Mike and Dave Need Wedding Dates

@@@@
Hahahahaha som jag skrev alldeles nyss verkar Zac Efron ha bestämt sig för att bli det nya galna busfröet nummer ett. Det här är ännu en kiss- och bajskomedi med mycket skämt som kretsar kring sprit, sex och droger och ofta i kombination alla tre. Som titeln antyder handlar filmen om Mike (Adam Devine) och Dave (Zac Efron), två bröder som festar lite väl mycket för sitt eget bästa. När deras lillasyster ska gifta sig får de ett krav från föräldrarna att de måste ha med sig två skötsamma tjejer som dejter. Allt för att balansera deras galenskap. Sagt och gjort, Mike och Dave slänger ut en kontaktannons och efter att ha träffat mängder med kvinnor faller de slutligen för Alice (Anna Kendrick) och Tatiana (Aubrey Plaza) som är smarta, snygga och städade. Tror de. För det visar sig snart att tjejerna är heeeeeeeeelt slut och tusen gånger galnare än både Mike och Dave tillsammans hahahahaha! Framförallt är detta Aubrey Plazas film och här visar hon ännu en gång prov på att hon är roligast på stan just nu och går från klarhet till klarhet. Även Kendrick bjussar på ett par riktigt sköna garv tillsammans med Devine som är rätt så slut. Den som tyvärr inte riktigt lyser är just Efron. Han kan bättre, det har vi sett. Här är han lite väl anonym. Se den främst för Plaza för hon är hysteriskt kul. Mer mer mer av henne vill jag se nu.
/Surskägget

War Dogs

@@@@
Regissören Todd Phillips har ju bjussat på några av de senare årens roligaste filmer, Old School, Baksmällan och Due Date. Här berättar han en story baserad på verkliga händelser om två barndomsvänner som efter ett par års separation hittar varandra igen och genom lagom delar slump, tur och bluff lyckas vinna en av de absolut största vapenaffärerna i USA's historia. Sedan går allt givetvis käpprätt åt helvete. Jonah Hill prickar in ännu en fullträff som ena polaren och tankarna går till en blandning av hans karaktärer i Wolf of Wall Street, 21 Jump Street och Superbad. Han balanserar snyggt på gränsen mellan sympatisk och psykopatisk. Miles Teller som gjorde en grym roll i sjukt bra Whiplash häromåret levererar även han en klockren roll som andra halvan av polarduon och den karaktär som filmen i huvudsak fokuserar på att berätta historien igenom. Phillips navigerar skickligt mellan drama, komedi och actionsekvenser utan att tappa i tempo eller story. Grymt underhållande om två knäppa snubbar och ett upphandlingssystem i USA som är sjukt skevt.
/Surskägget

Passengers (2016)

@@
Påkostat rymdsömnpiller med Katniss och Star-Lord. Romantiken känns påklistrad. Spänningen är inte så spännande. Humorn är oftast off. Det är ett snyggt och välstädat rymdskepp de två turturduvorna är strandsatta på i alla fall. Floppen på bio var ett faktum. Betygstvåan är svag.
/Vrångmannen

Dirty Grandpa

@@@@
HAHAHAHAHAHAHA!!!! Jag älskar ju såna här filmer. Kom igen, mer sånt jämnt. Älskar också att Zac "snart har alla glömt att jag var en Disneysnyggning" Efron gång på gång på gång hoppar in i den här typen av projekt. Förmodligen för att tvätta bort Disneystämpeln. Han gör helt enkelt en manlig version av att göra en Miley Cyrus. Kan man inte visa tuttarna stup i kvarten för att säga till världen att: "kolla på mig, jag är en fri kvinna full av sexualitet och trots och anarki och ingen Disneyfjant" så får man istället vara med i alla kiss- och bajskomedier som finns för att göra ett enkelt statement att: "koll på mig, jag är en cool snubbe, full av självinsikt och humor och ballhet och ingen Disneyfjant". Bra så. Här får Efron sällskap av Robert De Niro som fem minuter eller så in i filmen bjussar på en runkscen och då vet man att det här kommer bli bra. Efron är barnbarn till De Niro och De Niro tycker Efron är en liten vekling som nu måste lära sig att släppa loss lite. Det gör man bäst genom att dra ner till valfri stad där man satsar på Spring Break, denna karneval av dekadens och dumdristighet amerikanska collegeungdomar går igenom varje vårtermin. Väl där möter man bland andra Aubrey Plaza som även hon går från klarhet till klarhet för varje film hon gör och är som vanligt heeeeeeelt jävla bindgalet slut i den här hahahahahahahaha! Det här är fullt av sex- alkohol- drog- och kiss/bajsskämt så gillar man inte det kan man titta på Kieslowskis samlade verk och dricka ekologisk kravmärkt örtthé med torra kex till.
/Surskägget

Legend of Tarzan

@@
Så har man då slutligen sett den film som fick kvinnor världen över att salivera på ett sätt så hämningslöst att inte ens män på 50-talet hade vågat sig på att dregla på liknande sätt över en film med valfri "sexbomb". Ja vi pratar om Tarzan, eller snarare Alexander Skarsgårds magmusklers version av Tarzan. Jag har läst en del recensioner skrivna av kvinnor som onanerat fram en recension från sitt skrivbord så ogenerat sexistisk att man i princip måste vända sig till porrbranschen för att se något ens i närheten av samma skärskådande fokus av naken hud. Hade jag skrivit något liknande om Skarsgårds motspelerska Margot Robbie hade jag blivit steglad och hängd på torget (det fiktiva Twittertorget om inte annat) av en ilsken pöbel, men tvärtom går tydligen bra. Jaja. Hur är filmen då? Tja...en helt okej äventyrsrulle från djungeln. En Tarzanfilm helt enkelt. Jag hade efter trailern kanske förväntat mig en aning mer substans och story men å andra sidan så är det en Tarzanfilm. Det ska susas i lianer och tampas med gorillor och det görs det så därmed är saken biff. Skarsgård är helt okej som Tarzan, Robbie helt okej som Jane (naturligtvis tuff och orädd för det är ändå Trademark 2017) och Samuel L. Jackson rätt så trött som sidekick. Christoph Waltz valsar in och gör sin berömda skurkroll (Trademark Waltz Villain) men gör honom ganska så urvattnat och halvdant, lite som om han kanske är friskt trött på att göra den typen av roller.
/Surskägget

The Wedding Ringer

@@@
HAHAHAHAHA MER KEVIN HART ÅT FOLKET SA JAG!!! SAAAA JAAAAAG!!!! Här spelar Hart en snubbe som har gjort business på att ställa upp som låtsaskompis och fejkbest man åt grabbar som ska gifta sig men som inte har några vänner. In i hans liv dimper en dag Josh Gad, en helt hopplös och misslyckad snubbe utan några som helst vänner som lyckats fånga söta Kaley Cuoco på kroken och nu sitter och planerar ett bröllop han inte har någon att bjuda till. Från början är det förstås bara business för Hart som varit med tusen gånger förut. Men snart nog inser han att Gad är en riktigt cool snubbe och business och vänskap börjar blandas på ett sätt Hart inte varit redo för. Det här är en klassisk komedi som följer alla mallar och regler i boken med ett par riktigt knäppa skämt inslängda här och där. Gad och Hart har bra kemi ihop och Cuoco lyckas bra med standardrollen som knäpp (och ganska elak) brud. Vi har sett det mesta förr (förutom ett par skämt som hahahaha är för snuskiga för att ens vara lagliga i 43 av delstaterna och Norge) vilket är okej då det levereras av Hart till största del men även Gad.
/Surskägget

Ride Along 2

@@@
Hahaha mer Kevin Hart åt folket! Första Ride Along (som jag sett om och som jag nu menar på är en klockren trea, den har ju allt det där som behövs utan att vara nåt supermärkvärdigt) blev en supersuccé och givetvis ville man se mer av vrånge Ice Cube tillsammans med snälle Hart. Här har vi precis som i Central Intelligence två skådisar med magisk kemi ihop och buddy movies med snutar får man väl aldrig nog av? Den här gången drar de till Miami och som vanligt är Ice Cube arg, bitter och vrång medan Hart är ettrig, gapig och allmänt odrägligt rolig hahahaha! För att det är en uppföljare får vi såklart lite nya karaktärer och Olivia Munn kliver in som en helgalen snut i bästa Ice Cubestil fast betydligt sötare och kanske lite galnare. Benjamin Bratt gör ett bra porträtt som Scarfaceskurken och är sådär lagom nonchig och galen utan att överdriva det till överspel. Tvåan är en lika stor bagatell som ettan men den är också lika charmig och rolig så det här sura skägget är i alla fall nöjd och belåten.
/Surskägget

Ghostbusters (2016) - Extended Cut

@@@
Ghostbusters från 1984 är en av mina absoluta favoritfilmer. Det är en sån där magisk film där alla stjärnor och planeter bara hamnar helt rätt och allt blir perfekt. Från den egentligen ganska enkla, men charmiga storyn, till karaktärerna, till skådisarna, till musiken, till regin osv. Det är faktiskt mer eller mindre självmord att ens försöka återskapa nåt som är i närheten av detta. Ghostbusters II (1989) är t ex ett haveri värre än Titanic. Så när man nu gör nån sorts remake/hyllning av den gamla superklassikern kan man inte ha några större förhoppningar. Men så har vi Kristen Wiig, Melissa McCarthy och Kate McKinnon i huvudrollerna (för de av er som aldrig tittar på film kan jag bara kortfattat säga att de tre tillhör den lilla exklusiva skaran komiker om kanske 15-20 personer som just nu är roligast och hetast) och då höjs ju intresset och förhoppningarna rejält. Och de är bra. Framförallt Wiig och McKinnon är sjukt roliga. McCarthy är faktiskt förvånansvärt anonym i jämförelse. Men när man har ett ganska rörigt manus att förhålla sig till och vissa scener aldrig tycks ta slut så tar det aldrig riktigt fart. Visst, extended cut är runt en kvart längre än bioversionen så det kan säkert spela in, men grundstoryn håller inte vare sig det är femton minuter mer eller mindre. Är den bra? Ja. Är det en klassiker? Nej. Och då spelar det ingen roll att Aykroyd/Murray/Ramis/Weaver gör små cameos.
/Surskägget
Vrångmannen tyckte ungefär likadant.

Central Intelligence

@@@@
Hahahaha Dwayne "The Rock" Johnson och Kevin Hart paras upp i en klassisk buddy movie/udda parfilm där man spelar på att The Rock är stor och ball men ändå ganska nördig och Hart är liten och mesig men ändå ganska cool. Det är en actionkomedi av den gamla sköna 80-talsskolan där man inte lägger ner för mycket tid på att skapa nåt direkt trovärdigt. Här handlar det snarare om att skapa en humoristisk stämning med actionscener med jämna mellanrum för att ge folket vad folket vill ha (om man nu är inne på att vilja ha en 80-talsstänkare och det är alltid jag). Samtidigt passar man på att göra vad jag kallar för "en Sandler" och lägga in lite fint och känslosamt även om mestadelen av filmen är kiss- och bajshumor hahaha. I detta fall är det fina och lite känslosamma en lagom moralisk pekpinne att man inte ska mobba folk och att den man är i skolan inte nödvändigtvis behöver vara den man är som vuxen. Kemin mellan Hart och The Rock är otrolig och nu vill jag bara se mer av de här två i samma film.
/Surskägget

Burnt

@@@
Bradley Cooper som en sort Gordon Ramseyliknande mästerkock som fallit på hårda tider på grund av för mycket alkohol, knark och sex. Men efter att ha jobbat på en liten skitkrog i New Orleans och öppnat en miljon ostron känner han sig redo att ge sig tillbaka in i hetluften och öppna en superkrog i London där han äntligen ska få sin tredje Michelinstjärna. Han bygger upp ett nytt team med Sienna Miller i spetsen och börjar få ordning på det perfekta köket och den perfekta menyn när hans förflutna hinner ikapp honom. Det här är en rolig och underhållande liten bagatell som är mysig medan man tittar (speciellt om man är lite matintresserad) men som snabbt bleknar bort. Cooper är bra, Miller likaså och allas vår Alicia Vikander dyker upp ett par minuter i en pytteliten biroll och är även hon bra.
/Surskägget

Steve Jobs

@@@@
Okej här vi en riktig dialogfilm med skådisar som får briljera i att hålla långa svepande monologer. Med manus av Aaron Sorkin vet vi att dialogen kommer vara bra och att storyn kommer gräva ner sig djupt i den person man porträtterar. I detta fall Steve Jobs om ni inte redan fattat av filmens titel. Michael "jag är med i allt just nu" Fassbender glider in som Jobs och gör ett kanonjobb. Kate Winslet, Seth Rogen, Jeff Daniels, Michael Stuhlbarg och övriga birollsinnehavare backar upp honom väldigt starkt i regi av Danny Boyle. Sorkin har valt att berätta Jobs liv ur tre specifika händelser, lanseringen av Macintoshen 1984, lanseringen av Nextdatorn 1988 och lanseringen av iMac 1998. Vi får följa Jobs och hans vänner, bekanta, kollegor och fiender samtidigt som han förbereder sig inför att kliva på scen. Sorkin lyckas på detta vis skapa ett porträtt av en person och de kring honom utan att för den sakens skull följa Jobs från vagga till grav. Själva lanseringarna utspelar sig i princip i realtid och den information om Jobs liv vi får får vi hela tiden från de personliga mötena och lika många gånger av det som inte sägs som av det som sägs. Vissa kommer säkert tycka att det här är en pratfilm där folk babblar på i oändlighet, andra kommer gilla den för det genialiskt stora i det till synes enkla.
/Surskägget

Concussion

@@@
Will Smith tar sig an rollen som patologen som upptäckte att det fanns ett samband mellan alla smällar spelarna i NFL, den amerikanska fotbollsligan,  åker på och de hjärnskador som i många fall leder till deras för tidiga död efter att karriären är över. NFL som vädrade stämningar i miljardklassen försökte trycka ner denna information så mycket som möjligt och än idag har de vägrat erkänna detta helt och hållet (vissa medgivanden har de gått med på och de har även betalat ut rätt feta skadestånd till nästan 5 000 spelare). Smith gör en bra tolkning av doktorn och verkar ha prickat in honom rätt så bra (jag har sett en dokumentär där denne doktor är med och Smith har fångat åtminstone det lilla jag såg av doktorn). Men den som verkligen sticker ut är David Morse som gör ett kanonstarkt porträtt av den spelare som var den förste som dog och hamnade hos vår vän patologen. Morse är inte med mycket mer än tio minuter i filmen men är den som helt klart sticker ut och den man verkligen minns och tar med sig när filmens eftertexter rullar.
/Surskägget

Split (2016)

@@@
Det var längesen M. Night Shyamalan gjorde någonting riktigt bra. Split är väl på sätt och vis hans väg tillbaka till fornstora dar. Den är redan i skrivandes stund en stor hit i USA. Visst, det här är en helt ok thriller med en superb James McAvoy i huvudrollen (sluta spela tusen roller i samma film hahaha, vad är det här?!) samt en och annan mysig tvist naturligtvis. Anya Taylor-Joy (The Witch, Morgan) skiner också klart och är bara ett stenkast från att bli en stor stjärna i Hollywood. Tyvärr på minussidan så tycker jag att Split är en smula långdragen. Aldrig tråkig, men nerven finns inte riktigt där (TRAILERN?!). Kul ändå att M. Night har fått till en riktig hit på äldre dar (precis som med found footagerysaren The Visit från året innan, som var ok men inte mer). Ser fram emot hans nästa alster och det säger väl en hel del. Välkommen in i spelet igen herr Shyamalan!
/Vrångmannen

Manchester by the Sea

@@@@
Manchester by the Sea är en väldigt ärlig och sorgsen film. Inte sorglig, men sorgsen. Alla skådespelare här, från den minsta lilla biroll till den största Oscarsnominerade, utsöndrar total autenticitet. Casey Affleck och Michelle Williams begåvningar är en njutning att se på den vita duken och nämnas bör även unge Lucas Hedges, som går från klarhet till klarhet i sin skådiskarriär. Det här är mästerlig vardagstragik, som tack och lov biter av i svärtan med några små ljusglimtar humor. En riktigt bra film i den nog så svåra genren stillsamt drama. Applåder och mer sånt här nu Hollywood. Mycket mer.
/Vrångmannen