söndag 30 mars 2008
Lite trailers
Mike Myers äntligen tillbaka. Austin Powerstrilogin är fortfarande bland det roligaste man kan se, och nya The Love Guru verkar kunna leverera. Myers kör på med samma typ av skämt som alltid, men han kommer undan med det.
Morgan Spurlock som gjorde Super-Size Me är tillbaka med en ny dokumentär. Den här gången är tonen mer humoristisk. Titeln säger allt om filmen, Where In The World Is Osama Bin Laden? Spurlock letar.
Jag gillar både Evan Rachel Wood och Uma Thurman men själva storyn i den här rullen känns lite svajig. Förmodligen sevärd för deras insatser, men inget jag kommer springa för att se.
Jag gillar en hel del av David Mamets filmer, speciellt de tidiga som är adaptioner av hans pjäser. Dialogdrivna rullar med duktiga skådisar (se genast Glengarry Glen Ross om du inte redan gjort det). Redbelt verkar vara ett schysst actiondrama. Ska ses.
Det här kan antingen bli årets coolaste rulle eller årets megakalkon. Lutar mer åt kalkonhållet känns det som efter trailern, men bröderna Wachowski har ju levererat förr, så det kan bli bra.
Training Day möter Colors typ. Verkar cool som fan. Jag ger trailern tummen upp och hoppas att filmen är lika bra.
Det känns som att George A. Romero borde lägga av med sina zombierullar nu. Det här ser mest trist och patetiskt ut.
Sjätte Sinnet var grymt bra men efter det har Shyamalan inte gjort nåt spännande alls. Unbreakable var ok, Signs rätt trist, The Village en gäspning. Lady in the Water har jag inte ens sett för alla skrattade rått åt den. Kan The Happening vara en liten comeback? Vi får väl se.
Vi avslutar med ett litet äventyr för hela familjen. Jackie Chan och Jet Li i samma rulle öppnar för en kampsportsfest.
/Surskägget
lördag 29 mars 2008
Seinfeldenkäten
Den högst för den här sidan olämpliga tv-enkäten är avslutad. Surskägget (som hatar Seinfeld) lade argt upp den förmodligen för att få se om han hade rätt (på fyllan skägget?). Visst, jag har stött på folk som inte gillar Seinfeld och det är ok, knappt. Seinfeld för mig knyter någonstans ihop hur jag tycker att amerikansk tv-humor ska vara. Hatar burk/publikgarv och applåder men i Seinfeld är det ok. Karaktärerna är fantastiskt osympatiska och för att vara en serie som påstår sig inte handla om någonting så händer den ena sjuka grejen efter den andra. Jerry Seinfeld kan nästan aldrig hålla sig för skratt i tagningarna men det är en del av charmen. George Costanza hamnar ALLTID på min topp tre lista över roligaste karaktär på TV någonsin, Kramer ramlar omkring som om han inte varit född för något annat och jag vill bita Elaine i benet så hon skriker och gifter sig med mig på samma gång. En av de roligaste sitcoms som gjorts och vore det inte för Seinfeld så skulle vi t.ex inte ha kanske 2000-talets hittills roligaste tv-serie It's Always Sunny In Philadelphia, där karaktärerna är om möjligt ännu roligare och mer osympatiska än i Seinfeld. Taglinen för "Philadelphia" är för övrigt Seinfeld on crack vilket är passande. Surskägget gillar inte Seinfeld och det är ok, det är ett fritt land, men fler tummen upp än tummen ner fick i allafall en av världens roligaste tv-serier i den här enkäten. Sug på den! Nu slutar vi prata tv för helvete och styr tillbaka på filmspåret...OR ELSE!
/ Vrångmannen
/ Vrångmannen
onsdag 26 mars 2008
Solstorm
@
En ung ledare i en kyrksekt i Kiruna hittas mördad i kyrkan och Izabella Scorupco spelar en advokat som åker upp från Stockholm till sin gamla bardomsstad för att lösa fallet. Mikael Persbrandt säger saker, Jakob Eklund har skägg men låter som om han inte har det, någon blir knuffad i snön, det äts en ostfralla och så springer folk långsamt in och ut genom dörrar och i det kalla landskapet och sen säger nån nånting och sen så fikar nån och sen så är nån lite arg också. Regissören har gjort Svensson Svensson på TV samt någon julkalender.
/Vrångmannen
En ung ledare i en kyrksekt i Kiruna hittas mördad i kyrkan och Izabella Scorupco spelar en advokat som åker upp från Stockholm till sin gamla bardomsstad för att lösa fallet. Mikael Persbrandt säger saker, Jakob Eklund har skägg men låter som om han inte har det, någon blir knuffad i snön, det äts en ostfralla och så springer folk långsamt in och ut genom dörrar och i det kalla landskapet och sen säger nån nånting och sen så fikar nån och sen så är nån lite arg också. Regissören har gjort Svensson Svensson på TV samt någon julkalender.
/Vrångmannen
Southland Tales
@@@@
Richard Kelly bjöd in oss i Donnie Darkos underbara och skrämmande värld och nu kommer Southland Tales. Jaha hur ska man förklara storyn då? Jag vet inte riktigt. Jag måste vara dummast i världen för jag fattar nog knappt hälften. Men det är också lite av charmen. Det är en drift med Hollwood, en varning om hur vi alla blir mer och mer bevakade och styrda av regeringen, det är science fiction samt lite action, svart humor och en gnutta musikal kryddat med en uppsjö av kända skådisar. Vi har en korrupt och hård regering som tar i med hårdhandskarna och vi har de klassiska rebellerna. Filmen presenterar olika historier från Los Angeles (det ska väl vara 2008 men känns som kanske typ 2017..) som vävs samman, karaktärer som möts och nästan möts a'la Pulp Fiction. Jag är alldeles snurrig men jag gillar det. The Rock, Sarah Michelle Gellar & Seann William Scott utgör huvudpersonerna. Det är en mörk historia men med ljusglimtar, en våldsam historia men med mycket humor och den får dig att tänka på vart världen egentligen är på väg utan att du själv fattar hur eller varför. En skinande pärla med unik vision och du har (nästan) aldrig sett något liknande. Rekommenderas men bara om du är galen nog att våga.
/Vrångmannen
Richard Kelly bjöd in oss i Donnie Darkos underbara och skrämmande värld och nu kommer Southland Tales. Jaha hur ska man förklara storyn då? Jag vet inte riktigt. Jag måste vara dummast i världen för jag fattar nog knappt hälften. Men det är också lite av charmen. Det är en drift med Hollwood, en varning om hur vi alla blir mer och mer bevakade och styrda av regeringen, det är science fiction samt lite action, svart humor och en gnutta musikal kryddat med en uppsjö av kända skådisar. Vi har en korrupt och hård regering som tar i med hårdhandskarna och vi har de klassiska rebellerna. Filmen presenterar olika historier från Los Angeles (det ska väl vara 2008 men känns som kanske typ 2017..) som vävs samman, karaktärer som möts och nästan möts a'la Pulp Fiction. Jag är alldeles snurrig men jag gillar det. The Rock, Sarah Michelle Gellar & Seann William Scott utgör huvudpersonerna. Det är en mörk historia men med ljusglimtar, en våldsam historia men med mycket humor och den får dig att tänka på vart världen egentligen är på väg utan att du själv fattar hur eller varför. En skinande pärla med unik vision och du har (nästan) aldrig sett något liknande. Rekommenderas men bara om du är galen nog att våga.
/Vrångmannen
27 Dresses
@@
En chic flic om en tjej (Katherine Heigl från Knocked Up) som alltid varit brudtärna men aldrig brud. Hon har hunnit med 27 bröllop och sparat alla brudtärneklänningar och drömmer om att hennes chef (Edward Burns) ska fria. Sen dyker hennes syster (Malin Åkerman, hon svenskan som var med i Ben Stillerrullen häromsistens) upp från Rom och plötsligt är chefen kär i henne istället. Givetvis dröjer det inte länge innan chefen friar till systern, och vem är det då som ska hjälpa till att ordna bröllopet? Mitt i detta valsar en journalist (James "Cyclops" Marsden) som skriver om bröllop in i Heigls liv och är förstås väldigt irriterande till en början innan de blir kära (jaaaaa jag avslöjar slutet för den som inte fattar det kan äta cyanid på en gång). Formulär 1A direkt från Hollywoodfabriken. Har gjorts 1000 ggr förr med exakt samma manus fast andra skådisar och annan titel. Puttrar på i all enkelhet och är vare sig bra eller dålig. Den är lite halvljummet okej.
/Surskägget
En chic flic om en tjej (Katherine Heigl från Knocked Up) som alltid varit brudtärna men aldrig brud. Hon har hunnit med 27 bröllop och sparat alla brudtärneklänningar och drömmer om att hennes chef (Edward Burns) ska fria. Sen dyker hennes syster (Malin Åkerman, hon svenskan som var med i Ben Stillerrullen häromsistens) upp från Rom och plötsligt är chefen kär i henne istället. Givetvis dröjer det inte länge innan chefen friar till systern, och vem är det då som ska hjälpa till att ordna bröllopet? Mitt i detta valsar en journalist (James "Cyclops" Marsden) som skriver om bröllop in i Heigls liv och är förstås väldigt irriterande till en början innan de blir kära (jaaaaa jag avslöjar slutet för den som inte fattar det kan äta cyanid på en gång). Formulär 1A direkt från Hollywoodfabriken. Har gjorts 1000 ggr förr med exakt samma manus fast andra skådisar och annan titel. Puttrar på i all enkelhet och är vare sig bra eller dålig. Den är lite halvljummet okej.
/Surskägget
måndag 24 mars 2008
Walk Hard: The Dewey Cox Story
@@@@
Visst känns det som att Judd Apatow är mannen bakom några av de senaste årens roligaste filmer? Han har skrivit och regisserat 40 Year Old Virgin och Knocked Up och producerat Anchorman, Kicking & Screaming, Talladega Nights och Superbad. Det är inte så illa pinkat. Han står även bakom manuset (tillsammans med regissören Jake Kasdan) till den här nya pärlan. Jag har läst lite här och där att detta ska vara en parodi på Walk The Line (ni vet den grymma rullen om Johnny Cash med Joaquin Phoenix), men riktigt så är det inte. En parodi förutsätter alltid att man sett filmerna som parodieras för att det ska bli kul. Dewey Cox är inte en parodi, däremot en komedi inspirerad av musikaliska biopics (La Bamba, Ray, Walk The Line, Great Balls of Fire etc). Skillnaden är att man kan uppskatta Dewy Cox utan att ha sett en enda biopic i sitt liv, vilket man inte skulle kunna om den parodierade genren. Nå.
Dewey Cox (en underbar John C. Reilly) är en country/rockabillysångare som växer upp i en enkel sydstatshåla men som genom sin musik blir megastjärna. Självklart gifter han sig ung (med SNL-komediennen Kristen Wiig som är såååååååååååå kul, ge henne massa huvudroller nu!) och får massa barn, men äktenskapet knakar snart i fogarna när han blir kär i sin bakgrundssångerska Darlene (Jenna Fischer från amerikanska The Office). Vi får följa Dewey Cox upp- och nergångar i livet från 40-talet till nutid vilket ger möjlighet att utforska både country, rockabilly, punk, psykadelika och protesttrubadurer. Birollerna är makalösa och det känns som att halva SNL är med. Bäst är Tim "Ladies Man" Meadows som bjuder på så många skratt så jag vet inte var jag ska ta vägen. Och när Jack Black, Paul Rudd, Justin Long och Jason Schwartzman dyker upp i cameoroller som The Beatles är skrattfesten total (Black är McCartney och Rudd Lennon, självklart börjar de bråka hahahahaha!). Sen har vi en bunt kändisar som spelar sig själva, bl a Patrick "Bobby Ewing" Duffy, Eddie Vedder, Jewel, Lyle Lovett och hela The Temptations. Får heller inte glömma Jack "White Stripes" White i en helt makalös lite roll som Elvis Presley. HAHAHAHAHAA den scenen är en femma! Som om allt detta inte vore nog är låtarna hur bra som helst! Se filmen. Köp soundtracket. Det här är hur bra som helst.
/Surskägget
@@@
Jag börjar med det mindre bra. John C Reilly är tyvärr filmens största problem. Han är en duktig aktör som efter att ha sidekickat komiker som bl.a Adam Sandler och Will Ferrell vill vara rolig. Visst är han kul emellanåt men det tar inte lång tid förrän man inser just vart han har fått minspelen, de hysteriska skriken och gråten och den seriösa blicken ifrån. Han har gått Ferrellskolan men borde nästan fått underkänt. Walk Hard hade varit ett fenomenalt vehicle för Will Ferrell och passat honom som handsken. Reilly är ok men saknar den riktigt komiska touchen och timingen. Filmen är också för lång då vissa partier bara blir resa utan riktiga gags och ibland landar skämten tyvärr platt. Jag gillar prutt och dratta-på-ändan lika mycket som den näste men gör inte en idiot av mä! Nu låter det som om jag hatar filmen men nej då. Walk Hard är oftast riktigt kul med några makalöst underbara scener. De allra flesta biroller är grymt roliga. Inget mästerverk alltså, en klar mellanrulle för geniet Apatow och för lång för sitt eget bästa men skojig underhållning som bjuder på många shits and giggles. Håller heller inte med surskägget om att den inte är en parodi för det är den, också! It's layered like that.
/Vrångmannen
Visst känns det som att Judd Apatow är mannen bakom några av de senaste årens roligaste filmer? Han har skrivit och regisserat 40 Year Old Virgin och Knocked Up och producerat Anchorman, Kicking & Screaming, Talladega Nights och Superbad. Det är inte så illa pinkat. Han står även bakom manuset (tillsammans med regissören Jake Kasdan) till den här nya pärlan. Jag har läst lite här och där att detta ska vara en parodi på Walk The Line (ni vet den grymma rullen om Johnny Cash med Joaquin Phoenix), men riktigt så är det inte. En parodi förutsätter alltid att man sett filmerna som parodieras för att det ska bli kul. Dewey Cox är inte en parodi, däremot en komedi inspirerad av musikaliska biopics (La Bamba, Ray, Walk The Line, Great Balls of Fire etc). Skillnaden är att man kan uppskatta Dewy Cox utan att ha sett en enda biopic i sitt liv, vilket man inte skulle kunna om den parodierade genren. Nå.
Dewey Cox (en underbar John C. Reilly) är en country/rockabillysångare som växer upp i en enkel sydstatshåla men som genom sin musik blir megastjärna. Självklart gifter han sig ung (med SNL-komediennen Kristen Wiig som är såååååååååååå kul, ge henne massa huvudroller nu!) och får massa barn, men äktenskapet knakar snart i fogarna när han blir kär i sin bakgrundssångerska Darlene (Jenna Fischer från amerikanska The Office). Vi får följa Dewey Cox upp- och nergångar i livet från 40-talet till nutid vilket ger möjlighet att utforska både country, rockabilly, punk, psykadelika och protesttrubadurer. Birollerna är makalösa och det känns som att halva SNL är med. Bäst är Tim "Ladies Man" Meadows som bjuder på så många skratt så jag vet inte var jag ska ta vägen. Och när Jack Black, Paul Rudd, Justin Long och Jason Schwartzman dyker upp i cameoroller som The Beatles är skrattfesten total (Black är McCartney och Rudd Lennon, självklart börjar de bråka hahahahaha!). Sen har vi en bunt kändisar som spelar sig själva, bl a Patrick "Bobby Ewing" Duffy, Eddie Vedder, Jewel, Lyle Lovett och hela The Temptations. Får heller inte glömma Jack "White Stripes" White i en helt makalös lite roll som Elvis Presley. HAHAHAHAHAA den scenen är en femma! Som om allt detta inte vore nog är låtarna hur bra som helst! Se filmen. Köp soundtracket. Det här är hur bra som helst.
/Surskägget
@@@
Jag börjar med det mindre bra. John C Reilly är tyvärr filmens största problem. Han är en duktig aktör som efter att ha sidekickat komiker som bl.a Adam Sandler och Will Ferrell vill vara rolig. Visst är han kul emellanåt men det tar inte lång tid förrän man inser just vart han har fått minspelen, de hysteriska skriken och gråten och den seriösa blicken ifrån. Han har gått Ferrellskolan men borde nästan fått underkänt. Walk Hard hade varit ett fenomenalt vehicle för Will Ferrell och passat honom som handsken. Reilly är ok men saknar den riktigt komiska touchen och timingen. Filmen är också för lång då vissa partier bara blir resa utan riktiga gags och ibland landar skämten tyvärr platt. Jag gillar prutt och dratta-på-ändan lika mycket som den näste men gör inte en idiot av mä! Nu låter det som om jag hatar filmen men nej då. Walk Hard är oftast riktigt kul med några makalöst underbara scener. De allra flesta biroller är grymt roliga. Inget mästerverk alltså, en klar mellanrulle för geniet Apatow och för lång för sitt eget bästa men skojig underhållning som bjuder på många shits and giggles. Håller heller inte med surskägget om att den inte är en parodi för det är den, också! It's layered like that.
/Vrångmannen
Dagens Hyllning
Neighbors - @@@Det här är en av de märkligaste filmer jag sett. Den är så sjukt skum så det finns inte. Som gammalt Belushi/Aykroydfan är det också lite konstigt att jag inte sett den tidigare, men den har liksom på nåt sätt passerat under radarn. Hittade den i Willys 3 för 100-låda för ett tag sen och köpte naturligtvis direkt.
John Belushi (för övrigt den sista film han medverkade i innan han dog) är en rätt trist och grå typ som lever med sin fru i ett stort hus. Det enda andra huset i närheten står tomt sedan ett par år tillbaka. Plötsligt flyttar Dan Aykroyd och hans fru (en lysande Cathy Moriarty) in en sen kväll. Sen utbrister naturligtvis en galen grannfejd där Belushis propre och missförstådde karaktär hela tiden utsätts för små spratt en en komplett helgalen Aykroyd (med de märkligaste blå linserna du sett sen...ja sen Exorcisten). Belushi reagerar förstås helt uppåt väggarna ibland helt rätt ibland helt fel. Aykroyd tar det mesta Belushi gör mot honom med ro men ballar ibland ut helt. Och allt utspelar sig under en enda natt och förmiddag. Det ena galnare än det andra. Det hela slutar med att Belushi bränner ner sin kåk och sticker med Aykroyd och Moriarty och lämnar sitt gamla liv bakom sig. Hahahhaha! Så sjukt. Ingen film med de stora apflabben, men måste ses!
/Surskägget
Jumper
@@
Jag är faktiskt lite förbannad efter att ha sett den här filmen. Förutsättningarna är faktiskt helt okej. Vi har Doug "Bourne Identity" Liman i regissörsstolen och skådisar som Samuel L. Jackson och Diane Ladd i biroller. Hayden Christensen är kanske inte den roligaste skådisen i värlen i huvudrollen, men riktigt så usel att han ensam förstörde Star Wars som en del hävdar är han ju inte heller. Och idén till filmen är på papper klockren. Vi har ett par människor som av nån anledning kan "hoppa" till vilken plats som helst i världen. Det är som en sorts teleportation. Dessa "mutanter" blir jagade av en religiös grupp som tycker att det bara är Gud som ska kunna ha sån kraft och därför dödar dessa "mutanter" så fort de kommer åt. Visst, lite X-men är det över det hela, men som sagt jag gillar idén och man kan göra mycket med den. Tyvärr gör Liman och kompani väldigt lite med idén. Typ ingenting faktiskt. Vad fan hände?! Det måste varit bättre än så här på manusstadiet och var det inte det borde man satt sig ner och skrivit om tills det var bättre. Okej, riktigt lika uselt som filmens rykte är det inte heller, men det är inget man behöver springa till biografen för att se. Inte ens springa till datorn för att ladda hem.
/Surskägget
Jag är faktiskt lite förbannad efter att ha sett den här filmen. Förutsättningarna är faktiskt helt okej. Vi har Doug "Bourne Identity" Liman i regissörsstolen och skådisar som Samuel L. Jackson och Diane Ladd i biroller. Hayden Christensen är kanske inte den roligaste skådisen i värlen i huvudrollen, men riktigt så usel att han ensam förstörde Star Wars som en del hävdar är han ju inte heller. Och idén till filmen är på papper klockren. Vi har ett par människor som av nån anledning kan "hoppa" till vilken plats som helst i världen. Det är som en sorts teleportation. Dessa "mutanter" blir jagade av en religiös grupp som tycker att det bara är Gud som ska kunna ha sån kraft och därför dödar dessa "mutanter" så fort de kommer åt. Visst, lite X-men är det över det hela, men som sagt jag gillar idén och man kan göra mycket med den. Tyvärr gör Liman och kompani väldigt lite med idén. Typ ingenting faktiskt. Vad fan hände?! Det måste varit bättre än så här på manusstadiet och var det inte det borde man satt sig ner och skrivit om tills det var bättre. Okej, riktigt lika uselt som filmens rykte är det inte heller, men det är inget man behöver springa till biografen för att se. Inte ens springa till datorn för att ladda hem.
/Surskägget
The Eye
@@-
Jag var ett stort skräckfilmsfan förr i tiden. Det fanns liksom inget bättre än att sätta sig i soffan en mörk och kulen natt med en påse chips, lite dipp och fem liter cola och slänga på en skön skräckis oavsett om det var en slasher (t ex Terror på Elm Street), en spökfilm (t ex Poltergeist), en zombierulle (t ex Jurtjyrkogården) eller en djävulsrulle (t ex Exorcisten). Kannibalrullar och italienska regissörer var däremot aldrig min grej. Hursomhelst. De senaste typ fem åren har jag blivit en riktig liten räddhare. Undviker skräck där jag kan. Sista skräckrullen jag såg var typ The Ring för en herrans massa år sen (slashers dock ej inräknade i detta, men de är ju inte skräckisar på det sättet). Tills nu. Med Jessica Alba i huvudrollen kunde det väl inte bli så farligt tänkte jag. Och jag hade rätt. Regissörerna (ja, de är av nån anledning två) slänger in några klassiska titta-ut-genom-nyckelhålet-plötsligt-hoppar-nån-fram-från-ingenstans och jag-står-ensam-i-en-sjukhuskorridor-när-nån-plötsligt-hoppar-fram-från-ingenstans scener (jag är smått förvånad att de inte slängde in en öppna-kylskåpet-och-när-jag-stänger-dörren-står-nån-plötsligt-där scen). Resten av tiden går Jessica Alba runt och ser ut som Halle Berry (vars Gothika var en riktigt trist rulle) av nån anledning och väntar på att filmen ska bli cirka en och tio lång så hon äntligen kan åka och lösa mysteriet med sina konstiga ögon som gör att hon ser en massa skumt. Ja handlingen ja! Alba är blind sen barnsben. Genom operation får hon synen åter, men med de donerade ögonen ser hon massa spöken och läskigheter. Nu måste hon ta reda på vem donatorn var så att alla kan få lite lugn och ro. Totalt genomuselt är det väl inte, men betyget två är lite svajigt ska erkännas.
/Surskägget
Jag var ett stort skräckfilmsfan förr i tiden. Det fanns liksom inget bättre än att sätta sig i soffan en mörk och kulen natt med en påse chips, lite dipp och fem liter cola och slänga på en skön skräckis oavsett om det var en slasher (t ex Terror på Elm Street), en spökfilm (t ex Poltergeist), en zombierulle (t ex Jurtjyrkogården) eller en djävulsrulle (t ex Exorcisten). Kannibalrullar och italienska regissörer var däremot aldrig min grej. Hursomhelst. De senaste typ fem åren har jag blivit en riktig liten räddhare. Undviker skräck där jag kan. Sista skräckrullen jag såg var typ The Ring för en herrans massa år sen (slashers dock ej inräknade i detta, men de är ju inte skräckisar på det sättet). Tills nu. Med Jessica Alba i huvudrollen kunde det väl inte bli så farligt tänkte jag. Och jag hade rätt. Regissörerna (ja, de är av nån anledning två) slänger in några klassiska titta-ut-genom-nyckelhålet-plötsligt-hoppar-nån-fram-från-ingenstans och jag-står-ensam-i-en-sjukhuskorridor-när-nån-plötsligt-hoppar-fram-från-ingenstans scener (jag är smått förvånad att de inte slängde in en öppna-kylskåpet-och-när-jag-stänger-dörren-står-nån-plötsligt-där scen). Resten av tiden går Jessica Alba runt och ser ut som Halle Berry (vars Gothika var en riktigt trist rulle) av nån anledning och väntar på att filmen ska bli cirka en och tio lång så hon äntligen kan åka och lösa mysteriet med sina konstiga ögon som gör att hon ser en massa skumt. Ja handlingen ja! Alba är blind sen barnsben. Genom operation får hon synen åter, men med de donerade ögonen ser hon massa spöken och läskigheter. Nu måste hon ta reda på vem donatorn var så att alla kan få lite lugn och ro. Totalt genomuselt är det väl inte, men betyget två är lite svajigt ska erkännas.
/Surskägget
torsdag 20 mars 2008
Bee Movie
@@
En liten datoranimerad film från Dreamworks om bin. Ett par trailers i slutet av förra året var helt underbara. Där klädde man ut skådisarna bakom rösterna (bl a Seinfeld och Chris Rock) i bidräkter och lät de fara runt på rep. Sen står Seinfeld och beklagar sig för Spielberg att nä du det här funkar inte. Lätt bland det roligaste i trailerväg som gjorts. Filmen håller dock inte samma klass. Storyn är brutalt enkel och vi-har-sett-det-förr. Arbetarbi (Seinfeld) drömmer om världen utanför och vill inte följa fåran och bli som alla andra. Han ger sig ut i världen och får kontakt med en trevlig tjej (Renee Zellweger) som är florist. Sen inser han att människor äter honung och stämmer världen. Smårolig puttrar den på i lagom tempo utan att nåt speciellt inträffar. Seinfeld snackar alla om hela tiden att han är roligast i världen när han på sin höjd är en blek skugga av en riktig komiker som Richard Pryor, Will Ferrell eller Jim Carrey. Till och med Albert Brooks (en annan sån han-är-roligast-i-världen-snubbe som inte är det) är faktiskt ganska kul allt som oftast. Seinfeld? Njäe. Men som bi är han okej. Tvingas jag däremot se ett avsnitt till av teveserien dödar jag nån med ett funkigt bassolo.
/Surskägget
En liten datoranimerad film från Dreamworks om bin. Ett par trailers i slutet av förra året var helt underbara. Där klädde man ut skådisarna bakom rösterna (bl a Seinfeld och Chris Rock) i bidräkter och lät de fara runt på rep. Sen står Seinfeld och beklagar sig för Spielberg att nä du det här funkar inte. Lätt bland det roligaste i trailerväg som gjorts. Filmen håller dock inte samma klass. Storyn är brutalt enkel och vi-har-sett-det-förr. Arbetarbi (Seinfeld) drömmer om världen utanför och vill inte följa fåran och bli som alla andra. Han ger sig ut i världen och får kontakt med en trevlig tjej (Renee Zellweger) som är florist. Sen inser han att människor äter honung och stämmer världen. Smårolig puttrar den på i lagom tempo utan att nåt speciellt inträffar. Seinfeld snackar alla om hela tiden att han är roligast i världen när han på sin höjd är en blek skugga av en riktig komiker som Richard Pryor, Will Ferrell eller Jim Carrey. Till och med Albert Brooks (en annan sån han-är-roligast-i-världen-snubbe som inte är det) är faktiskt ganska kul allt som oftast. Seinfeld? Njäe. Men som bi är han okej. Tvingas jag däremot se ett avsnitt till av teveserien dödar jag nån med ett funkigt bassolo.
/Surskägget
måndag 17 mars 2008
Sweding
En film som jag ser fram emot väldigt mycket är geniet Michel Gondrys kommande rulle Be Kind Rewind. Filmen handlar i kort om två snubbar (Jack Black & Mos Def) som jobbar i en videobutik där det fortfarande bara finns VHS att hyra. Efter att dom av misstag lyckats radera innehållet på alla kassetter (ska bli sjukt kul att se hur fan dom grejar det hahaha) så börjar dom spela in egna kortversioner av filmerna och sätter sina bilder på omslagen. Dom säger till kunderna att filmerna är från Sverige ("they are Sweded versions") och därför så är dom kortare och dyrare att hyra. HAHAHAHAHAHAAHAHAHAAAA!! Det här har redan efter bara några premiärveckor av Be Kind Rewind slagit an en ton hos alla glada filmnördar ute i världen och nu cirkulerar det massor av sweded versions på nätet. Några höjdare:
THE SHINING
300
DIE HARD
Sök på "sweded" på you tube så finns det hur många sköna nya versioner av storfilmer gjorda av vardagsgenier som helst. Eftersom filmskaparen Michel Gondry inte är klok så har han t.o.m gjort en sweded version på sin egen officiella trailer. FANTASTISKT!
Efter att Surskägget sett den bedrövliga (Ja den är inget vidare alls) Death Proof av Quentin Tarantino så gjorde han en sweded version. Den är ca sextio gånger bättre än originalet och kostade en halv morot att spela in! Check it out!
"Death Proof" på 2 min
Så ge er ut med era videokameror och visa att Sweding alltid klår Hollywood med hästlängder. Underhållning har aldrig kostat så lite men varit så kul.
/Vrångmannen
THE SHINING
300
DIE HARD
Sök på "sweded" på you tube så finns det hur många sköna nya versioner av storfilmer gjorda av vardagsgenier som helst. Eftersom filmskaparen Michel Gondry inte är klok så har han t.o.m gjort en sweded version på sin egen officiella trailer. FANTASTISKT!
Efter att Surskägget sett den bedrövliga (Ja den är inget vidare alls) Death Proof av Quentin Tarantino så gjorde han en sweded version. Den är ca sextio gånger bättre än originalet och kostade en halv morot att spela in! Check it out!
"Death Proof" på 2 min
Så ge er ut med era videokameror och visa att Sweding alltid klår Hollywood med hästlängder. Underhållning har aldrig kostat så lite men varit så kul.
/Vrångmannen
Rendition
@@@
Jag kan redan nu säga att jag måste se om den. Tyvärr var textningen på kopian jag fick tag på tämligen obefintlig vilket gjorde att det var svårt att hänga med i de långa och många scenerna där alla pratade arabiska. Meeeeeeen som den filmnörd man är hängde man med rätt bra ändå bara genom att plussa ett och ett till två när man såg karaktärernas blickar och gester. Hursomhelst. Ännu en politisk dramathriller som är skeptiskt mot USA. Här handlar det om deras terrorlagar som ger USA rätt att fängsla vemsomhelst, närsomhelst utan rättegång, advokat, domare eller jury. Självklart är det ju en oskyldig snubbe som råkar ut för detta i filmen. Men frugan hemma (återhållsamt och fint spelad av Reese Witherspoon) ger sig inte utan får en gammal klasskompis (Peter Sarsgaard)som numer är politiskt insyltad i Washington att ställa frågor. Överst i frågekedjan sitter kvinnan som är skyldig till att ha tagit beslutet att fängsla "terroristen" (en grym Meryl Streep, hatar du henne inte när filmen är slut har du sett fel film). Släng in en CIA-agent med ett samvete (Jake Gyllenhaal) och du har filmen. Välspelad och välregisserad men ändå lite tom nånstans. Med ett så starkt och brännbart ämne hade man kunnat göra mer.
/Surskägget
Jag kan redan nu säga att jag måste se om den. Tyvärr var textningen på kopian jag fick tag på tämligen obefintlig vilket gjorde att det var svårt att hänga med i de långa och många scenerna där alla pratade arabiska. Meeeeeeen som den filmnörd man är hängde man med rätt bra ändå bara genom att plussa ett och ett till två när man såg karaktärernas blickar och gester. Hursomhelst. Ännu en politisk dramathriller som är skeptiskt mot USA. Här handlar det om deras terrorlagar som ger USA rätt att fängsla vemsomhelst, närsomhelst utan rättegång, advokat, domare eller jury. Självklart är det ju en oskyldig snubbe som råkar ut för detta i filmen. Men frugan hemma (återhållsamt och fint spelad av Reese Witherspoon) ger sig inte utan får en gammal klasskompis (Peter Sarsgaard)som numer är politiskt insyltad i Washington att ställa frågor. Överst i frågekedjan sitter kvinnan som är skyldig till att ha tagit beslutet att fängsla "terroristen" (en grym Meryl Streep, hatar du henne inte när filmen är slut har du sett fel film). Släng in en CIA-agent med ett samvete (Jake Gyllenhaal) och du har filmen. Välspelad och välregisserad men ändå lite tom nånstans. Med ett så starkt och brännbart ämne hade man kunnat göra mer.
/Surskägget
Lions For Lambs
@@@
Robert Redford står både bakom och framför kameran i denna politiska rulle som väver samman tre berättelser som utspelar sig mer eller mindre samtidigt under en timme. I den ena är Meryl Streep journalisten som intervjuar senatorn Tom Cruise om inblandningen i Afghanistan och Irak. I den andra får vi följa två soldater i Afghanistan i en ny operation som Tom Cruise initierat. Och i den tredje sitter universitetsläraren Redford med en av sina smartaste men lataste elever och berättar om två av sina gamla elever (vilka naturligtvis är de två soldaterna) i hopp om att peppa och inspirera honom att komma igång med sitt pluggande igen. Det är raskt tempo filmen igenom och skådespeleriet är överlag topp. Men storyn känns ändå lite tom, och slutet något platt.
/Surskägget
Robert Redford står både bakom och framför kameran i denna politiska rulle som väver samman tre berättelser som utspelar sig mer eller mindre samtidigt under en timme. I den ena är Meryl Streep journalisten som intervjuar senatorn Tom Cruise om inblandningen i Afghanistan och Irak. I den andra får vi följa två soldater i Afghanistan i en ny operation som Tom Cruise initierat. Och i den tredje sitter universitetsläraren Redford med en av sina smartaste men lataste elever och berättar om två av sina gamla elever (vilka naturligtvis är de två soldaterna) i hopp om att peppa och inspirera honom att komma igång med sitt pluggande igen. Det är raskt tempo filmen igenom och skådespeleriet är överlag topp. Men storyn känns ändå lite tom, och slutet något platt.
/Surskägget
The Darjeeling Limited
@@@
Tre bröder sätter sig på ett tåg i Indien och ska resa genom landet. Tanken är att de ska närma sig varandra igen efter att ha varit isär i ett år efter deras pappas begravning. Mycket känslor och bråk ligger naturligtvis och puttrar under ytan, och tågresan ska förlösa allt detta och skapa lite frid och fröjd. Wes Anderson har gjort bl a Royal Tennenbaums och Rushmore tidigare (två filmer jag älskar) men förra långfilmen The Life Aquatic with Steve Zissou övertygade inte riktigt trots en strålande Bill Murray. Darjeeling Limited är betydligt bättre än Life Aquatic, men inte riktigt lika bra som Tennenbaums eller Rushmore. Dock är den klart sevärd och bjuder på många sköna scener. Owen Wilson, Jason Schwartzman och Adrien Brody spelar bröderna, och trots att de inte är lika överhuvudtaget är det lätt att köpa att de är bröder i och med deras samspelthet och kemi.
/Surskägget
Tre bröder sätter sig på ett tåg i Indien och ska resa genom landet. Tanken är att de ska närma sig varandra igen efter att ha varit isär i ett år efter deras pappas begravning. Mycket känslor och bråk ligger naturligtvis och puttrar under ytan, och tågresan ska förlösa allt detta och skapa lite frid och fröjd. Wes Anderson har gjort bl a Royal Tennenbaums och Rushmore tidigare (två filmer jag älskar) men förra långfilmen The Life Aquatic with Steve Zissou övertygade inte riktigt trots en strålande Bill Murray. Darjeeling Limited är betydligt bättre än Life Aquatic, men inte riktigt lika bra som Tennenbaums eller Rushmore. Dock är den klart sevärd och bjuder på många sköna scener. Owen Wilson, Jason Schwartzman och Adrien Brody spelar bröderna, och trots att de inte är lika överhuvudtaget är det lätt att köpa att de är bröder i och med deras samspelthet och kemi.
/Surskägget
The Ten
@@
En novellfilm där tio kortfilmer som alla är baserade på ett av de tio budorden knyts ihop främst genom Paul Rudd som genom sin karaktär presenterar varje film samtidigt som han skiljer sig från Famke Janssen och skaffar sig Jessica Alba som älskarinna. Kortfilmerna är varierande i kvalitet och längd, men fokus ligger på humor. Bäst är ”Thou Shall Not Steal” där Winona Ryder blir kär i en buktalardocka, stjäl den från ägaren, skiljer sig från sin man och sticker på kärleksresa med dockan, samt ”Thou Shall Not Covet Thy Neighbors Goods” där Liev Schreiber konkurrerar med sin granne om vem som kan köpa flest CAT-Scanmaskiner. Kul för stunden men inget sådär superspeciellt.
/Surskägget
@@@
Själv hade jag skoj åt den här rullen i biomörkret (visades på Filmfestivalen). Visst varierar kortfilmerna i kvalitet men de flesta är riktigt roliga. Den har en lite speciell typ av humor som inte passar alla (det var ofta tyst i biosalongen när jag själv vred mig av skratt). Det enda jag hade lite svårt för var hjust ur historierna knöts ihop av Paul Rudd och hans skilsmässa vilket kunde ha gjorts mycket roligare. En annorlunda men ofta mycket rolig film.
/Vrångmannen
En novellfilm där tio kortfilmer som alla är baserade på ett av de tio budorden knyts ihop främst genom Paul Rudd som genom sin karaktär presenterar varje film samtidigt som han skiljer sig från Famke Janssen och skaffar sig Jessica Alba som älskarinna. Kortfilmerna är varierande i kvalitet och längd, men fokus ligger på humor. Bäst är ”Thou Shall Not Steal” där Winona Ryder blir kär i en buktalardocka, stjäl den från ägaren, skiljer sig från sin man och sticker på kärleksresa med dockan, samt ”Thou Shall Not Covet Thy Neighbors Goods” där Liev Schreiber konkurrerar med sin granne om vem som kan köpa flest CAT-Scanmaskiner. Kul för stunden men inget sådär superspeciellt.
/Surskägget
@@@
Själv hade jag skoj åt den här rullen i biomörkret (visades på Filmfestivalen). Visst varierar kortfilmerna i kvalitet men de flesta är riktigt roliga. Den har en lite speciell typ av humor som inte passar alla (det var ofta tyst i biosalongen när jag själv vred mig av skratt). Det enda jag hade lite svårt för var hjust ur historierna knöts ihop av Paul Rudd och hans skilsmässa vilket kunde ha gjorts mycket roligare. En annorlunda men ofta mycket rolig film.
/Vrångmannen
söndag 16 mars 2008
The Authors: STEPHEN KING
Jag blev så jädra peppad att skriva lite om Stephen King så jag dunkar upp ett urval med betyg och kommentarer av filmatiseringar på hans verk (inte alla för guuuud vad karln har varit inblandad i mycket och det mesta dåligt!).
Carrie (1976) - @@@
Brian De Palma gjorde film på den här fantastiska romanen. Resultatet blev bra och när jag var liten så sket jag en, två, tre gånger i brallan. Tyvärr så är den ganska tidsbunden och idag lite tjatig men en liten klassiker har det blivit och Sissy Spacek som den hunsade Carrie är lysande. Fick hon ingen Oscar?! Nä nu jävlar!
Surskäggets kommentar: Boken är hans sämsta. Filmen sådär. Visst Sissy funkar bra som Carrie, men känns väldigt föråldrad. @@
Salems Lot (1979) - @@
Den här vampyrhistorien gjordes för TV med David Soul (Hutch i tv-serien Starsky & Hutch) i huvudrollen. Tobe Hooper (Motorsågsmassakern) regisserade. Inte ens läskig när jag var liten men inte helt rutten heller. Minns att jag gillade uppföljaren (ingen som helst relation till Kings roman) bättre när den kom 1987 men skäms för det idag.
Surskäggets kommentar: David Soul var tuff som Hutch (men Starsky var tuffast av alla) men i den här...nja. Första Kingboken jag läste (var runt 12 tror jag) och var hookad direkt. Miniserie för TV brukar bli sådär och så även i detta fall. @@
The Shining (1980) - @@@@@
Det sägs att Stephen King hatade Stanley Kubricks filmatisering av The Shining (en av de bästa rysarromaner som skrivits). Ingen jag känner kan fatta varför. Kubrick tog en grym roman, ändrade om en hel del (annars skulle det inte vara Kubrick hehe) och skapade ett mästerverk i genren. Jack Nicholson i huvudrollen är briljant som den nyktre alkoholistfarsan som i det ödsliga hotellet Overlook sakta tappar förståndet till sin famils fasa. Ett god damn mästerverk fo' shizzle! Jag är rädd för mitt dvdomslag.
Surskäggets kommentar: En film att älska och bli skrämd av. Stämningen är fantastisk. Nicholson är fantastisk. Hissdörrar som öppnas med 3 biljoner liter blod är fantastiskt. Och den stackare som satt och skrev 400 A4 med All Work And No Play Makes Jack A Dull Boy på en skrivmaskin förtjänar en Oscar. @@@@
Cujo (1983) - @@@
En galen rabiessmittad St Bernardshund, en mamma med en döende son inlåst i en bil på en gård där ingen kan höra dig skälla (hehe!) och maktkampen kan börja. Makalöst grym intrig och en riktigt hygglig film som tyvärr inte blir riktigt bra förrän sista halvtimmen då terrorn är total. Hundjävel!
Surskäggets kommentar: Som vanligt är boken betydligt bättre än filmen. King målar upp en historia om en kuslig barnamördare mitt i huvudstoryn om en rabiessmittad hund som vill käka upp en mamma och hennes son. Nervkrypande och jobbig. Filmen är sådär. Funkar framförallt sista halvtimmen som Vrångmannen skriver, men lite för lång sträcka dit. @@
The Dead Zone (1983) - @@@
En grym Christopher Walken är med om en olycka och upptäcker sen att han är synsk. Gillade aldrig boken av någon anledning, kanske för att det var för lite skräck när man läste den som yngre men filmen är ett hyggligt hantverk av överskattade David Cronenberg. Gott så.
Surskäggets kommentar: Walken gör ett bra porträtt av en vanlig snubbe som råkar bli synsk. Han ser naturligtvis sånt han inte vill se, bl a en senator som kommer att bli president och störta världen i krig...om han inte stoppas vill säga. @@@
Christine (1983) - @@@
Min hemliga skam! Egentligen så är det här ju inget vidare meeeeen! I Stephen Kings roman så var det ett spöke som körde bilen Christine men det är som bortblåst i mästaren John Carpenters lekfullt slarviga version, här lever bilen punkt slut. Grymt soundtrack och även om det verkar som om Carpenter går på sparlåga så gillar jag rullen. Den är smaskigt high school dumunderhållande. Flera av skådisarna spelar över så man kippar efter andan men det är liksom ok. "Noone get's in the way of me and Christine". Hehehe vilka tider.
Surskäggets kommentar: Boken är outstanding. "The smell of pussy" kan ingen glömma som läst boken, och hur King använder den metaforen för nåt mycket läskigt och jävligt. Filmen...hahahahaha...åh filmen. Håller med Vrångmannen, egentligen är filmen sådär meeeeeeeeeen...hehehehe. Måste bjussa på en trea trots allt. Vad fan, sug på storyn, en mördarbil som åker runt och mördar hahahahaha, grymt bra. En elak Herbie helt enkelt. @@@
Children of the corn (1984) - @@
Till en början ruggig stämning i en annars rätt unken rulle med en ung Linda Hamilton (Sarah Connor i Terminatorrullarna) i en av huvudrollerna. Baserad på novellen av King där fula ungar har tagit över ett samhälle och mördat alla vuxna. Dom ber till en fjompig majsgud och behöver ett offer. Jaha?
Surskäggets kommentar: Novellen är sådär. Filmen suger hästballe. Uppföljarna är ännu sämre. @
Eldfödd (1984) - @
Skräp på högsta nivå. Lilla Drew Barrymore kan få saker att fatta eld när hon vill. Tråkig och dåligt gjord.
Surskäggets kommentar: Boken tillhör definitivt Kings bättre, och filmen är helt okej. King målar upp en värld där myndigheter drivs av onda korrupta män som experimenterar på folk med konstiga droger och sen vill döda dem när det visar sig att de får övernaturliga krafter (som att tutta eld på saker). Funktionsduglig thrilleraction. @@
Silver Bullet (1985) - @@@
Helt ok varulvsrulle av Kingnovellen med Corey Haim (Lost Boys, sin lokala langare) i rullstol. Mycket stämning och atmosfär och skapade lite av en trademark för många kommande Kingfilmatiseringar med berättarröst och känsla av saga.
Surskäggets kommentar: Corey Haim sitter i rullstol och kommer på att prästen på orten är varulv. Men som rullstolsbunden kan han inte springa runt och sätta stopp för eländet. Snart vädrar prästen oråd och börjar jaga stackars Corey. Mer action än skräck, men funkar. @@
Maximum Overdrive (1986) - @
Den här dyngan med Emilio Estevez mot levande maskiner smed blodsmak var inte ens lite småkul när man var tonåring. Stephen King själv regisserade sin novell. Det skulle han inte ha gjort.
Surskäggets kommentar: HAHAHAHAHHAHAHA! Vilken film. King dyker upp vid en bankomat som kallar honom skitstövel och alla maskiner i världen lever. Bilar kör över folk och köksapparater gör sitt bästa för att döda allt och alla. Filmen är knäppusel förmodligen p g a att King skötte regispakarna, meeeeeeeen det här är ändå min hemliga skam och jag kan inte låta bli att gilla den. Om inte annat för att AC/DC gjorde soundtracket. @@@
Stand by me (1986) - @@@@
En riktigt bra "coming of age" rulle med grymma barnskådisar (flera utav dom växte upp och blev stjärnor). Ingen skräck, inget blod utan ett skönt drama om en sommar som skulle förändra allt. Baserad på kingnovellen "The Body".
Surskäggets kommentar: Underbar coming-of-age-story. @@@@
Pet Sematary (1989) - @@@
Romanen är isande otäck och så även filmen när man såg den i övre tonåren. Fortfarande en välgjord skräckis om en djurkyrkogård som döljer en mörk hemlighet. "First I play with Judd, then Mommy came, and I play with Mommy. We play Daddy! We had a awfully good time! Now, I want to play with YOU! AAAAAAAAH äckliga unge!!
Surskäggets kommentar: Bland det jobbigaste jag sett på bio. Gick hundra år sen vågade jag se om den på video och då kändes den inte alls lika jobbig. Men fortfarande riktigt kuslig och jag vågar fortfarande inte öppna ögonen på natten av rädsla för att ett lik ska sitta och stirra på mä. @@@
Det (1990) - @@@
För att vara en miniserie producerad för TV så är den här riktigt välgjord om än lite lång. Om inte clowner skrämde barn förr så förseglade Tim Curry det ödet med sin fasansfulla Pennywise the dancing clown. Nattlampan på tack!
Surskäggets kommentar: Det här, tillsammans med Pestens Tid, är Stephen Kings absolut bästa bok. Synd att det ska slarvas bort lite på en miniserie på TV, samtidigt fattar man att de aldrig kunnat göra en långfilm på den då boken är 1000+ sidor lång. Tim Curry är lysande. @@@
Lida (1990) - @@@@
Har alltid varit förtjust i stalkers på film. Här visar Kathy Bates upp ett oscarsvinnande exempel på hur galen man kan bli om man är en ensam tant på en öde gård som "råkar" möta sin favoritförfattare (James Caan). Tät, spännande och välgjord kammarthriller av Rob reiner som bjudit oss på klassiker som När Harry träffade Sally och Stand By Me.
Surskäggets kommentar: Kathy Bates blev ett känt namn efter den här, och det är hon väl förtjänt av. Hon är läskig och galen och helt väck i rullen. Bra jobbat. @@@@
Sleepwalkers (1992) - @
Stephen King skrev originalmanuset till den här sörjan. Ett slags kattvampyrfolk försöker leva sina hungriga perversa liv men då kommer en gullig tjej (Mädchen Amick från Twin Peaks) och dom vill sluka hennes livskraft. Fi dong!
Surskäggets kommentar: HAHAHHAHAHHAHAHAHAHAA neeeeeeeeeeeej! @
The Dark Half (1993) - @@@
Zombiegurun nummer ett George A Romero bjöd oss på den här schyssta men lite sega thrillern om en författare som får påhälsning av sitt onda alter ego. Stabil underhållning, varken mer eller mindre.
Surskäggets kommentar: Helt okej rulle. Timothy Hutton gör sitt jobb. @@@
Needful Things (1993) - @@
Aaaaaah Max Von Sydow. Din friska fläkt är nästan allt man behöver. Det råder utan tvekan en viss Stephen Kingstämning i den här filmen. En man dyker upp i den lilla staden och öppnar butik. Han säljer allt vad du behöver men är egentligen ondskan själv. Filmen är ok men som med så många andra av Kings adaptioner varken spännande eller otäck. Rutin.
Surskäggets kommentar: Helt okej rulle. Ed Harris gör sitt jobb. @@@
The Stand (1994) - @@@
Världens undergång i form av välgjord miniserie. Helt ok och med en påkostad ensemble. Bitvis riktigt våldsam för sin tid (gjord för kabel TV) och med ett klart budskap. Som man sår får man skörda.
Surskäggets kommentar: Återigen inte så konstigt att det blev miniserie på TV av denna. För stor roman att göra en vettig film av. För att vara TV är det riktigt bra. @@@
Nyckeln till frihet (1994) - @@@@@
Mästerverk. Stephen Kings gripande novell har blivit en spännande, vacker och otäck fängelsehistoria om vänskap, hopp och lidande. Tim Robbins och Morgan Freeman är perfekta i huvudrollerna och trots sina 2,5 tim så känns den aldrig lång någonstans. Makalös in i minsta detalj och en film man kan se om och om igen.
Surskäggets kommentar: Brukar ligga på topp-fem i alla filmtidningar när man listar bästa filmerna nånsin. Har sett den en gång. Visst, den var helt okej. Men en femma! Mästerverk! Nja...Det är en stabil och underhållande fängelsefilm med bra skådisar men mycket mer än så är det inte. Och så är den lite för lång. @@@+
Dolores Claiborne (1995) - @@@
Drama om mor och dotter som möts igen efter lång tid då dottern blivit försvarsadvokat och mamman (igen lysande Kathy Bathes) är åtalad för mord. Välspelat och intressant.
Surskäggets kommentar: I boken är Kathy Bates karaktär svart. Varför de ändrade när det blev dags för film vete fan. Helt okej bok som blev helt okej film. @@@
Thinner (1996) - @
Bedrövlig filmatisering om en advokat som får en förbannelse lagd på sig av en zigenartrollpacka (vem fan har inte det?). Jag minns knappt rullen men minns att den sög. Jag minns också att Kari Wuhrer medverkade som ung vacker zigenerska och därför är egentligen filmen en fyra. Alla filmer som Kari medverkat i (Beastmaster, Ford Fairlane, Sensation, Anaconda + många många fler) är fyror. Hör ni det? FYROOOOR!!!
Surskäggets kommentar: Inte sett den. Boken är lite halvrolig dock. Och Kari Wuhrer, mums!
Sommardåd (1998) - @@@+
Skicklig adaption på en av mina absoluta favoritnoveller av King. Lysande Brad Renfro i huvudrollen som den unge pojken som blir "kompis" med en gammal granne (Sir Ian McKellen)som visar sig vara nazist från andra världskriget. Det är bitvis spännande men går ibland på tomgång och slutet besviker.
Surskäggets kommentar: OBS Spoilers i denna ressis. Underbar film med lysande skådisar och sjukt subtila budskap och nyanser om vad som kan och kommer hända. I kortromanen eller långnovellen (välj det som funkar bäst för just dig) dör Renfros karaktär. I filmen gör han det inte och det gör det betydligt mer läskigt när man vet att han har presidentposten i sikte. @@@@
Den Gröna Milen (1999) - @@@@
Ytterligare en smakfull och strålande Kingadaption av Frank Darabont (Nyckeln till frihet, The Mist). Tom Hanks som fångvakt och mystiska saker händer. Vill inte avslöja om du inte har sett den så marscherar du raka spåret till videobutiken och fy på sig! Kom inte tebax förrän du sett rullen. Går ju för helvete typ varannan vecka på TV också! Vad är det här för dumh..
Sen dök det upp ett par halvhyfsade under 2000-talet som kanske borde nämnas men det håller jag mig ifrån. Nämnas kan i allafall att Stephen King skrev och producerade den amerikanska versionen av Lars Von Triers danska spökserie Riket. Tyvärr så lades den ner i USA efter bara en säsong vilket var synd då den hade potential.
Surskäggets kommentar: Tom Hanks är lysande och Michael Clarke Duncan som mest spelar stor i actionrullar (typ i Daredevil som Kingpin) visar prov på att han också är en skådis av rang. Annorlunda fängelsefilm som bjuder på det mesta, spänning, dramatik, action, tårar och en dos övernaturligt. Mycket bra. @@@@ Vill snabbt också nämna Hearts in Atlantis, en helt okej dramathriller som brukar bli lite bortglömd tyvärr. @@@ Sen har vi Dreamcatcher som är en jättebra bok, men som aldrig riktigt lyfter som film. @@
/Vrångmannen
Carrie (1976) - @@@
Brian De Palma gjorde film på den här fantastiska romanen. Resultatet blev bra och när jag var liten så sket jag en, två, tre gånger i brallan. Tyvärr så är den ganska tidsbunden och idag lite tjatig men en liten klassiker har det blivit och Sissy Spacek som den hunsade Carrie är lysande. Fick hon ingen Oscar?! Nä nu jävlar!
Surskäggets kommentar: Boken är hans sämsta. Filmen sådär. Visst Sissy funkar bra som Carrie, men känns väldigt föråldrad. @@
Salems Lot (1979) - @@
Den här vampyrhistorien gjordes för TV med David Soul (Hutch i tv-serien Starsky & Hutch) i huvudrollen. Tobe Hooper (Motorsågsmassakern) regisserade. Inte ens läskig när jag var liten men inte helt rutten heller. Minns att jag gillade uppföljaren (ingen som helst relation till Kings roman) bättre när den kom 1987 men skäms för det idag.
Surskäggets kommentar: David Soul var tuff som Hutch (men Starsky var tuffast av alla) men i den här...nja. Första Kingboken jag läste (var runt 12 tror jag) och var hookad direkt. Miniserie för TV brukar bli sådär och så även i detta fall. @@
The Shining (1980) - @@@@@
Det sägs att Stephen King hatade Stanley Kubricks filmatisering av The Shining (en av de bästa rysarromaner som skrivits). Ingen jag känner kan fatta varför. Kubrick tog en grym roman, ändrade om en hel del (annars skulle det inte vara Kubrick hehe) och skapade ett mästerverk i genren. Jack Nicholson i huvudrollen är briljant som den nyktre alkoholistfarsan som i det ödsliga hotellet Overlook sakta tappar förståndet till sin famils fasa. Ett god damn mästerverk fo' shizzle! Jag är rädd för mitt dvdomslag.
Surskäggets kommentar: En film att älska och bli skrämd av. Stämningen är fantastisk. Nicholson är fantastisk. Hissdörrar som öppnas med 3 biljoner liter blod är fantastiskt. Och den stackare som satt och skrev 400 A4 med All Work And No Play Makes Jack A Dull Boy på en skrivmaskin förtjänar en Oscar. @@@@
Cujo (1983) - @@@
En galen rabiessmittad St Bernardshund, en mamma med en döende son inlåst i en bil på en gård där ingen kan höra dig skälla (hehe!) och maktkampen kan börja. Makalöst grym intrig och en riktigt hygglig film som tyvärr inte blir riktigt bra förrän sista halvtimmen då terrorn är total. Hundjävel!
Surskäggets kommentar: Som vanligt är boken betydligt bättre än filmen. King målar upp en historia om en kuslig barnamördare mitt i huvudstoryn om en rabiessmittad hund som vill käka upp en mamma och hennes son. Nervkrypande och jobbig. Filmen är sådär. Funkar framförallt sista halvtimmen som Vrångmannen skriver, men lite för lång sträcka dit. @@
The Dead Zone (1983) - @@@
En grym Christopher Walken är med om en olycka och upptäcker sen att han är synsk. Gillade aldrig boken av någon anledning, kanske för att det var för lite skräck när man läste den som yngre men filmen är ett hyggligt hantverk av överskattade David Cronenberg. Gott så.
Surskäggets kommentar: Walken gör ett bra porträtt av en vanlig snubbe som råkar bli synsk. Han ser naturligtvis sånt han inte vill se, bl a en senator som kommer att bli president och störta världen i krig...om han inte stoppas vill säga. @@@
Christine (1983) - @@@
Min hemliga skam! Egentligen så är det här ju inget vidare meeeeen! I Stephen Kings roman så var det ett spöke som körde bilen Christine men det är som bortblåst i mästaren John Carpenters lekfullt slarviga version, här lever bilen punkt slut. Grymt soundtrack och även om det verkar som om Carpenter går på sparlåga så gillar jag rullen. Den är smaskigt high school dumunderhållande. Flera av skådisarna spelar över så man kippar efter andan men det är liksom ok. "Noone get's in the way of me and Christine". Hehehe vilka tider.
Surskäggets kommentar: Boken är outstanding. "The smell of pussy" kan ingen glömma som läst boken, och hur King använder den metaforen för nåt mycket läskigt och jävligt. Filmen...hahahahaha...åh filmen. Håller med Vrångmannen, egentligen är filmen sådär meeeeeeeeeen...hehehehe. Måste bjussa på en trea trots allt. Vad fan, sug på storyn, en mördarbil som åker runt och mördar hahahahaha, grymt bra. En elak Herbie helt enkelt. @@@
Children of the corn (1984) - @@
Till en början ruggig stämning i en annars rätt unken rulle med en ung Linda Hamilton (Sarah Connor i Terminatorrullarna) i en av huvudrollerna. Baserad på novellen av King där fula ungar har tagit över ett samhälle och mördat alla vuxna. Dom ber till en fjompig majsgud och behöver ett offer. Jaha?
Surskäggets kommentar: Novellen är sådär. Filmen suger hästballe. Uppföljarna är ännu sämre. @
Eldfödd (1984) - @
Skräp på högsta nivå. Lilla Drew Barrymore kan få saker att fatta eld när hon vill. Tråkig och dåligt gjord.
Surskäggets kommentar: Boken tillhör definitivt Kings bättre, och filmen är helt okej. King målar upp en värld där myndigheter drivs av onda korrupta män som experimenterar på folk med konstiga droger och sen vill döda dem när det visar sig att de får övernaturliga krafter (som att tutta eld på saker). Funktionsduglig thrilleraction. @@
Silver Bullet (1985) - @@@
Helt ok varulvsrulle av Kingnovellen med Corey Haim (Lost Boys, sin lokala langare) i rullstol. Mycket stämning och atmosfär och skapade lite av en trademark för många kommande Kingfilmatiseringar med berättarröst och känsla av saga.
Surskäggets kommentar: Corey Haim sitter i rullstol och kommer på att prästen på orten är varulv. Men som rullstolsbunden kan han inte springa runt och sätta stopp för eländet. Snart vädrar prästen oråd och börjar jaga stackars Corey. Mer action än skräck, men funkar. @@
Maximum Overdrive (1986) - @
Den här dyngan med Emilio Estevez mot levande maskiner smed blodsmak var inte ens lite småkul när man var tonåring. Stephen King själv regisserade sin novell. Det skulle han inte ha gjort.
Surskäggets kommentar: HAHAHAHAHHAHAHA! Vilken film. King dyker upp vid en bankomat som kallar honom skitstövel och alla maskiner i världen lever. Bilar kör över folk och köksapparater gör sitt bästa för att döda allt och alla. Filmen är knäppusel förmodligen p g a att King skötte regispakarna, meeeeeeeen det här är ändå min hemliga skam och jag kan inte låta bli att gilla den. Om inte annat för att AC/DC gjorde soundtracket. @@@
Stand by me (1986) - @@@@
En riktigt bra "coming of age" rulle med grymma barnskådisar (flera utav dom växte upp och blev stjärnor). Ingen skräck, inget blod utan ett skönt drama om en sommar som skulle förändra allt. Baserad på kingnovellen "The Body".
Surskäggets kommentar: Underbar coming-of-age-story. @@@@
Pet Sematary (1989) - @@@
Romanen är isande otäck och så även filmen när man såg den i övre tonåren. Fortfarande en välgjord skräckis om en djurkyrkogård som döljer en mörk hemlighet. "First I play with Judd, then Mommy came, and I play with Mommy. We play Daddy! We had a awfully good time! Now, I want to play with YOU! AAAAAAAAH äckliga unge!!
Surskäggets kommentar: Bland det jobbigaste jag sett på bio. Gick hundra år sen vågade jag se om den på video och då kändes den inte alls lika jobbig. Men fortfarande riktigt kuslig och jag vågar fortfarande inte öppna ögonen på natten av rädsla för att ett lik ska sitta och stirra på mä. @@@
Det (1990) - @@@
För att vara en miniserie producerad för TV så är den här riktigt välgjord om än lite lång. Om inte clowner skrämde barn förr så förseglade Tim Curry det ödet med sin fasansfulla Pennywise the dancing clown. Nattlampan på tack!
Surskäggets kommentar: Det här, tillsammans med Pestens Tid, är Stephen Kings absolut bästa bok. Synd att det ska slarvas bort lite på en miniserie på TV, samtidigt fattar man att de aldrig kunnat göra en långfilm på den då boken är 1000+ sidor lång. Tim Curry är lysande. @@@
Lida (1990) - @@@@
Har alltid varit förtjust i stalkers på film. Här visar Kathy Bates upp ett oscarsvinnande exempel på hur galen man kan bli om man är en ensam tant på en öde gård som "råkar" möta sin favoritförfattare (James Caan). Tät, spännande och välgjord kammarthriller av Rob reiner som bjudit oss på klassiker som När Harry träffade Sally och Stand By Me.
Surskäggets kommentar: Kathy Bates blev ett känt namn efter den här, och det är hon väl förtjänt av. Hon är läskig och galen och helt väck i rullen. Bra jobbat. @@@@
Sleepwalkers (1992) - @
Stephen King skrev originalmanuset till den här sörjan. Ett slags kattvampyrfolk försöker leva sina hungriga perversa liv men då kommer en gullig tjej (Mädchen Amick från Twin Peaks) och dom vill sluka hennes livskraft. Fi dong!
Surskäggets kommentar: HAHAHHAHAHHAHAHAHAHAA neeeeeeeeeeeej! @
The Dark Half (1993) - @@@
Zombiegurun nummer ett George A Romero bjöd oss på den här schyssta men lite sega thrillern om en författare som får påhälsning av sitt onda alter ego. Stabil underhållning, varken mer eller mindre.
Surskäggets kommentar: Helt okej rulle. Timothy Hutton gör sitt jobb. @@@
Needful Things (1993) - @@
Aaaaaah Max Von Sydow. Din friska fläkt är nästan allt man behöver. Det råder utan tvekan en viss Stephen Kingstämning i den här filmen. En man dyker upp i den lilla staden och öppnar butik. Han säljer allt vad du behöver men är egentligen ondskan själv. Filmen är ok men som med så många andra av Kings adaptioner varken spännande eller otäck. Rutin.
Surskäggets kommentar: Helt okej rulle. Ed Harris gör sitt jobb. @@@
The Stand (1994) - @@@
Världens undergång i form av välgjord miniserie. Helt ok och med en påkostad ensemble. Bitvis riktigt våldsam för sin tid (gjord för kabel TV) och med ett klart budskap. Som man sår får man skörda.
Surskäggets kommentar: Återigen inte så konstigt att det blev miniserie på TV av denna. För stor roman att göra en vettig film av. För att vara TV är det riktigt bra. @@@
Nyckeln till frihet (1994) - @@@@@
Mästerverk. Stephen Kings gripande novell har blivit en spännande, vacker och otäck fängelsehistoria om vänskap, hopp och lidande. Tim Robbins och Morgan Freeman är perfekta i huvudrollerna och trots sina 2,5 tim så känns den aldrig lång någonstans. Makalös in i minsta detalj och en film man kan se om och om igen.
Surskäggets kommentar: Brukar ligga på topp-fem i alla filmtidningar när man listar bästa filmerna nånsin. Har sett den en gång. Visst, den var helt okej. Men en femma! Mästerverk! Nja...Det är en stabil och underhållande fängelsefilm med bra skådisar men mycket mer än så är det inte. Och så är den lite för lång. @@@+
Dolores Claiborne (1995) - @@@
Drama om mor och dotter som möts igen efter lång tid då dottern blivit försvarsadvokat och mamman (igen lysande Kathy Bathes) är åtalad för mord. Välspelat och intressant.
Surskäggets kommentar: I boken är Kathy Bates karaktär svart. Varför de ändrade när det blev dags för film vete fan. Helt okej bok som blev helt okej film. @@@
Thinner (1996) - @
Bedrövlig filmatisering om en advokat som får en förbannelse lagd på sig av en zigenartrollpacka (vem fan har inte det?). Jag minns knappt rullen men minns att den sög. Jag minns också att Kari Wuhrer medverkade som ung vacker zigenerska och därför är egentligen filmen en fyra. Alla filmer som Kari medverkat i (Beastmaster, Ford Fairlane, Sensation, Anaconda + många många fler) är fyror. Hör ni det? FYROOOOR!!!
Surskäggets kommentar: Inte sett den. Boken är lite halvrolig dock. Och Kari Wuhrer, mums!
Sommardåd (1998) - @@@+
Skicklig adaption på en av mina absoluta favoritnoveller av King. Lysande Brad Renfro i huvudrollen som den unge pojken som blir "kompis" med en gammal granne (Sir Ian McKellen)som visar sig vara nazist från andra världskriget. Det är bitvis spännande men går ibland på tomgång och slutet besviker.
Surskäggets kommentar: OBS Spoilers i denna ressis. Underbar film med lysande skådisar och sjukt subtila budskap och nyanser om vad som kan och kommer hända. I kortromanen eller långnovellen (välj det som funkar bäst för just dig) dör Renfros karaktär. I filmen gör han det inte och det gör det betydligt mer läskigt när man vet att han har presidentposten i sikte. @@@@
Den Gröna Milen (1999) - @@@@
Ytterligare en smakfull och strålande Kingadaption av Frank Darabont (Nyckeln till frihet, The Mist). Tom Hanks som fångvakt och mystiska saker händer. Vill inte avslöja om du inte har sett den så marscherar du raka spåret till videobutiken och fy på sig! Kom inte tebax förrän du sett rullen. Går ju för helvete typ varannan vecka på TV också! Vad är det här för dumh..
Sen dök det upp ett par halvhyfsade under 2000-talet som kanske borde nämnas men det håller jag mig ifrån. Nämnas kan i allafall att Stephen King skrev och producerade den amerikanska versionen av Lars Von Triers danska spökserie Riket. Tyvärr så lades den ner i USA efter bara en säsong vilket var synd då den hade potential.
Surskäggets kommentar: Tom Hanks är lysande och Michael Clarke Duncan som mest spelar stor i actionrullar (typ i Daredevil som Kingpin) visar prov på att han också är en skådis av rang. Annorlunda fängelsefilm som bjuder på det mesta, spänning, dramatik, action, tårar och en dos övernaturligt. Mycket bra. @@@@ Vill snabbt också nämna Hearts in Atlantis, en helt okej dramathriller som brukar bli lite bortglömd tyvärr. @@@ Sen har vi Dreamcatcher som är en jättebra bok, men som aldrig riktigt lyfter som film. @@
/Vrångmannen
Försoning
@@@@
En titel som Försoning (originaltiteln är Atonement och smakar lite Steven Seagal hehe) kanske inte får mig att höja speciellt mycket på ögonbrynen vid första anblick men jag är lite svag för såna därna engelska kostymdraman. Tyvärr är dom oftast föööööör dryga, långa, sega och poänglösa.
Handlingen i den här rullen då. Vi följer en överklassfamilj på den engelska landsbygden (1930-talet) som har det ganska bra. En ung fantasifull flicka, Briony, ser något och misstolkar det grovt vilket leder till falska anklagelser mot trädgårdsmästaren (strålande James McAvoy) som i sin tur är kär i Brionys storasyster (Keira Knightley, min gamla flickvän). Sen följer sorg, krig, kärlek och försoning. Det låter otroligt boring när man skriver om det såhär men filmen är precis tvärtom. Fantatsiskt foto, bra skådespelare, snygga scenbyten och vändningar i handlingen gör att man sitter lite klistrad. Det är extremt mycket film i alla detaljer. Stort utan att bli pompöst, underhållande utan att bli segt och trovärdigt. Försoning bjuder också på en av de snyggaste och längsta dollytagningar jag sett men det kanske är överkurs på ögat. En riktigt bra film utan roundkickar, one liners och blodstänk. Trodde väl aldrig att jag skulle säga det men det bor en liten blödig jävel i mig. Se den.
/Vrångmannen
En titel som Försoning (originaltiteln är Atonement och smakar lite Steven Seagal hehe) kanske inte får mig att höja speciellt mycket på ögonbrynen vid första anblick men jag är lite svag för såna därna engelska kostymdraman. Tyvärr är dom oftast föööööör dryga, långa, sega och poänglösa.
Handlingen i den här rullen då. Vi följer en överklassfamilj på den engelska landsbygden (1930-talet) som har det ganska bra. En ung fantasifull flicka, Briony, ser något och misstolkar det grovt vilket leder till falska anklagelser mot trädgårdsmästaren (strålande James McAvoy) som i sin tur är kär i Brionys storasyster (Keira Knightley, min gamla flickvän). Sen följer sorg, krig, kärlek och försoning. Det låter otroligt boring när man skriver om det såhär men filmen är precis tvärtom. Fantatsiskt foto, bra skådespelare, snygga scenbyten och vändningar i handlingen gör att man sitter lite klistrad. Det är extremt mycket film i alla detaljer. Stort utan att bli pompöst, underhållande utan att bli segt och trovärdigt. Försoning bjuder också på en av de snyggaste och längsta dollytagningar jag sett men det kanske är överkurs på ögat. En riktigt bra film utan roundkickar, one liners och blodstänk. Trodde väl aldrig att jag skulle säga det men det bor en liten blödig jävel i mig. Se den.
/Vrångmannen
fredag 14 mars 2008
Reklam
Eftersom jag älskar den här rullen så mycket och vill att alla, jag sa ALLA ska se den så gör jag lite reklam för den nya svenska siten. Checka trailern och för guds skull GÅ OCH SE FILMEN!
Premiär 19 mars.
http://www.oncefilmen.se/
/Vrångmannen
Premiär 19 mars.
http://www.oncefilmen.se/
/Vrångmannen
torsdag 13 mars 2008
1408
@@@
Jag vet att herr Vrångmannen har en surprise på g för alla er Stephen Kingfans, men innan han filat klart på det är jag tvungen att recensera en annan av de många Kingfilmatiseringar som gjorts. Den här filmen är baserad på en novell av King med samma namn, och när jag läste den skrämde den på riktigt skiten ur mig. Det är ytterst sällan det skrivna ordet lyckas med det (en gång när jag läste The Shining hoppade jag faktiskt till av skräck som om jag precis sett det jag läst, så skicklig är King, men som sagt ytterst sällan att det händer) men King har i 1408 lyckats skapa en riktigt otäck stämning som bara blir värre och värre och som lägger sig under huden på en. Filmen då? Nja. Den lyckas inte riktigt lika bra att krypa in och bli sådär obehaglig. Istället är det mestadels traditionell Hollywoodskräckis med ett par givna "BU!"-sekvenser som späs på med ett riktigt högt och obehagligt ljud. John Cusack (som vanligt stabil i sitt spel) spelar författaren Mike Enslin vars grej är att sova över på hotellrum där det spökar och sen skriva faktaböcker om sina upplevelser. Naturligtvis är han luttrad och skeptisk till allt sånt tills han hamnar på 1408 som faktiskt är ett riktigt elakt hotellrum som mest av allt vill ha ihjäl folk. Följer novellen hyfsat men inte riktigt, framförallt saknas den suggestiva stämningen från novellen. Men trots det en helt okej rulle.
/Surskägget
Jag vet att herr Vrångmannen har en surprise på g för alla er Stephen Kingfans, men innan han filat klart på det är jag tvungen att recensera en annan av de många Kingfilmatiseringar som gjorts. Den här filmen är baserad på en novell av King med samma namn, och när jag läste den skrämde den på riktigt skiten ur mig. Det är ytterst sällan det skrivna ordet lyckas med det (en gång när jag läste The Shining hoppade jag faktiskt till av skräck som om jag precis sett det jag läst, så skicklig är King, men som sagt ytterst sällan att det händer) men King har i 1408 lyckats skapa en riktigt otäck stämning som bara blir värre och värre och som lägger sig under huden på en. Filmen då? Nja. Den lyckas inte riktigt lika bra att krypa in och bli sådär obehaglig. Istället är det mestadels traditionell Hollywoodskräckis med ett par givna "BU!"-sekvenser som späs på med ett riktigt högt och obehagligt ljud. John Cusack (som vanligt stabil i sitt spel) spelar författaren Mike Enslin vars grej är att sova över på hotellrum där det spökar och sen skriva faktaböcker om sina upplevelser. Naturligtvis är han luttrad och skeptisk till allt sånt tills han hamnar på 1408 som faktiskt är ett riktigt elakt hotellrum som mest av allt vill ha ihjäl folk. Följer novellen hyfsat men inte riktigt, framförallt saknas den suggestiva stämningen från novellen. Men trots det en helt okej rulle.
/Surskägget
onsdag 12 mars 2008
The Mist
@@@+
Jag har alltid gillat Stephen King. Hans sätt att i sina böcker skildra karaktärer, vardag, det övernaturliga och ondska har alltid tilltalat mig, i synnerhet på den tiden jag läste mer. Han är en av de stora skräckmästarna helt enkelt och mycket skicklig författare. Det har ju gjorts hur mycket filmatiseringar och miniserier på hans verk med blandat resultat. När jag såg trailern för The Mist förra året så fick jag direkt känslan av att det skulle bli bra. Bakom ratten satt manusförfattaren och regissören Frank Darabont som bjöd oss på två av dom kanske bästa Kingfilmatiseringarna (där förlagan ej varit en rysare) någonsin, Nyckeln till frihet och Den gröna milen. Jag förstod att han skulle kunna göra Kings skräcknovell Dimman (som jag tror var med i Kings samlingsbok Den förskräckliga apan) rättvisa då det handlar om komplexa karaktärer, situationer och övernaturlig terror. Jag var också skeptisk till en del effekter jag såg snabbt blinka förbi i trailern men hade ändå mina förhoppningar. Filmen/novellen handlar i korta drag om en man och hans son som efter en storm åker ner till varuhuset i stan för att handla och plötsligt så glider det in en tjock dimma i staden och alla människor i varuhuset blir instängda. För de som försöker lämna affären och ge sig ut i dimman väntar fasansfull död. Darabont har lyckats med karaktärerna och bygger upp en hygglig och trovärdig stämning. Det är många personer att hålla reda på men det går galant. Han lyckas också med att bibehålla Kings känsla för ensemble, det onda mot det goda och speciellt hans mörka humor i synnerhet genom pappan som spelas av en sällsynt godkänd Thomas Jane (Punisher, Deep Blue Sea). Utan att avslöja för mycket så kan jag som vanligt avslöja att effekterna är ofta (inte alltid) rätt så risiga och helhetsintrycket dras ner därmed. Det visas för mycket och det späds på men någonstans så hade jag nöjt mig med mindre och bättre istället för överflöd och slarv. Då rullen hade en relativt låg budget hade det varit en smartare lösning. Det var längesen man såg en rysaradaption av King och de få man sett har varit mer eller mindre bedrövliga så mina klagorop ekar dock inte långt. The Mist når över målsnöret men bara nätt och jämnt. Den är intressant på många sätt, genomtänkt och bitvis rejält underhållande men skrämmer kanske bara de allra känsligaste eller barnen i slutändan. Slutet skakar i allafall om mig rejält.
/Vrångmannen
@@@+
Man ska inte se The Mist om man vill få en skrämselhicka av sällan skådat slag. Visserligen är det en Kingfilmatisering så vissa inslag får väl räknas som skräck, men detta är framförallt en film om hur människor lyckas hantera eller inte lyckas hantera stressade situationer. En del kliver fram och tar sitt ansvar, andra kliver undan och åter andra hetsar bara folk till en massa skit. Ungefär som det är i verkliga livet. Novellen filmen bygger på är så lång att den kan ses som en kort roman, men det som alltid stört mig med den var slutet. Den har nämligen inget riktigt bra slut. Det råder regissör tillika manusförfattare Darabont bot på. Hans slut är dels logiskt, dels jobbigt att bevittna och är ett prima slut som kommer irritera, chocka och väcka upprörda känslor bland folk som vill ha sina Hollywoodslut med cowboyen ridandes mot solnedgången med alla skurkar döda och tjejen vid sin sida. Det skulle kunna varit en fyra, men effekterna är bara så jävla crapusla att de stör för mycket helt enkelt. Trots det en mycket sevärd film.
/Surskägget
Jag har alltid gillat Stephen King. Hans sätt att i sina böcker skildra karaktärer, vardag, det övernaturliga och ondska har alltid tilltalat mig, i synnerhet på den tiden jag läste mer. Han är en av de stora skräckmästarna helt enkelt och mycket skicklig författare. Det har ju gjorts hur mycket filmatiseringar och miniserier på hans verk med blandat resultat. När jag såg trailern för The Mist förra året så fick jag direkt känslan av att det skulle bli bra. Bakom ratten satt manusförfattaren och regissören Frank Darabont som bjöd oss på två av dom kanske bästa Kingfilmatiseringarna (där förlagan ej varit en rysare) någonsin, Nyckeln till frihet och Den gröna milen. Jag förstod att han skulle kunna göra Kings skräcknovell Dimman (som jag tror var med i Kings samlingsbok Den förskräckliga apan) rättvisa då det handlar om komplexa karaktärer, situationer och övernaturlig terror. Jag var också skeptisk till en del effekter jag såg snabbt blinka förbi i trailern men hade ändå mina förhoppningar. Filmen/novellen handlar i korta drag om en man och hans son som efter en storm åker ner till varuhuset i stan för att handla och plötsligt så glider det in en tjock dimma i staden och alla människor i varuhuset blir instängda. För de som försöker lämna affären och ge sig ut i dimman väntar fasansfull död. Darabont har lyckats med karaktärerna och bygger upp en hygglig och trovärdig stämning. Det är många personer att hålla reda på men det går galant. Han lyckas också med att bibehålla Kings känsla för ensemble, det onda mot det goda och speciellt hans mörka humor i synnerhet genom pappan som spelas av en sällsynt godkänd Thomas Jane (Punisher, Deep Blue Sea). Utan att avslöja för mycket så kan jag som vanligt avslöja att effekterna är ofta (inte alltid) rätt så risiga och helhetsintrycket dras ner därmed. Det visas för mycket och det späds på men någonstans så hade jag nöjt mig med mindre och bättre istället för överflöd och slarv. Då rullen hade en relativt låg budget hade det varit en smartare lösning. Det var längesen man såg en rysaradaption av King och de få man sett har varit mer eller mindre bedrövliga så mina klagorop ekar dock inte långt. The Mist når över målsnöret men bara nätt och jämnt. Den är intressant på många sätt, genomtänkt och bitvis rejält underhållande men skrämmer kanske bara de allra känsligaste eller barnen i slutändan. Slutet skakar i allafall om mig rejält.
/Vrångmannen
@@@+
Man ska inte se The Mist om man vill få en skrämselhicka av sällan skådat slag. Visserligen är det en Kingfilmatisering så vissa inslag får väl räknas som skräck, men detta är framförallt en film om hur människor lyckas hantera eller inte lyckas hantera stressade situationer. En del kliver fram och tar sitt ansvar, andra kliver undan och åter andra hetsar bara folk till en massa skit. Ungefär som det är i verkliga livet. Novellen filmen bygger på är så lång att den kan ses som en kort roman, men det som alltid stört mig med den var slutet. Den har nämligen inget riktigt bra slut. Det råder regissör tillika manusförfattare Darabont bot på. Hans slut är dels logiskt, dels jobbigt att bevittna och är ett prima slut som kommer irritera, chocka och väcka upprörda känslor bland folk som vill ha sina Hollywoodslut med cowboyen ridandes mot solnedgången med alla skurkar döda och tjejen vid sin sida. Det skulle kunna varit en fyra, men effekterna är bara så jävla crapusla att de stör för mycket helt enkelt. Trots det en mycket sevärd film.
/Surskägget
måndag 10 mars 2008
Enchanted (Förtrollad)
@@@
Börjar som tecknad rulle där prinsen räddar prinsessan från trollet och får hennes hand. Men samma dag de ska gifta sig kommer den elaka häxan och skickar prinsessan till en hemsk och mörk värld där sanning och kärlek aldrig segrar - nämligen vår. Efter tio minuter eller så är det därför en vanlig spelfilm med riktiga skådisar som tar över det tecknad. Ett kul koncept som funkar helt klart. Det är Disney som står bakom, så självklart är filmen till stor del inriktad på barn. Men Amy Adams är så ruskigt söt/gullig/charmerande/rar och James "Cyclops" Marsden rätt kul som korkad prins att filmen är underhållande för oss vuxna också. En del tjejer säger säkert också "ooooh" och "aaaaah" när de ser Patrick Dempsey trots att det sista stora han gjorde var för 20 år sen i Can't Buy Me Love (nej en teveserie räknas aldrig som comeback) och därmed är hur gammal och outofthegame som helst idag. En Disneyproduktion sticker aldrig ut på nåt sätt, det finns inget som vare sig stör särskilt mycket eller berör djupt heller. Men för att det är skickligt berättat och för att Amy är perfekt prinsessa blir det en trea.
/Surskägget
@@@
Visst är det en trea. Amy Adams är fantastisk och man blir blixtkär i henne och visst är det glittrande snäll underhållning med lite lagom ironi men i slutändan så passar den här konfettin inte mig riktigt. Det är väl mig det är fel på för ingen som heter Disney kan väl vara ond?
/Vrångmannen
Börjar som tecknad rulle där prinsen räddar prinsessan från trollet och får hennes hand. Men samma dag de ska gifta sig kommer den elaka häxan och skickar prinsessan till en hemsk och mörk värld där sanning och kärlek aldrig segrar - nämligen vår. Efter tio minuter eller så är det därför en vanlig spelfilm med riktiga skådisar som tar över det tecknad. Ett kul koncept som funkar helt klart. Det är Disney som står bakom, så självklart är filmen till stor del inriktad på barn. Men Amy Adams är så ruskigt söt/gullig/charmerande/rar och James "Cyclops" Marsden rätt kul som korkad prins att filmen är underhållande för oss vuxna också. En del tjejer säger säkert också "ooooh" och "aaaaah" när de ser Patrick Dempsey trots att det sista stora han gjorde var för 20 år sen i Can't Buy Me Love (nej en teveserie räknas aldrig som comeback) och därmed är hur gammal och outofthegame som helst idag. En Disneyproduktion sticker aldrig ut på nåt sätt, det finns inget som vare sig stör särskilt mycket eller berör djupt heller. Men för att det är skickligt berättat och för att Amy är perfekt prinsessa blir det en trea.
/Surskägget
@@@
Visst är det en trea. Amy Adams är fantastisk och man blir blixtkär i henne och visst är det glittrande snäll underhållning med lite lagom ironi men i slutändan så passar den här konfettin inte mig riktigt. Det är väl mig det är fel på för ingen som heter Disney kan väl vara ond?
/Vrångmannen
Hitman
@@
Ännu ett tevespel blir film. Det finns ju lysande exempel på när det gått helt åt helvete när man tagit det steget, men Hitman tycker jag funkar. Okej. Jag ska erkänna på en gång. Jag är sjukt svag för den här typen av filmer där vi har en mördarmaskin som har hela världen mot sig men alltid kan döda allt och alla på 3 sekunder blankt för att han är bästa lönnmördaren som nånsin funnits och alla försök att döda honom bara misslyckas. Det här är som lättviktig Bournerulle. Det är ju samma koncept rakt upp och ner, fast lite sämre berättat med något taffligare skådisar. Men det funkar. I'm sorry men jag tycker det. Den har säkert blivit sågad längst fotknölarna överallt och av alla, men jag lyssnar inte på det örat. Filmen är vad den är och i det konceptet är den fullduglig och funktionell.
/Surskägget
@
Fullduglig och funktionell skägget? Men ändå bara en rutten tvåa? Vad har hänt med din goda spirit hehehe. Gillar spelet, orkade inte se klart det här sömnpillret (dessutom var actionscenerna lama). Vad är det som händer med dagens actionfilm?
/Vrångmannen
Ännu ett tevespel blir film. Det finns ju lysande exempel på när det gått helt åt helvete när man tagit det steget, men Hitman tycker jag funkar. Okej. Jag ska erkänna på en gång. Jag är sjukt svag för den här typen av filmer där vi har en mördarmaskin som har hela världen mot sig men alltid kan döda allt och alla på 3 sekunder blankt för att han är bästa lönnmördaren som nånsin funnits och alla försök att döda honom bara misslyckas. Det här är som lättviktig Bournerulle. Det är ju samma koncept rakt upp och ner, fast lite sämre berättat med något taffligare skådisar. Men det funkar. I'm sorry men jag tycker det. Den har säkert blivit sågad längst fotknölarna överallt och av alla, men jag lyssnar inte på det örat. Filmen är vad den är och i det konceptet är den fullduglig och funktionell.
/Surskägget
@
Fullduglig och funktionell skägget? Men ändå bara en rutten tvåa? Vad har hänt med din goda spirit hehehe. Gillar spelet, orkade inte se klart det här sömnpillret (dessutom var actionscenerna lama). Vad är det som händer med dagens actionfilm?
/Vrångmannen
Alien vs Predator: Requiem
@@
På papper är det en klockren idé. Ta de två elakaste rymdmonstrena och släng ihop dem i samma film så de kan slåss inte bara mot oss människor utan även mot varandra. Ettan var tyvärr ett stort misslyckande där man fjantade runt i isen och nån hemlig gömma. Lika spännande som att fisa ungefär. Tvåan stod väl inte högst på dagskursen att se när den kom, men eftersom att man är en actionsucker så halkade man dit till slut. Handlingen är klassisk. Aliens och Predators hamnar på jorden av misstag. Aliens slipper lösa och Predator måste jaga ner dem. Människor i liten sketen håla ingen hört talas om nånsin hamnar i mitten. Folk dör. Aliens dör. Predators dör. Det är syrablod, gnisslande tänder, fula käftar, laservapen, nationalgardet, exploderande bröstkorgar och "Come on! COOOOME OOOOON!" i en salig röra. Och för stunden funkar det, men imorgon har jag glömt att jag såg den.
/Surskägget
@@
Man gillar ju sina Aliens och sina Predators och i dataspelens och seriemagasinens värld så är det ballt att låta dom grymma varelserna mötas. På film är det inte fullt så kul och är man en gammal gubbjävel som jag själv så måste det åtminstone finnas någon rim, lite reson och kanske ett kryddmått av poäng någonstans. Poänglösa rullar är roliga om dom gjordes 1986 för det förlåter jag alltid. Den första AvP (som kidsen säger) rullen var rent ut sagt bedrövlig och dessutom riktad mot en något yngre publik än denna uppföljare som är betydligt våldsammare och blodigare. Det finns ett visst mått av underhållning här och det går undan men man ledsnar efter en kvart. Se hellre om Aliens och Predator så får ni smaka på hur riktig film skall göras och då var det runt 20 år sedan rullarna kom! P.S. Håller dataeffekterna på att helt förstöra charmen i all film? Ibland är det snyggt, ibland är det fult, ibland är det bedrövligt...jag fattar inte. Men det är ett annat inlägg som vi gräver djupare i så småningom.
/Vrångmannen
På papper är det en klockren idé. Ta de två elakaste rymdmonstrena och släng ihop dem i samma film så de kan slåss inte bara mot oss människor utan även mot varandra. Ettan var tyvärr ett stort misslyckande där man fjantade runt i isen och nån hemlig gömma. Lika spännande som att fisa ungefär. Tvåan stod väl inte högst på dagskursen att se när den kom, men eftersom att man är en actionsucker så halkade man dit till slut. Handlingen är klassisk. Aliens och Predators hamnar på jorden av misstag. Aliens slipper lösa och Predator måste jaga ner dem. Människor i liten sketen håla ingen hört talas om nånsin hamnar i mitten. Folk dör. Aliens dör. Predators dör. Det är syrablod, gnisslande tänder, fula käftar, laservapen, nationalgardet, exploderande bröstkorgar och "Come on! COOOOME OOOOON!" i en salig röra. Och för stunden funkar det, men imorgon har jag glömt att jag såg den.
/Surskägget
@@
Man gillar ju sina Aliens och sina Predators och i dataspelens och seriemagasinens värld så är det ballt att låta dom grymma varelserna mötas. På film är det inte fullt så kul och är man en gammal gubbjävel som jag själv så måste det åtminstone finnas någon rim, lite reson och kanske ett kryddmått av poäng någonstans. Poänglösa rullar är roliga om dom gjordes 1986 för det förlåter jag alltid. Den första AvP (som kidsen säger) rullen var rent ut sagt bedrövlig och dessutom riktad mot en något yngre publik än denna uppföljare som är betydligt våldsammare och blodigare. Det finns ett visst mått av underhållning här och det går undan men man ledsnar efter en kvart. Se hellre om Aliens och Predator så får ni smaka på hur riktig film skall göras och då var det runt 20 år sedan rullarna kom! P.S. Håller dataeffekterna på att helt förstöra charmen i all film? Ibland är det snyggt, ibland är det fult, ibland är det bedrövligt...jag fattar inte. Men det är ett annat inlägg som vi gräver djupare i så småningom.
/Vrångmannen
fredag 7 mars 2008
Johnny Depp + Tim Burton = sjukt bra filmer
Nu har jag äntligen sett Sweeney Todd men istället för att bara recensera den tänkte jag att vi kan ta en djupdykning i arkiven och kolla på allt Johnny Depp och Tim Burton gjort tillsammans. De är ju lite av ett dream team vad gäller skådis/regissörssamarbeten.
Edward Scissorhands (1990)
@@@@+
Burton är den vuxna sagans mästare. Depp spelar en Franksteins monsterliknande skapelse vid namn Edward Scissorhands. Han är snäll och vill väl, men har stora feta häcksaxar istället för fingrar så livet är lite svårt ibland. Han hamnar i Winona Ryders hus och de blir naturligtvis kära (även så i verkliga livet, Depp tatuerade in Winona Forever, vilket han ändrade till Wino Forever när de splittrades). Smolken i bägaren heter Anthony Michael Hall (en av 80-talets stora komedihjältar, varför försvann han från världen?) som är Winonas svartsjuke pojkvän. Slutet är bitterljuvt och filmen stannar med en länge, länge.
Vrångmannens kommentar: @@@
Vacker, rolig, sorglig och annorlunda. Älskade den här filmen när den kom men såg om den för något år sedan och fann att jag blivit mycket mer cynisk till åren och letade fel istället för att njuta. Ingen dum rulle alls men tyvärr har den tappat i mina ögon.
Ed Wood (1994)
@@@@
Den enda film Depp/Burton gjort som inte är en sorts saga (vilket t o m Sweeney Todd är på sitt sjuka sätt). Här handlar det om världens sämste regissör, Ed Wood, mest känd för Plan 9 From Outer Space som är så gräsligt dålig att den vunnit priser som världens sämsta film. Nu är det väl egentligen så att det finns betydligt sämre filmer i världen än det som Ed Wood presterade. Hans problem var snarare att han aldrig hade budget och struntade i om han ersatte en karaktär med en annan skådis mitt i filmandet. Däremot hade han passion för film vilket Burton verkligen lägger fokus på. Wood blev även bästis med Bela Lugosi under Belas sista år, och filmen koncentrerar sig en hel del på deras vänskap. Vackert svartvitt foto, och grymma skådisar som gestaltar en udda fågel. Grymt bra.
Vrångmannens kommentar: @@@@@
En helt felfri film. Snygg, fantastiskt rolig och mer underhållande än en snubbelgubbe på ett ishalt torg. Stort hjärta för en bedrövlig filmskapare som Ed Wood som på sitt vis blev kult. Hade inte surskägget ressat den här så hade jag dunkat upp den som dagens hyllning inom kort.
Sleepy Hollow (1999)
@@@+
Tillbaka till sagornas värld. Depp spelar över som aldrig förr (inte ens i Piratrullarna spelar han över så hårt som här) men det passar karaktären och filmen. Depp är polis som skickas ut till en liten byhåla för att ta fast en mördare som hugger huvudet av folk. Allt utspelas i nåt sorts 1800-tal i en väldigt Burtonsk värld med fyrtio nyanser av svart och stora mörka hotfulla träd. Det visar sig att det är Christopher Walken som rider runt och choppar skallen av folk helt enkelt för att han letar efter sitt eget huvud som huggits av (ja, han är alltså en vålnad). Filmen har alla möjligheter att bli sådär magisk som bara Burton kan bli, men det känns som att han för en gångs skull villar bort sig lite bland alla detaljer och scenografi. En riktigt bra film, visst, men inte magisk som vi är bortskämda med från herr Burton.
Vrångmannens kommentar: @@@@
Tim Burton gör action i trikåer av en gammal spöksaga (han har gjort det förr med Batman hehe). Fantastiskt, spännande och fartfyllt. Lysande Depp.
Kalle och Chokladfabriken (2005)
@@@@
Sagornas saga! Roald Dahl skrev mycket skräck och spökhistorier men även massor med barnböcker. Det här är en av mina favvisar helt klart. Har filmatiserats med Gene Wilder en gång way back when, men när Burton tar tag i saker och ting blir det naturligtvis en helt annan femma. En av få filmer där Burton låter färger ta över. Istället för det vanliga mörka (vilket finns representerat också) låter Burton färgerna explodera över hela bioduken (lite som han gjorde i Big Fish också). Depp är förstås underbar där han spelar över som Willy Wonka och passar som handen i handsken för rollen som den minst sagt udda figuren som äger chokladfabriken. Se och se om!
Vrångmannens kommentar: @@@
Tim Burton gör riktig barnfilm för barn. Lysande Depp men rullen är bara ok. Se hellre originalet från 1971 med en lika lysande Gene Wilder.
Corpse Bride (2005)
@@@
En dockfilm i samma stuk som Nightmare Before Christmas. Tycker kanske att Nightmare är lite charmigare och har bättre låtar, men Corpse Bride är på intet sätt dålig för det. Här är Depp bara röst åt en docka som blir kär i en annan docka (som dock, hahahaha get it, dock ey ey nudge nudge, är ett lik). Samtidigt ska han tvingas att gifta sig med en helt annan docka han inte älskar alls. Men kärleken övervinner allt etc. Lite standard, men fortfarande oerhört Burtonskt.
Vrångmannens kommentar: Tittar inte på dockfilm
Sweeney Todd Demon Barber of Fleet Street (2007)
@@@@
Jag är inte så värst förtjust i musikaler ska erkännas. Det finns självklart undantag, Blues Brothers t ex (inte en klassisk musikal ska erkännas, men snuddar vid det facket ändå), men rent spontant har jag svårt för filmer där folk sitter och pratar i lugn och ro och helt plötsligt brister ut i ett spektakulärt sång- och dansnummer där hela världen är inblandad. Hursomhelst. Visste på förhand att det var en musikal, men samtidigt är det Burton/Depp och då vet man att grejer brukar bli bra. Och självklart blir det så även här. Depp håller sig på rätt sida överspelet och Burton slänger in alla sina mörka vinklar och vrår som bara han kan. Depp är Sweeney Todd, en barberare som är ute efter hämnd på en korrumperad och elak domare som snodde Todds fru och dömde Todd till 15 i slavläger. Nu är Todd tillbaka i London och tänker helt enkelt ha ihjäl nämnde domare. Han hamnar hos en kvinna som säljer pajer (Helena Bonham Carter) och börjar döda folk som de sedan fyller pajerna med. Affärerna går lysande men hämnden återstår. Visst sjungs det mycket, men det är inga spontana dansnummer åtminstone. Istället är det som att man sjunger replikerna istället för att prata dem. Det funkar. Att Depp och alla andra inblandade (bl a Sacha Baron Cohen och Alan Rickman) sjunger själva funkar också förvånansvärt bra. En förtrollande film vars två timmar verkligen flyger förbi.
Vrångmannens kommentar: @@
Snyggt, lysande Depp, fantastiska biroller, blodigt och mörkt. Ämdå går det inte att se klart prupprullen för dom sjunger hela tiden! Varför?! Gick det inte att göra en vanlig talkie av historien?? Vill jag se folk sjunga så går jag på typ Oscarsteatern men det GÖR JAG INTE!!
/Surskägget
Edward Scissorhands (1990)
@@@@+
Burton är den vuxna sagans mästare. Depp spelar en Franksteins monsterliknande skapelse vid namn Edward Scissorhands. Han är snäll och vill väl, men har stora feta häcksaxar istället för fingrar så livet är lite svårt ibland. Han hamnar i Winona Ryders hus och de blir naturligtvis kära (även så i verkliga livet, Depp tatuerade in Winona Forever, vilket han ändrade till Wino Forever när de splittrades). Smolken i bägaren heter Anthony Michael Hall (en av 80-talets stora komedihjältar, varför försvann han från världen?) som är Winonas svartsjuke pojkvän. Slutet är bitterljuvt och filmen stannar med en länge, länge.
Vrångmannens kommentar: @@@
Vacker, rolig, sorglig och annorlunda. Älskade den här filmen när den kom men såg om den för något år sedan och fann att jag blivit mycket mer cynisk till åren och letade fel istället för att njuta. Ingen dum rulle alls men tyvärr har den tappat i mina ögon.
Ed Wood (1994)
@@@@
Den enda film Depp/Burton gjort som inte är en sorts saga (vilket t o m Sweeney Todd är på sitt sjuka sätt). Här handlar det om världens sämste regissör, Ed Wood, mest känd för Plan 9 From Outer Space som är så gräsligt dålig att den vunnit priser som världens sämsta film. Nu är det väl egentligen så att det finns betydligt sämre filmer i världen än det som Ed Wood presterade. Hans problem var snarare att han aldrig hade budget och struntade i om han ersatte en karaktär med en annan skådis mitt i filmandet. Däremot hade han passion för film vilket Burton verkligen lägger fokus på. Wood blev även bästis med Bela Lugosi under Belas sista år, och filmen koncentrerar sig en hel del på deras vänskap. Vackert svartvitt foto, och grymma skådisar som gestaltar en udda fågel. Grymt bra.
Vrångmannens kommentar: @@@@@
En helt felfri film. Snygg, fantastiskt rolig och mer underhållande än en snubbelgubbe på ett ishalt torg. Stort hjärta för en bedrövlig filmskapare som Ed Wood som på sitt vis blev kult. Hade inte surskägget ressat den här så hade jag dunkat upp den som dagens hyllning inom kort.
Sleepy Hollow (1999)
@@@+
Tillbaka till sagornas värld. Depp spelar över som aldrig förr (inte ens i Piratrullarna spelar han över så hårt som här) men det passar karaktären och filmen. Depp är polis som skickas ut till en liten byhåla för att ta fast en mördare som hugger huvudet av folk. Allt utspelas i nåt sorts 1800-tal i en väldigt Burtonsk värld med fyrtio nyanser av svart och stora mörka hotfulla träd. Det visar sig att det är Christopher Walken som rider runt och choppar skallen av folk helt enkelt för att han letar efter sitt eget huvud som huggits av (ja, han är alltså en vålnad). Filmen har alla möjligheter att bli sådär magisk som bara Burton kan bli, men det känns som att han för en gångs skull villar bort sig lite bland alla detaljer och scenografi. En riktigt bra film, visst, men inte magisk som vi är bortskämda med från herr Burton.
Vrångmannens kommentar: @@@@
Tim Burton gör action i trikåer av en gammal spöksaga (han har gjort det förr med Batman hehe). Fantastiskt, spännande och fartfyllt. Lysande Depp.
Kalle och Chokladfabriken (2005)
@@@@
Sagornas saga! Roald Dahl skrev mycket skräck och spökhistorier men även massor med barnböcker. Det här är en av mina favvisar helt klart. Har filmatiserats med Gene Wilder en gång way back when, men när Burton tar tag i saker och ting blir det naturligtvis en helt annan femma. En av få filmer där Burton låter färger ta över. Istället för det vanliga mörka (vilket finns representerat också) låter Burton färgerna explodera över hela bioduken (lite som han gjorde i Big Fish också). Depp är förstås underbar där han spelar över som Willy Wonka och passar som handen i handsken för rollen som den minst sagt udda figuren som äger chokladfabriken. Se och se om!
Vrångmannens kommentar: @@@
Tim Burton gör riktig barnfilm för barn. Lysande Depp men rullen är bara ok. Se hellre originalet från 1971 med en lika lysande Gene Wilder.
Corpse Bride (2005)
@@@
En dockfilm i samma stuk som Nightmare Before Christmas. Tycker kanske att Nightmare är lite charmigare och har bättre låtar, men Corpse Bride är på intet sätt dålig för det. Här är Depp bara röst åt en docka som blir kär i en annan docka (som dock, hahahaha get it, dock ey ey nudge nudge, är ett lik). Samtidigt ska han tvingas att gifta sig med en helt annan docka han inte älskar alls. Men kärleken övervinner allt etc. Lite standard, men fortfarande oerhört Burtonskt.
Vrångmannens kommentar: Tittar inte på dockfilm
Sweeney Todd Demon Barber of Fleet Street (2007)
@@@@
Jag är inte så värst förtjust i musikaler ska erkännas. Det finns självklart undantag, Blues Brothers t ex (inte en klassisk musikal ska erkännas, men snuddar vid det facket ändå), men rent spontant har jag svårt för filmer där folk sitter och pratar i lugn och ro och helt plötsligt brister ut i ett spektakulärt sång- och dansnummer där hela världen är inblandad. Hursomhelst. Visste på förhand att det var en musikal, men samtidigt är det Burton/Depp och då vet man att grejer brukar bli bra. Och självklart blir det så även här. Depp håller sig på rätt sida överspelet och Burton slänger in alla sina mörka vinklar och vrår som bara han kan. Depp är Sweeney Todd, en barberare som är ute efter hämnd på en korrumperad och elak domare som snodde Todds fru och dömde Todd till 15 i slavläger. Nu är Todd tillbaka i London och tänker helt enkelt ha ihjäl nämnde domare. Han hamnar hos en kvinna som säljer pajer (Helena Bonham Carter) och börjar döda folk som de sedan fyller pajerna med. Affärerna går lysande men hämnden återstår. Visst sjungs det mycket, men det är inga spontana dansnummer åtminstone. Istället är det som att man sjunger replikerna istället för att prata dem. Det funkar. Att Depp och alla andra inblandade (bl a Sacha Baron Cohen och Alan Rickman) sjunger själva funkar också förvånansvärt bra. En förtrollande film vars två timmar verkligen flyger förbi.
Vrångmannens kommentar: @@
Snyggt, lysande Depp, fantastiska biroller, blodigt och mörkt. Ämdå går det inte att se klart prupprullen för dom sjunger hela tiden! Varför?! Gick det inte att göra en vanlig talkie av historien?? Vill jag se folk sjunga så går jag på typ Oscarsteatern men det GÖR JAG INTE!!
/Surskägget
torsdag 6 mars 2008
Rambo
@@@
Stallone har blivit gubbe och hans karriär har gått sådär på sistone rejält. Då är det klart att han ska göra sequels på sina populäraste karaktärer (förra året svanesången Rocky Balboa som var ok och hade hjärta). Nu är det dags för Rambo att kliva upp på duken igen. Där First Blood var mer ett riktigt action-drama och handlade om hur vietnamveteraner blev behandlade i efterkrigets USA så var Rambo: First Blood part II och Rambo III ren popcornunderhållning med fokus på pang pang, high adventure och flaggviftning helt utan realism. Smaskigt så. I denna fjärde uppföljare (20 år senare!) är John Rambo en grinig farbror som jagar och säljer ormar. Han blir påhälsad av ett gäng missionärer som vill hyra hans båt för att ta sig till Burma. Naturligtvis blir missionärerna tillfångatagna av dom elakaste militärerna du sett sen Schindlers List och torterade. Rambo ställs inför valet "live for nothing or die for something" och så blir det blodbad av det mer makabra och köttigare slaget. Faktiskt nog det våldsammaste och mest gory jag sett på film i mitt hela videovåldsförstörda liv. Armar, tarmar och musslor (?!) flyger åt höger och vänster och det smäller högt i stort sett hela tiden i den sista timmen (filmen är knappt 90 min fram till eftertexterna vilket känns kort i dagens filmvärld). Borta är popcornen, den svettiga bringan och det enkla smällandet. Här visas krigets fasor i närbild med lite dålig smak i munnen samtidigt som det är coolt från en actionsynpunkt. Musiken är storslaget perfekt (vem fan är kompositören Brian Tyler??) och man får smaka en liten aning av det gamla temat som genomsyrat föregångarna med Kärlek – ”It’s a loooong rooooad when you’re on your oooown!”. Eftersom nu Stallone valt att göra en uppföljare och då ta en mörkare väg än de två föregående Rambofilmerna och samtidigt förmedla hur det är i t.ex Burma, där tortyr, mord och våldtäkt är vardagsmat, så får man säga att han valt rätt. Det är högludd actionunderhållning med en stor dos allvar vilket man inte är bortskämd med. Stallone är deffad på halvolagliga preparat och väser fram sina repliker som vanligt men den här gången är det ingen superhjälte som i de tidiga filmerna utan en gammal, cynisk krigare av kött och blod vi får möta. En hygglig avvrundning av en stor filmkaraktär men vid dagens slut ser jag hellre föregångarna där man kan garva åt skottlossningen utan att ibland skruva på sig. Sån är jag.
/Vrångmannen
Surskäggets recension: http://film4fucksake.blogspot.com/2008/02/john-rambo-k-rambo-iv.html
Stallone har blivit gubbe och hans karriär har gått sådär på sistone rejält. Då är det klart att han ska göra sequels på sina populäraste karaktärer (förra året svanesången Rocky Balboa som var ok och hade hjärta). Nu är det dags för Rambo att kliva upp på duken igen. Där First Blood var mer ett riktigt action-drama och handlade om hur vietnamveteraner blev behandlade i efterkrigets USA så var Rambo: First Blood part II och Rambo III ren popcornunderhållning med fokus på pang pang, high adventure och flaggviftning helt utan realism. Smaskigt så. I denna fjärde uppföljare (20 år senare!) är John Rambo en grinig farbror som jagar och säljer ormar. Han blir påhälsad av ett gäng missionärer som vill hyra hans båt för att ta sig till Burma. Naturligtvis blir missionärerna tillfångatagna av dom elakaste militärerna du sett sen Schindlers List och torterade. Rambo ställs inför valet "live for nothing or die for something" och så blir det blodbad av det mer makabra och köttigare slaget. Faktiskt nog det våldsammaste och mest gory jag sett på film i mitt hela videovåldsförstörda liv. Armar, tarmar och musslor (?!) flyger åt höger och vänster och det smäller högt i stort sett hela tiden i den sista timmen (filmen är knappt 90 min fram till eftertexterna vilket känns kort i dagens filmvärld). Borta är popcornen, den svettiga bringan och det enkla smällandet. Här visas krigets fasor i närbild med lite dålig smak i munnen samtidigt som det är coolt från en actionsynpunkt. Musiken är storslaget perfekt (vem fan är kompositören Brian Tyler??) och man får smaka en liten aning av det gamla temat som genomsyrat föregångarna med Kärlek – ”It’s a loooong rooooad when you’re on your oooown!”. Eftersom nu Stallone valt att göra en uppföljare och då ta en mörkare väg än de två föregående Rambofilmerna och samtidigt förmedla hur det är i t.ex Burma, där tortyr, mord och våldtäkt är vardagsmat, så får man säga att han valt rätt. Det är högludd actionunderhållning med en stor dos allvar vilket man inte är bortskämd med. Stallone är deffad på halvolagliga preparat och väser fram sina repliker som vanligt men den här gången är det ingen superhjälte som i de tidiga filmerna utan en gammal, cynisk krigare av kött och blod vi får möta. En hygglig avvrundning av en stor filmkaraktär men vid dagens slut ser jag hellre föregångarna där man kan garva åt skottlossningen utan att ibland skruva på sig. Sån är jag.
/Vrångmannen
Surskäggets recension: http://film4fucksake.blogspot.com/2008/02/john-rambo-k-rambo-iv.html
Enkätvinnaren
I världens mest tippade enkät vann Spielbergs mästerverk Hajen solklart över alla andra hajfilmer. Vi gissar att den som röstade på Hajen 3D skojade alternativt sitter på dårhus.
/Surskägget
/Surskägget
onsdag 5 mars 2008
No country for old men - surskägget vs vrångmannen
OBS!! GALNA SPOILERS!!!
Surskägget:
Men seriöst, mer poänglös film har jag sällan sett. Här är sammanfattningen: Brolin hittar pengar, Garcia (eller vad heter spanjacken) jagar honom, dödar honom, blir påkörd av bil, tommy lee jones sitter i kök, slut. Jaha? Inte för att man måste knyta ihop alla ändar, men man kan väl knyta ihop kanske en i alla fall.
Vrångmannen:
No country for old men är väl inte poänglös på något sätt. Ett skitsnyggt, spännande thrillerdrama med bra skådisar om en gammal war veteran som hittar och behåller fel pengar och jagas av en galen hitman. Vad är poänglöst med det? Letar du efter tyngre mening? Det kallar jag poänglöööööst!! Åååååååh skägget!
Surskägget:
Jo men de jagar varandra fram och tillbaka sen har spanjoren ihjäl alla (helt okej) och blir påkörd av en bil och går därifrån med armen i en mitella. Jaha? Vad är poängen med det? Och vad är poängen med att ha Tommy Lee Jones ha 10 min dialog med en gubbstrutt i rullstol vi aldrig sett och sen sitta i sitt kök och snacka skit innan filmen är slut? Ingen poäng alls that’s what! Tommy Lee Jones karaktär överlag kändes totalt överflödig han hade typ inget med storyn att göra. Håll det till Brolin och spanjacken i såna fall. Låt spanjacken döda alla för att han är helt slut och så ser vi hur han sätter sig i bilen efter att ha dödat (eller inte) frugan till Brolin med pengarna och åka iväg i solnedgången. Sensmoral: Fucka aldrig med galna spanjackknarklangares pengar. Men neeeeeeej. Då ska prettohatten på hemma hos Coens.
Vrångmannen:
Men det är ju en PULITZERPRIS VINNANDE ROMAAAAAN! Coenbröderna har ju bara följt boken trogen (och lysande!) så då är det väl författaren Cormac McCarthy som ska ha prettohatt. Sen vinner man inga pulitzerpris när man egentligen bara vill skriva gubbaction sååååå som författare skriver man in lite flum, lite gamla människor som pratar om livet och varvar det med spänning och plötsligt är det en mycket bättre bok i det fina folkets ögon än t.ex Remokioskböckerna. Och sensmoralen är ju enkel precis som gubbarna säger - det var bättre förr, allt går åt helvete och så fort ungdomarna idag slutar säga sir så har vi kaos. Jorden är ingen plats för dom gamla längre. Om man håller med eller inte är väl upp till åskådaren. Pang! Nailed it!
Surskägget:
Alla inblandade är pretto. Bang! Nailed Jennifer Aniston.
Vrångmannen:
Sista ordet föll denna gång på mig så sammanfattningsvis det är en riktigt bra film som kan gå till historien som en riktig klassiker. Alla tvivlare (däribland SKÄGGET) kan titta på Svensson Svensson.
Surskägget: @@@
Vrångmannen: @@@@+
måndag 3 mars 2008
The Directors: The Scott Brothers (Tony Scott)
Här fortsätter vi skriva lite om den andra brodern i Scottduon. Nej jag talar ej om Cirkus Scott (bröderna Bronett) utan bröderna Scott (i cirkusen Hollywood) även om det just nu slog mig att det där var ganska fiffigt.
Tony Scott då. Britt även han som hakade på brorsan Ridley till Hollywood när denne började få uppmärksamhet i slutet på 70 och början på 80-talet. Han började sin karriär med hundratals reklamfilmer, detta genomsyrar hans rullar numera då vi snackar "long lenses", tonade linsfilter och gärna snabba klipp - skitkul om man fortfarande tycker att t.ex Snuten i Hollywood 2 är ball och skön, vilket vi gör. En aning mer kommersiell än sin bror och lyckas ofta med konststycket (i synnerhet senare i sin karriär) att mörda en rulle eftersom han helt enkelt verkar ointresserad av manuset och vill hellre leka med sin bilbana...förlåt kamera. Tony har dock också bjudit oss på några av dom skönare rullarna och ofta är det skamligt underhållande för att använda ett gammalt slitet uttryck, vilket jag gör för jag tycker det är ballt och skönt.
The Hunger (1983) - @@
Tjatig "vampyrrulle" med David Bowie och Susan Sarandon i knasig tantfrisyr. Det är snyggt och välgjort in i minsta detalj och musiken var säkert kalashet när det begav sig men daterar rullen fruktansvärt idag.
Top Gun (1986) - @@@@
Efter ett par år av att slicka såren efter blodsugarfloppen (hehe) så gjorde Tony Scott stor comeback med producenterna Jerry Bruckheimers (The Rock, Armageddon, Con Air, Pearl Harbor, Black Hawk Down och allt annat du sett där det sprängs för 100 miljoner) och Don Simpsons (dryg knarkare, dog på muggen) testostoronheta äventyrs-drama-kärlek-action-big big BIG FUCKING BLOCKBUSTER WITH GREAT SOUNDTRACK AND FUCK IT ALL BANG OF A MOVIE!!!
Vem har inte sett denna? Läs Surskäggets tårfyllda hyllning i tidigare inlägg.
Surskäggets kommentar: http://film4fucksake.blogspot.com/2008/01/dagens-hyllning_11.html
Snuten i Hollywood II (1987) - @@@@
Som ettan men snyggare, snabbare och lika mycket skoj. Bovarna är (om möjligt) farligare och släng in en tvåmeters sexgudinna som knappt kan säga en replik men här håller hon käften så det funkar ok (Brigitte Nielsen) så har du plötsligt en smarrig actionkomedi. Det ryktades om att Eddie Murphy och Tony Scott inte kom så bra överrens på inspelningen då Eddie Murphy tydligen är lite lat och tyckte det räckte med ett par tagningar men Scott ville ta 100 tagningar med 700 olika inställningar med alla kameror i hela världen så han sen kunde välja i klipprummet. Tur var väl det. Klassiker.
Surskäggets kommentar - @@@@: Bland de sista riktigt bra Eddie Murphyfilmerna när han fortfarande lät glappkäften rulla på som aldrig förr (den allra sista var väl En Prins I New York?) (påminner mig att det är dags att recensera herr Murphy vid tillfälle). Tony Scott är perfekt regissör för en sån här film. Snabba klipp, snygga miljöer, mycket pangpang och ett par explosioner. Bra skit.
Revenge (1990) - @@@
Den här filmen är det nog knappt någon som minns. Bitvis dryg och långsam men en intressant spänning mellan träkorken Kevin Costner och Anthony Quinn. De är gamla vänner (Quinn rik gubbe med maffiainfluenser, Kostner militär som hoppat av) men när Costner hälsar på inne i knösens unga fru Madeleine Stowe så blir gubbstrutten förbannad och vill hämnas men då vill sen Kevin hämnas tillbaks. Jag vet att jag gillade den här när den kom. Lite långsammare än tidigare Scottspektakel men ändå inte ointressant. Sköna miljöer och en hyfsad hur ska det gå känsla. Dom kunde väl åtminstone bytt ur Kevin Costner men säg tre rullar där man inte kan säga det.
Surskäggets kommentar - @: En av de mest onödiga filmer jag sett. Långsam och otroligt seg. Tristare än Kevin Costner och det säger inte lite speciellt när man petar in honom i huvudrollen dessutom. Bara grejen att Costner och Quinn är gamla vänner köper man aldrig då Costner ska vara lite rättrådig (han är ju hjälten trots allt) och Quinn är en röv mest hela tiden. Sen blir det lite pangpang men vid det laget har man gäspat käken ur led.
Days of thunder (1990) - @@
Fabriksrulle med Tom Cruise igen och lite samma upplägg som Top Gun (för man måste ju casha in tjing tjing!) men näst intill bedrövlig. Robert Duvall som skön coach räddar spektaklet en smula och Nicole Kidman klev ut ordentligt i rampljuset och blev Cruises flickvän på riktigt men får jag höra Show me heaven av Maria McKee en gång till..
Surskäggets kommentar - @@@: Top Gun i bilform. Jag tror fan det här är exakt samma manus där de bara bytt ut namnen på karaktärerna helt enkelt. Men hey, med tanke på hur bra Top Gun är så gnuggas lite av den filmen av på den här. Tom Cruise är alltid stabil, Kidman vet vad hon pysslar med, Duvall är schysst, Cary Elwes dryg och John C. Reilly karaktärsskådis (lika med: ingen minns att han är med i den här, det tog ytterligare 10 år för han att bli ett household name). Soundtracket är grymt, David Coverdale, GnR, McKee, du vet ju. Show me heeeeeeeaaaaaaaveeeeeeeen....
Den Siste Scouten (1991) - @@@@
Med ett manus av sköne mansgrisen Shane Black och en om möjligt ballare Bruce Willis än i Die Hard så lyckades Tony Scott naila den här överballa guldklimpen. Aldrig har grabbar varit så tuffa (t.o.m Damon Wayans som annars härmar knarkare i sketcher). Den ultimata buddymovien med sjukt skön action och full fart. Det smakar fabrik men på rätt sätt. Sulfit luktar skit och sulfat luktar mat (eller var det tvärtom). Den här ser man gärna om så ofta det går, helst en ocensurerad DVD från USA eftersom våldet gav tanterna och farbröderna mardrömmar på Statens Biografbyrå när den kom men alla vi andra sov gott. Se även Surskäggets hyllning på denna.
Surskäggets kommentar: http://film4fucksake.blogspot.com/2008/02/dagens-hyllning_13.html
True Romance (1993) - @@@@
Vad sa vi om manus tidigare? Här fick vår vän Tony sina händer på en knepig filmnörds 150 sidor våldsepos. Nörden hette Quentin Tarantino och med Scotts tajta regi och kärlek för genren (romantisk våldskomedi?) så skapade han lite skön filmhistoria. Räck upp en hand om ni inte gillar den här rullen. Det är så sjukt mycket kändisar med så det är blink and miss, Christopher Walkens monolog, Brad Pitts bästa roll någonsin? (pundaren Floyd), massor av action och en av dom sötaste kärlekshistorier man sett på länge. Hade jag inte varit så jävla grinig för att nån dåre håller på att borra i lägenheten under I FLERA TIMMAR så hade jag bjussat på en femma.
Surskäggets kommentar - @@@@@: Självklart är det här en femma. Tarantinos manus är fullt av knasiga men ändå trovärdiga karaktärer, knivskarp dialog och en apcool brud (fajten mellan Patricia Arquette och James Gandolfino kan vara en av de bästa slagsmålsscener som spelats in nånsin). Till skillnad från Natural Born Killers (ett annat Tarantinomanus) gillar Quentin True Romance och har sagt att utöver Quentin själv är Tony helt rätt person att göra just det manuset rättvisa. Här visar även Christian Slater vilken potential han har/hade och det är så jävla synd att snubben knarkar ner sig och nuförtiden mestadels tar skitroller i skitfilmer (Who is Cletis Tout?, Windtalkers, Alone in the Dark, Hollowman II).
Crimson Tide (1995) - @@@
Ibland skriver vi originaltiteln och ibland den svenska titeln. Vi är lite inkonsekventa så jag vet det men då skulle du se oss i verkliga livet och körde nog över oss direkt på övergångsstället mest för att bara få ett slut på eländet. Tror den här hette Rött hav när den kom. Denzel Washington, Gene Hackman, tight snygg thriller på en ubåt. Finfin underhållning men inget mästerverk. Ibland räcker det så.
Surskäggets kommentar - @@@: Denzel vs Gene. Två grymma skådisar på en liten ubåt. Risk för kärnvapenkrig. Luddig info från Presidenten. Vad göra? Skjuta eller inte skjuta? När dammet lagt sig vet vi att Denzel gjorde rätt och Gene fel. Å andra sidan visste vi det när vi såg bioaffischen. Ibland är förutsägbart helt okej när det levereras så snyggt av så bra skådisar.
The Fan (1996) - @@@
Åh vad skit jag har fått för att jag smyggillar denna. Hatad av de flesta. En slags Farlig Förbindelse för män i baseballmiljö. Robert De Niro är knivförsäljare, har lite problem med huvudet och det enda som betyder något för honom är baseball och hans son. Mest baseball. Han är besatt av spelaren Bobby Rayburn (Wesley Snipes) och börjar stalka honom. Snygg, välspelad och tät men ändå lite hjärndöd och förutsägbar. Jag gillar den ändå för vad den är. Så det så!
Surskäggets kommentar - @@: Nja, De Niro säljer onekligen knivar och Snipes spelar baseball men filmen är ganska trist för det. Jag minns inte ens slutet riktigt och det borde väl säga allt. Å andra sidan har De Niros karaktär grymt mycket potential att bli en klassisk creepy motherfucker i stil med Travis Bickle eller galningen De Niro gjorde i Cape Fear, men här är det väl Scotts fel som skiter i manus och hittar snygga vinklar istället som gör att det mest blir halvokej istället.
Enemy of the state (1998) - @@
Bra Will Smith. Hyfsat underhållande men någonstans måste jag sätta gränsen vid fabrikutspottandet. Sådär.
Surskäggets kommentar - @@@+: Riktigt tät och spännande underhållning. Smith jagas och Hackman försöker hjälpa honom. Visar på snyggt och smart sätt hur jävla övervakade vi är i världen idag, inte ens de gamla kommunisterna i Sovjetstaterna kunde övervaka folk såhär, men vi i de fria länderna låter staten göra det helt frivilligt utan protester. Sjukt. Men det är film vi ska hålla oss till här inte politik. Och det här är allt en underhållande actionrulle behöver vara. Den är faktiskt lite underskattad den här, och har väl hamnat lite i skymundan, men är värd en ny sittning. Så se om redan ikväll.
Spy Game (2001) - @@@
Robert De Niro och Brad Pitt som spioner. Spänning. Någon ska rädda någon...Ibland minns man inte filmer och det här är en av dom. Jag minns att jag gillade den här men that's about it. Jag ger den en trea nu för sett den har jag och så får jag helt enkelt se om. Å andra sidan om jag knappt ens minns filmjäveln är det då inte en etta?
Surskäggets kommentar - @@@: Stabil underhållning som är lite väl rörig här och där i story (men det sket väl Scott i). Talande för filmen är scenen där Robert Redford (och inte De Niro som Vrångmannen felaktigt skriver här ovan) och Brad Pitt har en scen på ett hustak. En vanlig regissör hade satt upp ett par kameror där på plats, men Tony Scott flyger in två helikoptrar för att få sina shots. Så ska en slipsten dras. Den blir faktiskt bättre andra gången man ser den, mycket på grund av att handlingen känns lite mer hanterbar när man redan sett den en gång.
Man on fire (2004) - @@
Denzel Washington är en tuff fd yrkesmördare som ska hämnas en familj som han en gång jobbat för och misslyckats att skydda. Slentrian och enformigt som attan. Har för mig att den här skrevs till skyarna när den kom och skulle vara någon slags comebackfilm för Tony Scott som många tyckte hade blivit gammal och tråkig. Jag hade en liten liten dregelsträng i mungipan av hopp och förväntan när jag sov...ursäkta såg rullen.
Surskäggets kommentar - @@@: Denzel är hård och arg och elak och dödar en jävla massa skurkar på hårda, arga och elaka sätt. En klassisk hämndrulle helt enkelt som du kan hitta hundratals av i gamla videobutiken för 9:90 för tre dygn. Men eftersom att Denzel är Denzel och inte Random Skådis så har han med sig en jävla pondus och tyngd som 99% av alla andra skådisar saknar. Därmed blir filmen också lite intressantare än vanligt.
Deja Vu (2006) - @
Nej
Surskäggets kommentar - @@: Nja. Denzels pondus och allt det där, men nja.
Deja Vu (2006) - @
Nej
Surskäggets kommentar - @@: Nja. Fortfarande Denzels pondus och allt det där, men nja.
Nu har jag läst att Tony Scott skall göra remakes på klassiker som The Warriors och den utsökta The Taking of Pelham 1-2-3. Jag vet inte vad jag ska tycka. Det var längesen klippkungen visade framfötterna men å andra sidan har han bjudit på grymt godis förr. Jag håller tummarna för en chans och kanske en till är gubbjäveln åtminstone värd.
/Vrångmannen
Tony Scott då. Britt även han som hakade på brorsan Ridley till Hollywood när denne började få uppmärksamhet i slutet på 70 och början på 80-talet. Han började sin karriär med hundratals reklamfilmer, detta genomsyrar hans rullar numera då vi snackar "long lenses", tonade linsfilter och gärna snabba klipp - skitkul om man fortfarande tycker att t.ex Snuten i Hollywood 2 är ball och skön, vilket vi gör. En aning mer kommersiell än sin bror och lyckas ofta med konststycket (i synnerhet senare i sin karriär) att mörda en rulle eftersom han helt enkelt verkar ointresserad av manuset och vill hellre leka med sin bilbana...förlåt kamera. Tony har dock också bjudit oss på några av dom skönare rullarna och ofta är det skamligt underhållande för att använda ett gammalt slitet uttryck, vilket jag gör för jag tycker det är ballt och skönt.
The Hunger (1983) - @@
Tjatig "vampyrrulle" med David Bowie och Susan Sarandon i knasig tantfrisyr. Det är snyggt och välgjort in i minsta detalj och musiken var säkert kalashet när det begav sig men daterar rullen fruktansvärt idag.
Top Gun (1986) - @@@@
Efter ett par år av att slicka såren efter blodsugarfloppen (hehe) så gjorde Tony Scott stor comeback med producenterna Jerry Bruckheimers (The Rock, Armageddon, Con Air, Pearl Harbor, Black Hawk Down och allt annat du sett där det sprängs för 100 miljoner) och Don Simpsons (dryg knarkare, dog på muggen) testostoronheta äventyrs-drama-kärlek-action-big big BIG FUCKING BLOCKBUSTER WITH GREAT SOUNDTRACK AND FUCK IT ALL BANG OF A MOVIE!!!
Vem har inte sett denna? Läs Surskäggets tårfyllda hyllning i tidigare inlägg.
Surskäggets kommentar: http://film4fucksake.blogspot.com/2008/01/dagens-hyllning_11.html
Snuten i Hollywood II (1987) - @@@@
Som ettan men snyggare, snabbare och lika mycket skoj. Bovarna är (om möjligt) farligare och släng in en tvåmeters sexgudinna som knappt kan säga en replik men här håller hon käften så det funkar ok (Brigitte Nielsen) så har du plötsligt en smarrig actionkomedi. Det ryktades om att Eddie Murphy och Tony Scott inte kom så bra överrens på inspelningen då Eddie Murphy tydligen är lite lat och tyckte det räckte med ett par tagningar men Scott ville ta 100 tagningar med 700 olika inställningar med alla kameror i hela världen så han sen kunde välja i klipprummet. Tur var väl det. Klassiker.
Surskäggets kommentar - @@@@: Bland de sista riktigt bra Eddie Murphyfilmerna när han fortfarande lät glappkäften rulla på som aldrig förr (den allra sista var väl En Prins I New York?) (påminner mig att det är dags att recensera herr Murphy vid tillfälle). Tony Scott är perfekt regissör för en sån här film. Snabba klipp, snygga miljöer, mycket pangpang och ett par explosioner. Bra skit.
Revenge (1990) - @@@
Den här filmen är det nog knappt någon som minns. Bitvis dryg och långsam men en intressant spänning mellan träkorken Kevin Costner och Anthony Quinn. De är gamla vänner (Quinn rik gubbe med maffiainfluenser, Kostner militär som hoppat av) men när Costner hälsar på inne i knösens unga fru Madeleine Stowe så blir gubbstrutten förbannad och vill hämnas men då vill sen Kevin hämnas tillbaks. Jag vet att jag gillade den här när den kom. Lite långsammare än tidigare Scottspektakel men ändå inte ointressant. Sköna miljöer och en hyfsad hur ska det gå känsla. Dom kunde väl åtminstone bytt ur Kevin Costner men säg tre rullar där man inte kan säga det.
Surskäggets kommentar - @: En av de mest onödiga filmer jag sett. Långsam och otroligt seg. Tristare än Kevin Costner och det säger inte lite speciellt när man petar in honom i huvudrollen dessutom. Bara grejen att Costner och Quinn är gamla vänner köper man aldrig då Costner ska vara lite rättrådig (han är ju hjälten trots allt) och Quinn är en röv mest hela tiden. Sen blir det lite pangpang men vid det laget har man gäspat käken ur led.
Days of thunder (1990) - @@
Fabriksrulle med Tom Cruise igen och lite samma upplägg som Top Gun (för man måste ju casha in tjing tjing!) men näst intill bedrövlig. Robert Duvall som skön coach räddar spektaklet en smula och Nicole Kidman klev ut ordentligt i rampljuset och blev Cruises flickvän på riktigt men får jag höra Show me heaven av Maria McKee en gång till..
Surskäggets kommentar - @@@: Top Gun i bilform. Jag tror fan det här är exakt samma manus där de bara bytt ut namnen på karaktärerna helt enkelt. Men hey, med tanke på hur bra Top Gun är så gnuggas lite av den filmen av på den här. Tom Cruise är alltid stabil, Kidman vet vad hon pysslar med, Duvall är schysst, Cary Elwes dryg och John C. Reilly karaktärsskådis (lika med: ingen minns att han är med i den här, det tog ytterligare 10 år för han att bli ett household name). Soundtracket är grymt, David Coverdale, GnR, McKee, du vet ju. Show me heeeeeeeaaaaaaaveeeeeeeen....
Den Siste Scouten (1991) - @@@@
Med ett manus av sköne mansgrisen Shane Black och en om möjligt ballare Bruce Willis än i Die Hard så lyckades Tony Scott naila den här överballa guldklimpen. Aldrig har grabbar varit så tuffa (t.o.m Damon Wayans som annars härmar knarkare i sketcher). Den ultimata buddymovien med sjukt skön action och full fart. Det smakar fabrik men på rätt sätt. Sulfit luktar skit och sulfat luktar mat (eller var det tvärtom). Den här ser man gärna om så ofta det går, helst en ocensurerad DVD från USA eftersom våldet gav tanterna och farbröderna mardrömmar på Statens Biografbyrå när den kom men alla vi andra sov gott. Se även Surskäggets hyllning på denna.
Surskäggets kommentar: http://film4fucksake.blogspot.com/2008/02/dagens-hyllning_13.html
True Romance (1993) - @@@@
Vad sa vi om manus tidigare? Här fick vår vän Tony sina händer på en knepig filmnörds 150 sidor våldsepos. Nörden hette Quentin Tarantino och med Scotts tajta regi och kärlek för genren (romantisk våldskomedi?) så skapade han lite skön filmhistoria. Räck upp en hand om ni inte gillar den här rullen. Det är så sjukt mycket kändisar med så det är blink and miss, Christopher Walkens monolog, Brad Pitts bästa roll någonsin? (pundaren Floyd), massor av action och en av dom sötaste kärlekshistorier man sett på länge. Hade jag inte varit så jävla grinig för att nån dåre håller på att borra i lägenheten under I FLERA TIMMAR så hade jag bjussat på en femma.
Surskäggets kommentar - @@@@@: Självklart är det här en femma. Tarantinos manus är fullt av knasiga men ändå trovärdiga karaktärer, knivskarp dialog och en apcool brud (fajten mellan Patricia Arquette och James Gandolfino kan vara en av de bästa slagsmålsscener som spelats in nånsin). Till skillnad från Natural Born Killers (ett annat Tarantinomanus) gillar Quentin True Romance och har sagt att utöver Quentin själv är Tony helt rätt person att göra just det manuset rättvisa. Här visar även Christian Slater vilken potential han har/hade och det är så jävla synd att snubben knarkar ner sig och nuförtiden mestadels tar skitroller i skitfilmer (Who is Cletis Tout?, Windtalkers, Alone in the Dark, Hollowman II).
Crimson Tide (1995) - @@@
Ibland skriver vi originaltiteln och ibland den svenska titeln. Vi är lite inkonsekventa så jag vet det men då skulle du se oss i verkliga livet och körde nog över oss direkt på övergångsstället mest för att bara få ett slut på eländet. Tror den här hette Rött hav när den kom. Denzel Washington, Gene Hackman, tight snygg thriller på en ubåt. Finfin underhållning men inget mästerverk. Ibland räcker det så.
Surskäggets kommentar - @@@: Denzel vs Gene. Två grymma skådisar på en liten ubåt. Risk för kärnvapenkrig. Luddig info från Presidenten. Vad göra? Skjuta eller inte skjuta? När dammet lagt sig vet vi att Denzel gjorde rätt och Gene fel. Å andra sidan visste vi det när vi såg bioaffischen. Ibland är förutsägbart helt okej när det levereras så snyggt av så bra skådisar.
The Fan (1996) - @@@
Åh vad skit jag har fått för att jag smyggillar denna. Hatad av de flesta. En slags Farlig Förbindelse för män i baseballmiljö. Robert De Niro är knivförsäljare, har lite problem med huvudet och det enda som betyder något för honom är baseball och hans son. Mest baseball. Han är besatt av spelaren Bobby Rayburn (Wesley Snipes) och börjar stalka honom. Snygg, välspelad och tät men ändå lite hjärndöd och förutsägbar. Jag gillar den ändå för vad den är. Så det så!
Surskäggets kommentar - @@: Nja, De Niro säljer onekligen knivar och Snipes spelar baseball men filmen är ganska trist för det. Jag minns inte ens slutet riktigt och det borde väl säga allt. Å andra sidan har De Niros karaktär grymt mycket potential att bli en klassisk creepy motherfucker i stil med Travis Bickle eller galningen De Niro gjorde i Cape Fear, men här är det väl Scotts fel som skiter i manus och hittar snygga vinklar istället som gör att det mest blir halvokej istället.
Enemy of the state (1998) - @@
Bra Will Smith. Hyfsat underhållande men någonstans måste jag sätta gränsen vid fabrikutspottandet. Sådär.
Surskäggets kommentar - @@@+: Riktigt tät och spännande underhållning. Smith jagas och Hackman försöker hjälpa honom. Visar på snyggt och smart sätt hur jävla övervakade vi är i världen idag, inte ens de gamla kommunisterna i Sovjetstaterna kunde övervaka folk såhär, men vi i de fria länderna låter staten göra det helt frivilligt utan protester. Sjukt. Men det är film vi ska hålla oss till här inte politik. Och det här är allt en underhållande actionrulle behöver vara. Den är faktiskt lite underskattad den här, och har väl hamnat lite i skymundan, men är värd en ny sittning. Så se om redan ikväll.
Spy Game (2001) - @@@
Robert De Niro och Brad Pitt som spioner. Spänning. Någon ska rädda någon...Ibland minns man inte filmer och det här är en av dom. Jag minns att jag gillade den här men that's about it. Jag ger den en trea nu för sett den har jag och så får jag helt enkelt se om. Å andra sidan om jag knappt ens minns filmjäveln är det då inte en etta?
Surskäggets kommentar - @@@: Stabil underhållning som är lite väl rörig här och där i story (men det sket väl Scott i). Talande för filmen är scenen där Robert Redford (och inte De Niro som Vrångmannen felaktigt skriver här ovan) och Brad Pitt har en scen på ett hustak. En vanlig regissör hade satt upp ett par kameror där på plats, men Tony Scott flyger in två helikoptrar för att få sina shots. Så ska en slipsten dras. Den blir faktiskt bättre andra gången man ser den, mycket på grund av att handlingen känns lite mer hanterbar när man redan sett den en gång.
Man on fire (2004) - @@
Denzel Washington är en tuff fd yrkesmördare som ska hämnas en familj som han en gång jobbat för och misslyckats att skydda. Slentrian och enformigt som attan. Har för mig att den här skrevs till skyarna när den kom och skulle vara någon slags comebackfilm för Tony Scott som många tyckte hade blivit gammal och tråkig. Jag hade en liten liten dregelsträng i mungipan av hopp och förväntan när jag sov...ursäkta såg rullen.
Surskäggets kommentar - @@@: Denzel är hård och arg och elak och dödar en jävla massa skurkar på hårda, arga och elaka sätt. En klassisk hämndrulle helt enkelt som du kan hitta hundratals av i gamla videobutiken för 9:90 för tre dygn. Men eftersom att Denzel är Denzel och inte Random Skådis så har han med sig en jävla pondus och tyngd som 99% av alla andra skådisar saknar. Därmed blir filmen också lite intressantare än vanligt.
Deja Vu (2006) - @
Nej
Surskäggets kommentar - @@: Nja. Denzels pondus och allt det där, men nja.
Deja Vu (2006) - @
Nej
Surskäggets kommentar - @@: Nja. Fortfarande Denzels pondus och allt det där, men nja.
Nu har jag läst att Tony Scott skall göra remakes på klassiker som The Warriors och den utsökta The Taking of Pelham 1-2-3. Jag vet inte vad jag ska tycka. Det var längesen klippkungen visade framfötterna men å andra sidan har han bjudit på grymt godis förr. Jag håller tummarna för en chans och kanske en till är gubbjäveln åtminstone värd.
/Vrångmannen
söndag 2 mars 2008
Once
@@@@@Steven Spielberg håller den här som en lysande favorit och han sa i en intervju att efter ha sett den här rullen så fick han inspiration till fortsatt filmmagi. Världens minsta största film. Det är som en god vän som du känt hela livet plötsligt ser dig i ögonen och talar om för dig hur bra och dålig du är, allt med den största kärlek från djupet av själen och hjärtat. Det handlar om en gatutrubadur i Dublin som spelar covers för turister och växelpengar men när mörkret kryper på och gatorna blir tomma så sjunger han sina egna sånger (Bono gå och dö). Snart blir han vän med en söt ung kvinna från Tjeckien och det visar sig att hon också har oanade musikaliska talanger. Hur jag än vänder och vrider på det så blir betyget faktiskt bara ett. Filmen måste ha kostat två skorpor och en utskällning att göra men när det blir såhär bra så vill man bara se mer! Jag såg den här rullen på filmfestivalen ifjol och den går upp på biograferna i mars. Musiken är fantastisk, "skådisarna" är sig själva och om du inte jobbar hårt med att hålla tillbaka en tår eller sju så slår jag ihjäl dig med en gammal akustisk gitarr EN gång...ONCE.
/Vrångmannen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)