Arthur (2011)

@@@
På ett sätt är detta den kanske mest onödiga remake som gjorts. Dudley Moore i originalet från 1981 var fantastisk som den apfulle men ack så charmige miljardärsonen som blir tvingad att gifta sig med en kvinna han inte älskar bara för att få behålla sitt arv samtidigt som han blir kär i en annan kvinna. Även om det skett mängder med förändringar i världen sedan 1981 har det egentligen inte hänt någonting alls som påverkar denna grundstory. Därför känns en remake väldigt onödig. Å andra sidan har ju Russell Brand surfat upp som den nye komikern att hålla ögonen på. Och som gammal alkis, pundare och sexmissbrukare är Russell rätt given i den här rollen. Och han gör det bra, absolut. Inte lika bra som Dudley förstås (men å andra sidan har det någonsin funnits någon som spelar totalt packad bättre än Dudley? tror inte det) men det var väl heller inte väntat. Brand har charmen, glimten i ögat och som sagt historiken att spela full och vårdslös på ett trovärdigt sätt. Släng på den här rullen under förfesten och garva åt Arthurs tokigheter eller på söndag när du ligger bakis och vill trösta dig med lite alkoholrelaterade skämt.
/Surskägget

@
På tal om filmer som inte går att titta på för man känner liksom hur tiden slösas fysiskt och psykiskt och ens liv sakta rinner iväg. Ledsen. Borde tycka att detta åtminstone var ok och smårolig underhållning men det är inget annat än utter bollocks. Precis som Russell Brand är i denna lama remake. Hur fick han ens en huvudroll? Floppen exploderade snabbt till dvd men borde endast ha exploderat.
/Vrångmannen

Shaun of the Dead

@@@
Alla har hypat den här rullen så sjukt mycket att jag nästan känner att jag måste köra ett försvarstal bara för att jag tycker filmen är bra men inte ett mästerverk. Meeeeeeeeeeen jag skiter i det och kör på bara. För er som inte känner till filmen handlar det om Shaun (Simon Pegg) som har det stressigt i livet. Jobbet är skit, flickvännen tjatar om att han bara hänger med sin bästa polare Ed (Nick Frost) på puben istället för att göra romantiskt tjafs med henne och mamma vill ju bara att han ska komma överens med stränga styvpappan. Allt ändrar sig den dagen då stora delar av mänskligheten blir zombies i bästa George A Romerostil och Shaun plötsligt kan bli den zombiedödande hjälte han innerst inne alltid vetat att han är. Filmen blandar komedi med en del zombiedödande men kliver aldrig in på splatterjaktmarkerna och visar inte mer än lite blodstänk. Mer actionkomedi än komediskräckis helt enkelt trots att den genrefieringen är fel den med. Låt oss kalla det komedi med en del blodigare inslag helt enkelt. Visst är det kul, visst är det rätt schysst action emellanåt (om än lite vi-har-ingen-feting-budget-och-därför-blir-en-del-action-sekvenser-lite-amatörmässigt-b) och visst är det t o m lite halvspännande ibland (inte ofta). Bra är det absolut, men mästerverk är det verkligen inte. Hot Fuzz som samma duo gjort är betydligt vassare både i humorn och actionsekvenserna och även senaste alstret Paul känns fräschare trots att bägge filmer kammar hem samma betyg. Det har gått sju år sen filmen poppade upp men känner inte såhär i efterhand att jag missat nåt egentligen.
/Surskägget

@@@@
Naturligtvis är det här en klassiker och förtjänar mycket bättre än ett "nja" från skägget ovan. Samtidigt är det hans rätt att tycka som han vill, åtminstone innan jag fått igenom förslag 711 Paragraf §23 där han inte får det. Shaun of the Dead är en suverän hyllning till zombiefilmen via den smarta brittiska humorn. Späckad av referenser (där minst hälften flyger över skallen), fartfylld och skoj! En film att se och se om när andan faller på och måtte jag också bli tvungen att barrikera mig på en pub när de döda åter igen vandrar på jorden. Hahaha fantastiskt.
/Vrångmannen

Paul

@@@
Simon Pegg och Nick Frost som är mest kända för att ha gett oss Shaun of the Dead (fan jag måste verkligen ta och se den already!) och Hot Fuzz teamar upp igen. Den här gången spelar de två sci-finördar från England som är på roadtrip i USA. De börjar på Comiconmässan (stor sci-fi, fantasy, serietidningsmässa) och ska sedan åka runt och titta på sevärdheter som Area 51 och Roswell. Ute i öknen stöter de på Paul (CGI-animerad med Seth Rogens röst), en tvättäkta utomjording som flytt från myndigheterna (representeras här av Jason Bateman). På sin flykt får de med sig galna Kristen Wiig (hahahaha hon är heeeeelt slut och visar igen prov på att hon är den kvinnliga Will Ferrell, när ska hon få en huvudroll jeebus christ already!). Snart jagas de land och rike runt av Bateman och kompani och lyckas droppa hundra populärkultursreferenser i sekunden framförallt från Star Wars och andra sci-firullar men även från alla möjliga och omöjliga Steven Spielbergfilmer (mannen själv är med på telefon i filmen hahahahaha). Eftersom att Seth Rogen är med (om än bara som röst) får vi även lite sköna röka-gräs-skämt i vanlig ordning. Kul rulle som inte tar sig själv på särskilt stort allvar och som är gjord av sci-finördar för sci-finördar.
/Surskägget

The Switch

@@
Jason Bateman och Jennifer Aniston är BFF's och stöttar och hjälper varandra i vått och torrt. Tills den dag Aniston bestämmer sig för att bli gravid. Hon ser den biologiska klockan ticka iväg, ingen pojkvän finns i sikte så det enda raka är att skaffa fram en spermadonator och fixa graviditeten på egen hand. Bateman tycker det är en jättedålig idé och på själva insemineringsfesten (ja de har en fest för att fira att Aniston ska bli inseminerad, väldigt New York liksom) blir Batem stupfull och byter ut donatorns sperma mot sin egen. Aniston flyttar till Minnesota och sju år förflyter utan att de har någon egentlig kontakt tills Aniston och son flyttar tillbaka till NY och Bateman får chans att lära känna sin son (vilket han naturligtvis inte talat om för Aniston att han egentligen är pappan). Samtidigt börjar Aniston flörta med den snubbe hon tror är den riktige donatorn och Bateman står i valet och kvalet om han ska berätta något eller inte. Klassisk romcom som tyvärr är betonad på romancedelen och inte comedydelen. Att ha en begåvad komiker som Bateman i en vanlig romantisk dramaroll känns som waste of time, och att heller inte utnyttja Anistons komiska ådra känns också lite bortkastat. Visst, ett par sköna garv finns det (när Bateman väldigt snyggt spyr i en papperskorg på väg till jobbet hahahahah) men överlag sitter man mest och tittar på klockan. Jeff Goldblum dyker upp i en liten biroll och enbart på grund av att honom ger jag filmen ett ok.
/Surskägget

Extract

@@
Jag är ledsen. Jag ville så gärna att den här filmen skulle vara bättre. Den har ju mängder med förutsättningar. Manus och regi av Mike Judge som för alltid ska hyllas även om han bara skulle göra filmer om hästar som bajsar från och med nu bara för att han gav oss fantastiskt roliga Beavis & Butt-Head, makalöst bra men lite bortglömda King of the Hill (Hemma hos Hill på svenska) och naturligtvis mästerverket Office Space. Jason Bateman (den roligaste straight man som setts på film), Mila Kunis (sötaste lilla sötnossötisen vi ses i Vegas å gifter oss på USA's nationaldag), Ben Affleck (i helskägg! hahahahaha!), JK Simmons (han Peter Parkers tidningschef J Jonah Jameson i Spider-Manfilmerna) och Kristen Wiig (som fått en alldeles för straight roll med tanke på hur knäpp hon kan vara) i huvudrollerna. Och en handling som kretsar kring det som Mike Judge kan bäst egentligen - vanliga jänkare som försöker klara sig igenom en lite småknäpp vardag men jobbiga grannar, otrohetsaffärer, skumma droger och stämningsansökningar. Bitvis skitkul men det lyfter aldrig. Det är som att det står ett jetflyg och blänker i solen på startbanan med full tank och bara väntar på ett klartecken att få flyga iväg som aldrig kommer. Jävligt synd. Fortfarande sevärd, men inte den klockrena film det borde ha varit.
/Surskägget
Vrångmannen tyckte ungefär likadant för en gångs skull.

Swinging with the Finkels

@@
Första halvan ungefär av filmen är kanon. Lite Woody Allenkänsla om ett gift par som tappat glöden i sitt förhållande och som försöker komma på rätt bana igen med alla medel de kan komma på. Dialogen är både rapp, rolig och mitt-i-prick och alla vi som haft ett längre förhållande känner igen oss i det mesta. Sen tar filmen en helt annan vändning och går från busig komedi till att bli ett ganska seriöst drama om ett förhållande som tar slut och vägen tillbaka och hur man bäst lappar ihop något trasigt. Det är helt enkelt två olika filmer som möttes på mitten men som inte blev gladare för det. Genast blir tempot segare, plötsligt är allt kliché och vi har sett det en miljon gånger förr fast snyggare, bättre och med mer känslor. Problemet är att paret som spelas av Martin Freeman (mest känd tror jag för sin roll i brittiska The Office) och supersöta Mandy Moore helt enkelt inte har nån som helst personkemi och där man inte köper att de två är ihop överhuvudtaget. Därför bryr man sig inte så mycket att de gör slut och huruvida de blir ihop igen eller inte är helt ointressant. Första halvan av filmen funkar för då är de knappt i samma scen och när de är det bollas det roliga repliker fram och tillbaka så man upplever dem aldrig som par egentligen. Film utan tydligt fokus som borde dragits tre vändor till i manusfabriken.
/Surskägget

Sucker Punch

@@@@
Zack Snyder började sin karriär som regissör med remaken på Dawn of the Dead. En okej remake vare sig mer eller mindre och jag var inte så jätteimpad. Sen fick jag höra att han skulle göra Frank Millers fantastiskt vackra berättelse 300 och blev lite orolig. Skulle nån remakeregissör som knappt lyckades göra en spännande film verkligen fånga storslagenheten i Millers underbara målningar (ja det är väl teckningar egentligen men de är så sjukt snygga att de måste benämnas som målningar)? Svaret blev ett rungande "ja" tack och lov. När Snyder sen följde upp med en sjukt bra filmatisering av Watchmen hade han verkligen bevisat att han var en skicklig visuell regissör som dessutom kunde berätta en historia. Med Sucker Punch är det första gången han sätter tänderna i en story utan förlaga (Legenden om Ugglornas Rike räknar vi inte med här då den är animerad samt faktiskt baserad på en bok) och visar minsann prov på att det går lika bra det med. I ett rasande tempo plöjer Zack igenom allt och lite till som är coolt att ha med i en actionrulle. Vi får fem tuffa brudar i lyxförpackning, slagsmål med gigantosamurajer, shoot-outs med zombienazister, flygstrider mot drakar, kraschande zeppelinare, exploderande tåg, galna robotar, blodtörstiga orcher och en skurk som är helt slut. Allt levererat så sjukt jävla serietidningssnyggt att jag nästan blir gråtfärdig. Jag får vibbar från 300 (inte så konstigt med tanke på att den visuella stilen är mer eller mindre identisk), mangaserier (tjejer i skoluniformer och samurajsvärd som sparkar stjärt), Inception (flera lager av medvetande/dröm), Shutter Island (dårhus som inte är vad det verkar vara), Hellboy (zombienazister som sagt), Scott Pilgrim vs the World (för sin upprepning av slagsmål/uppdrag), Aerosmiths gamla video Janie's Got A Gun (hela inledande fem minutrarna av filmen ungefär) och förstås små blinkningar till actionrullar som The Matrix, Resident Evil, Aeon Flux och faktiskt även inledande halvtimmen av Mutant Chronicles. Ovanpå det här serietidningsmumset lägger Zack en mörk story om en psykiskt och fysiskt misshandlad tjej som försöker slå tillbaka mot alla odds och återfå om inte sin frihet så åtminstone sin värdighet. Det är som en suggestiv och vacker men samtidigt svart saga som hämtad från de mörkaste hörnen av Bröderna Grimms sagovärld. Att femman inte sitter som en gjuten smäck beror på två saker. Smådetaljer kanske, men ändå. 1) I introt och utrot får vi en ganska onödig voice-over som känns konstlad och fånig. 2) Carla Gugino behöver inte prata med öststatsbrytning för det tillför inget till filmen. Jag hade dessutom velat ha ett ännu mörkare slut. Visst slutar det inte hundra procent lyckligt men jag tror filmen skulle tjänat ännu mer på att faktiskt vågat stänga den lilla strimma av hopp den lämnar i slutet helt. Huvudrollerna spelas av Emily Browning (Darkness Falls, The Uninvited), Abbie Cornish (A Good Year, Stop-Loss), Jena Malone (som varit en favvis ända sen jag såg henne i Livsverket för många år sen, du har även sett henne i Donnie Darko, The Dangerous Lives of Altar Boys och Saved! och har du inte det borde du göra det), Vanessa Hudgens (High Scool Musical 1-3) och Jamie Chung (Grown-Ups, Baksmällan 2). Alla känns väldigt bra i sina roller och passar perfekt in i sina respektive karaktärer.
Här skulle jag kunna avrunda med en lång harang om Vrångmannens sjukt felplacerade etta, men nöjer mig med att konstatera att han gav Drive Angry, denna fjärt i näsan, en trea så förstår ni själva att mannen inte har alla betygshästar i stallet.
/Surskägget

Super 8

@@@
Så var den alltså här. J.J. Abrams & Steven Spielbergs efterlängtade mastodontrulle. Året är 1979. Ett gäng unga vänner spelar in en zombiefilm (på super-8 naturligtvis) och bevittnar en tågkrasch. Någonting stort, som varit inlåst i en av godsvagnarna, börjar i sann monsteranda härja i staden. Bra tempo, ungarna som vi följer är ytterst trovärdiga (vart hittar de alla makalösa barnskådisar), lite skoj, lite action och litervis med sentimentalitet som får E.T. att rodna och vilja åka hem IGEN! Det är den biten som drar ner betyget för mig. Jag garvar t.o.m ofrivilligt ett par gånger när glansiga barnögon blandas med ”gråt nu” stråkar. Jag är nog en gammal cyniker för tjejen framför mig i biografen snörvlade friskt några gånger. Att försöka hitta tillbaka till Spielberg-åttiotalskänslan funkar jättebra på denne Vrångman men har ingen aning om dagens biopublik bryr sig eller ens vill ha det. En hygglig popcornrulle alltså med lite besvikelse i kanten som förmodligen (och förhoppningsvis) inte visar sig vara sommarens bästa. Den verkar t.o.m gå lite trögt på bio i USA. Vad säger vår vän och spågubbe Kuntza om det månne?
/Vrångmannen

Priest

@
Recept på total katastrof:

1 dl western
3 dl vampyrer
500 gr usla CGI-effekter
3 msk Mad Max
1 krm halvkända skådisar
Rör ner western och vampyrer i en bunke. Rör om väl. Låt jäsa och häll på CGI. Krydda med Mad Max och lite halvkända skådisar, t ex Paul Bettany och Karl Urban. Häll i form och låt grädda på 200 klichéer i 85 minuter. Servera.
/Surskägget

Harry Potter x 7

Snart är det dags för film åtta, den sista (tack och lov) i det superambitiösa filmprojektet som påbörjades för tio år sedan. Tänk er, tio år av Harry Potter med en ny film typ en gång per ett och ett halvt år. Härligt. Eller inte. Eftersom att sista filmen snart är här valde jag att slå mig ner och se igenom de första sju filmerna på raken för att kunna rapportera till alla er så att ni slipper se dem. Först och främst kan man konstatera att det kommer komma en hel del spoilers i texten nedan så har ni levt i en grotta och inte har koll på att Dumbledore dör i film sex så sluta läs här. Oops.

Hursomhelst. Harry Potterfilmerna följer en ganska stadig mall vilken ser ut något i stil med det här.

1. Harry Potter är hos sina styvföräldrar som hatar honom.

2. Harry Potter förnedrar dem lite och åker till Hogwarts (som är skolan där han lär sig att bli trollkarl).

3. Harry Potter träffar sina vänner Hermione och Ron.

4. De ligger med varandra. (HAHAHAHA neeeej skojade lite bara för att se om du var vaken.)

5. En ny lärare i konsten att försvara sig mot svartmagi presenteras inför alla samlade elever och lärare.

6. En av lärarna är mystisk, skum och förmodligen ond och utsätts därför för barnens granskande blickar och konspirationsteorier.

7. Trots att ond bråd död och svart magi utspelar sig framför alla vuxna superduktiga trollkarlar skiter de i ungarna och låter dem som knappt har magikunskaper överhuvudtaget att sköta hand om problemet.

8. Det visar sig att läraren ungarna misstänkt inte alls är den skyldige och att den skyldige är någon som de absolut inte misstänkte alls.

9. Skurken är alltid läraren i konsten att försvara sig mot svartmagi (ja till och med han snälla varulven är skurken för han ställer till det trots att han är snäll egentligen).

10. Harry Potter lyckas besegra skurken mest för att han råkar vara född med otroliga krafter.

11. Skolavslutning.

12. Repeat i nästa film.

Det som är mest fantastiskt med Harry Potterfilmerna (böckerna säger jag inget om för dem har jag inte läst) är att det mer eller mindre inte händer någonting överhuvudtaget på två och en halv timme som filmerna är i snitt. Ingenting. Vi snackar alltså sju filmer (snart åtta) där det egentligen inte händer mer än vad man skulle kunna summera i en enda mening. Vissa filmer händer det mindre än andra i, och många gånger när jag satt och tittade på eftertexterna rulla undrade jag för mig själv vad som egentligen hänt under de två och en halv timnar jag tittat på filmen. Svaret: väldigt lite. Ändå ska det dras ut på detta ingenting i två och en halv timme och åtta filmer. Ååååååååååååååh!

Dåså. Lite betyg på eländet också.

Harry Potter och De Vises Sten - @@

Harry Potter och Hemligheternas Kammare - @@

Harry Potter och Fången från Azkaban - @

Harry Potter och Den Flammande Bägaren - @@

Harry Potter och Fenixorden - @

Harry Potter och Halvblodsprinsen - @

Harry Potter och Dödsrelikerna del ett - @

Hade man kortat ner filmerna med minst en timme och faktiskt haft något intressant att säga i åtta filmer hade säkert betygen blivit annorlunda för på det stora hela är det ju rätt fläskiga produktioner med en hel del duktiga skådisar inblandade. Men det händer ju inget och allt är så förbannad tråkigt att de filmer som fick tvåor i betyg ska vara glada över ens det lilla. Snart är åtminstone sista filmen här och så var det bra med det.

/Surskägget

The Sorcerer's Apprentice

@@@
Okej det är en barnrulle men det är rätt så bra drag i den trots allt. Hade inga som helst förhoppningar på den med tanke på att Nic "fan vad du bara gett mig ettor på senaste tiden ditt jävla Surskägg" Cage har huvudrollen. Och visst, Cage spelar som vanligt sig själv med alla sina galna ryckiga manér men har man bara överseende med det så funkar han helt ok i den här. Vi får träffa supernörden Dave (Jay Baruchel) som visar sig vara precis den lärling trollkarlen Balthazar (Cage dårå) letat efter ett par århundranden. De måste kombinera sina krafter för att stoppa den onda och galna trollkarlen Maxim (Alfred Molina). Lyckas de inte kommer ondskan härska på jorden bla bla bla yadda yadda yadda. I samma veva blir förstås Dave störtkär i supersöta Becky (Teresa Palmer) som till slut också rekryteras i kampen mot det onda. Det här är en Disneyrulle så förvänta er alla klichéer i boken och några till som bara Disney har copyright på. Dock är det ganska mycket ös hela tiden, trollkarlarna trollar, saker exploderar, magi överallt och vi får t o m en CGI-version av den klassiska scenen med Musse Pigg och svabbarna från Fantasia. Det räcker för att det här sura skägget ska vara glatt för stunden.
/Surskägget

The Runaways

@@
Jag brukar gilla mina biopics, framförallt om rockstjärnor med all dekadens, alla droger, utflippade personligheter och galenskaper som brukar vara givna inslag i dylika filmer. Här handlar det om The Runaways, det kortlivade rockband som var bland det allra första rockbandet i världen med enbart kvinnliga medlemmar. Joan Jett var en av grundarna och hon har ju gjort sig en rätt schysst karriär efteråt. Även gitarrvirtousen Lita Ford var med och lirade gura så fingrarna brann. Filmen lägger dock fokus på Joan Jett (här spelad av Kristen Stewart) och sångerskan Cherry Currie (Dakota Fanning) vilket är synd för man skulle velat veta mer om resten av bandet. Nu får vi en ganska slätstruken historia som försöker vara dramatisk och droggalen, men som mest blir ett par hopströdda ögonblick som inte lämnar oss tittare med någon större förståelse för bandet eller personerna i det. Det dundras på med några av The Runaways bästa låtar och så får vi lite droger, kärlek och sorg mittemellan som en lång MTV-video ungefär. Synd. Här borde finnas gott om möjligheter att verkligen krypa in under skinnet på dessa coola brudar. Istället skrapas det knappt på ytan. Kristen "jag kan inte skådespela mig ur en vampyrgarderob" Stewart visar prov på att hon faktiskt är en skicklig skådis och lyckas härma Joan Jett makalöst bra. Även Dakota Fanning visar att hon är klarat av övergången mellan barnskådis och vuxenskådis med bravur. Hoppas verkligen vi får se mer av henne framöver (och helst nånting roligare än Twilightserien för guuuuuu varför ska alla vara med i den nurå).
/Surskägget

JCVD

@@
Jean-Claude van Damme spelar sig själv i actionkomedi med lättare dramatiska inslag. Någonstans har väl den gode van Damme tröttnat på alla usla b-rullar han skakat ur sig de senaste åren och bestämde sig för att ge dem en rejäl känga. I den här fiktiva filmen driver han friskt med b-actionfilmer och visar upp en trött kille som vill göra bra film men som alltid erbjuds skit han gör för att få ihop till räkningarna. En dag kliver han in på ett postkontor, hamnar mitt i ett bankrån och vips tror hela världen att han är så desperat att han, den stora actionstjärnan, måste råna postkontoret. Hehehehe. van Damme visar faktiskt en hel del prov på att han är en hyfsat duktig skådis, men filmen lyckas inte riktigt med det den föresatt sig. Handlingen spretar än hit och än dit och sekvensen där van Damme bryter illusionen och börjar prata till oss åskådare direkt är antingen klockrent genialisk eller pinsamt usel. Kanske både och. Hursomhelst är det en intressant rulle för alla van Dammefan som dock borde kunnat blivit betydligt bättre med en tydligare vision och bättre regissör.
/Surskägget

Take Me Home Tonight

@@@

Lite trist titel måste jag säga på en lagom småkul och underhållande kärlekskomedi. Matt (Topher Grace) har sedan high school varit kär i Tori (Teresa Palmer) men aldrig vågat säga nåt. Plötsligt dyker hon upp tio år senare i den videobutik Matt jobbar i och han får nys om att hon kommer vara på en fest på kvällen. Nu är det äntligen dags för Matt att ta tag i sin ungdomskärlek. Taglinen är "Best. Night. Ever." och visst är det precis den känslan som man försöker fånga i filmen. Dessutom är det en stor hyllning till 80-talet (filmen utspelas på det glada 80-talet vilket är mumma för oss 80-talsnostalgiker) och de ungdomsfilmer som gjordes då. Dock tycker jag man kunde spelat ännu mer på 80-talstemat. Det finns liksom mängder med sköna skämt man kan komma undan med (lite som i Hot Tub Time Machine). Nu fegar man lite och vågar inte gå hela vägen. Överlag är det det som är filmens problem. Man vill vara en ungdomsrulle men det handlar om tjugonåntings. Man vill vara sexpruttkomedi men släpper inte till de allra värsta skämten. Man vill vara en mysig kärleksrulle men tillåter aldrig att kärleken får för stor plats. Våga ta klivet fullt ut åt en riktning och håll er där. Det är svårt att vara alla till lags så försök inte ens. Med det sagt är det här definitivt en rulle för alla som gillar sin 80-talsungdomskärlekskomedi. Karaktärer och handling känns igen från förr och nostalgifaktor i sig räcker långt. Topher Grace passar perfekt i den här typen av roller, Teresa Palmer liknar Kristen Stewart jättemycket med den skillnaden att hon kan skådespela och Anna Faris (som Tophers syster) ser fortfarande för jävlig ut sen hon plastikopererade sitt supersöta ansikte. Varför Anna, varför? Vår framtid försvann som sand i ett timglas så fort du lät doktorn skära i dig. Varför?!?! VARFÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR?!?!?!?!

/Surskägget

PS. Åh varför!?

The Troll Hunter

@@@
Norrmännen! Sorry, men de är för sköna! I vårt grannland produceras det action, slasher och andra vilda genreproduktioner, ofta succér på bio och dvd i hemlandet. Här i Sverige vågar de som har pengarna och makten i filmbranschen inte ens ta i liknande produktioner med tång. Bergmans strypgrepp är tydligen fortfarande för hårt. The Trollhunter är en härlig blandning av spänning och humor och allt i dokumentär stil a’la Blair Witch Project och Cloverfield. Den är bitvis fantastiskt lyckad och hade bara manuset fått sig ytterligare ett par genomgångar så hade betyget nog höjts ett helt snäpp. Filmen blir tyvärr lite väl repetitiv även om filmmakarna jobbar hårt med att variera sina trollattacker och håller tempot högt. Kolla in den sköna trailern och se sen filmen!
/Vrångmannen

The Directors: M. Night. Shyamalan

Stackars auteuren M. Night (eller som han egentligen heter Manoj Nelliyattu Shyamalan eller M Night Tjosantjofräsan som han kallas på den HÄR BLOGGEN!). Hans karriär började så lovande i Hollywood med succérysaren The Sixth Sense (han gjorde faktiskt Wide Awake först men den har väl typ ingen sett trots att det är en charmig, rolig och sorglig film om hur barn hanterar dödsfall och får @@@ friska i betyg) följt av några riktiga box office hits. Sedan gick det bara utför både publik och kritikermässigt och farbrorn tappade greppet fortare än du kan säga Vindaloo. Vi här på FILM4FUCKSAKE har blandade känslor till den här killen. Själv tycker jag att han har gjort några riktiga höjdare som fallit i min smak. Shyamalans less-is-more stil samt hans stora fantasi och förmåga att göra något eget av lite uttjatade genrer är styrkan. Surskägget hatar honom nog rätt och slätt tror jag hahaha! Vi får se. Här kollar vi en bunt av M. Night. Shyamalans alster (som han givetvis både skrivit och regisserat själv).

The Sixth Sense (1999)
@@+
Aldrig gillat den här rullen riktigt. SPOILERVARNING FÖR ER SOM INTE SETT DEN HÄR SKITGAMLA OCH SKITKÄNDA FILMEN SEN VILL VI INTE ATT NI KOMMER TILLBAKA TILL BLOGGEN FÖRRÄN NI SETT DEN HÄR OCH 101 ANDRA KLASSIKER NI FÖRMODLIGEN HAR MISSAT! HERREGUD DET ÄR SOM ATT HA OCH GÖRA MED EN KNIPPE SEXÅRINGAR! DENNIS?! STÄLL NER DEN DÄR! VI GÅR HEM PÅ EN GÅNG OM DU FORTSÄTTER PÅ DET DÄR VISET! NEJ DET FINNS INGEN GLASS! Det var lurigt värre det där med att Bruce Willis var död och blivit ett spöke men filmen tyckte jag var lite onödigt seg och som ett ok avsnitt ur tv-serien Twilight Zone. Haley Joel Osment, som spelade pojken som kunde se döda, var ju hyllad som barnskådis men nu vid 22 inte lika populär, precis som M. Night själv.
/Vrångmannen

@@@@
Enkel, snygg och bitvis riktigt creepy (har svårt för barnspöken). Alla ledtrådar är solklara när man ser om filmen men första sittningen blev man rejält överraskad. Tyvärr var Tjosantjofräsan tvungen att bara göra filmer med en twist efter den massiva framgången med den här. Ingen twist till dags dato lika bra och genomtänkt som Bruce Willis vålnadspsykiatriker (på tal om Bruce Willis som psykiatriker, se om så-usel-så-den-är-bra Color of Night där du bl a får se Willis snopp samt Jane Marchs tuttar mest hela tiden).
/Surskägget

Unbreakable (2000)
@@@@
Störtskön och totalt annorlunda rulle. Bruce Willis är den enda överlevaren efter en tågkrasch och börjar upptäcka att han har krafter han aldrig anade att han hade. Samuel L Jackson är den rullstolsbundne serietidningsexperten som börjar rota i hemligheterna. Har säkert sett Unbreakable 10-12 gånger och tycker den är i min absoluta smak. Kritiker och publiksuccé när den kom (även om den bleknar i jämförelse med The Sixth Sense) och jag känner tyvärr få som gillar den här eller rättare sagt de har bara förvunnit från jordens yta. Jättejättekonstigt är det. Sjukt sammanträffande att just de skulle hata filmen och plötsligt försvinna. Man viskar något om den gamla kvarnen och en specialstyrka har tydligen satts in.
/Vrångmannen

@@@
Vi satt och väntade på twisten och ingen blev förvånad när Sam L var skurken. Jaha, Vrångmannen blev det? Jaja. Fortfarande riktigt snygg och cool i sin less-is-more stil. Men en del scener puttrar på lite väl länge för att man ska orka hålla intresset uppe hela vägen. Inget lysande, men inte uselt heller. Sista bra Tjosantjofräsan gjorde.
/Surskägget

Signs (2002)
@@@@
Ytterligare en härlig vinkling av den gamla storyn om rymdvarelser som anfaller. Här följer vi änklingen Mel Gibson (änkling OCH präst = den sorgsna godheten!) och hans två barn på en gård. Hans brorsa (Joaquin Phoenix minus skägg och kokain) bor där också. Byta-underkläder-spänning, lite gripande och högst annorlunda på ett uppfriskande och välsmakande sätt. Supersuccé på bio när den kom och hyllningarna smattrade så DU som inte gillar den är det något fel på, inte resten av världen alltså.
/Vrångmannen

@
Mel "jag vill att n*****s ska våldta mina ex-tjejer" Gibson i en källare. I två timmar. Sen världens fulaste CGI-alien. Nä du Shymalalmama...Shyalallalamam....Shaylyama...Night du lurar ingen med det här snorfräset i näsduken hahaha. Va? Vrångmannen tyckte vad sa du?...
/Surskägget

The Village (2004)
@@@-
Världens bästa filmidé någonsin på riktigt blir hyfsat sevärd rulle. Folket, på den tiden det var häst och vagn på vägarna, i den gamla byn bor i harmoni men vågar inte ge sig ut i skogarna för där bor det galna piggsvinsmonster. SPOILERVARNING IGEN. MEN GUUUUUD HAR NI INTE SETT DEN HÄR FILMEN HELLER? WHAT’S WRONG WITH YOU PEOPLE? DET ÄR INGEN LEK DET HÄR HAHAHAHA INGEN LEK! Nä jag skiter i spoilers så slipper jag skriva mer om det här. Jättebesvikelse för mig då den kom för peppen efter Signs var otrolig. Nu har jag sett om den och den är ok, typ. M. Night har idéerna men någonting går snett. Jag blir argare och argare.
/Vrångmannen

@
Så arg. "Vi är så rika så vi fick USA att stänga av luftrummet ovanför vår fejkby." HAHAHAHAH! Neeeeeeeeeej, inte ens en serietidningsskurk kan det. Möjligtvis en Bondskurk. Men vi har ingen Bond här eller hur? Nä, vi har folk utklädda i fula piggsvinsdräkter. PIGGSVINSDRÄKTER!!! DOM KAN STÄNGA AV ETT HELT JÄVLA LUFTRUM SÅ INTE ETT FLYGPLAN ELLER EN HELIKOPTER ELLER EN LUFTBALLONG ELLER EN MÅSJÄVEL FLYGER FÖRBI MEN DOM KAN INTE ORDNA NÅT BÄTTRE ÄN EN PIGGSVINSMONSTERDRÄKT!!!!! ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!
/Surskägget

Lady in the Water (2006)
@
Såg den här nyligen och var tvungen att stänga av. Det gick inte att se klart den. Det gick inte. Paul Giamatti är poolskötare för ett hyreshus och så hittar han en ”fe” i poolen och sen kommer det otäcka igelkottvargar hahahahaa! HJÄÄÄÄÄÄLP! HJÄLP MÄ!
/Vrångmannen

The Happening (2008)
@
Klicka här för recension
/Vrångmannen

The Last Airbender (2010)
@
Klicka här för recension
/Surskägget

Det skulle vara skoj att se M. Night. Shyamalan komma med en riktig rackabajsare till rulle och chockera oss alla. Den här Vrångmannen tror dock att det är för sent. M Nights tid är nog lite förbi tyvärr, i allafall som regissör efter The Last Airbenderfloppen. Vi önskar honom i allafall lycka till.