@@@@+
Det här kan mycket väl vara en av de mest iskalla och blodtörstiga karaktärer Clintan har spelat nånsin. Om vi säger såhär, filmen börjar med att han rider in i en liten klassisk, sömnig westernhåla med sju hus typ (ni har sett tusen såna ”städer” i tusen westernfilmer), kliver av sin häst och våldtar en kvinna i en lada mitt på ljusna dagen mest för att han känner för det. Och det ska vara filmens hjälte! Vi får genom diverse flashbacks se hur Clintan (eller är det verkligen han?) piskas till döds av ett banditgäng samtidigt som hela staden står och ser på och inte vågar hjälpa till. Nu är han tillbaka (eller är han?) och ska hämnas på både banditerna och stadsborna. Det som är så fascinerande med den här rullen är att det lämnas väldigt öppet huruvida Clintan är ett spöke som kommit tillbaka från graven för att utkräva hämnd för sin död, eller om han bara är en sån orädd revolverman som rider från stad till stad och hjälper den som pyntar mest. Clintan återanvände samma story i Pale Rider som även den är en skitbra film, men måste jag välja mellan de två föredrar jag ändå Mannen Med Oxpiskan för att den är mörk och elak. Och ingen som sett den kan glömma hur Clintan tvingar stadsborna att måla hela staden knallröd innan han rider ut till stadsskylten och skriver Hell i stora röda bokstäver över stadsnamnet. Jag håller den här rullen väldigt högt, och tycker helt klart att den tillhör bland de bättre westerns som gjorts.
/Surskägget
@@@@+
Ibland finns det inget att tillägga. Makalöst skitbra.
/Vrångmannen
tisdag 31 mars 2009
Wyatt Earp
@@@@
Tombstone och Wyatt Earp är som två bröder. Den ena växte upp till en snabb, våldsam och actionbetonad tuff snubbe, den andre en mer djupgående, långsam och trovärdigare kille som berättar historien närmare sanningen. Jag är inget fan av Kevin Costner, men som en träig Wyatt Earp lyckas han utomordentligt och betydligt bättre än Kurt Russell i Tombstone. Å andra sidan är Val Kilmer en bättre Doc Holiday än Dennis Quaid så det jämnar ut sig antar jag. Storyn är densamma i bägge filmer, Wyatt försöker leva ett stillsamt liv men skurkarna är på honom och han måste döda alla. Som sagt, Tombstone är mer actionbetonad och Wyatt Earp ger därför en bättre inblick i Earps liv som känns mer trovärdigt och ger ett större djup än Tombstone. Wyatt var en speciell man. Trots de många skottlossningarna han var inblandad i träffades han aldrig och fick inte ens en skråma medan andra runt honom dog som flugor. Självklart är en sådan snubbe värd ett par filmer. Bägge filmerna kompletterar varandra bra, men ska man bara se en film om legenden Earp tycker jag att det är den här man ska se.
/Surskägget
@@
Sorry men det här är, om än välgjort, ganska tradigt dravel. Jag håller med om att denna filmen om Wyatt Earp känns mer korrekt historiskt sätt (även om jag egentligen inte har en jävla aning) och det är snyggt men rullen griper aldrig tag och det händer liksom inte så mycket. Klockar också in på över tre timmar vilket verkligen känns. Nej då håller jag mig till den aningen lättsammare Tombstone även om den också är långt från ett mästerverk. Lawrence Kasdan som skrev och regisserade Wyatt Earp gjorde även Silverado nästan tio år tidigare. Där snackar vi en western med bang for the bucks och busigt high adventure. Kasdan blev väl gammal och dammig.
/Vrångmannen
Tombstone och Wyatt Earp är som två bröder. Den ena växte upp till en snabb, våldsam och actionbetonad tuff snubbe, den andre en mer djupgående, långsam och trovärdigare kille som berättar historien närmare sanningen. Jag är inget fan av Kevin Costner, men som en träig Wyatt Earp lyckas han utomordentligt och betydligt bättre än Kurt Russell i Tombstone. Å andra sidan är Val Kilmer en bättre Doc Holiday än Dennis Quaid så det jämnar ut sig antar jag. Storyn är densamma i bägge filmer, Wyatt försöker leva ett stillsamt liv men skurkarna är på honom och han måste döda alla. Som sagt, Tombstone är mer actionbetonad och Wyatt Earp ger därför en bättre inblick i Earps liv som känns mer trovärdigt och ger ett större djup än Tombstone. Wyatt var en speciell man. Trots de många skottlossningarna han var inblandad i träffades han aldrig och fick inte ens en skråma medan andra runt honom dog som flugor. Självklart är en sådan snubbe värd ett par filmer. Bägge filmerna kompletterar varandra bra, men ska man bara se en film om legenden Earp tycker jag att det är den här man ska se.
/Surskägget
@@
Sorry men det här är, om än välgjort, ganska tradigt dravel. Jag håller med om att denna filmen om Wyatt Earp känns mer korrekt historiskt sätt (även om jag egentligen inte har en jävla aning) och det är snyggt men rullen griper aldrig tag och det händer liksom inte så mycket. Klockar också in på över tre timmar vilket verkligen känns. Nej då håller jag mig till den aningen lättsammare Tombstone även om den också är långt från ett mästerverk. Lawrence Kasdan som skrev och regisserade Wyatt Earp gjorde även Silverado nästan tio år tidigare. Där snackar vi en western med bang for the bucks och busigt high adventure. Kasdan blev väl gammal och dammig.
/Vrångmannen
måndag 30 mars 2009
Tombstone
@@@
Det här skall vara baserat på riktiga händelser i amerikansk westernhistoria och storyn har filmats flera gånger (bl.a en träigare version med Kevin Costner och en hygglig gammal matiné med Burt Lancaster och Kirk Douglas). Wyatt Earp (Kurt Russell) har lagt sheriffstjärnan på hyllan och vill leva ett lugnt liv med sina bröder i gruvstaden Tombstone. Skurkarna låter sig som vanligt inte vänta. Val Kilmer dyker upp som den tuberkulossjuke "Doc" Holiday, snabbast i väst med både puffra och käft, för att hjälpa Wyatt. Det oundvikliga och våldsamma mötet mellan hjältar och skurkar i OK Corrall närmar sig med stormsteg.. George P Cosmatos (som gav oss de fantastiska Stalloneklassikerna Rambo: First Blood part II och Cobra!) har skapat en underhållande och fartfylld popcornwestern. Ball action före hjärna som duger gott.
/Vrångmannen
@@
Jämfört med filmen Wyatt Earp (med Costner) är Tombstone betydligt ytligare. Kurt Russell känns helt malplacerad som Earp och även om Val Kilmer levererar en klockren Doc Holiday är det inte mycket annat att glädjas åt i filmen. Man tycker att regissör Cosmatos med Cobra i bagaget borde kunnat gjort en bättre actionstänkare än detta, men det känns som att de många karaktärerna som var inblandade i OK Corrall blir för mångsidiga för Cosmatos att fördjupa och blåsa liv i. Kvar blir en ok actionwestern som kunde blivit mycket mer.
/Surskägget
Det här skall vara baserat på riktiga händelser i amerikansk westernhistoria och storyn har filmats flera gånger (bl.a en träigare version med Kevin Costner och en hygglig gammal matiné med Burt Lancaster och Kirk Douglas). Wyatt Earp (Kurt Russell) har lagt sheriffstjärnan på hyllan och vill leva ett lugnt liv med sina bröder i gruvstaden Tombstone. Skurkarna låter sig som vanligt inte vänta. Val Kilmer dyker upp som den tuberkulossjuke "Doc" Holiday, snabbast i väst med både puffra och käft, för att hjälpa Wyatt. Det oundvikliga och våldsamma mötet mellan hjältar och skurkar i OK Corrall närmar sig med stormsteg.. George P Cosmatos (som gav oss de fantastiska Stalloneklassikerna Rambo: First Blood part II och Cobra!) har skapat en underhållande och fartfylld popcornwestern. Ball action före hjärna som duger gott.
/Vrångmannen
@@
Jämfört med filmen Wyatt Earp (med Costner) är Tombstone betydligt ytligare. Kurt Russell känns helt malplacerad som Earp och även om Val Kilmer levererar en klockren Doc Holiday är det inte mycket annat att glädjas åt i filmen. Man tycker att regissör Cosmatos med Cobra i bagaget borde kunnat gjort en bättre actionstänkare än detta, men det känns som att de många karaktärerna som var inblandade i OK Corrall blir för mångsidiga för Cosmatos att fördjupa och blåsa liv i. Kvar blir en ok actionwestern som kunde blivit mycket mer.
/Surskägget
Blazing Saddles
@@@@
Japp, det är en western hur man än vänder och vrider på det och roligare film som parodierat genren får man leta efter. En svart man görs till sheriff och skickas till staden Rock Ridge (där alla heter ”Johnson” i efternamn hahaha!) med syfte att irritera stadsborna så pass att dom flyttar därifrån. Härligt onde Hedley Lamarr (en fullkomligt lysande Harvey Korman) kan på så sätt köpa upp marken och bygga en järnväg som drar genom stan. I stan får den nya sheriffen hjälp av en gammal gunslinger (Gene Wilder) som tyvärr stirrat för djupt i flaskan. Mel Brooks har varit ojämn genom alla år men denna står sig stark än idag och är en otrolig skrattfest. Du får alla westernklyschor blandat med komiska guldmoment staplade på varandra. Ok, sen orkar jag inte byfånen Gabby Johnson som vid stadsmötet skall säga sitt HAHAHAAHAHAHAHA! Förbannat bra.
/Vrångmannen
@@@
Mel Brooks gör alltid sevärda rullar, t o m bottennapp som Det Våras För Slummen hade sina stunder (inte många, men ändå). Det Våras För Sheriffen eller Blazing Saddles som den heter i original är som många andra Brooks rullar både grymt underhållande och kul, men även lite märklig. Slutscenen när våra hjältar rider ut från vilda västernstaden rakt ut på Hollywoods gator är klassisk meta-Brooks men samtidigt ganska malplacerad och även om jag om nån älskar metaskämt så har jag lite svårt att svälja just slutet. Därför blir det "bara" en trea i betyg. Men det finns så mycket kul i den här så det är knappt sant. "The sheriff's coming. But he's a ni..." "HOOOORAAAAAY!!!" "No, no, wait, he's a ni..." "HOOOOORAAAAAY!!!!" Hehehehe. Klassiker.
/Surskägget
Japp, det är en western hur man än vänder och vrider på det och roligare film som parodierat genren får man leta efter. En svart man görs till sheriff och skickas till staden Rock Ridge (där alla heter ”Johnson” i efternamn hahaha!) med syfte att irritera stadsborna så pass att dom flyttar därifrån. Härligt onde Hedley Lamarr (en fullkomligt lysande Harvey Korman) kan på så sätt köpa upp marken och bygga en järnväg som drar genom stan. I stan får den nya sheriffen hjälp av en gammal gunslinger (Gene Wilder) som tyvärr stirrat för djupt i flaskan. Mel Brooks har varit ojämn genom alla år men denna står sig stark än idag och är en otrolig skrattfest. Du får alla westernklyschor blandat med komiska guldmoment staplade på varandra. Ok, sen orkar jag inte byfånen Gabby Johnson som vid stadsmötet skall säga sitt HAHAHAAHAHAHAHA! Förbannat bra.
/Vrångmannen
@@@
Mel Brooks gör alltid sevärda rullar, t o m bottennapp som Det Våras För Slummen hade sina stunder (inte många, men ändå). Det Våras För Sheriffen eller Blazing Saddles som den heter i original är som många andra Brooks rullar både grymt underhållande och kul, men även lite märklig. Slutscenen när våra hjältar rider ut från vilda västernstaden rakt ut på Hollywoods gator är klassisk meta-Brooks men samtidigt ganska malplacerad och även om jag om nån älskar metaskämt så har jag lite svårt att svälja just slutet. Därför blir det "bara" en trea i betyg. Men det finns så mycket kul i den här så det är knappt sant. "The sheriff's coming. But he's a ni..." "HOOOORAAAAAY!!!" "No, no, wait, he's a ni..." "HOOOOORAAAAAY!!!!" Hehehehe. Klassiker.
/Surskägget
Once Upon a Time in the West
@@@@+
Mästerverket av Sergio Leone från 1968 som lätt glöms bort när kungen av spaghettiwesterns andra verk nämns – Den Gode, den Onde den Fule, För en handfull dollar och För några få dollar mer. Här ser vi dock inte längre Clintans hårdföre ”The Man with no name” utan istället ”Harmonica” (en hård Charles Bronson) som förföljer psykopatiske revolvermannen Frank (Henry Fonda) och hans revolvermän för att kräva hämnd. Harmonica är tystlåten, nästan omänsklig med revolvern och spelar sitt munspel så blodet isar sig i bovarna som vet vad som väntar när dom hör tonerna. Det är tungt, stämningsfullt och snyggt in i minsta detalj. Storyn om hämnd och försoning har vi sett många gånger, klassiskt westerntema i en klassisk westernfilm. Dario Argento, mer känd senare för sina blodiga rysare och giallos, var med på manussidan. Mycket långsam rulle likt en rullande buske genom en öde spökstad men ändå en njutning i genren (den klockar också in en speltid på 160 min). Banne mig en av de bästa westernfilmer som gjorts även om Leones tidigare filmer kanske är lite mer fartfyllda. Femman är i revolvermannens sikte.
/Vrångmannen
@@@@+
En film som i Sverige hette "Harmonica - Hämnaren" då det begav sig på den gamla hederliga VHS-tiden (och vem vet, den kanske heter så än på dvd). Harmonica hade faktiskt varit en mer passande titel, för en ung, arg Charles Bronson som spelar munspel innan han dödar folk är en modern klassiker vad gäller filmiska ikoner. De få men kusliga tonerna stod självklart Sergio Leones vapendragare Ennio Morricone för, och jag undrar om inte detta är bland det bästa han skapat i musikväg för film. Varje gång Bronson plockar fram munspelet får man rysningar i hela kroppen.
Just när man trodde att ingen kunde kisa hårdare än Clintan kom Bronson förbi i kåbåjsarhatt och visade motsatsen. Bitvis är filmen nästan outhärdligt långsam (scenen när Bronson kliver av tåget t ex håller på huuuuur länge som helst) men motstridigt nog är det just detta ultralugna tempo som lyfter filmen från ännu en western till mästerverk. Dessutom visar Henry "Mr Goodguy" Fonda att han kan spela en mästerlig skurk. Det finns faktiskt nästan inget att gnälla på. Femman är nästan där, men det lite väl lugna tempot i kombo med speltiden gör att jag ändå inte riktigt vill slå till.
/Surskägget
Mästerverket av Sergio Leone från 1968 som lätt glöms bort när kungen av spaghettiwesterns andra verk nämns – Den Gode, den Onde den Fule, För en handfull dollar och För några få dollar mer. Här ser vi dock inte längre Clintans hårdföre ”The Man with no name” utan istället ”Harmonica” (en hård Charles Bronson) som förföljer psykopatiske revolvermannen Frank (Henry Fonda) och hans revolvermän för att kräva hämnd. Harmonica är tystlåten, nästan omänsklig med revolvern och spelar sitt munspel så blodet isar sig i bovarna som vet vad som väntar när dom hör tonerna. Det är tungt, stämningsfullt och snyggt in i minsta detalj. Storyn om hämnd och försoning har vi sett många gånger, klassiskt westerntema i en klassisk westernfilm. Dario Argento, mer känd senare för sina blodiga rysare och giallos, var med på manussidan. Mycket långsam rulle likt en rullande buske genom en öde spökstad men ändå en njutning i genren (den klockar också in en speltid på 160 min). Banne mig en av de bästa westernfilmer som gjorts även om Leones tidigare filmer kanske är lite mer fartfyllda. Femman är i revolvermannens sikte.
/Vrångmannen
@@@@+
En film som i Sverige hette "Harmonica - Hämnaren" då det begav sig på den gamla hederliga VHS-tiden (och vem vet, den kanske heter så än på dvd). Harmonica hade faktiskt varit en mer passande titel, för en ung, arg Charles Bronson som spelar munspel innan han dödar folk är en modern klassiker vad gäller filmiska ikoner. De få men kusliga tonerna stod självklart Sergio Leones vapendragare Ennio Morricone för, och jag undrar om inte detta är bland det bästa han skapat i musikväg för film. Varje gång Bronson plockar fram munspelet får man rysningar i hela kroppen.
Just när man trodde att ingen kunde kisa hårdare än Clintan kom Bronson förbi i kåbåjsarhatt och visade motsatsen. Bitvis är filmen nästan outhärdligt långsam (scenen när Bronson kliver av tåget t ex håller på huuuuur länge som helst) men motstridigt nog är det just detta ultralugna tempo som lyfter filmen från ännu en western till mästerverk. Dessutom visar Henry "Mr Goodguy" Fonda att han kan spela en mästerlig skurk. Det finns faktiskt nästan inget att gnälla på. Femman är nästan där, men det lite väl lugna tempot i kombo med speltiden gör att jag ändå inte riktigt vill slå till.
/Surskägget
Rio Bravo
@@@@
Den här gamla klassikern är i princip så bra som en westernrulle kan bli. Jag har nånstans hört att regissören Howard Hawks och hans polare John Wayne lackade ur på Gary Coopers och regissören Fred Zinnemanns (Härifrån till Evigheten) sedermera också klassiska western High Noon och därför gjorde Rio Bravo som ett direkt motsvar. Där Coopers sheriff försöker få sin stad att hjälpa honom (och därmed visar svaghet enligt Hawks/Wayne) tackar Waynes sheriff gång på gång nej tack till hjälp. En redig karl klarar sig själv å allt det där.
Wayne har efter ett mord på saloonen en snubbe i sitt fängelse. Inget konstigt med det, förutom att snubben är bror till mannen som äger all mark på 300 mils omkrets och inte tycker att hans brorsa ska sitta i fängelse. Wayne måste nu hålla stånd mot alla revolvermän som kommer för att frita fängelsekunden. Till sin hjälp har han en alkad Dean Martin och en ung hetsporre. Självklart gör Wayne och kompani mos av alla utbrytningsförsök tills mördaren kan lämnas över i den statliga sheriffens händer.
Samtliga skådisar gör helt fantastiska roller. Dean Martin som mest är känd för lite enklare komiska och eller romantiska roller kör hela vägen ut som alkad före detting. Wayne är Wayne och Wayne är stenhård punkt slut. Angie Dickinsom som stadens hora är även hon lysande. Hawks krämar verkligen ut det mesta ur sina skådisar helt enkelt. Rappt berättat (som vanligt när Hawks regisserar) är det spännande och underhållande hela tiden. Ett måste inte bara för westernfans utan alla som tycker om riktigt bra film.
/Surskägget
@@@@
Ibland glömmer man helt bort vilka filmer dom kunde göra på den gamla goda tiden. Ok alla pallade inte tidens tand men denna är och förblir en klassiker. Howard Hawks var ett fantastiskt underbarn när filmen var ung och klart före sin tid i vilken genre han än tog sig för. Kul att tillägga här är att John Carpenter baserade sin balla siegerulle Assault on Precinct 13 på just Rio Bravo (Carpenter var ett stort Howard Hawks fan) och han klippte även filmen själv men med pseudonymen John T Chance (John Waynes karaktär i Rio Bravo). Kuriosa från flanken kanske men Rio Bravo är en av de stora westernfilmerna fortfarande. Fartfylld, spännande och rolig emellanåt precis som Surskägget nämner. Good man.
/Vrångmannen
Den här gamla klassikern är i princip så bra som en westernrulle kan bli. Jag har nånstans hört att regissören Howard Hawks och hans polare John Wayne lackade ur på Gary Coopers och regissören Fred Zinnemanns (Härifrån till Evigheten) sedermera också klassiska western High Noon och därför gjorde Rio Bravo som ett direkt motsvar. Där Coopers sheriff försöker få sin stad att hjälpa honom (och därmed visar svaghet enligt Hawks/Wayne) tackar Waynes sheriff gång på gång nej tack till hjälp. En redig karl klarar sig själv å allt det där.
Wayne har efter ett mord på saloonen en snubbe i sitt fängelse. Inget konstigt med det, förutom att snubben är bror till mannen som äger all mark på 300 mils omkrets och inte tycker att hans brorsa ska sitta i fängelse. Wayne måste nu hålla stånd mot alla revolvermän som kommer för att frita fängelsekunden. Till sin hjälp har han en alkad Dean Martin och en ung hetsporre. Självklart gör Wayne och kompani mos av alla utbrytningsförsök tills mördaren kan lämnas över i den statliga sheriffens händer.
Samtliga skådisar gör helt fantastiska roller. Dean Martin som mest är känd för lite enklare komiska och eller romantiska roller kör hela vägen ut som alkad före detting. Wayne är Wayne och Wayne är stenhård punkt slut. Angie Dickinsom som stadens hora är även hon lysande. Hawks krämar verkligen ut det mesta ur sina skådisar helt enkelt. Rappt berättat (som vanligt när Hawks regisserar) är det spännande och underhållande hela tiden. Ett måste inte bara för westernfans utan alla som tycker om riktigt bra film.
/Surskägget
@@@@
Ibland glömmer man helt bort vilka filmer dom kunde göra på den gamla goda tiden. Ok alla pallade inte tidens tand men denna är och förblir en klassiker. Howard Hawks var ett fantastiskt underbarn när filmen var ung och klart före sin tid i vilken genre han än tog sig för. Kul att tillägga här är att John Carpenter baserade sin balla siegerulle Assault on Precinct 13 på just Rio Bravo (Carpenter var ett stort Howard Hawks fan) och han klippte även filmen själv men med pseudonymen John T Chance (John Waynes karaktär i Rio Bravo). Kuriosa från flanken kanske men Rio Bravo är en av de stora westernfilmerna fortfarande. Fartfylld, spännande och rolig emellanåt precis som Surskägget nämner. Good man.
/Vrångmannen
Westernvecka!
Som ett led i att hitta på lite nya saker här på bloggen kommer vi att introducera diverse olika teman. Vi kommer recensera filmer, snacka skådisar och naturligtvis köra vår eviga serie: The Directors direkt kopplat till temat för veckan.
Först ut - westernfilmen. Att det blev just western istället för komedi, sci-fi, skräck eller nåt annat är på sätt och vis ganska givet. För många är westernfilmen den första genre man möter som barn när man börjar titta på "vuxnare" film (i alla fall var det så för oss) och många filmer i andra genrer är baserade på sköna westernteman (den ensamme tuffe snuten i hundratalet actionfilmer är en ren kopia på revolvermannen/sheriffen).
Så ta fram bönorna, baconet och det nattsvarta kaffet. Slå dig ner vid lägerelden och håll puffran laddad å redo. När coyoten börjar yla och indianerna smyger från kaktus till kaktus påbörjar vi vår färd in i westernfilmens förlovade land.
/Vrångmannen & Surskägget
Först ut - westernfilmen. Att det blev just western istället för komedi, sci-fi, skräck eller nåt annat är på sätt och vis ganska givet. För många är westernfilmen den första genre man möter som barn när man börjar titta på "vuxnare" film (i alla fall var det så för oss) och många filmer i andra genrer är baserade på sköna westernteman (den ensamme tuffe snuten i hundratalet actionfilmer är en ren kopia på revolvermannen/sheriffen).
Så ta fram bönorna, baconet och det nattsvarta kaffet. Slå dig ner vid lägerelden och håll puffran laddad å redo. När coyoten börjar yla och indianerna smyger från kaktus till kaktus påbörjar vi vår färd in i westernfilmens förlovade land.
/Vrångmannen & Surskägget
fredag 27 mars 2009
Das Blog
Det var alltså dags för en liten make-over på bloggen och vi tackar www.ptb.nu för den schyssta headern han snickrade ihop åt oss. Naturligtvis smög han in några av sina egna favoritrullar i bilden och det får vi väl bjuda på (åååååååh!). Det är bra skit. Tack.
/Vrångmannen & Surskägget
/Vrångmannen & Surskägget
måndag 23 mars 2009
5 filmer jag såg som liten aka ”När videon var ung” 2
Fem filmer jag såg när jag var liten och det lånades en videobandspelare (som man knappt orkade lyfta) av fyllegrannen.
The Burning (1981)
http://www.imdb.com/title/tt0082118/
Filmen som skrämde skiten ur mig om och om igen. Tog mig dagar att se klart den för jag pallade bara att se korta bitar av den åt gången under dagtid. Detta var en s.k ”video nasty” och fanns i grannens piratbibliotek i bokhyllan. Där frekventerade man ofta när man inte hade några pengar och fick då oftast se det värsta. Rullen idag är en ok slasher faktiskt. Några ungar på ett sommarläger ska skoja med en vaktmästare men råkar tutta eld på karln och bränner honom sönder och samman. Vaktmästaren vaknar ur en koma och kommer tillbaka med häcksax när ungarna vuxit upp och själva är ledare för sommarlägret. There will be blood. Fortfarande småäcklig och lite otäck men mest för att man får flashbacks till barndomen tror jag.
Blåst på 20 miljoner (1976)
http://www.imdb.com/title/tt0074494/
ÄLSKADE den här filmen och såg den om och om igen (på den tiden kunde man verkligen se samma film 10 ggr i veckan om man bara fick chansen). Jag minns fan inte vad den handlade om (hahaha!) men Roger Moore var gentleman och tuff, Stacy Keach var gapig och skojig kille som totalt kör sönder en splitterny bil han provar och säger till killen i bilaffären ”Jag ska inte ha den. Jag gillade inte färgen”. Det är sicilianska maffian, knark i nåt stort kors och fullt ös. Tror den är Italienproducerad. Roger Moore skjuter hagelbössa i någon biljakt också. Minst 25 år sen jag såg den sist. Vart är spriten?
Road Games – Lift med döden (1981)
http://www.imdb.com/title/tt0083000/
Stacy Keach igen. Den här gången är han långtradarchaufför i Australien. Han åker från ena öde platsen till den andra och har bara sin jycke som sällskap. Samtidigt driver en pervers mördare omkring mellan truckstops och motell. Tidig film för Jamie Lee Curtis, under hennes Scream Queenperiod. Den här har jag sett om för inte så länge sen och den håller riktigt ok som thriller än idag. Lite Hitchcockvibbar och faktiskt rätt snygg i sin enkelhet.
Super Snooper (1980)
http://www.imdb.com/title/tt0082924/
Den första biofilmen som hade 11-årsgräns som jag fick komma in på. Jag var bara 10 och såg ut som 6 men hade en jävla tur på den lilla biografen. Det var det bästa jag sett i hela mitt liv! Hyrde den om och om igen på video när den så småningom kom ut. Terence Hill är polis som genom en kärnkraftsolycka får superkrafter. Slapstick, slagsmål, usla effekter och hemsk musik (jag sjöng ofta på titelmelodin på väg till och från skolan..). Helt underbar när jag var 10 som sagt men fruktansvärd idag. C’est la vie eller vad fan man säger.
Supermonster (1980)
http://www.imdb.com/title/tt0081675/
Klassisk Japansk monsterrulle med Gamera ”jättesköldpaddan” som slåss mot andra stora monster från rymden för att rädda jorden (för han är snäll!). Det slogs sönder många kartonghus i den här. Blir lite ledsen när jag läser om den nu. Verkar som att denna är en slags ihopklippt best of kavalkad från äldre Gamerafilmer (60 och 70-tal). Den var lite tuff när jag såg den. Tror jag. Nynnade också på Gamerasången när jag gick till skolan. Vafan höll man på med?
The Burning (1981)
http://www.imdb.com/title/tt0082118/
Filmen som skrämde skiten ur mig om och om igen. Tog mig dagar att se klart den för jag pallade bara att se korta bitar av den åt gången under dagtid. Detta var en s.k ”video nasty” och fanns i grannens piratbibliotek i bokhyllan. Där frekventerade man ofta när man inte hade några pengar och fick då oftast se det värsta. Rullen idag är en ok slasher faktiskt. Några ungar på ett sommarläger ska skoja med en vaktmästare men råkar tutta eld på karln och bränner honom sönder och samman. Vaktmästaren vaknar ur en koma och kommer tillbaka med häcksax när ungarna vuxit upp och själva är ledare för sommarlägret. There will be blood. Fortfarande småäcklig och lite otäck men mest för att man får flashbacks till barndomen tror jag.
Blåst på 20 miljoner (1976)
http://www.imdb.com/title/tt0074494/
ÄLSKADE den här filmen och såg den om och om igen (på den tiden kunde man verkligen se samma film 10 ggr i veckan om man bara fick chansen). Jag minns fan inte vad den handlade om (hahaha!) men Roger Moore var gentleman och tuff, Stacy Keach var gapig och skojig kille som totalt kör sönder en splitterny bil han provar och säger till killen i bilaffären ”Jag ska inte ha den. Jag gillade inte färgen”. Det är sicilianska maffian, knark i nåt stort kors och fullt ös. Tror den är Italienproducerad. Roger Moore skjuter hagelbössa i någon biljakt också. Minst 25 år sen jag såg den sist. Vart är spriten?
Road Games – Lift med döden (1981)
http://www.imdb.com/title/tt0083000/
Stacy Keach igen. Den här gången är han långtradarchaufför i Australien. Han åker från ena öde platsen till den andra och har bara sin jycke som sällskap. Samtidigt driver en pervers mördare omkring mellan truckstops och motell. Tidig film för Jamie Lee Curtis, under hennes Scream Queenperiod. Den här har jag sett om för inte så länge sen och den håller riktigt ok som thriller än idag. Lite Hitchcockvibbar och faktiskt rätt snygg i sin enkelhet.
Super Snooper (1980)
http://www.imdb.com/title/tt0082924/
Den första biofilmen som hade 11-årsgräns som jag fick komma in på. Jag var bara 10 och såg ut som 6 men hade en jävla tur på den lilla biografen. Det var det bästa jag sett i hela mitt liv! Hyrde den om och om igen på video när den så småningom kom ut. Terence Hill är polis som genom en kärnkraftsolycka får superkrafter. Slapstick, slagsmål, usla effekter och hemsk musik (jag sjöng ofta på titelmelodin på väg till och från skolan..). Helt underbar när jag var 10 som sagt men fruktansvärd idag. C’est la vie eller vad fan man säger.
Supermonster (1980)
http://www.imdb.com/title/tt0081675/
Klassisk Japansk monsterrulle med Gamera ”jättesköldpaddan” som slåss mot andra stora monster från rymden för att rädda jorden (för han är snäll!). Det slogs sönder många kartonghus i den här. Blir lite ledsen när jag läser om den nu. Verkar som att denna är en slags ihopklippt best of kavalkad från äldre Gamerafilmer (60 och 70-tal). Den var lite tuff när jag såg den. Tror jag. Nynnade också på Gamerasången när jag gick till skolan. Vafan höll man på med?
True Women a k a Angelina Joliefilmer du inte visste fanns 4
@@
Detta är en miniserie på två delar gjord för teve med budget och manus därefter. Tänk Borta Med Vinden möter Familjen MacCahan. Släng med några slevar Harlequinromaner och du har True Women. I det stora hela handlar det om tre kvinnor genom vars ögon vi får ta del av amerikanska inbördeskriget, slaveriet, indianutrotningen och kvinnors rösträtt. Trots sina olika personligheter har de en sak gemensamt, de är viljestarka och modiga kvinnor som inte tar nån skit från nån. När de blir lämnade ensamma för att männen måste dra ut i krig plockar de fram sin puffra och försvarar hus och härd lika bra som den bäste John Wayne eller Clintan nånsin skulle kunna. Angie spelar en ung kvinna som har indianskt blod och som måste dölja det för omvärlden för att inte bli skjuten. Samtidigt har hon utan problem slavar och struntar i den dubbelmoralen totalt. Bitvis är det här en rätt underhållande westernmelodram, men med närmare tre timmars speltid blir det uppenbart att man inte hade tillräckligt med idéer för att fylla mer än halva tiden egentligen.
/Surskägget
Detta är en miniserie på två delar gjord för teve med budget och manus därefter. Tänk Borta Med Vinden möter Familjen MacCahan. Släng med några slevar Harlequinromaner och du har True Women. I det stora hela handlar det om tre kvinnor genom vars ögon vi får ta del av amerikanska inbördeskriget, slaveriet, indianutrotningen och kvinnors rösträtt. Trots sina olika personligheter har de en sak gemensamt, de är viljestarka och modiga kvinnor som inte tar nån skit från nån. När de blir lämnade ensamma för att männen måste dra ut i krig plockar de fram sin puffra och försvarar hus och härd lika bra som den bäste John Wayne eller Clintan nånsin skulle kunna. Angie spelar en ung kvinna som har indianskt blod och som måste dölja det för omvärlden för att inte bli skjuten. Samtidigt har hon utan problem slavar och struntar i den dubbelmoralen totalt. Bitvis är det här en rätt underhållande westernmelodram, men med närmare tre timmars speltid blir det uppenbart att man inte hade tillräckligt med idéer för att fylla mer än halva tiden egentligen.
/Surskägget
torsdag 19 mars 2009
Without Evidence a k a Angelina Joliefilmer du inte visste fanns 3
@
Att titta på Without Evidence är som att runka med en osthyvel. Knappt njutbart och mestadels smärtsamt.
/Surskägget
PS. Angie är med i ca 10 minuter utspritt från mitten och framåt. En film för hardcorefansen enbart. Knappt oss faktiskt.
Att titta på Without Evidence är som att runka med en osthyvel. Knappt njutbart och mestadels smärtsamt.
/Surskägget
PS. Angie är med i ca 10 minuter utspritt från mitten och framåt. En film för hardcorefansen enbart. Knappt oss faktiskt.
onsdag 18 mars 2009
My Name is Bruce
@@@Hahaha vad ska man säga?! Bruce Campbell. En gentleman av fars, slapstick och b-skräck. Kungen av cameos och one liners. Introduktion onödig för vet du inte vem han är så hajar du inte charmen. My Name is Bruce har Bruce regisserat och spelar själv huvudrollen som en självupptagen, nedgången och svinig variant av sig själv (i verkligheten är han tvärtom och älskar sina fans). Bruce har svårt att få filmjobb och hans manager är slut i huvudet (busig Ted Raimi, tre roller i denna film hahaha!). Plötsligt dyker ett superfan upp och kidnappar Bruce till sin hemby. Bruce tror att det är ett skämt då byborna ber honom rädda byn från en uråldrig kinesisk demon som slaktar folk i trakten (för dom har ju sett hur han sparkar stjärt i Evil Deadfilmerna och då måste han ju vara en hjälte..). Bruce spelar med då han tror det är ett stort skämt men det går snart upp för honom att demonen är verklig och farsen är i full gång. Lite a'la Three Amigos faktiskt. Charmen i filmen är dels all metahumor, alla referenser till Campbells egna gamla verk ("you haven't experienced real torture until you've worked with Sam Raimi" HAHAHA!) och dels att den i stilen medvetet påminner om många riktigt usla rullar som han medverkat i. Bruce Campbell slår på charmen och får jag se honom ta en kvinna på röven en gång för mycket så det låter "honk!" och mata sin hund med whiskey en gång till hahahahaha! Naturligtvis är det här skräp men det är MITT skräp! Mitt roliga, galna och underhållande skräp och älskar man inte Bruce Campbell så ska man nog inte se rullen. Å andra sidan behöver man inte heller prata med mig mer någonsin i hela sitt liv! "I got it, I got it!"
/Vrångmannen
Valkyria
@@
Bam dibbidibbi bam dibbidibbi! Tom Cruise new blockbuster action-thriller of the summer! Bam dibbidibbi bam dibbidibbi! Bryan “X-Men, Usual Suspects” Singer regisserar! Bam dibbidibbi bam dibbidibbi! Andra världskriget?! Attentat mot Hitler?! Bam dibbi..
Nä. På papperet såg det säkert bra ut. Tompa Cruise spelar Claus Von Stauffenberg, en tysk officer som tillsammans med ett politiskt konspirationsgäng bestämmer sig för att lönnmörda Hitler då denne tappat greppet fullständigt (duh!). Här kommer en spoiler: Dom lyckas inte! Det är väl också en av filmens stora svagheter. Man vet ju hur det ska gåååååå! Snyggt, javisst och samtidigt innehållslöst och tradigt. Lite action (med betoning på lite), lite thriller i dörrar (”Haben sie papieren?!”), lite tjafs samt snygga bilder. Ok, det är väl rätt kul att få lite historielektion paketerat så här och det var många fakta som man inte hade en aning om men gäsp. Se den på trean en bakissöndag om 2-3 år om ni orkar. Då är den säkert bättre. Bam dibbi my ass.
/Vrångmannen
Bam dibbidibbi bam dibbidibbi! Tom Cruise new blockbuster action-thriller of the summer! Bam dibbidibbi bam dibbidibbi! Bryan “X-Men, Usual Suspects” Singer regisserar! Bam dibbidibbi bam dibbidibbi! Andra världskriget?! Attentat mot Hitler?! Bam dibbi..
Nä. På papperet såg det säkert bra ut. Tompa Cruise spelar Claus Von Stauffenberg, en tysk officer som tillsammans med ett politiskt konspirationsgäng bestämmer sig för att lönnmörda Hitler då denne tappat greppet fullständigt (duh!). Här kommer en spoiler: Dom lyckas inte! Det är väl också en av filmens stora svagheter. Man vet ju hur det ska gåååååå! Snyggt, javisst och samtidigt innehållslöst och tradigt. Lite action (med betoning på lite), lite thriller i dörrar (”Haben sie papieren?!”), lite tjafs samt snygga bilder. Ok, det är väl rätt kul att få lite historielektion paketerat så här och det var många fakta som man inte hade en aning om men gäsp. Se den på trean en bakissöndag om 2-3 år om ni orkar. Då är den säkert bättre. Bam dibbi my ass.
/Vrångmannen
Gomorra
@@@@Baserad på den dokumentära boken av Roberto Saviano, som nuförtiden lever under dödshot av Camorran (maffian i Neapel, Italien) då han i stort sett kartlade deras verksamhet och nämnde många toppar till namn. Har inte läst boken, som tyvärr står och dammar igen i hyllan, men filmen är riktigt bra. Som en slags Short Cuts med flera historier som kretsar i och kring den brutala maffian. Det är en smutsig och våldsam vardag vi följer där liv inte är värt många euros och fattigdom, knarkhandel och död är lika vanligt som pasta. Filmen är en spelfilm med dokumentär känsla där man valt att inte nämna namn (regissören vill nog inte fly resten av sitt liv som författaren) men följer annars vad jag förstår boken troget. Allt känns äkta och har hänt. Skådespelarna spelar inte DOM ÄR. Gomorra är väldigt långsam men tar sig på så sätt tid att berätta historierna så att man själv vaggas in människornas öden och leverne. Inte en film för alla och definitivt ingen gangsterrulle a’la Gudfadern och Maffiabröder. Det här är på riktigt. Ibland är det vettigt att få insyn i vad som egentligen händer i andra länder och jag kan inte tänka mig ett bättre sätt än det här. Förmodligen ärligare än alla nyhetsprogram som sänds. En sak är säker, jag åker aldrig till Neapel efter att ha sett Gomorra. Turistbyråerna gråter.
/Vrångmannen
Mojave Moon a k a Angelina Joliefilmer du inte visste fanns 2
@@
Lite samma upplägg som med Hell's Kitchen i det att vi får en bunt duktiga skådisar (Danny Aiello, Anne Archer, Michael Biehn, Alfred Molina och Angie förstås) men en regissör som inte riktigt vet vad han ska göra med dem (som efter denna långfilm enbart jobbat inom teve, inget fel med det, men alla vill ju jobba med långfilm så är det ju). Danny Aiello blir uppraggad av en sjukt sexig Angie och hamnar i hennes trailerfamiljs galna värld. Det dröjer inte länge innan mamma Archer raggar på honom också, styvpappa Biehn lagt en död snubbe som inte är riktigt död i bagageluckan på Aiellos bil och Angie rent allmänt springer runt å är skum. Sexig och skum. Lite udda indierulle som säkert lät mer kul på papper än det i slutänden blev, men som ändå funkar nånstans. Biehn är kul som crazy psykopatsnubbe, Archer viskpratar sig rakt ner i skrevet på vilken snubbe som helst och Aiello är okej som leading man (inte hans starkaste sida, men han funkar). Problemet är att vi bara slängs in i dessa karaktärers liv utan att få en förklaring till deras handlingar. Motiven saknas helt enkelt. Men gillar man Angie ska man ändå passa på och kolla den här.
/Surskägget
Lite samma upplägg som med Hell's Kitchen i det att vi får en bunt duktiga skådisar (Danny Aiello, Anne Archer, Michael Biehn, Alfred Molina och Angie förstås) men en regissör som inte riktigt vet vad han ska göra med dem (som efter denna långfilm enbart jobbat inom teve, inget fel med det, men alla vill ju jobba med långfilm så är det ju). Danny Aiello blir uppraggad av en sjukt sexig Angie och hamnar i hennes trailerfamiljs galna värld. Det dröjer inte länge innan mamma Archer raggar på honom också, styvpappa Biehn lagt en död snubbe som inte är riktigt död i bagageluckan på Aiellos bil och Angie rent allmänt springer runt å är skum. Sexig och skum. Lite udda indierulle som säkert lät mer kul på papper än det i slutänden blev, men som ändå funkar nånstans. Biehn är kul som crazy psykopatsnubbe, Archer viskpratar sig rakt ner i skrevet på vilken snubbe som helst och Aiello är okej som leading man (inte hans starkaste sida, men han funkar). Problemet är att vi bara slängs in i dessa karaktärers liv utan att få en förklaring till deras handlingar. Motiven saknas helt enkelt. Men gillar man Angie ska man ändå passa på och kolla den här.
/Surskägget
Hell's Kitchen a k a Angelina Joliefilmer du inte visste fanns 1
@
Som många vet är ju Angelina Jolie min absoluta favvoskådespelerska. Hon har en cool balans av talang, skönhet och personlighet kombinerat med överlag bra val av filmprojekt (och en Oscar i bagaget, bara en sån sak). Meeeeeen det finns ju alltid de där svarta fåren. De där filmerna innan Tomb Raider, Oscarsgubbe och paparazzikändisskap. Hell's Kitchen är en sån. Jag förstår att hon gjorde den. Övriga skådisar är Rosanna Arquette, Mekhi Phifer och William Forsythe och storyn kunde nog sett rätt så intressant och engagerande ut på papper. Dock har ju regissören vare sig förr eller senare fått komma i närheten av en kamera. Vilket märks. Trots fyra duktiga skådisar presterar ingen av dem på sin vanliga nivå. Arquette är faktiskt bäst som nerknarkad mamma till Angie, men det som kunde blivit en Oscar performance känns nu som ett svagt ljus i en annars kolsvart film. Det tråkigaste med den här rullen är att man ser vad som kunde blivit i händerna på en bättre regissör/manusförfattare. Nu slarvas den potentiella guldklimpen bort och blir i bästa fall en svag film med ett par starka scener och i sämsta fall ren och skär dynga. Skulle vilja ge den en tvåa för det finns vissa scener (framförallt med Arquette som sagt) där man rycks med och man hoppas att filmen kanske får lite liv trots allt, men sen fallerar allt igen och ettan är det enda som kan delas ut.
/Surskägget
Som många vet är ju Angelina Jolie min absoluta favvoskådespelerska. Hon har en cool balans av talang, skönhet och personlighet kombinerat med överlag bra val av filmprojekt (och en Oscar i bagaget, bara en sån sak). Meeeeeen det finns ju alltid de där svarta fåren. De där filmerna innan Tomb Raider, Oscarsgubbe och paparazzikändisskap. Hell's Kitchen är en sån. Jag förstår att hon gjorde den. Övriga skådisar är Rosanna Arquette, Mekhi Phifer och William Forsythe och storyn kunde nog sett rätt så intressant och engagerande ut på papper. Dock har ju regissören vare sig förr eller senare fått komma i närheten av en kamera. Vilket märks. Trots fyra duktiga skådisar presterar ingen av dem på sin vanliga nivå. Arquette är faktiskt bäst som nerknarkad mamma till Angie, men det som kunde blivit en Oscar performance känns nu som ett svagt ljus i en annars kolsvart film. Det tråkigaste med den här rullen är att man ser vad som kunde blivit i händerna på en bättre regissör/manusförfattare. Nu slarvas den potentiella guldklimpen bort och blir i bästa fall en svag film med ett par starka scener och i sämsta fall ren och skär dynga. Skulle vilja ge den en tvåa för det finns vissa scener (framförallt med Arquette som sagt) där man rycks med och man hoppas att filmen kanske får lite liv trots allt, men sen fallerar allt igen och ettan är det enda som kan delas ut.
/Surskägget
söndag 15 mars 2009
Frontier(s)
@@@
En blodig fransk skräckis i samma anda som Motorsågsmassakern som helt gått mig förbi. Ett gäng tjuvar flyr Paris under upploppen med ett stort byte. De hamnar långt ute på landet och rakt i famnen på en ganska crazy familj (prova neonazikannibaler som är besatta av att skapa en ny mästarras). Normalt gillar jag inte den här typen av film då spänning och stämning ofta äts upp av brutalt slaktande. Här är det dock lite mer av de förstnämnda varorna även om filmen är EXTREMT våldsam. Snuskigt härliga galningar vi har att göra med i allafall och trots att "hjältarna" är allt annat än snälla människor så vill man att dom ska komma undan den fasa som väntar. Regissören Xavier Gens (som gjorde prupprullen Hitman baserad på succéspelet) har kokat ihop en snygg, blodig och bitvis ryslig sak. Tyvärr blir den bitvis over the top men när den är som bäst så är den riktigt spännande. En liten överraskning i genren även om den är långt från nyskapande. Hälsenor. Aj aj aj.
/Vrångmannen
En blodig fransk skräckis i samma anda som Motorsågsmassakern som helt gått mig förbi. Ett gäng tjuvar flyr Paris under upploppen med ett stort byte. De hamnar långt ute på landet och rakt i famnen på en ganska crazy familj (prova neonazikannibaler som är besatta av att skapa en ny mästarras). Normalt gillar jag inte den här typen av film då spänning och stämning ofta äts upp av brutalt slaktande. Här är det dock lite mer av de förstnämnda varorna även om filmen är EXTREMT våldsam. Snuskigt härliga galningar vi har att göra med i allafall och trots att "hjältarna" är allt annat än snälla människor så vill man att dom ska komma undan den fasa som väntar. Regissören Xavier Gens (som gjorde prupprullen Hitman baserad på succéspelet) har kokat ihop en snygg, blodig och bitvis ryslig sak. Tyvärr blir den bitvis over the top men när den är som bäst så är den riktigt spännande. En liten överraskning i genren även om den är långt från nyskapande. Hälsenor. Aj aj aj.
/Vrångmannen
fredag 13 mars 2009
Punisher: War Zone
@@@@
JAAAAAAAAA!!!!!! Äntligen!!!!! Sån här jävla one-man-army-action har jag knappt sett sen Commando eller Cobra. Som Vrångmannen sa i sin recension: "Skit i plotten". För det spelar ingen roll vad det handlar om. Huvudsaken är att Punisher får ursäkt att ha ihjäl så många maffiaskurkar som möjligt på så kort tid som möjligt. Och sätten han gör det på - hahahahaha otroligt! Min favorit är en sån parkourtönt (ni vet såna fransoser som leker gymnasister på byggnader runtom städer) som blir skjuten med ett granatgevär mitt i ett hopp. HAHAHAHA! Splatt säger det bara. Det finns mycket sånt hehehehe.
Jag ska erkänna att jag var skitskeptisk till den här rullen när jag hörde talas om den. Det kändes som att Thomas Jane hade förstört hela franchisen totalt och att det bara skulle bli en trist upprepning av den värdelösa och usla Thomas Janefilmen. Tack och lov att jag hade så fel så fel. Och tack och lov att Thomas Jane är bannlyst från allt som har med Punisher att göra från och med nu. Helt seriöst, filmen kanske inte är en fyra egentligen men det skiter jag i. Det här blir man bara så glad över att få se så det blir en fyra i vilket fall. Och har du problem med det kan du sätta dig ner och hålla käften och se en fem timmar lång dokumentär från Bliblastan om en stens liv och öde.
/Surskägget
JAAAAAAAAA!!!!!! Äntligen!!!!! Sån här jävla one-man-army-action har jag knappt sett sen Commando eller Cobra. Som Vrångmannen sa i sin recension: "Skit i plotten". För det spelar ingen roll vad det handlar om. Huvudsaken är att Punisher får ursäkt att ha ihjäl så många maffiaskurkar som möjligt på så kort tid som möjligt. Och sätten han gör det på - hahahahaha otroligt! Min favorit är en sån parkourtönt (ni vet såna fransoser som leker gymnasister på byggnader runtom städer) som blir skjuten med ett granatgevär mitt i ett hopp. HAHAHAHA! Splatt säger det bara. Det finns mycket sånt hehehehe.
Jag ska erkänna att jag var skitskeptisk till den här rullen när jag hörde talas om den. Det kändes som att Thomas Jane hade förstört hela franchisen totalt och att det bara skulle bli en trist upprepning av den värdelösa och usla Thomas Janefilmen. Tack och lov att jag hade så fel så fel. Och tack och lov att Thomas Jane är bannlyst från allt som har med Punisher att göra från och med nu. Helt seriöst, filmen kanske inte är en fyra egentligen men det skiter jag i. Det här blir man bara så glad över att få se så det blir en fyra i vilket fall. Och har du problem med det kan du sätta dig ner och hålla käften och se en fem timmar lång dokumentär från Bliblastan om en stens liv och öde.
/Surskägget
Role Models
@@@
Paul Rudd är lite av en bortglömd och underskattad komiker. Kanske för att han i början höll sig till filmer som Romeo + Julia och Ciderhusreglerna innan han snubblade in i Anchorman och visade sin komiska ådra rejält (se även 40 Year Old Virgin och Knocked Up för mer av den varan). Här har han till och med varit med och skrivit manuset. I korthet går det ut på två snubbar (Seann William Scott är den andre) som måste genomföra x antal timmars samhällstjänst eller sitta av tiden i finkan. Samhällstjänsten handlar om att vara en så kallad "storebror" åt ungar som saknar vuxna förebilder i sitt liv. Givetvis är både Paul och Seann jäkligt olämpliga i början men allt eftersom lär de sig att uppskatta sina "lillebröder" och faktiskt inse att de själva får ut nåt av det hela också. Det finns en hel del gapflabb i filmen och hade det inte varit för det lite väl långa rollspelsslutet hade kanske betyget åkt upp ett snäpp. Dessutom tycker jag att man kunde tagit ut svängarna ännu mer än vad man gör, men i det stora hela är det här riktigt jävla kul och sevärt. Passar perfekt en fredag till ett par bira med polarna.
/Surskägget
Paul Rudd är lite av en bortglömd och underskattad komiker. Kanske för att han i början höll sig till filmer som Romeo + Julia och Ciderhusreglerna innan han snubblade in i Anchorman och visade sin komiska ådra rejält (se även 40 Year Old Virgin och Knocked Up för mer av den varan). Här har han till och med varit med och skrivit manuset. I korthet går det ut på två snubbar (Seann William Scott är den andre) som måste genomföra x antal timmars samhällstjänst eller sitta av tiden i finkan. Samhällstjänsten handlar om att vara en så kallad "storebror" åt ungar som saknar vuxna förebilder i sitt liv. Givetvis är både Paul och Seann jäkligt olämpliga i början men allt eftersom lär de sig att uppskatta sina "lillebröder" och faktiskt inse att de själva får ut nåt av det hela också. Det finns en hel del gapflabb i filmen och hade det inte varit för det lite väl långa rollspelsslutet hade kanske betyget åkt upp ett snäpp. Dessutom tycker jag att man kunde tagit ut svängarna ännu mer än vad man gör, men i det stora hela är det här riktigt jävla kul och sevärt. Passar perfekt en fredag till ett par bira med polarna.
/Surskägget
Choke
@@@
Författaren Chuck Palahniuk är mest känd för allmänheten som mannen bakom Fight Club. Dock är det så att debuten tillhör hans svagare kort, och filmen är faktiskt bättre än boken vilket förmodligen är första och enda gången det hänt. Choke är förstås betydligt bättre som bok. Där ges man som läsare helt annan insikt i huvudpersonen Victors (Sam Rockwell) skumma tankar och funderingar än i filmen.
Victor är sexmissbrukare vars mamma är inlagd på dyrt ålderdomshem. Han jobbar som en sorts statist i en fejkad 1700-talsby och drar in de stora pengarna genom gåvor från människor som räddat hans liv när han satt mat i halsen på restauranger (därav titeln). Hans bästa vän samlar på stora stenar från att hålla sig från att runka, och tjejen han blir kär i är den enda han inte kan ha sex med för det är känslor inblandade. Ja ni hör ju. Det här är Palahniuk i sitt esse. Skumma karaktärer och bisarr handling. Men där t ex Fight Club vågade ta ut Palahniuks svängar rejält, har man här valt att försöka vara lite mer sansad. Synd. För potentialen till en riktig fullträff finns där bara man valt att inte fega ur. Som det är nu kommer Palahniukfansen inte få exakt det de vill ha samtidigt som icke-fansen ändå kommer tycka att det är lite för mycket.
/Surskägget
Författaren Chuck Palahniuk är mest känd för allmänheten som mannen bakom Fight Club. Dock är det så att debuten tillhör hans svagare kort, och filmen är faktiskt bättre än boken vilket förmodligen är första och enda gången det hänt. Choke är förstås betydligt bättre som bok. Där ges man som läsare helt annan insikt i huvudpersonen Victors (Sam Rockwell) skumma tankar och funderingar än i filmen.
Victor är sexmissbrukare vars mamma är inlagd på dyrt ålderdomshem. Han jobbar som en sorts statist i en fejkad 1700-talsby och drar in de stora pengarna genom gåvor från människor som räddat hans liv när han satt mat i halsen på restauranger (därav titeln). Hans bästa vän samlar på stora stenar från att hålla sig från att runka, och tjejen han blir kär i är den enda han inte kan ha sex med för det är känslor inblandade. Ja ni hör ju. Det här är Palahniuk i sitt esse. Skumma karaktärer och bisarr handling. Men där t ex Fight Club vågade ta ut Palahniuks svängar rejält, har man här valt att försöka vara lite mer sansad. Synd. För potentialen till en riktig fullträff finns där bara man valt att inte fega ur. Som det är nu kommer Palahniukfansen inte få exakt det de vill ha samtidigt som icke-fansen ändå kommer tycka att det är lite för mycket.
/Surskägget
torsdag 12 mars 2009
Changeling
@@@
Angelina Jolie i regi av Clint Eastwood innebar en Oscarsnominering som helt klart var välförtjänt. Hon gör ett starkt och gripande men samtidigt enkelt och naturligt porträtt av en kvinna som råkar ut för det värsta en förälder kan råka ut för – hennes pojke försvinner en dag spårlöst. Filmen är baserad på en sann historia som utspelade sig i slutet av 20-talet i Los Angeles där polisen tydligen var exakt så korrumperad som i James Ellroys alla böcker och filmatiseringar (L.A. Konfidentiellt t ex). En dag dyker snuten upp med en grabb som de säger är hennes, men hon ser direkt att det är en annan unge. Polisen vill bara ha bra press så de insisterar att hon ska säga att ungen är hennes och när hon vägrar spärrar de in henne på ett mentalsjukhus med flera andra kvinnor som vågat ifrågasätta poliskåren. Att det här skett på riktigt är faktiskt heeeeelt sjukt. Men en radiopräst (spelad av John Malkovich) lyckas rädda Angie från dårhuset och en rättegång inleds. Filmens svaghet är att den vill för mycket. Å ena sidan är det en film om en moders sökande efter sin son. Å andra sidan en film om en korrumperad poliskår. Å ena sidan en film om en barnamördare och de ungar som lyckades fly. Å andra sidan en rättegångsfilm. Man skulle fokuserat mer på en huvudstory med ett sidospår istället för att ha typ fyra olika huvudspår. Men Clint har ändå skapat en snygg rulle som fångar 20- och 30-talet klockrent och som tar fram det bästa ur skådespelarna.
/Surskägget
Angelina Jolie i regi av Clint Eastwood innebar en Oscarsnominering som helt klart var välförtjänt. Hon gör ett starkt och gripande men samtidigt enkelt och naturligt porträtt av en kvinna som råkar ut för det värsta en förälder kan råka ut för – hennes pojke försvinner en dag spårlöst. Filmen är baserad på en sann historia som utspelade sig i slutet av 20-talet i Los Angeles där polisen tydligen var exakt så korrumperad som i James Ellroys alla böcker och filmatiseringar (L.A. Konfidentiellt t ex). En dag dyker snuten upp med en grabb som de säger är hennes, men hon ser direkt att det är en annan unge. Polisen vill bara ha bra press så de insisterar att hon ska säga att ungen är hennes och när hon vägrar spärrar de in henne på ett mentalsjukhus med flera andra kvinnor som vågat ifrågasätta poliskåren. Att det här skett på riktigt är faktiskt heeeeelt sjukt. Men en radiopräst (spelad av John Malkovich) lyckas rädda Angie från dårhuset och en rättegång inleds. Filmens svaghet är att den vill för mycket. Å ena sidan är det en film om en moders sökande efter sin son. Å andra sidan en film om en korrumperad poliskår. Å ena sidan en film om en barnamördare och de ungar som lyckades fly. Å andra sidan en rättegångsfilm. Man skulle fokuserat mer på en huvudstory med ett sidospår istället för att ha typ fyra olika huvudspår. Men Clint har ändå skapat en snygg rulle som fångar 20- och 30-talet klockrent och som tar fram det bästa ur skådespelarna.
/Surskägget
Futurama: Into the Wild Green Yonder
@@@
Fjärde och sista(?) långfilmen om Fry, Bender, Leela och de andra sköna karaktärerna i Futuramaserien. Som vanligt känns allt från teveserien igen fast lite större och galnare precis som det ska vara när teveserier blir långfilmer. Amys pappa galne miljardären Wong ska bygga världens största minigolfbana (hahahahaha världens STÖRSTA MINIgolfbana, det är humor där direkt) och tänker förstöra typ halva universum medan han gör det. Mot sig har han en liten grupp miljövänliga feminister med Leela och Amy i spetsen. Fry får förmågan att läsa andras tankar och blir en viktig kugge i spelet om universum. Och Bender…hahahahaha Bender är Bender och gör det Bender ska göra. Att de inte placerat pappa Wong i fokus på det här sättet tidigare är synd och skam, men bättre sent än aldrig. Han är heeeeeelt galen och bjussar på de skönaste skämten i filmen. Allt som allt så får man precis det man förväntar sig. Vare sig mer eller mindre.
/Surskägget
Fjärde och sista(?) långfilmen om Fry, Bender, Leela och de andra sköna karaktärerna i Futuramaserien. Som vanligt känns allt från teveserien igen fast lite större och galnare precis som det ska vara när teveserier blir långfilmer. Amys pappa galne miljardären Wong ska bygga världens största minigolfbana (hahahahaha världens STÖRSTA MINIgolfbana, det är humor där direkt) och tänker förstöra typ halva universum medan han gör det. Mot sig har han en liten grupp miljövänliga feminister med Leela och Amy i spetsen. Fry får förmågan att läsa andras tankar och blir en viktig kugge i spelet om universum. Och Bender…hahahahaha Bender är Bender och gör det Bender ska göra. Att de inte placerat pappa Wong i fokus på det här sättet tidigare är synd och skam, men bättre sent än aldrig. Han är heeeeeelt galen och bjussar på de skönaste skämten i filmen. Allt som allt så får man precis det man förväntar sig. Vare sig mer eller mindre.
/Surskägget
Pride & Glory
@@@
En film om korrupta snutar som är vildare, galnare och råare än de gangsters de ska sätta dit är alltid intressant att kolla på. Slänger man in Edward Norton, Colin Farrell och Jon Voight i mixen blir det riktigt intressant. En tät och spännande film som tyvärr inte riktigt når upp till den där fyran som den kanske egentligen borde. Mycket beror på längden. Det blir lite spretigt ibland när vissa birollskaraktärer ska utvecklas på bekostnad av att handlingen står blickstilla och stampar i ren frustration över att inte komma vidare. Hade man kapat den två och tio långa filmen till en och fyrtio tror jag på en klockren fyra. Vissa scener har en rå nerv och äkthetskänsla som kan bräda de bästa snut/gangsterfilmerna. Men eftersom att man måste se till helheten blir det helt enkelt aldrig så bra. Vill inte säga för mycket om handlingen förutom att det rör sig om korruption, knark, våld, pengar och svek i en salig röra. Extra kudos till Jon Voight som lyckas med det svåra konststycket att spela full trovärdigt. Ni vet, oftast blir det antingen lite väl fullascht i schtan eller så blir det lite jag-drack-en-lättöl-och-kallar-dig-för-min-bästa-kompis-redan. Men Voight hittar balansen helt underbart.
/Surskägget
En film om korrupta snutar som är vildare, galnare och råare än de gangsters de ska sätta dit är alltid intressant att kolla på. Slänger man in Edward Norton, Colin Farrell och Jon Voight i mixen blir det riktigt intressant. En tät och spännande film som tyvärr inte riktigt når upp till den där fyran som den kanske egentligen borde. Mycket beror på längden. Det blir lite spretigt ibland när vissa birollskaraktärer ska utvecklas på bekostnad av att handlingen står blickstilla och stampar i ren frustration över att inte komma vidare. Hade man kapat den två och tio långa filmen till en och fyrtio tror jag på en klockren fyra. Vissa scener har en rå nerv och äkthetskänsla som kan bräda de bästa snut/gangsterfilmerna. Men eftersom att man måste se till helheten blir det helt enkelt aldrig så bra. Vill inte säga för mycket om handlingen förutom att det rör sig om korruption, knark, våld, pengar och svek i en salig röra. Extra kudos till Jon Voight som lyckas med det svåra konststycket att spela full trovärdigt. Ni vet, oftast blir det antingen lite väl fullascht i schtan eller så blir det lite jag-drack-en-lättöl-och-kallar-dig-för-min-bästa-kompis-redan. Men Voight hittar balansen helt underbart.
/Surskägget
Lakeview Terrace
@@@@
Vrångmannen älskar sina vardagspsykopatfilmer (köp vår bok Film 4 Fxxk Sake 2009 på www.vulkan.se för att läsa mer om det) lika mycket som jag älskar mina 80-talsungdomsrullar. Själv har jag en viss hatkärlek till den här typen av film. Jag hatar filmerna för att jag alltid tycker att det ”vanliga” paret gör helt fel grejer och alltid spelar psykot rakt i händerna men jag älskar filmerna för att de ofta är brutalt spännande och ger det där pirret i magen. Här balanserar man bra tycker jag. Samuel L. Jackson som psykot är tillräckligt rationell och normal för att inte bli en karikatyr (varför blev inte han Oscarsnominerad för Bästa Biroll för den här undrar jag, han rockar ju) och normala paret Patrick Wilson och Kerry Washington låter sig inte hunsas hur som helst av Jackson utan reagerar som 99% av alla skulle göra i en liknande situation. Regissören Neil LaBute har aldrig bangat för att vara kontroversiell och här låter han rasfrågan poppa upp på ett sätt som säkert känns som ett finger i ögat på många. Snyggt, välspelat, tajt och spännande hela tiden. Precis såhär ska en film i den här genren vara.
Vrångmannen tyckte såhär om filmen.
/Surskägget
Vrångmannen älskar sina vardagspsykopatfilmer (köp vår bok Film 4 Fxxk Sake 2009 på www.vulkan.se för att läsa mer om det) lika mycket som jag älskar mina 80-talsungdomsrullar. Själv har jag en viss hatkärlek till den här typen av film. Jag hatar filmerna för att jag alltid tycker att det ”vanliga” paret gör helt fel grejer och alltid spelar psykot rakt i händerna men jag älskar filmerna för att de ofta är brutalt spännande och ger det där pirret i magen. Här balanserar man bra tycker jag. Samuel L. Jackson som psykot är tillräckligt rationell och normal för att inte bli en karikatyr (varför blev inte han Oscarsnominerad för Bästa Biroll för den här undrar jag, han rockar ju) och normala paret Patrick Wilson och Kerry Washington låter sig inte hunsas hur som helst av Jackson utan reagerar som 99% av alla skulle göra i en liknande situation. Regissören Neil LaBute har aldrig bangat för att vara kontroversiell och här låter han rasfrågan poppa upp på ett sätt som säkert känns som ett finger i ögat på många. Snyggt, välspelat, tajt och spännande hela tiden. Precis såhär ska en film i den här genren vara.
Vrångmannen tyckte såhär om filmen.
/Surskägget
onsdag 11 mars 2009
W.
@
Vet ni att det var ganska prick 10 år sen jag såg en riktigt bra Oliver Stonefilm? Any Given Sunday är och förblir en klockren @@@@ vad än alla andra har att säga (ja det kan bero på att jag älskar amerikansk fotboll, men filmen är för jävla machoskön bara). Alexander var uppblåst och sådär. World Trade Center levde på att man visste att det hela hänt på riktigt. Nä, storhetstiden med Född Den Fjärde Juli, Plutonen, Natural Born Killers och Wall Street är sedan länge förbi.
Den här handlar om George W. Bush. Även kallad Dubya. Eller Junior. Och visst, vi har sett Stones fascination för presidenter i JFK och Nixon, men den här rullen kändes så sjukt irrelevant att det knappt är möjligt. Det finns inget nytt vi får lära oss om gamle Dubya. Allt har vi sett på nyheterna redan. I princip går filmen ut på följande: Dubya är ledsen att inte bli tagen på allvar av pappa Bush. Därför blir han president. Punkt.
/Surskägget
Vet ni att det var ganska prick 10 år sen jag såg en riktigt bra Oliver Stonefilm? Any Given Sunday är och förblir en klockren @@@@ vad än alla andra har att säga (ja det kan bero på att jag älskar amerikansk fotboll, men filmen är för jävla machoskön bara). Alexander var uppblåst och sådär. World Trade Center levde på att man visste att det hela hänt på riktigt. Nä, storhetstiden med Född Den Fjärde Juli, Plutonen, Natural Born Killers och Wall Street är sedan länge förbi.
Den här handlar om George W. Bush. Även kallad Dubya. Eller Junior. Och visst, vi har sett Stones fascination för presidenter i JFK och Nixon, men den här rullen kändes så sjukt irrelevant att det knappt är möjligt. Det finns inget nytt vi får lära oss om gamle Dubya. Allt har vi sett på nyheterna redan. I princip går filmen ut på följande: Dubya är ledsen att inte bli tagen på allvar av pappa Bush. Därför blir han president. Punkt.
/Surskägget
tisdag 10 mars 2009
The Day the Earth Stood Still
@
Jag gillar originalversionen från 1951 som var en sorts naturlig reaktion på kärnvapenskuggen som vilade över världen. Storyn är densamma i båda versionerna av filmen. Rymdgubbe landar på jorden och ska utplåna alla människor så att Moder Jord ska överleva. Vi är helt enkelt dåliga människor och förstör vår fina jord och de betydligt smartare rymdgubbarna tänker inte tillåta det längre. Nånstans på vägen träffar vår vän rymdgubben en trevlig jordisk kvinna som får honom på andra tankar. Han hoppar in i sitt rymdskepp och åker hem. Slut. Så långt allt väl. Problemet med nyinspelningen är att det inte händer ett skit. Originalet är en bitvis ganska långsam film, men den har hela tiden en nerv och nåt intressant som gör att man vill titta vidare. Nyinspelningen har Keanu Reeves som tagit sitt träansikte till nya höjder (brukar gilla honom men det här var som att se en trädocka haspla ur sig repliker) och Jennifer Connelly som kanske kom till jobbet in the flesh men knappast in spirit. Efter 90 minuter somnar jag och missar den "spännande" upplösningen när Keanu kliver ombord på sitt rymdskepp och åker hem. Kunde lika gärna sovit de första 90 minutrarna också, då hade jag i alla fall gjort nåt vettigt med min tid.
Vrångmannen tyckte såhär.
/Surskägget
Jag gillar originalversionen från 1951 som var en sorts naturlig reaktion på kärnvapenskuggen som vilade över världen. Storyn är densamma i båda versionerna av filmen. Rymdgubbe landar på jorden och ska utplåna alla människor så att Moder Jord ska överleva. Vi är helt enkelt dåliga människor och förstör vår fina jord och de betydligt smartare rymdgubbarna tänker inte tillåta det längre. Nånstans på vägen träffar vår vän rymdgubben en trevlig jordisk kvinna som får honom på andra tankar. Han hoppar in i sitt rymdskepp och åker hem. Slut. Så långt allt väl. Problemet med nyinspelningen är att det inte händer ett skit. Originalet är en bitvis ganska långsam film, men den har hela tiden en nerv och nåt intressant som gör att man vill titta vidare. Nyinspelningen har Keanu Reeves som tagit sitt träansikte till nya höjder (brukar gilla honom men det här var som att se en trädocka haspla ur sig repliker) och Jennifer Connelly som kanske kom till jobbet in the flesh men knappast in spirit. Efter 90 minuter somnar jag och missar den "spännande" upplösningen när Keanu kliver ombord på sitt rymdskepp och åker hem. Kunde lika gärna sovit de första 90 minutrarna också, då hade jag i alla fall gjort nåt vettigt med min tid.
Vrångmannen tyckte såhär.
/Surskägget
måndag 9 mars 2009
Punisher: War Zone
@@@+The Punisher är för de som inte hängt med en Marvelkaraktär som inte vill sätta bovarna bakom lås och bom på gammalt serietidningsmanér a'la Spiderman. Han vill döda alla som gjort en oförrätt, alla. Det här är tredje rullen man gör om The Punisher. Dolph Lundgren (hygglig 80-talare) och Thomas Jane (bedrövlig) har tidigare gestaltat denne hämnare. Denna gång ser vi Ray Stevenson (Titus Pullo i tv-serien Rome). Han gör ett hyfsat jobb och ser både plågad och farlig ut i sin kevlardräkt med en döskalle på magen = tufft. Filmen då. Vilket jävla rackarbajsarös! Skit i plotten. Det här är bang for the buck utan like. Regissören Lexi Alexander visar vart skåpet ska stå (om hon inte redan gjort det som karate/kickboxingvärldsmästare en gång i tiden). Jigsaw och hans galna kannibalbrorsa är sköna serieskurkar som är ondast. Budgeten var rätt låg vilket inte syns. Filialen Marvel Knights producerar och de räknar väl egentligen med DVD intäkterna. Man har lagt krutet på snygg action och gett "skådisarna" fika i lön. Letar du efter en ball actionrulle i skön seriestil har du hamnat helt rätt. Hahaha! Lite svajigt ibland men vilket jävla trevligt mangel som sagt. Jag blir så glad.
/Vrångmannen
The Unborn
@
Hjälp mä hjälp mä jag ska föda djävulens son men jag har ju inte legat med nån. Hjälp mä hjälp mä. Shit den här filmen ser vi redan blir ett fiasko. Hur ska vi tjäna in så mycket pengar som möjligt? *puffa på cigarr* Jag vet! Vi gör den PG13 och lurar snorungarna på deras veckopeng och gör alla andra som vill bli lite vuxenrädda förbannade.
/Vrångmannen
Hjälp mä hjälp mä jag ska föda djävulens son men jag har ju inte legat med nån. Hjälp mä hjälp mä. Shit den här filmen ser vi redan blir ett fiasko. Hur ska vi tjäna in så mycket pengar som möjligt? *puffa på cigarr* Jag vet! Vi gör den PG13 och lurar snorungarna på deras veckopeng och gör alla andra som vill bli lite vuxenrädda förbannade.
/Vrångmannen
Babysitter Wanted
@@
Omtalad indieskräckis. Ung kvinnlig collegestudent (som är högst religiös) söker extrajobb som barnvakt på en gammal gård utanför stan. Samtidigt har unga flickor mystiskt börja försvinna. Rullen är lite känd för sina beryktade galna tvister men de sniffade man rätt på efter en kvart. Bitvis välgjord och krypande stämning men lämnar ändå en mja-ha eftersmak och det blir liksom bara fånigare och fånigare trots goda intentioner att sticka ut i mängden av moderna skräckisar. Naturligtvis får vi också en överlång och onödig scen med extremt kladdig slakt för man vill ju inte vara sämre än alla Saw och Hostelkopior som snurrar därute. Mja-ha.
/Vrångmannen
Omtalad indieskräckis. Ung kvinnlig collegestudent (som är högst religiös) söker extrajobb som barnvakt på en gammal gård utanför stan. Samtidigt har unga flickor mystiskt börja försvinna. Rullen är lite känd för sina beryktade galna tvister men de sniffade man rätt på efter en kvart. Bitvis välgjord och krypande stämning men lämnar ändå en mja-ha eftersmak och det blir liksom bara fånigare och fånigare trots goda intentioner att sticka ut i mängden av moderna skräckisar. Naturligtvis får vi också en överlång och onödig scen med extremt kladdig slakt för man vill ju inte vara sämre än alla Saw och Hostelkopior som snurrar därute. Mja-ha.
/Vrångmannen
The Curious Case of Benjamin Button
@@
Här var det nära att jag pruttade ur mig en etta. Maken till överdos av sömnpiller har jag sällan skådat. En nästan brottslig manipulation av känslor och ett överdrivet uppenbart kämpande efter en Oscar eller tre. Rullen är nästan tre timmar och det enda som händer är att Brad Pitt går omkring och tittar och filosoferar. Sorry för spoilern. Det är snyggt (Regissören Fincher kan ju det där) och visst övertygar grymma effekter (hur gjorde dom gubbjäveln?) men till slut en tröttsam och detaljrik bluff på samma gång. Forrest Gump anyone? Den hade ju åtminstone lite humor och lite krig. Skärpning!
/Vrångmannen
Här var det nära att jag pruttade ur mig en etta. Maken till överdos av sömnpiller har jag sällan skådat. En nästan brottslig manipulation av känslor och ett överdrivet uppenbart kämpande efter en Oscar eller tre. Rullen är nästan tre timmar och det enda som händer är att Brad Pitt går omkring och tittar och filosoferar. Sorry för spoilern. Det är snyggt (Regissören Fincher kan ju det där) och visst övertygar grymma effekter (hur gjorde dom gubbjäveln?) men till slut en tröttsam och detaljrik bluff på samma gång. Forrest Gump anyone? Den hade ju åtminstone lite humor och lite krig. Skärpning!
/Vrångmannen
Sex Drive
@@@
Som många andra tonårskomedier hade man en mer barnvänlig version på bio än på DVD. Detta är alltså en Unratedversion vilket innebär att censuren inte satt sin stämpel på den i USA och att du köper den på egen risk. Detta i sin tur innebär allt som oftast att det sägs ”fuck” lite oftare och att man får se mer tutte. Men herrarna bakom den här rullen ville gå lite längre. Filmen börjar med regissören och producenten som stappligt, styltigt och allmänt uselt (fast medvetet uselt för att det ska bli kul) läser sig igenom en text som går ut på att alla andra Unratedfilmer är trista för att man slänger in två extra ”fuck” nånstans och att den här rullen tar sin Unratedstämpel på allvar och gör nåt mer med den. Och sannerligen om man inte klipper in väldigt mycket omotiverad nakenhet (både kvinnlig och manlig) samt små metaskämt här och där (oh no it’s Cyclops utbrister en skådis när James Marsden kommer in i bild t ex). Nog om det.
Historien är lika klassisk som enkel. Oskuld ska ta sig från plats A till plats B där en snygg tjej väntar på honom och vill ha sex med honom. För att lyckas med detta snor han storebrors (nyss nämnda James Marsden) bil och får med sig sina två bästa kompisar varav den ena är en tjej och lika hemligt kär i honom som han i henne. Tanken att de två ska bli tillsammans har slagit dem på varsitt håll, men ingen vågar riskera vänskapen. På vägen stöter de på allehanda trubbel förstås och grovkornig kiss- och bajshumor uppstår. Det här är en salig blandning av Road Trip, Old School, Superbad, Porky’s, American Pie, Harold & Kumar Go To White Castle och andra liknande ungdomsrullar. Vissa partier är lite svaga och utdragna (säkert nerbantat i originalbioversionen) men som helhet är det oftast väldigt kul.
James Marsden som arg storebror är lysande. Fanns det en komedi-Oscar för Roligaste Biroll skulle han få den direkt. Även Seth Green som ironisk amishsnubbe är grymt kul. Han gör mycket med väldigt lite. Och fejkskägg är ALLTID kul. En rulle som aldrig kommer vinna några priser och som inte är tillräckligt bra för att nå klassikerstatus, men som är underhållande för stunden och som man kan tänka sig att se igen.
/Surskägget
Som många andra tonårskomedier hade man en mer barnvänlig version på bio än på DVD. Detta är alltså en Unratedversion vilket innebär att censuren inte satt sin stämpel på den i USA och att du köper den på egen risk. Detta i sin tur innebär allt som oftast att det sägs ”fuck” lite oftare och att man får se mer tutte. Men herrarna bakom den här rullen ville gå lite längre. Filmen börjar med regissören och producenten som stappligt, styltigt och allmänt uselt (fast medvetet uselt för att det ska bli kul) läser sig igenom en text som går ut på att alla andra Unratedfilmer är trista för att man slänger in två extra ”fuck” nånstans och att den här rullen tar sin Unratedstämpel på allvar och gör nåt mer med den. Och sannerligen om man inte klipper in väldigt mycket omotiverad nakenhet (både kvinnlig och manlig) samt små metaskämt här och där (oh no it’s Cyclops utbrister en skådis när James Marsden kommer in i bild t ex). Nog om det.
Historien är lika klassisk som enkel. Oskuld ska ta sig från plats A till plats B där en snygg tjej väntar på honom och vill ha sex med honom. För att lyckas med detta snor han storebrors (nyss nämnda James Marsden) bil och får med sig sina två bästa kompisar varav den ena är en tjej och lika hemligt kär i honom som han i henne. Tanken att de två ska bli tillsammans har slagit dem på varsitt håll, men ingen vågar riskera vänskapen. På vägen stöter de på allehanda trubbel förstås och grovkornig kiss- och bajshumor uppstår. Det här är en salig blandning av Road Trip, Old School, Superbad, Porky’s, American Pie, Harold & Kumar Go To White Castle och andra liknande ungdomsrullar. Vissa partier är lite svaga och utdragna (säkert nerbantat i originalbioversionen) men som helhet är det oftast väldigt kul.
James Marsden som arg storebror är lysande. Fanns det en komedi-Oscar för Roligaste Biroll skulle han få den direkt. Även Seth Green som ironisk amishsnubbe är grymt kul. Han gör mycket med väldigt lite. Och fejkskägg är ALLTID kul. En rulle som aldrig kommer vinna några priser och som inte är tillräckligt bra för att nå klassikerstatus, men som är underhållande för stunden och som man kan tänka sig att se igen.
/Surskägget
torsdag 5 mars 2009
The Directors - Paul Verhoeven
Paul Verhoeven hade en en lång karriär i Holland med filmer som Spetters och Die Vierde Man som huvudsakliga höjdpunkter innan han bestämde sig för att åka över till Hollywood och introducera sin stil av sex och ultravåld för den amerikanska publiken. Han gjorde inte mer än sex filmer i Hollywood (hittills i alla fall, han har nåt på gång med Milla Jovovich som kanske kommer nästa år) men vilka kraftfulla filmer det är. Alla som sett dem minns dem, och kontroverserna och publiciteten som följde i kölvattnet på de flesta av filmerna upplever många regissörer knappt en gång under karriären.Verhoeven anklagas ofta för att vara en riktig mansgris som knappt behöver en ursäkt att visa ett par tuttar och som gärna tycks förnedra kvinnor i sina filmer i diverse närgångna våldtäktsscener eller bara genom att introducera dem som känslomässigt kalla monster. Jag kan inte hålla med. Visst kan man räkna med lite tutte när man slänger på en Verhoevenrulle, men hans kvinnliga karaktärer är ofta ganska starka och egensinniga kvinnor som klarar sig själva och inte behöver en man vid sin sida (se Nancy Allen i RoboCop, de flesta brudarna i Starship Troopers, Sharon Stone i Basic Instinct, Elisabeth Shue i Hollow Man).
Utöver detta är Verhoeven rätt missförstådd överlag. Starship Troopers har jag många gånger hört misstolkas som en sorts hyllning till nazismen där den i sjäva verket är en parodi på dåliga ungdomsserier som Beverly Hills 90210 och en skarp kritik mot nazism och diktaturer överlag. Verhoeven skriver ingen på näsan och låter publiken upptäcka de underliggande, ibland politiska, tonerna själva samtidigt som han låter blod, tarmar och tuttar explodera över duken som en galen målare. Parodi, ironi och väldigt svart humor är hörnstenar i mycket av Verhoevens verk, och det är det i samband med en stark berättarstil som gjort honom till ett namn att hylla. Vi skippar allt innan den första riktiga Hollywoodfilmen (nej, Flesh+Blood var en samproduktion med flera olika länder och kommer inte med här) och kör igång med en av de största succéerna på bio 1987.
RoboCop (1987)
@@@@
Filmen kom som en total överraskning. Den gjordes med tämligen liten budget och ingen trodde att det skulle bli nån jättesuccé. Oj vad fel de hade. På ytan ännu en av 80-talets många, bra actionrullar, men under ytan en skrämmande sci-firulle om hur snett åt helvete vårt samhälle är på väg att gå. Det värsta är att när man sätter på rullen idag har ju mycket av Verhoevens vision slagit in. Visst är en del av effekterna daterade (ska bli kul att se vad Darren Aronofsky kommer hitta på med sin nyinspelning) men storyn är det definitivt inte. Fortfarande en riktigt bra film som råkar innehålla sjukt mycket blod och tarmar när RoboCop härjar fram på gator och torg.
/Surskägget
@@@@
Robocop är och förblir en klassiker i genren. Den är helt enkelt tuffast med satirtungan rätt i mun. En klockren explosion av underhållningsvåld och coola one liners. Precis som skägget säger så känns en del effekter daterade men vad gör väl det när charmen är påslagen och trycket är hårt. Synd bara att uppföljarna dalade (trean...blir arg...BLIR ARG!) men det sket vi en ko i och ser om originalet om och om igen. Smakfullt.
/Vrångmannen
Total Recall (1990)
@@@
Sharon Stone i en av sina första lite större roller som Arnold Schwarzeneggers bitchiga hustru. Ska sägas på en gång att jag älskade den när den kom. Det var Arnie i högform och storyn i framtiden med resor i hjärnan och kolonier på mars kändes fräsch och spännande. När man ser den idag känns den förstås otroligt daterad med de billigaste specialeffekterna sen Amazon Women On the Moon och kulisser som är så plastiga att det är pinsamt. Första halvan av filmen som utspelar sig på jorden är dock fortfarande tät och spännande och där gör man det mesta av Arnies muskler och status som actionikon.
/Surskägget
@@@+
Visst har den här påkostade sci-fidängan åldrats med mindre värdighet men den är ändå helt ok och bjussar på en hel del skoj. Schwarzenegger hyttar med nävar och oneliners och det är full fart hela tiden. Övervåldsam i skön Verhoevenmanér och en helt ok tvist mot slutet. Om författaren Philip K Dick, vars verk filmen är baserat på, hade levt idag hade han förmodligen lagt sig i graven ändå men vi andra garvar lite, hostar popcorn och får en rallarsving till underhållning.
/Vrångmannen
Basic Instinct (1992)
@@@@
Tuttar på film står till och med de nymoraliska jänkarna ut med, men när man visar lite mus i en halv sekund blev det folkstorm. Sharon Stone flög upp från relativ obskyritet till superstjärna på mindre tid det tar att säga "vagina" och publiken som gick och såg filmen var lika svettiga som Michael Douglas under förhörsscenen i väntan på den där lilla glimten där Sharon bjussar. Man ska dock inte glömma att filmen är en tät och spännande thriller som fortfarande skulle blivit en framgång enbart på styrkan av sin story och inte bara Verhoevens onda plan att visa Stones nedre regioner för hela världen. Och ishackor blev aldrig sig lika igen.
/Surskägget
@@@@
Det får skrikas hur mycket det vills. Det här är så jävla bra. Psykofruntimmer, detaljrikt sex, galet våld, bautascore och snyggt ut i varenda bild och detalj. Thrillergenren fick sig en käftsmäll av Verhoeven som kryddade krutet över gränsen. Såhär gjordes det aldrig thrilla’s mer någonsin vilket är en stor skam. Nämn en. NÄMN EN!
/Vrångmannen
Showgirls (1995)
@@
Inte så jävla dålig som alla hävdar. De flesta hotellen i Las Vegas erbjuder en dansshow med lite naket (inte striptease, då får man gå till nån av många strippklubbar) som ska påminna om typ Moulin Rouge. Det är mycket fjädrar och pråliga kostymer och scenbyggen. Showgirls kretsar kring spelet bakom detta och den stenhårda konkurrens mellan tjejerna och killarna som vill slå sig fram som dansare (hmm, lite som en modern Saturday Night Fever eller Staying Alive nu när jag tänker på det). Klockren är den ju inte, men sevärd tycker jag absolut. Elizabeth Berkley tycker jag får oförtjänt med skit för sin roll, tycker hon funkar bra. Kyle MacLachlan däremot är lite väl träig och skum. Och Gina Gershon är förstås både het och bra som alltid.
/Surskägget
@
Tuttar ok men jävlar vilken sopa till usel rulle. De mesta med rullen är dong men värst är ändå Elisabeth Berkley som gör århundradets sämsta och löjligaste rolltolkning någonsin. USELT! Vi skrattade först lite åt henne sen blev man arg. Jag vill sticka in fingret i örat, rycka ut hjärnan och studsa med den mot golvet boink boink! Alternativt bygga en tidsmaskin, åka tillbaka till första inspelningsdagen av rullen och knuffa Verhoeven framför en långtradare. Å andra sidan hade vi då inte fått STARSHIP TROOPERS!
/Vrångmannen
Starship Troopers (1997)
@@@@
Utöver RoboCop är det här helt klart min favoritfilm från herr Verhoeven. Social satir som samtidigt parodierar och hånar de glättiga ungdomsserierna från teve på den tiden (t o m vissa skådisar i filmen hade gjort roller i nämnda teveserier) och dessutom lyckas rikta in en känga mot nazism och ett samhälle där likriktning tagit över och individualitet och eget tänkande är som bortblåst. Och som om det inte vore nog bjussas det på tokaction mest hela tiden. Vad finns inte att gilla?
/Surskägget
@@@@
Beverly Hills 90210 möter Lene Riefenstahl möter Rambo möter Aliens etc etc. Hahaha! En helt underbar pärla som tyvärr inte blev den megasuccé den förtjänade. Tillbaka till rötterna med samhällssatir och ultravåld i en härlig blandning. De digitala effekterna står sig än idag (många är till och med bättre än dagens framhastade försök). Sen kom det ju några ruttna uppföljare direkt till DVD och en tecknad serie (!?!) men det sket vi en ko i. Den galnaste och skönaste av Holländare är tillbaka bakom kameran med bravur!
/Vrångmannen
Hollow Man (2000)
@@
Jämte Showgirls det svagaste Verhoeven presterat i Hollywood. Det är inte så att filmen är dålig, det är bara det att den saknar det där lilla extra som övriga Verhoevenfilmer brukar bjussa på. Kevin Bacon är vetenskapsman (hahahahahaha!) och blir osynlig och bindgalen (som skurk är ju Bacon bra ändå) och tror att han är Gud och kan göra vad fan han vill. Elisabeth Shue hans kollega som måste stoppa honom. Rhona Mitra (känd från Doomsday och snart Underworld Rise of the Lycans) dyker upp i en tidig roll och visar tuttarna om jag minns rätt. Sen dör hon. Klassisk Verhoeven.
/Surskägget
@@@
Skägget ska sluta tjura. Den här är ok även om det är en dussinrulle. Kevin Bacon är grym som ”den galna professorn” som blir osynlig och börjar utöva sina fantasier (vem skulle inte göra det hehehe). Har alltid smyggillat denna även om det inte är någon höjdare. A secret shame som bjuder på fartfylld, välgjord underhållning för stunden men är i slutändan på tok för ointressant och klyschig. I synnerhet för en Verhoevenrulle.
/Vrångmannen
Fotnot: Surskägget tycker inte att Verhoevens första hollywoodrulle är en hollywoodrulle trots att det faktiskt är en hollywoodrulle och räknas som Verhoevens första hollywoodrulle av producenter, kritikerkår, sminköser som jobbade på produktionen, dom som betalade mest för att ge ut filmen på bio och video, antal dukar den gick upp på, alla skådisar jag känner samt the fucking internet. Därför bjussar jag på följande ressis:
Flesh + Blood (1985)
@@@
Utspelar sig i början av 1500-talet. En tuff Rutger Hauer och hans galna rövare intar ett slott och håller alla gisslan. Det kommer riddare och slåss med dom och så lite kärlek. Helt ok rulle med hinkvis av blod och stora svärd. Pesten härjar också.
/Vrångmannen
Bolt
@@@@
Nej, det är inte en Pixarfilm trots att man kan luras att tro det. Dels är John "Mr. Pixar" Lasseter en av producenterna, dels får vi en liten kortfilm från just Pixar som förfilm (en storymässigt intetsägande, men trots det actionpackad och underhållande liten spin-off på Cars där de driver med The Fast & The Furious: Tokyo Drift). Men nej, när det är dags för the main attraction är det Disney själva som står bakom. Misstänker dock att de fått hjälp i smyg från Pixar för jävlar i gatan vad animeringarna är snygga. Bolt är en hund som är med i en teveserie. Problemet är att han tror att den påhittade världen i tevestudion är verklig och att han faktiskt har massa superkrafter. Det slumpar sig som så att han hamnar i andra ändan av USA i New York och nu måste hitta tillbaka till sin ägare Penny som Bolt tror är jagad av den hemske mannen med ett grönt öga. På vägen hem får han hjälp av en motsträvig katt och en fetlagd hamster. Action och garv varvas hela tiden och det är inte en tråkig stund i rullen. Och animeringarna är som sagt skitsnygga. Det är bara å se.
/Surskägget
Nej, det är inte en Pixarfilm trots att man kan luras att tro det. Dels är John "Mr. Pixar" Lasseter en av producenterna, dels får vi en liten kortfilm från just Pixar som förfilm (en storymässigt intetsägande, men trots det actionpackad och underhållande liten spin-off på Cars där de driver med The Fast & The Furious: Tokyo Drift). Men nej, när det är dags för the main attraction är det Disney själva som står bakom. Misstänker dock att de fått hjälp i smyg från Pixar för jävlar i gatan vad animeringarna är snygga. Bolt är en hund som är med i en teveserie. Problemet är att han tror att den påhittade världen i tevestudion är verklig och att han faktiskt har massa superkrafter. Det slumpar sig som så att han hamnar i andra ändan av USA i New York och nu måste hitta tillbaka till sin ägare Penny som Bolt tror är jagad av den hemske mannen med ett grönt öga. På vägen hem får han hjälp av en motsträvig katt och en fetlagd hamster. Action och garv varvas hela tiden och det är inte en tråkig stund i rullen. Och animeringarna är som sagt skitsnygga. Det är bara å se.
/Surskägget
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)