Little Children

@@@@
Och på tal om Revolutionary Road kan vi här titta på en annan rulle med Kate Winslet som har lite samma tema. Förort. Kraschat äktenskap. Sorg. Förortslivet för övre medelklass kan ibland vara hemskt långtråkigt när man är mamma/pappaledig. Det får Kate Winslet och Patrick Wilson (som ni sett i bl a Hard Candy och Running With Scissors) erfara. Där träffas de dag ut och dag in på lekplatsen och vid simbassängen. Hemma får de ingen uppskattning och naturligtvis börjar de dras till varandra och inleder ett förhållande. Samtidigt ränner en dömd pedofil runt i kvarteren och väcker upprörda känslor hos de flesta föräldrar. Little Children är inte en film för alla. Min farsa t ex skulle hata den och gäspa sig igenom den (men släng på Black Hawk Down åt honom så är han nöjd). Vi andra som gillar dessa lite långsammare filmer där karaktärsutveckling är viktigare än ett sprängt moderskepp från yttre rymden (fast de filmer är också bra dammit) har mycket att glädjas åt här. Det finns en sorts nerv genom hela filmen som är svårdefinierbar. Det händer till synes inte mycket men under ytan händer extremt mycket hela tiden. Skådisarna är lysande och regissören Todd Field har skapat en snygg film med en historia som sakta drar in en mitt i handlingen. Minnesvärd.
/Surskägget

Turistas

@@@
Regissör John Stockwell har pendlat mellan ungdomsdrama (Crazy/Beautiful som var riktigt bra), surfardrama (Blue Crush som var helt värdelös) och sommaraction (Into the Blue som har Jessica Alba i en bikini i 90 minuter och därmed är bra). Med Turistas bjussar han på en Hostel i lightformat. Ett gäng amerikanska och brittiska killar och tjejer i de yngre tjugoåren hamnar i Brasiliens djungel i klorna på en skurk som dödar folk för deras organ som säljs vidare på svarta marknaden. Lite lagom äckeleffekter varvas med svettiga och halvnakna människor som försöker fly för sina liv. Sprinkla detta med natursköna vyer av sandstränder och klippformationer med små vattenfall och du har Turistas i ett nötskal. Det är klichécity där man vet exakt vem som överlever och vem som dör, men det är ändå såpass välgjort att jag är underhållen hela tiden. En film man glömmer sekunden efter att man sett den, men som är kul tidsfördriv medan den är på.
/Surskägget

Happy Feet

@@@
Vi gillar vår animerade film här på Filmbloggen och Happy Feet är inget undantag från den regeln. Den lilla pingvinen Mummel föds in i en pingvinklan som uttrycker mer eller mindre alla sina känslor genom sång. Allt är frid och fröjd förutom att Mummel inte kan sjunga. Däremot är han en jäkel på att dansa, något som inte ses med blida ögon av de gamla stofilerna som leder pingvinerna. De tror att gudarna är sura på att Mummel sprider dans istället för sång och att det är därför fisken är borta och pingvinerna svälter. Så Mummel ger sig ut i världen för att ta reda på vilka det egentligen är som fiskar upp alla fisk (inte helt otippat är det ju vi människor). Men Mummels dans förenar till och med över artgränserna och snart nog slutar vi fiska upp alla fisk och pingvinerna är lyckliga igen (och Mummel får tjejen också, oroa er inte). En otroligt charmig rulle med massa bra sång- och dansnummer. Pingvinerna är animerade så de är sötare än kexchoklad och storyn är förstås hjärtevärmande så det förslår. Släng in ett par actionsekvenser med sjölejon och späckhuggare och filmen är komplett.
/Surskägget

Caddyshack (Tom i Bollen)

@@@
Rodney Dangerfield! HAHAHAHAHAHAHA! Jag orkar inte med karln. Han levererar oneliner efter oneliner genom hela rullen. Fantastiskt. Och Chevy Chase! HAHAHAHAHHAHA! Snubben är så minimalistisk men så hysteriskt rolig så det är fan knappt sant. Hade filmen kretsat lite mer kring dessa två herrar hade jag säkert bjudit på en fyra, men som det är nu är det lite för många andra karaktärer som helt enkelt inte är lika roliga. Bill Murray måste dock nämnas. Han har en biroll som skogstokig vaktmästare, och har många sköna scener, men det känns ändå som att han har mer att ge.
Filmen utspelar sig kring en exklusiv golfklubb och man får följa både de rika snobbarna som golfar där liksom de fattiga ungdomarna som jobbar där som caddies. Det finns ingen direkt handling utan är lite sketchartat, vilket det finns både för- och nackdelar med. Chase och Dangerfield är som sagt helt galet roliga, men det finns mycket annat man skulle kunnat filat mer på. En klassiker som kanske rostat lite med åren, men som fortfarande är väl värd att se.
/Surskägget

Blood & Chocolate

@@
En ung kvinna som egentligen är varulv blir kär i vanlig snubbe som råkar vara fascinerad av varulvsmytologin och därmed vet all info om varulvar som finns. Hon råkar vara på tur att bli "gift" med ledaren för flocken, och därmed måste kärleken med den vanlige snubben hållas hemlig. Men det dröjer förstås inte länge innan hela flocken vet och helvetet brakar lös.
Det första som bör påpekas är att detta inte är en monsterrulle där en massa varulvar springer omkring och dödar folk till höger och vänster. Man har tagit fasta på en bit mytologi om en specifik grupp varulvar kallade Loup Garou som är människor som kan förvandla sig till vargar. De är alltså antingen mänskliga eller vargar beroende på vad de väljer för skepnad. Det är en intressant vinkel på varulvstemat och hade det inte varit för att de flesta skådisarna i filmen inte är tillräckligt bra hade det kanske blivit mer liv i luckan istället för en knappt okej b-rulle. Man satsar på den romantiska vinkeln istället för skräckvinkeln och det kan väl vara okej, men i det stora hela är det hyfsat taffligt utfört.
/Surskägget

Feta topplistor

Listor är alltid kul. Här kommer ett par:

Topp 5 roliga tjockisar:
5. Helan
4. Dom DeLuise
3. John Candy
2. John Belushi
1. Chris Farley

Topp 5 dramatiska tjockisar:
5. Ernest Borgnine
4. Brian Dennehy
3. Marlon Brando (som gammal)
2. Philip Seymour Hoffman
1. Orson Welles

Topp 5 titlar med ordet "fat":
5. Fat City
4. Big Fat Liar
3. My Big Fat Greek Wedding
2. Fat Man and Little Boy
1. Run, Fat Boy, Run

Topp 5 Chris Farleykaraktärer:
5. Den tjocka mannen med de tjocka polisongerna i SNL-sketchen "Pepper Boy"
4. Den tjocka ninjan Haru i Beverly Hills Ninja
3. Den tjocka gamla damen i SNL-sketchen "Zagat's New York Guide"
2. Den nervöse tjockisen i SNL-sketchen "The Chris Farley Show"
1. Den tjocke motivationstalaren som bor nere vid floden i SNL-sketchen "Matt Foley - Motivational Speaker"

Topp 5 feta monsterfilmer:
5. Godzilla (japanska originalet)
4. King Kong (svartvita originalet)
3. Cloverfield
2. King Kong (Peter Jacksons remake)
1. Hajen

/Surskägget

Casablanca

@@@@
Vad kan man egentligen säga om en av världens mest klassiska romans/thrillerfilmer som gjorts som inte redan sagts tusen gånger förr? Inte vet jag. Så vi kör bara. För den som varit instängd i en potta som stått i en garderob i ett igenbommat hus i en del av staden som de rev för flera decennier sen så kan jag berätta att Humphrey Bogart är en cool och jäkligt blasé jänkare som bor i Casablanca och driver krog och försöker hålla sig utanför andra världskriget. In snubblar hans gamla flamma Ingrid Bergman med sin nya snubbe som bara råkar vara jätteviktig för nazityskarna att lägga sina smutsiga labbar på. Bogart dras mot sin vilja in i fighten och rätt vad det är har han räddat alla och dödat lite tyskar av bara farten. Mitt i allt detta hinner han och Bergman bli lite kära igen. Den här filmen har det mesta. Action, spänning, kärlek, svek, hat, drama och onda nazityskar. Bogart har nog aldrig varit bättre och Bergman är så strålande så det gör ont. Femman är förstås nära, nära men man är väl inte Surskägget för intet? Och nej. INGEN säger: "Play it again, Sam" vad du än har hört och läst.
/Surskägget

TMNT

@@
Den något konstiga förkortningen i titeln står för "Teenage Mutant Ninja Turtles", en i mina ögon briljant idé som tyvärr aldrig kommit till sin fulla rätt på film vare sig förr eller nu. Visst har de gamla 90-talsrullarna med ninjasköldpaddorna sin charm (t-u-r-t-l-e POWER!) men i grund och botten är det ju präktiga b-rullar med även för den tiden ganska dåliga specialeffekter (det blev bättre och bättre för varje film, men ändå). Här är sköldpaddorna datoranimerade och det borde öppna upp för riktigt snygga animationer (typ Shrek, Monster's Inc, Bolt etc) meeeen nej. Budgeten verkar ha spenderats nån annanstans och animationerna är bara okej och inte mer. Filmen tar för givet att vi redan känner till våra vänner sköldpaddorna och slänger oss tämligen omgående in i en handling med en helt ny skurk (ja ärkeskurken Shredder är död och begraven) som kretsar kring demoner från en annan dimension som vill ta över världen. De enda som står i vägen är Ninja Turtles! Dock lider de av interna slitningar. Hur ska det gå? Lite halvtrist och segt på sina ställen, bra drag och coola actionsekvenser på andra ställen. Knappt okej med andra ord.
/Surskägget

Festival

@@
Ett gäng ungdomspolare drar till namnlös festival (det är filmat under Arvikafestivalen om nån nu skulle undra) där det givetvis öppnas upp för alla möjliga händelser som inte skulle hänt i vardagliga livet. En hamnar i säng med en fransk tevereporter. En är otrogen. En hamnar i sällskap med stora rockstjärnan som på ytan är tuffast men som mår dåligt innerst inne. En är bara full och snurrig. Filmen bygger på kliché 1A hela vägen, men som ungdomsrulle tycker jag ändå att den är helt okej. Sämst är absolut scenerna med rockstjärnans manager som känns otroligt styltiga med dialog som känns skriven enbart för att föra fram handlingen och ge oss en känsla för hur managern är som karaktär (rutten idiot såklart, vad annars?). Utöver det kan man garva lite åt hur klichéerna staplas på varandra, men det är väl samtidigt lite charmen med den här typen av film. Man ska inte ta den så allvarligt helt enkelt. Ebba "Skärgårdsdoktorn" Hultkvist var affischnamnet och inte hjälpte det hennes karriär sådär våldsamt mycket.
/Surskägget
PS. Filmen har inget att göra med boken "Festival". Boken är en klockren femma, bör finnas i alla musikälskares hem.

Fanboys

@@
En film som är ett måste för alla Star Warsfans trots att den inte är hälften så bra som den borde vara. Fyra grabbar (hyfsat okända skådisar man ändå sett i nån biroll/rulle här och där, t ex Sam Huntington som var Jimmy Olsen i Superman Returns, Dan Fogler från Balls of Fury och Jay Baruchel från Tropic Thunder) bestämmer sig att åka till Skywalker Ranch och sno åt sig en kopia av The Phantom Menace (ja, filmen utspelar sig alltså ca ett halvt år innan filmen släpptes 1999) för att på så sätt bli först i världen med att se filmen. De studsar in i sin van och drar iväg, stöter på massa Star Trekfans de hamnar i fejd med och en bunt annat galet innan de slutligen når den mytomspunna ranchen och alla dess hemligheter. Den här filmen skulle kunna varit hysteriskt rolig men man faller lite på mållinjen inför varje skämt. Det byggs upp bra, men levereras inte. Mycket beror på att skådisarna inte har den komiska talangen som krävs (med undantag för Jay Baruchel som är bäst i gänget). Att man sen får tusen små Star Warstriviagrejer är mer en räddning än bonus.
Vrångmannen tyckte mer eller mindre likadant.
/Surskägget

Revolutionary Road

@@@
Jag ska erkänna att jag faktiskt direkt efter att ha sett den var sjukt besviken och tänkte ge den max två i betyg. Men sen insåg jag att filmen var bra och värd en trea - minst - men att jag hade så sjukt höga förväntningar att den helt enkelt inte lyckades nå dit. För jag gillade allt med den. Leo DiCaprio & Kate Winslet i huvudrollerna. Sam Mendes i registolen. 50-tal och sprickan i den fasad alla "lyckliga" äktenskap på den tiden förmodligen hade. Och visst är både Leo och Kate bra, men jag hade nånstans förväntat mig mer. Och visst är storyn bra om deras äktenskap som inte bara knakar i fogarna utan skriker i högan sky. Meeeeeeen jag förväntade mig mer. Det finns ett par sjukt nerviga scener där Leo och Kates förhållande dör i flammor framför våra ögon och hade det varit mer av den nerven och tonen i filmen hade det här kunnat bli precis hur bra som helst. Som det är nu är det lite för många transportsträckor mellan topparna för att nå upp till den nivån det borde legat på.
/Surskägget

Baksmällan

@@@@@

Äntligen! Det var längesen jag garvade såhär mycket och länge åt en rulle som nästan klockar in på två timmar. ”Pacingen” är perfekt, de näst intill okända grabbarna i huvudrollerna är fantastiska och mycket komedikrut är lagt på såväl cameos som biroller. Tjejerna får tyvärr ingen stor plats i den här rullen utan krutet läggs på grabbigt värre (även om de tjejer jag såg garvade arslet av sig i salongen så den funkar nog all round ändå). Handlingen är sjukt enkel: Ett gäng grabbar (Bradley Cooper från bl.a Wedding Crashers, Ed Helms från The Office US och otroooooolige Zach Galifianakis som jag endast sett i ett avsnitt av underbara Sarah Silverman program) åker på svensexa i Las Vegas. Dom vaknar upp dan efter med århundradets baksmälla och minns inte ett jävla skit. Som om inte det räckte så är deras polare, vars svensexa man höll, spårlöst borta. Sen följer en skrattfest så av den milda grad att i alla fall jag inte höll att på gå levande ut ur biografen. Herregud hahahaha! Jag är så jävla glad att man fortfarande kan göra komedier av den här kalibern. Det är barnsligt så det förslår men det finns också lite hjärta och värme någonstans bland all galenskap. En total succé och högsta betyget är jag inte ett dugg rädd för att ge till "The Hangover" i den här genren. Det är fan i mig en kollosalt rolig film och jag hittar inget att klaga på. INGET! Regissören Todd Phillips, som tidigare gett oss adekvata Road Trip och fantastiska Old School, har gjort det igen men den här gången med mindre kända ansikten och faktiskt om möjligt ännu bättre. När sista tre minuterna av filmen sparkade mig i ansiktet så tyckte jag mig nästan genom alla tårar och garv se John Belushi, John Candy och Chris Farley ge mig tummen upp från något skinande moln i himlen. Se, se, se och se om. UNDERBAAAART!

HAHAAHAHAHAHHAHAHAHAHAHAHAAAAAA!!
/Vrångmannen

Kapningen av Lufthansa 181

@@@
Tysk rulle om den verkliga kapningen av Lufthansa nummer 181 i slutet av 70-talet (kunde man aldrig tro när man såg titeln). Trots att större delen av handlingen utspelas i kabinen på planet är det spännande och svettigt mest hela tiden. Alla som förväntar sig Delta Force med mycket explosioner, skottlossningar och en skäggig Chuck Norris som karatesparkar folk ut genom fönster kan sluta läsa här. Nerven i filmen ligger i hur gisslantagarna och gisslan (och då framförallt en av piloterna) samspelar och försöker komma till nåt typ av status quo inne i planet allt varmare innandöme. Utanför planerar tyska regeringen hur de ska storma planet, men det lyfter titt som tätt och flyger från land till land och inte alla länders diktaturregeringar är villiga att bistå tyskarna hur som helst. Filmen är riktigt autentisk och det märks att teamet bakom researchat noggrant. Gillar också att tyskar pratar tyska, jänkare engelska och så vidare. Väl värd en titt om ni snubblar över den.
/Surskägget

Assault on Precinct 13 (1976)

@@@@
John Carpenters andra långfilm och jäklar vad mycket man kan göra med blott 100.000 dollar (som egentligen är hur mycket pengar som helst, tänk att få 100.000 dollar på kontot, rätt okej eller hur?) (men i filmsammanhang är det vad Tom Cruise käkar mackor för på en vecka). Första halvtimmen ägnar Carpenter åt att snyggt bygga upp en spänning och stämning, och resterande timme är det klaustrofobiskt ös som gäller. Storyn kan väl de flesta vid det här laget, men jag tar det en gång till för säkerhets skull. En vanlig svensson som hamnat i bråk med ett fruktat gatugäng tar sin tillflykt till en polisstation i en öde del av Los Angeles. Tyvärr för honom (och de få på plats) är stationen nedlagd och inne på sitt sista dygn. Gänget tar fram allt sitt artilleri och skjuter polisstationen i småbitar medan överlevarna desperat försöker överleva lite till. Som en blandning av Rio Bravo och Night of the Living Dead med andra ord. Och minst lika bra.
/Surskägget
Vrångmannen tokhyllar här.

Scorsese gör Lehane!

Martin Scorsese gör rysare på bästsäljande roman av Dennis Lehane?! Slap on a leotard and call me DiCaprio!

Det ser i allafall riktigt smaskens ut så man kan ju alltid hoppas. Här är trailern!



/Vrångmannen

Antichrist

@@@

Lars Von Trier är galen. Det här är väl egentligen inget nytt påstående och med filmer som Idioterna (som bara är bedrövligt vansinnig) och Dogville (där väggar och vägar är uppritade på golvet som en snygg lågbudgetpjäs) så pendlar han mellan mästerlig filmkonstnär och dåre som borde spärras in. Lite skönt ändå. Filmen behöver sina galningar och vem minns inte hans danska spökserie Riket som fortfarande är en av de bättre och kusligare (grym Ernst-Hugo Järegård!). Antichrist handlar om ett par (Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg) som blir av med sin son i en olycka. Hon går in i någon slags ångestpsykos och han, som jobbar som terapeut, tar till slut med henne till deras stuga långt ut i skogen för att försöka bota henne. I filmen heter han "han" och hon "hon" och området i urskogen där stugan ligger heter Eden.. Sen följer det ångest på ångest på demonerier på ångest på våld på sex på ångest på..raka spåret mot helvetet. Von Trier gillar ju sina fallosnärbilder och sitt närgångna lite snuskiga våld samtidigt så försöker han måla en mardrömslik tavla som borde få Salavador Dali att skämmas på sin tid. Trailern till Antichrist är uppbyggd som en skräckis men det här är mer ett vackert mardrömslikt drama med ångesten, kvinnan och religionen surrande både i förgrund och bakgrund. Von Trier lyckas med att som David Lynch låta tittaren analysera, bli deprimerad, skrämd och upprörd över att man inte riktigt fattar vad fan som händer. Könsstympning anyone? Brrrrrrrrrr! Vet fortfarande inte vad jag tycker om filmen faktiskt och det kanske är filmens styrka. Bra skådespelare (Gainsbourg fick priset i Cannes för bästa skådespelerska), stämningsfullt, äckligt och bitvis fantastiskt vackert men samtidigt lite tomt, långsamt och med för många stora frågetecken. En film som kommer att stanna med mig länge även om jag själv inte vill det. Bara det är värt en trea i betyg även om jag tycker idioten är MINST lika galen som lysande. Han skulle nog inte vilja ha det på något annat sätt heller.
/Vrångmannen

Without a Paddle

@@
En ”vi-har-sett-det-förr”-komedi om tre gamla barndomspolare som beger sig ut i vildmarken för att hitta en skatt efter att deras fjärde kompis (vars dröm och livsmål det alltid var att hitta skatten) dött. Vi får de flesta standardskämten när det kommer till citygrabbar i skogen. Björnen som anfaller, redneckidioterna som odlar gräs och har mängder med vapen, och den gamla enstöringen som är lite halvt vrickad i skallen men innerst inne en okej snubbe (för övrigt spelad av Burt Reynolds för att han inte hade nåt bättre för sig just den helgen). Det finns självklart ett par goa garv (får jag se Seth Green bli släpad som en björnunge av en stor jävla Grizzly igen hahahahaha) men i det stora hela är det by-the-book, vi-har-sett-det-förr som gäller. Inte riktigt pissuselt för att förtjäna en etta, men inte mer än knappt okej.
/Surskägget

Mannen Från Mallorca

@@@
Vrångmannen hävdar ju fortfarande att Mannen på Taket är en av svensk films största ögonblick trots att den är en trist, seg och långdragen historia som stal två timmar från mig som jag aldrig får igen. Tack och lov kunde Bo Widerberg när han ville vilket han visar med den här gamla pärlan. Thomas von Brömssen och Sven Wollter är två spanare som jagar en iskall bankrånare/mördare. När de väl kommer på vem det är visar det sig att mäktiga personer så långt upp som på ministernivå gör allt för att skydda skurken. Båda skådisar är klockrena i sina roller, men framförallt von Brömssen tycker jag verkligen spikar karaktären och gör ett fenomenalt jobb. Widerberg blandar action, humor och spänning på lagom nivå hela tiden och tempot är pang på (med den tidens mått, det är klart att den upplevs som lite långsammare idag). Den här rullen är helt enkelt allt Mannen på Taket borde ha varit.
/Surskägget

Fanboys

@@
Året är 1998 och ett gäng Star Warsnördar som varit kompisar sen småskolan bestämmer sig för att dom ska ta en road trip över hela USA, göra inbrott på George Lucas ranch och stjäla en kopia av Star Wars Episod The Phantom Menace så dom får se den först. Med sig får de söta Zoe (Kristen Bell från TV:s Veronica Mars) och en hel del ”buskul” äventyr väntar dom på vägen (bl.a flera bråk med ”Trekkies”). Fanboys här tyvärr ändå sådär. Ytterligare en komedi som skulle blivit hur kul som helst med rätt folk bakom rattarna men som aldrig lyfter. Finns förvisso en del roliga scener och vinkningarna till alla Star Warsfilmer är MÅNGA men som helhet är den knappt underhållande. Vi har sett allt förr men här mindre genomtänkt. Några roliga cameos (Seth Rogen i TVÅ roller, Kevin Smith, Carrie Fischer, Billy Dee Williams, William Shatner mfl.) och ett par asgarv räddar tyvärr inte den här halvhjärtade soppan.
/Vrångmannen

Westworld (1973)

@@
Författaren Michael Crichtons (Jurrasic Park, Congo) regidebut för vita duken har inte åldrats med värdighet. Westworld, som säkert var smarrigt rafflande 1973, är idag dammig och långsam även om idén är hur ball som helst (remake på gång som vanligt i Hollywood). I framtiden kan rika människor åka till en nöjespark långt bort i ingenstans som är uppdelad i tre zoner: WesternWorld, MedievalWorld och RomanWorld. Där får de utlopp för sina vildaste fantasier i autentiska miljöer där alla statister och karaktärer de träffar på under sitt äventyr är robotar, som är programmerade att aldrig skada en människa. Naturligtvis går nåt galet och robotorna löper amok och börjar slakten. Vår hjälte (Richard Benjamin) blir jagad av en cowboyrobot i svart (Yul Brunner) som skjuter ihjäl alla som kommer i hans väg, en slags revolvermanterminator. Det händer inte så mycket. Det springs lite, rycks i dörrar som inte går att öppna och vår hjälte tar det ganska lugnt, inte speciellt orolig fast han har en galen osårbar gunslinger efter sig. Man märker att Crichton återkommit till samma tema under senare tid med Jurassic Park (som Spielberg gjorde en finfin popcornrulle av) där dinosaurier får löpa amok på en temapark. Den här rullen är god för ett par garv eller om man vill ha nåt att nanna till framför dumburken. Jag vill ändå vara snäll för Yul Brynner ser tuff ut i sin svarta cowboysardräkt och effekterna är lite plipp ploppskojiga. Klimaxet..HAHAHAHA!
/Vrångmannen

Terminator Salvation

@@@
År 2003 skriver dödsdömde fången Marcus Wright över sin kropp för medicinska test till bolaget Cyberdyne Systems. Han blir avrättad men vaknar plötsligt upp i postapokalyptiska framtiden år 2018 där det är fullt krig mot robotarna som tagit över världen (”Judgment day”, se typ de andra Terminatorrullarna först..). John Connor (arge Christian Bale) leder motståndsrörelsen mot maskinerna som har övertaget. Han får reda på att han måste rädda en viss ung Kyle Reese så denne som vuxen kan åka tillbaka i tiden och fortplant…knulla så John Connor kan bli till och leda motståndsrörelsen i den framtid han nu befinner sig…AAAAAAAARGGHH!!! Komplicerat värre och jag får fan ont i huvet. Filmen då? En sommarblockbuster med alla ingredienser. Eftersom den är lite mer barntillåten än föregångarna så är den också mindre våldsam även om det är full action man får för slantarna. Regissören McG (hahaha vilket fånigt..) har gjort ett riktigt schysst hantverk med att hålla ihop storyn med de andra delarna i serien men ändå stå på egna fötter. Den är snygg också med pengarna på duken och filmen tar sig själv på stort allvar vilket bidrar till stämningen. En dyster framtid men en till synes fartfylld sådan. Finns egentligen inget att klaga på som underhållning. Inget speciellt heller i effektsökeridjungeln men sevärd trots känslan av att vi redan gått vidare och lämnat Terminatorhistorien bakom oss för längesen. Det flörtas en del med de gamla filmerna och det har ju varit rykten om att Arnie ska dyka upp dataanimerad.. Man blir dock direkt sugen på att se Terminator och T2 när man lämnar biografen och det är alltid något. Helt ok.
/Vrångmannen

My Bloody Valentine 3D

@@@+
Hahaha! Äntligen! Som gammal slasherälskare måste man ju gilla det här! Storyn är dummare än tåget och ingen gör som dom ska för att överleva eller överhuvudtaget visa att dom har en halv hjärna. Handlingen i kort: En gruvarbetare blir, efter att ha blivit instängd i ett ras med fem andra gruvarbetare (som han tog ihjäl på fläcken för att själv ha allt syre hahaha!) blir galen och vill döda alla hela tiden som haft något som helst med gruvan att göra. Han dyker upp överallt fast det egentligen inte går och folk är bara helt slut och säger dumma saker sen slakt. Extremt campy hyllning till genren (samt en remake på en lite klassiker i sammanhanget med samma namn från 1981). Jag börjar efter en stund undra om det överhuvudtaget finns nån kvar i stan att mörda för hahahahaha vilken jävla body count! Folk dör som flugor på de mest våldsamma och blodiga sätt hela tiden. Gruvarbetaren ser farlig ut i gasmask och stor gruvhacka. En hjältehunk med bakgrund i staden dyker upp och bråkar med sheriffen och de flesta tjejerna visar tutte. En riktigt skönt dum rulle som inte tar sig själv på allvar för en sekund. En stor del av upplevelsen är naturligtvis att den är filmad i 3D och när man sitter i biografen med glajor på och försöker ducka för blod och kött som sprutar ut i salongen åt alla håll så garvar man högt. Det här vet filmmakarna och satsar alltså på karusellskoj och hinkvis med blod all the way. Allt ska petas mot duken för bästa 3D-smaskens! Hade filmen inte varit i 3D hade den knappt varit sådär för den är varken otäck eller spännande men nu duckar jag för yxor och kulor var tredje sekund och alla fjortisar runt omkring mig skriker som om dom aldrig varit på en skräckfilm i hela sitt liv. Det här är bio det! Mer 3D till folket!

/Vrångmannen

X-Men Origins: Wolverine

@@@
Då har sommarfilmerna sparkat igång. Dessa ofta själlösa, galet påkostade blockbusters med syfte att tjäna sjukt med pengar och sälja ännu mer leksaker eller liknande. Självklart ser man de flesta och lika självklart blir man oftast besviken men hoppas ändå alltid på att hitta guldkorn. Efter tre rullar om Marvelmutanterna X-Men så var det dags för en rulle om den tuffaste av dom alla: Wolverine. Vi följer honom redan som barn i 1800-talets Kanada och fram till idag. Inte mycket till handling egentligen. Wolverine har extraordinära förmågor och går med i en elitstyrka av mutanter som visar sig vara rätt elaka. Han hoppar av och lever som skogshuggare med sin söta flickvän i de kanadensiska skogarna där han döljer sina förmågor. Det förflutna (och hans onda bror spelad av Liev Schreiber) hinner ikapp honom och sen är det action nonstop. X-Men Origins: Wolvereine är en klart sevärd serierulle om man gillar sin action och effekter, effekter, effekter. Hugh Jackman gillar sin karaktär och försöker vara tuffast hela tiden. Rätt kul att se hur Wolverine fick sitt adamantiumskelett som gör honom ännu mer osårbar samt en hel del roliga actionscener. Lättsmält, lättkollad och lättglömd underhållning utan att för den delen vara kass. Ibland är det ok. Synd bara att den inte var några strån vassare.

/Vrångmannen

R.I.P David Carradine

Så har ännu en hjälte i filmvärlden gått bort. Förmodligen självvalt. Vi såg Carradine i ö-rullar (Mats Helge Olsson!) såväl som i stora hollywoodfilmer samt tydligen huvudrollen i en Ingmar Bergman joint. Vi minns honom kanske friskast som Bill i Tarantinos tvådelade epos Kill Bill. Carradine levde ett hårt liv men var också duktig på kampsporter. Han blev 72.

/Vrångmannen