The Nice Guys

@@@@@
Shane Black kan nog inte göra fel. Manus till Dödligt Vapenfilmerna, Den Siste Scouten och Long Kiss Goodnight samt både manus och regi till Kiss Kiss Bang Bang, Iron Man 3 och nu denna nya pärla, The Nice Guys. Black har förmåga att skapa roliga, udda, knäppa och konstigt nog trovärdiga karaktärer, ge dem massa sköna repliker och oneliners och sedan skapa en actionspäckad värld där allt kan hända. I det här fallet tar Black med oss till 70-talet där två privatdeckare, Russell Crowe och Ryan Gosling, snubblar in i ett fall som innefattar en död porrstjärna, radikala miljöaktivister och en potentiell politisk skandal. Våra två hjältar snubblar runt från den ena ledtråden till den andra och hade det inte varit för Goslings dotter (spelas lysande av Angourie Rice) hade de aldrig löst fallet för det sköter hon åt dem. Gosling och Crowe personkemi på duk är perfekt, Blacks dialog lika klockren som vanligt (här borde vi ha en diskussion kring varför det alltid är Tarantino som hyllas för sin dialog när Black faktiskt skriver bättre repliker, ja ja, det får bli en annan gång) och storyn sjukt underhållande. Från första sekund till sista händer det saker och ting hela tiden och allt är bara så jäkla bra. Hoppas på uppföljare till det här för man vill se mer av dessa två privatdeckare hehehehe.
/Surskägget
Vrångmannen var lite snål med betyget och då gav han ändå en fyra.

London Has Fallen

@@@
Hehehe ibland vill man bara ha sin stendumma pangpangaction med fläskiga oneliners, massa explosioner och skurkar som är superkarikatyrer av karikatyrer. På nåt sätt lyckades man alldeles ypperligt med Olympus Has Fallen, en film som egentligen inte borde varit så kul och underhållande som den visade sig vara. Då förstörde man Vita Huset. I en uppföljare måste man satsa mer och större och därmed spränger man London den här gången hahahaha. Gerard Butler är tillbaka som den buttre och livsfarlige livvakten åt Aaron Eckharts president. Dessa två herrar åker till London för att presidenten ska vara med på begravningen av Englands premiärminister. Väl på plats visar det sig nästan direkt att allt bara var en fälla för att locka dit så många statsöverhuvuden som möjligt som de onda terroristerna sedan mördar. Alla utom USA's president förstås, för han har ju Butler som skyddar honom. Butler glider sedan igenom större delen av resten av filmen och har ihjäl fler terrorister som vi inte sett sedan Arnie i Commando hahahahaha! Allt som allt är det här en löjlig guilty pleasure. Det borde inte funka, det borde inte vara bra, meeeeeeeen hahahahaha! Kör bara kör.
/Surskägget

Black Mass

@@@@
Skön gangsterrulle i samma stil som Donnie Brasco eller Blow. De gemensamma faktorerna i alla tre filmer är att man har Johnny Depp i huvudrollen och att de är baserade på verkliga händelser. Här spelar Depp Bostongangstern James "Whitey" Bulger som lyckades med konststycket att vara en av de farligaste brottslingarna i USA samtidigt som han agerade informatör åt FBI och därmed var mer eller mindre skyddad av FBI-agenten som hade hand om honom. Bulger kunde därmed härja runt precis som han ville och mörda till höger och vänster utan att snuten slog till mot honom samtidigt som han skvallrade på sina maffiakonkurrenter varpå FBI slog till mot dem och satte dem i fängelse och därigenom gav Bulger ännu mer frihet då hans motståndare försvann en efter en. Ganska smutt upplägg om man är gangster och vill klättra på karriärstegen. När korthuset väl rasade såg Bulger till att försvinna illa kvickt och hans kompanjoner fick ta smällen. Han lyckades hålla sig undan i närmare 15 år innan FBI till slut hittade honom efter ett tips och kunde sätta honom i finkan. Depp gör en klockren roll som Bulger. Han pendlar med lätthet mellan charm och karisma till att bli den farligaste psykopat man inte vill vara på samma planet som. Snyggt, spännande och underhållande mest hela tiden.
/Surskägget

Hardcore Henry

@@@
Hahahaha men sluuuuuta. Ryssarna är helt knäppa och när det ska göras en actionstänkare då ska man göra den på allvar. Timur Bekmambetov som gjorde sig ett namn genom att regissera Night Watch och Wanted kliver in i producentrollen och låter en ny rysk talang, Ilya Naishuller, sätta sig i registolen. Och vilken långfilmsdebut. Visst är manuset tunt som luft och visst är de flesta skådisinsatserna ganska kackiga med undantag för Sharlto Copley (District 9, Elysium, Chappie) som spelar multipla karaktärer filmen igenom, men det spelar ingen roll då det är sånt action heeeeela tiden. Den stora underhållningen är med andra ord filmen i sig. Hela filmen utspelar sig ur vyn från vår hjälte. Det han ser är det vi ser. Ungefär som en first person shooter som Call of Duty eller liknande. Jämförelsen med tevespel slutar inte där. Hela filmen känns som ett enda stort tevespel där vi i flygande fart och fläng får hänga med i handlingen. För det här är i princip 90 minuter nonstopaction som vi som sagt får se från första parkett vilket gör att man kommer väldigt nära äventyret. Kameran blir lite väl skakig med jämna mellanrum vilket en del säkert upplever som jobbigt men det är smådetaljer. Det här är adrenalingalet med stunts så knäppa och galna att man förmodligen bara kunde göra den här filmen i Ryssland där liv är billigt och folk är lite småknäppa hahaha.
/Surskägget

@@@
Hahaha! Hear hear Surskägget! För stunden så är det här skön och fartfylld action med en lite annan "vinkel". Lättsmält, våldsamt, busigt men lika lättglömt.
/Vrångmannen

Snitch

@@@
Det är svårt att värja sig mot Dwayne Johnsons karisma och sköna attityd. Precis lika älskad nu när han är the good guy som han var hatad av publiken när han var the bad guy i wrestlingringen innan han gav sig på Hollywood. Det här är en lite annorlunda roll mot de actionstänkare han brukar bjussa på. Han spelar en far som för att rädda sin son från mer eller mindre en livstid i fängelse går med på att hjälpa åklagarmyndigheten och polisen att infiltrera ett knarkgäng och skaffa fram information så att snuten kan låsa in gänget i finkan. Varför snuten inte hanterar detta själva kan man verkligen fråga sig men det finns väl ingen budget och ingen politisk vilja. Det riktigt sjuka är att detta är baserat på en sann historia. Knäppt. Johnson spelar en ganska lågmäld version av sitt vanliga actionstjärnejag och det går absolut att köpa att han bara är en orolig förälder som försöker göra allt i in makt för att rädda sin grabb. Vi får ett par sköna actionsekvenser såklart men överlag är det mer fokus på spänning än action.
/Surskägget

Gracie

@@
Tydligen spelade hela familje Shue (dvs Elisabeth och Andrew med syskon) rätt mycket fotboll som kids. Speciellt udda var det att Elisabeth ville spela för hon var ju hör och häpna tjej! Tjejer kunde väl inte spela fotboll ansåg man på 70-talet när detta utspelas (och så tänker väl en hel del fortfarande kan jag tänka trots att damerna kommit betydligt längre i alla VM- och OS-turneringar de senaste par åren). Så varför inte göra en film om detta tänkte syskonen Shue? Sagt och gjort. De döpte om Elisabeth till Gracie och vips har vi en film om en tonårstjej som får kämpa för att få spela fotboll. Det är standard hela vägen och inget nytt under solen överhuvudtaget. Till och med min dotter på 11 som spelar fotboll själv och borde vara en klockren målgrupp för den här filmen ryckte mest på axlarna åt den.
/Surskägget

Life of Crime

@@
Med Jennifer Aniston, Will Forte, Isla Fisher, Mark Boone Junior och Tim Robbins i rollerna i en film som är baserad på en bok av Elmore Leonard förväntade jag mig betydligt mer. Visst får vi en del klassisk Leonard som skurkar som inte alltid riktigt har tänkt igenom sina handlingar hela vägen, hyfsat kul dialog och lite oväntade vändningar men långt ifrån levererat som när det kan bli som bäst (Jackie Brown, Get Shorty, Out of Sight). Alla skådisar gör okej ifrån sig ändå är det något som saknas. Kanske beror det på regin, jag vet inte. Det där lyftet man väntar på händer aldrig och filmen puttrar så sakteliga på tills eftertexterna plötsligt rullar och man inser att man egentligen inte sett något spännande hända under 90 minuter. Snöpligt värre.
/Surskägget

Ecstacy

@@
Ännu en film baserad på en bok av Irvine "Trainspotting" Welsh och liksom i Trainspotting får vi följa en narkoman och hans polare när de ställer till med knäppheter. Där tar dock likheterna slut. Jag har ingen aning om hur boken är då jag aldrig läst Welsh, men filmen Ecstacy är rätt så tradigt och tråkig större delen av tiden. Karaktärerna känns lite halvfärdiga i bästa fall, handlingen väldigt standard och dessutom är en hel del rent överflödigt. Inte mycket mer att säga om detta mer än att bara de allra, allra, allra största Welshfanatikerna göre sig besvär.
/Surskägget

The Hidden War

@@@
Filmens originaltitel är The Bang Bang Club och syftar till det namn fyra sydafrikanska fotojournalister fick under tidigt 90-tal när de helt orädda gav sig in mitt i smeten så fort det uppstod kravaller eller mer eller mindre regelrätta krigsskådeplatser mellan de rivaliserande politiska grupperna ANC och Inkatha (ANC vann och Mandela blev president som de flesta av oss vet). Deras foton visade omvärlden vilka grymheter bägge sidor utsatte den andra sidan för och två av herrarna fick varsin Pulitzer så vi snackar fotografer som visste vad de höll på med. Intressant också för en annan som inte har sådär jättekoll på Sydafrikas historik mer än i väldigt breda penseldrag att se att allt inte var frid och fröjd direkt när apartheid försvann och att det faktiskt var krig mellan två svarta läger, inte svarta mot vita som man kanske kunnat tro. Ryan Phillippe gör en solid huvudroll, Taylor Kitsch en solid biroll och Malin Åkerman en solid roll som grabbarnas chef på tidningen.
/Surskägget

The Numbers Station

@
Jag är ledsen. Jag hade så gärna velat ge den här filmen ett bättre betyg. John Cusack har jag gillat sedan tidigt 80-tal men det är så uppenbart att han helt tappat näsa för rätt projekt att hoppa på (alternativt fått en inkompetent manager). Det här lanseras som en spännande spionthriller där Cusack ska hjälpa Malin Åkerman att överleva samtidigt som hela världens samlade spioner och hemliga agenter jagar dem. Skulle kunna bli en rätt ball film liksom. Istället får vi ett kammardrama där Cusack och Åkerman är instängda i en bunker 85% av filmen och pratar bort all spänning. Jaha liksom? Cusack och Åkerman gör helt okej insatser, det är absolut inte deras fel att det här är olidligt ospännande, det är hela filmens koncept och manus som helt enkelt är trist.
/Surskägget

The November Man

@@
Pierce Brosnan har inte haft det lätt sedan han klev åt sidan och lät Daniel Craig axla James Bondsmokingen. Å ena sidan är Brosnan nu en av de mest kända skådisarna i världen. Å andra sidan jämförs allt han gör jämnt med de Bondfilmer han gjorde (av vilka mer än hälften visserligen var rätt dåliga jämfört med både tidigare och det som kom efteråt). The November Man är inget undantag. Brosnan spelar en före detta spion och lönnmördare som lagt det livet bakom sig men som nu måste kliva in och visa de yngre kollegorna var skåpet ska stå. Lite biljakter, spioneri, pangpang och explosioner senare är väl enda skillnaden mellan de tidigare Bondfilmerna och den här att Brosnans karaktär heter Peter Deveraux istället för James Bond. Ni ser ju, till och med affischen påminner om Bond.
/Surskägget

Ghostbusters (2016)

@@@
WHO YOU GONNA CALL? Ghostbusters är underhållande och bitvis riktigt rolig. När titelspåret drar igång så ställer sig håren upp på armarna. Vi får några sköna hyllningar till originalet, cameos av de flesta från originalrullen samtidigt som den ändå känns ny och fräsch. Regissören Paul Feig (Bridesmaids, The Heat, Spy) kan sin grej och den sköna ensemblen släpper loss på bästa möjliga sätt. Jag är ju van att se Kristen Wiig och Melissa McCarthy i ett lite tuffare och mindre barnvänligt humorklimat, så till en början hade jag lite svårt för den lite väl busiga och snälla tonen. En annan grej är att det dras på FÖR MYCKET med datoranimerade spöken. Det blir bitvis helt enkelt för cooky-bananas för en gammal Vrångman. Nåväl. Ghostbusters är medryckande och man blir till syvende och sist glad av upplevelsen. En (något mörkare) uppföljare välkomnas. Klockrent också att få in lite kritik om näthat och ojämställdhet i manuset på ett träffande sätt. Orkar inte ens gå in på diskussionen ”kvinnor i huvudrollerna?!” och ”sluta förstör min barndom!” för det är sjukt deppigt och tragiskt IN THE YEAR OF OUR LORD AND SAVIOR (hahaha!) 2016. Män som inte ens har sett filmen... Tänk att...
 /Vrångmannen

Ip Man 3

@@@
Donnie Yen återvänder för att spela Ip Man, mannen som till stor del stått bakom kung-funs genombrott på film då han varit lärare för en av de mest kända kung-fusnubbarna genom tiderna, Bruce Lee, som tog sig an Ip Mans filosofi och utvecklade den vidare med sin egna variant som alla vi som älskar karatefilm sett gång på gång när Lee sparkar loss. Yen gör återigen rollen med stabil värdighet och bjussar på en hel del sköna fighter. Dock är det betydligt ballare och tuffare fightingscener i tvåan som jag därmed fortfarande håller som den bästa i trilogin. Här i trean glider allas vår Mike Tyson in som skurk och vi får självklart ett stort slagsmål mellan Tyson och Yen som dock kunde varit betydligt ballare koreograferad. Dessutom är det lite fegt av filmskaparna att man låter det sluta i oavgjort. Vare sig Yen eller Tyson hade väl lust att torska, om det så bara är på film. En helt okej karaterulle (jaaaa jag vet att det är kung-fu men alla kampsportsfilmer kallas karaterullar så är det bara, deal with it) som borde försökt överträffa föregångaren betydligt mer.
/Surskägget

Keanu

@
Gillar verkligen Keegan-Michael Key and Jordan Peele. Deras sketchserie "Key and Peele" är vansinnigt rolig utan att tappa fart i hela fem säsonger. Självklart var det dags för den vita duken och valet föll på en slags action-knark-komedi där det var tänkt att både Key och Peele skulle fortsätta visa upp sina komiska begåvningar. Våra hjältar letar efter en försvunnen kattunge vid namn Keanu och hamnar minst sagt i trubbel i den undre världen. Tyvärr blev det skit av alltihop. Några småfniss och ett par sköna cameos (kattungen Keanu har naturligtvis Keanu Reeves röst i en hallucinationsscen) räcker inte på lååånga vägar. Grabbarna är duktiga på sina filmreferenser men det är något som helt enkelt inte funkar, vare sig i tajming eller känsla. Jag ville så gärna att den här rullen skulle vara bra, eller i alla fall rolig. Helst rolig. Lite åtminstone. Den var varken eller. Skitdålig. Jag förstår inte ens hur fan det gick till.
/Vrångmannen

Vamps

@
Om man en gång i tiden fick till en supersuccé med Clueless borde man väl lyckas få till samma supersuccé en gång till om man samlar ihop samma team med samma regissör, manusförfattare och stjärna i huvudrollen? Eh nej. Alicia Silverstone var närmare 40 bast när filmen spelades in och ska här i filmen fortfarande spela lite lagom halvblåst tonårstjej med hjärtat på rätt ställe. Nej nej nej. Hyr in nån som är tonåring istället. Krysten Ritter glider in som Silverstones polare och de har helt okej kemi ihop men manuset är så bedrövligt så det finns liksom inget att jobba med här. Lama skämt, lam story och lam film. Undvik.
/Surskägget

Our Day Will Come

@@
Knepig film det här. Det börjar väldigt bra. Vi får följa den mobbade tonårskillen Rémy som inte har det helt lätt i livet. Av en slump fångar han psykologen Patricks (Vincent Cassel) intresse och de udda fåglarna slår följe. Patrick börjar hetsa Rémy att ta tag i sitt liv och slå tillbaka. Men inte specifikt på mobbarna utan på alla i hela världen. Så långt allt väl. Första 40 minuterna ungefär bygger filmen upp till vad man tror ska bli ett klimax med blodbad och jävligheter ju mer Rémy och Patrick tappar alla koncept och börjar jävlas med folk omkring dem. Istället väljer man då att svänga om filmen helt och hållet till att bli nån artsy fartsyvariant där framförallt Cassels karaktär börjar göra knäppheter som liksom inte har vare sig med filmen att göra eller karaktären. Resterande 40 minuter av filmen är en svamlig och okoncentrerad historia som helt tappar första halvans röda tråd och därmed också mitt intresse. Synd att man inte valde att köra första halvans röda tråd fullt ut. Då hade vi nog kunnat få en tankeväckande och intressant film. Som det är nu är det bara pannkaka. Och på tal om saker i andra halvan som är helt otippade så glider Alexandra "Fucking Åmål" Dahlström in från ingenstans och visar tuttarna i 20 sekunder för att sedan inte vara med nåt mer. Som sagt, filmen tappar fokus helt mot slutet.
/Surskägget

Monica Z

@@@@
Lite mer svensk film då. Det här handlar om Monica Zetterlunds liv som under framförallt 60-talet men även senare var en av Sveriges absolut mest kända sångerskor och skådespelerskor. Namnet har åtminstone jag alltid känt till men jag har aldrig lyssnat på några av hennes skivor och var inte speciellt väl bevandrad i hennes artisteri innan jag såg den här filmen. Jag vet inte hur pass väl manuset följer hennes riktigt liv och kan tänka mig att man tagit sig vissa friheter för att göra det hela lite mer dramatiskt. Oavsett så är detta en intressant film och när eftertexterna rullar har man en känsla av att man lärde känna Monica rätt väl. Framförallt musiken kommer vi nära då man radar upp den ena låten efter den andra vilket är trevligt och känns som helt rätt val då det trots allt är en sångerska vi får följa. Nykomlingen Edda Magnason inte bara spelar huvudrollen utan får även sjunga alla Monicas låtar själv (samma grepp som i t ex Walk the Line där Reese Witherspoon och Joaquin Phoenix sjöng June Carters och Johnny Cashs låtar) och här har man verkligen hittat helt rätt. Edda har karisman, talangen och rösten för att verkligen göra rollen rättvisa. En megastjärna som rätteligen vann en Guldbagge för rollen. Dock verkar det inte som att hon planerar på att göra mer film vilket är tråkigt då hon verkligen skulle kunna bli en av de mest intressanta filmstjärnor vi sett här i Sverige.
/Surskägget

Cirkeln

@@@
Jag tror att jag är en av få över trettio som läst den så kallade Engelsforstrilogin där Cirkeln är del ett. Detta är dock en enorm succé i bokform både i Sverige och utomlands och det är lätt att förstå varför det fångat så mångas intresse. Dock är det just tonåringarna upp till kanske 25-30 nånstans som vet vad det här är. När jag pratar med vänner och kollegor som är äldre är det ingen som ens hört talas om detta vilket är synd och kanske en av anledningarna att den här till stor del gått under radarn för de flesta. Ramhandlingen kretsar kring den påhittade lilla orten Engelsfors där ett antal gymnasietjejer sakta men säkert upptäcker att de är häxor med magiska krafter utvalda att slåss mot ondskan. Klassiskt och bra så det står härliga till och givetvis finns det mängder med stoff att använda för att bygga upp intressanta karaktärer. Där lyckas förstås böckerna bättre då det finns mer tid och utrymme i en bok att bygga upp en karaktär. Det är alltid svårt att peta in så många karaktärer i en film och verkligen få till allas backstory riktigt gediget. Här lyckas man till stor del och har man läst böckerna fyller man i de saknade bitarna själv (vilket jag misstänker är exakt så filmskaparna resonerat). Skådisarna är i princip enbart nya talanger och alla gör bra ifrån sig och det ska bli intressant att se vilka som väljer att fortsätta på skådisbanan och vilka som väljer andra vägar i livet. Överlag fångar filmen boken bra, manuset är ju också skrivet av ena medförfattarinnan till boken så konstigt vore kanske annat. Problemet är att vissa saker inte blir riktigt lika häftiga på film som i en bok. Slutfighten framförallt som fungerade väldigt bra i boken känns platt här (folk som stirrar på varandra lite mystiskt medan rök virvlar runt dem är helt enkelt ballare i bokform där vi verkligen får veta vilka påfrestningar det innebär för karaktärerna) vilket förstås tar udden en hel del av en i övrigt välspelad och välregisserad film.
/Surskägget
Vrångmannen var något snällare i sin recension.

Gods of Egypt

@
CGI-film där 99% av allt vi ser är CGI förutom skådisarna (bl a Gerard Butler, Nikolaj Costner-Waldau, Elodie "Elektra" Yung, Rufus Sewell och Geoffrey Rush). Gör man en film så baserad på specialeffekter kanske man ska se till att specialeffekterna är bra. Här är det den sämsta CGI jag sett på länge. Då hjälper det inte direkt till att manuset är ett skämt och att det som kunde ha blivit ett roligt litet äventyrsspektakel är så tråkigt så klockarna stannade. Costner-Waldau verkar försöka göra det bästa av det hela, Butler verkar inte bry sig alls, Sewell orkar knappt vara närvarande och Rush verkar mest skämmas att han blev lurad att vara med. Yung är väl den som kan hålla huvudet högst av skådisarna, men jag ser mer framemot att se henne i nästa säsong av Daredevil än att någonsin ens tänka på den här filmen igen.
/Surskägget

Suicide Squad

@@@@
Varför allt hat? Har förstått att i princip alla recensenter dissar den här stenhårt. Det är för fan en serietidningsfilm om superskurkar. Vad vill man ha? Långa karaktärsdrivande scener där vi verkligen får lära känna våra psykopater? Kom igen! Vi vet allt vi behöver veta om karaktärerna. De är superskurkar och superpsykopater. De gillar att mörda, lemlästa och härja runt. Inte för att de har en plan om att krossa världen eller ser det i ett större psyko-anarkistiskt perspektiv. Nej. De är knäppa i skallen helt enkelt. Ibland slår man ihjäl nån för att de har fel färg på skorna och ibland får en person med samma färg på skorna en kram. Det finns ingen logik. Allt jag vill ha av en superskurksfilm får jag. Explosioner, mycket pangpang, mer explosioner och skurkar som är helt slut. Man väljer också helt rätt att fokusera på Deadshot (Will Smith) och Harley Quinn (Margot Robbie) som huvudskurkarna. Det är de som är mest intressanta och därför får de en ordentlig backstory medan t ex Slipknot vars tuffa egenskap är att han kan klättra uppför vad som helst knappt får skaka hand med resten av gänget innan han dör för buuuu ingen bryr sig om nån som klättrar i rep. Vi vill ha Deadshot som aldrig missar och som kan skjuta ihjäl en miljard monster medan de andra står bredvid och gapar. Och framförallt vill vi ha Harley Quinn. Robbie har en jäkligt tacksam figur att spela eftersom att hon har helt fria tyglar att vara så knäpp, galen, våldsam, sexig, barnslig, söt, elak och snäll som hon vill, när hon vill, hur hon vill. Men det gäller att förvalta detta rätt och det gör Robbie. Alla serietidningsnördar kommer drömma blöta drömmar om Robbies version av Harley Quinn i åratal framöver, så bra är hon. Helt klart den bästa skurk på duk sedan Heath Ledgers Jokern. Och på tal om Jokern. Jared Leto fick äran att ta tag i Jokern i den här rullen. Han gör det helt okej, men Jokern är med alldeles för lite för att man verkligen ska få en känsla för honom. Leto är lagom knäpp och kan med all förmodan göra en riktigt intressant Joker om han får mer tid på bioduken. Jag vill ju se en film med Harley Quinn och Jokern enbart nu. Snyggt också att man plockar in Ben Affleck både som Batman och Bruce Wayne för att få lite kontinuitet i DC's filmuniversum. Och så vore det ju ingen svensk filmblogg om man inte nämner Joel Kinnaman åtminstone litegrann. Jag gillar honom som skådis och det märks att han har bra kemi med resten av gänget, speciellt Smith (och enligt skvallerblaskorna Expressen och Aftonbladet är grabbarna polare privat). Hans karaktär är standardmachosnubbe1A vilket han absolut levererar.
/Surskägget

Allegiant

@
Tredje delen där Divergent knappt var okej och Insurgent var sjukt tråkig. Allegiant tar upp tråden där Insurgent slutar och är exakt lika tråkig. Det är actionscener som är så trista så man somnar, karaktärer ingen rimligtvis kan bry sig om och skådisar som verkar gå till jobbet enbart för att en stor lönecheck väntar i slutet av dagen. Man vet vem som kommer att lura vem, vem som kommer att dö och vem som kommer att överleva för att slåss en annan dag. Det pratas lite, det boxas lite, så pratas det lite mer och så kommer man på hur man ska störta systemet (igen). Under tiden går sekundvisarna på klockan trippelt så sakta och när allt är över och eftertexterna rullar inser man att tiden får man aldrig tillbaka.
/Surskägget