Surrogates

@

Surrogates utspelar sig i en framtid där alla stannar hemma och surrogat i form av komplicerade robotar vandrar gatan och gör vardagen åt dig. Det är fredligt värre då ingen kan bli skadad (man styr sin robot från sängen typ och om roboten blir skadad så känner man inte det själv). Plötsligt blir folk mördade ändå (när roboten dör så dör den som styr..). Bruce Willis är FBI agenten som måste gå ut på stan som "köttis" och förhöra robotar etc för att hitta mördaren. Ytterligare en rulle baserad på en graphic novel. Kanske ska läsa den istället. Det finns ingenting som är bra med den här cyberthrillern. Ingenting.
/Vrångmannen

The Proposal

@@

Hej! Jag är en vacker, smart, framgångsrik kvinna men samtidigt är jag en sur, tillknäppt och hård chef på förlaget där jag jobbar. Egentligen är jag snäll men jag vågar inte visa den sidan för folk för jag har ett ledsamt förflutet (jag har också producerat den här filmen i riktiga livet).

Hej! Jag är en ung, busig och snygg kille som jobbar som assistent åt min sura, tilknäppta och hårda kvinnliga chef. Hon vill att vi ska skengifta oss annars blir hon deporterad till Kanada och jag gör väl vad som helst för att komma upp mig i företaget, eller?

OBS! SPOILERS!

Vi hatar varandra först. Vi får respekt för varandra när vi gräver under ytan och sen faller vi för varandra efter en del hysteriska motsättningar och komiska hinder.

/Vrångmannen

The Ugly Truth

@@

Hej! Jag är en vacker, smart, framgångsrik kvinna som är lite egen och speciell och brukar hamna i udda och pinsamma situationer men lyckas på något sätt charma mig ur dessa även om jag busigt gjort mig till åtlöje (jag har också producerat den här filmen i riktiga livet).

Hej! Jag är en tuff, framgångsrik kille som säger vad jag tycker och berättar den riktiga sanningen om hur män och kvinnor egentligen fungerar (fast jag tror inte på vad jag själv säger om att kärlek inte finns). Jag gillar på ytan blonda bimbos men har egentligen ett hjärta av guld och letar efter den ”rätte”, en vacker , smart, framgångsrik kvinna som är lite egen och brukar..

OBS! SPOILERS!

Vi hatar varandra först. Vi får dock respekt för varandra när vi lär känna varandra på ett djupare plan under resans gång. Sen faller vi för varandra efter en del komiska hinder och hysteriska situationer.

/Vrångmannen

Southland Tales

@@

Vrångmannen recenserade filmen för över ett år sen här. Han var lite mer översvallande positiv till filmen än jag är kan vi krasst konstatera. Regissören Richard Kelly (som bjussade på skönt skruvade Donnie Darko) ger oss ännu en knasig, skruvad och väldigt annorlunda film. Vilket är bra. Det är skönt med folk som vågar ge publiken nånting de aldrig sett förut. Kelly vill med Southland Tales kritisera dåvarande Bushregimen, polisifieringen och övervakningen av USA i synnerhet och västvärlden i allmänhet, porrens alltmer sociala acceptans, kändishysterin, nyhetsrapporteringen, dokusåpor och realityshower, kriget mot terrorismen och hur vi som ras pressar mänskligheten och jorden allt närmare dess undergång. Han vill med andra ord få med en sjujäkla massa grejer. I en science-fictionrulle med lite musikalkänsla och satir över sig. Jag tycker inte han lyckas. Det blir för splittrat, för mycket av den goda kakan och överlag en känsla av att Kelly tagit sig vatten över huvudet och inte rikigt vet hur fan han ska ta sig upp på land med äran i behåll. Mycket i filmen är intressant, mycket känns helt onödigt. Speltiden på 2.20 är på tok för lång (kill your darlings nångång då förihelvete!) och filmen skulle tjänat otroligt på att ha kortats ner till säg 1.45. Därmed inte sagt att filmen inte är sevärd, det är den. Ett intressant, låt oss kalla det experiment, som vågar testa publikens förmåga att hänga med i en story som flyger omkring all over the place som man säger i jänkarland.

/Surskägget

The Notorious Bettie Page

@@

Bettie Page var en pinuptjej på 50-talet som lyckades med konststycket att vara både klämkäckt glad och go samtidigt som hon poserade för s/m-foton med lack, läder och piskor (dock väldigt oskyldiga bilder jämfört med dagens mått mätt). I det supermoralistiska 50-talets USA var detta skandal av stor dignitet och det ledde så småningom till förhör i ett av USA's många sköna utskott för aktiviteter av det ena och andra slaget. Efter ett par år i rampluset hittade Bettie tillbaka till Jesus (hon var uppfostrad som en god kristen) och drog sig tillbaka som modell.

Filmen följer hennes liv under modelltiden med en brutalt snabb tillbakablick på hennes barndom som antyder sexuellt utnyttjande av pappan, men som skyndas förbi så fort att man lika gärna kunde skippat hela den biten. Överlag är detta filmens stora problem. Man skyndar sig igenom Betties kortvariga modelliv och vi får ingen direkt inblick i vad som drev henne, varför hon agerar som hon gör eller vem hon faktiskt kunde tänkas ha varit. Hennes liv utanför modellvärlden ägnas ytterst lite tid, ibland strosar nån pojkvän förbi och beklagar sig att hon är modell, men vi får ingen direkt uppfattning om hur Betties liv faktiskt var. Vilket lite borde vara poängen med en biopic. Däremot har man lyckats återskapa 50-talet på ett schysst sätt, Gretchen Mol som Bettie är övertygande och användandet av svartvitt och färg är coolt. Men det räcker inte för att bli mer än okej.

/Surskägget

Up

@@@@
Alla gillar väl Pixar? Vem har kunnat värja sig mot animeringsstudions lysande underhållningsalster som bl.a Monsters Inc, The Incredibles, Ratatouille och Wall-E? Deras senaste animerade karnivaltårta handlar om en gammal man som efter att förlorat sin fru är ensam och lite butter. Han är också på väg att förlora sitt hus. Han minns sina barndomsdrömmar om upptäcktsfärder och äventyr med sin fru och beslutar sig för att göra ett sista äventyr och ära sin bortgångne hustrus dröm genom att flyga huset till Sydamerika med ballonger. Han råkar dock få en oväntat gäst med sig på resan. Hahaha! När jag läser vad jag själv skrivit inser jag plötsligt genialiteten. Vem kommer på det här? Vem vågar göra film av det här och i synnerhet till barn (även om vuxna har lika stor behållning som vanligt). Up är en makalös animerad film. Fantasin sprudlar hela tiden. Den är spännande, skitrolig, dramatisk, galet snygg och lite sorglig. Underbara karaktärer och barnsligt häftiga idéer. När man sett en film från Pixar så har man skyhöga förväntningar på nästa men de levererar alltid. Mästare av manipulation. Skum drömfabrik det där. Jag klagar inte. Såhär skoj har jag inte haft åt en animerad rulle sen, ja sen förra Pixarfilmen. Fantastiskt.

/Vrångmannen

Domestic Disturbance

@@

Det enda jag funderar över efter att ha sett klart den här rullen är: "Varför?". Alla inblandade från manusförfattare till regissör till skådisar till ljudkillen måste vetat att den här filmen inte är nån Oscarsvinnare, ingen cool och häfig rulle som sticker ut, ingen nyskapande film som kommer få publiken att jubla efter mer. Ändå valde man att göra den. För vem? Alla som sett en thriller tidigare i sitt liv kommer att känna igen sig. Personligen satt jag hela tiden och undrade om jag hade sett den här förr nångång och glömt bort det, men nej, det här var första gången. Och så slog det mig att det kanske är för såna personer som den gjorts. De som faktiskt ser en thriller för första gången och därmed inte kan alla klichéer än och helt enkelt blir förvånade hur storyn fortlöper. Och det är klart, alla har vi varit små. Nu låter det som en grym sågning av filmen men även om jag sett det förr har jag sett det sämre gjort förr också. Den är helt okej utan större fel än att den följer alla mallar, regler och lagar som finns.

/Surskägget

PS. Eventuella spoilers för de som aldrig sett en thriller. Vince Vaughn är styvfarsa med skumt förflutet som ska gifta sig med Teri Polo som tidigare varit gift med John Travolta. Polo och Travolta har en son som inte gillar Vaughn, och inte blir det bättre när han råkar bli vittne till att Vaughn mördar Steve Buscemi. Ingen utom Travolta tror på pojken och i slutet slår de ihjäl Vaughn och alla får äntligen reda på sanningen.

@@

Jag älskar ju mina vardagspsykon på film men det finns kanske lite mer än en handfull rullar som är riktigt bra. Domestic Disturbance är inte en av dem. Vince Vaughn gör sitt bästa som maktgalen skurk och mördare (han vill ju bara passa in trots sin bakgrund och sina våldsamma instinkter). Filmen börjar hyfsat och vi får några schyssta scener där Vaughn visar sitt rätta psykotiska jag gentemot styvsonen när ingen annan är i närheten. Snart går det dock utför och rullen blir makalöst platt och ointressant. Vi har som surskägget säger sett det förr och kommer förmodligen se det igen. Stort slöseri med tid. Får jag se John Travolta en gång till..

/Vrångmannen

Veckans Snabba Etta - Susan, Var Är Du?

@

En jättesuccé på 80-talet. Folk brukar säga att det är Madonnas enda riktigt bra rollprestation. Det är båg. Madonna är skitdålig. Manuset är så tråkigt att jag inte skulle använda det som toapapper ens. Det enda bra med filmen är att Rosanna Arquette är söt som fan. Resten är ren dynga.

/Surskägget

@
Helvete vilket räs! Tänk att den här var inte ens bra när den kom och då var jag ett klart hyfsat Madonnafan och mer lättimpad av filmutbudet (VHS!). Hon är sämst och filmen följer platt pladask efter. Däremot svänger "Into the groove" fortfarande men det är väl också allt. Jag blir argare och argare ju mer jag tänker på filmen. BLIR ARG!

/Vrångmannen

Rules of Engagement

@@@

Samuel L. Jackson och Tommy Lee Jones är gamla armépolare. Jackson räddade Jones liv i Vietnam där Jones blev så skadad att han inte längre kunde fortsätta på fältet. Istället har han sadlat om till militäradvokat. Under ett uppdrag beordrar Jackson sina män att öppna eld på vad som ser ut att vara en försvarslös demonstration med obeväpnade kvinnor och barn. Det blir ramaskri över hela världen och Jackson ställs inför rätta. Naturligtvis ber han sin gamle vän att försvara honom.
Regissören William Friedkin är mest känd för den läskigaste skräckfilmen nånsin (Exorcisten, jag börjar svettas och darra bara jag tänker på den) och när det kommer till actionsekvenserna visar han prov på sin forna storhet. Men så fort filmen kommer in i rättegångssalen blir det snabbt tråkigt och segt. Tack och lov ligger tyngdpunkten på actionbitarna vilket helt klart räddar upp betyget ett snäpp. En bunt andra kända ansikten passerar i större och mindre biroller, Ben Kingsley, Anne Archer, Guy Pearce, Bruce Greenwood och Philip Baker Hall och ger en viss tyngd till filmen. Välspelat men förutsägbart.
/Surskägget

@@-
Gud så mediokert, tråkigt och vanligt. Regissören William Friedkin är VÄRLDENS mest överskattade regissör. Har gjort två bra filmer på sjuttitalet (Exorcisten och The French Connection, när han var hög som ett hus förmodligen) och efter det bara dravel. Jag börjar ledsna på de här mellanrullarna på riktigt. Fan, antingen ska det vara riktigt uselt men på ett bra sett eller så ska det vara toppfilm. Hur många mellanrullar orkar man se egentligen? Det är en sak om man tror på filmen men när man sätter sig ner och förväntar sig mediokert (och så påläst är man oftast så att man väldigt sällan blir överraskad) så har man gått i fällan. En fotnot kanske. Spelar ingen roll om du har Tommy Lee Jones eller Sammy L Jackson. Rules of Engagement är medioker, tråkig och vanlig. Så illa att jag faktiskt gick in här igen och satte ett minus i betyget.
/Vrångmannen

A Perfect Getaway

@@

Den här thrillern har jag varit lite sugen på ända sen jag såg trailern för ett bra tag sen. Ett nygift par (Steve Zahn och Milla Jovovich) åker till Hawaii på hikingresa. Mitt ute i det fantastiska landskapet får de höra av några turister att det skett ett mord på ett nygift par på ön. De beslutar sig ändå för att fullfölja sitt smekmånadsäventyr. Ja det är som uppbyggt för lite raffel och det börjar onekligen hyfsat. Paret stöter på flera udda personer under sin väg och oron växer sakta men säkert. Tyvärr så faller filmen platt på tradiga klichéer trots att den hela tiden gör allt för att undvika dom. Det händer faktiskt inte så mycket även om regissören/manusförfattaren David Twohy (Pitch Black och The Chronicles of Riddick) försöker braka loss i tredje akten. Det finns naturligtvis en tvist också i sedvanlig thrilleranda. Jag brukar ju gilla såna här rullar men A Perfect Getaway hade knappt något att hämta. Grym backdrop (jag vill åka till Hawaii imorrn!) och schyssta skådespelare men tyvärr så blir det varken speciellt spännande eller fartfyllt. Fan också!

/Vrångmannen

The Hurt Locker

@@@@

Ibland när man precis börjar ge upp hoppet kommer det en liten film och sparkar en i ansiktet. The Hurt Locker är ett thrillerdrama som utspelar sig under irakkriget. Vi följer några soldater i en bombdesarmeringsenhet i en irakisk stad mitt i krigets hetta. Vem som helst kan vara fiende och när som helst kan en bomb gå av. En ytterst spännande rulle som undviker pekpinnar men får i allafall mig ändå att tänka två gånger om krigets fasor. Jag har alltid gillat regissören Kathryn Bigelow (Point Break, Strange Days, Blue Steel) och frågan är om inte The Hurt Locker är hennes lilla mästerverk bland hennes annars stora actionrullar. Här ligger liksom spänningen frekvent och släpper aldrig taget. Jeremy Renner (som ofta är bad guy i rullar som North Country och Dahmer) gör ett övertygande porträtt av en komplicerad anti-hjälte i en verklig situation. En hel del kända ansikten slinker förbi i små biroller men det är de knappt kända skådespelarna som bidrar till den autentiska kärnan. En jävla välgjord nagelbitare. REKOMMENDERAS!

/Vrångmannen

Public Enemies

@@@
Michael Mann är filmmakaren som inte lämnar något till slumpen. Gedigen research, detaljrikedom och välarbetade manus brukar genomsyra hans produktioner. Tillsammans med skådiseliten förstås. Här har han tagit sig an en klassisk sann gangsterhistoria från mitten av trettiotalet om den ökände bankrånaren John Dillinger (en utmärkt Johnny Depp) och hans vuxna liv, leverne och äventyr. Typ. Det andas verkligen trettiotal i varenda scen. Mann sparar inte på krutet varken i scenografi eller i de flertaliga shoot-outs som genomsyrar filmen. Dillinger jagas av FBI ledd av Melvin Purvis (en som vanligt hes Christian Bale). Kärlek finns där också mellan Dillinger och söta Billie (Marion Cotillard). Ja vad ska man säga. Allt är perfekt som så ofta i en Michael Mann film. Det här är vrålsnyggt och bitvist riktigt underhållande och förmodligen så historisk korrekt en Hollywoodfilm kan bli. Jag har sett flertalet filmer om John Dillinger (bäst är nog ändå "Dillinger" från 1973 med Warren Oates) och det förtär kanske lite av känslan. Man vet liksom hur det går för alla i slutändan. Var nära att sätta ett snäppet högre betyg men landar ändå med gott samvete på en trea. Inget fel på filmen och inte heller på regissören. Han behöver kanske hitta lite intressantare teman bara, överraska en smula. I allafall innan jag höjer lite extra på ögonbrynet.
/Vrångmannen

Veckans Snabba Etta - Prey

@

I Afrika åker en styvmamma (Bridget Moynahan varför åååååh varför!?!?!) och hennes styvbarn ut på safari. Snart nog är de omringade av lejon och har ingenstans att ta vägen förutom att sitta i en varm bil som inte fungerar. Ska hjälpen hinna fram i tid? Ungefär lika spännande som att titta på färg som torkar. Nämnde jag att mupparna ser mer äkta ut än lejonen i den här rullen? Åååååååååååååååååååååh....

/Surskägget

The Deer Hunter

@@@

Varsågoda, jag bjuder på chocken av att inte tokhylla The Deer Hunter sönder och samman. Att det är en bra film är inget snack, men den är samtidigt inte det mästerverk som många tycks anse. En snabb summering av filmen för de som ännu inte sett den, eller som möjligtvis tror att Robert DeNiro bara är den roliga pappan i Meet the Fockers. Tre polare (Robert DeNiro, John Savage och Christopher Walken) vid samma stålverk i liten byhåla i Pennsylvania ska iväg till Vietnam och kriga. De kommer dit och alla råkar illa ut i krigets fasor vilket plågar dem på olika sätt när kriget är över. Framförallt är det en tid under fångenskap när de tvingas köra rysk roulette mot varandra som präglar dem för alltid.

Vissa partier i filmen är magiska och hade filmen hållit samma klass hela vägen hade femman suttit utan snack. Främst är det scenerna i Vietnam som ger mig gåshud. Förmodligen bland de mest äkta krigsskildringar någonsin fångade på film. Problemet är att vi inte befinner oss i Vietnam mer än kanske en tredjedel av filmens totalt tre timmar. Och här infinner sig filmens svaga punkt. Alltför mycket tid går åt till att lära känna karaktärerna. Bland annat får vi ett bröllop med efterföljande fest i 30-40 minuter helt i onödan. Vi hade fått exakt samma känsla och stämning på tio minuter. Jo det hade vi. Samma sak gäller vissa scener när våra hjältar återvänder hem. För mycket tid går åt att etablera det vi redan vet. En film som är tre timmar lång måste vara intressant hela tiden. The Deer Hunter hade tjänat på att kortas ner en timme. Trist att regissör Michael Cimino inte hört uttrycket: "Kill your darlings".

/Surskägget

@@@@+
En trea?! Yous crazy?! Kapten Haddock kvävde sig precis med sitt eget skägg! Håller med om att The Deer Hunter bitvis är lite väl långdragen men annars är den klockren. Regissören Cimino hade inte vunnit ett dugg på att korta rullen med en timme. Tvärtom känns det som att den här smaskiga melodramen vinner på de långsamma stillsamma partierna. Den visar vardagen och våra ”hjältar” både före och efter krigets fasor. Alla huvudroller (De Niro, Savage, Walken och Meryl Streep, som förvisso kanske är mer en biroll) är fantastiska. Fotot, musiken (”Cavatina”) och den omissbara stämningen gör The Deer Hunter till en klockren klassiker i alla lägen. Michael Ciminos CV är en krokig väg (Heaven’s Gate?! Där börjar vi snacka lååångt och tråååkigt!) men The Deer Hunter kör spikrakt och är hans masterpiece (tätt följd av Year of the Dragon).
/Vrångmannen

Vad Hände? a k a Skådisar Som Var Hur Kända Som Helst Men Som Tvärdog Karriärsmässigt - del tre Alicia Silverstone

Det ska sägas på en gång att jag personligen aldrig varit ett direkt superfan av Alicia Silverstone. Däremot såg jag hennes namn i något sammanhang nyligen och då slog det mig - vart har hon tagit vägen? Vi snackar en ung, hyfsat talangfull och söt skådis som t o m började växa till sig och producera eget och som under 90-talet var med i ganska många poppis rullar (för att inte tala om alla Aerosmithvideor hon förgyllde). Än idag snackas det ju om ungdomsrullen Clueless som (i alla fall då) var en sorts modern version av Breakfast Club (inte storymässigt, utan mer inflytelseriksmässigt). Långfilmsdebuten The Crush mot Cary Elwes var en helt okej variant av Lolita, Blast From the Past fick väl strålande kritik vill jag minnas och Excess Bagage tycker jag än i dag är ganska underskattad (mest på grund av Benicio del Toro visserligen) och lite annorlunda actionthriller som absolut inte är en femma men som visade prov på en hel del potential trots allt hos flickebarnet. Batman & Robin var visserligen spiken i kistan för den epoken av Batman, men det var väl mer regissör Schumachers fel än Alicias. Dessutom får man inte rollen i en Batmanrulle om man inte är i ropet. Så vad hände sedan? Tittar man igenom hennes roller efter dessa rullar är det i princip bara tevefilmer eller direkt-till-dvd. Mycket märkligt. Och inte verkar framtiden bättre, enda rullen som är på gång för henne i skrivande stund är Elektra Luxx där Alicia återfinns långt ner på rollistan.
/Surskägget

Veckans Trippel

El Mariachi

@@
Robert Rodriguez skrapade ihop lite stålars och spelade in sin debutlångfilm för en ostmacka och lite fejkblod i Mexiko...where life is cheap! (Pluspoäng till den som vet var taglinen är snodd ifrån egentligen.) Storyn är brutalt enkel. En mariachi, d v s en kringvandrande gitarr- och sångartist, råkar bli misstagen för en elak jävel vilket resulterar i att ett gäng andra elaka jävlar vill ha ihjäl honom på stående fot. Massa shoot-outs följer tills vår hjälte återigen kan vandra iväg i dammet på vägen. Dialogen hålls till ett minimum och alla pratar naturligtvis spanska eftersom att det är inspelat i Mexiko som sagt. Rodriguez har ju en jävligt cool visuell stil som inte riktigt hade tagit form här än, men det syns vad han vill göra även om han kanske inte har medlen att göra det. Den är inte lika bra som många försöker måla upp den att vara, men som en debut visar den helt klart prov på vad som komma skulle.
/Surskägget

@@@
Äh, kom igen. Den är helt ok för vad den är. Har alltid stor respekt för en kille som skramlar lite mynt ur fickan och gör en actionrulle. Vad han lyckades åstadkomma är fan legendariskt. Ok, långt ifrån perfekt men riktigt underhållande och skoj. En klar trea just för att situationen kräver det.
/Vrångmannen

Desperado
@@@@
Liksom Sam Raimi före honom bestämde sig Rodriguez för att göra en inofficiell remake av sin egen rulle när han väl fick lägga vantarna på lite riktiga Hollywoodstålar. Ut åkte alla okända mexikanska skådisar, och in slängde man Antonio Banderas, Cheech Marin, Steve Buscemi, Salma Hayek (visserligen okänd då), Danny Trejo och nya bäste vännen Quentin Tarantino. Plötsligt hade Rodriguez råd att göra exakt alla coola kameraåkningar, vinklar och tagningar han alltid velat göra - och han gör dem med råge. Dialogen vässades till rejält från El Mariachi och det bjussas på många sköna oneliners (man kan rentav misstänka att herr Tarantino hjälpte till att putsa på det där manuset litegrann). En lite djupare backstory hittades på, men i stort sett är det exakt samma film en gång till. Fast bättre, roligare, snabbare, coolare, tuffare och med mer pangpang. Vissa shoot-outs kan liknas vid en blandning av John Woos balettliknande våldskoreografier och Sergio Leones poetiskt lagda dito. Rock n roll baby!
/Surskägget


@@@+
Visst är det här snygg och riktigt skoj action för biljettslanten. Lite tomt bara.
/Vrångmannen

Once Upon A Time In Mexico
@
Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej! Vad är det här!? VAD ÄR DET HÄR!!?!?!? Hur i helvete kunde Rodriguez svika så? Det charmiga, busiga, glimten-i-ögat-våldet är helt och hållet ersatt av kallt, stelt och opersonligt blodsorgievåld som är 1) skittrist att titta på 2) totalt icke-underhållande och 3) usch! Johnny Depp gör visserligen en skitbra skurk (men han är alltid bra ju) men det räddar inte filmen på långa vägar. Handlingen är rörig och tack vare filmens knäppa användande av flashbacks och korsklippning hit och dit blir det ännu rörigare att hålla koll på vad fan man tittar på. Och skulle man nu försöka tänka igenom det hela drar man på max på ljudvolymen och skjuter av 1 miljon skott i sekunden (antagligen för att hålla folk vakna i biosalongen) så att all tankeverksamhet upphör att existera. Dumt, dumt, dumt. Det här kunde Rodriguez låtit bli att göra. Tack och lov att han gjorde Sin City och räddade sitt illa tilltygade rykte.
/Surskägget

@@
Lugn och fin nu. Du kastar ettor omkring dig som om det vore tisdag. Rodriguez börjar här havva med digitala mediet istället för riktig film och det syns. Snuskfult på många ställen men säkert billigt och snabbt sätt att göra film. Depp rycker upp filmen till en tvåa i allafall och det finns några balla actionscener. Tyvärr är det också det enda.
/Vrångmannen

Ung Rebell

@@@@

Visst var han bra i både Jätten och Öster Om Eden men hade det inte varit för Ung Rebell är jag ganska säker på att James Dean trots allt bara blivit en fotnot i filmhistorien. Filmens övergripande tema om vilsna tonåringar som utagerar sin frustration på olika sätt (sprit, våld, flykt) är naturligtvis lika aktuellt nu som då. Däremot var det kanske lite lättare att anses vara bråkstake på 50-talet än det är idag. Tonåringarna i den här rullen skulle nog anses som mönstermedborgare idag (om än vilsna och förvirrade sådana) och inte de vilda och ohämmade slynglarna de framstod som då. Trots detta har filmen åldrats med stor värdighet. Man köper fortfarande att tonåringarna och vuxenvärlden hamnar i luven på varandra. Man köper också att tonåringarna hamnar i luven på varandra med jämna mellanrum. De är trots allt tonåringar (förutom Dean som var 24 trots att han skulle spela 16, men så är det än idag med skådisar i high schoolrullar) som inte har nåt bättre för sig. Replikskiftet mellan Buzz (karaktären som bråkar mest med Dean) och Jim (Dean) minutrarna innan de ska avgöra vem som är tuffast genom att åka ett chickie run säger det mesta:

Buzz Gunderson: You know something? I like you.

Jim Stark: Why do we do this?

Buzz Gunderson: You've gotta do something. Don't you?

Ung Rebell har behållit sin styrka och slagkraftighet genom åren och kommer ge utlopp för många tonåringars frustration och sökande många år framöver.

/Surskägget

@@@@

Kan bara hålla med Surskägget om denna klassiker. Gillar ju att James Dean både är tuff, missförstådd och ledsen. Det finns inte bara en liten hint till överspel i filmen bland ungdomarna men det drar inte ner betyget utan speglar skönt tidens tand. Scenerna mellan James Dean och hans pappa är jobbiga än i dag att se. Pappan vill väl men de pratar förbi varandra för farsgubben har glömt hur det var att vara snurrig tonåring samt är hunsad av sin fru utan att behöva vara det. En skev förebild som ännu mer komplicerar rebellens existens.

Jim Stark: If he had guts to knock Mom cold once, then maybe she'd be happy and then she'd stop picking on him. Because they make mush out of him! Just mush!

Som skägget tidigare sa, det finns mycket av alla tonårsproblem och ångest i den här rullen som än står sig starkt idag och det är ett gott betyg på en sån här gammal film. Gott så.

/Vrångmannen

Veckans Snabba Etta - Perfect Stranger

@

Halle Berry tror Bruce Willis dödat hennes kompis (fast hon mycket väl vet att det inte är han som vi får se i slutet i en trist och förutsägbar ”twist”). Tråkig. Tråkig. Tråkig. Jag orkar inte ens såga den.

/Surskägget

@

MEEEEEEEEEEEEEEEEN kan dom sluta nångång med sånt här skit?! Nu börjar jag snart gråta /Vrångmannen

Inglorious Basterds

@@@@
Quentin Tarantinos krigsrulle har man ju sett fram emot ända sen det ryktades att den skulle göras med Stallone och Schwarzenegger i huvdrollerna en gång i tiden. Förväntningarna har varit skyhöga under hela resan. I och med att det tagit så lång tid att skriva manuset och få filmen gjord så har mycket hänt. Från det som i början skulle vara en damn-dirty-action-epic har rullen nu förvandlats till en klassisk Tarantinofilm med sköna karaktärer, filmreferenser i filmen om film för film, bitvis lysande dialog och långa scener (utan att för den skull tappa tempo eller vara tråkig). Handlingen i kort då: Frankrike ockuperat av nazisterna under andra världskriget. Brad Pitt (bitvis riktigt rolig) spelar en jänkarofficer som drar ihop ett gäng galna soldater för att sätta skräck i nazisterna genom att döda och skalpera så många som möjligt. Dessa är de s.k ”Basterds”. Samtidigt har en ung judinna lyckats fly nazisterna och planerar hämnd i sin biograf i Paris då det mer än ryktas att alla nazisttoppar ska använda biografen för en propagandafilmvisning. Jag har en hatkärlek till Tarantino där flera filmer i hans stall är sådär men andra är skitbra. Den här hör definitivt till den senare i kategorin. Filmen är en komplett mix av spänning, våld, drama och humor (tonvis med humor faktiskt). Nästan tre timmar i biomörkret har sällan passerat så fort. Ett stort popcorntuggande leende på den här vrångmannens läppar hela vägen. Se den!
/Vrångmannen

Snilleskolan

@@@
Hahahahahahaha. Jag brukar säga det ganska ofta när jag ser 80-talsfilm: "De gör fan inte såna här filmer längre". Och då tillhör inte Snilleskolan (eller Real Genius som den heter i original) en av de absoluta spjutspetsarna från 80-talet. Däremot har den den där 80-talscharmen, glada buset och magiska optimismen som är så klassisk för ett årtionde när allt var bra, pengarna regnade från himlen och allt gick i neonrosa och klargult. Bara man var beredd att kavla upp ärmarna litegrann kunde man lösa precis vad som helst. Hehehehe. Val Kilmer är lysande som geniet som blivit busfrö och William Atherton (sedermera uppkäftig surgubbe i Die Hard 1+2) är även han mycket bra som den skurkaktige läraren. Storyn kretsar kring laservapen från rymden (det kalla kriget pågick för fullt trots allt) som Kilmer ska uppfinna och Atherton leverera till militären. Men när Kilmer upptäcker vad hans uppfinning egentligen ska användas till saboterar han hela projektet och poppar 800 kilo popcorn i Athertons hus. Slutet gott, allting gott.
/Surskägget

Sista Natten Med Gänget

@@@
George Lucas var en riktig busig liten kille innan han stack iväg och blev världens rikaste regissör/entrepenör med Star Warssagan. Han var så busig att han lyckades göra en rulle om ett gäng sköna grabbar i en liten sömnig småstad under tidigt 60-tal som sista natten innan en del av dem ska iväg till college i storstan hänger kring lokala hamburgerhaket och var och en på sitt sätt upplever lite kärlek, lite bilcruising och lite bråk. På den tiden okända skådisar som Harrison Ford, Richard Dreyfuss och Ron Howard (ok, Ron var väl ganska känd i o f s) dyker upp i små som stora roller. Roligast är faktiskt Ford som kaxig bilsnubbe som vill köra ett streetrace mot traktens tuffing. Det finns en hel del Han Solo i den karaktären och det är lätt att förstå att Lucas tänkte på okände herr Ford när det var dags för casting till Star Wars. I princip händer inget speciellt i rullen. Det är en sån typisk det-händer-egentligen-inget-men-samtidigt-ganska-mycket-film som är som livet är mest i allmänhet. Släng med riktigt skön 50-tals rock'n'roll och en parad av gamla coola bilar så finns det väl egentligen ingen anledning till att inte se den här.
/Surskägget

Sunshine

@@@@
En sak är lika säker som att Nicolas Cage är tunnhårig, åker man på uppdrag i rymden kan man ge sig fan på att allt och lite till kommer att gå åt helvete. I Sunshine går uppdraget ut på att tända solen. Ja, den har inte slocknat helt än, men är på god väg att göra det. Det i sin tur innebär ju att alla här på jorden kommer dö för utan sol inget liv. Så upp med en besättning forskare och vetenskapsmän och låt dem transportera världens största bomb som man hoppas ska få liv i soljäkeln igen. På papper låter det enkelt, men det dröjer inte länge förrän katastroferna börjar inträffa. Som sagt, man har sett det förr, men i Sunshine lyckas ändå Alex Garland (manus) och Danny Boyle (regi) skapa en film som är spännande, vacker, smått filosofisk, på sina håll lite småläskig och framförallt intressant mest hela tiden. Visst har du de klassiska karaktärerna (psykologen som är lite knäpp, kaptenen som har ett hjärta av guld, piloten som är lite bråkstake, teknikern som fuckar upp, andrekaptenen som bara tänker på sig själv) och de klassiska sekvenserna (skepp-går-sönder-måste-lagas, luftslussen-går-sönder-vad-göra, nödsignal-uppfattas-räddningsaktion-med-förjävliga-konsekvenser, interna-bråk-mellan-besättningsmedlemmarna) men det känns ändå nytt och fräscht. Specialeffekterna är strålande, skådisarna i högform och actionsekvenserna ruggigt intensiva. En riktigt bra sci-firulle med andra ord.
/Surskägget

@@@@
En fjäder i hatten till regissören Danny Boyle som hittills gjort intressanta, udda, snygga och underhållande filmer utan att klampa i genrefällan. Tyvärr så lämnar slutet mer att önska men fram till dess är Sunshine så nära perfektion man kan komma om man vill ha sin moderna science-fiction.
/Vrångmannen

Veckans Snabba Etta - License To Wed

@

Robin Williams är präst som tvingar alla par som vill gifta sig i hans kyrka att genomgå en äktenskapskurs. Mandy Moore är söt men det räcker inte när Williams är tråkig och filmen platt som en pannkaka.

/Surskägget