis som Stardust är det här en saga baserad på populära (?) böcker for da kids och sånt ska man inte läsa om man har ett skägg. Igen precis som Stardust räknas denna som en flopp i USA om vi snackar pengar. The Golden Compass har dock fått grönt ljus för en uppföljare utav hollywoodsnubbarna i kostym vilket låter helt idiotiskt, inte för att filmen är dålig utan för att allt verkar handla om pengar därborta. Rullen då? Den är helt ok. Lite samma som Stardust. Busiga ungar, snygga effekter och fartfyllt. Här är det djur som pratar och slåss, häxor och andra märkliga ting precis som sig bör. Filmen är aningens våldsammer i tonen än Stardust men den är ändå tillräckligt snäll om man inte är för liten och fortfarande tittar på Nalle Puh och Barbapappa. Det är absolut ok men man kan också välja att se något annat än datasnällt och fräkniga ungar med små söta "djurdemoner" på sina axlar som är kul en kvart.
/Vrångmannen
Stardust
@@@@+
Författaren Neil Gaiman är kanske mest känd för seriefans världen över för sin fantastiska skapelse "Sandman" som väver ihop magi, mystik, äventyr, folksägner och myter i en enda härlig salig röra. När han väl var klar med Sandman började han skriva vanliga böcker och Stardust är en av dem. Tyvärr har jag inte läst boken, men i filmen fångar man i alla fall Gaimans omisskänliga fingertoppskänsla för humor, kärlek, spänning och framförallt det storslagna episka spektakulära. I korthet handlar Stardust om tonårskillen Tristan som lovar flickan han är kär i att han ska hämta en bit av en stjärna de sett falla på natten. Stjärnan visar sig på jorden vara en flicka (spelad av Clare Danes) och Tristan tillfångatar henne. För att göra saken lite mer komplicerad är Stjärnan jagad av onda häxor (med Michelle Pfeiffer i spetsen) och dessutom arvtagarna till kungariket.
Jag älskade verkligen den här filmen. Miljöer, skådespelare och story är i det närmaste perfekt. Egentligen borde det kanske vara en femma, men man är alltid lite försiktig med att ge såna betyg. Kommer se om den och det är väl då slutbetyget kommer trilla ner. Är man fortfarande barn nog i huvudet att ha vett att uppskatta en tvättäkta saga i dess allra bästa form kan man inte annat än gilla Stardust. Surskägget kan inte sluta le och ger två tummar upp.
/Surskägget
..........................................................................................
@@@
Man är ingen riktig vrångman om man inte har något att klaga på. Den här sagosnutterullen är ok och vill underhålla såväl yngre som äldre och lyckats klart bra. Rejäla skådisar lyfter och både effekter och story funkar finfint. Precis som surskägget har jag heller inte läst böckerna (nej jag läser inte Harry Potter heller för dom är för BARN SA JA!) men filmen är välgjord, charmig och hyfsat underhållande. Ändå kan jag sitta och titta på klockan, tänka på annat och inte känna mig särskilt engagerad precis som ett barn skulle göra om dom istället såg en riktig vuxenfilm typ amerikansk snyftare En Familj som andra eller kostymfilm a'la "Brittland" (Howards End, Remains of the day etc). Som sagt välgjort, puttinuttigt och fartfyllt men det känns ändå lite som man kastar bort sin tid och kan göra något annat.
/Vrångmannen
Författaren Neil Gaiman är kanske mest känd för seriefans världen över för sin fantastiska skapelse "Sandman" som väver ihop magi, mystik, äventyr, folksägner och myter i en enda härlig salig röra. När han väl var klar med Sandman började han skriva vanliga böcker och Stardust är en av dem. Tyvärr har jag inte läst boken, men i filmen fångar man i alla fall Gaimans omisskänliga fingertoppskänsla för humor, kärlek, spänning och framförallt det storslagna episka spektakulära. I korthet handlar Stardust om tonårskillen Tristan som lovar flickan han är kär i att han ska hämta en bit av en stjärna de sett falla på natten. Stjärnan visar sig på jorden vara en flicka (spelad av Clare Danes) och Tristan tillfångatar henne. För att göra saken lite mer komplicerad är Stjärnan jagad av onda häxor (med Michelle Pfeiffer i spetsen) och dessutom arvtagarna till kungariket.
Jag älskade verkligen den här filmen. Miljöer, skådespelare och story är i det närmaste perfekt. Egentligen borde det kanske vara en femma, men man är alltid lite försiktig med att ge såna betyg. Kommer se om den och det är väl då slutbetyget kommer trilla ner. Är man fortfarande barn nog i huvudet att ha vett att uppskatta en tvättäkta saga i dess allra bästa form kan man inte annat än gilla Stardust. Surskägget kan inte sluta le och ger två tummar upp.
/Surskägget
..........................................................................................
@@@
Man är ingen riktig vrångman om man inte har något att klaga på. Den här sagosnutterullen är ok och vill underhålla såväl yngre som äldre och lyckats klart bra. Rejäla skådisar lyfter och både effekter och story funkar finfint. Precis som surskägget har jag heller inte läst böckerna (nej jag läser inte Harry Potter heller för dom är för BARN SA JA!) men filmen är välgjord, charmig och hyfsat underhållande. Ändå kan jag sitta och titta på klockan, tänka på annat och inte känna mig särskilt engagerad precis som ett barn skulle göra om dom istället såg en riktig vuxenfilm typ amerikansk snyftare En Familj som andra eller kostymfilm a'la "Brittland" (Howards End, Remains of the day etc). Som sagt välgjort, puttinuttigt och fartfyllt men det känns ändå lite som man kastar bort sin tid och kan göra något annat.
/Vrångmannen
tisdag 19 februari 2008
Tävling
Har ett utmärkt exemplar över av Styrka Delta Force (hahaha den svenska titeln alltså, hehehe styrka delta styrka hahhahahahahaha krejsy fuck som kom på den) och tänkte att vi självklart ska anordna en tävling. Så till att börja med, ge oss lite feedback på vilken typ av tävling ni skulle vilja se här, sen tar jag och Vrångmannen och styr upp det hela. Och sen kommer vinnaren av tävlingen få ett alldeles sprollans nytt ex av Styrka Delta Force (på dvd men det kanske ni fattade redan).
/Surskägget
/Surskägget
måndag 18 februari 2008
The Actresses: Angelina Jolie
Jaaaaa det var bara en tidsfråga innan allas vår favoritskådespelerska skulle dyka upp här. Nu kör vi!
Hackers - @@@
Den här filmen är väldig charmig trots att den är extrem föråldrad vad gäller alla specialeffekter. Det handlar ju om ett gäng hackare, och även om filmen kanske var high-tech när den kom, har ju dagens teknik sprungit om den med flera ljusår. Det är en blandning av high schoolrulle och thriller. Jag gillar den mest på grund av high schoolbiten, är ju svag för sånt. Karaktärerna är kul, och även om det är en dussinrulle, sticker den ut lite från den mängden ändå på nåt sätt. Angelina är förstås en tuff brud i lyxförpackning som huvudrollsinnehavaren (som spelas av Johnny Lee Miller) blir kär i (precis som han tydligen blen in real life också). Hon är dominant, cool och häftig (trots en galen pottfrilla) och det slutar naturligtvis med att de blir ihop även om hon först ska motstå honom och göra hans liv allmänt surt. En traditionell story som ändå är klart sevärd, om inte annat för att den är en av Angelinas tidiga.
Vrångmannens kommentar: Hackers är helt ok men Angelina ser inte klok ut. Överraskande underhållning @@@
Gia - @@@
Angelinas genombrott (åtminstone inom branschen). Den här ledde till att vi såg henne i Bone Collector och Girl, Interrupted som i sin tur ledde till Oscar och det riktiga genombrottet för allmänheten i Tomb Raider. Hursomhelst. Angelina är strålande i sin tolkning av en av världens första supermodeller Gia Marie Carangi, som sen också blev en av de allra första kändisarna att dö i AIDS i mitten av 80-talet. Det är sex, knark, diviga modeller och knasiga fotografer i en enda röra (Kate Moss anyone?) och till sist en sjukhussäng och döden. Tyvärr lyckas inte regissören hålla tillräcklig klass för att göra storyn och tempot i filmen lika bra som Angelina är. Stundtals är filmen riktigt, riktigt bra, och stundtals märks det att regissören kanske inte är Coppola, Spielberg eller Scorsese om vi säger så. Men Angelina är lysande hela tiden. Det är nästan som att hon verkligen blir stackars Gia Carangi.
Vrångmannens kommentar: Gillar ju biopics men visste inte vem Gia Marie Carangi var och nu vet jag det med råge. Angelina är grym i rollen och rulen är klart sevärd @@@
Playing By Heart - @@@@
En jättefin, lite underskattad film med ett gäng duktiga skådisar i minnesvärda roller. Sean Connery, Dennis Quaid, Ryan Phillippe, Gena Rowlands, Madeleine Stowe, Ellen Burstyn och Jay Mohr säger en del om vilket sällskap Angelina befinner sig i. Filmen väver ihop ett gäng olika människor liv på ett fint sätt, och alla historier är intressanta. Den som dock sticker ut är den delen av handlingen som innefattar Angelina och Ryan. De är unga, hippa och hänger på dansklubbar nätterna i ända. De träffas av en slump, och sakta men säkert skalar de av sina ytliga lager och närmar sig sina verkliga känslor. Det är gripande, vackert och kärleksfullt, och både Angelina och Ryan gör strålande insatser. En film som verkligen berör mig av nån anledning och som jag brukar se om med jämna mellanrum.
Pushing Tin - @@@
Den här lilla rullen är i efterhand kanske mest känd som filminspelningen hon och Billy Bob Thornton möttes på. De spelar ett par i filmen, och hux flux var de ett par i verkligheten också. Filmen i sig är en helt okej komedi som kretsar kring John Cusack och Billy Bob. De jobbar i ett flygledartorn och viss konkurrens uppstår mellan dem vilket leder till en hel del knasiga situationer. Samtidigt passar Angelina på att vara otrogen mot Billy Bob med lille John. Komplikationer i mängder följer. Hollywoodkomedi enligt punkt och pricka, småkul för stunden men lämnar inga bestående intryck.
Vrångmannens kommentar: Underhållande men ojämn svart komedi med John Cusack och Billy Bob Thornton i högform. Tjejerna (Cate Blanchett & Angelina) hamnar lite i skymundan tyvärr. Filmen bjuder på en av filmhistoriens roligaste scener när Billy Bob ställer sig bakom jetstrålen på en Boeing för att visa hur cool han är. Den scenen kan jag se om och om igen med lika stora tårar sprutande ur ögonen. Fantastiskt. Tänk om hela rullen varit så rolig @@@
The Bone Collector - @@@
Jag har alltid gillat Denzel Washington, och tror på fullaste allvar att om karlen hade varit vit så hade han varit hyllad som en av sin generations största skådespelare, och förmodligen rakat hem mer än en Oscar vid det här laget. Han är nämligen grymt bra i allt han gör, och det är löjligt att andra, vita, skådisar som Pacino, DeNiro etc hyllas mer än den här killen (därmed inte sagt att Pacino eller DeNiro skulle vara dåliga). Hursomhelst. Det här är en dussinrulle som höjer sig betydligt över medel tack vare Denzel och Angelina. Det finns några riktigt läskiga "När Lammen Tystnar"-scener, och det är uppenbart att Bone Collector är inspirerad av gamle Hannibal the Cannibal Lector. Angelina är som vanligt trovärdig, hon har ju den fördelen att man köper henne både som snygg och sexig, likväl som tuff och macho. Få tjejer som har den kombinationen, och i den här rollen som rookiesnut med aspirationer är den dualiteten klockren.
Vrångmannens kommentar: ZZZZZZZZZZZZZZzzzzzzz...va..?! Denzel i dussinthriller? Angelina som rookiesnut som ska...ZZZZZZZZZzzzzzzz...va?! Standard hela vägen och standardslut efter formuläret 1A?! ZZZZZZZZZZZZZZZZ @@
Girl, Interrupted - @@@@
Det här är en underbar film med ett gäng underbara insatser från alla inblandade. Ironiskt nog skulle detta vara rullen som gav Winona Ryder en Oscar (hon har varit nominerad förr) men det slutade med att Angelina stal showen och knep en Oscar för bästa kvinnliga biroll. Andra som dök upp i filmen som var relativt okända då var Brittany Murphy, Clea DuVall och Jared Leto. Det är inte konstigt att det blev Angie som fick en Oscar. Winona spelar snälla, men smått förvirrade flickan, Angie aggressiva och manipulativa men ack så charmiga tuffa bruden. Det är såklart att hon är intressantare. Läser man intervjuer från den tiden får man dessutom en känsla av att karaktären inte låg så långt bort från Angies riktiga jag vilket ger det hela mer tyngd. En av Angies bästa roller hittills.
Vrångmannens kommentar: Lysande Gökboet light. Att inte Angelina tog hem en Oscar för hennes roll i denna är ju...jaha..det gjorde hon? Då har jag inget att klaga på @@@@
Gone in 60 Seconds - @@@
Det här är ju tänkt som en grabbig Nic Cagerulle med tuffa bilar, snygga biljakter och häftiga stunts. Och det är det väl delvis, även om den inte håller riktigt samma actionklass som Simpson/Bruckheimer brukar leverera. Men en sak har den, och det är en Angelina Jolie som kaxig biltjuv. Överlag är det så med Angie, hon verkar alltid få roller som kaxiga, tuffa och självständiga brudar. Kanske för att hon själv är det. Ännu en anledning till att gilla henne. Hursomhelst, filmens största nackdel är att Angie är med alldeles för lite. Annars är det som det brukar vara, Nic springer runt och ser lite nervös ut mest hela tiden i sin svarta skinnjacka han verkar ha i alla filmer, och räddar naturligtvis dagen till sist. Det som verkligen räddar filmen är alla bra skådisar i birollerna, Robert Duvall, Giovanni Ribisi, Delroy Lindo och Christopher Eccleston bland andra. Och så Angelina förstås.
Vrångmannens kommentar: ZZZZZZZZZZZZZZzzzzzzzzzzzzzz @@
Lara Croft: Tomb Raider - @@@
Visste man inte vem hon var innan Tomb Raider, hade man ingen chans att missa henne efter att den släpptes. Nördar världen över dreglade när deras favvodataspelsbrud Lara Croft fick Angelinas ansikte och kropp i den här världen. Storyn är lite halvseg (som sig bör vara när dataspel blir film) men det finns många sköna scener som man minns långt efter att ha sett filmen. Framförallt bungyscenen där Angelina spöar sönder en mindre armé med hjälp av bungy jumpsnöre är en klassiker. Bäst av allt - hon gjorde mer eller mindre alla stunts själv och vann miljontals fans världen över. Diskussionerna när filmen kom handlade inte så mycket om huruvida filmen var bra eller dålig, den handlade mest om huruvida filmskaparna förstorat Angies bröst eller inte (det hade de med lite fusk i behån, ett beslut som omvärderades till del två). Världens första riktiga kvinnliga actionhjälte var född (nej, Linda Hamilton räknas inte i T2 därför att Arnie inte Linda hade huvudrollen, och Sigourney Weaver räknas inte heller för Aliensagan är en Sci-fi och inte en action, så det så).
Vrångmannens kommentar: @@@
Original Sin - @@
Såg säkert ut som en bra idé på papper - en kärlekstriangel med många vändningar, twists och turer, svettig sex, exotiska miljöer och två av de största sexsymbolerna Angelina Jolie och Antonio Banderas i huvudrollerna. Tyvärr lyckas inte regissören (som även rattade Gia) särskilt väl med uppgiften. Det blir lite mischmasch av det hela, vare sig bu eller bä och trots att Angie och Antonio har en väldigt naken sexscen hettar det aldrig till mellan dem på det sätt som man skulle kunna förvänta sig (kolla kemin mellan George Clooney och Jennifer Lopez i Out of Sight, där kan man snacka). Visst finns det bitar här och där som är okej, Angie och Antonio kämpar på, och jag lägger all skuld på regissören för att detta inte blir så bra som det skulle kunna bli. Och dessutom, vem fan har fotoredigerat Angie på omslaget, ser inte ens ut som hon.
Vrångmannens kommentar: Den får @@ för lite naket annars är den kass. KASS!
Life Or Something Like It - @@@@
En film som tyvärr försvann lite i skymundan mellan Tomb Raiderrullarna och floppen Original Sin. Det här är en kul och charmig kärlekskomedi, som dessutom bara blir bättre för varje gång jag ser den. Den är egentligen inte sådär jättespeciell, men skådisarna (Edward Burns och Tony Shalhoub utöver Angie) gör mycket med lite och upplevs som extremt sympatiska och på nåt sätt lyfter storyn och blir mer än den lovar. En skön feelgoodfilm helt enkelt med lite lagom övernaturliga inslag. Nyhetsreporter med enbart karriär för ögonen inser att kärlek är viktigare än jobb, och blir en lycklig människa i slutet av filmen. Angie är otroligt bra i filmen, och personifierar verkligen den här kvinnan både mitt i karriären och även senare när hon lämnar det strama, tråkiga bakom sig och blommar ut.
Lara Croft Tomb Raider: The Cradle of Life - @@@
När jag såg den på bio kändes den sådär, men när jag sen såg om den på dvd kändes den genast lite roligare. Tror att handlingen kändes väldigt rörig första vändan, vilket gav sig i och med omgång två. Det var förstås givet att Tomb Raider skulle få en uppföljare, och efter ettans succé kunde de kanske valt en annan regissör än Jan de Bont som tycks få komma in så fort en tvåa ska spelas in. Med en bättre och roligare regissör hade det här kunnat bli mer, för karaktären och grundkonceptet är ju jävligt coolt, och Angie är som klippt och skuren för rollen. Men som actionspektakel är det ändå helt klart godkänt.
Vrångmannens kommentar: @@@
Beyond Borders - @@@+
Angie blev intresserad av Kambodja under inspelningen av första Tomb Raider, vilket i förlängningen ledde till att hon blev mer och mer intresserad av de vidriga förhållanden många flyktingar lever i. Det ledde till arbete för FN och den här filmen. Den har väl blivit lite bortglömd, lite bespottad och lite skrattad åt, men det är klart orättvist. Faktum är att det är en bitvis väldigt tät och spännande actionthriller med en lysande Clive Owen och Angelina Jolie i huvudrollerna. Visst finns där en hel del "tänk-på-hur-bra-du-har-det-nu-när-du-ser-hur-illa-andra-har-det" och en pekfingrar här och där, men det kan man ju inte säga nåt om egentligen för det är ju sanningen. En hel del action blandat med en nypa kärlek och en skopa vett och etikett. Det värsta är dock att slutet är oerhört grymt och jobbigt. I alla fall för Angiefans som en själv.
Taking Lives - @@@
Efter lite FN-arbete i Beyond Borders var det dags att kliva tillbaka till thrillergenren hon tidigare besökt i Bone Collector. Och visst skulle man kunna tänka sig att FBI-agenten hon spelar här, är samma karaktär vi lärde känna för ett gäng år sen i Bone Collector. Nu är det dock två skilda filmer, men likheterna finns trots allt där. Vi snackar massmördare som specialiserar sig på att byta identitet med jämna mellanrum vilket gör att det är skitsvårt att fånga honom. Men sen kliver Angie in i bilden, och det dröjer inte länge innan det är hon som utsätts för dåren. Man försöker sig på en twist eller två, men alla som sett en thriller tidigare känner igen sig. Inget nytt under solen, men som så vanligt när det är Angierullar är det trots allt alltid värt en titt för bra prestationer av både henne och medspelarna, i detta fall Ethan Hawke och Kiefer Sutherland (fast jobbige fransosen Tchéky Karyo kommer jag aldrig palla med).
Vrångmannen: Standaaaaardthriller av det lite mörkare men ändå tråkigare slaget. Angelina är bra men rullen sådär @@
Shark Tale - @@@@
Okej, det kanske inte är en Angelinarulle i klassisk mening, men hon är med, även om det råkar vara som fisk. Hennes roll är extremt liten, och jag hade hellre sett (eller hört kanske man ska säga i det här fallet) henne i den kvinnliga huvudrollen istället för Renée Zellweger. Jag menar handen på hjärtat, Angie har helt enkelt mycket coolare röst (även om Renées smått halvviskande röst är mycket behaglig den också). Shark Tale (eller Hajar Som Hajar som är den svenska titeln) tillhör den nya generationen animerad film som ser till mamma och pappa lika mycket som till barnen, m a o finns det mängder med filmreferenser som ungarna inte kan känna till, men som mamma och pappa kan sitta och garva åt. Och det är ju det som gör filmen så bra.
Vrångmannens kommentar: Underhållande animerad bagatell och gillar man sina gangsterfilmer så finns mycket att hämta. Martin Scorcese och Robert De Niro dubbar tecknade fiskar?!! Det är ok. @@@
Sky Captain and the World of Tomorrow - @@@
Filmen med världens längsta titel är en kul blandning av science fiction och film noir. Jude Law och Gwyneth Paltrow har huvudrollerna, och Angelina kliver in som enögd kapten för en stridsflotta både till luft och till havs. Filmen blev kanske mest uppmärksammad för att den var helt datoranimerad förutom skådisarna, och visst är det ett väldigt speciellt stuk i hela filmen som definitivt gör att den inte ser ut som nåt annat man tidigare sett. Storyn är lite väl tunn här och där, många gånger handlar det bara om att ta sig från en actionsekvens till en annan, men (som vanligt tycks det när Angie är inblandad i ett projekt) lyfter duktiga skådisar en dussinrulle lite högre. Klart sevärd, om inte annat för att Angelina ser klart fräck ut i sin uniform.
Alexander - @@
Jag gillar den här typen av filmer. Ben Hur. Gladiator. Spartacus. Till och med Troja. Men det här, nej, jag är ledsen, det är inte sådär jättekul. En tvåa räknas väl som godkänt, och det är det väl, men det här är en mastodontfilm av Oliver Stone. En sån rulle ska vara en fyra eller femma, inte en tvåa. På tok för lång, konstigt klippt, Colin Farrell passar inte alls i rollen och rätt segt överlag. Sen finns det höjdpunkter. Val Kilmer är grym som Alexanders hotfulle far. Rosario Dawson gör det mesta av sin lilla roll som Alexanders kvinna. Och Angelina Jolie är ordentligt mystisk som Alexanders mor. Men här är ännu ett problem med filmen. Såvida inte Angie var typ två när hon födde Alexander så köper man inte att hon är hans mamma. Åldersskillnaden är lika med noll hur mycket de än sminkar och har sig. Syskon, det hade jag köpt, men mamma? Nej.
Mr & Mrs Smith - @@@@
En av det årets mest bespottade och missförstådda filmer höjer jag utan att tveka till skyarna och säger att det var en av det årets bästa. För seriöst, vill man ha ett tungt kärleksdrama kan man väl hyra nåt av Bergman. Vill man glömma bort vardagen för ett par timmar med tuffa (och hyperöverdrivna) actionsekvenser, mängder av tokroliga oneliners och Hollywoods två just nu hetaste skådisar - ja då vet jag ingen annan film som levererar lika hårt som den här. De käbblas, bankar skiten ur varandra, går hos terapeuten, älskar och hatar om vartannat, och hela tiden med glimten i ögat. Snuskigt bra.
Vrångmannens kommentar: Superunderhållande action med smart och rapp dialog. Sexy, sassy shit @@@+
The Good Shepherd - @@
Robert DeNiro regisserar och vill skapa ett tungt och genomberarbetat drama om CIA's framväxt. Han slänger in Matt Damon, Alec Baldwin, Timothy Hutton, William Hurt och sig själv för att få tyngd i rollerna. Meeeeeen tyvärr blir det alldeles för långdraget och segt. Nu hjälpte det inte att jag såg filmen utan undertexter, brukar inte vara ett problem i vanliga fall, men nu snackas det lågt, otydligt och mumlande på sina ställen och dessutom sjukt mycket fakta att det fan var svårt att hänga med. Angie gör det hon ska göra med sin lilla roll, och bjuder på några av de mer intressanta partierna i filmen.
Vrångmannens kommentar: Välgjort men ack så låååångsamt och tråååååkigt @@
A Mighty Heart - @@@
Angie spelar Mariane Pearl, journalisten som förlorade sin make Daniel Pearl (också journalist) i Afghanistan nåt år efter 11:e september. Han blir kidnappad när han ska göra sitt sista reportage för att aldrig mer komma åter. Pearl blev bland de första västerlänningar att halshuggas på film som spreds på Internet som en löpeld (sen dök det upp ganska många såna, även fejkade). Angie är grym i rollen. Hon visar upp all smärta, kärlek, ilska, styrka och sårbarhet som Mariane med all förmodan gick igenom själv. Trodde faktiskt på en Oscarsnominering när jag såg filmen, men hey, man kan inte få allt.
/Surskägget
Hackers - @@@
Den här filmen är väldig charmig trots att den är extrem föråldrad vad gäller alla specialeffekter. Det handlar ju om ett gäng hackare, och även om filmen kanske var high-tech när den kom, har ju dagens teknik sprungit om den med flera ljusår. Det är en blandning av high schoolrulle och thriller. Jag gillar den mest på grund av high schoolbiten, är ju svag för sånt. Karaktärerna är kul, och även om det är en dussinrulle, sticker den ut lite från den mängden ändå på nåt sätt. Angelina är förstås en tuff brud i lyxförpackning som huvudrollsinnehavaren (som spelas av Johnny Lee Miller) blir kär i (precis som han tydligen blen in real life också). Hon är dominant, cool och häftig (trots en galen pottfrilla) och det slutar naturligtvis med att de blir ihop även om hon först ska motstå honom och göra hans liv allmänt surt. En traditionell story som ändå är klart sevärd, om inte annat för att den är en av Angelinas tidiga.
Vrångmannens kommentar: Hackers är helt ok men Angelina ser inte klok ut. Överraskande underhållning @@@
Gia - @@@
Angelinas genombrott (åtminstone inom branschen). Den här ledde till att vi såg henne i Bone Collector och Girl, Interrupted som i sin tur ledde till Oscar och det riktiga genombrottet för allmänheten i Tomb Raider. Hursomhelst. Angelina är strålande i sin tolkning av en av världens första supermodeller Gia Marie Carangi, som sen också blev en av de allra första kändisarna att dö i AIDS i mitten av 80-talet. Det är sex, knark, diviga modeller och knasiga fotografer i en enda röra (Kate Moss anyone?) och till sist en sjukhussäng och döden. Tyvärr lyckas inte regissören hålla tillräcklig klass för att göra storyn och tempot i filmen lika bra som Angelina är. Stundtals är filmen riktigt, riktigt bra, och stundtals märks det att regissören kanske inte är Coppola, Spielberg eller Scorsese om vi säger så. Men Angelina är lysande hela tiden. Det är nästan som att hon verkligen blir stackars Gia Carangi.
Vrångmannens kommentar: Gillar ju biopics men visste inte vem Gia Marie Carangi var och nu vet jag det med råge. Angelina är grym i rollen och rulen är klart sevärd @@@
Playing By Heart - @@@@
En jättefin, lite underskattad film med ett gäng duktiga skådisar i minnesvärda roller. Sean Connery, Dennis Quaid, Ryan Phillippe, Gena Rowlands, Madeleine Stowe, Ellen Burstyn och Jay Mohr säger en del om vilket sällskap Angelina befinner sig i. Filmen väver ihop ett gäng olika människor liv på ett fint sätt, och alla historier är intressanta. Den som dock sticker ut är den delen av handlingen som innefattar Angelina och Ryan. De är unga, hippa och hänger på dansklubbar nätterna i ända. De träffas av en slump, och sakta men säkert skalar de av sina ytliga lager och närmar sig sina verkliga känslor. Det är gripande, vackert och kärleksfullt, och både Angelina och Ryan gör strålande insatser. En film som verkligen berör mig av nån anledning och som jag brukar se om med jämna mellanrum.
Pushing Tin - @@@
Den här lilla rullen är i efterhand kanske mest känd som filminspelningen hon och Billy Bob Thornton möttes på. De spelar ett par i filmen, och hux flux var de ett par i verkligheten också. Filmen i sig är en helt okej komedi som kretsar kring John Cusack och Billy Bob. De jobbar i ett flygledartorn och viss konkurrens uppstår mellan dem vilket leder till en hel del knasiga situationer. Samtidigt passar Angelina på att vara otrogen mot Billy Bob med lille John. Komplikationer i mängder följer. Hollywoodkomedi enligt punkt och pricka, småkul för stunden men lämnar inga bestående intryck.
Vrångmannens kommentar: Underhållande men ojämn svart komedi med John Cusack och Billy Bob Thornton i högform. Tjejerna (Cate Blanchett & Angelina) hamnar lite i skymundan tyvärr. Filmen bjuder på en av filmhistoriens roligaste scener när Billy Bob ställer sig bakom jetstrålen på en Boeing för att visa hur cool han är. Den scenen kan jag se om och om igen med lika stora tårar sprutande ur ögonen. Fantastiskt. Tänk om hela rullen varit så rolig @@@
The Bone Collector - @@@
Jag har alltid gillat Denzel Washington, och tror på fullaste allvar att om karlen hade varit vit så hade han varit hyllad som en av sin generations största skådespelare, och förmodligen rakat hem mer än en Oscar vid det här laget. Han är nämligen grymt bra i allt han gör, och det är löjligt att andra, vita, skådisar som Pacino, DeNiro etc hyllas mer än den här killen (därmed inte sagt att Pacino eller DeNiro skulle vara dåliga). Hursomhelst. Det här är en dussinrulle som höjer sig betydligt över medel tack vare Denzel och Angelina. Det finns några riktigt läskiga "När Lammen Tystnar"-scener, och det är uppenbart att Bone Collector är inspirerad av gamle Hannibal the Cannibal Lector. Angelina är som vanligt trovärdig, hon har ju den fördelen att man köper henne både som snygg och sexig, likväl som tuff och macho. Få tjejer som har den kombinationen, och i den här rollen som rookiesnut med aspirationer är den dualiteten klockren.
Vrångmannens kommentar: ZZZZZZZZZZZZZZzzzzzzz...va..?! Denzel i dussinthriller? Angelina som rookiesnut som ska...ZZZZZZZZZzzzzzzz...va?! Standard hela vägen och standardslut efter formuläret 1A?! ZZZZZZZZZZZZZZZZ @@
Girl, Interrupted - @@@@
Det här är en underbar film med ett gäng underbara insatser från alla inblandade. Ironiskt nog skulle detta vara rullen som gav Winona Ryder en Oscar (hon har varit nominerad förr) men det slutade med att Angelina stal showen och knep en Oscar för bästa kvinnliga biroll. Andra som dök upp i filmen som var relativt okända då var Brittany Murphy, Clea DuVall och Jared Leto. Det är inte konstigt att det blev Angie som fick en Oscar. Winona spelar snälla, men smått förvirrade flickan, Angie aggressiva och manipulativa men ack så charmiga tuffa bruden. Det är såklart att hon är intressantare. Läser man intervjuer från den tiden får man dessutom en känsla av att karaktären inte låg så långt bort från Angies riktiga jag vilket ger det hela mer tyngd. En av Angies bästa roller hittills.
Vrångmannens kommentar: Lysande Gökboet light. Att inte Angelina tog hem en Oscar för hennes roll i denna är ju...jaha..det gjorde hon? Då har jag inget att klaga på @@@@
Gone in 60 Seconds - @@@
Det här är ju tänkt som en grabbig Nic Cagerulle med tuffa bilar, snygga biljakter och häftiga stunts. Och det är det väl delvis, även om den inte håller riktigt samma actionklass som Simpson/Bruckheimer brukar leverera. Men en sak har den, och det är en Angelina Jolie som kaxig biltjuv. Överlag är det så med Angie, hon verkar alltid få roller som kaxiga, tuffa och självständiga brudar. Kanske för att hon själv är det. Ännu en anledning till att gilla henne. Hursomhelst, filmens största nackdel är att Angie är med alldeles för lite. Annars är det som det brukar vara, Nic springer runt och ser lite nervös ut mest hela tiden i sin svarta skinnjacka han verkar ha i alla filmer, och räddar naturligtvis dagen till sist. Det som verkligen räddar filmen är alla bra skådisar i birollerna, Robert Duvall, Giovanni Ribisi, Delroy Lindo och Christopher Eccleston bland andra. Och så Angelina förstås.
Vrångmannens kommentar: ZZZZZZZZZZZZZZzzzzzzzzzzzzzz @@
Lara Croft: Tomb Raider - @@@
Visste man inte vem hon var innan Tomb Raider, hade man ingen chans att missa henne efter att den släpptes. Nördar världen över dreglade när deras favvodataspelsbrud Lara Croft fick Angelinas ansikte och kropp i den här världen. Storyn är lite halvseg (som sig bör vara när dataspel blir film) men det finns många sköna scener som man minns långt efter att ha sett filmen. Framförallt bungyscenen där Angelina spöar sönder en mindre armé med hjälp av bungy jumpsnöre är en klassiker. Bäst av allt - hon gjorde mer eller mindre alla stunts själv och vann miljontals fans världen över. Diskussionerna när filmen kom handlade inte så mycket om huruvida filmen var bra eller dålig, den handlade mest om huruvida filmskaparna förstorat Angies bröst eller inte (det hade de med lite fusk i behån, ett beslut som omvärderades till del två). Världens första riktiga kvinnliga actionhjälte var född (nej, Linda Hamilton räknas inte i T2 därför att Arnie inte Linda hade huvudrollen, och Sigourney Weaver räknas inte heller för Aliensagan är en Sci-fi och inte en action, så det så).
Vrångmannens kommentar: @@@
Original Sin - @@
Såg säkert ut som en bra idé på papper - en kärlekstriangel med många vändningar, twists och turer, svettig sex, exotiska miljöer och två av de största sexsymbolerna Angelina Jolie och Antonio Banderas i huvudrollerna. Tyvärr lyckas inte regissören (som även rattade Gia) särskilt väl med uppgiften. Det blir lite mischmasch av det hela, vare sig bu eller bä och trots att Angie och Antonio har en väldigt naken sexscen hettar det aldrig till mellan dem på det sätt som man skulle kunna förvänta sig (kolla kemin mellan George Clooney och Jennifer Lopez i Out of Sight, där kan man snacka). Visst finns det bitar här och där som är okej, Angie och Antonio kämpar på, och jag lägger all skuld på regissören för att detta inte blir så bra som det skulle kunna bli. Och dessutom, vem fan har fotoredigerat Angie på omslaget, ser inte ens ut som hon.
Vrångmannens kommentar: Den får @@ för lite naket annars är den kass. KASS!
Life Or Something Like It - @@@@
En film som tyvärr försvann lite i skymundan mellan Tomb Raiderrullarna och floppen Original Sin. Det här är en kul och charmig kärlekskomedi, som dessutom bara blir bättre för varje gång jag ser den. Den är egentligen inte sådär jättespeciell, men skådisarna (Edward Burns och Tony Shalhoub utöver Angie) gör mycket med lite och upplevs som extremt sympatiska och på nåt sätt lyfter storyn och blir mer än den lovar. En skön feelgoodfilm helt enkelt med lite lagom övernaturliga inslag. Nyhetsreporter med enbart karriär för ögonen inser att kärlek är viktigare än jobb, och blir en lycklig människa i slutet av filmen. Angie är otroligt bra i filmen, och personifierar verkligen den här kvinnan både mitt i karriären och även senare när hon lämnar det strama, tråkiga bakom sig och blommar ut.
Lara Croft Tomb Raider: The Cradle of Life - @@@
När jag såg den på bio kändes den sådär, men när jag sen såg om den på dvd kändes den genast lite roligare. Tror att handlingen kändes väldigt rörig första vändan, vilket gav sig i och med omgång två. Det var förstås givet att Tomb Raider skulle få en uppföljare, och efter ettans succé kunde de kanske valt en annan regissör än Jan de Bont som tycks få komma in så fort en tvåa ska spelas in. Med en bättre och roligare regissör hade det här kunnat bli mer, för karaktären och grundkonceptet är ju jävligt coolt, och Angie är som klippt och skuren för rollen. Men som actionspektakel är det ändå helt klart godkänt.
Vrångmannens kommentar: @@@
Beyond Borders - @@@+
Angie blev intresserad av Kambodja under inspelningen av första Tomb Raider, vilket i förlängningen ledde till att hon blev mer och mer intresserad av de vidriga förhållanden många flyktingar lever i. Det ledde till arbete för FN och den här filmen. Den har väl blivit lite bortglömd, lite bespottad och lite skrattad åt, men det är klart orättvist. Faktum är att det är en bitvis väldigt tät och spännande actionthriller med en lysande Clive Owen och Angelina Jolie i huvudrollerna. Visst finns där en hel del "tänk-på-hur-bra-du-har-det-nu-när-du-ser-hur-illa-andra-har-det" och en pekfingrar här och där, men det kan man ju inte säga nåt om egentligen för det är ju sanningen. En hel del action blandat med en nypa kärlek och en skopa vett och etikett. Det värsta är dock att slutet är oerhört grymt och jobbigt. I alla fall för Angiefans som en själv.
Taking Lives - @@@
Efter lite FN-arbete i Beyond Borders var det dags att kliva tillbaka till thrillergenren hon tidigare besökt i Bone Collector. Och visst skulle man kunna tänka sig att FBI-agenten hon spelar här, är samma karaktär vi lärde känna för ett gäng år sen i Bone Collector. Nu är det dock två skilda filmer, men likheterna finns trots allt där. Vi snackar massmördare som specialiserar sig på att byta identitet med jämna mellanrum vilket gör att det är skitsvårt att fånga honom. Men sen kliver Angie in i bilden, och det dröjer inte länge innan det är hon som utsätts för dåren. Man försöker sig på en twist eller två, men alla som sett en thriller tidigare känner igen sig. Inget nytt under solen, men som så vanligt när det är Angierullar är det trots allt alltid värt en titt för bra prestationer av både henne och medspelarna, i detta fall Ethan Hawke och Kiefer Sutherland (fast jobbige fransosen Tchéky Karyo kommer jag aldrig palla med).
Vrångmannen: Standaaaaardthriller av det lite mörkare men ändå tråkigare slaget. Angelina är bra men rullen sådär @@
Shark Tale - @@@@
Okej, det kanske inte är en Angelinarulle i klassisk mening, men hon är med, även om det råkar vara som fisk. Hennes roll är extremt liten, och jag hade hellre sett (eller hört kanske man ska säga i det här fallet) henne i den kvinnliga huvudrollen istället för Renée Zellweger. Jag menar handen på hjärtat, Angie har helt enkelt mycket coolare röst (även om Renées smått halvviskande röst är mycket behaglig den också). Shark Tale (eller Hajar Som Hajar som är den svenska titeln) tillhör den nya generationen animerad film som ser till mamma och pappa lika mycket som till barnen, m a o finns det mängder med filmreferenser som ungarna inte kan känna till, men som mamma och pappa kan sitta och garva åt. Och det är ju det som gör filmen så bra.
Vrångmannens kommentar: Underhållande animerad bagatell och gillar man sina gangsterfilmer så finns mycket att hämta. Martin Scorcese och Robert De Niro dubbar tecknade fiskar?!! Det är ok. @@@
Sky Captain and the World of Tomorrow - @@@
Filmen med världens längsta titel är en kul blandning av science fiction och film noir. Jude Law och Gwyneth Paltrow har huvudrollerna, och Angelina kliver in som enögd kapten för en stridsflotta både till luft och till havs. Filmen blev kanske mest uppmärksammad för att den var helt datoranimerad förutom skådisarna, och visst är det ett väldigt speciellt stuk i hela filmen som definitivt gör att den inte ser ut som nåt annat man tidigare sett. Storyn är lite väl tunn här och där, många gånger handlar det bara om att ta sig från en actionsekvens till en annan, men (som vanligt tycks det när Angie är inblandad i ett projekt) lyfter duktiga skådisar en dussinrulle lite högre. Klart sevärd, om inte annat för att Angelina ser klart fräck ut i sin uniform.
Alexander - @@
Jag gillar den här typen av filmer. Ben Hur. Gladiator. Spartacus. Till och med Troja. Men det här, nej, jag är ledsen, det är inte sådär jättekul. En tvåa räknas väl som godkänt, och det är det väl, men det här är en mastodontfilm av Oliver Stone. En sån rulle ska vara en fyra eller femma, inte en tvåa. På tok för lång, konstigt klippt, Colin Farrell passar inte alls i rollen och rätt segt överlag. Sen finns det höjdpunkter. Val Kilmer är grym som Alexanders hotfulle far. Rosario Dawson gör det mesta av sin lilla roll som Alexanders kvinna. Och Angelina Jolie är ordentligt mystisk som Alexanders mor. Men här är ännu ett problem med filmen. Såvida inte Angie var typ två när hon födde Alexander så köper man inte att hon är hans mamma. Åldersskillnaden är lika med noll hur mycket de än sminkar och har sig. Syskon, det hade jag köpt, men mamma? Nej.
Mr & Mrs Smith - @@@@
En av det årets mest bespottade och missförstådda filmer höjer jag utan att tveka till skyarna och säger att det var en av det årets bästa. För seriöst, vill man ha ett tungt kärleksdrama kan man väl hyra nåt av Bergman. Vill man glömma bort vardagen för ett par timmar med tuffa (och hyperöverdrivna) actionsekvenser, mängder av tokroliga oneliners och Hollywoods två just nu hetaste skådisar - ja då vet jag ingen annan film som levererar lika hårt som den här. De käbblas, bankar skiten ur varandra, går hos terapeuten, älskar och hatar om vartannat, och hela tiden med glimten i ögat. Snuskigt bra.
Vrångmannens kommentar: Superunderhållande action med smart och rapp dialog. Sexy, sassy shit @@@+
The Good Shepherd - @@
Robert DeNiro regisserar och vill skapa ett tungt och genomberarbetat drama om CIA's framväxt. Han slänger in Matt Damon, Alec Baldwin, Timothy Hutton, William Hurt och sig själv för att få tyngd i rollerna. Meeeeeen tyvärr blir det alldeles för långdraget och segt. Nu hjälpte det inte att jag såg filmen utan undertexter, brukar inte vara ett problem i vanliga fall, men nu snackas det lågt, otydligt och mumlande på sina ställen och dessutom sjukt mycket fakta att det fan var svårt att hänga med. Angie gör det hon ska göra med sin lilla roll, och bjuder på några av de mer intressanta partierna i filmen.
Vrångmannens kommentar: Välgjort men ack så låååångsamt och tråååååkigt @@
A Mighty Heart - @@@
Angie spelar Mariane Pearl, journalisten som förlorade sin make Daniel Pearl (också journalist) i Afghanistan nåt år efter 11:e september. Han blir kidnappad när han ska göra sitt sista reportage för att aldrig mer komma åter. Pearl blev bland de första västerlänningar att halshuggas på film som spreds på Internet som en löpeld (sen dök det upp ganska många såna, även fejkade). Angie är grym i rollen. Hon visar upp all smärta, kärlek, ilska, styrka och sårbarhet som Mariane med all förmodan gick igenom själv. Trodde faktiskt på en Oscarsnominering när jag såg filmen, men hey, man kan inte få allt.
/Surskägget
Förra veckans omröstning
Jag köper inte att fler människor längtar efter Arn än efter Indy 4 (jag luktar en gammal rutten ost i Danmark herr Vrångman!) och därför korar jag enhälligt Indy 4 till sommarens mest efterlängtade action/äventyrsfilm. Aaaah, ännu en omröstning satt som den skulle.
/Surskägget
/Surskägget
onsdag 13 februari 2008
Dagens Hyllning
The Last Boy Scout - @@@@
Det här kan mycket väl vara en av de tuffaste actionfilmer som gjorts. I princip alla repliker Bruce Willis har är stenhårda oneliners och hans karaktär måste vara den största antihjälte som någonsin synts på film. Efter att ha blivit avskedad från sin post som livvakt åt Presidenten i USA är Joe Hallenbeck idag ett fyllevrak som inte kan göra nånting rätt. När han får i uppdrag att beskydda strippan Cory (Halle Berry) så skiter det sig också. Men nu är Hallenbeck lack. Med Corys pojkvän Jimmy Dix (Damon Wayans) i släptåg plöjer de sig fram genom skurkarna för att slutligen döda alla under en match i amerikansk fotboll. Enkel story, men jäklar vad effektivt berättad den är. Shane Black stod för manus och han har spottat ur sig klassiker som Dödligt Vapenrullarna och Kiss Kiss Bang Bang (dessutom sägs det att han skrev mer om hela manuset till Rovdjuret och med tanke på hur tjock den är med oneliners så kan det mycket väl stämma). Ingen mindre än Tony Scott regisserade vilket bäddar för mängder med snygga actionsekvenser. Och Mr Willis själv har kanske bara varit bättre en gång och det i första Die Hard. Jag bjussar på några replikskiften så ni vet vad det handlar om.
Alley Thug: Wrong place, wrong time. Nothing personal. Joe Hallenbeck: That's what you think. Last night I fucked your wife. Alley Thug: Oh you did, hah? How'd you know it was my wife? Joe Hallenbeck: She said her husband was a big pimp lookin' motherfucker with a hat. Alley Thug: Oh, you're real cool for somebody who's about to take a bullet. Joe Hallenbeck: After fucking your wife I'll take two. Alley Thug: All right, you want it in the chest, or the head? Joe Hallenbeck: Yeah, that's what your wife said. Alley Thug: Hey, would you stop with the wife shit? Joe Hallenbeck: Ask me how fat she is. Alley Thug: Fuck you, man! How fat is she? Joe Hallenbeck: She's so fat I had to roll her in flour and look for the wet spot. Motherfucker, if you wanna fuck her you gotta slap her thigh and ride the wave in. Now I'm not saying she's fat, her high school picture was an aerial photograph.
Milo: Can we get a formal introduction? Joe Hallenbeck: Who gives a fuck? You're the bad guy, right? Milo: I am the bad guy. Joe Hallenbeck: And I'm supposed to be trembling with fear, something like that? Milo: Something like that. Joe Hallenbeck: Fine, I'll start trembling in a minute.
[Joe has just found out that Mike was sleeping with his wife] Mike Mathews: Look Joe, it just happened. Joe Hallenbeck: Sure, sure, it just happened. Could happen to anybody. It was an accident, right? You tripped, fell on the floor and accidently stuck your dick into my wife. "Oops, I'm sorry, Mrs. H, I guess this just isn't my week".
HAHAHAHAHAHAHAHA! Vilken rulle!
Det här kan mycket väl vara en av de tuffaste actionfilmer som gjorts. I princip alla repliker Bruce Willis har är stenhårda oneliners och hans karaktär måste vara den största antihjälte som någonsin synts på film. Efter att ha blivit avskedad från sin post som livvakt åt Presidenten i USA är Joe Hallenbeck idag ett fyllevrak som inte kan göra nånting rätt. När han får i uppdrag att beskydda strippan Cory (Halle Berry) så skiter det sig också. Men nu är Hallenbeck lack. Med Corys pojkvän Jimmy Dix (Damon Wayans) i släptåg plöjer de sig fram genom skurkarna för att slutligen döda alla under en match i amerikansk fotboll. Enkel story, men jäklar vad effektivt berättad den är. Shane Black stod för manus och han har spottat ur sig klassiker som Dödligt Vapenrullarna och Kiss Kiss Bang Bang (dessutom sägs det att han skrev mer om hela manuset till Rovdjuret och med tanke på hur tjock den är med oneliners så kan det mycket väl stämma). Ingen mindre än Tony Scott regisserade vilket bäddar för mängder med snygga actionsekvenser. Och Mr Willis själv har kanske bara varit bättre en gång och det i första Die Hard. Jag bjussar på några replikskiften så ni vet vad det handlar om.
Alley Thug: Wrong place, wrong time. Nothing personal. Joe Hallenbeck: That's what you think. Last night I fucked your wife. Alley Thug: Oh you did, hah? How'd you know it was my wife? Joe Hallenbeck: She said her husband was a big pimp lookin' motherfucker with a hat. Alley Thug: Oh, you're real cool for somebody who's about to take a bullet. Joe Hallenbeck: After fucking your wife I'll take two. Alley Thug: All right, you want it in the chest, or the head? Joe Hallenbeck: Yeah, that's what your wife said. Alley Thug: Hey, would you stop with the wife shit? Joe Hallenbeck: Ask me how fat she is. Alley Thug: Fuck you, man! How fat is she? Joe Hallenbeck: She's so fat I had to roll her in flour and look for the wet spot. Motherfucker, if you wanna fuck her you gotta slap her thigh and ride the wave in. Now I'm not saying she's fat, her high school picture was an aerial photograph.
Milo: Can we get a formal introduction? Joe Hallenbeck: Who gives a fuck? You're the bad guy, right? Milo: I am the bad guy. Joe Hallenbeck: And I'm supposed to be trembling with fear, something like that? Milo: Something like that. Joe Hallenbeck: Fine, I'll start trembling in a minute.
[Joe has just found out that Mike was sleeping with his wife] Mike Mathews: Look Joe, it just happened. Joe Hallenbeck: Sure, sure, it just happened. Could happen to anybody. It was an accident, right? You tripped, fell on the floor and accidently stuck your dick into my wife. "Oops, I'm sorry, Mrs. H, I guess this just isn't my week".
HAHAHAHAHAHAHAHA! Vilken rulle!
måndag 11 februari 2008
Dolph Lundgren - en svensk actionhjältes 80-tal
Det som verkar skapa mest debatt och kommentarer är gamla 80-talsactionrullar. Vi har snackat Sly, Arnie och Chucken redan. Nämnt van Damme här och där. Till och med herr Seagal (som mest gjorde 80-talsaction på 90-talet) har svävat förbi här i anden. Men till allas förvåning har vi inte diskuterat vår alldeles egna Dolph Lundgren. Visst fick han en liten nickning när vi pratade Rocky IV, men det är fan dags för Dolph att få ett eget inlägg.
View To A Kill - @@@@
Minns den som en av de bättre Bondrullarna (åtminstone actionmässigt) även om Roger Moore började bli lite väl till åren och helst velat låta stuntmännen hoppa in även i dialogscenerna. Dolph spelar livvakt har jag för mig (det var ett tag sen jag såg den) och fick vara med mest för att han dejtade Grace Jones som just då hade nån sorts filmkarriär. Inte så illa pinkat att som svensk debutera i en Bondrulle.
Tagline: Adventure Above And Beyond All Other Bonds
Rocky IV - @@@@
Den har vi diskuterat. Lysande underhållning. Dolph gör sitt livs roll som Ivan Drago och det är självklart att han för alltid ska bli ihågkommen för den här.
Tagline: When East Meets West, the Champion remains standing.
Masters of the Universe - @@
En film som man tyckte var lite sådär redan när man var 13, meeeeen som man kollade på 12-15 gånger ändå. Dolph är helt okej som He-Man, men Frank Langella som Skeletor? HAHAHAHAHAHAHA sluta sluta SLUTA SA JAG!!!! Tyvärr blir det rätt sunkigt just för att de inte håller handlingen till Eternia utan envisas skicka He-Man till jorden med Skeletors anhang efter. Men vad fan. Den är rätt underhållande på sitt sätt, och dessutom är en ung Courtney Cox med.
Tagline: A Battle Fought In The Stars. Now... Comes To Earth.
Red Scorpion - @@
Nåt så ovanligt på 80-talet som en actionrulle med en rysk hjälte! Dolph är Spetznassoldat som skickas till Afghanistan (om jag minns rätt, kan ha varit ett annat land också) för att infiltrera och döda ett gäng rebeller. Självklart inser han att rebellerna har rätt och kommunisterna i Moskva har fel. Så han joinar rebellerna och dödar alla ryssar han ser. Våldet var rätt så rått jämfört med andra rullar i genren och epoken, men så var Dolph tuff också.
Tagline: He's a human killing machine. Taught to stalk. Trained to kill. Programmed to destroy. He's played by their rules... Until now.
Uppdatering: Jag var tvungen att se om den här efter att ha skrivit om den, kändes som att jag inte riktigt mindes den tillräckligt bra. Och tur var väl det. Handlingen utspelar sig inte i Afghanistan utan i ett Afrikanskt land där sovjeterna styr med hjälp av den kubanska(!) armén. Dolph misslyckas med sitt uppdrag, blir lämnad att dö av sitt hemland och hamnar ute i bushen hos bushmännen som hjälper honom finna det fina i livet och naturen, vilket i sin tur leder till att han känner att han måste döda alla kubaner och kommunister i landet (paradoxalt nog). Men fan, den rockar. Det är action mest hela tiden, och storyn håller dessutom rätt hög klass för att vara den här typen av film. Mitt nya, uppdaterade betyg: @@@.
The Punisher - @@@
Sista rullen för Dolph på 80-talet och därmed det sista vi får läsa om här (ja, Showdown in Little Tokyo, Universal Soldier, Dark Angel och Johnny Mnemonic skiter jag i den här vändan). Frågar ni mig (och det gör eftersom att ni läst så här långt) är Dolphs version av The Punisher den som alla andra versioner måste jämföras med. Den är mörk, svart och fylld med action (till skillnad från lättviktsPunisher med Thomas Jane från häromåret, skämtade de när de spelade in den, wtf?). Punisher bor i kloakerna och åker motorcykel i kloaktunnlarna ensam och arg. Han dödar alla skurkar och när han är klar knäböjer han och säger åt skurkens 10-årige son att döda honom. Hårt så det förslår! Det är så här Punisher ska vara. Man stryker inte publiken medhårs direkt. Självklart totalförbjuden i Sverige. Bra jobbat Dolph!
Tagline: If society won't punish the guilty, he will.
/Surskägget
View To A Kill - @@@@
Minns den som en av de bättre Bondrullarna (åtminstone actionmässigt) även om Roger Moore började bli lite väl till åren och helst velat låta stuntmännen hoppa in även i dialogscenerna. Dolph spelar livvakt har jag för mig (det var ett tag sen jag såg den) och fick vara med mest för att han dejtade Grace Jones som just då hade nån sorts filmkarriär. Inte så illa pinkat att som svensk debutera i en Bondrulle.
Tagline: Adventure Above And Beyond All Other Bonds
Rocky IV - @@@@
Den har vi diskuterat. Lysande underhållning. Dolph gör sitt livs roll som Ivan Drago och det är självklart att han för alltid ska bli ihågkommen för den här.
Tagline: When East Meets West, the Champion remains standing.
Masters of the Universe - @@
En film som man tyckte var lite sådär redan när man var 13, meeeeen som man kollade på 12-15 gånger ändå. Dolph är helt okej som He-Man, men Frank Langella som Skeletor? HAHAHAHAHAHAHA sluta sluta SLUTA SA JAG!!!! Tyvärr blir det rätt sunkigt just för att de inte håller handlingen till Eternia utan envisas skicka He-Man till jorden med Skeletors anhang efter. Men vad fan. Den är rätt underhållande på sitt sätt, och dessutom är en ung Courtney Cox med.
Tagline: A Battle Fought In The Stars. Now... Comes To Earth.
Red Scorpion - @@
Nåt så ovanligt på 80-talet som en actionrulle med en rysk hjälte! Dolph är Spetznassoldat som skickas till Afghanistan (om jag minns rätt, kan ha varit ett annat land också) för att infiltrera och döda ett gäng rebeller. Självklart inser han att rebellerna har rätt och kommunisterna i Moskva har fel. Så han joinar rebellerna och dödar alla ryssar han ser. Våldet var rätt så rått jämfört med andra rullar i genren och epoken, men så var Dolph tuff också.
Tagline: He's a human killing machine. Taught to stalk. Trained to kill. Programmed to destroy. He's played by their rules... Until now.
Uppdatering: Jag var tvungen att se om den här efter att ha skrivit om den, kändes som att jag inte riktigt mindes den tillräckligt bra. Och tur var väl det. Handlingen utspelar sig inte i Afghanistan utan i ett Afrikanskt land där sovjeterna styr med hjälp av den kubanska(!) armén. Dolph misslyckas med sitt uppdrag, blir lämnad att dö av sitt hemland och hamnar ute i bushen hos bushmännen som hjälper honom finna det fina i livet och naturen, vilket i sin tur leder till att han känner att han måste döda alla kubaner och kommunister i landet (paradoxalt nog). Men fan, den rockar. Det är action mest hela tiden, och storyn håller dessutom rätt hög klass för att vara den här typen av film. Mitt nya, uppdaterade betyg: @@@.
The Punisher - @@@
Sista rullen för Dolph på 80-talet och därmed det sista vi får läsa om här (ja, Showdown in Little Tokyo, Universal Soldier, Dark Angel och Johnny Mnemonic skiter jag i den här vändan). Frågar ni mig (och det gör eftersom att ni läst så här långt) är Dolphs version av The Punisher den som alla andra versioner måste jämföras med. Den är mörk, svart och fylld med action (till skillnad från lättviktsPunisher med Thomas Jane från häromåret, skämtade de när de spelade in den, wtf?). Punisher bor i kloakerna och åker motorcykel i kloaktunnlarna ensam och arg. Han dödar alla skurkar och när han är klar knäböjer han och säger åt skurkens 10-årige son att döda honom. Hårt så det förslår! Det är så här Punisher ska vara. Man stryker inte publiken medhårs direkt. Självklart totalförbjuden i Sverige. Bra jobbat Dolph!
Tagline: If society won't punish the guilty, he will.
/Surskägget
Indy
Lite otippat vann Indiana Jones & The Temple of Doom vår omröstning av "Bästa Indiana Jonesfilm". Otippat för att den av många anses för mörk och våldsam och inte har samma lättsamma stuk som de övriga (om fyran är lättsam återstår att se). Personligen tycker jag helt klart att den är bäst i serien, men trodde faktiskt inte att hela 62% av alla som röstade skulle hålla med mig. Bra gjort!
/Surskägget
/Surskägget
Cloverfield
@@@
Det har snackats mycket om den här rullen. Ända sen den första teasertrailern dök upp där vi ser några ungdomar festa i New York och plötsligt kommer frihetsgudinnans huvud farande i en explosion och landar på gatan. Cloverfield är en annorlunda take på monsterrullen. Vi följer en avskedsfest via en av festdeltagarnas videokamera, plötsligt bryter helvetet löst i New York och ett gigantiskt monster börjar röja. Vi fortsätter följa skräcken genom hemkameran då vännerna flyr genom staden för att försöka hålla sig vid liv. Vill först bara kommentera att eftersom det är skakig handkamera hela tiden i långa tagningar så är det lätt att bli åksjuk (jag klarade mig bra). Bland de maffigaste ljudmattor jag varit med om på film! Det kändes som man satt i all kaos och när monstret ryter till dom första gångerna så reser sig nackhåren. Filmen lyckas också bra med att hålla kontinuiteten på ett smart och varierande sätt eftersom allt visas genom en endaste kamera som en av ungdomarna hela tiden dokumenterar med. Cloverfield är småspännande och underhållande under dess korta 85 minuter och det är ett gott jobb för en film helt utan musik och möjligheter till klipp mellan kameror och andra vanliga filmknep för att skapa terror. Ändå känner jag när jag lämnar biografen att jag kommer glömma den här rullen lika fort som jag...jag...Oj! Jag har visst sett en monsterfilm?! Undrar hur den var. Måste läsa.
/Vrångmannen
Det har snackats mycket om den här rullen. Ända sen den första teasertrailern dök upp där vi ser några ungdomar festa i New York och plötsligt kommer frihetsgudinnans huvud farande i en explosion och landar på gatan. Cloverfield är en annorlunda take på monsterrullen. Vi följer en avskedsfest via en av festdeltagarnas videokamera, plötsligt bryter helvetet löst i New York och ett gigantiskt monster börjar röja. Vi fortsätter följa skräcken genom hemkameran då vännerna flyr genom staden för att försöka hålla sig vid liv. Vill först bara kommentera att eftersom det är skakig handkamera hela tiden i långa tagningar så är det lätt att bli åksjuk (jag klarade mig bra). Bland de maffigaste ljudmattor jag varit med om på film! Det kändes som man satt i all kaos och när monstret ryter till dom första gångerna så reser sig nackhåren. Filmen lyckas också bra med att hålla kontinuiteten på ett smart och varierande sätt eftersom allt visas genom en endaste kamera som en av ungdomarna hela tiden dokumenterar med. Cloverfield är småspännande och underhållande under dess korta 85 minuter och det är ett gott jobb för en film helt utan musik och möjligheter till klipp mellan kameror och andra vanliga filmknep för att skapa terror. Ändå känner jag när jag lämnar biografen att jag kommer glömma den här rullen lika fort som jag...jag...Oj! Jag har visst sett en monsterfilm?! Undrar hur den var. Måste läsa.
/Vrångmannen
30 Days of night
@@@+
Äntligen. Vampyrfilmer är boring. Det finns ett par stycken som höjt sig över ribban. Fright Night från 1985 är fortfarande skön, Coppolas version av Dracula är snygg och intressant sen får man aldrig glömma Roman Polanskis höjdare Vampyrernas Natt som bjuder på otäck stämning och många garv. 30 Days of night är en modern skräckrulle som tar sig själv på fullt allvar. Du hittar inga wise cracks och busiga karaktärer här. Josh Hartnett (från 40 days & 40 nights hehehe) är sheriffen i en liten stad i Alaska som förbereder sig på 30 dagar av mörker. Mystiska saker börjar hända strax innan solen går ner för en månad och snart dyker monstren upp. Vampyrerna i den här historien är inga sexiga förförare i slängkappa och vitt smink, dom är snuskiga ätmaskiner som ser stan som en buffé och en chans att få äta äta äta i 30 dar eftersom alla vet att solljus (speciellt idag med ozonskikt och dyligt) inte är bra för hyn. Kan dom bli stoppade innan dom slaktat hela staden? 30 days of night är en välgjord skräckfilm och på sina ställen riktigt spännande. Det är vi inte bortskämda med. Jag blir nog lite för kritisk och kollar för mycket på detaljer då jag vanligtvis inte gillar vampyrer på film men hittar inte mycket att klaga på (och det borde väl vara ett ännu högre betyg?). Slutet lämnar lite att önska (c'mon?!!) men annars är det här riktigt stabilt. Se på bio och ta inte med dig den lilla taniga dejten för då är det slutsnuskat. 30 days of night är extremt våldsam, på rätt sätt.
/Vrångmannen
-----------------------------------------------------------------------------------
@@@
Idén med 30 dagar helt i mörker uppe i en avlägsen och isolerad Alaskabyhåla där snön yr och vinden blåser hårt och vampyrer snubblar in är ju klockren. Man har tagit vissa idéer från Dracula (vampyrerna anländer i en förlist båt, de har en Renfieldkaraktär vilket är en människa som är på väg att bli vampyr och jobbar för dem, och de snackar nån rotvälska som skulle kunna vara rumänska som den lät för 1000 år sen) kryddat med lite stämning från kultrullen Near Dark (och The Thing faktiskt) och rufsat ner ett par bitar western (den ensamma sheriffen som ska rädda byhåla från de onda cowboysarna a k a de blodtörstiga vampyrerna). Borta är det romantiska tjafset och glittret från Anne Rices värld. Istället är det elaka huggtänder, intorkat blod och fruktansvärda monstervampyrer som sliter sönder dig på 30 sekunder blankt. Slutscenen med vår hjälte Josh Hartnett och hans tjej är riktigt bra och blir som ett litet plus i kanten.
/Surskägget
Äntligen. Vampyrfilmer är boring. Det finns ett par stycken som höjt sig över ribban. Fright Night från 1985 är fortfarande skön, Coppolas version av Dracula är snygg och intressant sen får man aldrig glömma Roman Polanskis höjdare Vampyrernas Natt som bjuder på otäck stämning och många garv. 30 Days of night är en modern skräckrulle som tar sig själv på fullt allvar. Du hittar inga wise cracks och busiga karaktärer här. Josh Hartnett (från 40 days & 40 nights hehehe) är sheriffen i en liten stad i Alaska som förbereder sig på 30 dagar av mörker. Mystiska saker börjar hända strax innan solen går ner för en månad och snart dyker monstren upp. Vampyrerna i den här historien är inga sexiga förförare i slängkappa och vitt smink, dom är snuskiga ätmaskiner som ser stan som en buffé och en chans att få äta äta äta i 30 dar eftersom alla vet att solljus (speciellt idag med ozonskikt och dyligt) inte är bra för hyn. Kan dom bli stoppade innan dom slaktat hela staden? 30 days of night är en välgjord skräckfilm och på sina ställen riktigt spännande. Det är vi inte bortskämda med. Jag blir nog lite för kritisk och kollar för mycket på detaljer då jag vanligtvis inte gillar vampyrer på film men hittar inte mycket att klaga på (och det borde väl vara ett ännu högre betyg?). Slutet lämnar lite att önska (c'mon?!!) men annars är det här riktigt stabilt. Se på bio och ta inte med dig den lilla taniga dejten för då är det slutsnuskat. 30 days of night är extremt våldsam, på rätt sätt.
/Vrångmannen
-----------------------------------------------------------------------------------
@@@
Idén med 30 dagar helt i mörker uppe i en avlägsen och isolerad Alaskabyhåla där snön yr och vinden blåser hårt och vampyrer snubblar in är ju klockren. Man har tagit vissa idéer från Dracula (vampyrerna anländer i en förlist båt, de har en Renfieldkaraktär vilket är en människa som är på väg att bli vampyr och jobbar för dem, och de snackar nån rotvälska som skulle kunna vara rumänska som den lät för 1000 år sen) kryddat med lite stämning från kultrullen Near Dark (och The Thing faktiskt) och rufsat ner ett par bitar western (den ensamma sheriffen som ska rädda byhåla från de onda cowboysarna a k a de blodtörstiga vampyrerna). Borta är det romantiska tjafset och glittret från Anne Rices värld. Istället är det elaka huggtänder, intorkat blod och fruktansvärda monstervampyrer som sliter sönder dig på 30 sekunder blankt. Slutscenen med vår hjälte Josh Hartnett och hans tjej är riktigt bra och blir som ett litet plus i kanten.
/Surskägget
American Gangster
@@@
Ridley Scott. Denzel Washington. Russell Crowe. Och en episk berättelse om en knarkkung och polisen som jagar honom. Låter på papper som rena drömmen. Man kan tänka slevar av Gudfadern, The Departed och Scarface. En blivande klassiker. Men nej. Denzel och Russell är alldeles för bra skådisar för att det ska bli dåligt men det känns som att de bara gör sitt jobb. Jag känner ingen själ, inget riktigt hjärta. Ridley har förstås skapat en otroligt snygg film. 70-talet är återskapat in i minsta detalj. Men var är hjärtat? Var är den magiska stämningen? En film som är 2.40 lång ska inte kännas så lång (Sagan om Ringenrullarna t ex flyger förbi med sina 3 timmar) men American Gangster lämnar en del träsmak i röven. En hel del skulle kunna klippas bort utan att förstöra handling eller karaktärsutveckling. Jag säger inte att den är dålig. Men jag hade förväntat mig bättre. Bra mycket bättre.
/Surskägget
...................................................................
@@
Ledsen men det här var inget vidare. Ledsna snuthundögat Russel Crowe försöker sätta dit knarkkungen Denzel Washington (grym skådis men här på tomgång). Nästan tre timmar sömnpiller. En "true story" som förmodligen är mycket mer spännande och dramatisk i verkliga livet. Hollywood skäms! Ni ska ta verkliga händelser, ljuga till det och ta några extra varv och sen bjussa på en "epic" eller stjärtsparkare av rang. Vill jag se folk knuffas kan jag kolla på Cops på tv. Det är knappt ens snyggt gjort. Ridley Scott ta en semester. Det börjar likna glömfabriken här. Jag är så sur så jag plockar nästan bort en "fnork" till från betyget som man rycker en stjärna från en restaurang. Kartong.
/Vrångmannen
Ridley Scott. Denzel Washington. Russell Crowe. Och en episk berättelse om en knarkkung och polisen som jagar honom. Låter på papper som rena drömmen. Man kan tänka slevar av Gudfadern, The Departed och Scarface. En blivande klassiker. Men nej. Denzel och Russell är alldeles för bra skådisar för att det ska bli dåligt men det känns som att de bara gör sitt jobb. Jag känner ingen själ, inget riktigt hjärta. Ridley har förstås skapat en otroligt snygg film. 70-talet är återskapat in i minsta detalj. Men var är hjärtat? Var är den magiska stämningen? En film som är 2.40 lång ska inte kännas så lång (Sagan om Ringenrullarna t ex flyger förbi med sina 3 timmar) men American Gangster lämnar en del träsmak i röven. En hel del skulle kunna klippas bort utan att förstöra handling eller karaktärsutveckling. Jag säger inte att den är dålig. Men jag hade förväntat mig bättre. Bra mycket bättre.
/Surskägget
...................................................................
@@
Ledsen men det här var inget vidare. Ledsna snuthundögat Russel Crowe försöker sätta dit knarkkungen Denzel Washington (grym skådis men här på tomgång). Nästan tre timmar sömnpiller. En "true story" som förmodligen är mycket mer spännande och dramatisk i verkliga livet. Hollywood skäms! Ni ska ta verkliga händelser, ljuga till det och ta några extra varv och sen bjussa på en "epic" eller stjärtsparkare av rang. Vill jag se folk knuffas kan jag kolla på Cops på tv. Det är knappt ens snyggt gjort. Ridley Scott ta en semester. Det börjar likna glömfabriken här. Jag är så sur så jag plockar nästan bort en "fnork" till från betyget som man rycker en stjärna från en restaurang. Kartong.
/Vrångmannen
onsdag 6 februari 2008
The Actors: CHUCK NORRIS FOREVER!
Chuck Norris är tuff och han var min stora videohjälte när jag var liten och därför ska han hyllas (även om sågningarna duggar lika tätt). (Surskägget här, jag kommer hoppa in på vissa av filmerna, för jag minns knappt hälften av dem tillräckligt bra för att sätta betyg) (hey, det var 20 år sen man såg vissa!).
The Way of the dragon (1972) - @@@
Det här är egentligen Bruce Lees rulle och Chuck Norris har hoppat in som bad guy. Chucken blir besegrad av Lee i en tuff fight i Colosseum men redan här får man en smak av hans personlighet och feta roundhousesparkar. Rullen är schysst och som gammal karatefilm så är den kvalitetsmässigt långt över andra rullar från samma tid.
Tagline: The Colosseum . . the battleground of Bruce Lee and Chuck Norris
Surskäggets kommentar: Köpte den här på dvd för ett tag sen för mindes den som värsta coola rullen. Den sög. Fajten i Colosseum är okej, men det är också allt. Betyg: @
Breaker! Breaker! (1977) - @@
Filmen är sådär men det är en riktig huvudroll för Chucken som söker efter sin försvunna bror i en håla långt nere i amerikanska södern. Fånigt, för lite action men lite schysst dammigt och bråkande långtradarchaffisar. Den är ok men knappt.
Tagline: A town without justice. A hero without fear.
Good guys wear black (1978) - @@
Chuck är en ex-commando som försöker ta reda på vem som dödar hans gamla kollegor (ständigt återkommande tema i den här sortens rullar). Som vanligt för dom tidigare rullarna så är det lite för mycket dötid men när Norris exploderar så vill man inte stå i hans väg. Ett par riktigt påhittiga actionscener och Norris första med den grymt balla mustaschen!
Tagline: The C.I.A. can't afford John T. Booker... alive.
A Force of one (1979) - @@
Chuckens första hyggliga genombrott som actionstjärna (har jag för mig..) där han jagar en karateseriemördare (hahaha!). Som vanligt lite tuffa fighter, horribel dialog och en fet avslutningskamp mot den dåvarande riktige mästaren Bill "Superfoot" Wallace som här "spelar" skurken.
Tagline: He hears the silence. He see's the darkness. He's the only one who can stop the killing.
Surskäggets kommentar: Precis som Vrångmannen skriver är det. Fajterna är okej. Man får till och med se en tidig variant av Ultimate Fighting i en boxningsring som är knäppusel mot dagens riktiga kampsportskillar. HAHAHAHA. Betyg: @@
The Octagon (1980) - @@@@
Äntligen! Min all time favorit från förr. Någon har startat ett hemligt träningsläger för ninjor (!), den så kallade The Octagon. Det gillar inte Chucken, som själv tränades till ninja som liten. Han tar ihjäl alla! Tuff stämning och riktigt bra action för den tiden. Slutstriden där Chuckie själv måste träda in i The Octagon och kampas mot ninjor medan eldslågor slår upp överallt går till historien. Chuck Norris med svärd och kaststjärnor är alltid en fyra. Alltid.
Tagline: The Ninja, unholy masters of terror. No one will admit they still exist
Surskäggets kommentar: Bäst i hela filmen är när Chuck Norris tänker. För att vi ska fatta att det är hans tankar och inte bara en voice-over så ekar det. "Ninja..ja...ja..ja, can't be...be...be...be...". HAHAHAHHA! Utöver det är det väl en helt okej slutfajt när han kommer till ninjornas högkvarter. Men innan han kommer dit så är det zzzzzzzzzz.... Betyg: @@
An Eye for an eye (1981) - @@@
Chuckieponken spelar en ex-snut som sparkar stjärt med den kinesiska maffian. Jag minns att den var ball och att Chucken kickar en kille genom en ruta. The regular fluffy stuff. Helt ok.
Tagline: Chuck Norris doesn't need a weapon... he is a weapon
Surskäggets kommentar: En av rullarna jag sett men inte kommer ihåg. Dock är titeln så cool och så har jag för mig att han hade tuffa solglajjor och det där med bilrutan minns jag vagt med. Betyg: @@@
Silent Rage (1982) - @@@
Chuck Norris möter Frankenstein...typ! Chuck är en sheriff som skjuter ihjäl en stor galen mördare MEN några forskare experimenterar på mördaren och råkar få honom till liv och samtidigt gör honom osårbar HAHAHAHAHA! Det här är minst sagt ok. Blodig rysaraction där Chucken verkar lite lite rädd ibland...nä jag såg nog fel. Chucken får helt enkelt sparka hårdare!
Tagline: Science created him. Now Chuck Norris must destroy him
Forced Vengeance (1982) - @@
Den här var inte så rolig (förutom Chuckens cowboyhatt). Denna gång spelar vår hjälte en säkerhetsvakt som hjälper sin polare då maffian är ute efter honom. Minns denna som rätt actionspäckad men kändes klart som en mitt-i-mellan rulle.
Tagline: A walking weapon that never misses!
Lone Wolf MqQuade (1983) - @@@
En riktig modern western. Dammigt, tufft med krutröken hängande i luften! David Carradine spelar boven och det är rejält underhållande och för första gången känns det som en riktigt påkostad hollywoodrulle (för genren) med en genomtänkt story. Mer pang pang än karate men visst bjussar Chucken på några roundkicks.
Tagline: The 'Mad Dog' Criminal...The 'Lone Wolf' Lawman...The Ultimate Showdown
Surskäggets kommentar: Chuck Norris barbröstad med mer kroppshår än en bergspuma och med avsågat hagelgevär i en skön modern westernvariant. Det räcker för en trea alla gånger. Betyg: @@@
Missing in Action (1984) - @@@
Precis samma vietnamvåldshandling som Rambo: First Blood Part II fast den här kom FÖRST! Klart sämre än Rambo men du vill ha maskulint pangpang till din folköl och köttabit så är den helt ok. Jag nämner i samma veva de två uppföljarna, MIA II: The Beginning (en prequel till ettan) och Braddock: MIA III som jag minns som lite sämre varianter.
Tagline: The war's not over until the last man comes home
Surskäggets kommentar: Vrångmannen sa det. Som Rambo II fast sämre. Minns att det var ett jävla krig mellan Chucken och Sly där de anklagade varandra för att ha snott storyn av varandra etc. Betyg: @@@
Code of Silence (1985) - @@
Snutrulle a'la standard med Chuck Norris och hans mustasch. Här bjussar han på lite karateaction men verkar mest ha gått över till tyngre eldvapen. Det är synd. Minns att man frossade när man såg den balla trailern men rullen levererade tyvärr inte ens när man var 15. Storyn är det dock inget fel på och någonstans kanske den här rullen blev lite för allvarlig och det skojiga busaction man var van vid var som bortblåst. Ska fan se om den.
Tagline: Eddie Cusack's a good cop having a very bad day
Surskäggets kommentar: Chuck är lite "seriösare" än vanligt. Vill dock minnas en jakt på ett tunnelbanetak och nån tuff fajt inne på en krog där Chucken rensar ut ordentligt. Betyg: @@@
Invasion USA (1985) - @@@@
Nu börjar vi snacka BALLT! Terroristarmé försöker invadera USA men då kommer Chucken och tar hand om dom allihop! Fullt fräs och ingen tid för tjafs. Söker du ball barnförbjuden action så har den här allt. Det kan vara en av dom löjligaste filmerna som har gjorts men sånt skiter vi i här. ROCK 'N' (ROUNDHOUSE KICK) ROLL + världens ondaste skurk. Hahahahaha! Se och se om!
Tagline: No one thought it could ever happen here...
Surskäggets kommentar: Chucken dödar huvudskurken genom att skjuta honom...med bazooka! På två meters håll! Damn vad coolt! Betyg: @@@@
The Delta Force (1986)/ The Delta Force 2: Colombian Connection (1990) - @@ / @@@
Tar dom här rullarna på samma gång. Ettan är rätt tråkig och var legenden Lee Marvins sista film. Chuck och specialstyrkan som slåss mot terrorister fick klara sig utan honom i tvåan. Vår vän Kuntza hyllar tvåan som en over the top action utan dess like men jag håller inte med. Den är klart godkänd och har många sköna scener (bl.a Billy Drago som ondast!) men om man t.ex jämför den med Invasion USA så står den sig rätt slätt. Acceptabel underhållning i genren medan man väntar på nästa riktiga stjärtsparkare.
Taglines: 1) They don't negotiate with terrorists... they blow them away!, 2) Norris and the force are back (den är fan sådär..)
Surskäggets kommentar: "Open this door or I will blow the plane!" Det funkar -86, skulle inte funka idag. Lite för lång på sina ställen, men ändå klart sevärd. Lee gör inte mycket väsen av sig, men Chuck flyger genom ett fönster på motorcykel så han kan roundhousesparka sönder skurken på slutet. Betyg: @@@
Firewalker (1986) - @
Skitdålig , plastig Indiana Joneskopia med Louis Gossett Jr som sidekick. Bedrövligt.
Tagline: A pair of down-and-out fortune hunters cash in on high adventure!
Surskäggets kommentar: En riktigt höjdare som jag brukade se om och om igen när jag var 12, 13. Såg den säkert 10-15 ggr. Ja, det är en sämre Indykopia, men med hjärtat på rätt ställe. Perfekt matinéunderhållning, och även om den inte är sådär Chucktuff är den fortfarande underhållande. Betyg: @@@
Hero & the terror (1988) - @@
Fan det här kunde ha blivit så bra. Chuck jagar en galen seriemördare kallad "The terror", fångar honom och sätter honom på en anstalt. Mördaren flyr och things get personal. Jag älskar ju cross-overs mellan genrer (skräckfilm möter snutrulle möter karatedans) men den här är tyvärr inget vidare. Ospännande och på tok för lite action. Här börjar det gå utför för vår vän Norris på riktigt.
Tagline: Heroes hit hardest
Surskäggets kommentar: Nej. Betyg: @
Sen dök det upp en rad med usla rullar som Sidekicks, Top Dog (men va faan?!), The Hitman mfl. Dessa är knappt värd att nämna men det kom en halvintressant rulle bland allt skräp (skilj alltid på skräp och bra skräp sa ja!).
Hellbound (1994) - @@@
Hahaha fatta! Chucken är polis och undersöker ett mord med religösa undertoner. Då dyker djävulen upp och fighten är i full gång! Behöver jag säga mer? Nä! För ni är redan intresserade! En skönt pajig cross over som faktiskt är riktigt underhållande med halvhyggliga oneliners mer humor än väntat och så naturligtvis den största skurken av dom alla, hin håle själv! Hvergang!
Tagline: Mess with this Chicago cop and there's hell to pay.
/Vrångmannen
The Way of the dragon (1972) - @@@
Det här är egentligen Bruce Lees rulle och Chuck Norris har hoppat in som bad guy. Chucken blir besegrad av Lee i en tuff fight i Colosseum men redan här får man en smak av hans personlighet och feta roundhousesparkar. Rullen är schysst och som gammal karatefilm så är den kvalitetsmässigt långt över andra rullar från samma tid.
Tagline: The Colosseum . . the battleground of Bruce Lee and Chuck Norris
Surskäggets kommentar: Köpte den här på dvd för ett tag sen för mindes den som värsta coola rullen. Den sög. Fajten i Colosseum är okej, men det är också allt. Betyg: @
Breaker! Breaker! (1977) - @@
Filmen är sådär men det är en riktig huvudroll för Chucken som söker efter sin försvunna bror i en håla långt nere i amerikanska södern. Fånigt, för lite action men lite schysst dammigt och bråkande långtradarchaffisar. Den är ok men knappt.
Tagline: A town without justice. A hero without fear.
Good guys wear black (1978) - @@
Chuck är en ex-commando som försöker ta reda på vem som dödar hans gamla kollegor (ständigt återkommande tema i den här sortens rullar). Som vanligt för dom tidigare rullarna så är det lite för mycket dötid men när Norris exploderar så vill man inte stå i hans väg. Ett par riktigt påhittiga actionscener och Norris första med den grymt balla mustaschen!
Tagline: The C.I.A. can't afford John T. Booker... alive.
A Force of one (1979) - @@
Chuckens första hyggliga genombrott som actionstjärna (har jag för mig..) där han jagar en karateseriemördare (hahaha!). Som vanligt lite tuffa fighter, horribel dialog och en fet avslutningskamp mot den dåvarande riktige mästaren Bill "Superfoot" Wallace som här "spelar" skurken.
Tagline: He hears the silence. He see's the darkness. He's the only one who can stop the killing.
Surskäggets kommentar: Precis som Vrångmannen skriver är det. Fajterna är okej. Man får till och med se en tidig variant av Ultimate Fighting i en boxningsring som är knäppusel mot dagens riktiga kampsportskillar. HAHAHAHA. Betyg: @@
The Octagon (1980) - @@@@
Äntligen! Min all time favorit från förr. Någon har startat ett hemligt träningsläger för ninjor (!), den så kallade The Octagon. Det gillar inte Chucken, som själv tränades till ninja som liten. Han tar ihjäl alla! Tuff stämning och riktigt bra action för den tiden. Slutstriden där Chuckie själv måste träda in i The Octagon och kampas mot ninjor medan eldslågor slår upp överallt går till historien. Chuck Norris med svärd och kaststjärnor är alltid en fyra. Alltid.
Tagline: The Ninja, unholy masters of terror. No one will admit they still exist
Surskäggets kommentar: Bäst i hela filmen är när Chuck Norris tänker. För att vi ska fatta att det är hans tankar och inte bara en voice-over så ekar det. "Ninja..ja...ja..ja, can't be...be...be...be...". HAHAHAHHA! Utöver det är det väl en helt okej slutfajt när han kommer till ninjornas högkvarter. Men innan han kommer dit så är det zzzzzzzzzz.... Betyg: @@
An Eye for an eye (1981) - @@@
Chuckieponken spelar en ex-snut som sparkar stjärt med den kinesiska maffian. Jag minns att den var ball och att Chucken kickar en kille genom en ruta. The regular fluffy stuff. Helt ok.
Tagline: Chuck Norris doesn't need a weapon... he is a weapon
Surskäggets kommentar: En av rullarna jag sett men inte kommer ihåg. Dock är titeln så cool och så har jag för mig att han hade tuffa solglajjor och det där med bilrutan minns jag vagt med. Betyg: @@@
Silent Rage (1982) - @@@
Chuck Norris möter Frankenstein...typ! Chuck är en sheriff som skjuter ihjäl en stor galen mördare MEN några forskare experimenterar på mördaren och råkar få honom till liv och samtidigt gör honom osårbar HAHAHAHAHA! Det här är minst sagt ok. Blodig rysaraction där Chucken verkar lite lite rädd ibland...nä jag såg nog fel. Chucken får helt enkelt sparka hårdare!
Tagline: Science created him. Now Chuck Norris must destroy him
Forced Vengeance (1982) - @@
Den här var inte så rolig (förutom Chuckens cowboyhatt). Denna gång spelar vår hjälte en säkerhetsvakt som hjälper sin polare då maffian är ute efter honom. Minns denna som rätt actionspäckad men kändes klart som en mitt-i-mellan rulle.
Tagline: A walking weapon that never misses!
Lone Wolf MqQuade (1983) - @@@
En riktig modern western. Dammigt, tufft med krutröken hängande i luften! David Carradine spelar boven och det är rejält underhållande och för första gången känns det som en riktigt påkostad hollywoodrulle (för genren) med en genomtänkt story. Mer pang pang än karate men visst bjussar Chucken på några roundkicks.
Tagline: The 'Mad Dog' Criminal...The 'Lone Wolf' Lawman...The Ultimate Showdown
Surskäggets kommentar: Chuck Norris barbröstad med mer kroppshår än en bergspuma och med avsågat hagelgevär i en skön modern westernvariant. Det räcker för en trea alla gånger. Betyg: @@@
Missing in Action (1984) - @@@
Precis samma vietnamvåldshandling som Rambo: First Blood Part II fast den här kom FÖRST! Klart sämre än Rambo men du vill ha maskulint pangpang till din folköl och köttabit så är den helt ok. Jag nämner i samma veva de två uppföljarna, MIA II: The Beginning (en prequel till ettan) och Braddock: MIA III som jag minns som lite sämre varianter.
Tagline: The war's not over until the last man comes home
Surskäggets kommentar: Vrångmannen sa det. Som Rambo II fast sämre. Minns att det var ett jävla krig mellan Chucken och Sly där de anklagade varandra för att ha snott storyn av varandra etc. Betyg: @@@
Code of Silence (1985) - @@
Snutrulle a'la standard med Chuck Norris och hans mustasch. Här bjussar han på lite karateaction men verkar mest ha gått över till tyngre eldvapen. Det är synd. Minns att man frossade när man såg den balla trailern men rullen levererade tyvärr inte ens när man var 15. Storyn är det dock inget fel på och någonstans kanske den här rullen blev lite för allvarlig och det skojiga busaction man var van vid var som bortblåst. Ska fan se om den.
Tagline: Eddie Cusack's a good cop having a very bad day
Surskäggets kommentar: Chuck är lite "seriösare" än vanligt. Vill dock minnas en jakt på ett tunnelbanetak och nån tuff fajt inne på en krog där Chucken rensar ut ordentligt. Betyg: @@@
Invasion USA (1985) - @@@@
Nu börjar vi snacka BALLT! Terroristarmé försöker invadera USA men då kommer Chucken och tar hand om dom allihop! Fullt fräs och ingen tid för tjafs. Söker du ball barnförbjuden action så har den här allt. Det kan vara en av dom löjligaste filmerna som har gjorts men sånt skiter vi i här. ROCK 'N' (ROUNDHOUSE KICK) ROLL + världens ondaste skurk. Hahahahaha! Se och se om!
Tagline: No one thought it could ever happen here...
Surskäggets kommentar: Chucken dödar huvudskurken genom att skjuta honom...med bazooka! På två meters håll! Damn vad coolt! Betyg: @@@@
The Delta Force (1986)/ The Delta Force 2: Colombian Connection (1990) - @@ / @@@
Tar dom här rullarna på samma gång. Ettan är rätt tråkig och var legenden Lee Marvins sista film. Chuck och specialstyrkan som slåss mot terrorister fick klara sig utan honom i tvåan. Vår vän Kuntza hyllar tvåan som en over the top action utan dess like men jag håller inte med. Den är klart godkänd och har många sköna scener (bl.a Billy Drago som ondast!) men om man t.ex jämför den med Invasion USA så står den sig rätt slätt. Acceptabel underhållning i genren medan man väntar på nästa riktiga stjärtsparkare.
Taglines: 1) They don't negotiate with terrorists... they blow them away!, 2) Norris and the force are back (den är fan sådär..)
Surskäggets kommentar: "Open this door or I will blow the plane!" Det funkar -86, skulle inte funka idag. Lite för lång på sina ställen, men ändå klart sevärd. Lee gör inte mycket väsen av sig, men Chuck flyger genom ett fönster på motorcykel så han kan roundhousesparka sönder skurken på slutet. Betyg: @@@
Firewalker (1986) - @
Skitdålig , plastig Indiana Joneskopia med Louis Gossett Jr som sidekick. Bedrövligt.
Tagline: A pair of down-and-out fortune hunters cash in on high adventure!
Surskäggets kommentar: En riktigt höjdare som jag brukade se om och om igen när jag var 12, 13. Såg den säkert 10-15 ggr. Ja, det är en sämre Indykopia, men med hjärtat på rätt ställe. Perfekt matinéunderhållning, och även om den inte är sådär Chucktuff är den fortfarande underhållande. Betyg: @@@
Hero & the terror (1988) - @@
Fan det här kunde ha blivit så bra. Chuck jagar en galen seriemördare kallad "The terror", fångar honom och sätter honom på en anstalt. Mördaren flyr och things get personal. Jag älskar ju cross-overs mellan genrer (skräckfilm möter snutrulle möter karatedans) men den här är tyvärr inget vidare. Ospännande och på tok för lite action. Här börjar det gå utför för vår vän Norris på riktigt.
Tagline: Heroes hit hardest
Surskäggets kommentar: Nej. Betyg: @
Sen dök det upp en rad med usla rullar som Sidekicks, Top Dog (men va faan?!), The Hitman mfl. Dessa är knappt värd att nämna men det kom en halvintressant rulle bland allt skräp (skilj alltid på skräp och bra skräp sa ja!).
Hellbound (1994) - @@@
Hahaha fatta! Chucken är polis och undersöker ett mord med religösa undertoner. Då dyker djävulen upp och fighten är i full gång! Behöver jag säga mer? Nä! För ni är redan intresserade! En skönt pajig cross over som faktiskt är riktigt underhållande med halvhyggliga oneliners mer humor än väntat och så naturligtvis den största skurken av dom alla, hin håle själv! Hvergang!
Tagline: Mess with this Chicago cop and there's hell to pay.
/Vrångmannen
tisdag 5 februari 2008
Dagens Hyllning
Planes, Trains & Automobiles (Raka Spåret Till Chicago) - @@@@
Ibland behövs bara en enkel idé och två sköna skådisar för att få en film att bli en hysterisk skrattfest. Steve Martin är den hyperstressade affärsmannen som varit i NY på business och nu ska hem till familjen över Thanksgiving. Redan när han ska få tag på en taxi till flygplatsen skiter det sig (Kevin Bacon i en lysande cameo snor den framför honom) och det blir inte bättre ju längre resan tar. Han hamnar bredvid John Candy på planet och Candy är förstås lika avslappnad som Martin är stressad. Naturligtvis slumpar det sig så att det udda paret tvingas att slå följe när planet tvingas landa p g a dåligt väder. Sen försöker de med tåg och bil att ta sig hem men resan blir självklart värre och värre hela tiden. Favoritscenerna är många, men när John Candy pussar Steve Martin på örat när de legat sked en hel natt utan att veta om det eller när Candy somnar bakom ratten på bilen är komiska klassiker. Candys buffliga, teddybjörnshumor har aldrig passat bättre än här, och i kombo med Steve Martins strama och stela minspel är det rena rama himmelriket för skrattmusklerna (se bara på omslaget det säger allt om filmen!). Regissören John Hughes sista riktigt bra film (dock har han skrivit manus till ett par höjdare även efter denna, Ett Päron Till Farsa Firar Jul bl a).
måndag 4 februari 2008
Across the Universe
@@@
När den en av vår tids mest spännande visuella regissörer Baz Luhrman gjorde "Moulin Rouge" skapade han en klassiker som blandade moderna popdängor med ett 1800-tals Paris i en härlig salig röra. Jag brukar inte gilla musikaler, men när skådisarna brister ut i Elton John eller The Police och regissören låter gamla texter få helt nya betydelser, ja, då kan inte ens jag tycka illa om genren. Det är lite samma sak med denna film. Här har man dock valt att koncentrera sig enbart på The Beatles massiva sångskatt. Jag har alltid gillat Beatles (naturligtvis ett av världshistoriens mest nyskapande band) men handen på hjärtat så har jag nog alltid tyckt att texterna är lite tuggummipoppiga (hjärta, smärta och ofta bara en massa ord som låter bra ihop och som rimmar). När texterna hamnar i en annan kontext (som här) upptäcker jag plötsligt djup och mening med texter jag alltid avfärdat som lite smålustiga i bästa fall och töntiga i värsta fall.
De många musikaliska numrena är vackert fångade och både Joe Cocker och Bono dyker upp i sjungande cameos (dessutom ser vi Salma Hayek som sexig sjuksköterska i en kort sekvens). Kändast i denna film är nog annars Evan Rachel Wood (som filmfans minns från Tretton och musikfans känner till som Marilyn Mansons nuvarande flickvän). Men samtliga skådisar gör ett bra jobb att fånga 60-talets känsla i ett USA där studenter revolterar mot Vietnamkriget och hippierörelsen är på frammarsch. Filmen är faktiskt lite som en blandning av Hair och just Moulin Rouge.
Nå. Detta hade kunnat bli hur bra som helst, men regissören låter det skena iväg ibland. Det finns ett par musikalnummer som visserligen är snygga, men som bara är transportsträckor trots allt. 2.13 blir lite för långt, och man skulle valt att klippa bort ett par nummer och slängt med dem på dvd:ns extramaterial istället. Som det är nu får den klart godkänt, och för alla oss som gillar Beatleslåtar är det en härlig musikalisk resa där gamla låtar blir som nya vänner.
/Surskägget
När den en av vår tids mest spännande visuella regissörer Baz Luhrman gjorde "Moulin Rouge" skapade han en klassiker som blandade moderna popdängor med ett 1800-tals Paris i en härlig salig röra. Jag brukar inte gilla musikaler, men när skådisarna brister ut i Elton John eller The Police och regissören låter gamla texter få helt nya betydelser, ja, då kan inte ens jag tycka illa om genren. Det är lite samma sak med denna film. Här har man dock valt att koncentrera sig enbart på The Beatles massiva sångskatt. Jag har alltid gillat Beatles (naturligtvis ett av världshistoriens mest nyskapande band) men handen på hjärtat så har jag nog alltid tyckt att texterna är lite tuggummipoppiga (hjärta, smärta och ofta bara en massa ord som låter bra ihop och som rimmar). När texterna hamnar i en annan kontext (som här) upptäcker jag plötsligt djup och mening med texter jag alltid avfärdat som lite smålustiga i bästa fall och töntiga i värsta fall.
De många musikaliska numrena är vackert fångade och både Joe Cocker och Bono dyker upp i sjungande cameos (dessutom ser vi Salma Hayek som sexig sjuksköterska i en kort sekvens). Kändast i denna film är nog annars Evan Rachel Wood (som filmfans minns från Tretton och musikfans känner till som Marilyn Mansons nuvarande flickvän). Men samtliga skådisar gör ett bra jobb att fånga 60-talets känsla i ett USA där studenter revolterar mot Vietnamkriget och hippierörelsen är på frammarsch. Filmen är faktiskt lite som en blandning av Hair och just Moulin Rouge.
Nå. Detta hade kunnat bli hur bra som helst, men regissören låter det skena iväg ibland. Det finns ett par musikalnummer som visserligen är snygga, men som bara är transportsträckor trots allt. 2.13 blir lite för långt, och man skulle valt att klippa bort ett par nummer och slängt med dem på dvd:ns extramaterial istället. Som det är nu får den klart godkänt, och för alla oss som gillar Beatleslåtar är det en härlig musikalisk resa där gamla låtar blir som nya vänner.
/Surskägget
Chucken
Chuck Norris är tuff. Så tuff att det drivs en sajt där påhittade fakta om Chucken driver med hans tuffhet. Typ: Chuck Norris' tears can cure cancer. Too bad he has never cried. Eller en av mina favoriter: Chuck Norris once went to the Virgin Islands. When he left they were renamed to The Islands. Hehehehe. Nu har 400 av de bästa blivit en bok. Chucken själv har hittills hållt god min meeeeeeeen nu är det slut på det roliga och han har stämt förlaget.
Här ett klipp ur artikeln från Expressen:
""Några av uppgifterna är rasistiska, oanständiga och porträtterar Mr Norris som kriminell" står det bland annat i stämningsansökan.Chuck Norris slog igenom på 1970-talet i kampsportfilmer som "The delta force" och "Missing in action", och har närmast fått kultstatus för sin image som den hårdaste av alla hårda. Mest känd är han för rollen i tv-serien "Walker, Texas Ranger"."
Här bevisar Expressen sin storhet när de nämner att Chucken slog igenom på 70-talet och sen använder två 80-talsfilmer som bevis för detta. Hehehehe...Att han dessutom skulle vara mest känd för teveserien som plågar alla nattsuddare vete fan. Nåja.
En sista kul grej om Chuck.
/Surskägget
Här ett klipp ur artikeln från Expressen:
""Några av uppgifterna är rasistiska, oanständiga och porträtterar Mr Norris som kriminell" står det bland annat i stämningsansökan.Chuck Norris slog igenom på 1970-talet i kampsportfilmer som "The delta force" och "Missing in action", och har närmast fått kultstatus för sin image som den hårdaste av alla hårda. Mest känd är han för rollen i tv-serien "Walker, Texas Ranger"."
Här bevisar Expressen sin storhet när de nämner att Chucken slog igenom på 70-talet och sen använder två 80-talsfilmer som bevis för detta. Hehehehe...Att han dessutom skulle vara mest känd för teveserien som plågar alla nattsuddare vete fan. Nåja.
En sista kul grej om Chuck.
/Surskägget
söndag 3 februari 2008
Dåliga filmer, dåliga insatser
Gillar man film, stjärnor och Hollywood så gillar man The Oscars. Nuförtiden är yours truly för gammal för att sitta uppe hela natten och kolla på det lyxiga spektaklet så man får nöja sig med den nedklippta versionen av showen som visas (på svt tror jag) några dagar senare. Tyvärr så vet man då redan hur det har gått men det gör inget. Det är alltid skoj att se om någon surnar till när dom förlorat, vilket händer rätt sällan, samt vad det bjuds på för galen underhållning. En av dom bästa grejerna med Oscarsgalan är tacktalen. Man håller inte alltid i soffan med om att de som vunnit skulle få priset men det brukar vara top notch rullar och skådisar som bär hem den ganska fulsnygga guldgubbestatyetten. Här i Sverige har vi guldbaggen..
Jag gillar dålig film nästan lika mycket som bra film. Man kan skratta åt bedrövliga skådisar, dålig klippning, usel historia etc. och må lite fint när man självgott skrockar i biomörkret eller framför platt-tvn. Kanske ska man dock (i synnerhet om man själv är en misslyckad filmare) någonstans inse att dessa människor har kommit så långt så dom åtminstone har fått göra en långfilm som blivit distribuerad på ett eller annat vis och fått en publik även om filmen i sig kanske var bedrövlig. Men jag säger nepp! Jag skrattar, svär, gapar och sätter bärsen i halsen när en sån här rulle presenteras för mitt öga och jag skiter en hel hink i att någon låtit dom göra sådan dylig och underbar dynga. Jag vill ha dåligt och jag vill skratta åt det. Mer sånt!
Därför är det så härligt att det finns en motsvarighet till The Oscars som är precis raka motsatsen, nämligen The Golden Raspberry Awards eller "The Razzies" som den också kallas. Här belönas de sämsta skådespelarprestationerna (ofta av duktiga skådisar som helt enkelt fått usel regi eller haft en dålig dag eller 70) och dom sämsta filmerna, manusen etc. Precis som The Oscars fast tvärtom hehe. Nomineringarna för The Razzies presenteras bara en dag innan Oscarsnomineringarna blir klara vilket i sin tur säger en del. Väldigt få av stjärnorna som vinner en raspberry award dyker upp på ceremonin för att hämta sina "fina" priser (ett guldsprayat hallon på en plastfot värt 30-40 spänn) men det händer titt som tätt att dom med stor självdistans dyker upp till publikens stora jubel och accepterar att just i det projektet gjorde dom sitt allra sämsta. Tom Green (naturligtvis) för Freddy got fingered (som är hahahaha helt ok hahahahaaha! den är det!), Paul Verhoeven för regin av Showgirls och några fler har stått på scenen och bett om förlåtelse. Ben Affleck dök aldrig upp på The Razzies men då han fick reda på att han vunnit tre stycken samma år (sämsta skådis i Gilgli, Paycheck och Daredevil 2003...IN YOUR FACE SURSKÄGGET!!) krävde han att få sitt pris och knölade sen sönder det live på The Larry King Show. Sen sålde han priset svindyrt på e-bay och gav pengarna till The Golden Raspberry awards så att det täckte lokalhyran för nästa års ceremonil. Hehehe det är väl ok.
Halle Berry är en av de få i branschen som dykt upp och bjudit på sig själv totalt då hon nominerades och sedan vann sämsta skådespelare för crapfesten Catwoman. Check it out.
The Golden Raspberries är en rolig tillställning och en skön motpol till den prestigefyllda och seriösa Oscarn. Synd att vi inte kan se galan här hemma men det finns en hel del att se och läsa på nätet.
http://www.razzies.com/
Sen har vi ju svensk film när den är som sämst/roligast (jag darrade till lite på handen av extas). Återkommer om detta men då måste jag nog vara lite halvfull när jag skriver samt ha soundtracket till filmen Strul på i bakgrunden. Inte för att rullen är så dålig utan för att den bara ger den rätta stämningen.
/Vrångmannen
Jag gillar dålig film nästan lika mycket som bra film. Man kan skratta åt bedrövliga skådisar, dålig klippning, usel historia etc. och må lite fint när man självgott skrockar i biomörkret eller framför platt-tvn. Kanske ska man dock (i synnerhet om man själv är en misslyckad filmare) någonstans inse att dessa människor har kommit så långt så dom åtminstone har fått göra en långfilm som blivit distribuerad på ett eller annat vis och fått en publik även om filmen i sig kanske var bedrövlig. Men jag säger nepp! Jag skrattar, svär, gapar och sätter bärsen i halsen när en sån här rulle presenteras för mitt öga och jag skiter en hel hink i att någon låtit dom göra sådan dylig och underbar dynga. Jag vill ha dåligt och jag vill skratta åt det. Mer sånt!
Därför är det så härligt att det finns en motsvarighet till The Oscars som är precis raka motsatsen, nämligen The Golden Raspberry Awards eller "The Razzies" som den också kallas. Här belönas de sämsta skådespelarprestationerna (ofta av duktiga skådisar som helt enkelt fått usel regi eller haft en dålig dag eller 70) och dom sämsta filmerna, manusen etc. Precis som The Oscars fast tvärtom hehe. Nomineringarna för The Razzies presenteras bara en dag innan Oscarsnomineringarna blir klara vilket i sin tur säger en del. Väldigt få av stjärnorna som vinner en raspberry award dyker upp på ceremonin för att hämta sina "fina" priser (ett guldsprayat hallon på en plastfot värt 30-40 spänn) men det händer titt som tätt att dom med stor självdistans dyker upp till publikens stora jubel och accepterar att just i det projektet gjorde dom sitt allra sämsta. Tom Green (naturligtvis) för Freddy got fingered (som är hahahaha helt ok hahahahaaha! den är det!), Paul Verhoeven för regin av Showgirls och några fler har stått på scenen och bett om förlåtelse. Ben Affleck dök aldrig upp på The Razzies men då han fick reda på att han vunnit tre stycken samma år (sämsta skådis i Gilgli, Paycheck och Daredevil 2003...IN YOUR FACE SURSKÄGGET!!) krävde han att få sitt pris och knölade sen sönder det live på The Larry King Show. Sen sålde han priset svindyrt på e-bay och gav pengarna till The Golden Raspberry awards så att det täckte lokalhyran för nästa års ceremonil. Hehehe det är väl ok.
Halle Berry är en av de få i branschen som dykt upp och bjudit på sig själv totalt då hon nominerades och sedan vann sämsta skådespelare för crapfesten Catwoman. Check it out.
The Golden Raspberries är en rolig tillställning och en skön motpol till den prestigefyllda och seriösa Oscarn. Synd att vi inte kan se galan här hemma men det finns en hel del att se och läsa på nätet.
http://www.razzies.com/
Sen har vi ju svensk film när den är som sämst/roligast (jag darrade till lite på handen av extas). Återkommer om detta men då måste jag nog vara lite halvfull när jag skriver samt ha soundtracket till filmen Strul på i bakgrunden. Inte för att rullen är så dålig utan för att den bara ger den rätta stämningen.
/Vrångmannen
Rambo (a k a Rambo IV)
@@@@
Sylvester Stallone har haft det lite halvknackigt med filmrollerna på senare tid (Taxi 3 och D-Tox, seriöst people) så därför var det väl bara naturligt för honom att återvända till sina två paradroller, Rocky och Rambo. Rocky Balboa (a k a Rocky VI) var back-to-the-roots och påminde mer om första filmen än nånting annat. Att han döpte den till Rocky Balboa istället för Rocky VI kändes också helt rätt då filmen på nåt sätt inte bara blir ännu ett nummer i serien. Samma tanke måste slagit honom med fjärde Rambofilmen därav titeln "Rambo". Kort och koncist. Handlingen är förlagd till Burma. En grupp missionärer övertalar Rambo att smuggla in dem i landet via hans båt. När de sen blir tillfångatagna och prästen för deras kyrka ber om hjälp känner Rambo ett ansvar och tillsammans med en grupp legosoldater ger han sig in i Burma för att rädda missionärerna. Stallone har med den fjärde filmen lyckats skapa en actionrulle som faktiskt är både politisk och tankeväckande. Han belyser det hemska kriget i Burma och actionsekvenserna är råa och brutala att titta på till skillnad från de tidigare filmerna. Mycket påminner om introt till Saving Private Ryan och är filmat på samma sätt. Visst, det är en actionfilm, men allt våld är smutsigt och påträngande. Rambo har helt enkelt aldrig varit elakare. Mot slutet av filmen får vi dessutom en fin avrundning på Rambosagan. En värdig uppföljare, och en riktigt bra film.
/Surskägget
Sylvester Stallone har haft det lite halvknackigt med filmrollerna på senare tid (Taxi 3 och D-Tox, seriöst people) så därför var det väl bara naturligt för honom att återvända till sina två paradroller, Rocky och Rambo. Rocky Balboa (a k a Rocky VI) var back-to-the-roots och påminde mer om första filmen än nånting annat. Att han döpte den till Rocky Balboa istället för Rocky VI kändes också helt rätt då filmen på nåt sätt inte bara blir ännu ett nummer i serien. Samma tanke måste slagit honom med fjärde Rambofilmen därav titeln "Rambo". Kort och koncist. Handlingen är förlagd till Burma. En grupp missionärer övertalar Rambo att smuggla in dem i landet via hans båt. När de sen blir tillfångatagna och prästen för deras kyrka ber om hjälp känner Rambo ett ansvar och tillsammans med en grupp legosoldater ger han sig in i Burma för att rädda missionärerna. Stallone har med den fjärde filmen lyckats skapa en actionrulle som faktiskt är både politisk och tankeväckande. Han belyser det hemska kriget i Burma och actionsekvenserna är råa och brutala att titta på till skillnad från de tidigare filmerna. Mycket påminner om introt till Saving Private Ryan och är filmat på samma sätt. Visst, det är en actionfilm, men allt våld är smutsigt och påträngande. Rambo har helt enkelt aldrig varit elakare. Mot slutet av filmen får vi dessutom en fin avrundning på Rambosagan. En värdig uppföljare, och en riktigt bra film.
/Surskägget
Ur Conan Förgöraren som går på TV6 just nu
"Nothing seems to hurt you."
"Only pain."
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!
/Surskägget
"Only pain."
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!
/Surskägget
lördag 2 februari 2008
Oscarsgalan närmar sig
Snart är det Oscarsgala. För prick 20 år sedan vann följande filmer och skådisar en Oscar:
1988
Best Picture: Rain Man
Best Director: Barry Levinson, Rain Man
Best Actor: Dustin Hoffman, Rain Man
Best Actress: Jodie Foster, The Accused
Best Supporting Actor: Kevin Kline, A Fish Called Wanda
Best Supporting Actress: Geena Davis, The Accidental Tourist
Best Original Screenplay: R. Bass/B. Morrow, Rain Man
Best Original Song: "Let the River Run" Carly Simon Working Girl
Ja, det var onekligen Rain Mans år 1988, men tycker fortfarande att det är ett jävla skämt att Kevin Kline gick och vann för bästa manliga biroll när det borde varit en given statyett att ge till Tom Cruise för sin insats i just Rain Man.
/Surskägget
1988
Best Picture: Rain Man
Best Director: Barry Levinson, Rain Man
Best Actor: Dustin Hoffman, Rain Man
Best Actress: Jodie Foster, The Accused
Best Supporting Actor: Kevin Kline, A Fish Called Wanda
Best Supporting Actress: Geena Davis, The Accidental Tourist
Best Original Screenplay: R. Bass/B. Morrow, Rain Man
Best Original Song: "Let the River Run" Carly Simon Working Girl
Ja, det var onekligen Rain Mans år 1988, men tycker fortfarande att det är ett jävla skämt att Kevin Kline gick och vann för bästa manliga biroll när det borde varit en given statyett att ge till Tom Cruise för sin insats i just Rain Man.
/Surskägget
fredag 1 februari 2008
Dagens Hyllning
Dirty Harry - @@@@@
Eftersom att Dirty Harry knep förstaplatsen som coolaste filmsnut genom tiderna (med Cobra bara en röst bakom sig) är det inte mer än rätt att vi tar en titt på en av de bästa snutfilmerna genom tiderna. Clintan var 1971 en av de hetaste skådisarna i världen efter sina spaghettiwesternrullar. Dirty Harry var perfekt för honom, och är också den roll han för alltid kommer associeras med utöver Mannen Utan Namn. Det blev till slut fyra uppföljare varav fyran i serien, "Sudden Impact", lanserade den numera odödliga repliken: "Go ahead, make my day". Då (1983) var filmen hårdare än diamant. Idag har den åldrats löjligt mycket och känns för mig som den sämsta i serien.
Första filmen (som vi trots allt ska snacka om här) har dock inte åldrats en dag (okej, bortsett från kläder, bilar och frisyrer plus att ingen snackar i en jävla mobiltelefon halva jävla filmen vilket är tur för en av filmens bästa scener är den där Dirty Harry tvingas springa mellan telefonkiosker medan mördaren Scorpio hetsar honom). Grundstoryn och karaktärerna är så bra att den här har en given plats på klassikerhyllan. Dirty Harry skapade alla klichéer i boken om hur tuffa snutar ska vara och bete sig (Stallone kopierade Dirty Harry mångt och mycket till Cobra, mer om det senare) utan att det för den sakens skull känns som klichéer när man ser filmen.
Handlingen baserades på den riktige seriemördaren Zodiac (numera en David Fincherrulle som vi redan dissekerat) som i Dirty Harry fick namnet Scorpio istället. Och alla som sett filmen kommer för alltid komma ihåg Andrew Robinson som den helgalne Scorpio. Av alla galna seriemördare på film (och då inkluderar jag Hopkins från Lammen Tystnar) är det ingen, och jag menar ingen, som fångat en helt galen skurk på samma övertygande sätt som Andrew Robinson. Det var hans första filmroll och folk trodde han var galen på riktigt (på den tiden fanns liksom inte imdb som kunde tala om att Andrew bara var en skådis) för han är så övertygande. Kommer ihåg att jag såg filmen första gången när jag var typ 12 och han skrämde skiten ur mig värre än alla vampyrer, varulvar och andra monster.
Scorpio håller hela San Fransisco i skräck och det är upp till Dirty Harry att fånga honom. Vilket han gör redan i mitten av filmen ungefär, meeeeeen på grund av en teknikalitet blir Scorpio frisläppt. Dirty Harry lackar ur på allt och alla och börjar jaga Scorpio värre än nånsin. Slutscenerna där Scorpio kapar en skolbuss och tvingar barnen att sjunga "row row row your boat" och den följande jakten som tar Harry och Scorpio ut på en övergiven brygga ger mig rysningar av både olust och välbehag på samma gång. De sista bildrutorna när Dirty Harry väl dödat Scorpio och sen slänger sin polisbricka i vattnet för att han är äcklad av hur systemet funkar är värd alla Oscars i världen (men såna här filmer vinner inga Oscars, så är det bara).
Har du mot förmodan inte sett Dirty Harry är det bara att springa (gå inte, spring!) till närmaste videobutik och hyr nu på en gång!
Ett par sista ord innan vi avslutar det här. Jag nämnde hur mycket Stallone snott från Dirty Harry förut. Förutom hela det här jag-är-ensam-snut-som-är-hård-och-tuff-och-inte-följer-reglerna har Stallone stulit introt från Magnum Force (tvåan i serien) som börjar med att man ser Harrys Magnumrevolver i close-up samtidigt som Clintan kör sin berömda "I know what you're thinking..."-replik. Cobra börjar ju med close-up på Cobras pickadoll samtidigt som Sly drar sin "Crime is a disease"-replik. Men den största kopplingen mellan Dirty Harry och Cobra är ändå Andrew Robinson. Från galen seriemördare i Dirty Harry fick han spela arg polischef som försöker stoppa Cobra. Bra skit.
/Surskägget
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)