Cedar Rapids

@
Ed Helms är rolig. John C. Reilly har flera gånger visat prov på att han kan vara roligast. Rob Corddry är en schysst birollskomiker. Anne Heche, Sigourney Weaver och Stephen Root ger en viss tyngd till rollistan. Men det spelar ingen roll. Inget verkar kunna hjälpa denna sörja av de segaste och tråkigaste "skämt" som har spelats in på film sedan...ja, jag kommer inte ens ihåg när jag var så här uttråkad av en komedi.
/Surskägget

Invaders From Mars

@
Tobe Hopper blev över en natt ökänd som regissören till Motorsågsmassakern. Sedan fick han göra storbudgetfilm med Poltergeist (som dock alla vet egentligen regisserades av "producenten" Steven Spielberg mycket till Hoppers misär). Utöver det har han liksom inte gjort så mycket mer än harvat runt i diverse suspekta teveserier och nån enstaka tevefilm. Invaders From Mars är en av få långfilmer på hans meritlista och den väger väldigt lätt. Lite samma typ av story som Invasion of the Body Snatchers där rymdvarelser kommer till jorden och tar över människors kroppar. Den stora skillnaden är dock att där I.O.T.B.S.-filmerna lever på tät stämning och mystik för att skapa spänning slänger Hopper in mupparnamonster inte ens de minsta kan bli rädda för och därmed förstör han allt som kan ge filmen minsta lilla nerv. Det här är 50-talsb-filmsdåligt och inte på ett bra sätt. Hade det åtminstone varit så dåligt så det blev bra hade man kunnat uppskatta det här ändå, men nej nej, det här är bara dåligt.
/Surskägget

Invasion of the Body Snatchers x4

Ibland är det de enkla idéerna som är bäst. En serie sci-fi/skräcknoveller som skrevs på 50-talet samlades ihop, putsades till och blev en roman där utomjordiska frön(!) skapar kopior av människor och tar över deras själar när man sover. När man vaknar har man alla sina minnen men man har tappat sina känslor. Låter inte speciellt superläskigt eller spännande, men det har gjorts hela fyra filmatiseringar på denna bok och det om nåt bevisar väl att det finns en nerv och spänning i detta. Frön eller ej.

Invasion of the Body Snatchers (1956)
@@@
Don Siegel som sedermera blev berömd för att ha skapat filmhistoria tillsammans med Clintan i hårdkokta Dirty Harry regisserar denna första filmatisering. Filmen lider en del av taskig budget, men Siegel visar redan här prov på att han är en skicklig regissör som kan skapa stämning och spänning även med de mest enkla medel. Mycket av filmens charm är givetvis att den är ett barn av 50-talet där dialog och karaktärer är väldigt djupt rotade i en annan tidsålder där män var män och kvinnor var kvinnor och man med dagens moderna ögon mest garvar åt att det var så. Samtidigt är det ett intressant tidsdokument och ett bra tecken på hur långt samhällsutvecklingen gått på bara 60 år. Den stora behållningen med filmen är dock stämningen Siegel skapar. Man sitter och glor och är orolig över karaktärerna och vad det är som sker i staden där allt utspelar sig. Man får aldrig se några monster eller läskiga specialeffekter, men man VET att det är fara för allas liv och pulsen höjs helt klart ett par gånger. Det här är nåt som dagens skräckfilmare många gånger missar helt och slänger in ungefär en miljon oläskiga datoriserade effekter ingen blir rädd för. Filmen har åldrats en del, men fortfarande håller grundstoryn.
/Surskägget

Invasion of the Body Snatchers (1978)
@@@@
I stort sett en remake på första filmen (har inte läst boken så vet inte hur väl man följer den) där man moderniserat storyn litegrann. Donald Sutherland har huvudrollen och i sann 70-talsfeministanda har man uppdaterat den kvinnliga karaktären till att bli tuff och självständig (spelas av Brooke Adams som du tycker dig känna igen men som du aldrig egentligen sett i nåt). Här har man tagit fasta på stämning och spänning ännu mer och skruvar till jag-sitter-på-nålar-bitarna fem varv till. Första timmen är nästan som ett vanligt, klassiskt  70-talsrelationsdrama där Sutherland och Adams karaktärer är kära i varandra men ihop med andra vilket omöjliggör deras förhållande. Med den skillnaden att det är nånting som inte stämmer i deras liv. Nånting är lite off i världen. Nånting är skevt. Men vad? 70-talsrealism hela vägen med närmast dokumentära kameravinklar och känsla gör att det här blir väldigt naturtroget. Sutherland visar prov på vilken duktig skådis han faktiskt är, och Jeff Goldblum (som jag alltid gillar) dyker upp i en biroll och spelar det han alltid spelar, nämligen Jeff Goldblum. Kul också att huvudrollen från första filmen får dyka upp i en liten cameo samt att även Siegel är med några minuter. Bra nerv och spänning gör filmen till den bästa av de fyra.
/Surskägget

Body Snatchers (1993)
@@@
Hahahahaha! Abel Ferraras variant tar bort all spänning och stämning och satsar på fullt ös medvetslös istället. Han förlägger storyn till en militärförläggning så att ALLA karaktärer har fri tillgång till alla vapen i hela världen hela tiden och så låter han det bli en stor jävla shoot-out av det hela. Jag förstår honom, varför göra ytterligare exakt samma remake som redan har gjorts. Gillar man grundstoryn får man ju satsa på att hitta på nåt lite nytt och fräscht med den. Det här är en b-skräckis men en bra sådan där i alla fall jag sitter och flinar från första till sista sekund. Inget mästerverk på nåt sätt, men bra ös en fredagkväll.
/Surskägget

The Invasion (2007)
@@
Tråkigaste versionen av de fyra. Nicole Kidman och Daniel Craig i huvudrollerna. Man försöker sig på en blandning av 1978-versionen och 1993-versionen och blanda stämning med action men lyckas aldrig riktigt. Väldigt mycket standard 1A över hela filmen och det känns som att de flesta ställde upp mer för lönechecken än för att de verkligen trodde på manuset. Ska du skippa nån film i "serien" så är det denna.
/Surskägget

3 Days To Kill

@@
Låt mig få försvara Luc Besson litegrann efter Vrångmannens mord på honom. Här står han för manus (regi av McG) och det är en rätt bra blandning av Léon och Nikita han får till. Kevin Costner passar bra i denna roll som gammal CIA-lönnmördare som levt större delen av sitt liv på jakt efter den ena skurken efter den andra. Han har försummat sin familj totalt och det är först nu när han får beskedet att han har en obotlig och dödlig sjukdom med tre dagar kvar i livet som han återvänder för att försöka försonas med sin exfru och dotter. Men CIA släpper inte så gärna taget om en av sina bästa lönnmördare och ger honom en experimentell drog som kanske, kanske inte kommer göra honom frisk. Sprutorna administreras av Amber Heard som 1) är sjukt snygg och sexig 2) är helt bindgalen och 3) spelar över som om hon tagit lektioner av Burton/Depp. Med en sådan chef vill man inte ha fiender, men tyvärr för Costner är det fiender så det räcker och blir över. Filmen pendlar mellan våldsamma shoot-outs där det sprängs och exploderas, till stillsamma familjestunder och dramakomiska ögonblick där gammelstrutten Costner försöker sig på att förstå sin rebelliska tonårsdotter. Bessons manus lyser igenom av hans trademarks med knäppa karaktärer, komiska inslag, starka familjevärderingar, heeeeeeelt supergalna skurkar och en hjälte som är sur och vrång och farligast meeeeeeeeen som har hjärtat på rätta stället. Jag brukar inte gilla Costner, men i såna här roller där han ska vara stel och trist så blir han kanon då han är så jävla stel och trist i sig. Absolut inte på nåt sätt det bästa som finns där ute, men helt klart värt en titt.
/Surskägget

Lucy

@
Av alla förbannade jävla skitfilmer som någonsin gjorts någonsin någonsiiiin så måste den här ta alla pris. Åtminstone på senare år. Den är så jävla dålig på alla plan så det svider i mig att jag ens ödslar ord på den, och ännu mer varför jag ödslade min tid att se skräpet. Allt och alla är jättedåligt hela tiden i 87 minuter. ALLT och ALLA. Man skulle kunna säga att det enda bra med rullen är att den är jättekort men det skiter jag i. Den är för lång. Alldeles för lång. Jag hade skrattat åt eländet om jag inte varit så förbannad för det är MINST en kalkon, kanske två. Luc Besson var en gång i tiden en riktigt bra och intressant filmskapare. Samma kille som skapade Det stora blå (!), Nikita och Léon har alltså på äldre dar gått och blivit sämst. Uwe Boll-sämst. Skrivit halvfjärtade manus till halvfjärtade franska actionfilmer och tröttproducerat samma. Dra nåt gammalt över dig Besson (helst dig själv). Det är förhoppningsvis slutsnuskat nu men skitfilmen verkar ju ha gått rätt bra på biograferna och det gör mig ännu argare.
/Vrångmannen

22 Jump Street

@@@

Dårarnas julafton. Det är alltså dags för uppföljaren, därav 22 Jump Street. Skämten flyger som kulor, träffar och missar, högt och lågt. Ibland är det skitkul och det är aldrig tråkigt. Jonah Hill och Channing Tatums kemi är grundad i cement. Ice Cube har en större roll och stjäl scener som den arga polischefen. Det är väldigt fånigt och självrefererande vilket funkar i en sådan här rulle (de driver konstant med hur uppföljare alltid är dyrare men sämre hahahaha!). Inget nytt under solen men härlig underhållning för stunden, precis som ettan. Missa inte eftertexterna!

/Vrångmannen

The Purge: Anarchy

@@

I ett framtida USA. En natt om året får folk slå ihjäl varandra, råna och våldta utan att bli åtalade = The Purge. I den här rätt lama uppföljaren till hyggliga The Purge följer vi ett ungt par som får motorstopp och inte hinner hem innan alla låser in sig och galningarna dyker upp överallt för att mörda. Den här premissen är inte så tokig men slarvas fullkomligen bort. Det är ospännande nästan hela tiden och de flesta val som våra ”hjältar” gör är dum i huvudet grejer. Det bjussas dock på lite ok action och det räddar sömnpillret, nätt och jämnt, från det lägsta betyget.

/Vrångmannen

Under the Skin

@@@

Blir inte klok på det här och det är säkert meningen. Det är vackert, märkligt, mycket artsy-fartsy, lite småtråkigt och fascinerande på samma gång. Scarlett Johansson spelar en rymdvarelse som åker runt i Skottland och raggar upp ensamma män för att ”sluka” dem. Under The Skin är ingen enkel rulle utan kräver en koncentration och ett intresse som jag ibland hade svårt att uppehålla, trots att jag faktiskt aldrig sett någonting liknande. Antingen är det stor filmkonst (och bitvis tycker jag det) eller så är det pretentiöst slöseri med tid. Det är något lockande med filmen, i dess design, stämning och annorlundahet, men den känns mer som ett experiment än en film. Svajar lite inför betyget men landar ändå till sist på en trea. Tydligen så filmades liftarna som Scarlett plockar upp med en dold kamera och fick senare veta att de var med i en film. Bara det.
/Vrångmannen

Cold in July

@@@@

Spännande och välgjord indie-thriller med allas vår favoritseriemördare Dexter, Michael C. Hall, i huvudrollen. Den vanlige familjefadern Richard Dane (Hall) skjuter ihjäl en inbrottstjuv mitt i natten och dras som påföljd motvilligt in i en härva av lögner, hämnd och ond bråd död. Filmen utspelar sig i 80-talets Texas och det speglas klockrent i allt från musiken (John Carpenter någon?) och frisyrerna till designen. Sam Shepard är lysande som vanligt. Don Johnson dyker upp som en tuff och karismatisk gammal privatdetektiv och visar här, som i flera andra filmer nyligen, att han fortfarande är en kraft att räkna med. Filmen är baserad på romanen med samma namn från 1989 och när jag ser filmen får jag just känslan av att jag läser en riktigt bra kriminalare. Mer sånt. /Vrångmannen

Ender's Game

@@
Som Harry Potter fast i rymden.
/Vrångmannen