Ready Player One

@@@@
Steven Spielberg har länge varit en riktig hjälte för detta sura skägg. Han har ju rattat några av filmhistoriens absoluta toppfilmer som Hajen, E.T., Indytrilogin (men inte fjärde filmen nej nej nej), Saving Private Ryan och Schindler's List. Och därmellan petat in busig underhållning som Minority Report, Catch Me If You Can, Tintin och Enhörningens Hemlighet och Världarnas Krig. För att nu nämna några titlar. Senaste årtiondet har dock varit allt annat än filmhistoria. Inte ens busig underhållning har han fått ur sig. Lincoln (gäsp), War Horse (men för i helv...!!!) och BFG (gud nej). Mycket trist och tråkigt helt enkelt. Har karlen helt enkelt blivit för gammal och tappat greppet? Tack och lov nej visar det sig här med Ready Player One. Det här är Spielberg i sitt busigaste humör. Det är snygg action som till största del utspelar sig i en helt datoranimerad värld som borde plocka hem alla Oscars för specialeffekter nästa år. Det är charmigt, busigt, mysigt och fullproppat med referenser till snart nog all populärkultur som någonsin sett dagens ljus. Hahaha. Det galnaste. Det här är biounderhållning när den är som bäst med ett gammalt geni bakom spakarna som visar att han fortfarande kan när han vill.
/Surskägget

Solsidan

@@@
TV-serien Solsidan funkar här helt ok i långfilmsformat. En hel del roliga scener (Henrik Dorsin som Ove står naturligtvis för de flesta), men så har det också slängts in en portion allvar för sentimentalitetens skull. Onödigt och trist.

Godkänd underhållning alltså, men serien är både roligare och bättre vilken dag i veckan som helst.

/Vrång(tjenare)mannen

Tårtgeneralen

@@@
Här bjussas vi på den sanna historien om hur staden Köping på 80-talet blev utsedd till Sveriges tråkigaste stad av Jan Guillou i TV (hahaha!) och hur den väldigt udda och alkoholiserade outsidern Hasse P (briljant spelad av Mikael Persbrandt) hade en dröm om att sätta den lilla staden på kartan "igen".

Filmen är skriven och regisserad av tv-busfröna Filip Hammar och Fredrik Wikingsson, baserad på deras debutroman (och Filips egna upplevelser som barn i Köping) från 2009.

Tårtgeneralen är smårolig, varm och välspelad hela vägen. Inget att skicka till Oscarskommitén kanske (eller?) men en proffsig och underhållande film med ett stort hjärta. Betygstrean är mycket stark och tippar nästan, bara nästan, över till en fyra.

/Vrångmannen

Logan Lucky

@@@
Steven Soderbergh hoppar mellan sina pyttesmå indieprojekt (hans senaste är inspelad på en iphone!) och större mer lättillgängliga rullar. Logan Lucky hamnar väl i det mer breda facket och även om Soderbergh här fixade finansiering själv utanför Hollywoods ramverk (för full kreativ kontroll) så är det här en lättsam kriminalkomedi om ett gäng smått korkade hillbillies som ska utföra en komplicerad stöt mitt under Nascar. Tänk Oceans 7-Eleven (som de också nämner i filmen hahaha!).

Logan Lucky är en hyfsat välgjord, underhållande och rolig bagatell. Channing Tatum, Riley Keough, Adam Driver och Daniel Craig (med galnaste sydstatsdialekten hahaha!) gör alla fint ifrån sig som det lite galna banditgänget. Seth MacFarlane (Family Guy) dyker också upp som dryg britt i värsta pudelperuken. Bara en sån sak.

Småtrevligt, lättkollat men också lättglömt helt enkelt.

/Vrångmannen

The Wailing (Gok-seong)

@@
Här har vi en film som jag har längtat efter ända sen jag läste om den för något år sen. Eftersom den aldrig dykt upp på t.ex iTunes eller Netflix och har varit lite svår att få tag på i vårt avlånga land så beställde jag glad i hågen till slut en engelsk import-dvd.

The Wailing är alltså en sydkoreansk rysarthriller av Hong-jin Na som bl.a bjussade på den pulshöjande thrillern The Chaser för några år sen. Här får vi massor av stämning, snyggt foto och en ganska mörk, blodig och gastkramande historia. En dödlig sjukdomsepidemi bryter ut i en liten koreansk stad på landsorten och folk börjar att dö som flugor. Plötsligt dyker en mystisk främling upp som misstänks ha kopplingar till det som händer, samtidigt som en av byns poliser misstänker att sin lilla dotter är besatt av någonting oförklarligt och ont.

The Wailing hade varit en alldeles utsökt rysare om det inte hade varit för den larviga humorn som slängts in. När poliserna skriker av skräck och drattar på arslet för sjätte gången åt ett konstigt ljud eller en skugga så har jag förlorat mitt tålamod. Sjukt irriterande, mitt i allt bra.

Filmen är alltså en bitvis lysande skräckrulle (men då också bitvis Helan och Halvan). Det blir helt enkelt för mycket av "det busiga" och det drar ner den här vrånga herrns betyg från en fyra till en tvåa på direkten.

Skittrist.

/Vrångmannen

The Cold Light of Day

@
HAHAHAHAHAHA NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!!!
/Surskägget

By the Sea

@
Okej håll i er nu. Angelina Jolie har skrivit manus och regisserat en film om ett par spelat av henne och Brad Pitt (innan skilsmässan) som är på vippen att skilja sig. Ja, seriöst. Känns som att skilsmässan inte var helt otippad trots allt och Jolie spytt ur sig alla osäkerheter in i ett manus inför sitt äktenskap med Pitt långt innan skilsmässan blev ett faktum. Alltså det här är så artsy fartsy så jag svimmade tre gånger när jag såg filmen. Min fru var så arg så hon gick in i köket och poppade popcorn bara så att hon kunde sitta och kasta popcorn på teven och skrika hur dålig filmen är. Uppenbarligen vill Jolie bli tagen på allvar som konstnär och som regissör och lämna sina Tomb Raiderår bakom sig men det här funkar bara inte. Två timmars gnällande om hur svårt allt är när man har MILJONER PÅ BANKEN (ja även karaktärerna i filmen har det). Snälla sluta.
/Surskägget

Jackie

@@@
Jag är kluven och betygstrean är supersvag och jag ger den endast för Natalie Portmans insats. Portman som Jackie Kennedy gör nämligen en kanonroll. Hon har fångat Jackie väldigt bra till både kroppsspråk och tal och vissa scener är himmelskt bra. Men lika många scener känns för långa, för onödiga och för bajsnödiga för att prata klarspråk. Visst är det intressant att följa mordet på JFK sett ur Jackies ögon både före, under och efter dådet men tyvärr är det också överdrivet långsamt och trist för många gånger. Jag hade hoppats på betydligt mer av den här filmen och tyvärr levererade den inte.
/Surskägget

Lucky Luke (2009)

@
Det här är den franska filmatiseringen, inte Terence Hillversionen från 1991 (som för övrigt också är en etta, eller rent av endast ett streck i betyg). Jag hade väl lite förhoppningar på den här ändå. Fransmännen borde ju älska sin Lucky Luke lika mycket som sin Asterix och Jean Dujardin i huvudrollen är en bra skådis trots allt. Och det börjar bra. Till skillnad från Hills Lucky Luke har man kämpat hårt för att verkligen hitta rätt look från seriealbumen. Dujardin ser absolut helt rätt ut i rollen och mängder med små detaljer från albumen syns överallt. Meeeeeeeeeeeen det går snabbt utför och då menar jag käpprätt åt helvete utför. Tyvärr följer man inte storyn från något album utan har av någon anledning hittat på en helt egen story som suger hästballe. Det här är så fånigt, dåligt och uselt på så många nivåer att jag knappt vet var jag ska börja. Jag önskar verkligen Lucky Luke ett bättre öde än han haft på bioduken hittills. Kanske det kommer en vettig filmatisering någon dag, men för tillfället är det bättre att plocka fram de gamla klassiska seriealbumen och läsa igenom dem en vända till.
/Surskägget

Alien: Covenant

@
Men far åt Nostromo vilket skräp.
/Surskägget

Goon: The Last of the Enforcers

@@
Goon var en liten hockeykomedi med Seann William Scott (The Stifmeister baby, yeah!) som var en liten halvunderhållande rulle i samma anda som Paul Newmans klassiska Slap Shot utan att vara något sådär superspeciellt. Uppföljaren är samma sak med ännu mer blod i slagsmålen och en tunnare story. Inget att hänga i julgran med andra ord men Scott är alltid underhållande och Liev Schreiber som den elakaste av alla elakingar på isen är alltid värd en titt. Är man inte ett fan av hockeyfilmer kan man absolut hoppa denna.
/Surskägget

Atomic Blonde

@@@@
Ärligt var jag lite halvskeptisk när den här dök upp. Vi har sett Charlize Theron i ett rejält magplask i den här tuffa-actionbrudar-som-sparkar-stjärt-genren, Aeon Flux (som jag såg om nyligen och som om möjligt är ännu sämre vid titt två), och hennes senaste par år har innehållit några rätt så ointressanta rullar som Prometheus, Snow White and the Huntsman samt uppföljaren The Huntsman: Winter's War och trailern var sådär lite halv-b tyckte jag nog. Tack och lov är detta en riktigt rolig serietidningsactionstänkare väl värd sin titt om man gillar sina överdrivna serietidningsactionstänkare som jag råkar göra. Dessutom härlig nostalgikänsla då allt utspelar sig under 80-talet och det kalla kriget med Theron som livsfarlig dubbelspion mellan öst och väst. Regissören David Leitch är gammal stuntman och var med och roddade John Wick vilket helt klart märks här. Det sparkas stjärt till höger och vänster och slagsmålsscenerna är många gånger filmade i en enda tagning (jaaa jag vet att det är klipp, men det är gjort så att det ser ut som en tagning) och om inte alla stuntmän haltade hem med 300 blåmärken efter varje inspelningsdag skulle jag bli sjukt förvånad oavsett hur mycket de förberett sig innan på att det ska vara säkert. Bra story möter bra action och några riktigt brutala shoot-outs. Vad finns inte att gilla. Mer sånt. Mer mer mer.
/Surskägget

Hundraettåringen med världens längsta titel och ingen kan bry sig mindre för det här är så jävla fånigt och dåligt så det går knappt att titta på och ingen kan väl på allvar tycka det här är ens okej än mindre bra för det är skräp

@
Titeln säger allt.
/Surskägget

King Arthur: Legend of the Sword

@
Hahahahaha! Nej. Nej. Bara nej. Krigselefanter större än slotten dom smashar sönder. Jätteormar. Jättefladdermöss. Jätteråttor. Jättevargar. Jättevålnad i rustning i jätteflammor. Allt är jätte. Sen kan vi ju naturligtvis inte klara oss utan en Lock, Stock and Two Smoking Barrels-dialog (Guy Ritchie registered trademark) där det låter som om alla ska råna en bank i östra London. Vad är det här?! Av alla versioner... Har karln gått och blivit LOTR-avundsjuk på äldre dar? "Oi?! Ooooi?! Where's me fantasy then guv'nor?!".

Svärdet i stenen är i alla fall med en liten stund. Så man ÖVERHUVUDTAGET FATTAR VILKEN SAGA DET ÄR MAN TITTAR PÅ!

Någonstans gömd i all röra så finns här en lite bättre film, som då och då visar sitt ansikte. Precis när man börjar känna att "ok, lugna ner sig nu, det här är kanske inte så pjåkigt faktiskt" så blir man sparkad till marken igen. Och igen. Och igen. I slow motion. Ur alla möjliga kameravinklar.
/Vrångmannen

@ och @@@@@
Stundtals är det här så pajigt så man knappt vet var man ska ta vägen. Å andra sidan är det stundtals då det faktiskt funkar och man får en känsla för att det här kanske inte är så dumt trots allt. Framförallt är jag underhållen hela tiden. Speciellt när det är överdrivna, dåliga CGI-djur i jättestorlek hahahaha. Ni vet hur det kan vara. Så dåligt så att det blir bra. Det är exakt vad den här rullen är. En underbar fantasykomedi som aldrig var tänkt att vara komedi men om man ser den som en komedi är den toppen. En klassisk etta-femma som man säger i branschen. Hahahahaha! Att Ritchie sen helt utan att skämmas kliver in och snor rakt upp och ner från LOTR, Star Wars, Snatch, Conan och till och med gamle fantasykonstnären och legenden Frank Frazetta får man leva med.
/Surskägget

Kingsman: The Golden Circle

@@
Kingsman: The Golden Circle jobbar genomskinligt stenhårt för att vara lika skön och stjärtsparkande som ettan. Som underhållning, när man inte har något bättre för sig, så duger den väl halvhyfsat men Golden Circle är rörig och flamsig och saknar egentligen allt som gjorde Kingsman: The Secret Service så bra. Vi bjuds på dubbelt så mycket action här än i den första och det är väl ok, så man inte somnar där man sitter, men allt känns så oinspirerat och platt. En högst onödig och skitnödig film faktiskt. Kul att se Julianne Moore i en härlig psykopatroll dock. Som vanligt har jag nu glömt halva filmen, fast jag såg den nästan nyss. Under visningen, någonstans i mitten, så tänkte jag om det fanns tid i tvättstugan på lördag, om någon hade gillat mina OTROLIGA inlägg på Facebook och om jag skulle bre mig en macka eller inte. Ett sånt där surdegsbröd ni vet, med kanske lite skagenröra. Ouff, va gott! Och varför inte lite hackad rödlök (eller purjolök?) och eventuellt någon god ostskiva. Nyponsoppa?
/Vrångmannen

Blade Runner 2049

@@@@+
Oftast är en uppföljare en direkt respons på kassasuccén av den första. Det ska smidas medan järnet är varmt men med svalt resultat. Helt klart finns det en hel del fina klassiska tvåor som lyckats med konsten att vara lika bra och ibland till och med bättre än föregångaren (T2, Aliens, Gudfadern 2, för att nämna några få). Ridley Scotts Blade Runner från 1982 är ett mästerverk och står sig tidens tand om och om igen på många sätt, trots att flera versioner av filmen har släppts genom årens lopp och det har diskuterats kraftigt vilken som är den rätta och bästa. Att ens tänka tanken och att ta sig an jobbet att göra en uppföljare på en sån här älskad sci-fi-klassiker är antingen det modigaste eller det galnaste någonsin. När jag hörde talas om att en tvåa var på gång så blev jag bekymrad. När regissören Denis Villeneuve (Prisoner, Sicario, Arrival m.fl) kopplades till projektet så slappnade jag av en smula. Om NÅGON skulle göra en uppföljare överhuvudtaget så är jag riktigt glad att det blev Villeneuve. Han är utan tvekan en av de mest intressanta filmskaparna i Hollywood idag. Rättvisa, tyngd, visuellt öga och en genuin kärlek för film, science fiction och framför allt till förlagan. Visst. Jag ville inte ens att det skulle göras en tvåa på Blade Runner. Vem ville det? Vad är poängen liksom? Men, å andra sidan, vad är egentligen poängen med någon uppföljare någonsin? Här fanns det i alla fall inte ett cyniskt pengatänk i första hand. Det var mer ett ärligt konstnärligt intresse från regissören att återvända till den fantastiska framtidsvisionen han dyrkade, som Scott gav oss som gåva för över trettio år sedan. En genuin kärlek helt enkelt, från en otrolig filmare. Jag älskar Blade Runner 2049. Inte ens den långa speltiden kan få mig ur spår här. Magi. 1982 skapade Ridley Scott ett mästerverk. 2017 gjorde Denis Villeneuve nästan det också. Bara det är en bedrift i sig. Att komma så nära. Olika tider. Olika förutsättningar. Bägge fascinerande på sitt vis. När originalet släpptes back in the day så blev den en flopp och viftades bort av "förstå-sig-påare" som någonting högst bristfälligt och tillfälligt. Idag markerar den sig starkt i filmhistorien. Kanske, bara kanske, om än 10-15 år, så kommer Villeneuves vision ses lite grann på samma sätt. Det kan den vara värd. Vid en omtitt eller två, när dammet lagt sig, så kommer nog Surskägget att hålla med.
/Vrångmannen